Om synd och sann tro

"Synd heter i Skriften inte blott den yttre gärningen med våra lemmar utan allt som rör sig i hjärtat och driver till den yttre gärningen, nämligen vårt hjärtas innersta och alla våra förmögenheter. Det lilla ordet »göra» (synd) betyder alltså, att människan hel och hållen faller i och ger sig hän åt synden. Ty ingen yttre syndig gärning sker utan att människan hel och hållen med kropp och själ ger sig däri. Och framför allt ser Skriften ned i hjärtat och på roten och huvudkällan till all synd, nämligen otron i hjärtats innersta. Det förhåller sig nämligen så, att liksom tron ensam gör rättfärdig och skänker ande och håg till goda yttre gärningar, så är det endast otron, som syndar och låter köttet få makten och väcker begär till onda yttre gärningar. Så skedde med Adam och Eva i paradiset (1 Mos. 3:6).

Därför kallar Kristus otron allena för synd, då han i Joh. 16:8 f. säger: Anden skall låta världen veta sanningen ... i fråga om synd ..., ty de tror inte på mig. Därför måste det också finnas tro eller otro i hjärtat innan goda eller onda gärningar framkommer, likt goda eller onda frukter. Otron är ju roten, saven och den egentliga kraften i all synd. Därför heter den också i Skriften ormens huvud och den gamle drakens huvud, som kvinnans säd, Kristus, måste söndertrampa, såsom det utlovas åt Adam i 1 Mos. 3:15 ... 

Tro är inte en sådan självgjord mening eller dröm, som somliga anser vara tro. Och när de ser, att livet inte blir bättre, och att inga goda gärningar följer med den, fastän de kan både höra och tala mycket om tron, så förleds de till den villfarelsen, att tron inte är tillräcklig. Man måste dessutom göra goda gärningar, om man vill bli rättfärdig och salig. Detta beror på, att när de hör evangelium, så tar de emot det och gör sig av egna krafter en tanke i hjärtat: jag tror. Och detta räknar de för en sann tro. Men då den inte är annat än en mänsklig dikt och tanke, som hjärtats innersta aldrig tillägnat sig, så bär den inte heller någon frukt och har ingen bättring med sig.

Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud (Joh. 1:13) och dödar den gamle Adam, gör oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla krafter och för den helige Ande med sig. Ja, tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt, att den inte oavlåtligt skulle verka vad som är gott. Den frågar inte heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frågar har den gjort dem och är alltid sysselsatt med det. Men den som inte gör sådana gärningar, han har ingen tro, han famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar. Han vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och orerar en massa om tron och de goda gärningarna.

Tron är en levande och dristig förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat: detta är den helige Andes verk i tron. Så blir människan villig att gärna, utan något tvång, göra var människa gott, tjäna alla, och lida vad det än må vara, Gud till behag och ära, som visat henne sådan nåd. Det är alltså omöjligt att skilja tro och gärningar åt. Ja, det är lika omöjligt som att skilja värme och ljus från elden.

Akta dig därför för dina egna falska tankar och för allt tomt prat av sådana människor, som tror sig skickade att döma om tron och goda gärningar, fast de är stora narrar. Be Gud, att han ger dig tron. Annars blir du väl utan tro till evig tid – du må tänka och sträva så mycket du vill och förmår. 

Rättfärdighet är nu en sådan tro, och den kallas Guds rättfärdighet eller en rättfärdighet som gäller inför Gud, emedan Gud ger den och räknar den som rättfärdighet för Kristi, vår medlares, skull. Dessutom driver den människan att ge var och en vad hon är honom skyldig. Ty genom tron blir människan fri från synd och lär sig att älska Guds bud. Därmed ger hon Gud den ära som tillkommer honom, och betalar vad hon är honom skyldig. Men människorna tjänar hon villigt på det sätt hon kan, och betalar därmed också vad hon är skyldig var man. Sådan rättfärdighet kan vår natur, vår fria vilja och våra egna krafter inte åstadkomma. Ty liksom ingen kan ge sig själv tron, så kan han inte heller ta bort otron. Hur skulle han då kunna ta bort en enda synd, om det också vore den minsta? Vad som sker i otro eller utan tro, det är därför idel falskhet, skrymteri och synd (Rom. 14:23), det må sedan se aldrig så lysande ut."

(Ur Luthers Företal till Romarbrevet)