Du håller mig i din högra hand

"Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand." (Ps 73:23).


Om svårigheter, lidande och förföljelse påkommer för ordets skull, som det måste ske, då det heliga korset har detta med sig, skall med all rätt följande skäl, med Guds hjälp, trösta oss och förmå oss att i sådana fall vara frimodiga, oförfärade och vid gott mod och att begära och överlåta saken åt Guds nådiga och faderliga vilja. Först det skälet, att saken står i Hans hand, som så uttryckligen vågar försäkra: "Ingen kan rycka dem ur min hand." Det skulle inte heller vara gott eller rådligt, att saken skulle ligga i vår egen hand, ty vi kunde och vi skulle jämmerligen förlora den.


Så är ju alla trösteord sanna och bedrager oss inte. "Gud är vår tillflykt och starkhet." Vem har någonsin kommit på skam, som hoppats på Gud? Alla som litar på Gud blir bevarade. Det heter också: "Herre, du överger inte dem, som söker dig." Så är det också sant, att Gud har utgivit sin ende Son för oss alla. Är nu detta sant, vad uträttar vi då med vårt eländiga tvivlande, med vår sorg och vår grämelse? Har Gud utgivit sin ende Son för oss alla, huru skulle han då kunna förmå sig till att överge oss i ringare ting?


Dessutom är ju Gud mycket starkare och mäktigare än djävulen och förmår mycket mer än han. Så säger Johannes: Ty han som är i er är större än den som är i världen.


Går vi till grunden, så finner vi, att Kristus, världens allsmäktige konung, själv lider med oss, och om hans sak gick under, så skall vi ändå mycket hellre gå under med Kristus än med stor makt råda på jorden."


(Martin Luther. Ur "Resekost", 20 maj).

Varför förnekelse av trosläror är synd

Tidningen Dagen har skickat en frågeenkät via mail till 312 präster och pastorer inom olika samfund. 156 personer (50 procent) svarade. En fråga som ställdes var "Kan man vara kristen och inte tro på helvetet?" 81 procent av de svarande pingstpastorerna menar att man kan vara kristen utan att tro på helvetet. 100 procent av pastorerna inom frälsningsarmén svarade att man inte kan vara kristen utan att tro på helvetet. 


Några spontana tankar om detta. 

• Som en kristen bör man göra en uppdelning mellan fundementala och icke-fundamentala läror, eller annorlunda uttryckt, veta att inte alla läror är frälsningsavgörande.
• Till de frälsningsavgörande frågorna hör frågor om vem Gud är, dvs att det finns en treenig Gud, och att Fadern har sänt sin Son till världen och försonat hela mänskligheten med Gud. Att Jesus är både sann Gud och sann människa måste också erkännas, liksom att Frälsningen som han har åstadkommit är en gåva från Gud, av nåd, att den tas emot genom tron, och att den är universell eller innefattar hela mänskligheten, dvs alla syndare, alla människor, och inte förutsätter en motprestation ifrån människans sida, såsom laglydnad, eller trons frukter. Att det sistnämnda är oerhört viktigt hör ihop med att, om frälsningen genom Jesus framställs såsom villkorlig utifrån motprestation så kan i slutändan ingen människa vara säker på att hon är frälst, eftersom hon inte vet med säkerhet att hon uppfyllt kraven. I synnerhet kan inte de mest värdiga syndare, dvs de syndamedvetna ångerfulla, djupt förkrossade själarna, veta att de är frälsta, om de får höra att frälsningen beror på lydnad eller kärlek. Det leder också till att de som intalar sig att de är frälsta utgörs av människor som har en ytlig syn på syndens djuphet och allvar.
• Att tron på de frälsningsavgörande sanningarna är den enda förutsättningen till frälsning innebär i praktiken att en människa faktiskt kan ha fel om mindre viktiga läror, och ändå bli frälst.
• Att tron på de frälsningsavgörande sanningarna är den enda förutsättningen till frälsning innebär inte att de övriga frågorna eller lärorna är oviktiga.
• Varje förnekelse av en i Skriften tydligt uttryckt lära är synd, för det är inte människor som avgör vad som är rätt och fel, sant och falskt, utan Gud.
• En människa kan teoretiskt sätt bli fördömd genom att förneka en icke-fundamental sanning, en icke frälsningsavgörande lärofråga. Varför? Därför att Skriften lär att synden leder till döden, och att Kristus har frälst oss från synden och syndens konsekvenser. Således: Den som förhärdar sig och fortsätter i synd, försvarar den, trots förmaning, riskerar sin egen frälsning. Det är nämligen ett uttryck för förhärdelse när man trots varning ihärdar sig i synd, oavsett om det gäller liv eller lära. 
• Den dubbla utgången (att en människa kan bli evigt frälst eller evigt straffad och fördömd) är en sanning i Skriften.
• Den sanningen har, tror jag, haft en otillbörlig betoning i en del äldre generationers förkunnelse. Man har ibland haft för utförliga beskrivningar av helvetets plågor, eller, varit för dåliga på att predika hur fullkomlig, fast och tillförlitlig frälsningen är för den mest ovärdige syndare på jorden. 
• En sak som gör att det är särskilt allvarligt att förneka helvetets existens är att det är en fasansfull destinationsort som de heliga skrifterna beskriver som verklig, och inte hypotetisk.
• En annan sak som gör att det är allvarligt att förneka helvetets existens är att det kan vara ett uttryck för brist på syndamedvetenhet. Den som tror att människan "duger som hon är", är väldigt främmande för vad Anden säger i Skriften.
• Samtidigt är det så att alla människor har både köttet och anden, den gamle adam och den nya människan, och att den gamla människan alltid kommer att ta anstöt över Skriftens lära om salighet och fördömelse. Den gamle Adam är en laglös vilde som tror att det inte finns någon rättvis dom i slutändan, som tror att synd kan betalas med goda gärningar eller lydnad, som inte tror på Gud och Guds lags absoluta helighet, och inte heller mäter rättvisan utifrån andliga ögon.
• Den som förnekar helvetet har inte perspektiv på vad Kristus gjorde. 
• Teoretiskt sett kan man bli frälst utan att tro på helvetet, eftersom den frälsande tron handlar om Kristus och frälsningen, men det vore synd att utlova frälsning till dem som förnekar helvetet, för det vore detsamma som att utlova att människor som förnekar andra sanningar i Skriften blir frälsta ändå. Som om det vore oviktigt eller ofarligt att synda, eller förneka och förvränga det Gud säger i sitt Ord. Det är det inte.
• Om en människa inte tror att helvetet existerar, hur skall hon då tänka om den eviga saligheten. Om hon tror att alla människor blir frälsta, oavsett tro, så tror hon obibliskt och förnekar även Jesu försoningsverk. Om hon tror att många blir frälsta genom tron, och att de andra raderas bort och bara försvinner, så förnekar hon både syndens konsekvenser, själens odödlighet och vad Skriften har uppenbarat om de yttersta tingen.
• Det förvånar mig inte, egentligen, att den teoretiska frågan "Kan man vara kristen och inte tro på helvetet?" fick många svar där man säger att detta är möjligt, eftersom frälsning hör samman med tro på Kristus och vad han har gjort. Det är egentligen naturligt att svara så. Men det förvånar mig att inte massor av pastorer har förklarat mer utförligt vad de menar i en så viktigt fråga, för enligt Dagen så gav de utrymme för förklaringar till varje svar. 
• Det är naturligt att bäva och förskräckas över det faktum att det finns ett helvete. Ingen bör likgiltigt tänka på helvetets existens. Det är en fasansfull slutdestination för själen. Detta bör dock inte leda till att vi förnekar dess existens, utan snarare till att vi förskräcks över synden och flyr till lösningen (dvs till den bibliska sanningen att Jesus har lidit, dött och uppstått för vår frälsnings skull).
• Läs gärna mitt tidigare blogginlägg Bibeln lär att det finns ett helvete

/Shadow

Dagen, Dagen

Gå på vattnet

"Gå på vattnet", Ivan Ajvazovskij (1888)

Tavlan är målad av den armenisk-ryska konstnären Ivan Ajvazovskij (1817-1900). Ajvazovskij målade många vackra tavlor med havsmotiv (se t.ex. det fascinerande ljuset på denna tavla), och han anses av många vara den bästa på att skildra kust- och havsmotiv. 

"Gå på vattnet" skildrar hur Jesus och Petrus går på vattnet, och de andra lärjungarna som under häpnad iakttar dem från båten. Jesus har skildrats med lysande kropp, vilket för tankarna på Jesus på förklaringsberget (se f ö mitt blogginlägg om det motivet). Petrus som vandrat ut på vattnet i tro, har börjat sjunka ned i vattnet, och sträcker ut sina händer mot Frälsaren. Så lyder berättelsen från Matteusevangeliet:

"Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. Båten befann sig redan många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: "Det är en vålnad." Och de skrek, så rädda var de. Men genast sade Jesus till dem: "Var lugna. Det är jag. Var inte rädda." 

Petrus sade: "Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet." Jesus sade: "Kom!" Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: "Herre, hjälp mig!" Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: "Så lite tro du har! Varför tvivlade du?" De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sade: "Du är verkligen Guds Son." (Matt 14:22-33).

Judarna delade vid den här tiden in natten i fyra "nattväkter". Jesus talar också om nattväkter när han på ett annat ställe talar om de troendes vaksamhet. "Kommer han under andra eller tredje nattväkten, saliga är de [tjänarna] om han [tjänarnas herre] finner dem vakande." (Luk 12:38). Man delade alltså in perioden mellan solnedgången och soluppgången i fyra avdelningar. Inledningen hör ihop med hur vakterna avlöste varandra på natten. Väktarna kunde vara utposterade i torn (2 Kung 17:9; 2 King 18:8), och skulle rapportera om de såg något (2 Sam 18:24-27). Även förkunnare jämförs ibland med utposterade väktare (Jer 6:17; Hes 33:2-9; Heb 13:17). 

Man har antagit att natten först var indelad i tre nattväkter, men att den under den nytestamentliga perioden utökades till fyra - kanske pga romarnas seder. Jämför bruket av vakter när Petrus hade fängslats: "Sedan han gripit honom satte han honom i fängelse och gav i uppdrag åt fyra vaktavdelningar, om vardera fyra man, att bevaka honom." (Apg 12:4). Den första nattväkten är mellan 18.00-21.00, den andra är mellan 21.00-24.00. Den tredje är mellan 24.00-03.00. Den fjärde nattväkten är mellan 03.00-06.00. 

Tidpunkten då Jesus kommer vandrande på vattnet är alltså nästan densamma som den vi i svenskan kallar för "vargtimmen" (03.00-05.00). Dagsljuset hade troligtvis börjat nalkas, som vi också ser på tavlan. Markus tillägger att Jesus precis skulle gå förbi dem (Mark 6:48). Riktningen, sättet han gick på, och att han inte genast vände sig direkt emot dem, fick dem att tro att mannen som vandrade på vattnet (de kanske inte genast kände igen honom i det ljuset), inte var på väg mot dem. Men sanningen är givetvis att han ville att denna händelse skulle utspela sig inför dem, och att deras tro skulle prövas i detta sammanhang. Jämför hur Jesus i Luk 24:28.ger sken av att vilja gå i en viss riktning. 

Lärjungarna blev så förskräckta att de skrek rakt ut. De trodde att de såg en våldnad. Naturlagarna var ju upphävda inför deras ögon. De fick inte ihop vad de såg med sina ögon och de reagerade med fruktan. Men Jesus lugnade dem med vänliga ord. Att Jesus gick på vattnet är verkligen ett stort och märkligt under. Blev hans kropp lättare än vatten? Förvandlades vattnet under fötterna till fast materia för varje steg? Skedde underverket på något annat sätt? Det vet vi inte. Bibeln beskriver ju många under, utan att förklara hur de går till. Gud väljer att inte skildra det exakta tillvägagångssättet när han upphäver naturlagarna. Så är det ju också med vinundret, brödundret, botandet av sjuka osv. 

De som läser Bibeln och har svårt att tro de underverk som Gud utförde och som skildras i första Mosebok, såsom skapelsen eller syndafloden, bör betänka att det är minst lika häpnasväckande och enastående att Gud delade ett hav mitt itu, att han vandrade på vatten, stillade stormar, utförde brödundret eller uppväckte döda. Underverken i Bibeln, såsom skapelsen eller syndafloden, skall vi inte tro på "därför att de är rimliga", och vi skall inte heller avfärda dem "därför att de är orimliga". Den Gud som Bibeln beskriver är verkligen undrens Gud, från första Mosebok till Uppenbarelseboken. Han upphäver naturlagarna närhelst han vill, i kraft av sitt mäktiga skaparord. För honom är ingenting för svårt. Skapelsens upphovsman är så mycket underbarare än skapelsen.

Liksom vid flera andra tillfällen är det just Petrus som tar iniativet till att träda fram. Han synes ha en ivrig och framåt personlighet. Han tar ofta plats och har ledaregenskaper. Kanske kände Petrus genast igen Jesus på rösten när han lugnade lärjungarna. När han förstår att det är Jesus som går på vattnet, förvandlas skräcken till en spirande insikt att han står inför ett Frälsarens underverk. Han vågar då be om att själv få vandra ut på vattnet, vilket han också gör, när Jesus säger "kom!" I detta finns också insikten att det är på Guds ord och löfte som man skall sätta sin tro, och våga. Hade det inte funnits ett löfte, ett ord, ett "kom", så vore det både dumdristigt och ett frestande av Gud att ge sig ut på vattnet. Men Jesus gav sitt gudomliga medgivande och löfte när han sa "Kom!" och Petrus vågade sig ut.

Petrus tro sviktade dock när han fokuserade på blåsten och vågorna. Först hade hans hjärtat fäst sig vid Guds ord och löfte, men nu började tvivel stiga upp i hans hjärta. En troende människa har kvar sin gamla syndanatur, köttet. Hur lätt är det inte för oss kristna att relatera till Petrus tvivel. Vi blir glada när vi läser om Guds ord och löften, men bävar när vi ser omkring oss, som motgångar och nederlag i olika former. Då är det lätt att glömma Guds löfte och vackla eller tappa den första tillförsikten. 

Har inte Gud låtit denna händelse bli nedtecknad för att stärka vår tro, och påminna oss om att Gud har allting i sin hand, även om det inte alltid ser ut så, eller känns så?

/Shadow

Johannes skrev inte "poesi". Han fick profetiska syner.

Robert Eriksson skriver i tidningen Dagen (2/11) om Uppenbarelseboken. Han skriver bl a: 

"Pastorn och författaren Eugene Peterson hävdar att Uppenbarelseboken främst skildrar hur Johannes använder sina gåvor som teolog, poet och pastor." 

"Alla tveksamma tolkningar av Uppenbarelseboken, kan härledas till att man inte förstått att Johannes är teolog, poet och pastor. Ordet "poet" betyder "skapare" och antyder att poeten inte skriver för att objektivt förklara, utan för att väcka läsarens kreativitet och fantasi. En dikt ger inte information, utan erfarenhet. Om Uppenbarelseboken är skriven av en teolog som också är poet, kan man inte läsa boken som en exakt tidslinje för tidens slut."

"Johannes är främst pastor för sju församlingar och han skriver sin teologi och poesi till dem."

"När vi kan se att Johannes är teolog, poet och pastor, kan vi också förstå Uppenbarelsebokens ärende."

Ett problem med att beskriva Johannes som poet och Uppenbarelsebokens innehåll som poesi är det förknippas med påhitt, dikt, fantasi, kreativitet, skapande. Som om aposteln Johannes satt och tänkte ut saker. Men läser vi Uppenbarelseboken på detta sätt så frångår vi den "naturliga läsningen" av Bibeln och dess genrer. Det finns andra böcker i Bibeln som innehåller poesi eller har poetisk form, som t.ex. psaltaren. I psaltaren finns sånger som skrivits av heliga människor och som handlar om specifika händelser i deras liv (såsom t.ex. Davids olika förehavanden) men som samtidigt innehåller profetior om Messias, därför att de drevs av Anden (se 2 Sam 23:1-2; Mark 12:36; Matt 22:43; Apg 1:16) vilket också var fallet med Bibelns övriga författare (2 Pet 1:19-21; 2 Tim 3:16). 


Det är viktigt att särskilja Bibelns olika genrer. Och detta är inte särskilt svårt. Det framgår ju av texten, kontexten och karaktären huruvida vi läser historia, poesi, undervisningsbrev, ordspråk, liknelser, syner osv. 


Vad gäller just Uppenbarelseboken så är det inte så att Johannes sitter och diktar. Han "tänkte inte ut" det som nedtecknades. Om det är någon som "diktar" så är det Gud isåfall. För Gud uppmanade aposteln Johannes att skriva precis det han skrev. Han skrev alltså under en annans diktamen. Exempel: 

• "Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna..." (Upp 1:11).
• "Skriv alltså ner vad du har sett och vad som är och vad som skall ske härefter." (Upp 1:19).
• "Skriv till församlingens ängel i Efesus..." (Upp 2:1).
• "Skriv till församlingens ängel i Smyrna..." (Upp 2:8).
• "När de sju åskorna hade talat, skulle jag just skriva. Men jag hörde en röst från himlen säga: "Försegla i ditt inre vad de sju åskorna har sagt och skriv inte ner det." (Upp 10:4).
• "Och jag hörde en röst från himlen säga: "Skriv! Saliga är de döda som härefter dör i Herren." (Upp 14:13).
• "Och ängeln sade till mig: "Skriv! Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid."" (Upp 19:9).
• "Och han sade: "Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna." (Upp 21:5).

Uppenbarelseboken är alltså nedtecknad under direkt ledning av Gud. Uppenbarelseboken beskrivs också som en uppenbarelse (Upp 1:1), en profetia (Upp 1:3), ja, en profetia vars ord är så fast och orubbliga Guds ord, att den som tar bort eller lägger till något riskerar straff och förlust av det eviga livet (Upp 22:18-19). 


Det är alltså frågan om diktamen. Det är inte fråga om att Johannes likt en poet sitter och tänker ut finurliga och vackra formuleringar. Han skriver helt enkelt det han ser. Alltså är det Gud som är "poeten" i detta fall, om man nu skall kalla det för poesi. 


Innehållet i texten är dessutom baserat på syner. Detta får vi inte förneka eller glömma bort. Orden baseras på syner. Det är inte tvärtom. Johannes hittar inte på något, utan skriver det han får se. Några exempel:

• "Och när jag vände mig om, såg jag..." (Upp 1:12).
• "När jag såg honom föll jag ner..." (Upp 1:17).
• "Därefter såg jag, och se, en dörr stod öppen i himlen..." (Upp 4:1).
• "Och han som satt på den såg ut som..." (Upp 4:3).
• "Och jag såg en väldig ängel som ropade med hög röst..." (Upp 5:2).
• "Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet." (Upp 6:12).
• "Och jag såg de sju änglarna som står inför Gud..." (Upp 8:2).
• "Gräshopporna såg ut som hästar..." (Upp 9:7).
• "Och jag såg ett vilddjur stiga upp ur havet." (Upp 13:1).
• "Och han sade till mig: "Vattnen som du såg, där skökan tronar, de är folk och människomassor och folkslag och språk." (Upp 17:15).
• "Och jag såg en ny himmel och en ny jord." (Upp 211).

Vidare beskrivs förflyttningar. Johannes berörs av Guds Ande, får sina ögon öppnade, och ser vad andra inte kan se. Exempel:

• "jag befann mig på den ö som kallas Patmos... På Herrens dag kom jag i Anden... Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld" (Upp 1:9-12).
• "Därefter såg jag, och se, en dörr stod öppen i himlen, och den röst jag först hade hört tala till mig, som en basun, sade: "Kom hit upp, så skall jag visa dig vad som måste ske härefter." Genast kom jag i Anden, och se, en tron stod i himlen och någon satt på tronen." (Upp 4:1-2).
• "I anden förde han mig då bort till en öken." (Upp 17:3).
• "Och han förde mig i anden upp på ett stort och högt berg..." (Upp 21:10).

Alltså. På massor av ställen i Uppenbarelseboken används uttryck som "Jag såg", "Jag fördes", "Skriv..." och "Han sade...". Uppenbarelseboken är en profetisk syn som Johannes tecknat ned. Dess genre påminner om vissa partier i Daniels och Hesekiels bok. Man skall inte läsa Uppenbarelseboken som Johannes egen diktning eller poesi, eftersom den inte beskrivs så. 


Uppenbarelseboken är inte lätt att tolka och förstå. Läs gärna vad jag tidigare skrivit om Uppenbarelseboken genom att klicka här. Uppenbarelseboken är också en mycket missbrukad bok. Det beror på att människor inte tagit hänsyn till dess särskilda genre. Många har läst för bokstavligt sådant som är andlig syn, talsymbolik och profetiska uppenbarelser av apokalyptisk särart. Många har skrämt upp sig själv och andra genom att läsa in bokstavliga tatueringar ("666") och annat. De har alltså inte tagit hänsyn till bokens genre. Men man löser inte detta genom att placera boken i genren "poesi". Också detta är en felaktig kategori. Det framgår tydligt att Johannes faktiskt såg dessa saker, som Gud förmedlade till honom. Dessa ting skådas "i Anden" och har därför andlig karaktär. Det framgår också att Gud sa till Johannes vad han skulle skriva.


Vad gäller det här med tidens ände och falska profetior om vilken dag den nuvarande världen går under: läs gärna detta inlägg. 


/Shadow


Dagen

Tillkomme ditt rike

"Komme ditt rike". (Matt. 6:10).


Vad betyder nu Guds rike? Svar: ingenting annat än att Gud har sänt sin Son, vår Herre Kristus, i världen, för att han skulle återlösa och befria oss från djävulens våld, flytta oss under sitt välde och regera oss som en rättfärdighetens, livets och salighetens konung mot synd, död och ont samvete. Därtill har han också gett oss sin helige Ande, för att han skulle erbjuda oss detta genom sitt heliga ord och genom sin kraft upplysa och styrka oss i tron.


Därför ber vi här, att allt detta skall bli mäktigt hos oss och hans namn bli prisat genom Guds heliga ord och ett kristligt levnadssätt. Vi ber att vi, som har mottagit detta ord, skall förbli däri och dagligen tillväxa. Vi ber också att det hos andra människor måtte vinna ingång och anslutning och med makt gå fram genom världen, för att många skall komma till nåderiket och, förda därtill genom den Helige Ande, bli delaktiga av återlösningen, för att vi allesamman skulle förbli för evigt i det Kristi konungarike, som har tagit sin början här. Ty att Guds rike kommer till oss sker två gånger: dels här i tiden, genom ordet och tron, dels i evigheten, genom fullkomlig uppenbarelse.


Nu ber vi om båda delarna, att det skall komma till dem, som ännu inte är delaktiga däri, och till oss, som har mottagit detsamma, och det så att det dagligen tillväxer och slutligen fulländas i det eviga livet."


(Martin Luther. Ur "Resekost", 3 dec).

Det högsta av berg

Bild komponerad av Shadow

"Det ord som Jesaja, Amos son, skådade angående Juda och Jerusalem:

Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där HERRENS hus är 

skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, 

upphöjt över höjderna. 

Alla hednafolk skall strömma dit. 

Ja, många folk skall gå i väg och säga: 

'Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, 

till Jakobs Guds hus.
Han skall undervisa oss om sina vägar, 

så att vi kan vandra på hans stigar.' 

Ty undervisning skall gå ut från Sion, 

HERRENS ord från Jerusalem. 

Han skall döma mellan hednafolken 

och skipa rätt åt många folk.

Då skall de smida sina svärd till plogbillar 

och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra 

och inte mer träna sig för krig. 

Kom, ni av Jakobs släkt, låt oss vandra i HERRENS ljus."

(Jes 2:1-5).

I denna messianska profetia av Jesaja används ett mäktigt bildspråk. Profetian återges också ordagrant av en annan profet (Mika 4:1-4). Berget där Herrens hus är (dvs Sions berg, där templet fanns) beskrivs som fast grundat och som det högsta av berg. Profetian tycks beskriva topografiska förändringar, land och jordhöjningar. Men det är ett bildspråk, ett andligt tal. Det är en profetia om det kommande gudsriket och Messias tid. 

Det för tankarna till det stycke hos Jesaja där Johannes Döparens tid beskrivs. Han skulle predika så: "Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark." (Jes 40:4). Varför skulle dalar höjas och höjder sänkas? Därför att Gud skulle komma, och han skulle - bildlikt talat - skådas av alla. Inget fick stå ivägen för honom. "HERRENS härlighet skall uppenbaras, alla människor skall tillsammans se den." (Jes 40:5). För att Gud skall skådas på Sion av alla folk måste således övriga höjder jämnas ut och försvinna, under det att Sion upphöjs. Så profeterade även Sakarja: "Hela landet, från Geba till Rimmon, söder om Jerusalem, skall förvandlas till en slätt. Men staden skall vara upphöjd och förbli på sin plats," (Sak 14:10).

Det väsentliga i texten är i själva verket varken staden, berget eller templet. Det är Guds egen närvaro, och Guds ord, som gör att staden måste bli synlig. Gud själv skulle komma till världen, genom att den evige Sonen antog kött och blev människa. Hans återlösningsverk skulle ske på Sion, Andens utgjutelse skulle ske där, och Guds ord skulle börja predikas i staden. Staden var därför endast som en tron, en plats där konungen, Gud, kan skådas av alla folk, genom evangeliets förkunnelse. Jeremia förkunnar: "På den tiden skall man kalla Jerusalem 'HERRENS tron', och alla hednafolk skall samlas där för att ära HERRENS namn i Jerusalem. Och de skall inte mer följa sina onda och hårda hjärtan." (Jer 3:17).

Frälsningen ord, evangelium, skulle utgå från Jerusalem. "Ty undervisning skall gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem. " (Jes 2:3). Att hednafolken vänder sig mot Jerusalem för att skåda frälsningen är en metafor. Frälsningen ord kommer från judarna som också anförtrotts lagen. Hednafolken måste alltså få kunskapen om frälsningen från den förkunnelse som utgår från Jerusalem. Det är som Jesus säger till en samarit: "Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna" (Joh 4:22). Efter sin uppståndelse hänvisar Jesus till profeternas utsagor och förkunnar: "Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem." (Jes 24:46-47). 

Detta "synliggörande" av frälsningen, i Sion, inför alla hedningar, beskrivs också på detta sätt hos Jesaja: "Det skall ske på den dagen att hednafolken skall söka Isais rot, där han står som ett banér för folken, och hans boning skall vara härlig" (Jes 11:10). Ett "banér" var en slags fana som man höll högt uppe i samband med krigsföring, och det fungerade som en samlingspunkt. Israels olika stammar hade utmärkande banér uppresta över lägren (4 Mos 2). Profetian säger vidare att man på den dagen skall prisa Gud som Frälsare och göra hans gärningar kända över hela jorden, och att Isaels Gud skall prisas för att han är mitt ibland dem (Jes 12). Guds frälsning skulle skådas. Den frälsningen är lokaliserad i Messias person och verk. Och så fullbordades detta, först genom att den evige Gudasonen, Ordet, antog kött och blev människa. "Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning." (Joh 1:14). Så förkunnade också den gamle Simeon som säger, då han får se Jesusbarnet: "Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel" (Luk 2:29-32).

Sakarja profeterar också om en sådan tid, då Gud skall bo i Jerusalem, som genom detta blir den synliggjorda scen som frälsningen presenteras på inför hednafolken. "Så säger HERREN: Jag skall vända åter till Sion för att bo mitt i Jerusalem, och Jerusalem skall kallas 'sanningens stad' och HERREN Sebaots berg 'det heliga berget'". (Sak 8:3). "Så säger HERREN Sebaot: Än en gång skall folk komma hit, ja, många städers invånare." (Sak 8:20) "Ja, många folk och mäktiga hednafolk skall komma och söka HERREN Sebaot i Jerusalem, och de skall åkalla HERREN." (Sak 8:22).

Vi måste åtskilja det jordiska Jerusalem från vad det representerar, nämligen det himmelska Jerusalem, himmelriket och Guds folk (Gal 4:26; Heb 12:22). Det jordiska Jerusalem med dess tempel var liksom en spegelbild av en himmelsk verklighet.

De många kraftfulla uttrycken för förändringar i topografin, berg som höjs, dalar som sänks, källor som springer fram, hednafolk som vänder sig till Jerusalem osv talar för att det är något nytt och stort som kommer. Något som tidigare inte har skådats och som har en helt ny karaktär än det gamla. Det är det nya förbundet. Det är inte en ny lag, med nya bud, som presenteras. Det är istället hela mänsklighetens frälsning som kommer, genom ett nytt förbund. Det gamla förbundet hade två parter, Gud och människan. Det nya förbundet upprättas av Gud ensam, genom Hans verk, men omfattar alla människor, både judar och hedningar. Jeremia profeterar om denna tid, att ett nytt förbund skall upprättas (Jer 31:31), och han anger också på vilken grundval förbundet skall upprättas, nämligen syndernas förlåtelse (Jer 31:34). Vi ser också av den messianska profetian i psaltaren kap 22, om den korsfäste Frälsaren, att efter hans verk är färdigt, skall Ordet om frälsningen nå ut till hednafolken. "Alla jordens ändar skall tänka på det och omvända sig till HERREN. Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig." (Ps 22:28). "De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighetför det folk som skall födas, att han har gjort det." (vers 32). Det nya förbundet är alltså ett Guds verk, att Jesus har upphöjts på korset, lidit och dött i syndares ställe och sedan uppstått, så att var och en som hör detta, och tror på det, får del av det. Det skall synliggöras, inte bara för det jordiska Israel, utan också för alla hednafolk. Därför säger också Jesus "Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig." (Joh 12:32).

Det nya förbundets Israel är inte detsamma som det jordiska Israel som fick lagen. Profeterna talar på många ställen om "en rest", "en kvarleva", som skall hålla sig till den frälsning som överräcks till hela mänskligheten. Det nya förbundets folk är inte, liksom det gamla förbundets folk, en blandning av både troende och icke-troende. Det nya förbundets folk är det himmelska Jerusalems invånare, de pånyttfödda, de troende, de vilkas hjärtan är omskurna genom förlåtelsens budskap som de håller sig till. Det nya förbundets folk utgörs av både hedningar och judar, som har det gemensamt att de förtröstar på Israels Frälsning, Messias, och hans återlösningsverk. De hednakristna inympas i detta olivträd, genom tron, under det att de som inte tror, bryts bort genom sin otro (Rom 11). 

Det gamla förbundet, lagens förbund, hade genom otron förvrängts till gärningsläror och högmod. Människor trodde att de kunde berömma sig av något inför Gud, istället för att fly till Guds löften om frälsning av nåd. Men genom det nya förbundet, som kommer till stånd genom Guds verk ensamt, och utan någon mänsklig inblandning, så bryts detta högmod ned. Endast Gud får äran i det nya förbundet. "Ty människornas stolta ögon skall förödmjukas, männens högmod skall bli nerböjt, och HERREN ensam skall vara upphöjd på den dagen." (Jes 2:11). 

Det gamla förbundet skiljer sig också från det nya genom dess yttre karaktär. Det gamla förbundet innebar ju ett avgränsat landområde, ett jordiskt folkslag, och krigsföring medelst jordiska vapen. Men det nya förbundet utgörs inte av ett specifikt etniskt folkslag, eller ett avgränsat landområde, och inte heller av krig och landerövring. För "då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig." (Jes 2:4). Jämför Paulus ord: "Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt" (2 Kor 10:3). Den egentliga kyrkan, det sanna Israel, är osynligt för ögonen, och är inte detsamma som något särskilt folkslag eller något särskilt samfund. 

Jerusalem och dess tempel, som avbildade himmelska verkligheter, förstördes år 70 e.kr. Först därefter fick evangeliet en större spridning i hednavärlden, och profetian om hednafolken som vänder sig till Jerusalem fick sin uppfyllelse. Evangeliets spridning till hednavärlden inleddes med Andens utgjutelse på pingstdagen, men först senare nådde evangeliet ut till många länder, och det är fortfarande en pågående process, till dess hela det sanna Israel är insamlat (Rom 11). Detta var känt och predikat redan av gamla testamentets profeter. För de gudfruktiga och troende i det gamla förbundet längtade "till ett bättre land, det himmelska." (Heb 11:16). Det jordiska Jerusalem har spelat ut sin roll. Paulus skriver att det jordiska Jerusalem "lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder." (Gal 4:25-26). 

/Shadow

Guds och Beliars hus

I Nacka håller man på att bygga en gemensam lokal för muslimska, katolska och svenskkyrkliga församlingar. Projektet kallas för "Guds hus". Det beskrivs som ett försök att skapa en "mötesplats". Det är ett "multireligiöst projekt". Projektledaren och prästen Henrik Larsson säger: "1900-talet var ekumenikens århundrade. 2000-talet kan bli religionsdialogens sekel. Hur vi troende hanterar våra relationer kan få stor betydelse för samhällsutvecklingen. I en tid av etniska, kulturella och religiösa spänningar vill vi vara ett exempel på att ett mångkulturellt och mångreligiöst projekt fungerar."


Ja, kanske går vi in ett sekel som färgas av mångreligiositet. Personligen har jag inget emot dialoger och samtal mellan olika religioner, dvs att man försöker förstå varandras tro och kulturer, och att man personligen opponerar sig mot fördomar som man hör omkring sig om olika grupper. Jag tycker inte heller att det är fel att man använder samma lokaler. Fattigare församlingar kan ju t.ex. behöva hyra samma lokaler som andra trosinriktningar och religioner använder sig av. Inget fel med det. 


Men jag reagerar på att projektet kallas för "Guds hus". Det är så missvisande. 


Jag har själv läst igenom stora delar av Koranen och mängder av hadither (traditioner om Muhammed). Inom Islam förnekas att Jesus är Guds Son och att han har försonat världen med Gud. De förnekar alltså både hans person och hans gärning. Med en sådan tro är man inte Guds barn, enligt NT, utan lika främmande för den sanne Guden som vilken annan hedning som helst, hur mycket man än talar om Jesus historiocitet, att han var sänd av Gud och att han föddes av en jungfru. Katoliker förnekar inte dessa saker, men de förnekar att en människa blir frälst av nåd endast, genom tron, utan gärningar. 


Vad gäller förnekandet av Kristi person så fanns liknande företeelser redan på apostlarnas tid i form av gnosticism. Apostlarna är skarpa och tydliga gentemot sådan fundemantal förnekelse av frälsningsgrunden. Låt mig ta några exempel ur NT: 

"Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu är i världen. Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, ty han som är i er är större än den som är i världen. De är av världen och därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar till dem. Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss, den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande." (1 Joh 4:1-6).  

"Ty många bedragare har gått ut i världen, och de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har kommit i köttet. En sådan är Bedragaren, Antikrist. Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön. Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar." (2 Joh 1:7-11). 

"Käre Timoteus, bevara det som har överlämnats åt dig, och vänd dig bort från det oandliga, tomma pratet och invändningarna som kommer från det som kallas kunskap [gnosis] utan att vara det. Somliga har kommit bort från tron genom att bekänna sig till den kunskapen." (1 Tim 6:20-21). 

Man ger ett oerhört skumt budskap genom att bygga en gemensam lokal och kalla projektet för "Guds hus", som om de hade samma Gud. Det rimmar inte bra med detta ord: 

"Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige." (2 Kor 6:14-18).

Beliar är detsamma som Satan. Det var medvetet jag satte den något skarpa rubriken "Guds och Beliars hus". Jag tycker nämligen att kristna bör ge en tydlig bekännelse ifrån sig och inte kalla ett sådant projekt för "Guds hus" när olika religioner blandas. En tidig kyrkofader, Polykarpos, som var lärjunge till aposteln Johannes, skriver på ett ställe: "Låt oss vara ivriga att göra gott, undvika skandaler och falska bröder och dem som hycklande bär Herrens namn och vilseför tomma människor. Var och en som inte bekänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är en antikrist. Den som inte bekänner vittnesbördet om korset är från djävulen, och den som förvränger Herrens ord efter sina egna önskningar och förnekar uppståndelsen och domen, han är Satans förstfödde. Låt oss därför lämna hopens tomma prat och de falska lärorna och återvända till den lära som från början har överlämnats till oss." (Pol Fil 6:3-7:2).


Även om det finns extremister på alla sidor, så lever vi samtidigt i en tid av stor kompromiss och falsk ekumenik. 


Personligen har jag inget emot muslimer och jag tycker att det är intressant att läsa om Islam (och katolicism också för den delen). Men man skall inte linda in grundläggande sanningar, som t.ex att den som förnekar att Jesus är Kristus, han har inte heller Gud till sin Far och Frälsare. 


Är inte "Guds hus" ett väldigt missvisande namn om man är kristen? Jag skulle också vilja påstå att vi lever i ett tidevarv då många är skickliga på att förstå och överse med skillnader men att de är dåliga på att ha den skärpa och det salt som apostlarna hade. De förkunnade ett evangelium som helt och fullt befriar syndaren och ger verklig frälsningsvisshet. Eftersom den frälsningsvissheten kommer av det rena evangeliet om Guds Son och vad han har gjort, så följer därav att den som förnekar honom också rycker undan frälsningsgrunden för sig själv och andra. Ty "hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta" (Apg 4:12).


En viktig grund för att kunna bemöta människor av andra religioner, varna för det som är felaktigt och bekänna det som är sant, men samtidigt förbli en kärleksfull vän, är att göra en tydlig åtskillnad mellan stat och kyrka, politik och religion. Man kan inte påstå att de tre församlingarna som skall ingå i "Guds hus" projektet historiskt sett har varit bra på att åtskilja detta. En kristen bör kunna vara god vän med muslimer och katoliker men ändå öppet kunna bekänna sanningen om på vilken grund en människa blir frälst. En kristen bör också ta avstånd ifrån främlingsfientlighet, rasism, fördomar, samt hot och trakasserier mot människor av annan tro. 


/Shadow


Dagen, Dagen, SvD

Om levernet och läran

"Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp." (Jak. 3:2).


Vi begår alla många fel. Jag har ofta framhållit, att man skall noga skilja liv och lära. Till läran hör, att jag tror på Kristus, och håller mina gärningar, lidande och död för intet. Till livet åter hör, att jag handlar så eller så och gör därefter.


Nu ligger det på långt när inte så mycket vikt på livet som på läran. Om än livet inte är så rent, så kan läran ändå vara det, och mitt liv fördras med tålamod. Men så lär inte våra adelsmän, utan de, som är bäst ibland dem och kommer högst, predikar endast om ett strängt liv och framställer för oss stora exempel av de heliga, vilka gjort förunderliga gärningar, och för därigenom folk därhän, att de inte ger akt på läran. Ty en människa kan inte lättare förföra folk än genom ett skenfagert liv. Låt därför livet stanna här nere på jorden men upphöj läran till himlen. Läran är alltid densamma, helt ren och fullkomlig, men livet kan vara mer eller mindre ofullkomligt.


Jag vill också gärna, att mitt liv skulle bli bättre, men det vill inte gå. Livet skall inte heller så länge vi lever komma till samma fullkomlighet som läran. Så ser vi också nästan av alla de heligas historia i Skriften, att många fel och svagheter blandat sig i deras liv."


(Martin Luther. Ur "Resekost", 5 aug).

Redan ren

"Jesus svarade: "Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Så är också ni rena, dock inte alla." (Joh.13:10).


Vi har ett botemedel som har hjälpt oss ifrån synden och försonat oss med Gud, nämligen Jesu Kristi förtjänst, vilken är grundad i hans blod och lydnad. Denna hjälp är himmelsk och gudomlig, den är fullkomlig och övermåttan viktig. Endast denna hjälp har den kraften, att den kan bortta världens synder, som Johannes skriver: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från all synd".


Därför skall vi med en fast tro tillägna oss denna Herren Jesu Kristi betalning, vila trygga därpå och gärna låta oss nöja därmed. Vi skall låta oss nöja med den rening, som har skett genom Jesu Kristi blod på korset och som skänkts oss i dopet. Vi skall inte bjuda till att själva rena oss från våra synder, ty den som är gjord ren, han är ren och behöver inte bli det, utan han skall endast i ödmjukhet erkänna sina fel och i hela sin livstid ta avstånd från dem.


Den människa som i dopet en gång är renad och ändå försöker genom egen bättring dagligen bli ren på nytt, är inte endast långt skild från rätta förståelsen av evangelium, utan hon trampar också Jesu Kristi blod, sin tro, sitt dop och saligheten under fötterna. Likväl menar många, att de gör väl däri. När man driver hårt på, att vi skall betala för våra synder, vilket man väl skall göra så länge världen står, så skall vi säga: Mina synder vill jag i "Fader vår" överföra till Gud, ty Jesu Kristi blod har redan i dopet gjort mig ren från alla mina synder. Denna bekännelse mottar Gud gärna, ty därigenom äras Jesus Kristus allena."


(Martin Luther. Ur "Resekost", 13 april).

Jesu sårmärken

Ur Stora Galaterbrevskommentaren, av Martin Luther:


"Nu må ingen plåga mig längre, eftersom jag bär Jesu märken på min kropp." (Gal 6:17).

Franciskus

Liksom franciskanerna fattade den föregående satsen: »Över alla dem som vandra efter denna regel», såsom syftande på deras klosterregel, så vilja de också tolka denna såsom gällande de sårmärken, som Franciskus hade. Jag anser, att hela talet om dessa sårmärken är dikt och bedrägeri. Men må så vara att Franciskus på sin kropp haft de märken, med vilka han framställes på målningar, så ha de dock icke givits honom för Kristi skull, utan han har själv tillfogat sig dem av någon dåraktig fromhetsiver eller snarare av fåfänglig ärelystnad, för att kunna njuta av den smickrande tanken, att Kristus älskat honom så högt, att han t.o.m. intryckt sina sår på hans kropp.


Pauli verkliga mening med orden är denna: De märken, som blivit satta på min kropp, visa tydligt, vems tjänare jag är. Om jag sökte vara människor till behag, om jag yrkade på omskärelse och laguppfyllelse såsom nödvändiga för frälsningen och så berömde mig av ert kött på de falska apostlarnas vis, skulle jag icke behöva bära dessa märken på min kropp. Men emedan jag är Jesu Kristi tjänare och vandrar efter den rätta regeln, d.v.s. öppet förkunnar och bekänner, att utanför Kristus ingen, utan något som helst undantag, kan få nåd, rättfärdighet och frälsning, därför måste jag också bära min Herre Kristi utmärkelsetecken, som icke äro några frivilligt åsamkade märken, utan som mot min vilja tillfogats mig av världen och Satan, därför att jag påstår Jesus vara Messias.

Martyr

Dessa märken äro alltså kroppslig misshandel och kroppsliga lidanden och vidare bedrövelse, djävulens pilar och hjärtats förskräckelse. Om sådant talar Paulus på många ställen i sina brev, liksom även Lukas nämner dylikt i Apostlagärningarna. Så heter det, l Kor. 4, 9 f f.: »Det verkar som om Gud hade ställt oss apostlar sist, som vigda åt döden. Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor. ... Ännu i denna stund är vi hungriga och törstiga. Vi går nakna, vi misshandlas och är hemlösa. Vi sliter och arbetar med våra händer. När vi hånas, välsignar vi. När vi förföljs, härdar vi ut. När folk talar illa om oss, talar vi väl om dem. Vi har blivit som världens avskum, som alla människors slödder, och så är det fortfarande.» Och likaså 2 Kor. 6, 4 f.: »Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, 5 under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält.» Och i 2 Kor. 11, 23 ff.: »Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder.»


Detta är verkligen märken, d.v.s. de intryckta tecken, om vilka aposteln här talar, och som även vi, Gud vare tack, nu bära på vår kropp för Kristi skull. Ty världen förföljer och dödar oss, falska bröder hata oss bittert, Satan förskräcker oss invärtes i hjärtat med sina glödande pilar, alltsammans av ingen annan anledning än att vi lära, att Kristus är vår rättfärdighet och vårt liv. Dessa märken hava vi icke själva tillfogat oss i sentimental fromhet, och icke heller lida vi dem gärna, utan emedan världen och Satan mot vår vilja tillfogar oss dem för Kristi skull, tvingas vi att lida dem, och med Paulus berömma vi oss i anden, som alltid är trygg, alltid berömmer sig och jublar, över att vi få bära dem på vår kropp. De äro nämligen sigillet på och det säkraste intyget om att vår lära och tro är sann."


---


Länk till blogginlägg om Stora Galaterbrevskommentaren:
En bok som VERKLIGEN påverkat mitt liv

Trons tillförsikt

Bild komponerad av Shadow med hjälp av
Blackshear's "Forgiven" samt photofunia.com

"Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus." (Rom. 5:1).


Om jag tror, att Herren Kristus övervunnit min nöd, synd, död och allt ont, är det inte möjligt, att jag kan misströsta och vara försagd, hur mycket än synd och död trycker mig. Ty alltid är tron där och säger: Trycker synderna dig, förskräcker döden dig, så kasta dina blickar på Kristus, som för din skull är död och uppstånden och har övervunnit all olycka.


Vad kan då skada dig? För vad måste du då frukta? Om också all annan olycka oförmodat kommer över dig, som sjukdom eller fattigdom, så vänd din blick därifrån och tillslut ditt förnuft, och håll dig till Kristus, så skall du bli styrkt och tröstad. Vad ont dig än möter, är det ändå inte så stort, att det kan skada eller göra dig osäker, när du ser på Kristus och tror på honom. Därför är det omöjligt, att inte frid även skall följa.


Men här måste man avstå från känslan och helt enkelt fatta ordet med öronen samt skriva det i hjärtat och förlita sig därpå, om det inte ser ut som om mina synder skulle vara borttagna och om jag ännu känner dem i mitt hjärta, så är det ändå helt annorlunda i verkligheten. Man får inte fästa avseende vid känslan utan bör fast förtrösta därpå att döden, synden och helvetet är övervunna om jag än känner att jag ännu bor bland död, synd och helvete. Ty fastän känslan av synd ännu förblir hos oss, så sker detta endast därför att den skall driva oss till tro och göra tron stark, så att vi trots alla känslor mottar ordet och alltid håller oss med hjärta och samvete till Kristus. Så för oss tron trots allt stilla genom synd, död och helvete."


(Martin Luther. Ur "Resekost", 26 sept).

Amish Paradise

Håller på att kolla på en dokumentär om Amish-folket som finns på youtube, "Trouble in Amish Paradise", [länk]. Ni vet den där sekteristiska gruppen i USA som lever så man man levde för flera hundra år sedan, inte använder el, inte får bli filmade etc. I dokumentären nämner en amishkille att de är så "konservativa" att de håller hårdare på sina egna regler än på Bibeln, vilket bl a innebär att de läser ur en gammal tysk översättning av Bibeln som deras förfäder använde (de hade ju utvandrat från Europa). Detta leder till att de själva knappt förstår vad Bibeln lär, och några unga män som står inför valet att lämna Amish säger att om de andra bara visste vad som stod i Bibeln, så skulle de förstå att fädernas regler inte är förankrade i Bibeln. 


Allt detta besvär bara för att man håller så hårt på ytliga regler och traditioner från människor. Det för tankarna till katolska kyrkans fjärmande från biblisk tro, fasthållandet vid traditioner, och hur de förr i tiden envisades med att läsa ur Bibeln och läsa mässan endast på Latin, så att vanligt folk inte förstod vad de sa.


O, vilken galenskap!


Apostlarna däremot, skrev sina brev på koiné, dvs folket språk. Inte på hebreiska, inte med okända svåra språk eller ens på klassisk grekiska. De ville bli förstådda av vanligt folk. Paulus skriver för övrigt "Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra, än tio tusen i tungomål." (1 Kor 14:19). "Om nu hela församlingen kommer tillsammans och alla talar tungomål, och några som inte förstår eller inte tror kommer in, skall de då inte säga att ni är galna?" (1 Kor 14:23)."Jag talar till er som till förståndiga människor. Bedöm själva vad jag säger." (1 Kor 10:15). "Då vi har ett sådant hopp, går vi helt öppet till väga" (2 Kor 3:12). "Ty vi skriver inget annat till er än det ni läser och kan förstå." (2 Kor 1:13).


Amish-dokumentären får mig att tänka på en låt av Weird Al Yankovic, "Amish Paradise".

EDIT: Nu har jag sett större delen av dokumentären, och den rekommenderas varmt. De personer som riskerar att uteslutas ur gruppen visar gång på gång i dokumentären att det viktigaste för dem är att bekänna sig till Kristus, predika honom för andra, och att inte vika från att Bibeln är viktigare än gruppens stränga regler. Det är, so far, en mycket stark och sevärd dokumentär. Dessa utbrytare bekänner att de fått frälsningsvisshet genom Bibeln, och att de tror att människan endast blir frälst pga att Jesus Kristus har lidit och dött för mänskligheten. Jag såg precis att Dagen har skrivit om några händelser i en Amish-grupp. Mitt blogginlägg handlar så vitt jag vet inte om samma personer. Jag vill också poängtera att jag inte är en person som lättvindigt slänger ur mig ord som "sekt" eller "sekteristisk". Jag tycker inte heller att amishfolkets annorlunda kultur nödvändigtvis måste vara dålig. Männen, kvinnorna och barnen tycks leva rätt lyckliga och harmoniska i sitt dagliga arbete och med sina konservativa idéer. Kulturen de har skiljer sig mycket från mainstream, men det i sig själv anser jag inte är ett problem. Kristna som lever t.ex. i primitiva samhällen är lika mycket kristna som andra. Och i vårt sekulariserade, postmodernistiska samhälle som styrs så mycket av ytlighet och mammon så har vi kommit bort ifrån ett levnadssätt som jag tror skapar mer harmoni och mindre utanförskap än det vi ser omkring oss i Sverige. Det som gör att jag kallar dem för sekteristiska är att de avviker så mycket ifrån apostlarnas, urkyrkans, och reformationskyrkans teologi, genom att uppställa människobud över Guds ord. Att vara "sekteristisk" betyder att "avsöndra" sig ifrån något. Det behöver inte vara att man är en "liten radikal grupp" t.ex. Man kan vara sekteristisk genom att vara medlem i Svenska kyrkan eller den Romersk katolska kyrkan, i den bemärkelsen att också dessa har avsöndrat sig ifrån sanningen. Profeterna och apostlarna betraktades som sekteristiska av sin omgivning, men de avsöndrade sig inte från sanningen, Guds ord. Det är alltså inte ett ord som jag använder lättvindigt. 


/Shadow


Dagen

"Tills döden skiljer oss åt"

Omfamnande skelett i Italien som beräknas vara
ca 5000-6000 år gamla. Bilden har inget med blogg-
inlägget att göra.

Ett par från Iowa i USA som varit gifta i 72 år dog tillsammans hand i hand. Denna rörande och romantiska berättelse är sann. 

Gordon och Norma Yeager var 94 resepektive 90 år gamla när de avled den 12 oktober i år. De hade då varit gifta i 72 år och hade 2 barn, 14 barnbarn, 29 barnbarnsbarn och 1 barnbarnsbarnbarn. Paret råkade ut för en trafikolycka vid 8-tiden på morgonen. De blev påkörda av en mötande bil vid en vägkorsning på Highway 30. De överlevde kraschen med livshotande skador och fördes till sjukhuset där man placerade dem i sängar som stod intill varandra. 

Parets son, Dennis Yeager, som besökte dem på intensivvårdsavdelningen berättar att han blev förbryllad när pappan gav upp andan. Hjärtmonitorn visade att hjärtat fortfarande slog! Det visade sig att det var Normas hjärtslag som gav utslag, för paret höll varandras händer när läkarna försökte rädda deras liv. Hennes hjärtslag slog igenom honom. Drygt en timme senare avled också Norma. 

Vid begravningen arrangerade man det så att paret höll händerna, och deras aska skall blandas efter kremeringen. 

De tyckte inte om att vara ifrån varandra, allt sedan de gifte sig 1939.

- Ingen av dem ville vara utan den andre. Vi är glada att de slutade livet på det här sättet, säger dottern Donna Sheets.

Sonen Dennis berättar 

- He said "I have to stick around. I can't go until she does because I have to stay here for her and she would say the same thing".

Deras död fick liksom iscensätta orden "tills döden skiljer oss åt", då de fick avsluta sina liv tillsammans, sida vid sida, hand i hand. 

Sonen Dennis berättar att föräldrarnas syn på äktenskapet var att det skulle vara livslångt, tills döden skiljer dem åt, och så blev det ju verkligen.  

/Shadow

Expressen

Att verkligen predika Kristus

"Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud." (1 Joh 4:2-3).

Många finns som säger: Kristus är Guds Son och sann människa, född av en ren jungfru, död och åter uppstånden ifrån de döda, och så vidare. Men allt detta gäller inte, ty de tror inte att han är Kristus, d.v.s. att han är utgiven för vår skull, att han utan avseende på alla våra gärningar och utan all vår förtjänst har förvärvat oss Guds Ande. Detta är tron, som annars kallas att känna Kristus. Och detta är prövostenen, rättesnöret och vägen, därefter skall vi avväga, pröva och bedöma eller lära.

Det är därför inte nog, att en lärare och präst kan tala om Kristus, hur han är Guds Son, hur han är död och uppstånden från de döda o.s.v. Allt sådant är de rätta fårakläderna. Men ni måste ge noga akt på detta tecken, om de säger: Kristus har dött, blivit begraven och uppstått för vår skull. Ty då bör de ju också därav draga den slutsatsen, att vi med våra gärningar inte förtjänar Guds nåd, syndernas förlåtelse och evigt liv.

Vid denna sträng rör inte de falska andarna, utan flyr därför, som djävulen enligt ordspråket flyr för rökelse eller för ett korstecken - fast han ju inte flyr mycket därför. Han tål nog, att de predikar om att Kristus är född, död och åter har uppstått, och farit upp till himlen och nu sitter på sin himmelske Faders högra hand. Men han vill också, att de skall inblanda något annat och predika på det sättet: Så och så måste du göra, om du vill bli salig och vara Gud behaglig.

Det är djävulen, som sålunda inblandar sitt gift. Lär dig därför att vara försiktig och rätt uppskatta alla läror och lärare, om de rätt framhåller och driver detta huvudstycke, som är vår salighetsgrund, d.v.s. om de rätt och rent predikar Kristus. Du skall bestämt finna, att alla partiandar antingen går alldeles förbi detta lärostycke eller åtminstone dessutom framhåller något annat som en mycket viktig sak, som hör med till saligheten.

(Martin Luther. Ur "Resekost", 7 maj).

Uppståndelsekroppen

"De jordiska", bild komponerad av Shadow.
"Som den jordiska människan var, så är också de jordiska." (1 Kor 15:48).

"Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? Du oförståndige! Vad du sår får inte liv om det inte dör. Och vad du sår har inte den gestalt som skall bli till, utan är ett naket korn, kanske av vete eller av något annat slag Men Gud ger det en sådan gestalt som han har velat, och åt varje frö dess egen gestalt. Inte allt kött är av samma slag. Det är skillnad mellan människors, husdjurs, fåglars och fiskars kött. Det finns också himmelska kroppar och jordiska kroppar. Men de himmelska kropparnas glans är av ett slag, de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. Solen har sin glans, månen en annan och stjärnorna ännu en annan. Den ena stjärnan skiljer sig från den andra i glans.

Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Om det finns en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp. Så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande varelse. Den siste Adam blev en livgivande ande. Men det andliga är inte det första utan det jordiska. Därefter kommer det andliga. Den första människan var av jord, jordisk. Den andra människan kom från himlen. Som den jordiska människan var, så är också de jordiska. Och som den himmelska människan är, så är också de himmelska. Och liksom vi har burit den jordiska människans bild, skall vi också bära den himmelska människans bild.

Men det säger jag er, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ärver det förgängliga det oförgängliga. Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. Var därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren, eftersom ni vet att ert arbete i Herren inte är förgäves." (1 Kor 15:35-58).

Gud och Hans folk

Min vän är min, och jag är hans. - Höga Visan 2:16 Som en brudgum älskar sin brud, så älskar även Kristus oss. Och vi älskar även honom, om vi annars lever i tro och är hans rätta brud. Är jag hans och han är min, så har jag evigt liv, rättfärdighet och allt vad han äger. Därför är jag rättfärdig och salig, så att varken synd, död, helvete eller djävul kan skada mig. Om jag nu såsom brud säger: "Jag är hans", så måste han såsom min brudgum då även ta på sig allt det onda, som jag har att kämpa med. Så går då mina synder upp i den eviga rättfärdigheten, min död i det eviga livet, mitt helvete i himlen. Ty dessa två, synd och rättfärdighet, kan inte stå tillsammans, inte heller himmel och helvete. Skall vi nu komma tillsammans, så måste det ena uppsluka och förtära det andra, om en sådan försoning skall äga rum. Nu är hans rättfärdighet oändligt mycket större än min synd, och hans liv outsägligt mycket kraftigare än min död. Han är livet självt, ur vilket allt liv har sitt ursprung. Därför försvinner min död i hans liv, min synd i hans rättfärdighet min fördömelse i hans salighet. Vi, som berömmer oss av Kristus, av syndernas förlåtelse och Guds nåd, vi bör också se till så att vi förblir vid detta och inte åter förlorar, vad vi har fått. Ty vi är ännu inte helt igenom alla vedervärdigheter och inte heller framme vid målet, utan vi går ännu på vägen,där vi alltid måste fortsätta den påbörjade striden mot alla de faror och hinder, som möter oss. (Martin Luther. Ur "Resekost", 2 mars)