Sådana kristna kan säga saker som "Jag blev frälst för 10 år sedan", eller "Jag blev frälst den 10 januari 1992", eller "Har du blivit frälst?", "När blev du frälst?"
Det felaktiga med detta är att frälsningens egentliga tidpunkt och orsak, vilket är Jesu liv och verk, som så tydligt beskrivs i de heliga skrifterna, får träda åt sidan och det väsentliga blir istället en upplevelse, en tidpunkt när man tog emot frälsningen.
Det här stämmer inte med hur Bibeln beskriver frälsningens tidpunkt. Om man läser igenom Gamla eller Nya testamentet noggrant finner man inte den här typen av betoning. Däremot finns det, från de första löftena om Frälsarens ankomst, till och med de slutliga beskrivningarna av hans frälsningsverk och fortsatta verk genom kyrkan, otaliga exempel på att frälsningens tidpunkt hör ihop med Guds historiska verk, vad Gud har gjort för oss genom att sända sin egen Son i döden i vårt ställe. Detta är den objektiva frälsningen.
Den subjektiva sidan av saken är dock lika viktig som den objektiva sidan av frälsningen, hur sekundär den än är. För den som inte personligen tar emot och förtröstar på Guds frälsning, och förblir i den resten av livet, har Guds kärlek i Kristus inte nått sitt mål.
Bibeln beskriver både Jesu objektiva frälsningsverk, och uppmaningar till oss att personligen ta emot det och förbli i det. Vidare beskrivs det kristna livet, hur en kristen skall leva, och vilka frukter tron bär hos en troende. Skriften förmanar vidare frukterna av köttslighet och oandlighet.
Skriften beskriver Guds färdiga frälsningsverk genom Sonen och hur en kristen skall ta emot. förbli i det och svara på det. Skriften talar mycket litet om tidpunkten för mottagandet av frälsningens budskap.
Alla som vet med sig att de haft en frälsningsupplevelse, en tidpunkt i livet då de tog emot frälsningens budskap, bör fråga sig om de också förblir i tron. Mycket av det som är skrivet i Nya Testamentet står där för att uppmuntra den nya människan att förbli i tron. Det är inte nog att ta emot budskapet en gång i tiden. Det är ju möjligt att man faktiskt rätt har tagit emot budskapet en gång i tiden men sedan avfallit.
För att vi inte skall avfalla har Gud givit oss sitt Ord och sin Ande.
Skriftens budskap är ytterst att Gud har förklarat oss förlåtna, såsom i en domstol. Ingenting kan lägga till eller dra ifrån något till frälsningen. Som en respons på detta glada buskap bär en kristen människa god frukt, gör goda gärningar, älskar Gud och sin nästa, om än så ofullkomligt. Motivet är åtminstone det rätta och giltiga, hos dem som förtröstar på en historiskt förankrad universell frälsning som Gud utfört en gång för alla genom att ta synden på sig själv i vårt ställe. Det naturliga för den som hör detta är att respondera på Guds kärlek, älska Gud och sin nästa, följa och lyda Gud och älska hans ankomst. En kristen är dock inte endast en ny människa genom tron, utan också full av synd och brist, och behöver därför daglig ovändelse och tröst.
Inget av detta är möjligt utan den helige Andes verk i människans hjärta. Frälsningen är uteslutande ett verk av Gud, från början till slut. Från löfte och utförande till mottagande, helgelse och fram till skådandet då Frälsaren kommer tillbaka för att döma världen och frälsa de som väntar på honom.
När alltså någon säger "Jag blev frälst för 10 år sedan" bör man glädja sig och tala om trons innehåll, för det kan ju vara en människa som tagit emot det frälsande budskapet i hjärtat, men man bör också peka på att det är viktigt och avgörande att vi förblir i tron till änden, samt hänvisa till att allt detta hör ihop med Guds verk och handlande. Det är möjligt att avfalla, bli köttslig och somna in i oandlighet. Människan kan inte skapa tron, men hjärtats aktivitet kan leda henne bort från tron. Sådant måste en kristen akta sig för och varna andra för.
Vidare tror jag att man kan ha felaktig uppfattning om var man bör ha fokus vad gäller frälsningens tidpunkt, men ändå ha en sann frälsande tro. Det jag skriver är inte för att ifråga sätta någon eller någras frälsande tro. Jag skriver för att uppmuntra till ett förblivande i tron. Bibeln talar om Guds färdiga gärningar som vi skall ta emot, dvs Jesu död och uppståndelse i vårt ställe. Den talar också om hur vi skall leva som troende. Bibeln talar väldigt lite om upplevelser, personlig tidpuntk för omvändelse, känslor vid omvändelsen osv. Ändå finns det grupper av kristna som tycks lägga den avgörande betoningen på just dessa saker. Det finns kyrkohistoriska orsaker till att dessa läror. Men Skriften lägger betoningen på Guds färdiga frälsning och uppmuntrar oss att personligen ta emot och förtrösta på detta budskap. Som en frukt av tron vill en kristen vidare göra goda gärningar, och lär sig genom Guds ord vilka dessa gärningar är, och om inte hjärtat står emot den helige Andes verkan, så utför en kristen sådana goda gärningar.
På ett liknande sätt så kom löftet till Abraham före lagen (se Galaterbrevet). På ett likande sätt kom också Guds räddning från slaveriet i Egypten, INNAN lagen gavs. Gud ville inte att Israel skulle hålla lagen av egen kraft. Gud ville att Israels folk skulle förtrösta på Gud och genom lagen förskräckas, förödmjukas och lära sig vilka gärningar som behagar Gud. Israel borde ha förtröstat på den ende sanne Guden som med så mäktig kraft hade räddat dem från slaveriet. Gud vill stå i centrum i hjärtat. Gud vill vara hjärtats Gud. Tron måste vara personlig. Tron är alltså inte endast en intellektuell formulering. Tron är inte heller endast känslor i hjärtat. Tron håller fast vid och förtröstar på vad Gud har gjort för oss en gång för alla.
Den som har tron drivs av den helige Ande, älskar Gud och sin nästa och bär frukt. När synden känns i hjärtat kan vi ha orsak att bekänna vår synd inför Gud och ta emot förlåtelsen har ger. Vi bör även bekänna synd i allmänhet, även sådana synder vi inte känner till (såsom David gjorde) eftersom det mänskliga hjärtat är ont och syndigt av naturen. Den som rannsaker sig själv måste ju finna att det inte finns någon ände på den egna synden. Den som rannsakar skrifterna finner att Guds nåd övertäckte och tog bort allt synd. Gud ser oss som om vi vore lika fria från synd som Jesus var. Gud såg Jesus som om han vore helt iklädd våra synder. Därför älskar en kristen Gud och tillväxer i tron varje dag, lyder och tjänar Gud och sin nästa av rätta motiv, även om dagarna och livet än vore överhopat av synd och brist. Från denna grund flödar all sann helgelse, och den behagar den ende sanne Guden, som inte tillräknar synd och som verkar helgelse i de troende genom den helige Andes verk.
"Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (2 Kor 5:17-21).
"Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem." (Ef 2:8-10).
"Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra." (Joh 15:5)./Göran
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar