Nådens himmel

"Ty hans nåd är väldig över oss; och Herrens sanning varar i evighet. Halleluja!" (Ps. 117:2).

Hans nåd och sanning är väldig över oss i evighet, den regerar över oss. Nådens rike är mäktigare i och över oss än all synd, all vrede och allt ont. Detta ord har aldrig någon sofist eller verkhelig förstått, de kan lika litet förstå det som en jude eller en som inte tror, ty eftersom de genom gärningar vill vinna nåd är det inte möjligt att de skulle veta, vad nådens rike, himmel eller Kristi rike betyder. Deras hjärtan måste vara så inställda, att de tror att de, då de gör gott, så har de nåd. Men när de syndar och faller, eller känner synden, så försvinner nåden med, och det kan de inte tänka.

Detta kan inte kallas ett nåderike, som regerar och härskar över nåden. Att vara väldig betyder egentligen att vara starkare än fienden och ha överhanden. Därför måste du så enfaldigt och barnsligt föreställa dig nådens rike, som om Gud skulle genom evangelium ha byggt en ny och stor himmel över oss, som tror. Detta är nådens himmel, som är vida större och skönare än den synliga himlen, och den är dessutom evig, varaktig och oförgänglig. Den som nu lever under denna himmel, han kan inte synda eller förbli i synd, ty det är en evig och oändlig nådeshimmel. Men om någon syndar och faller, så faller han inte därför ut från denna himmel, om han inte själv vill falla bort och med djävulen fara till helvetet, som alla otrogna gör.

Detta nåderike skall också i denna tid vara så fast grundat, att det inte bävar eller faller. Ty oavsett att vi är ostadiga och genom synd och villfarelse stundom snavar och faller, så bävar och faller dock inte nåden inte heller behöver vi söka ett nytt nåderike, utan samma nåd står ännu öppen och väntar på mig, när jag vill komma igen. Detta skepp bryts inte sönder, dopets nåd upphör inte, och nåderiket faller inte sönder utan varar över oss i evighet. Faller jag ur skeppet, så stiger jag dit igen, har jag vänt mig från dopet, så vänder jag dit igen, har jag vänt mig från nåderiket, så kommer jag ditin igen.

Dop, skepp och nåd varar i evighet, de faller och förändras inte genom mitt fall och min ostadighet. Annars måste ju Gud själv förändras, men han har lovat, att denna nåd skall vara i evighet."

(Ur "Resekost, betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter", 18 Mars).

Om Bibelns första vers

Genesis 1:1

"It has often been pointed out that if a person really believes Genesis 1:1 he will not find it difficult to believe anything else recorded in the Bible. That is, if God really created all things, then He controls all things and can do all things.

Furthermore, this one verse refutes all of man’s false philosophies concerning the origin and meaning of the world:

1. It refutes atheism, because the universe was created by God.
2. It refutes pantheism, for God is transcendent to that which He created.
3. It refutes polytheism, for one God created all things.
4. It refutes materialism, for matter had a beginning.
5. It refutes dualism, because God was alone when He created.
6. It refutes humanism, because God, not man, is the ultimate reality.
7. It refutes evolutionism, because God created all things.

Actually all such false philosophies are merely different ways of expressing the same unbelief. Each one proposes that there is no personal, transcendent God; that ultimate reality is to be found in the eternal cosmos itself; and that the development of the universe into its present form is contingent solely on the innate properties of its own components. In essence, each of the above philosophies embraces all the others. Dualism, for example, is a summary form of polytheism, which is the popular expression of pantheism, which presupposes materialism, which functions in terms of evolutionism, which finds its consummation in humanism, which culminates in atheism.

The entire system could well be called the system of atheistic evolutionary humanism. Other philosophical ideas could also be incorporated into the same monstrous structure: naturalism, uniformitarianism, deism, agnosticism, monism, determinism, pragmatism, and others. All are arrayed in opposition to the great truth - marvelously simple, and understandable to a child, yet inexhaustibly profound - that “in the beginning, God created the heaven and the earth.”

(Citat från boken "The Genesis Record; A Scientific and Devotional Commentary On the Book of Beginnings", Henry M. Morris.).

Jesus och fariséerna

Scen ur filmen "Jesus of Nazareth".

Vi känner Faderns hjärtelag

Josef, Jesus och Maria. Bild från filmen "Vägen till Betlehem"

"Ingen kommer till Fadern utom genom mig." (Joh. 14:6).

Den som på ett rätt sätt vill lära känna Fadern och komma till honom, han skall först komma till Kristus och lära känna honom. Och han skall lära känna honom på detta sätt:

Kristus är Guds Son samt allsmäktig och evig Gud. Han har blivit människa för vår skull, han har gått in under lagen för att förlossa oss från lagen, han har låtit sig korsfästas, han har dött på korset för att betala våra skulder och han har uppstått från de döda för att han skulle bereda oss en väg till evigt liv samt för att hjälpa oss från den eviga döden. Han sitter nu på Guds högra sida och manar gott för oss, han ger oss sin Helige Ande och genom den regerar han och leder oss och bevarar oss trogeet under alla anfäktelser och djävulens anfall. Detta är att rätt känna Kristus.

När denna kännedom är riktigt rotad i hjärtat, då kan du fatta mod och stiga upp till himlen och fråga dig: Hurudant månne nu Faderns hjärtelag är, då hans Son har uträttat allt detta enligt hans vilja och befallning? Inte sant, ditt förnuft måste erkänna, att Gud, då han inte skonat sin Son utan utgivit honom för oss, inte heller kan mena illa med oss. Eftersom han använt det allra bästa medel för att rädda oss till livet, vill han inte heller att vi skall gå förlorade.

(Ur "Resekost, betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter", 19 februari).

Guds frälsande nåd

Artikel ur Tidskriften Biblicum, nr 1, 1979.

Nådens nödvändighet

Alla människor har syndat (Rom. 3:23) och står därför med skuld inför Gud (Rom. 3:19), är under lagens förbannelse (Gal. 3:10) och förtjänar döden (Rom 6:23). Om människan lämnas åt sig själv är det absolut omöjligt för henne att åstadkomma sin frälsning, »ty av laggärningar blir intet kött rättfärdigt inför honom» (Rom. 3 :20). Frälsning som förtjänas genom våra gärningar är en omöjlighet. Därför är den gudomliga nåden nödvändig för vår frälsning.

Den gudomliga nådens visshet

Guds nåd är inte en tanke eller en möjlighet utan ett gudomligt uppenbarat faktum. Rörd av sin kärlek till människan beslöt Gud att frälsa henne genom sin Sons död (Joh. 3:16, Rom. 5:8, 10). Guds kärlek är sålunda den drivande orsaken och återlösningen genom Kristus den förtjänstfulla orsaken till vår frälsning. »Av nåden är ni frälsta genom tro - och det inte av er själva, Guds gåva är det - inte av gärningar, för att ingen skall berömma sig - (Ef. 2:8-9). Frälsning genom gärningar är en omöjlighet, genom nåden är den en visshet.

Denna lära om frälsning av nåd skiljer kristendomen från alla andra religioner i världen. Alla andra lär att eftersom människan har syndat, måste hon själv ställa till rätta och själv söka blidka Guds vrede. De skiljer sig visserligen åt när det gäller sätt och medel för hur detta skall gå till, men de är i princip överens om att människan måste åstadkomma sin frälsning, genom egna ansträngningar och gärningar. 

Bibeln däremot lär att människans frälsning åstadkommes uteslutande av Guds nåd. Mänsklig tanke kunde aldrig tänka ut den frälsningsplan som är uppenbarad i Bibeln (1 Kor. 2:6-10). Den går tvärs emot vårt sätt att tänka. Den är »dårskap» för oss (1 Kor. 2:14). Denna lära, som är vår tros huvudlära, visar att kristendomen är av gudomligt ursprung, medan alla andra religioner är mänskliga påfund.

Vad menas med nåden?

När vi definierar vad vi menar med »nåd», innefattar vi inte den godhet, som Gud visar mot alla sina skapade varelser (Ps. 145:9). Vi begränsar oss till den nåd, genom vilken Gud frälsar syndare.

Ordet »nåd» brukas ibland om en gåva, kvalitet, förmåga eller kraft, som Gud ger människan gratis (Rom. 15:15, 1 Petr. 4:10). Men när vi talar om »frälsande nåd», menar vi inte någonting av detta, inte heller menar vi en »ingjuten» eller en »förekommande» nåd, med vars hjälp människan anses kunna åstadkomma sin omvändelse, om hon använder den rätt (katolsk och pietistisk lära). Den nåd, genom vilken Gud frälsar oss, är en personlig egenskap och kvalitet hos Gud, som visar sig i hans hållning gentemot människan och i hans löften och gåvor. Enligt katolsk lära är »nåden» inte en kvalitet hos Gud utan en ingjuten »kvalitet inneboende i människans själ», med vars hjälp hon kan göra gott och erhålla förlåtelse. När den katolska kyrkan säger att vi blir frälsta »av nåd», menar den något helt annat än vad vi menar, när vi säger att vi blir frälsta av nåd. Den Guds nåd, genom vilken vi frälses, är favor Dei, d.v.s. den barmhärtiga hållning, enligt vilken han förlåter syndare som är värdiga en evig förtappelse.

"Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio
i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?" (Luk 15:4-7).

"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. " (Joh 10:11).

Guds nåd är inte på minsta sätt orsakad eller påverkad av någon förtjänst hos människan, någon värdighet hos oss. I själva verket är det så, att så snart man blandar in något litet av människans förtjänst och värdighet, gör man helt och hållet Guds nåd om intet. »Är det av nåd, så är det inte på grund av gärningar; annars vore nåd inte mer nåd» (Rom. 11:6) Guds nåd och människans förtjänst utesluter varandra. Människan kan inte frälsas till en del av Guds nåd och till en del av sin egen förtjänst.

Guds frälsande nåd är en nåd i Kristus Jesus. När människans förtjänst är helt utesluten från nådesbegreppet, så måste Kristi förtjänst med nödvändighet inneslutas. Människan »förklaras rättfärdig utan förskyllan, av hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus» (Rom. 3:24). Det kunde inte finnas någon nåd hos Gud för syndare, om inte Guds heliga och rättfärdiga krav till fullo hade uppfyllts genom vår Återlösares aktiva och passiva lydnad. Med den aktiva lydnaden menas laguppfyllelsen i vårt ställe, med den passiva lydnaden strafflidandet i vårt ställe. Sålunda får vi inte tänka oss Guds nåd skild från återlösningen genom Kristus. Gud är nådig mot syndare endast i Kristus och för Kristi skull. De som förtröstar på Guds nåd men förkastar Kristi ställföreträdande försoning, förtröstar på något som inte finns, och de skall en dag finna att Gud är en förtärande eld (Hebr. 12:29). Guds nåd är oss given genom Jesus Kristus (1 Kor. 1:4)

Frälsningens hjälm

"Men vi som hör dagen till, låt oss vara nyktra, iförda tron och kärleken som pansar och hoppet om frälsning som hjälm." (1 Tess. 5:8).
 
Frälsningens hjälm är ingenting annat än hoppet om och väntan efter ett annat liv, som vi får leva där uppe i himlen, för vilkets skull vi tror på Kristus och lider allt, och utan vilket vi inte skulle kunna stå mot de hugg, som måttas mot vårt huvud. Ty vi ser och känner alla dagar den jämmer, som djävul och värld utan avbrott tillfogar oss. Skulle vi nu lida allt detta endast för någon timlig förmåns skull, så skulle det vara bättre att vi skulle dö.

Paulus säger: Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Och jag skulle själv inte vilja i alla mina livsdagar en enda timme stå på predikstolen, om man än ville ge mig tre kungariken för det. Därför måste vi ha en annan tröst, då vi så grundligt plågas till kropp och själ av djävul och värld och så frestas.

Men det är då vår tröst att tro på Jesus Kristus, som är Herre över värld, synd, djävul och allt, och genom vilken vi förvisso har att vänta ett annat liv. Han skall förlossa oss ur denna jämmer och nöd och lägga under våra fötter allt som nu tränger och plågar oss.

(Ur "Resekost; Betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter." 13 sept).

Vad uppenbarar Uppenbarelseboken? (2 av 2)

Klicka här för att gå tillbaka till del 1.

Philippe-Jacques de Loutherbourg (1740-1812), "Ängeln binder satan"

Tolkningen av de tusen åren mm i kapitel 20
Den sjätte synen slutar med domedagen och Jesu slutliga seger över fienderna. Den sjunde och sista synen (20:1-22:5) tar oss tillbaka till början av den nytestamentliga tiden. Johannes såg ”en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden” (20:1). Detta identifierar ängeln som Jesus. Jesus hade ju redan sagt till Johannes: ”Jag har nycklarna till döden och helvetet” (1:18). Den stora kedjan i Jesu hand symboliserar hans makt att koppla och binda Satan.
    Jesus ”band honom för tusen år” (20:2). Dessa ”tusen år” har misshandlats mer än något annat uttryck i Bibeln. Hur kan vi vara säkra på att dessa ”tusen år” inte ska förstås bokstavligt utan bildligt som en metafor? För det första: varje fras i vers 1-2 innehåller bildspråk och Johannes befinner sig mitt i en syn. Han avbildar Jesus som en ängel och introducerar Satan som en drake. Han talar om helvetet som en djup grop (”avgrunden”), och fastän en avgrund inte har något lock ser Johannes Jesus med en nyckel och att han stänger till och förseglar avgrunden. Satan är en ond ande som inte kan bindas med fysiska kedjor. Ändå ser Johannes hur Jesus binder Satan med en stor kedja. Att uppfatta de tusen åren i slutet av vers 2 bokstavligt gör våld på det framställningssätt som Jesus här använder sig av genom Johannes.
    För det andra: Om det råder någon tvekan om vad ett bibelavsnitt betyder, låter en troende Bibeln vara sin egen tolk. Är man osäker på betydelsen av de tusen åren i detta avsnitt som är fullt av bilder och metaforer, måste vi gå till Jesu bokstavliga beskrivningar av de yttersta dagarna i evangelierna. Vår Herres tydliga ord där talar emot ett tillstånd av kristen dominans och universell fred i tusen år i bokstavlig mening. I evangelierna går Jesus emot föreställningen att det skulle bli fred på jorden och att de troende skulle utgöra en politisk styrelse. Han förutsade motsatsen i mycket bokstavliga termer: de yttersta dagarna ska karakteriseras av ”stridslarm och rykten om krig... Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike” (Matt 24:6,7). De kristna ska inte regera världen, tvärtom kommer man att ”utlämna er till att misshandlas och dödas” (Matt 24:9). I motsats till massomvändelser sa Jesus att ”många falska profeter ska träda fram och bedra många” och ”kärleken kommer att svalna hos
de flesta” (Matt 24:11,12).
    Resten av Bibeln utesluter också ett bokstavligt tusenårigt fridsrike på jorden. Paulus skriver: ”Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som ska föda, och de slipper inte undan” (1 Tess 5:1-3).
    Vad menas då med de tusen åren i 20:2? Eftersom de börjar med att Jesus binder Satan (v 2) och slutar med att Satan släpps lös för en kort tid (v 3), symboliserar de tusen åren den nytestamentliga tiden. Den nytestamentliga tiden började med Kristi ankomst. Johannes skriver: ”Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh 3:8). ”Denna världens furste är nu dömd”, säger Jesus (Joh 16:11). Genom sin död och uppståndelse har Jesus ”avväpnat väldena och makterna”, skriver Paulus (Kol 2:15). Bindandet av Satan – begränsningen av hans förmåga att skada Guds folk – utmärker början av de tusen åren, början av den nytestamentliga tiden.
    ”Tusen” var namnet på det största talet i grekisk vokabulär. Det representerade en tidslängd vars slut man inte kunde fastställa. I 20:3 symboliserar ”tusen” den nytestamentliga tiden av obestämd längd då Satan hålls bunden. 
    Vid världens begynnelse begränsade Gud de onda änglarnas aktivitet när han drev ut dem från himlen. Judas skriver: ”Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom” (Jud 6). Berättelsen om Job visar hur Gud redan i gamla förbundet satte en gräns för Satans makt.
    Förseglandet av avgrunden i 20:3 är Jesu verk. Det vittnar om den inskränkning av Satans makt och aktivitet som Jesu seger på Golgata innebar. Jesus uppfyllde profetian i 1 Mos 3:15 om att krossa den gamle ormens huvud. Men varken Satans bindande vid världens begynnelse eller hans bindande under den nytestamentliga tiden begränsar fullständigt djävulens aktivitet. Det framgår klart av Bibelns många varningar om Satans slughet. Kedjan och den djupa gropen tjänar som ett koppel som håller tillbaka Satan när han attackerar Guds församling.
    Nära slutet av den nytestamentliga tiden ska Satan släppas lös för en kort tid (20:3). Denna relativt korta tid avser en period med stor nöd för de troende. Under dessa sista dagar ska ”många falska profeter träda fram och bedra många” och ”kärleken svalna hos de flesta” (Matt 24:11,12). Jesus sa: ”Om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas” (Matt 24:22).
    I 20:4-6 dras Johannes blick till troner i himlen ”och de som satt på dem”, nämligen de heliga och martyrerna. Med dessa avses troende som ”inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen” (v 4). I en tidigare syn identifierade Johannes dem som tillbad vilddjuret som de icke-troende, ”alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet” (13:8). De som har vilddjurets märke på pannan eller handen är de som samarbetat med världsliga makter mot Lammet (13:11-18). 
    I 20:4 skriver Johannes: ”Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma.” De som sitter på dessa domarsäten representerar dem som dött i tron under den nytestamentliga tiden. Johannes första läsare hade utan tvekan sett och hört om kristna trossyskon som hade förföljts och dödats för sin tros skull. De ”hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord” (v 4). 
    Johannes skriver att han såg ”deras själar som hade halshuggits” (20:4). Han såg själarna av avlidna troende, eftersom deras kroppar inte skulle uppväckas till liv och i förhärligad form återförenas med deras själar förrän på den yttersta dagen.
    Slutet av vers 4 översätter många översättningar så här: ”De fick liv igen och var kungar med Kristus i tusen år” (så står det i Bibel 2000). Men Johannes skriver inte ”de fick liv igen” utan bara ”de levde och regerade med Kristus i tusen år”. De troendes själar behöver inte få liv igen, eftersom de aldrig verkligen dött. Jesus lovade Marta: ”Var och en som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö” (Joh 11:26). Och han försäkrade rövaren på korset: ”I dag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43). De som dör med Kristus börjar omedelbart regera med honom i himlen. Detta regerande inkluderar att döma de onda änglarna och de otroende. Paulus skrev till de troende i Korint: ”Vet ni inte att de heliga ska döma världen? ... Vet ni inte att vi ska döma änglar?” (1 Kor 6:2,3). Dömandet i vers 4 syftar varken på domedagen eller de troendes regerande i evigheten efter domedagen. Detta dömande börjar det ögonblick våra själar tas till himlen. Troende fortsätter att leva och regera med Kristus när deras själar lämnar sina kroppar.
    De otroende kallar Johannes ”de andra döda” (20:5). De ”levde inte förrän de tusen åren hade gått” (v 5). De som dör utan Kristus är döda (skilda från Gud) både till kropp och själ fram till domedagen. För de troende börjar livet med Kristus och regerandet med honom när vi kommer till tro. Omvändelsen är en uppståndelse från andlig död. När vi kom till tro ”uppväckte Gud oss med Kristus och satte oss med honom i den himmelska världen”, skriver Paulus (Ef 2:6). 
    I slutet av vers 5 talar Johannes om ”den första uppståndelsen”. Eftersom Johannes bara såg de troendes själar i himlen, kan denna första uppståndelse inte betyda de troendes kroppsliga uppståndelse. Här avses de troendes uppståndelse från andlig död genom omvändelsen. Jesus talar om denna andliga uppståndelse med följande ord: ”Amen, amen, jag säger er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör den ska få liv” (Joh 5:25).
    De som har uppstått till tro på Jesus är ”saliga och heliga” (20:6). ”Över dem har den andra döden inte någon makt.” Den första döden ärden andliga död som vi till följd av syndafallet föds till. Paulus skriver: ”Ni var döda genom era överträdelser och synder” (Ef 2:1). Den första uppståndelsen är omvändelsen. Den andra döden är vad de otroende möter när de dör. Fysisk död utan tro slutar i evig död, evig skilsmässa från Gud. Den andra döden har ingen makt över de troende. De går från ett liv och ett regerande med Kristus i den här världen till ett liv och ett regerande med Kristus på troner i himlen.
    All död innebär separation. 1) Andlig död eller otro skiljer själen från Gud även när kroppen lever på jorden. 2) Fysisk eller lekamlig död skiljer själen från kroppen. 3) Evig död är själens och kroppens eviga skilsmässa från Gud, den eviga förtappelsen, ”eldsjön”, ”den andra döden” (20:14).
    Den tusenårsperiod som började i 20:1 slutar i 20:7. I vers 3 berättade Johannes hur den nytestamentliga tiden skulle sluta. Draken skulle ”släppas lös för en kort tid”. Nu får vi detaljerna: ”Satan ska släppas ut ur sitt fängelse och han ska gå ut för att bedra folken” (20:7,8). Detta är de sista förskräckliga dagarna för jorden. Paulus beskriver resultatet av Satans lössläppande i sitt andra brev till Timoteus:  
    Det ska du veta att i de sista dagarna ska det komma svåra tider. Mäniskorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De ska älska njutning i stället för Gud (2 Tim 3:1-4).
    Bedrägeri är Satans verktyg. ”När han talar lögn”, sa Jesus, ”talar han av sitt eget, för han är en lögnare, ja, lögnens fader” (Joh 8:44). Han bedrog Eva och Adam i begynnelsen och han ska ljuga för folken vid tidens slut. Uttrycket ”vid jordens fyra hörn” (20:8) betonar Satans universella inflytande. Johannes lånar ”Gog och Magog” från Hesekiel för att beskriva alla härskare och folk som står emot Guds folk.
    Johannes beskrivning av den sista tiden då Satans släppts lös passar in på den tid som vi nu lever i. Men för de troende som lever i tider av avfall och nöd ger han rik tröst. Han säger att Satans inflytande mot slutet av den nytestamentliga tiden ska vara bara ”en kort tid” (20:3). Han beskriver Guds av fiender omringade folk som ”den älskade staden” (20:9). Och just när Satans styrkor tycks vinna sin slutliga seger, griper Gud in med sin slutliga befrielse (20:9). Eld är medlet för Guds vrede mot sina fiender. ”Djävulen som hade bedragit dem kastades i sjön av eld och svavel, där också vilddjuret och den falske profeten är” (20:10). Också denna hemska scen ger tröst åt alla troende. Johannes ser den slutliga undergången för Satan och kyrkans fiender som ett fullbordat faktum. Han skildrar det med verben i förfluten tid som om det redan hade skett.
    Vi får också tröst från kontrasten mellan händelserna i slutet av kapitel 20 och beskrivningen av himlen och den eviga saligheten i kapitel 21:1-22:5. ”Jag såg en ny himmel och en nu jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit” (21:1). ”Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta” (21:4)

Vad uppenbarar Uppenbarelseboken? (1 av 2)

En färglagd version av Gustave Dorés "Johannes på Patmos"

Nedanstående artikel av Seth Erlandsson är hämtad från Tidskriften Biblicum, nr 1, 2006. 

Denna artikel bygger i stor utsträckning på Wayne Muellers bibelkommentar till Uppenbarelseboken (Revelation, The People’s Bible, Northwestern Publishing House, Milwaukee, Wisconsin 1996, 229 sid.). En annan bok att rekommendera är Revelation av Siegbert W. Becker (samma förlag 1985, 371 sid.).

Låt mig inleda med några korta påpekanden om Uppenbarelse-bokens syfte och karaktär:

1. Uppenbarelseboken vill ge den lidande kyrkan, dvs de kristna här i världen, en ny försäkran om Jesu slutliga seger.
2. Uppenbarelseboken använder i stor utsträckning ett rikt bildspråk för att uppenbara vilken framtid Guds folk har.
3. Uppenbarelsebokens bildspråk ingår i sju syner. Jesus låter aposteln Johannes se dessa syner för att undervisa om den nytestamentliga tiden, världens slut, domedagen och evigheten.
4. Uttrycksformerna i Uppenbarelseboken liknar det djärva bildspråk som används av Hesekiel, Daniel, Sakarja och andra profeter i GT.

Tolkningsprinciper vid studiet av Uppenbarelseboken

1. Hela Bibeln är Guds ord. Därför är alla dess delar i överensstämmelse med varandra. Vi kan alltså utgå ifrån att Uppenbarelseboken inte vill komma med läror som är främmande för resten av Bibeln.
2. Eftersom Bibeln är Guds ord tar vi vad den säger ordagrant. Ibland talar Gud till oss rakt på sak utan målande mskrivningar, ibland använder han bilder och symboler. Att låta Gud tala för sig själv innebär att låta Bibeln avgöra när den talar till oss rakt på sak utan omskrivningar och när den använder symboler och bildspråk. Många feltolkningar av Uppenbarelseboken beror på att man bryter mot denna regel. Vi måste därför noggrant ge akt på de inledningar som föregår varje syn och vars tolkning vi undrar över. Dessa inledande ord talar om för oss när Johannes talar rakt på sak och när han beskriver de syner som Anden har låtit honom se. Vi kommer att fördunkla Uppenbarelsebokens budskap om vi uppfattar Johannes bokstavligt menade ord som bildliga eller tillskriver hans bildspråk en bokstavlig innebörd.
3. Vi närmar oss Uppenbarelsebokens bildspråk på samma sätt som vi närmar oss symbolspråk i andra delar av Bibeln. Johannes syner liknar stora, färgstarka målningar. Liksom Jesu liknelser har varje bild ett centrum som vill förmedla en bestämd lärdom. Enskilda detaljer bidrar till den övergripande skönheten i en syn men får inte dra vår uppmärksamhet bort från huvudbudskapet. Precis som när vi studerar en av Jesu liknelser försöker vi finna huvudpoängen i Johannes syner utan att tvinga fram en speciell innebörd i varje detalj.
4. Bibeln förser oss med sin egen förklaring av Uppenbarelsebokens livfulla bilder och metaforer. Bibelns klara ställen hjälper oss att förstå dem som är mindre klara för oss. Johannes förklarar många av sina bildliga uttryckssätt precis som Jesus ofta gjorde med sina liknelser. När Johannes inte omedelbart förklarar sina symboler, förklarar han dem längre fram i sin bok. Några bilder som inte förklaras i Uppenbarelseboken blir klara när vi jämför dem med liknande bilder i andra delar av Bibeln. Innebörden i några av Johannes bilder förblir dolda för oss. När vi inte förstår allt bildspråk i Uppenbarelseboken, får vi inte tvinga fram en betydelse som Bibeln inte ger stöd för.
5. Om vi låter Gud tala för sig själv, kommer hans ord att visa oss hur vi ska koppla samman den ena synen med den andra. Det sätt som Jesus talar till oss på i Uppenbarelseboken hindrar oss från att läsa de sju synerna som kapitel i en novell. Johannes skriver ofta ”efter detta” eller ”sedan”. Då menar han vanligtvis den tid som gått sedan han fick föregående syn. Bara synernas eget innehåll kan säga oss om det har förflutit någon tid från det som Johannes ser i en syn till vad han ser i nästa. Vi lägger märke till att flera syner avbildar samma tid i historien, bara från skilda synvinklar.
6. Uppenbarelseboken beskriver sluttiden före Jesu återkomst, dvs den tid som vi lever i nu. Johannes sju syner rör sig fram och tillbaka över den pågående striden mellan Kristus och Satan. Guds armé inkluderar Jesus, de heliga änglarna, de troende som redan avlidit och evangeliets trogna vittnen som ännu lever. Djävulens styrkor inkluderar Satan, hans onda änglar, de icke-troende, falska profeter och världsliga regeringar. Fastän alla synerna beskriver samma strid, avbildar de olika stridande och stridsarenor. De på varandra följande synerna visar att striden växer i intensitet. Den sista synen når sitt klimax med Satans slutliga nederlag och Jesu eviga seger.

Innebörden i Uppenbarelsebokens taluppgifter
Taluppgifter är en del av Jesu bildspråk i Uppenbarelseboken. Även om inte varje tal i denna bok är symboliskt, använder Jesus ofta siffror, inte för att ange ett faktiskt antal utan för att de representerar vissa andliga sanningar. För att lära sig talens innebörd bör man först se hur Jesus använder dem och sedan hur resten av Bibeln tillämpar dem. Vi får inte läsa in i symboliska tal något som motsäger vad Bibeln bokstavligt säger. Men när taluppgifter har en symbolisk innebörd som aktualiserar och betonar bibliska sanningar, berikar en rätt tolkning av taluppgifterna vår förståelse av synerna i sin helhet. Här följer en förteckning över tal som har en symbolisk betydelse i Uppenbarelseboken:
    Talet 3 är Guds tal.
    Talet 4 står för den skapade världen, jorden och alla människor.
    Talet 6 står för ondska, bedrägeri och ting som är ofullkomliga eller ofullständiga. Vilddjurets tal är 666 (13:18).
    Talet 7 är summan av Guds tal (3) och människans tal (4). Det står för Guds nådiga handlande med världen, Guds nådes-förbund. Exempel: De 7 andarna framför Guds tron (1:4, 4:5, 5:6), de 7 ljusstakarna, stjärnorna och församlingarna (kap 1-3), Uppenbarelsebokens 7 syner, bokrullenmed de 7 inseglen (5:1). Hälften av talet 7 eller detta tal mitt itu är 3½: 42 månader är 3½ år (11:2), 1260 dagar är 3½ år (11:3, 12:6), 3½ dagar är en halv vecka (11:9,11). 
    Talet 10 är talet för fullständigheten av en mängd som är bestämd och begränsad av Gud. Exempel: ”10 dagar” av lidande för medlemmarna av församlingen i Smyrna (2:10); 10 tusen x 10 tusen (5:11); 10 x 10 x 10 är tusen (20:2-7). Hälften av 10 är 5 (9:5,10). 
    Talet 12 är Guds tal (3) gånger människans tal (4), sålunda resultatet av Guds nådiga handlande bland människor, dvs Guds sanna folk eller kyrka: 24 äldste (12+12) representerar denna kyrka (4:4, 19:4), Israels 12 stammar (7:4-8, 21:12), de 144 000 utvalda (7:4, 14:1,3) = 12 x 12 x 10 x 10 x 10; 12 apostlar (21:14). Lägg också märke till det återkommande 12-talet i måtten för den heliga staden (21:12-21) och att livets träd mitt i Guds stad bär frukt 12 gånger per år, en gång per månad (22:2). 

Uppenbarelsebokens disposition
Boken har en inledning (1:1-11) och en avslutning (22:6-21). Däremellan kommer de sju synerna, uppenbarade av Jesus Kristus för Johannes för att han skulle skriva ner dem i en bokrulle:

• Den första synen och de sju breven (1:12-3:22).
• Den andra synen och bokrullen med de sju inseglen (4:1-7:17).
• Den tredje synen: de sju basunerna (8:1-11:19).
• Den fjärde synen (12:1-15:8) som i sin tur innehåller sju syner: draken och barnet (12:1-18), vilddjuret från havet (13:1-10), vilddjuret från jorden (13:11-18), de 144 000 tillsammans med Lammet (14:1-5), de tre änglarna (14:6-13), skörden (14:14-20), de sju änglarna med de sista sju plågorna (15:1-8).
• Den femte synen: de sista sju plågorna - Guds sju vredesskålar (16:1-21).
• Den sjätte synen: Kristus och Antikrist (17:1-19:21). 
• Den sjunde synen: den slutliga segern (20:1-22:5)

Gå vidare till del 2 av Vad uppenbarar Uppenbarelseboken?

Fader vår

Scen ur filmen "Jesus från Nasaret".

Noa som profet

Ur "Profetian genom årtusendena" av John C. Jeske. 
Publicerad i tidskriften Biblicum nr 2, 1993- nr 1, 1994.

"Petrus betygar att Noa själv skall räknas bland profeterna. I 2 Petr brev kallar Petrus Noa för »rättfärdighetens förkunnare». Under den tid arken byggdes förkunnade Noa med såg och hammare att Gud aldrig hade skapat människan att leva utan Honom. Och att Han inte kan och inte vill acceptera en andraplats i någon människas liv. Även om Noas samtida före floden hånade arkbygget och förkastade Noas lagförkunnelse, så hörde de profetian att Gud menade allvar när Han säger att Han inte skall ge upp sin härlighet. 

Noa predikade lag och evangelium inte bara med sina händer utan också med munnen. Främsta exemplet på detta får vi vid tiden efter floden. När Noa hade förnedrat sig själv och förnedrats av Ham, sin son, så uttalade han en av de märkligaste profetiorna i hela Gamla testamentet. Han förutsade den moraliska och andliga historien för det folk som skulle komma av hans tre söner (1 Mos 9:25). Kana var en av Hams söner. Hos denne yngling hade Noa märkt en förvänd sensualitet som bådade illa för framtiden. Det omoraliska drag som hans far Ham hade visat skulle utvecklas fullt hos Kana och visa sig i hans barns liv, de som ockuperade det förlovade landet vid tiden för israeliternas intåg och seger. Gud skulle komma att ta ifrån dem sin helige Andes återhållande kraft så att Kanas omoral fick utvecklas okontrollerat och resultera i den smutsigaste och lägsta form av avguderi.

Noas profetia lär oss att Guds dom över Kana utformades annorlunda. »Förbannad vare Kana!» Han skulle bli den ringaste slaven hos sina bröder. Gud tillät i sin dom över Kanas synd att också hans söner skulle få säljas som slavar till broderfolken hamiterna, shamiterna och jafetiterna.

Noa bevisade sig som en sann profet inte bara genom att förutsäga den förskräckliga framtiden för kainiterna, utan också genom att samtycka till Guds domar. När den helige författaren skriver ner Noas profetia, använder han sig av hebreiskans imperfektum, som återger en handling som ännu inte är avslutad: »...han skall, vara den ringaste bland slavar...». Det är inte bara en förutsägelse om vad som skulle komma att hända. Det är samtycke till Guds beslut. Som en sann profet instämmer Noa i Guds dom över kainiternas synd. De troendes vilja överensstämmer med Guds vilja, även när Gud avkunnar domen. När Noa avslutat den skrämmande delen av profetian, brister han ut i en lovsång till Herren, Sems Gud. Genom gudomlig uppenbarelse visste Noa att Sems avkomma skulle bli Frälsarens vagga. Och han prisade Gud för att Han skulle uppfylla sitt löfte till Sem.

Den tredje delen av Noas profetia kom med goda nyheter till jafetiterna, hednafolket i norra och västra delen av det heliga landet. Enligt Noa skulle jafetiterna få »leva i tält med Sem». De skulle få dela det välsignade arv Gud skulle ge Sem - Guds sanning som vi fått i evangeliet om Jesus Kristus.

Under profetians långa utveckling intar Noa en framskjuten plats. Han predikade lag och evangelium som skar och smärtade. Det får oss att tänka på Walthers ord: »Vi måste predika människor till helvetet innan vi kan predika dem in i himmelen.» Och Noa predikade evangelium - inte bara oförvanskat och för alla, utan i dess klarhet och tydlighet."

--------

Några bibelord:

"Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. Då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. HERREN sade: 'Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta, ja, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag har gjort dem.' Men Noa hade funnit nåd inför HERRENS ögon." (1 Mos 6:5-8).

--------

"Detta är Noas fortsatta historia. Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud." (1 Mos 6:9-12).

--------

"Noas söner som gick ut ur arken var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. " (1 Mos 9:18-19).

-------- 

"När Noa vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han: 

'Förbannad vare Kanaan, 
en slavars slav skall han vara åt sina bröder!' 

Han sade vidare: 

'Välsignad vare HERREN, Sems Gud, 
och Kanaan skall vara hans slav! 
Gud skall utvidga Jafet, han skall bo i Sems tält, 
och Kanaan skall vara deras slav.'" (1 Mos 9:24-27).

--------

 
"Om då dessa tre män fanns i landet: Noa, Daniel och Job, så skulle de genom sin rättfärdighet rädda endast sina egna liv, säger Herren, HERREN. " (Hes 14:14).

--------

"Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla - så skall Människosonens ankomst vara" (Matt 24:37-39).

--------

"Han skonade inte heller den gamla världen men bevarade Noa, rättfärdighetens förkunnare, tillsammans med sju andra, när han lät floden stiga över de ogudaktigas värld." (2 Pet 2:5).

--------

"Jag skall upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer skall allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer skall en flod komma och fördärva jorden."  (1 Mos 9:11).

--------

 
"Framför allt skall ni veta, att i de sista dagarna kommer det människor som drivs av sina begär och som förtalar och hånar er och frågar: 'Hur går det med löftet om hans återkomst? Ända sedan våra fäder dog förblir ju allting precis som det har varit från världens begynnelse.' De som påstår detta bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som uppstod ur vatten och genom vatten, i kraft av Guds ord. I vatten och i kraft av Guds ord dränktes den dåtida världen och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns har i kraft av samma ord blivit sparade åt eld och förvaras till den dag då de ogudaktiga skall dömas och bli fördömda." (2 Pet 3:3-7).

--------

"Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten. Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse, han som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, furstar och makter har blivit lagda under honom." (1 Pet 3:18-22).

Jag är med er alla dagar

Scen ur filmen "Jesus från Nasaret". Jesus hos lärjungarna 

efter sitt ställföreträdande lidande, sin död och uppståndelse 

för vår frälsnings skull.

Om Bibeln auktoritet och klarhet

(Ur "En sammanfattning av den kristna läran", E. Koehler).

Bibelns auktoritet.
  Bibelns auktoritet beror på att den innehåller  allt som är nödvändigt för att uppnå vad den Heliga Skrift var ämnad till (A.L.Graebner, Doctrinal Theology, s. 13).Bibeln innehåller ”hela Guds rådslut” (Apg 20:27), som är nog för att ”göra oss visa till frälsning” (2 Tim 3:15) och för att undervisa och uppfostra oss till ett liv i rättfärdighet (2 Tim 3:16-17). För den skull fick den rike mannen veta att hans bröder hade ”Mose och profeterna” (Luk 16:29), och om de trodde deras ord, skulle de undkomma helvetets pina, de behövde inget mer. Därför finns det ingen brist i Bibeln, som måste fyllas av muntliga traditioner, uttalanden av påven, nya uppenbarelser, modern tolkning av troslära etc. I dag är Bibeln lika fullkomlig för sitt ändamål som den någonsin varit. Kyrkans bekännelser får inte på något sätt betraktas som tillägg till Bibeln, en bilaga med kompletterande eller mer fullständiga sanningar. De har endast till uppgift att lyfta fram trosläror i Skriften och avvisa villfarelser, som utvecklats under tidernas lopp

Bibelns tillgänglighet och klarhet.
   ”Bibelns tillgänglighet beror på den Heliga Skrifts klarhet. Den ger åt varje läsare och åhörare av normal mänsklig intelligens och tillräcklig kunskap i det använda språket klar insikt i alla lärosatser och föreskrifter i det inspirerade Ordet. Det sker dock under den förutsättningen, att själen inte på förhand är så ockuperad av villfarelser, att den utestänger intrycken av sanningen själv, fast den framställes klart i ord av mänskligt tal” (A.L.Graebner, Doctrinal Theology, sid 11). Eftersom Bibeln är given till människor i ord på mänskligt språk, förutsätter den från början att människor skall kunna förstå dess undervisning. De grundläggande lärosatserna uttryckes på ett språk som är tillräckligt klart att förstås av alla människor med normal intelligens. Av detta skäl kallas Bibeln ett ljus (Ps 119:105; 2 Pet 1:19). Den gör den enfaldige vis (Ps 19:8). Även barnen kan förstå Skriften (2 Tim 3:15). Vi medger att den Heliga Skrifts undervisning inte alltid sammanfaller med det mänskliga förnuftets slutledningar (2 Kor 10:5). ”Det finns ett och annat i dem som är svårt att förstå” (2 Pet 3:16; Rom 11:33). Det finns texter, som är svåra att översätta på grund av vår brist på kunskap, antingen till följd av språket eller beroende på förhållanden, som texten refererar till. Vi kan inte alltid, så t ex i Uppenbarelseboken, med absolut säkerhet avgöra meningen och betydelsen av det använda bildspråket. 

Trots det är lärosatserna, som vi måste känna till för att bli frälsta och för att föra ett heligt liv på jorden, klart uttalade och begripliga för var och en. ”Mot åsikten att Skriften är oklar och att man förväntar att präst och påve, teologer och kyrkomöte skall demonstrera dess verkliga mening har den Lutherska kyrkan framhållit klarheten av Skriften, ’apostlarnas klara ord och undervisning’ (Apol. VII., VIII:25, Triglotta sid 235), ’Israels rena och klara källa’” (SKB sid 542; Popular Symbolics, 23, sid 28).

Läs fler inlägg i katogorin Bibelns klarhet.

En förbannelse för vår skull

Ur "Stora Galaterbrevskommentaren" av Martin Luther:

"Alla profeter ha sett, att Kristus skulle vara den störste rövare, mördare, äktenskapsbrytare, tjuv, helgerånare, hädare o. s. v., som någonsin funnits i världen. Ty nu uppträder han icke i egen person, han är icke längre Guds Son, född av jungfrun, utan en syndare, som har och bär Pauli synd, hädarens, förföljarens och våldsverkarens, och Petri synd, hans som förnekade Kristus, Davids, som var en äktenskapsbrytare och mördare och som kom hedningarna att smäda Guds namn. Korteligen, han bär alla människors alla synder i sin kropp. Icke som om han själv hade begått dem, men de synder som vi begått upptog han i sin kropp för att göra till fyllest för dem med sitt eget blod. Därför hemföll han, ehuru till sin egen person oskyldig, åt Moses för alla gällande lag, emedan han blev funnen bland syndare och rövare. Överheten anser för skyldig och straffar den som ertappas bland rövare, även om han aldrig gjort något ont eller något, som vore värt döden. Men Kristus icke endast ertappades bland syndare, utan han ställde sig frivilligt och enligt sin Faders vilja solidarisk med syndare, i det att han antog deras kött och blod, som äro syndare och rövare, djupt sjunkna i allehanda synder. Då alltså lagen ertappade honom bland rövare, dömde och dödade den honom såsom rövare.

Denna kunskap om Kristus och denna ljuvliga tröst, att Kristus för vår skull blivit gjord till en förbannelse för att friköpa oss från lagens förbannelse, den beröva oss sofisterna, då de skilja Kristus från synderna och syndarna och framställa honom endast som ett efterföljansvärt exempel. På det sättet åstadkomma de icke endast, att Kristus blir oss till intet gagn, utan de göra också en domare och tyrann av honom, som vredgas på synderna och fördömer syndarna. Vi böra tvärtom hölja in Kristus och lära känna honom som höljd icke blott i kött och blod utan tillika i våra synder, vår förbannelse, vår död och allt vårt onda.

"Jesus died on the cross" av Adolf Lachman

Men det är ju både orimligt och skymfligt att kalla Guds Son en syndare och en förbannelse? - Vill man förneka, att han är en syndare och en förbannelse, bör man också förneka, att han lidit, korsfästs och dött. Ty det är icke mindre orimligt att säga, såsom vi göra i vår trosbekännelse, att Guds Son blivit korsfäst, och att han utstått syndens och dödens straff, än det är att kalla honom en syndare och en förbannelse. Men om det icke är orimligt att bekänna och tro, att Kristus korsfästs bland rövare, bör det icke heller vara orimligt att säga, att han är en förbannelse och syndaren framför andra. Det är sannerligen inga tomma ord, när Paulus skriver: »Kristus blev en förbannelse för vår skull.» - »Den som icke visste av någon synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.» (2 Kor. 5, 21).

På samma sätt kallar Johannes Döparen honom Guds lamm (Joh. 1, 29). Själv är han visserligen oskyldig, emedan han är Guds rena och obesmittade lamm, men emedan han bär världens synder, tryckes hans oskuld av hela världens synder och skuld. Alla de synder, som jag, du och vi alla gjort och komma att göra, äro Kristi egna synder, alldeles som om han själv hade begått dem. Korteligen, vår synd måste bli Kristi egen synd, eller också måste vi förgås till evig tid. Denna sanna Kristuskännedom, som Paulus och profeterna lärt oss, ha de gudlösa sofisterna fördunklat."

Vår enda regel och norm

Ur De lutherska bekännelseskrifterna, närmare bestämt inledningen till Konkordieformeln (Epitome)

"1. Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: "Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad", Gal. 1.

Men andra skrifter av äldre och nyare lärare, vad de än må heta, få icke likställas med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och få icke anses vara något annat och mer än vittnen, som betyga, huru och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid.

2. Då strax efter apostlarnas dagar, ja, ännu under deras livstid, villolärare och kättare uppstodo och mot dem i den äldsta kyrkan symbola, d.v.s. korta klara bekännelser, uppställdes, vilka gåvo uttryck åt den rättrogna sanna kyrkans enhällighet och allmänt omfattade kristna tro, nämligen Symbolum Apostolicum, Symbolum Nicaenum och Symbolum Athanasianum, bekänna vi oss till desamma och förkasta härmed alla kätterska läror, som i strid med dessa bekännelser införts i Guds kyrka.

3. Men beträffande den söndring i trosfrågor, som inträffat i vår tid, anse vi den första oförändrade Augsburgska bekännelsen, vilken överlämnades till kejsar Karl V vid den stora riksdagen i Augsburg år 30, såsom vår tids symbolum, då den är yttryck för vår enhälliga övertygelse och förklaring av vår kristna tro särskilt gent emot påvedömet med dess falska gudstjänst, avgudadyrkan och vantro ävensom mot andra sekter. Nära samman med denna bekännelse hör dess Apologi, vartill komma de år 37 uppställda Schmalkaldiska artiklarna, som då underskrevos av de främsta teologerna.

Då dessa trosting angå även lekmannen och hans salighet, bekänna vi oss också till doktor Luthers Lilla och Stora katekes, sådana dessa ingå i Luthers verk, och anse dem såsom lekmannabibel, vari allt finnes sammanfattat, vilket utförligt behandlas i den heliga Skrift och som en kristen människa behöver veta för sin själs salighet.

Efter denna här ovan angivna norm böra alla läror prövas och vad som befinnes strida däremot bör förkastas och fördömas såsom stridande mot vår enhälliga förklaring av vår tro.

På detta sätt fasthålles åtskillnaden mellan å ena sidan Gamla och Nya testamentets heliga Skrift och å andra sidan alla övriga skrifter. Den heliga Skrift ensam förblir den enda domaren, regeln och rättesnöret, varmed alla läror skola såsom med en probersten prövas och bedömas, om de äro goda eller onda, rätta eller orätta.

Men de nämnda symbola och bekännelseskrifterna äro icke domare såsom den heliga Skrift, utan endast trosvittnesbörd och förklaringar, som visa, huru med avseende på omstridda frågor den heliga Skrift tolkats och förklarats i Guds kyrka under olika tider av de då levande och huru mot densamma stridande läror förkastats och fördömts."

Blue Highway - Wondrous Love

What wondrous Love is this, oh my soul, oh my soul
What wondrous Love is this, oh my soul
What wondrous Love is this that caused the Lord of Bliss
To bear the dreadful curse for my soul, for my soul
To bear the dreadful curse for my soul

When I was sinking down, sinking down, sinking down
When I was sinking down, sinking down
When I was seeking down beneath God's righteous frown,
Christ laid aside His crown for my soul, for my soul
Christ laid aside His crown for my soul

And when from death I'm free, I'll sing on, I'll sing on
And when from death I'm free, I'll sing on
And when from death I'm free, I'll sing and joyful be
And through eternity I'll sing on, I'll sing on
And through eternity I'll sing on

Jesus tvättar sina lärjungars fötter

Jesus tvättar sina lärjungars fötter. Bild från filmen "The Passion of Christ"

"Det var strax före påskhögtiden, och Jesus visste att stunden hade kommit, då han skulle lämna denna värld och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna här i världen, och han älskade dem in i det sista.

De åt kvällsmål, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, den tanken att han skulle förråda honom. Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud. Han reste sig från bordet, lade av sig manteln och tog en linneduk och band den om sig. Sedan hällde han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med linneduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: "Herre, skall du tvätta mina fötter?" Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det." Petrus sade: "Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter." Jesus svarade: "Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig." Simon Petrus sade: "Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!" Jesus svarade: "Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Så är också ni rena, dock inte alla." Han visste vem som skulle förråda honom. Därför sade han att de inte alla var rena.

När han nu hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sade han till dem: "Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag. Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. Amen, amen säger jag er: Tjänaren är inte förmer än sin herre, och budbäraren är inte förmer än den som har sänt honom. När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det." (Joh 13:1-17).

Välkommen

Hej och välkommen till vår blogg. Vi är ett gift par som tror på det som står i Bibeln, och önskar dela med oss av den tro som Skriften förmedlar. 

Välj etiketten "Om bloggen" nedan för att läsa mer om bloggens namn och syfte.

Göran och Petra Sjöqvist

Knarklangare blir omvänd

 

Crack dealer meets Jesus Christ

Att övervinna anfäktelser

"Men i allt detta vinna vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss" (Rom 8:37).

De heliga måste visserligen frestas av djävulen och kämpa med synden, men i sådan kamp är det bäst och närmast segern, att du lär dig sjunga helgonens sång, nämligen förneka dig själv, vara tillintetgjord och ha allt i Kristus. Därigenom får djävulen en stor missräkning, så att han endast finner tomma halmen att tröska på, när han kommer, i det jag säger: ” Jag vill intet vara. Jag har all min rättfärdighet och starkhet i en annan. ”

När jag så gör, är jag helt och hållet renad från mig själv och allt som är mitt och kan säga: ”Vad menar du, djävul? Söker du goda verk hos mig eller kommer du för att klandra min helighet inför Gud? Jag har ju ingen sådan. Jag har all min helighet och starkhet hos Kristus. Eller söker du att anklaga mig för mina synder? O, jag har inte heller några sådana. Även dem har Kristus tagit. Jag vet varken av synd eller helighet hos mig. Intet är hos mig. Jag vet endast om Kristi rättfärdighet och om Guds kraft, vad han själv ger mig, endast det har jag” – Vad vill djävulen göra, när han finner en så fri själ, att den varken vill stå till svars för synd eller för helighet? Då har han bara halm att tröska på." 

(M. Luther. Ur boken "Nåd för nåd", 5 sept).

Den naturliga gudskunskapen

Ur boken "En sammanfattning av den kristna läran", av Edward W.A. Koehler, D.D (1875 - 1951).

"1. Naturen vittnar om Guds existens. 
 ”Ingen har någonsin sett Gud” (Joh 1:18). För våra yttre sinnen är Gud osynlig och obegriplig. Trots det är den en dåre som förnekar Guds existens (Ps 14:1). Därför att: ”Vad man kan veta om Gud, det ligger nämligen i öppen dager för dem. Gud själv har gjort det uppenbart för dem. Guds osynliga väsen kan ju ses ända sen världens skapelse: det kan uppfattas i hans verk, på samma sätt som hans eviga makt och gudomsväsen. Därför är de utan ursäkt” (Rom 1:19-20). ”Varje hus måste ju ha byggts av någon, men Gud är den som har byggt allt” (Heb 3:4). Varken denna världens ursprung eller att den dagligen hålles i gång kan tillfredsställande förklaras utan en Första Orsak, som skapade och en allsmäktig Kraft som uppehåller och regerar den. Fastän vi inte ser Gud, känner vi honom ändå av hans verk. Det är befängd dårskap att anta att det vi ser omkring oss i naturen kom till av sig själv, och att detta välordnade universum med dess myriader av olika levande och icke levande varelser är en produkt av ett blint öde och evolution. Då en förnuftig människa begrundar naturens underbara verk, måste han fråga sig varifrån dessa ting kom och genom vilken de finns till. Hans medfödda sunda förnuft säger honom att det måste ha varit Någon som gjorde dem, och att det ännu finns Någon genom vilkens makt de fortfarande finns till. Och denne Någon är Gud.
   Under det att Gud i sanning uppenbarar sig i naturen, får varken naturen själv eller krafterna i naturen identifieras med Gud. Panteism är tron att Gud och universum är detsamma. Såsom vi skiljer byggnaden från byggmästaren, så måste vi också skilja skapelsen från Skaparen. ”Han är till före allting och allting äger bestånd i honom” (Kol 1:17).

   2. Människans samvete vittnar också om Guds existens. 
  Paulus skriver att hedningarna visar, ”att det som lagen kräver står skrivet i deras hjärtan. Också samvetet hos dem vittnar om den saken, liksom deras tankar, när de kommer med anklagelser mot varandra eller tar varandra i försvar” (Rom 2:15). ”Och fastän de väl känner till vad Gud i sin rättfärdighet stadgat, att de som gör sådant är döden värda” (Rom 1:32). Samvetet, som för den skull håller människan ansvarig för sina gärningar mot en makt högre än sig själv, vittnar om Guds existens.

   3. Tron på Guds existens är universell. 
  Vittnesbörden från naturen och samvetet om Guds existens är ett faktum, som ingen förnuftig människa kan förneka. Därför har det alltid varit angeläget för den förnuftiga människan att åstadkomma någon sorts relation mellan sig själv och Gud. ”Ty det har aldrig funnits ett folk så gudlöst, att det icke har inrättat och hållit gudstjänst av något slag” (SKB sid 392). Det skulle helt enkelt vara omöjligt att förstå den religiösa tillbedjan som vi finner bland hedniska folk, om det inte fanns en grundläggande kunskap om existensen av ett Högre Väsen.

"Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet
förkunnar hans händers verk." (Ps 19:2).

   Emellertid har människor, som följer sina dåraktiga föreställningar, på den naturliga gudskunskapens grund byggt upp religiösa system, som är vidskepliga, avgudiska och avskyvärda (Rom 1:21-25; Apg 17:22-25). ”Ty även hedningarna har genom den naturliga lagen i någon mån haft kunskap om Gud, men likväl har de varken lärt att rätt känna eller att rätt ära honom” (SKB sid 602).

   4. Hur långt sträcker sig denna kunskap och var går gränsen? 
  Naturen, historien och samvetet lär inte bara att Gud existerar, utan också att han är en levande Gud (Apg 17:27); att han är allsmäktig (Rom 1:20); att han är vis (Ords 3:19); att han är god mot sin skapelse (Apg 14:17); att han är helig och rättvis, befaller och belönar det goda och förbjuder och straffar det onda (Rom 1:32; 2:15).
   Den sanne Guden uppenbarar sig själv för oss i naturen, men naturen uppenbarar inte för oss vem denne sanne Gud är. Inget hednafolk lärde av naturens bok, att Gud är treenig: Fader, Son och Helig Ande. När de på basis av människors naturliga gudskunskap försöker avgöra vem han är, gör de alltid en avgud av honom. ”Ty folkens alla gudar är avgudar” (Ps 96:5; Rom 1:21-23); ”Därför är det i själva verket sin egen falska inbillning och dröm om Gud, som de ha till avgud och som kommer dem att förtrösta på det rena intet” (SKB sid 392).
   Inte heller är naturlig gudskunskap tillräcklig till frälsning, därför att Guds nåd i Kristus är uppenbarad för människan endast i evangelium, och därom vet människan ingenting genom sin naturliga gudskunskap. Därför är hedningarna ”utan hopp och utan Gud i världen” (Ef 2:12).

Barnoffer till Molok, en hednisk avgud som omnämns i Bibeln.

   5. Ändamålet med denna kunskap, särskilt när den kommer genom samvetet, är att upprätthålla yttre ordning bland människor, som känner Guds dom över dem som gör det onda (Rom 1:32). Kunskapen om Guds existens bör dessutom sporra människor att söka honom, ”om de nu kunde treva sig fram till honom” och lära känna vem han är och vad han vill med människan (Apg 17:27). Om de vägrar att göra det, skall de bli utan ursäkt på domens dag (Rom 1:20).

   6. Den uppenbarade kunskapen om Gud.
  För att människan skall lära känna den sanne Guden och hur han skall tillbedjas, har Gud uppenbarat sig mer fullständigt i Bibeln. Bibeln inte bara bekräftar den naturliga gudskunskapen som människan har, utan den utvecklar den och lägger till den sådan kunskap som inte kan inhämtas på annat sätt (1 Kor 2:7-11). Under det att naturen säger oss att det finns en Gud, säger oss Bibeln vem denne Gud är. Under det att naturen och samvetet uppenbarar för oss många av Guds egenskaper, bekräftar Bibeln dem men inte enbart det. Den berättar också för oss om Guds kärlek och nåd i Kristus och den frälsning han berett för oss. Vi har därför inte tillåtelse att ha våra egna åsikter om Gud, så som hedningarna har, utan våra tankar och vår uppfattning om Gud måste, så långt det är möjligt för vårt begränsade förnuft, sammanfalla med vad Skriften säger om honom. Inte heller skall vi åkalla honom som det behagar oss, utan vi måste åkalla och tjäna honom så som Hans ord lär oss (Matt 15:9)."

Läs också gärna inlägget Gud och avgudarna

Kristi brud

"Det talas mycket om brudgum och brud i Bibeln. Jesus liknar sig själv vid brudgummen och himmelriket vid ett bröllop (Matt 9:15; 22:2-14). Johannes Döparen klargör skillnaden mellan sig och Jesus genom att säga: »Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått» (Joh. 3:29). I Gamla testamentet betraktas också äktenskapet som en bild för Guds förbund med Israel, t.ex. Jes. 62:5 och Hos. 2:16 liksom Höga Visan. »De tu skola varda ett kött. Den hemlighet som ligger här är stor; jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen» (Ef. 5:31-32). 

Hur gick då ett äktenskap till i Israel? Några korta påpekanden: Initiativet till äktenskapet var förbehållet mannen, men frieriet kunde han anförtro åt en talesman, som därför kallades »brudgummens vän». Johannes Döparen som bereder väg för Herren kunde alltså kalla sig för »brudgummens vän». I 1 Mos. 24 fungerar Abrahams tjänare som brudgummens vän. Han anförtroddes uppdraget att fria för Isaks räkning. 

Äktenskapet ingicks genom två särskilda akter, nämligen trolovning och bröllop. Trolovningen utgjorde äktenskapets juridiskt bindande akt. Den förrättades principiellt i brudens hem. Bröllopet var den överlåtelsefest, då bruden överläts åt brudgummen, när han kom och hämtade henne. Under mellantiden, mellan trolovningen och bröllopet, räknades man som äkta makar men bodde var för sig. Bruden hade att bereda sig för bröllopet, att troget vänta på brudgummen. 

När anskriet »brudgummen kommer» ljuder, bör hon ikläda sig sin bröllopsdräkt och följa brudgummen till bröllopet. Bröllopsmåltiden bekräftar förbundet. 

Med dessa fragmentariska uppgifter som bakgrund förstår vi lättare Bibelns ord om de troende som Kristi brud. De som är trolovade med Kristus, de tillhör honom och väntar på att brudgummen skall komma och hämta sin brud och föra henne till den stora bröllopsmåltiden i himmelen. 

Det är därför som Bibeln betecknar avfall från Gud som otukt, trolöshet, att löpa i trolös avfällighet till andra gudar. Så handlar hela Bibeln om hur människor, som övergivit Gud och vänt honom ryggen, åter skall kunna träda i gemenskap med Gud och få tillträde till bröllopssalen. När Bibeln slutar möter vi därför orden: »Och Anden och bruden säger: 'Kom'» (Upp. 22:17). De som tagit emot Guds ord och den återlösning, som Lammet fullkomligt utfört, väntar ivrigt på fullkomningen, på det möte med brudgummen, då trolovningens löftestid är slut och löftena infrias med bröllopet. Då skall ingen synd längre plåga dem, inga tårar, ingen sjukdom eller förföljelse. Anden och bruden, Guds församling, ropar till brudgummen: Kom! Bruden är redo. Hon har olja i sin lampa. Kristi församling längtar efter brudgummen, beder att Kristus snart skall komma åter, beder om vaksamhet, så att han inte skall finna henne sovande. Ty brudgummen har lovat och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20). Och bruden säger: »Amen», det betyder: det är visst och sant. Hon vet att hon är prydd av Herren själv, att hon fått sig givet fint linne, skinande och rent. »Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru», sade en av de sju änglarna till Johannes (Upp. 21:9). Det var tydligen något att visa. 

Men är jag bland dem som kallas Kristi brud? Är det möjligt att jag skall få möta Jesus som min brudgum i skinande vita kläder? Vem är Kristi brud eller för att använda ett annat ord för samma sak, vilka tillhör Kristi församling, Kristi kyrka? Svar: Alla de som den helige Ande har kallat ut ur mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr. 2:9), alla de som förlitar sig på Herren Kristus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse. Alla dessa som genom tron har ingått i ett trolovningsförhållande till Kristus utgör en enda kropp, och denna klopp, vars huvud är Kristus, är Kristi kyrka eller Kristi brud. Ingen tillhör denna kyrka genom att vara präst, minister eller t.o.m. påve, utan endast den som har en sann tro på Frälsaren. I kraft av Honom som tron omfattar är Kristi brud helig. Skriften talar t.ex. om »de heliga i Korint», ty de är tillräknade Kristi helighet och de har den helige Ande. I det ögonblick man förlorar tron, upphör man att vara medlem i Kristi kyrka, att vara Kristi brud, även om man alltjämt tillhör en yttre kyrkoorganisation och t.o.m. har en hög befattning där. Då lämnar man Kyrkan med stort K. Det är en grov villolära, när man sätter likhetstecken mellan att lämna en yttre kyrkoorganisation och att lämna Kyrkan, Kristi kyrka. 

Kristi kyrka eller Kristi brud är osynlig, ty tron, genom vilken man blir medlem i Kristi kyrka, kan inte ses med mänskliga ögon. Därför är Kristi kyrka osynlig. Endast Gud kan se in i hjärtat, där den saliggörande tron finns. Elias kände inte till de sju tusen i Israel, som inte hade böjt knä för Baal (Rom. 11:2-4; 1 Kon. 19:8-18). 

"Kristi brud" (Bride of Christ), målad av Danny Hahlbohm

Kristi kyrka är en enda och innefattar alla människor över hela världen som har den sanna tron på Kristus. Var finns då denna kyrka, Kristi brud? Den finns enligt Jesu egna ord på jorden och vi kan endast vänta oss att finna henne där Guds ord predikas rent och klart och där sakramenten förvaltas enligt Kristi egen instiftelse, de synliga tecknen på att Kristi kyrka är tillstädes. Dessa tecken är inte den osynliga kyrkans synliga sida utan synliga tecken på att den osynliga kyrkan finns där. Ty genom dessa tecken allena skapar den helige Ande den tro, som gör en människa till medlem i Kristi kyrka. 

Det kan finnas medlemmar i Kristi osynliga kyrka också i yttre kyrkosamfund, som vid sidan av evangelii predikan tillåter falsk lära. Har de fått lyssna till Guds rena ord, kan den helige Ande ha givit dem en saliggörande tro. Men genom att falsk lära också förekommer ibland dem, löper de stor fara att bli förförda. 

Därmed skall vi till sist säga något om den synliga kyrkan. Tron är osynlig i sig själv, men den visar sig på skilda sätt. Alla sant troende bekänner sin tro. »Genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst» (Rom. 10:10). »Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen» (Matt. 12:34). Trons fmkter är ett gudfruktigt leverne och en biblisk bekännelse. Men utan Guds ord ingen tro. Därför är de sant troende ivriga att nära sitt andliga liv medelst ett regelbundet bruk av nådens medel. En rätt nådemedelsförvaltning, fri från falsk lära, blir ett livsbehov. Därför söker de sig till en brödragemenskap, där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten förvaltas efter Kristi instiftelse. 

Nu är kristenheten uppdelad på en rad samfund, och vissa sätter likhetstecken mellan sitt eget samfund och Kristi kyrka. Detta är som redan framgått fel. Inte ens ett samfund som i sin förkunnelse och sin sakramentsförvaltning är helt troget Herrens ord är detsamma som Kristi kyrka, ty också där finns hycklare, och endast Gud känner de sina och kan se till hjärtat. Dessutom är Kristi kyrka en enda och även i avfälliga kyrkor kan det finnas sant troende. I Sverige har man ofta satt likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka. Svenska kyrkan har liknats vid modern som man inte får överge. Men Svenska kyrkan eller någon annan yttre organisation är inte de troendes andliga moder eller detsamma som Kristi kyrka! 

Är det likgiltigt vilket samfund man tillhör för att bli bevarad i den rätta tron intill änden, för att en gång få sitta med vid bröllopsmåltiden i himmelen tillsammans med Abraham och fäderna? Nej, givetvis inte. Tron tändes och bevaras av Guds rena ord och den rätta sakramentsförvaltningen. Där Guds ord förvanskas skall Guds barn inte vara utan endast där Guds ord läres rent och klart. Vill du bli bevarad i tron, skall du ge noga akt på dem som genom falsk lära vållar splittring och kan bli dig till fall. »Dragen eder ifrån dem», förmanar aposteln Paulus i Rom. 16:17. De trolovade behöver rätta lärare, vänner till brudgummen, som ger dem brudgummens ord och inget annat.

När det gäller nattvardens sakrament är det givet till de troende, så att de inte skall förgås under jordevandringen, glömma brudgummens död för dem och övergiva honom. Genom att bruka nattvarden förkunnar de hans död till dess han kommer och har i åminnelse och tar emot hans sanna lekamen och blod, det pris med vilket han köpt sin brud. Den heliga nattvarden skall firas i Kristi församlings mitt där man enigt håller sig till Guds ord, inte där Guds ord förnekas eller falsk lära tolereras. Ty de som äter brödet är »en enda kropp» (1 Kor. 10:17), en kär gemenskap grundad på gemensam tro, lära och bekännelse. Det gemensamma nattvardsfirandet är sålunda ett vittnesbörd om att man är ett i bekännelsen. Man firar inte nattvard tillsammans med dem som öppet har en annan bekännelse. Ord och sakrament hör samman. Dessa gåvor tillhör Guds församling och nattvarden skall firas i församlingens mitt, i trons endräkt och glädje. 

Likväl skall du komma ihåg att det är varken på din eller någon annans tro du skall grunda ditt hopp om att vara Kristi brud. Hoppet måste grundas uteslutande på vad brudgummen har gjort för dig. Därför stryker de lutherska bekännelseskrifterna under att varken din eller prästens tro är avgörande för om du får Kristi sanna lekamen och blod eller inte. Avgörande är Kristi ord och instiftelse. Är prästen en hycklare som inte tror på vad han lär, får du likväl Kristi lekamen och blod. Är du själv en hycklare, får du också Kristi sanna lekamen och blod, men då inte till liv och salighet utan till dom, ty då försyndar du dig på Kristi sanna lekamen och blod (1 Kor. 11:27). Men detta att du varken kan eller skall försöka se in i prästens hjärta vid nattvardsgudstjänsten innebär inte att Herrens undervisning angående falska lärare inte längre gäller. Ty läran kan prövas utifrån Guds klara ord och Guds ord befaller dig att dra dig ifrån dem som har en obiblisk lära. 

Det är betecknande för himlavandrarna att de styrker och stödjer varandra, att de bär varandras bördor och tillsammans samtalar om »det enda nödvändiga». De behöver dagligen bekänna sina synder och fly till nådastolen, tröstas av vad brudgummen har lovat sin trolovade. Kristi brud har inget eget att berömma sig av, endast av vad Kristus har gjort och givit henne. Hon är så dålig i sig själv, att hon inte klarar sig med mindre än ett rent och oförfalskat Guds ord. Hon behöver »bröders gemenskap och nådenes bord». Så lever hon i sitt dop, som Herrens trolovade brud, och suckar med Anden: »Kom, Herre Jesus!» Hon väntar ivrigt på bröllopet och ber att hon under väntetiden inte skall förföras och övergiva sin brudgum. Och brudgummen har lovat henne och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20)."

Artikeln ovan är skriven av Seth Erlandsson och publicerades i Tidskriften Biblicum nr 1, 1976.

Dagen, Dagen, Dagen

Om synd och sann tro

"Synd heter i Skriften inte blott den yttre gärningen med våra lemmar utan allt som rör sig i hjärtat och driver till den yttre gärningen, nämligen vårt hjärtas innersta och alla våra förmögenheter. Det lilla ordet »göra» (synd) betyder alltså, att människan hel och hållen faller i och ger sig hän åt synden. Ty ingen yttre syndig gärning sker utan att människan hel och hållen med kropp och själ ger sig däri. Och framför allt ser Skriften ned i hjärtat och på roten och huvudkällan till all synd, nämligen otron i hjärtats innersta. Det förhåller sig nämligen så, att liksom tron ensam gör rättfärdig och skänker ande och håg till goda yttre gärningar, så är det endast otron, som syndar och låter köttet få makten och väcker begär till onda yttre gärningar. Så skedde med Adam och Eva i paradiset (1 Mos. 3:6).

Därför kallar Kristus otron allena för synd, då han i Joh. 16:8 f. säger: Anden skall låta världen veta sanningen ... i fråga om synd ..., ty de tror inte på mig. Därför måste det också finnas tro eller otro i hjärtat innan goda eller onda gärningar framkommer, likt goda eller onda frukter. Otron är ju roten, saven och den egentliga kraften i all synd. Därför heter den också i Skriften ormens huvud och den gamle drakens huvud, som kvinnans säd, Kristus, måste söndertrampa, såsom det utlovas åt Adam i 1 Mos. 3:15 ... 

Tro är inte en sådan självgjord mening eller dröm, som somliga anser vara tro. Och när de ser, att livet inte blir bättre, och att inga goda gärningar följer med den, fastän de kan både höra och tala mycket om tron, så förleds de till den villfarelsen, att tron inte är tillräcklig. Man måste dessutom göra goda gärningar, om man vill bli rättfärdig och salig. Detta beror på, att när de hör evangelium, så tar de emot det och gör sig av egna krafter en tanke i hjärtat: jag tror. Och detta räknar de för en sann tro. Men då den inte är annat än en mänsklig dikt och tanke, som hjärtats innersta aldrig tillägnat sig, så bär den inte heller någon frukt och har ingen bättring med sig.

Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud (Joh. 1:13) och dödar den gamle Adam, gör oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla krafter och för den helige Ande med sig. Ja, tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt, att den inte oavlåtligt skulle verka vad som är gott. Den frågar inte heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frågar har den gjort dem och är alltid sysselsatt med det. Men den som inte gör sådana gärningar, han har ingen tro, han famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar. Han vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och orerar en massa om tron och de goda gärningarna.

Tron är en levande och dristig förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat: detta är den helige Andes verk i tron. Så blir människan villig att gärna, utan något tvång, göra var människa gott, tjäna alla, och lida vad det än må vara, Gud till behag och ära, som visat henne sådan nåd. Det är alltså omöjligt att skilja tro och gärningar åt. Ja, det är lika omöjligt som att skilja värme och ljus från elden.

Akta dig därför för dina egna falska tankar och för allt tomt prat av sådana människor, som tror sig skickade att döma om tron och goda gärningar, fast de är stora narrar. Be Gud, att han ger dig tron. Annars blir du väl utan tro till evig tid – du må tänka och sträva så mycket du vill och förmår. 

Rättfärdighet är nu en sådan tro, och den kallas Guds rättfärdighet eller en rättfärdighet som gäller inför Gud, emedan Gud ger den och räknar den som rättfärdighet för Kristi, vår medlares, skull. Dessutom driver den människan att ge var och en vad hon är honom skyldig. Ty genom tron blir människan fri från synd och lär sig att älska Guds bud. Därmed ger hon Gud den ära som tillkommer honom, och betalar vad hon är honom skyldig. Men människorna tjänar hon villigt på det sätt hon kan, och betalar därmed också vad hon är skyldig var man. Sådan rättfärdighet kan vår natur, vår fria vilja och våra egna krafter inte åstadkomma. Ty liksom ingen kan ge sig själv tron, så kan han inte heller ta bort otron. Hur skulle han då kunna ta bort en enda synd, om det också vore den minsta? Vad som sker i otro eller utan tro, det är därför idel falskhet, skrymteri och synd (Rom. 14:23), det må sedan se aldrig så lysande ut."

(Ur Luthers Företal till Romarbrevet)