Du håller mig i din högra hand

"Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand." (Ps 73:23).


Om svårigheter, lidande och förföljelse påkommer för ordets skull, som det måste ske, då det heliga korset har detta med sig, skall med all rätt följande skäl, med Guds hjälp, trösta oss och förmå oss att i sådana fall vara frimodiga, oförfärade och vid gott mod och att begära och överlåta saken åt Guds nådiga och faderliga vilja. Först det skälet, att saken står i Hans hand, som så uttryckligen vågar försäkra: "Ingen kan rycka dem ur min hand." Det skulle inte heller vara gott eller rådligt, att saken skulle ligga i vår egen hand, ty vi kunde och vi skulle jämmerligen förlora den.


Så är ju alla trösteord sanna och bedrager oss inte. "Gud är vår tillflykt och starkhet." Vem har någonsin kommit på skam, som hoppats på Gud? Alla som litar på Gud blir bevarade. Det heter också: "Herre, du överger inte dem, som söker dig." Så är det också sant, att Gud har utgivit sin ende Son för oss alla. Är nu detta sant, vad uträttar vi då med vårt eländiga tvivlande, med vår sorg och vår grämelse? Har Gud utgivit sin ende Son för oss alla, huru skulle han då kunna förmå sig till att överge oss i ringare ting?


Dessutom är ju Gud mycket starkare och mäktigare än djävulen och förmår mycket mer än han. Så säger Johannes: Ty han som är i er är större än den som är i världen.


Går vi till grunden, så finner vi, att Kristus, världens allsmäktige konung, själv lider med oss, och om hans sak gick under, så skall vi ändå mycket hellre gå under med Kristus än med stor makt råda på jorden."


(Martin Luther. Ur "Resekost", 20 maj).

Varför förnekelse av trosläror är synd

Tidningen Dagen har skickat en frågeenkät via mail till 312 präster och pastorer inom olika samfund. 156 personer (50 procent) svarade. En fråga som ställdes var "Kan man vara kristen och inte tro på helvetet?" 81 procent av de svarande pingstpastorerna menar att man kan vara kristen utan att tro på helvetet. 100 procent av pastorerna inom frälsningsarmén svarade att man inte kan vara kristen utan att tro på helvetet. 


Några spontana tankar om detta. 

• Som en kristen bör man göra en uppdelning mellan fundementala och icke-fundamentala läror, eller annorlunda uttryckt, veta att inte alla läror är frälsningsavgörande.
• Till de frälsningsavgörande frågorna hör frågor om vem Gud är, dvs att det finns en treenig Gud, och att Fadern har sänt sin Son till världen och försonat hela mänskligheten med Gud. Att Jesus är både sann Gud och sann människa måste också erkännas, liksom att Frälsningen som han har åstadkommit är en gåva från Gud, av nåd, att den tas emot genom tron, och att den är universell eller innefattar hela mänskligheten, dvs alla syndare, alla människor, och inte förutsätter en motprestation ifrån människans sida, såsom laglydnad, eller trons frukter. Att det sistnämnda är oerhört viktigt hör ihop med att, om frälsningen genom Jesus framställs såsom villkorlig utifrån motprestation så kan i slutändan ingen människa vara säker på att hon är frälst, eftersom hon inte vet med säkerhet att hon uppfyllt kraven. I synnerhet kan inte de mest värdiga syndare, dvs de syndamedvetna ångerfulla, djupt förkrossade själarna, veta att de är frälsta, om de får höra att frälsningen beror på lydnad eller kärlek. Det leder också till att de som intalar sig att de är frälsta utgörs av människor som har en ytlig syn på syndens djuphet och allvar.
• Att tron på de frälsningsavgörande sanningarna är den enda förutsättningen till frälsning innebär i praktiken att en människa faktiskt kan ha fel om mindre viktiga läror, och ändå bli frälst.
• Att tron på de frälsningsavgörande sanningarna är den enda förutsättningen till frälsning innebär inte att de övriga frågorna eller lärorna är oviktiga.
• Varje förnekelse av en i Skriften tydligt uttryckt lära är synd, för det är inte människor som avgör vad som är rätt och fel, sant och falskt, utan Gud.
• En människa kan teoretiskt sätt bli fördömd genom att förneka en icke-fundamental sanning, en icke frälsningsavgörande lärofråga. Varför? Därför att Skriften lär att synden leder till döden, och att Kristus har frälst oss från synden och syndens konsekvenser. Således: Den som förhärdar sig och fortsätter i synd, försvarar den, trots förmaning, riskerar sin egen frälsning. Det är nämligen ett uttryck för förhärdelse när man trots varning ihärdar sig i synd, oavsett om det gäller liv eller lära. 
• Den dubbla utgången (att en människa kan bli evigt frälst eller evigt straffad och fördömd) är en sanning i Skriften.
• Den sanningen har, tror jag, haft en otillbörlig betoning i en del äldre generationers förkunnelse. Man har ibland haft för utförliga beskrivningar av helvetets plågor, eller, varit för dåliga på att predika hur fullkomlig, fast och tillförlitlig frälsningen är för den mest ovärdige syndare på jorden. 
• En sak som gör att det är särskilt allvarligt att förneka helvetets existens är att det är en fasansfull destinationsort som de heliga skrifterna beskriver som verklig, och inte hypotetisk.
• En annan sak som gör att det är allvarligt att förneka helvetets existens är att det kan vara ett uttryck för brist på syndamedvetenhet. Den som tror att människan "duger som hon är", är väldigt främmande för vad Anden säger i Skriften.
• Samtidigt är det så att alla människor har både köttet och anden, den gamle adam och den nya människan, och att den gamla människan alltid kommer att ta anstöt över Skriftens lära om salighet och fördömelse. Den gamle Adam är en laglös vilde som tror att det inte finns någon rättvis dom i slutändan, som tror att synd kan betalas med goda gärningar eller lydnad, som inte tror på Gud och Guds lags absoluta helighet, och inte heller mäter rättvisan utifrån andliga ögon.
• Den som förnekar helvetet har inte perspektiv på vad Kristus gjorde. 
• Teoretiskt sett kan man bli frälst utan att tro på helvetet, eftersom den frälsande tron handlar om Kristus och frälsningen, men det vore synd att utlova frälsning till dem som förnekar helvetet, för det vore detsamma som att utlova att människor som förnekar andra sanningar i Skriften blir frälsta ändå. Som om det vore oviktigt eller ofarligt att synda, eller förneka och förvränga det Gud säger i sitt Ord. Det är det inte.
• Om en människa inte tror att helvetet existerar, hur skall hon då tänka om den eviga saligheten. Om hon tror att alla människor blir frälsta, oavsett tro, så tror hon obibliskt och förnekar även Jesu försoningsverk. Om hon tror att många blir frälsta genom tron, och att de andra raderas bort och bara försvinner, så förnekar hon både syndens konsekvenser, själens odödlighet och vad Skriften har uppenbarat om de yttersta tingen.
• Det förvånar mig inte, egentligen, att den teoretiska frågan "Kan man vara kristen och inte tro på helvetet?" fick många svar där man säger att detta är möjligt, eftersom frälsning hör samman med tro på Kristus och vad han har gjort. Det är egentligen naturligt att svara så. Men det förvånar mig att inte massor av pastorer har förklarat mer utförligt vad de menar i en så viktigt fråga, för enligt Dagen så gav de utrymme för förklaringar till varje svar. 
• Det är naturligt att bäva och förskräckas över det faktum att det finns ett helvete. Ingen bör likgiltigt tänka på helvetets existens. Det är en fasansfull slutdestination för själen. Detta bör dock inte leda till att vi förnekar dess existens, utan snarare till att vi förskräcks över synden och flyr till lösningen (dvs till den bibliska sanningen att Jesus har lidit, dött och uppstått för vår frälsnings skull).
• Läs gärna mitt tidigare blogginlägg Bibeln lär att det finns ett helvete

/Shadow

Dagen, Dagen

Gå på vattnet

"Gå på vattnet", Ivan Ajvazovskij (1888)

Tavlan är målad av den armenisk-ryska konstnären Ivan Ajvazovskij (1817-1900). Ajvazovskij målade många vackra tavlor med havsmotiv (se t.ex. det fascinerande ljuset på denna tavla), och han anses av många vara den bästa på att skildra kust- och havsmotiv. 

"Gå på vattnet" skildrar hur Jesus och Petrus går på vattnet, och de andra lärjungarna som under häpnad iakttar dem från båten. Jesus har skildrats med lysande kropp, vilket för tankarna på Jesus på förklaringsberget (se f ö mitt blogginlägg om det motivet). Petrus som vandrat ut på vattnet i tro, har börjat sjunka ned i vattnet, och sträcker ut sina händer mot Frälsaren. Så lyder berättelsen från Matteusevangeliet:

"Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. Båten befann sig redan många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: "Det är en vålnad." Och de skrek, så rädda var de. Men genast sade Jesus till dem: "Var lugna. Det är jag. Var inte rädda." 

Petrus sade: "Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet." Jesus sade: "Kom!" Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: "Herre, hjälp mig!" Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: "Så lite tro du har! Varför tvivlade du?" De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sade: "Du är verkligen Guds Son." (Matt 14:22-33).

Judarna delade vid den här tiden in natten i fyra "nattväkter". Jesus talar också om nattväkter när han på ett annat ställe talar om de troendes vaksamhet. "Kommer han under andra eller tredje nattväkten, saliga är de [tjänarna] om han [tjänarnas herre] finner dem vakande." (Luk 12:38). Man delade alltså in perioden mellan solnedgången och soluppgången i fyra avdelningar. Inledningen hör ihop med hur vakterna avlöste varandra på natten. Väktarna kunde vara utposterade i torn (2 Kung 17:9; 2 King 18:8), och skulle rapportera om de såg något (2 Sam 18:24-27). Även förkunnare jämförs ibland med utposterade väktare (Jer 6:17; Hes 33:2-9; Heb 13:17). 

Man har antagit att natten först var indelad i tre nattväkter, men att den under den nytestamentliga perioden utökades till fyra - kanske pga romarnas seder. Jämför bruket av vakter när Petrus hade fängslats: "Sedan han gripit honom satte han honom i fängelse och gav i uppdrag åt fyra vaktavdelningar, om vardera fyra man, att bevaka honom." (Apg 12:4). Den första nattväkten är mellan 18.00-21.00, den andra är mellan 21.00-24.00. Den tredje är mellan 24.00-03.00. Den fjärde nattväkten är mellan 03.00-06.00. 

Tidpunkten då Jesus kommer vandrande på vattnet är alltså nästan densamma som den vi i svenskan kallar för "vargtimmen" (03.00-05.00). Dagsljuset hade troligtvis börjat nalkas, som vi också ser på tavlan. Markus tillägger att Jesus precis skulle gå förbi dem (Mark 6:48). Riktningen, sättet han gick på, och att han inte genast vände sig direkt emot dem, fick dem att tro att mannen som vandrade på vattnet (de kanske inte genast kände igen honom i det ljuset), inte var på väg mot dem. Men sanningen är givetvis att han ville att denna händelse skulle utspela sig inför dem, och att deras tro skulle prövas i detta sammanhang. Jämför hur Jesus i Luk 24:28.ger sken av att vilja gå i en viss riktning. 

Lärjungarna blev så förskräckta att de skrek rakt ut. De trodde att de såg en våldnad. Naturlagarna var ju upphävda inför deras ögon. De fick inte ihop vad de såg med sina ögon och de reagerade med fruktan. Men Jesus lugnade dem med vänliga ord. Att Jesus gick på vattnet är verkligen ett stort och märkligt under. Blev hans kropp lättare än vatten? Förvandlades vattnet under fötterna till fast materia för varje steg? Skedde underverket på något annat sätt? Det vet vi inte. Bibeln beskriver ju många under, utan att förklara hur de går till. Gud väljer att inte skildra det exakta tillvägagångssättet när han upphäver naturlagarna. Så är det ju också med vinundret, brödundret, botandet av sjuka osv. 

De som läser Bibeln och har svårt att tro de underverk som Gud utförde och som skildras i första Mosebok, såsom skapelsen eller syndafloden, bör betänka att det är minst lika häpnasväckande och enastående att Gud delade ett hav mitt itu, att han vandrade på vatten, stillade stormar, utförde brödundret eller uppväckte döda. Underverken i Bibeln, såsom skapelsen eller syndafloden, skall vi inte tro på "därför att de är rimliga", och vi skall inte heller avfärda dem "därför att de är orimliga". Den Gud som Bibeln beskriver är verkligen undrens Gud, från första Mosebok till Uppenbarelseboken. Han upphäver naturlagarna närhelst han vill, i kraft av sitt mäktiga skaparord. För honom är ingenting för svårt. Skapelsens upphovsman är så mycket underbarare än skapelsen.

Liksom vid flera andra tillfällen är det just Petrus som tar iniativet till att träda fram. Han synes ha en ivrig och framåt personlighet. Han tar ofta plats och har ledaregenskaper. Kanske kände Petrus genast igen Jesus på rösten när han lugnade lärjungarna. När han förstår att det är Jesus som går på vattnet, förvandlas skräcken till en spirande insikt att han står inför ett Frälsarens underverk. Han vågar då be om att själv få vandra ut på vattnet, vilket han också gör, när Jesus säger "kom!" I detta finns också insikten att det är på Guds ord och löfte som man skall sätta sin tro, och våga. Hade det inte funnits ett löfte, ett ord, ett "kom", så vore det både dumdristigt och ett frestande av Gud att ge sig ut på vattnet. Men Jesus gav sitt gudomliga medgivande och löfte när han sa "Kom!" och Petrus vågade sig ut.

Petrus tro sviktade dock när han fokuserade på blåsten och vågorna. Först hade hans hjärtat fäst sig vid Guds ord och löfte, men nu började tvivel stiga upp i hans hjärta. En troende människa har kvar sin gamla syndanatur, köttet. Hur lätt är det inte för oss kristna att relatera till Petrus tvivel. Vi blir glada när vi läser om Guds ord och löften, men bävar när vi ser omkring oss, som motgångar och nederlag i olika former. Då är det lätt att glömma Guds löfte och vackla eller tappa den första tillförsikten. 

Har inte Gud låtit denna händelse bli nedtecknad för att stärka vår tro, och påminna oss om att Gud har allting i sin hand, även om det inte alltid ser ut så, eller känns så?

/Shadow

Johannes skrev inte "poesi". Han fick profetiska syner.

Robert Eriksson skriver i tidningen Dagen (2/11) om Uppenbarelseboken. Han skriver bl a: 

"Pastorn och författaren Eugene Peterson hävdar att Uppenbarelseboken främst skildrar hur Johannes använder sina gåvor som teolog, poet och pastor." 

"Alla tveksamma tolkningar av Uppenbarelseboken, kan härledas till att man inte förstått att Johannes är teolog, poet och pastor. Ordet "poet" betyder "skapare" och antyder att poeten inte skriver för att objektivt förklara, utan för att väcka läsarens kreativitet och fantasi. En dikt ger inte information, utan erfarenhet. Om Uppenbarelseboken är skriven av en teolog som också är poet, kan man inte läsa boken som en exakt tidslinje för tidens slut."

"Johannes är främst pastor för sju församlingar och han skriver sin teologi och poesi till dem."

"När vi kan se att Johannes är teolog, poet och pastor, kan vi också förstå Uppenbarelsebokens ärende."

Ett problem med att beskriva Johannes som poet och Uppenbarelsebokens innehåll som poesi är det förknippas med påhitt, dikt, fantasi, kreativitet, skapande. Som om aposteln Johannes satt och tänkte ut saker. Men läser vi Uppenbarelseboken på detta sätt så frångår vi den "naturliga läsningen" av Bibeln och dess genrer. Det finns andra böcker i Bibeln som innehåller poesi eller har poetisk form, som t.ex. psaltaren. I psaltaren finns sånger som skrivits av heliga människor och som handlar om specifika händelser i deras liv (såsom t.ex. Davids olika förehavanden) men som samtidigt innehåller profetior om Messias, därför att de drevs av Anden (se 2 Sam 23:1-2; Mark 12:36; Matt 22:43; Apg 1:16) vilket också var fallet med Bibelns övriga författare (2 Pet 1:19-21; 2 Tim 3:16). 


Det är viktigt att särskilja Bibelns olika genrer. Och detta är inte särskilt svårt. Det framgår ju av texten, kontexten och karaktären huruvida vi läser historia, poesi, undervisningsbrev, ordspråk, liknelser, syner osv. 


Vad gäller just Uppenbarelseboken så är det inte så att Johannes sitter och diktar. Han "tänkte inte ut" det som nedtecknades. Om det är någon som "diktar" så är det Gud isåfall. För Gud uppmanade aposteln Johannes att skriva precis det han skrev. Han skrev alltså under en annans diktamen. Exempel: 

• "Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna..." (Upp 1:11).
• "Skriv alltså ner vad du har sett och vad som är och vad som skall ske härefter." (Upp 1:19).
• "Skriv till församlingens ängel i Efesus..." (Upp 2:1).
• "Skriv till församlingens ängel i Smyrna..." (Upp 2:8).
• "När de sju åskorna hade talat, skulle jag just skriva. Men jag hörde en röst från himlen säga: "Försegla i ditt inre vad de sju åskorna har sagt och skriv inte ner det." (Upp 10:4).
• "Och jag hörde en röst från himlen säga: "Skriv! Saliga är de döda som härefter dör i Herren." (Upp 14:13).
• "Och ängeln sade till mig: "Skriv! Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid."" (Upp 19:9).
• "Och han sade: "Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna." (Upp 21:5).

Uppenbarelseboken är alltså nedtecknad under direkt ledning av Gud. Uppenbarelseboken beskrivs också som en uppenbarelse (Upp 1:1), en profetia (Upp 1:3), ja, en profetia vars ord är så fast och orubbliga Guds ord, att den som tar bort eller lägger till något riskerar straff och förlust av det eviga livet (Upp 22:18-19). 


Det är alltså frågan om diktamen. Det är inte fråga om att Johannes likt en poet sitter och tänker ut finurliga och vackra formuleringar. Han skriver helt enkelt det han ser. Alltså är det Gud som är "poeten" i detta fall, om man nu skall kalla det för poesi. 


Innehållet i texten är dessutom baserat på syner. Detta får vi inte förneka eller glömma bort. Orden baseras på syner. Det är inte tvärtom. Johannes hittar inte på något, utan skriver det han får se. Några exempel:

• "Och när jag vände mig om, såg jag..." (Upp 1:12).
• "När jag såg honom föll jag ner..." (Upp 1:17).
• "Därefter såg jag, och se, en dörr stod öppen i himlen..." (Upp 4:1).
• "Och han som satt på den såg ut som..." (Upp 4:3).
• "Och jag såg en väldig ängel som ropade med hög röst..." (Upp 5:2).
• "Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet." (Upp 6:12).
• "Och jag såg de sju änglarna som står inför Gud..." (Upp 8:2).
• "Gräshopporna såg ut som hästar..." (Upp 9:7).
• "Och jag såg ett vilddjur stiga upp ur havet." (Upp 13:1).
• "Och han sade till mig: "Vattnen som du såg, där skökan tronar, de är folk och människomassor och folkslag och språk." (Upp 17:15).
• "Och jag såg en ny himmel och en ny jord." (Upp 211).

Vidare beskrivs förflyttningar. Johannes berörs av Guds Ande, får sina ögon öppnade, och ser vad andra inte kan se. Exempel:

• "jag befann mig på den ö som kallas Patmos... På Herrens dag kom jag i Anden... Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld" (Upp 1:9-12).
• "Därefter såg jag, och se, en dörr stod öppen i himlen, och den röst jag först hade hört tala till mig, som en basun, sade: "Kom hit upp, så skall jag visa dig vad som måste ske härefter." Genast kom jag i Anden, och se, en tron stod i himlen och någon satt på tronen." (Upp 4:1-2).
• "I anden förde han mig då bort till en öken." (Upp 17:3).
• "Och han förde mig i anden upp på ett stort och högt berg..." (Upp 21:10).

Alltså. På massor av ställen i Uppenbarelseboken används uttryck som "Jag såg", "Jag fördes", "Skriv..." och "Han sade...". Uppenbarelseboken är en profetisk syn som Johannes tecknat ned. Dess genre påminner om vissa partier i Daniels och Hesekiels bok. Man skall inte läsa Uppenbarelseboken som Johannes egen diktning eller poesi, eftersom den inte beskrivs så. 


Uppenbarelseboken är inte lätt att tolka och förstå. Läs gärna vad jag tidigare skrivit om Uppenbarelseboken genom att klicka här. Uppenbarelseboken är också en mycket missbrukad bok. Det beror på att människor inte tagit hänsyn till dess särskilda genre. Många har läst för bokstavligt sådant som är andlig syn, talsymbolik och profetiska uppenbarelser av apokalyptisk särart. Många har skrämt upp sig själv och andra genom att läsa in bokstavliga tatueringar ("666") och annat. De har alltså inte tagit hänsyn till bokens genre. Men man löser inte detta genom att placera boken i genren "poesi". Också detta är en felaktig kategori. Det framgår tydligt att Johannes faktiskt såg dessa saker, som Gud förmedlade till honom. Dessa ting skådas "i Anden" och har därför andlig karaktär. Det framgår också att Gud sa till Johannes vad han skulle skriva.


Vad gäller det här med tidens ände och falska profetior om vilken dag den nuvarande världen går under: läs gärna detta inlägg. 


/Shadow


Dagen

Tillkomme ditt rike

"Komme ditt rike". (Matt. 6:10).


Vad betyder nu Guds rike? Svar: ingenting annat än att Gud har sänt sin Son, vår Herre Kristus, i världen, för att han skulle återlösa och befria oss från djävulens våld, flytta oss under sitt välde och regera oss som en rättfärdighetens, livets och salighetens konung mot synd, död och ont samvete. Därtill har han också gett oss sin helige Ande, för att han skulle erbjuda oss detta genom sitt heliga ord och genom sin kraft upplysa och styrka oss i tron.


Därför ber vi här, att allt detta skall bli mäktigt hos oss och hans namn bli prisat genom Guds heliga ord och ett kristligt levnadssätt. Vi ber att vi, som har mottagit detta ord, skall förbli däri och dagligen tillväxa. Vi ber också att det hos andra människor måtte vinna ingång och anslutning och med makt gå fram genom världen, för att många skall komma till nåderiket och, förda därtill genom den Helige Ande, bli delaktiga av återlösningen, för att vi allesamman skulle förbli för evigt i det Kristi konungarike, som har tagit sin början här. Ty att Guds rike kommer till oss sker två gånger: dels här i tiden, genom ordet och tron, dels i evigheten, genom fullkomlig uppenbarelse.


Nu ber vi om båda delarna, att det skall komma till dem, som ännu inte är delaktiga däri, och till oss, som har mottagit detsamma, och det så att det dagligen tillväxer och slutligen fulländas i det eviga livet."


(Martin Luther. Ur "Resekost", 3 dec).