"'Var ... uthålliga i bönen' (Rom 12:12).
Vänj dig sålunda att om aftonen med ett "Fader vår" gå i säng och
insomna, och om morgonen åter stå upp med det. Och bed när tid och rum tillåter, innan du gör något annat, så att du, utan avseende på om du är skicklig eller inte, hinner innan djävulen överaskar dig och förmår dig att dröja, och emot hans vilja börjar bedja, om du än finner dig vara helt oskicklig till det. På samma sätt skall du också göra, om han anfäktar dig för din ovärdighets skull och vill förmå dig att dröja, tills du blir frommare. Ty om du inte vill bedja förrän du blir värdig, så får du aldrig bedja.
Träng dig därför igenom mitt under denna känsla och tag ett språng över värdighet och ovärdighet, vore du också mitt i synden. Ja, hade du också i denna stund fallit och alldeles nyss syndat, vad skulle du göra? Vill du därför avhålla dig från bönen? Nej, utan långt hellre må du mitt i synden knäfalla och bedja av hjärtat: 'Ack, käre Fader, förlåt och hjälp mig från synden!' så att du inte sjunker ännu djupare och evigt förblir i den. Du måste ju även mitt i döden och all olycka bedja, och det desto starkare, ju djupare du ligger däri."
(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn").
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar