Det högsta av berg

Bild komponerad av Shadow

"Det ord som Jesaja, Amos son, skådade angående Juda och Jerusalem:

Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där HERRENS hus är 

skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, 

upphöjt över höjderna. 

Alla hednafolk skall strömma dit. 

Ja, många folk skall gå i väg och säga: 

'Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, 

till Jakobs Guds hus.
Han skall undervisa oss om sina vägar, 

så att vi kan vandra på hans stigar.' 

Ty undervisning skall gå ut från Sion, 

HERRENS ord från Jerusalem. 

Han skall döma mellan hednafolken 

och skipa rätt åt många folk.

Då skall de smida sina svärd till plogbillar 

och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra 

och inte mer träna sig för krig. 

Kom, ni av Jakobs släkt, låt oss vandra i HERRENS ljus."

(Jes 2:1-5).

I denna messianska profetia av Jesaja används ett mäktigt bildspråk. Profetian återges också ordagrant av en annan profet (Mika 4:1-4). Berget där Herrens hus är (dvs Sions berg, där templet fanns) beskrivs som fast grundat och som det högsta av berg. Profetian tycks beskriva topografiska förändringar, land och jordhöjningar. Men det är ett bildspråk, ett andligt tal. Det är en profetia om det kommande gudsriket och Messias tid. 

Det för tankarna till det stycke hos Jesaja där Johannes Döparens tid beskrivs. Han skulle predika så: "Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark." (Jes 40:4). Varför skulle dalar höjas och höjder sänkas? Därför att Gud skulle komma, och han skulle - bildlikt talat - skådas av alla. Inget fick stå ivägen för honom. "HERRENS härlighet skall uppenbaras, alla människor skall tillsammans se den." (Jes 40:5). För att Gud skall skådas på Sion av alla folk måste således övriga höjder jämnas ut och försvinna, under det att Sion upphöjs. Så profeterade även Sakarja: "Hela landet, från Geba till Rimmon, söder om Jerusalem, skall förvandlas till en slätt. Men staden skall vara upphöjd och förbli på sin plats," (Sak 14:10).

Det väsentliga i texten är i själva verket varken staden, berget eller templet. Det är Guds egen närvaro, och Guds ord, som gör att staden måste bli synlig. Gud själv skulle komma till världen, genom att den evige Sonen antog kött och blev människa. Hans återlösningsverk skulle ske på Sion, Andens utgjutelse skulle ske där, och Guds ord skulle börja predikas i staden. Staden var därför endast som en tron, en plats där konungen, Gud, kan skådas av alla folk, genom evangeliets förkunnelse. Jeremia förkunnar: "På den tiden skall man kalla Jerusalem 'HERRENS tron', och alla hednafolk skall samlas där för att ära HERRENS namn i Jerusalem. Och de skall inte mer följa sina onda och hårda hjärtan." (Jer 3:17).

Frälsningen ord, evangelium, skulle utgå från Jerusalem. "Ty undervisning skall gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem. " (Jes 2:3). Att hednafolken vänder sig mot Jerusalem för att skåda frälsningen är en metafor. Frälsningen ord kommer från judarna som också anförtrotts lagen. Hednafolken måste alltså få kunskapen om frälsningen från den förkunnelse som utgår från Jerusalem. Det är som Jesus säger till en samarit: "Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna" (Joh 4:22). Efter sin uppståndelse hänvisar Jesus till profeternas utsagor och förkunnar: "Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem." (Jes 24:46-47). 

Detta "synliggörande" av frälsningen, i Sion, inför alla hedningar, beskrivs också på detta sätt hos Jesaja: "Det skall ske på den dagen att hednafolken skall söka Isais rot, där han står som ett banér för folken, och hans boning skall vara härlig" (Jes 11:10). Ett "banér" var en slags fana som man höll högt uppe i samband med krigsföring, och det fungerade som en samlingspunkt. Israels olika stammar hade utmärkande banér uppresta över lägren (4 Mos 2). Profetian säger vidare att man på den dagen skall prisa Gud som Frälsare och göra hans gärningar kända över hela jorden, och att Isaels Gud skall prisas för att han är mitt ibland dem (Jes 12). Guds frälsning skulle skådas. Den frälsningen är lokaliserad i Messias person och verk. Och så fullbordades detta, först genom att den evige Gudasonen, Ordet, antog kött och blev människa. "Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning." (Joh 1:14). Så förkunnade också den gamle Simeon som säger, då han får se Jesusbarnet: "Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel" (Luk 2:29-32).

Sakarja profeterar också om en sådan tid, då Gud skall bo i Jerusalem, som genom detta blir den synliggjorda scen som frälsningen presenteras på inför hednafolken. "Så säger HERREN: Jag skall vända åter till Sion för att bo mitt i Jerusalem, och Jerusalem skall kallas 'sanningens stad' och HERREN Sebaots berg 'det heliga berget'". (Sak 8:3). "Så säger HERREN Sebaot: Än en gång skall folk komma hit, ja, många städers invånare." (Sak 8:20) "Ja, många folk och mäktiga hednafolk skall komma och söka HERREN Sebaot i Jerusalem, och de skall åkalla HERREN." (Sak 8:22).

Vi måste åtskilja det jordiska Jerusalem från vad det representerar, nämligen det himmelska Jerusalem, himmelriket och Guds folk (Gal 4:26; Heb 12:22). Det jordiska Jerusalem med dess tempel var liksom en spegelbild av en himmelsk verklighet.

De många kraftfulla uttrycken för förändringar i topografin, berg som höjs, dalar som sänks, källor som springer fram, hednafolk som vänder sig till Jerusalem osv talar för att det är något nytt och stort som kommer. Något som tidigare inte har skådats och som har en helt ny karaktär än det gamla. Det är det nya förbundet. Det är inte en ny lag, med nya bud, som presenteras. Det är istället hela mänsklighetens frälsning som kommer, genom ett nytt förbund. Det gamla förbundet hade två parter, Gud och människan. Det nya förbundet upprättas av Gud ensam, genom Hans verk, men omfattar alla människor, både judar och hedningar. Jeremia profeterar om denna tid, att ett nytt förbund skall upprättas (Jer 31:31), och han anger också på vilken grundval förbundet skall upprättas, nämligen syndernas förlåtelse (Jer 31:34). Vi ser också av den messianska profetian i psaltaren kap 22, om den korsfäste Frälsaren, att efter hans verk är färdigt, skall Ordet om frälsningen nå ut till hednafolken. "Alla jordens ändar skall tänka på det och omvända sig till HERREN. Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig." (Ps 22:28). "De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighetför det folk som skall födas, att han har gjort det." (vers 32). Det nya förbundet är alltså ett Guds verk, att Jesus har upphöjts på korset, lidit och dött i syndares ställe och sedan uppstått, så att var och en som hör detta, och tror på det, får del av det. Det skall synliggöras, inte bara för det jordiska Israel, utan också för alla hednafolk. Därför säger också Jesus "Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig." (Joh 12:32).

Det nya förbundets Israel är inte detsamma som det jordiska Israel som fick lagen. Profeterna talar på många ställen om "en rest", "en kvarleva", som skall hålla sig till den frälsning som överräcks till hela mänskligheten. Det nya förbundets folk är inte, liksom det gamla förbundets folk, en blandning av både troende och icke-troende. Det nya förbundets folk är det himmelska Jerusalems invånare, de pånyttfödda, de troende, de vilkas hjärtan är omskurna genom förlåtelsens budskap som de håller sig till. Det nya förbundets folk utgörs av både hedningar och judar, som har det gemensamt att de förtröstar på Israels Frälsning, Messias, och hans återlösningsverk. De hednakristna inympas i detta olivträd, genom tron, under det att de som inte tror, bryts bort genom sin otro (Rom 11). 

Det gamla förbundet, lagens förbund, hade genom otron förvrängts till gärningsläror och högmod. Människor trodde att de kunde berömma sig av något inför Gud, istället för att fly till Guds löften om frälsning av nåd. Men genom det nya förbundet, som kommer till stånd genom Guds verk ensamt, och utan någon mänsklig inblandning, så bryts detta högmod ned. Endast Gud får äran i det nya förbundet. "Ty människornas stolta ögon skall förödmjukas, männens högmod skall bli nerböjt, och HERREN ensam skall vara upphöjd på den dagen." (Jes 2:11). 

Det gamla förbundet skiljer sig också från det nya genom dess yttre karaktär. Det gamla förbundet innebar ju ett avgränsat landområde, ett jordiskt folkslag, och krigsföring medelst jordiska vapen. Men det nya förbundet utgörs inte av ett specifikt etniskt folkslag, eller ett avgränsat landområde, och inte heller av krig och landerövring. För "då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig." (Jes 2:4). Jämför Paulus ord: "Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt" (2 Kor 10:3). Den egentliga kyrkan, det sanna Israel, är osynligt för ögonen, och är inte detsamma som något särskilt folkslag eller något särskilt samfund. 

Jerusalem och dess tempel, som avbildade himmelska verkligheter, förstördes år 70 e.kr. Först därefter fick evangeliet en större spridning i hednavärlden, och profetian om hednafolken som vänder sig till Jerusalem fick sin uppfyllelse. Evangeliets spridning till hednavärlden inleddes med Andens utgjutelse på pingstdagen, men först senare nådde evangeliet ut till många länder, och det är fortfarande en pågående process, till dess hela det sanna Israel är insamlat (Rom 11). Detta var känt och predikat redan av gamla testamentets profeter. För de gudfruktiga och troende i det gamla förbundet längtade "till ett bättre land, det himmelska." (Heb 11:16). Det jordiska Jerusalem har spelat ut sin roll. Paulus skriver att det jordiska Jerusalem "lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder." (Gal 4:25-26). 

/Shadow

Guds och Beliars hus

I Nacka håller man på att bygga en gemensam lokal för muslimska, katolska och svenskkyrkliga församlingar. Projektet kallas för "Guds hus". Det beskrivs som ett försök att skapa en "mötesplats". Det är ett "multireligiöst projekt". Projektledaren och prästen Henrik Larsson säger: "1900-talet var ekumenikens århundrade. 2000-talet kan bli religionsdialogens sekel. Hur vi troende hanterar våra relationer kan få stor betydelse för samhällsutvecklingen. I en tid av etniska, kulturella och religiösa spänningar vill vi vara ett exempel på att ett mångkulturellt och mångreligiöst projekt fungerar."


Ja, kanske går vi in ett sekel som färgas av mångreligiositet. Personligen har jag inget emot dialoger och samtal mellan olika religioner, dvs att man försöker förstå varandras tro och kulturer, och att man personligen opponerar sig mot fördomar som man hör omkring sig om olika grupper. Jag tycker inte heller att det är fel att man använder samma lokaler. Fattigare församlingar kan ju t.ex. behöva hyra samma lokaler som andra trosinriktningar och religioner använder sig av. Inget fel med det. 


Men jag reagerar på att projektet kallas för "Guds hus". Det är så missvisande. 


Jag har själv läst igenom stora delar av Koranen och mängder av hadither (traditioner om Muhammed). Inom Islam förnekas att Jesus är Guds Son och att han har försonat världen med Gud. De förnekar alltså både hans person och hans gärning. Med en sådan tro är man inte Guds barn, enligt NT, utan lika främmande för den sanne Guden som vilken annan hedning som helst, hur mycket man än talar om Jesus historiocitet, att han var sänd av Gud och att han föddes av en jungfru. Katoliker förnekar inte dessa saker, men de förnekar att en människa blir frälst av nåd endast, genom tron, utan gärningar. 


Vad gäller förnekandet av Kristi person så fanns liknande företeelser redan på apostlarnas tid i form av gnosticism. Apostlarna är skarpa och tydliga gentemot sådan fundemantal förnekelse av frälsningsgrunden. Låt mig ta några exempel ur NT: 

"Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu är i världen. Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, ty han som är i er är större än den som är i världen. De är av världen och därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar till dem. Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss, den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande." (1 Joh 4:1-6).  

"Ty många bedragare har gått ut i världen, och de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har kommit i köttet. En sådan är Bedragaren, Antikrist. Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön. Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar." (2 Joh 1:7-11). 

"Käre Timoteus, bevara det som har överlämnats åt dig, och vänd dig bort från det oandliga, tomma pratet och invändningarna som kommer från det som kallas kunskap [gnosis] utan att vara det. Somliga har kommit bort från tron genom att bekänna sig till den kunskapen." (1 Tim 6:20-21). 

Man ger ett oerhört skumt budskap genom att bygga en gemensam lokal och kalla projektet för "Guds hus", som om de hade samma Gud. Det rimmar inte bra med detta ord: 

"Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige." (2 Kor 6:14-18).

Beliar är detsamma som Satan. Det var medvetet jag satte den något skarpa rubriken "Guds och Beliars hus". Jag tycker nämligen att kristna bör ge en tydlig bekännelse ifrån sig och inte kalla ett sådant projekt för "Guds hus" när olika religioner blandas. En tidig kyrkofader, Polykarpos, som var lärjunge till aposteln Johannes, skriver på ett ställe: "Låt oss vara ivriga att göra gott, undvika skandaler och falska bröder och dem som hycklande bär Herrens namn och vilseför tomma människor. Var och en som inte bekänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är en antikrist. Den som inte bekänner vittnesbördet om korset är från djävulen, och den som förvränger Herrens ord efter sina egna önskningar och förnekar uppståndelsen och domen, han är Satans förstfödde. Låt oss därför lämna hopens tomma prat och de falska lärorna och återvända till den lära som från början har överlämnats till oss." (Pol Fil 6:3-7:2).


Även om det finns extremister på alla sidor, så lever vi samtidigt i en tid av stor kompromiss och falsk ekumenik. 


Personligen har jag inget emot muslimer och jag tycker att det är intressant att läsa om Islam (och katolicism också för den delen). Men man skall inte linda in grundläggande sanningar, som t.ex att den som förnekar att Jesus är Kristus, han har inte heller Gud till sin Far och Frälsare. 


Är inte "Guds hus" ett väldigt missvisande namn om man är kristen? Jag skulle också vilja påstå att vi lever i ett tidevarv då många är skickliga på att förstå och överse med skillnader men att de är dåliga på att ha den skärpa och det salt som apostlarna hade. De förkunnade ett evangelium som helt och fullt befriar syndaren och ger verklig frälsningsvisshet. Eftersom den frälsningsvissheten kommer av det rena evangeliet om Guds Son och vad han har gjort, så följer därav att den som förnekar honom också rycker undan frälsningsgrunden för sig själv och andra. Ty "hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta" (Apg 4:12).


En viktig grund för att kunna bemöta människor av andra religioner, varna för det som är felaktigt och bekänna det som är sant, men samtidigt förbli en kärleksfull vän, är att göra en tydlig åtskillnad mellan stat och kyrka, politik och religion. Man kan inte påstå att de tre församlingarna som skall ingå i "Guds hus" projektet historiskt sett har varit bra på att åtskilja detta. En kristen bör kunna vara god vän med muslimer och katoliker men ändå öppet kunna bekänna sanningen om på vilken grund en människa blir frälst. En kristen bör också ta avstånd ifrån främlingsfientlighet, rasism, fördomar, samt hot och trakasserier mot människor av annan tro. 


/Shadow


Dagen, Dagen, SvD

Om levernet och läran

"Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp." (Jak. 3:2).


Vi begår alla många fel. Jag har ofta framhållit, att man skall noga skilja liv och lära. Till läran hör, att jag tror på Kristus, och håller mina gärningar, lidande och död för intet. Till livet åter hör, att jag handlar så eller så och gör därefter.


Nu ligger det på långt när inte så mycket vikt på livet som på läran. Om än livet inte är så rent, så kan läran ändå vara det, och mitt liv fördras med tålamod. Men så lär inte våra adelsmän, utan de, som är bäst ibland dem och kommer högst, predikar endast om ett strängt liv och framställer för oss stora exempel av de heliga, vilka gjort förunderliga gärningar, och för därigenom folk därhän, att de inte ger akt på läran. Ty en människa kan inte lättare förföra folk än genom ett skenfagert liv. Låt därför livet stanna här nere på jorden men upphöj läran till himlen. Läran är alltid densamma, helt ren och fullkomlig, men livet kan vara mer eller mindre ofullkomligt.


Jag vill också gärna, att mitt liv skulle bli bättre, men det vill inte gå. Livet skall inte heller så länge vi lever komma till samma fullkomlighet som läran. Så ser vi också nästan av alla de heligas historia i Skriften, att många fel och svagheter blandat sig i deras liv."


(Martin Luther. Ur "Resekost", 5 aug).

Redan ren

"Jesus svarade: "Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Så är också ni rena, dock inte alla." (Joh.13:10).


Vi har ett botemedel som har hjälpt oss ifrån synden och försonat oss med Gud, nämligen Jesu Kristi förtjänst, vilken är grundad i hans blod och lydnad. Denna hjälp är himmelsk och gudomlig, den är fullkomlig och övermåttan viktig. Endast denna hjälp har den kraften, att den kan bortta världens synder, som Johannes skriver: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från all synd".


Därför skall vi med en fast tro tillägna oss denna Herren Jesu Kristi betalning, vila trygga därpå och gärna låta oss nöja därmed. Vi skall låta oss nöja med den rening, som har skett genom Jesu Kristi blod på korset och som skänkts oss i dopet. Vi skall inte bjuda till att själva rena oss från våra synder, ty den som är gjord ren, han är ren och behöver inte bli det, utan han skall endast i ödmjukhet erkänna sina fel och i hela sin livstid ta avstånd från dem.


Den människa som i dopet en gång är renad och ändå försöker genom egen bättring dagligen bli ren på nytt, är inte endast långt skild från rätta förståelsen av evangelium, utan hon trampar också Jesu Kristi blod, sin tro, sitt dop och saligheten under fötterna. Likväl menar många, att de gör väl däri. När man driver hårt på, att vi skall betala för våra synder, vilket man väl skall göra så länge världen står, så skall vi säga: Mina synder vill jag i "Fader vår" överföra till Gud, ty Jesu Kristi blod har redan i dopet gjort mig ren från alla mina synder. Denna bekännelse mottar Gud gärna, ty därigenom äras Jesus Kristus allena."


(Martin Luther. Ur "Resekost", 13 april).

Jesu sårmärken

Ur Stora Galaterbrevskommentaren, av Martin Luther:


"Nu må ingen plåga mig längre, eftersom jag bär Jesu märken på min kropp." (Gal 6:17).

Franciskus

Liksom franciskanerna fattade den föregående satsen: »Över alla dem som vandra efter denna regel», såsom syftande på deras klosterregel, så vilja de också tolka denna såsom gällande de sårmärken, som Franciskus hade. Jag anser, att hela talet om dessa sårmärken är dikt och bedrägeri. Men må så vara att Franciskus på sin kropp haft de märken, med vilka han framställes på målningar, så ha de dock icke givits honom för Kristi skull, utan han har själv tillfogat sig dem av någon dåraktig fromhetsiver eller snarare av fåfänglig ärelystnad, för att kunna njuta av den smickrande tanken, att Kristus älskat honom så högt, att han t.o.m. intryckt sina sår på hans kropp.


Pauli verkliga mening med orden är denna: De märken, som blivit satta på min kropp, visa tydligt, vems tjänare jag är. Om jag sökte vara människor till behag, om jag yrkade på omskärelse och laguppfyllelse såsom nödvändiga för frälsningen och så berömde mig av ert kött på de falska apostlarnas vis, skulle jag icke behöva bära dessa märken på min kropp. Men emedan jag är Jesu Kristi tjänare och vandrar efter den rätta regeln, d.v.s. öppet förkunnar och bekänner, att utanför Kristus ingen, utan något som helst undantag, kan få nåd, rättfärdighet och frälsning, därför måste jag också bära min Herre Kristi utmärkelsetecken, som icke äro några frivilligt åsamkade märken, utan som mot min vilja tillfogats mig av världen och Satan, därför att jag påstår Jesus vara Messias.

Martyr

Dessa märken äro alltså kroppslig misshandel och kroppsliga lidanden och vidare bedrövelse, djävulens pilar och hjärtats förskräckelse. Om sådant talar Paulus på många ställen i sina brev, liksom även Lukas nämner dylikt i Apostlagärningarna. Så heter det, l Kor. 4, 9 f f.: »Det verkar som om Gud hade ställt oss apostlar sist, som vigda åt döden. Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor. ... Ännu i denna stund är vi hungriga och törstiga. Vi går nakna, vi misshandlas och är hemlösa. Vi sliter och arbetar med våra händer. När vi hånas, välsignar vi. När vi förföljs, härdar vi ut. När folk talar illa om oss, talar vi väl om dem. Vi har blivit som världens avskum, som alla människors slödder, och så är det fortfarande.» Och likaså 2 Kor. 6, 4 f.: »Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, 5 under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält.» Och i 2 Kor. 11, 23 ff.: »Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder.»


Detta är verkligen märken, d.v.s. de intryckta tecken, om vilka aposteln här talar, och som även vi, Gud vare tack, nu bära på vår kropp för Kristi skull. Ty världen förföljer och dödar oss, falska bröder hata oss bittert, Satan förskräcker oss invärtes i hjärtat med sina glödande pilar, alltsammans av ingen annan anledning än att vi lära, att Kristus är vår rättfärdighet och vårt liv. Dessa märken hava vi icke själva tillfogat oss i sentimental fromhet, och icke heller lida vi dem gärna, utan emedan världen och Satan mot vår vilja tillfogar oss dem för Kristi skull, tvingas vi att lida dem, och med Paulus berömma vi oss i anden, som alltid är trygg, alltid berömmer sig och jublar, över att vi få bära dem på vår kropp. De äro nämligen sigillet på och det säkraste intyget om att vår lära och tro är sann."


---


Länk till blogginlägg om Stora Galaterbrevskommentaren:
En bok som VERKLIGEN påverkat mitt liv

Trons tillförsikt

Bild komponerad av Shadow med hjälp av
Blackshear's "Forgiven" samt photofunia.com

"Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus." (Rom. 5:1).


Om jag tror, att Herren Kristus övervunnit min nöd, synd, död och allt ont, är det inte möjligt, att jag kan misströsta och vara försagd, hur mycket än synd och död trycker mig. Ty alltid är tron där och säger: Trycker synderna dig, förskräcker döden dig, så kasta dina blickar på Kristus, som för din skull är död och uppstånden och har övervunnit all olycka.


Vad kan då skada dig? För vad måste du då frukta? Om också all annan olycka oförmodat kommer över dig, som sjukdom eller fattigdom, så vänd din blick därifrån och tillslut ditt förnuft, och håll dig till Kristus, så skall du bli styrkt och tröstad. Vad ont dig än möter, är det ändå inte så stort, att det kan skada eller göra dig osäker, när du ser på Kristus och tror på honom. Därför är det omöjligt, att inte frid även skall följa.


Men här måste man avstå från känslan och helt enkelt fatta ordet med öronen samt skriva det i hjärtat och förlita sig därpå, om det inte ser ut som om mina synder skulle vara borttagna och om jag ännu känner dem i mitt hjärta, så är det ändå helt annorlunda i verkligheten. Man får inte fästa avseende vid känslan utan bör fast förtrösta därpå att döden, synden och helvetet är övervunna om jag än känner att jag ännu bor bland död, synd och helvete. Ty fastän känslan av synd ännu förblir hos oss, så sker detta endast därför att den skall driva oss till tro och göra tron stark, så att vi trots alla känslor mottar ordet och alltid håller oss med hjärta och samvete till Kristus. Så för oss tron trots allt stilla genom synd, död och helvete."


(Martin Luther. Ur "Resekost", 26 sept).

Amish Paradise

Håller på att kolla på en dokumentär om Amish-folket som finns på youtube, "Trouble in Amish Paradise", [länk]. Ni vet den där sekteristiska gruppen i USA som lever så man man levde för flera hundra år sedan, inte använder el, inte får bli filmade etc. I dokumentären nämner en amishkille att de är så "konservativa" att de håller hårdare på sina egna regler än på Bibeln, vilket bl a innebär att de läser ur en gammal tysk översättning av Bibeln som deras förfäder använde (de hade ju utvandrat från Europa). Detta leder till att de själva knappt förstår vad Bibeln lär, och några unga män som står inför valet att lämna Amish säger att om de andra bara visste vad som stod i Bibeln, så skulle de förstå att fädernas regler inte är förankrade i Bibeln. 


Allt detta besvär bara för att man håller så hårt på ytliga regler och traditioner från människor. Det för tankarna till katolska kyrkans fjärmande från biblisk tro, fasthållandet vid traditioner, och hur de förr i tiden envisades med att läsa ur Bibeln och läsa mässan endast på Latin, så att vanligt folk inte förstod vad de sa.


O, vilken galenskap!


Apostlarna däremot, skrev sina brev på koiné, dvs folket språk. Inte på hebreiska, inte med okända svåra språk eller ens på klassisk grekiska. De ville bli förstådda av vanligt folk. Paulus skriver för övrigt "Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra, än tio tusen i tungomål." (1 Kor 14:19). "Om nu hela församlingen kommer tillsammans och alla talar tungomål, och några som inte förstår eller inte tror kommer in, skall de då inte säga att ni är galna?" (1 Kor 14:23)."Jag talar till er som till förståndiga människor. Bedöm själva vad jag säger." (1 Kor 10:15). "Då vi har ett sådant hopp, går vi helt öppet till väga" (2 Kor 3:12). "Ty vi skriver inget annat till er än det ni läser och kan förstå." (2 Kor 1:13).


Amish-dokumentären får mig att tänka på en låt av Weird Al Yankovic, "Amish Paradise".

EDIT: Nu har jag sett större delen av dokumentären, och den rekommenderas varmt. De personer som riskerar att uteslutas ur gruppen visar gång på gång i dokumentären att det viktigaste för dem är att bekänna sig till Kristus, predika honom för andra, och att inte vika från att Bibeln är viktigare än gruppens stränga regler. Det är, so far, en mycket stark och sevärd dokumentär. Dessa utbrytare bekänner att de fått frälsningsvisshet genom Bibeln, och att de tror att människan endast blir frälst pga att Jesus Kristus har lidit och dött för mänskligheten. Jag såg precis att Dagen har skrivit om några händelser i en Amish-grupp. Mitt blogginlägg handlar så vitt jag vet inte om samma personer. Jag vill också poängtera att jag inte är en person som lättvindigt slänger ur mig ord som "sekt" eller "sekteristisk". Jag tycker inte heller att amishfolkets annorlunda kultur nödvändigtvis måste vara dålig. Männen, kvinnorna och barnen tycks leva rätt lyckliga och harmoniska i sitt dagliga arbete och med sina konservativa idéer. Kulturen de har skiljer sig mycket från mainstream, men det i sig själv anser jag inte är ett problem. Kristna som lever t.ex. i primitiva samhällen är lika mycket kristna som andra. Och i vårt sekulariserade, postmodernistiska samhälle som styrs så mycket av ytlighet och mammon så har vi kommit bort ifrån ett levnadssätt som jag tror skapar mer harmoni och mindre utanförskap än det vi ser omkring oss i Sverige. Det som gör att jag kallar dem för sekteristiska är att de avviker så mycket ifrån apostlarnas, urkyrkans, och reformationskyrkans teologi, genom att uppställa människobud över Guds ord. Att vara "sekteristisk" betyder att "avsöndra" sig ifrån något. Det behöver inte vara att man är en "liten radikal grupp" t.ex. Man kan vara sekteristisk genom att vara medlem i Svenska kyrkan eller den Romersk katolska kyrkan, i den bemärkelsen att också dessa har avsöndrat sig ifrån sanningen. Profeterna och apostlarna betraktades som sekteristiska av sin omgivning, men de avsöndrade sig inte från sanningen, Guds ord. Det är alltså inte ett ord som jag använder lättvindigt. 


/Shadow


Dagen

"Tills döden skiljer oss åt"

Omfamnande skelett i Italien som beräknas vara
ca 5000-6000 år gamla. Bilden har inget med blogg-
inlägget att göra.

Ett par från Iowa i USA som varit gifta i 72 år dog tillsammans hand i hand. Denna rörande och romantiska berättelse är sann. 

Gordon och Norma Yeager var 94 resepektive 90 år gamla när de avled den 12 oktober i år. De hade då varit gifta i 72 år och hade 2 barn, 14 barnbarn, 29 barnbarnsbarn och 1 barnbarnsbarnbarn. Paret råkade ut för en trafikolycka vid 8-tiden på morgonen. De blev påkörda av en mötande bil vid en vägkorsning på Highway 30. De överlevde kraschen med livshotande skador och fördes till sjukhuset där man placerade dem i sängar som stod intill varandra. 

Parets son, Dennis Yeager, som besökte dem på intensivvårdsavdelningen berättar att han blev förbryllad när pappan gav upp andan. Hjärtmonitorn visade att hjärtat fortfarande slog! Det visade sig att det var Normas hjärtslag som gav utslag, för paret höll varandras händer när läkarna försökte rädda deras liv. Hennes hjärtslag slog igenom honom. Drygt en timme senare avled också Norma. 

Vid begravningen arrangerade man det så att paret höll händerna, och deras aska skall blandas efter kremeringen. 

De tyckte inte om att vara ifrån varandra, allt sedan de gifte sig 1939.

- Ingen av dem ville vara utan den andre. Vi är glada att de slutade livet på det här sättet, säger dottern Donna Sheets.

Sonen Dennis berättar 

- He said "I have to stick around. I can't go until she does because I have to stay here for her and she would say the same thing".

Deras död fick liksom iscensätta orden "tills döden skiljer oss åt", då de fick avsluta sina liv tillsammans, sida vid sida, hand i hand. 

Sonen Dennis berättar att föräldrarnas syn på äktenskapet var att det skulle vara livslångt, tills döden skiljer dem åt, och så blev det ju verkligen.  

/Shadow

Expressen

Att verkligen predika Kristus

"Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud." (1 Joh 4:2-3).

Många finns som säger: Kristus är Guds Son och sann människa, född av en ren jungfru, död och åter uppstånden ifrån de döda, och så vidare. Men allt detta gäller inte, ty de tror inte att han är Kristus, d.v.s. att han är utgiven för vår skull, att han utan avseende på alla våra gärningar och utan all vår förtjänst har förvärvat oss Guds Ande. Detta är tron, som annars kallas att känna Kristus. Och detta är prövostenen, rättesnöret och vägen, därefter skall vi avväga, pröva och bedöma eller lära.

Det är därför inte nog, att en lärare och präst kan tala om Kristus, hur han är Guds Son, hur han är död och uppstånden från de döda o.s.v. Allt sådant är de rätta fårakläderna. Men ni måste ge noga akt på detta tecken, om de säger: Kristus har dött, blivit begraven och uppstått för vår skull. Ty då bör de ju också därav draga den slutsatsen, att vi med våra gärningar inte förtjänar Guds nåd, syndernas förlåtelse och evigt liv.

Vid denna sträng rör inte de falska andarna, utan flyr därför, som djävulen enligt ordspråket flyr för rökelse eller för ett korstecken - fast han ju inte flyr mycket därför. Han tål nog, att de predikar om att Kristus är född, död och åter har uppstått, och farit upp till himlen och nu sitter på sin himmelske Faders högra hand. Men han vill också, att de skall inblanda något annat och predika på det sättet: Så och så måste du göra, om du vill bli salig och vara Gud behaglig.

Det är djävulen, som sålunda inblandar sitt gift. Lär dig därför att vara försiktig och rätt uppskatta alla läror och lärare, om de rätt framhåller och driver detta huvudstycke, som är vår salighetsgrund, d.v.s. om de rätt och rent predikar Kristus. Du skall bestämt finna, att alla partiandar antingen går alldeles förbi detta lärostycke eller åtminstone dessutom framhåller något annat som en mycket viktig sak, som hör med till saligheten.

(Martin Luther. Ur "Resekost", 7 maj).

Uppståndelsekroppen

"De jordiska", bild komponerad av Shadow.
"Som den jordiska människan var, så är också de jordiska." (1 Kor 15:48).

"Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? Du oförståndige! Vad du sår får inte liv om det inte dör. Och vad du sår har inte den gestalt som skall bli till, utan är ett naket korn, kanske av vete eller av något annat slag Men Gud ger det en sådan gestalt som han har velat, och åt varje frö dess egen gestalt. Inte allt kött är av samma slag. Det är skillnad mellan människors, husdjurs, fåglars och fiskars kött. Det finns också himmelska kroppar och jordiska kroppar. Men de himmelska kropparnas glans är av ett slag, de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. Solen har sin glans, månen en annan och stjärnorna ännu en annan. Den ena stjärnan skiljer sig från den andra i glans.

Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Om det finns en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp. Så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande varelse. Den siste Adam blev en livgivande ande. Men det andliga är inte det första utan det jordiska. Därefter kommer det andliga. Den första människan var av jord, jordisk. Den andra människan kom från himlen. Som den jordiska människan var, så är också de jordiska. Och som den himmelska människan är, så är också de himmelska. Och liksom vi har burit den jordiska människans bild, skall vi också bära den himmelska människans bild.

Men det säger jag er, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ärver det förgängliga det oförgängliga. Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. Var därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren, eftersom ni vet att ert arbete i Herren inte är förgäves." (1 Kor 15:35-58).

Gud och Hans folk

Min vän är min, och jag är hans. - Höga Visan 2:16 Som en brudgum älskar sin brud, så älskar även Kristus oss. Och vi älskar även honom, om vi annars lever i tro och är hans rätta brud. Är jag hans och han är min, så har jag evigt liv, rättfärdighet och allt vad han äger. Därför är jag rättfärdig och salig, så att varken synd, död, helvete eller djävul kan skada mig. Om jag nu såsom brud säger: "Jag är hans", så måste han såsom min brudgum då även ta på sig allt det onda, som jag har att kämpa med. Så går då mina synder upp i den eviga rättfärdigheten, min död i det eviga livet, mitt helvete i himlen. Ty dessa två, synd och rättfärdighet, kan inte stå tillsammans, inte heller himmel och helvete. Skall vi nu komma tillsammans, så måste det ena uppsluka och förtära det andra, om en sådan försoning skall äga rum. Nu är hans rättfärdighet oändligt mycket större än min synd, och hans liv outsägligt mycket kraftigare än min död. Han är livet självt, ur vilket allt liv har sitt ursprung. Därför försvinner min död i hans liv, min synd i hans rättfärdighet min fördömelse i hans salighet. Vi, som berömmer oss av Kristus, av syndernas förlåtelse och Guds nåd, vi bör också se till så att vi förblir vid detta och inte åter förlorar, vad vi har fått. Ty vi är ännu inte helt igenom alla vedervärdigheter och inte heller framme vid målet, utan vi går ännu på vägen,där vi alltid måste fortsätta den påbörjade striden mot alla de faror och hinder, som möter oss. (Martin Luther. Ur "Resekost", 2 mars)

Visst går världen mot sitt slut!

Aftonbladet skriver om hur predikanten Harold Camping har förutspått att jorden kommer att gå under fredagen den 21:a oktober. Camping har kommit med förutsägelser tidigare som inte slagit in. Han baserar sin tidsangivelse utifrån någon slags beräkning utifrån Bibeln. Aftonbladet väljer för ovanlighetens skull att citera Bibeln:

Så nu är frågan om det blir tredje gången gillt för domedagsprofeten… eller om det kanske istället är i Matteusevangeliets 24:e kapitel som svaret på historien finns. Där står nämligen:”Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda.”

Som vanligt finns flera läsarkommentarer där man gör sig lustiga över att domedagsprofeten än en gång uttalar sig, och några skämtar om att de är upptagna just den fredagen och inte har tid. Jag tror att såna här domedagsuttalanden är störande och provocerande. Det är klart. Hela jordens och världens fortsatta existens ifrågasätts ju. Men det finns också en säkerhet hos många människor. En tanke om att ingenting kan ske, och att vi minsann lever tryggt hur vi än lever.

Men hur är det enligt Bibeln? Kan vi tryggt luta oss tillbaka och tänka att allt kommer att fortsätta som det alltid har varit? Och, kan en människa veta när världen får sitt slut?

Av Bibeln kan vi lära oss att 1) världen går mot sitt slut 2) att ingen människa på jorden kan veta när detta kommer att ske 3) men att det förvisso finns tidstecken som anger att dagen närmar sig 4) att världens slut för många människor kommer plötsligt och oväntat 5) Att detta faktum bör oroa oss ifall vi lever utan Gud och utan tro, men att Gud i sitt Ord presenterar den frälsning som ger frälsningsvisshet för alla syndare, hur stora de än är. 6) Att världens slut inte innebär ett fullständigt slut på allting, utan att Gud skall skapa nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor. Bibelställen om detta:

"Lär av en jämförelse med fikonträdet. Redan när kvisten blir mjuk och bladen spricker ut, vet ni att sommaren är nära. När ni ser allt detta vet ni på samma sätt att han är nära och står vid dörren. Amen säger jag er: Detta släkte skall inte dö, förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. Men om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla - så skall Människosonens ankomst vara." (Matt 24:32-39).

"Han svarade dem: "Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt." (Apg 1:7). 

"Var därför vaksamma. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer." (Matt 24:42). 

"Vaka därför! Ni vet inte när husets herre kommer, om det sker på kvällen eller vid midnatt eller på efternatten eller på morgonen." (Mark 13:35). 

"Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: "Fred och trygghet", då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. Ty de som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten. Men vi som hör dagen till, låt oss vara nyktra, iförda tron och kärleken som pansar och hoppet om frälsning som hjälm. Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han har dött för oss, för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör." (1 Tess 5:1-11). 

"Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag. Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte." (2 Tess 3:8-13). 

"Var lika tjänare som väntar sin herre hem från bröllopsfesten och som genast är redo att öppna för honom, när han kommer och knackar på." (Luk 12:36). 

"Framför allt skall ni veta, att i de sista dagarna kommer det människor som drivs av sina begär och som förtalar och hånar er och frågar: "Hur går det med löftet om hans återkomst? Ända sedan våra fäder dog förblir ju allting precis som det har varit från världens begynnelse." De som påstår detta bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som uppstod ur vatten och genom vatten, i kraft av Guds ord. I vatten och i kraft av Guds ord dränktes den dåtida världen och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns har i kraft av samma ord blivit sparade åt eld och förvaras till den dag då de ogudaktiga skall dömas och bli fördömda." (2 Pet 3:7). 

"Men det förstår ni ju att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han inte låta honom bryta sig in i sitt hus. Var också ni beredda, ty i en stund då ni inte väntar det, kommer Människosonen." (Luk 12:39-40). 

"Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud." (Joh 3:14-21). 

"Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (2 Kor 5:18-20). 

"Han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt." Och han sade: "Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna." (Upp 21:5).

Harold Camping gör alltså helt fel när han tror att han kan veta vilken dag världen får sitt slut. Men det är rätt att tro att detta kommer att ske. Endast Gud vet när det kommer att ske. Dagen kommer oväntat, så vi som tror bör vaka och se efter hur vi lever våra liv, och de som inte tror bör ångra sina synder, omvända sig och ta emot (tro på) den frälsning/förlåtelse som Gud har skänkt hela världen genom sin Son, Jesus Kristus. Genom Jesus känner vi Gud och behöver inte frukta domen.

/Shadow

Aftonbladet, DN, DN, DN, DN, Expressen, SvD, Gp, Dagen, Dagen,

Att med hänvisning till helgelsen förneka evangelium

Läste precis i en blogg hur en person med hänvisning till helgelsen förnekar evangelium. Personen ifråga hänvisar till en rad bibelord och framställer det så att det är falsk lära att tro att människan blir frälst bara av nåd. Det skulle vara falsk lära att tro att endast döden slutligen befriar oss från den synd som finns i hjärtat och handling. Eftersom NT lär att en människa inte får fortsätta i synd, så tror personen ifråga att man endast blir frälst om man lyder Gud. Jag återger här det svar jag skrev:

Du har presenterat en sammanställning som inte stämmer med vare sig Bibeln, de tidiga kyrkofäderna eller reformatorerna lär. Det är viktigt att skilja lag och evangelium åt. NT lär ingen syndfrihetslära om människan. Visst varnar den skarpt för ett fortsatt liv i synd (lagpredikan), men den låter aldrig detta spela ut läran om att människan blir frälst genom att endast förtrösta på Jesus och nåden trots synden som finns (evangelium).  

Alla Guds barn är födda av Gud, och känner sin Frälsare. Efter pånyttfödelsen har, enligt NT, människan både a) sin gamla syndanatur, köttet, eller den gamla människan, och b) den nya människan, eller anden, som vill det Gud vill och gör det. NT och inte minst Paulus framställer tydligt på flera ställen striden mellan Anden och köttet. Lagens ord är riktade mot köttet. Evangeliets ord är riktade mot den nya människan. Man skall inte förväxla dessa saker. 

Om man t.ex. predikar evangelium för en människa som i köttslig säkerhet försvarar sitt liv i synd, så blir hon bara säker i sin synd och förhärdad. Och om man predikar lagen för en människa som redan känner sin synd och önskar frid med Gud, en människa som kanske dagligen stapplar, faller, har brister, men ångrar sig, då drivs hon bara bort ifrån Gud och mot förtvivlan. NT innehåller lag och evangelium. Det synes konfliktfyllt ibland. Men det hör ihop med att människan är konfliktfylld efter pånyttfödelsen, och både har köttet och anden, den gamla och den nya människan, i sig. 

Alla kristna har synd, kommer ha synd, och har en pågående kamp till dess döden befriar oss. NT lär ingen absolut syndfrihet i hjärtat. Alla som är kristna, och således pånyttfödda, helgas, såvida de använder nådens medel, Guds ord, och låter sig ledas av Anden istället för köttet. I ditt blogginlägg gör du ingen korrekt uppdelning av lag och evangelium, och det är alltid allvarligt. Det innebär nämligen i slutändan en förnekelse av Jesu återlösningsverk och dess effekter. Ditt påstående att Jesus är frälsare endast för dem som lyder honom visar att du inte delar lag och evangelium rätt, och det är mycket allvarligt. 

Skriften lär tydligt att Jesus har dött för alla, även sina motståndare, även de som förföljeler honom likt Paulus, även dem som avfaller till slut. Och har han dött för dem, så är det inte lydnaden i människan som åstadkommer eller vidmakthåller frälsningen. Att förneka att frälsningen är av nåd för Kristi skull, utan gärningar, utan samverkan, utan prestation från människans sida, är i själva verket att förneka effekten av det som skedde vid Golgata och den tomma graven. Det är också att tillskriva människan något som hon kan berömma sig av inför Gud, dvs lydnaden, efterföljelsen, gärningarna. Men NT:s evangelium fråntar människan ALL berömmelse och ger den uteslutande till Gud. ”Är frälsningen av nåd, så beror det inte på gärningar” (=evangeliet), får inte förnekas bara för att det finns andra bibelställen som säger att den som lever i köttet också skall skörda i köttet, eller att den som inte helgas inte får se Herren (=lagens ord). Bibeln framställer nämligen båda dessa budskap utan att låta dem spela ut varandra.

Du behöver omvända dig och ge all ära till Gud, istället för att förneka evangeliet, dvs kraften, nyttan och effekten av det som skedde på Golgata. Gud har genom sin Sons dyra blod förklarat hela världen rättfärdig, precis som när en domare fäller en dom ”frikänd”. Det är detta språkbruk som används i NT. Den som tror på denna frikännande dom, tar emot detta. Den som inte tror, blir fördömd, eftersom han inte tar emot Guds fria gåva. Den som tror får också den helige Ande, som helgar oss och driver oss till rätta goda gärningar inför Gud, som inte sker i fruktan för straff eller för att försöka muta sig in i himmelriket. Rätta goda gärningar sker i en absolut tacksamhet inför den fria gåvan, frälsningen av nåd.

/Shadow

Några anmärkningar på en märklig artikel om bibelsyn

Frilansjournalisten Gabriella Mellergårdh har i tidningen Dagen (14/10) skrivit om olika bibelsynener. Hon referar också till en del utsagor av Torsten Åhman, pastor inom Svenska Missionskyrkan. Ämnet är viktigt och intressant att ta upp, men när jag läste artikeln så såg jag en hel del uttryck och generaliseringar som jag reagerade på och som jag tänkte ta upp här.


För det första ogillar uppdelningen i tre bibelsyner: fundamentalistisk, evangelikal och liberal. Orsaken till min kritik av denna uppdelning är flera. Te.x.

• Överhuvudtaget bruket av ordet "fundamentalist" vid beskrivningen av en bibelsyn där Bibeln räknas som helt igenom tillförlitlig och sann i varje detalj, och att Bibeln är Guds eget sanna och tillförlitliga ord. Det problematiska i detta är att den här bibelsynen överensstämmer bäst med hur Jesus och apostlarna läste sin Bibel, hur reformationens fäder såg på Bibeln och hur väckelsetidens kristna såg på Bibeln. Den bör alltså inte framställas om särskilt extraordinär eller konstig ur historisk och biblisk synpunkt. Det vore åtminstone mer korrekt att kalla det för en klassisk bibelsyn. 
• "Fundamentalism" är ett värdeladdat ord. Artikeln framhåller t.o.m att "Den som har denna bibelsyn kan kallas bokstavstroende." Även bokstavstroende är ett värdeladdat ord. Det är ett polemiskt ord. 
• "Fundamentalism" är ett ord som åsyftar en hel del olika saker. Det förknippas t.ex. med den muslimska fundamentalismen, som har sin egen historik och som har fått en hel del våldsamma uttryck i militära och religiösa sammanhang. Det kan också förknippas med en rörelse från tidigt 1900-tal och en grupp människor som reagerade mot den nya liberalteologin, bibelkritiken, upplysningstidens teologi. katolicismen m m, och som i en rad essäer samlade i boken The Fundamentals: A Testimony To The Truth försvarade grundläggande (fundamentala) trosartiklar väl grundade i den heliga Skrift, såsom Jesu jungfrufödelse, Jesu gudom, Jesu uppståndelse, Den helige Andes person, rättfärdiggörelsen genom tron, Bibelns gudomliga inspiration m m. "Fundamentalism" förknippas också med vissa grupper av kristna som läser Bibeln på ett konstigt sätt, som förvisso starkt betonar bibelordet, men brister i att lyfta fram allt vad Bibeln lär, och brister på att läsa texten i dess närliggande kontext och i ljuset av andra bibelord. Denna typ av "fundamentalism" skiljer sig avsevärt ifrån andra kyrkor som betonar Bibelns verbalinspiration, trons på en skapelse under sex dagar, realpresensen i nattvarden, Jesu underverk, person, jungfrufödelse, uppståndelse osv. De skiljer sig ifrån dessa grupper genom att de använder Bibeln fel och inte försöker förstå texternas sammanhang, utan hakar fast vid enskilda läror som de fanatiskt driver, ofta på ett lagiskt sätt, och i strid mot klassisk och biblisk tro. 
• I begreppet "fundamentalism", eller i de övriga nämnda kategorierna, blir det omöjligt att få in t.ex. de små och halvstora lutherska frikyrkor, eller reformerta kyrkor också för den delen, där man tror på verbalinspirationen, skapelseveckan m m, men samtidigt läser Bibelns på ett nyanserat sätt och tar hänsyn till hur Bibeln framställer sig själv i olika sammanhang och genrer. 
• Den "evangelikala" bibelsynen framstår kanske av artikelläsarna som den bästa och sundaste bibelsynen (för vem vill dra på sig öknamn som fundamentalist, bokstavstroende, eller förknippas med en bibelsyn som "inte tar hänsyn till poetiska omskrivningar, metaforer och symbolik i texten."). Detta är förrädiskt. Man framställer den evangelikala synen som den vettigaste, i relation mot den liberala synen och den skruvade "fundamentalistiska" bibelsynen. Samtidigt lämnas här öppet för att människan själv till sist måste avgöra vad som är sant i Bibeln och vad som inte är det. Att vissa ord är färgade av den "mänskliga sidan" av Skriften, och andra ord är Guds eget ord. Ordet "evangelikal" för tankarna till evangelium och evangelisk. Också det blir missvisande, eftersom de mest evangeliska förkunnarna som historien har haft, knappast har haft denna "evangelikala" bibelsyn där man räknar med felaktigheter och mänskliga inslag i texten. Luther, Kalvin och Zwingli hade nog klassifierats som fundementalister antar jag. 
• Den "evangelikala" bibelsynen beskrivs såhär: "Mittfåran, där många frikyrkliga befinner sig, är den evangelikala bibelsynen som menar att Bibeln är en skrift inspirerad av Gud, en helig skrift och rättesnöre, men skriven av människor." Detta är en märklig beskrivning. Och varför tillägs ett "men"? De kyrkor som t.ex. tror på en sex dagars skapelsevecka tror också att Bibeln är skriven av människor, men de tror samtidigt  att Gud inspirerade Bibelns författare till att tala och skriva det som Gud ville. Det är kyrkor som helt enkelt tar sådana här ord i Bibeln på allvar: "Så säger David, Isais son, så säger den man som blev högt upphöjd. Jakobs Guds smorde, Israels ljuvlige sångare: HERRENS Ande har talat genom mig, hans ord är på min tunga." (2 Sam. 23:1-2). Eller Jesu ord: "David har själv sagt genom den helige Ande..." (Mark. 12:36) "Hur kan då David, driven av Anden, kalla honom Herre och säga..." (Matt. 22:43). Eller Petrus ord: "Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt..." (Apg 1:16). Eller Paulus ord: "Men vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är från Gud, för att vi skall veta vad vi har fått från Gud. Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord.." (1 Kor. 2:12-13). "Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är." (1 Tess. 2:13)."Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud." (2 Petr 1:19-21). "Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet." (2 Tim. 3:16)
• Artikeln framställer å ena sidan följande påstående: "Fundamentalist är ett skällsord i dag. Ingen vill bli stämplad som fanatisk. Och kanske är det därför som allt färre tror på Bibeln som bokstavligt sann", men å andra sidan så väljer artikelförfattaren att använda just fundementalism som alternativ till evangelikal och liberal, där man uppenbarligen inte tror att allt är bokstavligt sant och att det finns felaktigheter. 
• Artikeln gör sammanfattning av den liberala bibelsynen "Så finns också den liberala bibelsynen som utgår från empiri och vetenskap, alltså att bara det som bevisats erfarenhetsmässigt kan anses vara tillförlitligt." Empiri och vetenskap är positiva saker. Men det är inte så att den liberala bibelsynen har mer vetenskapliga eller empiriska stöd för sin bibelsyn. Det är inte heller en förutsättningslös bibelforskning. Den är i stället vinklad på det sättet att man tvingar textstycken som framställer profetior och övernaturliga inslag till att ha inomvärldsliga (naturliga) förklaringar. Man har därför väldigt svårt att förstå att Daniel kan profetera om riken som ännu inte kommit på hans tid, utan söker då antingen läsa in att texten handlar om andra saker, eller att Daniel måste ha levt betydligt senare än man tidigare trott (utan att lägga fram hållbar evidens för detta). Man har också väldigt svårt för messianska profetior. Man tror ju inte att Messias var förutsagd. Därför söker man många gånger göra konstruktioner som förklarar hur övernaturliga inslag och förutsägelser kan finnas. Ibland blir dessa konstruktioner både ovetenskapliga och pinsamma, t.ex. genom att beskriva tronbeskrivningsritualer pga texten talar om den smorde konungen, och man inte vill att de skall handla om Messias. Detta trots att det inte finns några kända tronsbeskrivningsritualer i Israel från den tiden. Vidare gör man många underliga kopplingar till främmande religioner, såsom den babylonska, och tror att mycket stoff i Bibeln är hämtat därifrån, utan att det egentligen finns några som helst bevis för detta. Man ger alltså väldigt ofta uttryck för en personlig åsikt om den heliga Skrift, dess tillkomst och innehåll, som är starkt färgat av ett inomvärldsligt tänkande. Detta är inte särskilt vetenskaplig eller empiriskt i egentlig mening. Det mest neutrala och vetenskapliga borde vara bara låta texterna stå där, istället för att ständigt försöka "förklara" allt. Det är alltså inte en förutsättningslöst bibelforskning, utan en forsknings som är starkt färgad av vissa utgångspunkter. Man tar inte hänsyn till Bibelns egna anspråk utan spekulerar vilt och fritt för att ge naturliga förklaringar åt det övernaturliga.
• Artikel beskriver att fundementalismen "inte tar hänsyn till poetiska omskrivningar, metaforer och symbolik i texten." Denna generlisering är märklig. Det finns kristna samfund som tror på vartenda ord i Bibeln, inklusive skapelseberättelsen och syndafloden, men likväl förstår att läsa Bibeln som den framställer sig själv, dvs att läsa historia som historia, liknelse som liknelse, uppenbarelse som uppenbarelse, syn som syn, poesi som poesi, ordspråk som ordspråk. Dvs att läsa Bibeln "naturligt", så som den framställer sig själv. Den som läser Bibeln som den framställer sig själv behöver inte undra särskilt länge över hur varje parti i skriften skall uppfattas, för det är inte otydligt. Och man läser egentligen första mosebok på precis samma sätt som man läser Uppenbarelseboken. Dvs när det står i texten att det fanns människor som hette Adam, Eva, Josef, Noa eller Johannes på ön patmos, då tror man att detta är sant, att det är verkliga människor som har verkliga erfarenheter. Och när det i texten står att Josef hade drömmar eller att Johannes hade en syn, då läser man det som just drömmar och syner. Inte konstigare än så. 
• Artikeln framställer att de "evangelikala" beskriver sig som "bibeltroende", men att de också tror att det finns "felaktigheter" i Bibeln. Av de olika kategorierna som beskrivs tycker jag inte att den klassisk kristna bibelsynen, där man litar på allt som står i Bibeln, finns med. Alternativet till att ha Åhmans bibelsyn tycks vara att vara att man är ett nutcase som inte kan skilja liknelser från historia, eller att vara liberalteologisk och bibelkritisk. Det är alldeles för kategoriskt, snävt, och det utlämnar en lång rad teologer och förkunnare, och även större namn som Luther, Kalvin och Zwingli. 

Om Torsten Åhman står det: "Själv ställer han sig bakom den evangelikala, eller som han hellre uttrycker det - kristocentriska - bibelsynen som tar vetenskaplig forskning på allvar, men inte ser den metoden som tillräcklig för att bedöma Bibelns budskap." Jag förstår inte vad "kristocentrisk" har med detta att göra. Många av de som betonar underverkens verklighet, Bibelns verbalinspiration, skapelseberättelsens och syndaflodens sanning, är oerhört kristocentriska, i den bemärkelsen att de framställer Kristus som centrum och förtröstan på frälsningens budskap som hjärtat och kärnan, t.ex. de lutherska frikyrkorna världen över, eller många av de reformerta också för den delen. Många av dessa avvisar inte "vetenskaplig forskning" som sådan, men tar däremot avstånd ifrån ovannämnda bibelkritiska forskning som försöker "förklara" allting i Bibeln inomvärldsligt istället för att bara låta texten stå som den är. Med den formulering som Åhman använder lämnar dörren öppet för en slags kompromiss av Ordets sanning. "Kristocentriskt" tycks närmast vara ett ord som skall visa att man fokuserar på Bibelns budskap om frälsningen, under det att man kan ta avstånd från en hel del annat i Bibeln, typ? Det är ett förrädiskt uttryckssätt det där. 

Åhman säger vidare: "- Jag tror att Bibeln är skriven under gudomlig inspiration och ledning, men inte på ett mekaniskt sätt." Även detta är märkliga ordval. De kyrkor som håller fast vid den bibelsyn som t.ex. Luther eller Rosenius hade, kyrkor som tror på allting i Bibeln så som man gjort i alla tider (innan Upplysningens färgade teologi började färga de teologiska fakulteterna) tror inte heller att Bibeln är inspirerad på "ett mekaniskt sätt". Många tycks behöva sätta sig in i vad verbalinspirationen innebär. Gud använde sig av människor, deras naturliga språk etc utan att på ett mekaniskt sätt tvinga deras händer att skriva. Inte heller slängde Gud ned en färdig bok från himlen, såsom man tror inom Islam t.ex. De som tror på verbalinspirationen betonar att "Hela Skriften är utandad av Gud" (2 Tim 3:16) och att människor som drevs av Guds Ande skrev ned det som Gud ville att de skulle skriva ned (2 Petr 1:19-21). Därför kan de också instämma med Paulus som säger: "Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna" (Apg 24:14). De kan instämma med Jesus som säger:"Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning." (Joh 17:17) och de kan bruka Skriften på samma sätt som Jesus, han som använde ett enda ord ur GT ("gudar"), motbevisade sina motståndare med det, och tillade "och Skriften kan inte göras om intet" (Joh 10:35). Jesus som t.o.m sa att inte det minsta tecken i Skriften skall förgå. Sådana kyrkor tror inte på en "mekanisk" inspiration, men de tror på vartenda ord i Skrfiten, att det är sant och tillförlitligt i alla sina uppgifter, trots att skrifterna har tecknats ned av människor. 

Åhman säger vidare: "Bibeln är Guds ord, men Guds ord har kommit till oss med människors ord. Minst ett 50-tal författare har varit involverade i Bibelns tillkomst, och de har levt under en tidsperiod av nästan 2000 år." Jag förstår inte varför detta "men" läggs in. Kristna i alla tider har trott precis det Jesus och apostlarna säger om Skriften, att det är Guds ord genom människor, att det är sant och tillförlitligt. Det är som om man med ordet "men" lägger in en reservation av att det skulle förekomma fel eller mänskliga brister i Skriften. Men den bibelsynen är inte den klassiska eller bibliska. Vi bör istället ha tillförlit till Gud, att han, som ju ändå har hela historien i sin hand, och som genom dessa skrifter presenterar och förmedlar något så viktigt som människans frälsning, också framför sanning i det han säger genom människor. Och det bör väl vara rätt uppenbart att Guds och människans motståndare, Satan, alltid på olika sätt, från urtiden och till idag, ständigt kommer med sitt "Skulle då Gud hava sagt...?" (1 Mos 3:1). 


För övrigt är väl Bibeln inte skriven av "minst ett 50-tal författare" utan snarare 40, och inte under en period av 2000-år, under snarare under en period av ca 1500 år (från 1400-talet f.kr till 100-talet e.kr). Just det faktum att det är Gud som står bakom "hela Skriften" (2 Tim 3:16) gör att det inte påverkar sanningshalten att de heliga apostlarna och profeterna har levt i olika länder, i olika tider, haft olika yrken osv. Vi kan precis som Jesus (han som själv är Gud) förlita oss på att Gud inte ljuger i sitt ord, eller misstar sig så att en människan kan tro "för mycket" på Bibeln. Jesus polemiserade aldrig mot något sådant, inte heller Paulus, de tidiga kyrkofäderna eller reformatorerna. Det Jesus och dessa övriga polemiserade mot var att man inte trodde på det som Gud uttryckligen säger. Jesus förmanar vid flera tillfällen sina samtida för att inte tro på Skriftens ord. Fariséerna och de Skriftlärda på Jesu tid var inte särskilt "bibeltrogna". De visar gång på gång att de upphävde Guds ords sanningar genom att förlita sig på människors omdöme om Guds ord, dvs Fädernas stadgar, människors bud, rabbiners utsagor osv.

Åhman: "- Alla har varit präglade av sin tid och sin kultur. Alla är vi fångade i vår tids tänkesätt, språkbruk, vanor och beteenden. Det finns inga människor som lever i ett kulturellt vakuum. När Gud skulle tala till oss tvingades han göra det i vissa kulturer. Hur skulle han annars ha gjort?" Instämmer fullt. Och med detta instämmer också de som enligt Åhman förmodligen skulle klassifieras som fundamentalister, människor som tror på allting i Bibeln, från skapelseberättelsen till uppenbarelseboken, att Jesus gick på vattnet osv, människor som inte tror att det finns en rad felaktigheter i Guds ord. 

De sex punkter som artikeln tar upp "att tänka på" vid bibelläsningen, är väldigt bra. 

/Shadow

Dagen