I den relativt lilla stad där vi bor, (ca 50 000 invånare), så kunde vi erbjuda det mesta i andlig väg åt den som törstade.
Folkkyrkan (Svenska kyrkan), alla frikyrkor, katolska kyrkan, New Age-lokaler, samt Sveriges då första öppnade satanistkyrka (tror det var -98).
När man står på ett visst ställe nere i centrum, har man olika kyrkor i alla riktningar, som om man befann sig på en skärningspunkt. Det var något jag ofta tänkte på och förundrade mig över, för relationerna mellan kyrkorna var inte så odelat goda då.
Det var stora konflikter mellan stans dominerande frikyrka som höll till mitt i centrum, och satanisterna som hade för vana att hamna i ständiga konflikter med pastorsparet (en gång av det mer handfasta slaget, då pastorsfrun helt sonika kastades in genom ett butiksfönster av en uppretad satanist, som man väl får förmoda inte gillade tanken på att bli omvänd)
Det fanns vissa häxor som hade sina kontroverser med dem också, men inga i vår "krets".
Vi tyckte snarast det var intressant, jag och min närmaste häxsyster ville veta mer om deras ideologi och satt på Stadsbiblioteket och letade upp dem via deras hemsida, där även telefonnummer fanns.
Det var inte svårt att få tag i dem, och de var mer än villiga att svara på frågor.
Ja, ledaren hälsade på hemma hos mig i min lägenhet och tillbringade en hel kväll och tidig natt med att diskutera och bolla tankar, insikter, motsatta förhållningssätt och mycket mer. Även häxsystern var med.
Det slutade inte på något sätt med att någon var "omvänd" åt endera hållet, men berikande var det att få veta hur han och hans övriga grupp tänkte.
Så, sökte vi då deras "visdom"?
Ville vi ha den, bli en del av den, kände vi oss "hemma" med dem?
Nej, inte alls. Vi ville bara VETA.
Själva var vi vithäxor och inte svarthäxor, (svarthäxor och satanister brukar annars "leka bra ihop".)
Hur ser man om någon är en vithäxa?
Det tydligaste tecknet är pentagramet hon/han i regel bär runt halsen i silverkedja.
På en vithäxa är tecknet sådant att EN av de femuddiga stjärnspetsarna sticker upp.
Hos en satanist är det upp och ner, reversed, inversed, två av uddarna sticker upp.
Det ska symbolisera en bock med horn.
Jag hade en bok av en författare, "Pentagram, Maktens portal" (1988) av Dénis Lindbohm, som förklarade det oändligt avancerade system som finns inbyggt i denna enkla symbol (pentagramet).
Tänker inte dra det för er, vad jag minns, utan det jag skrivit ovan räcker gott och väl.
Ju mer jag gick in för detta, Wicca, desto mer ökade de andliga aktiviteterna runt mig och de närmast mig. Jag lovade att berätta om vad som hände första kvällen/natten efter min och min väns initiering till häxor.
Det var endast vi tre som på kvällen gick iväg till berget, ganska undanskymt, svårt att veta vägen dit, men högt, och väldigt centralt.
Det var häxan och de två noviserna som nu skulle vigas till häxor.
Eftersom Wicca har många inriktningar och traditioner, vill jag för tydlighetens skull säga att jag tillhörde eklektisk Wicca, med mycket tydliga inslag av Gardneriansk Wicca.
Att arbeta skyclad (naken) var helt frivilligt, oftast gjorde vi det inte alls.
Gerald Brosseau Gardner (1884-1964)
När vi efter ceremonin på berget, som var mycket mäktig och effektfull, vände tillbaka till min närmaste häxsysters stora lägenhet, väntade två personer där, den synska tjejen och den jordbunden mannnen. Nu var det fest!
Vi lyssnade på "häxmusik", som "The calling of the Goddess", en speciell "häxlåt" som jag ärligt inte vet om jag minns titeln rätt på. Den är suggestiv, med upprepande verser och refränger, och vacker. Oerhört vacker. Lång som ett hypnotiserande mantra och perfekt vid sabbater.
Med rökelsen brinnande i lägenheten, och levande ljus utspridda här och var fulländades harmonin av några vedträn i den öppna eldstaden.
Men det skulle bli en kväll helt annorlunda än vi tänkt oss.
Först tog vi fram ett Ouidjabräde, (vi gjorde senare alltid egna, eftersom de då blir kraftfullare), och först var alla delaktiga.
Sedan kände jag att "markören" stannade, ville inte röra sig. När jag frågade om den ville avsluta, gick den direkt till "nej".
Den synska tjejen fick ett infall och frågade om den ville att bara jag skulle "föra", och då gick den lika hårt och snabbt till "ja".
Så jag tog över själv, ännu inte van vid just den personliga aspekten, och jag fick genast kontakt.
Jag försökte fråga om dess namn, men den ville inte svara.
Det skulle ännu dröja ett tag innan min intuition samverkade med vissa av "besökarna", dock långtifrån alla.
Likaså skulle det dröja innan jag inte längre behövde något "bräde" för kntakt med den andra sidan.
Min mediala känslighet växte hela tiden, och jag försökte stävja rädslan med högmod.
"Det krävs speciella människor för att hantera sådant här, varje gång jag känner rädsla är det tecken på okunskap, och denna måste genast överbryggas".
Tillbaka till initiationskvällen.
I rummet fanns en korgstol, som ingen använde. Den stod en bit ifrån bordet, men vi var alla posterade i soffan eller på knä intill bordet.
Plötsligt hör vi hasande steg mot korgstolen, och stelnar alla till. Ett hårt knakande hörs i korgstolen när någon tungt slår sig ner, och utandas en suck som..jag kan inte beskriva den i ord.
Avgrundsdjup, trött, avgjort manlig. Som från en mycket gammal man.
Brädet lät mig meddela att det var han som ville manifestera sin närvaro, och att det var med honom jag hade kontakt.
Strax därefter kom dock andra besökare "in", och någon meddelade mig att jag nu alltid stod i direkt förbindelse med någon som följt mig sedan många många tidsåldrar, och han skilde sig från de andra i det att han var
"en tanke, inte ett väsen,
men så var det inte alltid"
Jag fick veta att han skyddat mig många gånger, och skulle sätta mig i förbindelse med några från mitt tidigare liv som varit min familj.
(Jag fick många exempel på hans ständiga närvaro, men vill inte berätta om hur kontakten var, eller hur han konkret hjälpte mig)
Den natten, efter att jag och häxsystern lämnats ensamma och de andra gått hem till sitt, jag sov ofta över hos henne, pratade vi om det som hänt och jag försökte att hantera de ljudmanifestationer jag hört.
Jag kan berätta hur mycket som helst om min tid i Wicca. Jag kan berätta om alla besök vi fick, även nattetid, hur manifestationerna även kom att bli fysiskt plågsamma. INTE med mig eller min häxsyster som villiga deltagare. En natt vågade vi inte somna, vi låg i samma säng med hårt uppdragna täcken och befallde närvaron att ge sig av.
En natt vaknade jag av att jag upplevde att någons hand rörde vid mitt ben utanpå täcket, och jag sprang upp, tände överallt i lägenheten och tillsammans lämnade min vän och jag stället tills morgonljuset kom.
Men jag fick tillgång till verktyg som tog hand om detta, främst vad jag lärde mig av andra. Men mest av min egen auktoritet som ökade, i samma takt jag mer och mer suddade ut linjen mellan vår värld och den andra världen, i enlighet med de plikter och de intressen jag som häxa, hade.
Som sagt, jag har mycket att berätta, hur jag alltmer kom att bli säker i min roll, och orädd för det "övernaturliga".
Men.
Jag höll på att andligen dö, i meningens sanna betydelse.
Och vad jag menar med det, ska jag berätta i del 3.
/Nephele
