"'Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig.' (Ps 23:4).
I denna vers undervisas vi om med vad hjärta, håg och tankar man skall våga sig in i döden, nämligen så, att man inte tänker på något annat än på vår Herre Kristus. Ty så lyder versen: 'Du är med mig'. Det betyder: 'På dig tänker jag och gör allt i tro och tillit till dig och grubblar inte på något annat; ty i döden är mörker och djup, och jag ser inte, varthän och varigenom jag måste gå'. Men de, som i dödskampen inte behåller Kristus i sitt hjärta, utan endast tänker på att de ej må komma i kval utan i himmelen, de ligger med öppna ögon och hjärtan och önskar, att det skall ljusna för dem och att de skall få skåda den plats, till vilken de skall gå. Men då måste de känna hemsk ångest, ty boningen, till vilken de skall gå, kan inte alls ses av dem, utan på alla sidor synes omkring dem endast skräckfyllt mörker och ovisshet. Men väl dem, som då sluter sina ögon helt och inte begär att få skåda platsen, dit de skall fara, utan med fullt förtroende och med sina tankar riktade på Kristus vågar sig mitt in i dödens mörker, ty de skall dö i Herren.
Därför har också Kristus själv på korset inte sagt - vilket är ett exempel för oss - 'Fader, vart skall jag gå? Var skall min ande vara? Vilken plats skall upptaga honom?' Utan han tiger med allt sådant, går mitt in i dödens mörker och säger: 'Fader, i dina händer befaller jag min ande'".
(M. Luther. Ur "Gudsfruktan och gudsförtröstan, korta betraktelser av Luther på årets söndagar", min kursiv).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar