Straffad i vårt ställe

"'Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä.' (Gal 3:13).

Paulus säger inte, att Kristus blivit en förbannelse för sin egen skull utan 'för vår skull'. Det ligger alltså tonvikt på de orden 'i vårt ställe'. Ty Kristus är oskyldig, vad honom själv angår. Allså hade han inte behövt hängas upp på trä. Men eftersom varje rövare enligt lagen skulle korsfästas, var också Kristus själv enligt Mose lag skyldig att korsfästas, eftersom han iklädde sig syndares och rövares person, men inte en endas utan alla syndares och rövares. Ty vi är syndare och rövare, och därför är vi hemfallna åt död och evig fördömelse. Men Kristus tog på sig all vår synd och dog för den på korset. Därför måste han bli en rövare, såsom Jesaja säger, Jes. 53:12: 'Han blev räknad bland förbrytare.'...

Han bär alla människors alla synder i sin kropp. Inte som om han själv hade begått dem, men de synder som vi begått upptog han i sin kropp för att göra till fyllest för dem med sitt eget blod. Därför hemföll han, även om han till sin egen person var oskyldig, åt Moses för alla gällande lag, eftersom han blev funnen bland syndare och rövare. Överheten anser för skyldig och straffar den som ertappas bland rövare, även om han aldrig gjort något ont eller något, som förtjänar döden. Men Kristus ertappades inte endast bland syndare, utan han ställde sig frivilligt och enligt sin Faders vilja solidarisk med syndare, i det att han antog deras kött och blod, som är syndare och rövare, djupt sjunkna i alla slags synder. Då alltså lagen ertappade honom bland rövare, dömde och dödade den honom såsom rövare.

Denna kunskap om Kristus och denna ljuvliga tröst, att Kristus för vår skull blivit gjord till en förbannelse för att friköpa oss från lagens förbannelse, den berövar sofisterna oss, då de skiljer Kristus från synderna och syndarna och framställer honom endast som ett efterföljansvärt exempel... 

'Men det är ju både orimligt och skymfligt att kalla Guds Son en syndare och en förbannelse?' - Vill man förneka, att han är en syndare och en förbannelse, bör man också förneka, att han lidit, korsfästs och dött. Ty det är inte mindre orimligt att säga, såsom vi gör i vår trosbekännelse, att Guds Son blivit korsfäst, och att han utstått syndens och dödens straff, än det är att kalla honom en syndare och en förbannelse. 

På samma sätt kallar Johannes Döparen honom Guds lamm (Joh 1:29). Själv är han visserligen oskyldig, eftersom han är Guds rena och obesmittade lamm, men eftersom han bär världens synder, trycks hans oskuld av hela världens synder och skuld. Alla de synder, som jag, du och vi alla gjort och kommer att göra, är Kristi egna synder, alldeles som om han själv hade begått dem. Kortfattat: vår synd måste bli Kristi egen synd, eller också måste vi förgås till evig tid. Denna sanna Kristuskännedom, som Paulus och profeterna lärt oss, har de gudlösa sofisterna fördunklat."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").

Vem får nalkas Herren?

"'Vem får gå upp på HERRENS berg? Vem får träda in i hans helgedom? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta' (Ps 24:3-4).

På denna fråga svarar inte David: En biskop, doktor, furste. Inte heller: en präst, en munk. Inte heller: en man, en kvinna. Inte heller: en lärd, vis, värdig, rik, ty Gud har inte anseende till sådana. Han föraktar inte heller dem, hos vilka han inte finner något av allt detta, ty sådant är allt fördömt där det är det enda man har att berömma sig av. 

Ja, vad som är ännu mer anstötligt, han säger inte: den som har bedit eller sjungit så och så många psalmer, fastat så många dagar och vakat så många nätter, den som predikat för andra, varit ödmjuk, mild, vänlig, den som förstår alla konster och språk, har alla möjliga dygder och goda verk - nej, utan endast den som har detta enda, att han har oskyldiga händer och ett rent hjärta. 

Men vem är ren och oskyldig? Svar: Ingen utom Herren Kristus ensam. Alla andra är orena och kan inte renas genom egna krafter eller ansträngningar utan endast genom nåden och tron. Därför är det endast en kristen, som har ett rent hjärta, dvs han börjar att bli ren, men är ännu i många stycken oren. Och han renas, fastän han [genom Kristus] är helt och hållet ren."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn")

Ingen kommer till Fadern utom genom Sonen

"'Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.' (Joh 14:6).

För att lära känna Gud skall du först söka lära känna Honom, som föddes av jungfru Maria i Betlehem. Om du vill gå i motsatt riktning och först lära känna Gud i hans höga majestät, världens konung som i avgrundselden brände upp Sodom och Gomorra, så kommer du snart att bryta nacken och bli nedstörtad från himlen som Satan en gång. Man skall inte börja bygga ett hus uppifrån. Man måste lägga grunden först och börja bygget nedifrån och låta Gud göra vad han gör. Säg så: 'Jag vill inte lära känna honom innan jag fått lära känna Sonen'. När du sedan fått möta honom i hans mänskliga natur, då kan du tro att Han som föddes av en jungfru också är född av Gud i evighet. Då skall du också kunna vara trygg under den människoblivna Gudens beskydd."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Guds ord ger dig styrka och tröst

"'Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.' (Rom 15:4).

Jag ber att du inte kastar bort de himmelska löftena. Psaltaren och evangelierna är fulla av tröstord, som dessa: `Kasta din börda på Herren, han skall uppehålla dig' och `Var vid gott mod, jag har övervunnit världen'. Det här är ju ett starkt ord. Det säger att Kristus är världens besegrare. Men varför är vi då rädda för den besegrade världen alldeles som om den var den starkaste? Ett sådant ord som det sistnämnda skulle man på sina bara knän gå och hämta från Rom eller Jerusalem om det gällde. Men därför att vi redan äger så många sådana ord bryr vi oss inte om dem. Det är mycket illa. Jag vet nog att allt detta beror på att vi är svaga i tron. Men låt oss då bedja med Aposteln: `Herre föröka vår tro'."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").