En ny debattartikel om dopet har skrivits i tidningen Dagen (5/10). Ännu en pingstvän träder fram och förklarar hur han ser på dopet. Pelle Hörnmark hävdar att Sigvard Svärd - som tidigare i en debattartikel oroat sig för att pingströrelsen håller på att tappa bort sin baptistiska grundsyn - har fel. Han menar att man istället öppet samtalar om tron inom pingströrelsen, utan att förlora grundsynen.
Hur det än är med det så är det tragiskt att läsa hur han ser på människan - av den anledningen att det stämmer så dåligt med Guds ord. Hörnmark understryker människans "frihet" när han talar om dopet. Friheten att välja. Men detta är en så klassisk obiblisk missuppfattning av hur Guds ord beskriver människans förmåga före omvändelsen. Det kallas för synergism, tron att människan på något sätt kan medverka till sin omvändelse (vilket i praktiken är tron att människan i någon liten mån medverkar till sin frälsning).
Så beskrivs inte människans andliga tillstånd, människans andliga förmåga, omvändelsen och frälsningen i Bibeln.
Jag är själv uppväxt i pingströrelsen och känner till deras syn på människan, omvändelsen och dopet. Efter en lång och krokig vandring och mycket bibelstudier kom jag, tillsammans med flera av mina anhöriga och vänner, att ändra dopsyn.
Läs gärna om min historia och mina erfarenheter i mitt tidigare inlägg
Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 1
Läs framför allt del 2, där jag tar upp mängder av bibelord som beskriver människans andliga förmåga före omvändelsen, och visar barndopets teologiska berättigande.
Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 2
Människan är lika "fri" att välja sin omvändelsen, som en död är fri att bli uppväckt, en vuxen är fri att låta föda sig på nytt, en livlös är fri att bli levandegjord. Det är precis det språkbruk som Bibeln använder om omvändelsen.
En grundläggande skillnad mellan Paulus och fariseismens teologi är just denna syn på människans natur och förmåga. Under det att man bland de judiska fariseerna hade en relativt positiv grundsyn på människans natur, så understryker Paulus syndafallets konsekvenser, människans oförmåga och att omvändelsen är endast Guds verk, av nåd, genom Kristus.
Det rena evangeliet och den bibliska synen på människan fråntar människan all egen värdighet, all egen berömmelse, all egen förmåga, all egen medverkan till frälsningen, och ger all ära till Gud, all berömmelse till Gud, och tillskriver Gud ensam frälsningen orsak. Inte till 98 eller 99 %, utan till 100 %. Frälsningen och omvändelsen är helt och hållet Guds verk. Men otron och synden är helt och hållet människans verk. Inför Gud är vi inte fria att berömma oss av något annat än hans oerhörda. överflödande och underbara nåd i Kristus.
Denna syn på människan och Gud berövar oss som sagt all egen stolthet och religiös självrättfärdighet. Men syndare som vet med sig sin stora brist, sin ovärdighet, sin oduglighet, självmedvetna syndare, finner en oerhörd tröst och glädje i det rena evangeliet. Det har makt att upprätta de mest nedslagna och förskräckta syndare. Men en sådan undervisning tilltalar inte den stora massan. Det visar kyrkohistorien, redan från Jesu tid. Läs Johannesevangeliets 6:e kapitel där Jesus talar om sig själv som Livets Bröd. Där beskriver Jesus tron som ett Guds verk (Joh 6:29), att endast de som Fadern ger Jesus kommer till honom (Joh 6:37), att ingen kan komma till Jesus om inte Fadern drar honom (Joh 6:44), att köttet (människans natur) inte är till någon nytta eftersom det är Anden som ger liv (Joh 6:63), och ännu en gång, att ingen kan komma till Jesus om det inte blir honom givet av Fadern (Joh 6:65).
Efter detta tal står det: "Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom." (Joh 6:66).
Jesus hade talat helt öppet. Han hade predikat evangeliet och om sig själv som Livets bröd. Men det var en undervisning som slog hårt mot den "religiösa" människans självkänsla, den människa som vill ha lite del av berömmelsen, om så bara den berömmelsen att hon åtminstone avgjort sig för Gud och själv valt att följa Gud. I Jesu undervisning dödförklarades den religiösa människan och hennes förmåga. Denna anstöt gällde dock inte alla. För det står vidare:
"Jesus sade därför till de tolv: "Inte vill väl också ni gå bort?" Simon Petrus svarade honom: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige." (Joh 6:67-69).
Precis så är det för förkrossade syndare som inte finner någon värdighet eller duglighet i sig själva. De bryr sig inte om att de inte får någon del av berömmelsen. De gläder sig bara av att de får del av Guds underbara gåva, frälsningen av nåd, genom Jesus. De har, som Petrus säger, ingen annanstans att gå. Men så länge de har Jesus, så länge de har det rena oförvanskade evangeliet, då har de liv, glädje, frid, frälsningsvisshet. Det är för dessa evangeliet verkligen når fram. För dessa som, liksom publikanen i templet, inte vågar lyfta blicken mot himlen utan stannar kvar lite på avstånd men ändå frampressar ett: "Gud, var nådig mot mig, syndare" (Luk 18:13). Inför Gud var det en rätt och god bekännelse, och Gud är full av nåd och sanning. Publikanen gick därifrån rättfärdig.
/Shadow
Dagen
