torsdag 6 oktober 2011

Video med digital konst från vår blogg

Här kommer en video som jag har sammansatt med min och Nepheles digitala konst från bloggen.


Musiken är hämtad från filmen 28 days later, låtarna "Tower block", "East hastings" och "Season song".



"Ur djupen ropar jag till dig, Herre" är namnet på videon, det är ord som är hämtade från den första versen i psaltarpsalm 130, och de orden sammanfattar ganska väl videons/bildernas innehåll.


Bilderna har använts i olika inlägg i bloggen. De flesta går att finna om man klickar på "konst" bland kategorierna till höger.


Enjoy.


/Shadow
Kategorier: , ,

5 kommentarer:

  1. birgegren7 oktober 2011 kl. 06:57

    Hur kommer det sig att de flesta kyrkofäder fram till Augustinus var pacifister, eller är det en myt? Ge mig gärna några citat på motsatsen i så fall.

    Hur ska en soldat kunna avgöra om det land man tjänar alltid enbart kommer att delta i "rättfärdiga krig". Det kan ju t.ex vara så att landet hittar på att ett annat land har massförstörelsevapen för att kunna anfalla det för att få kontroll över dåligt utnyttjade oljereserver. Är det då ett "rättfärdigt krig" eller folkmord. Gjorde soldaten som deltog i anfallet rätt?

    SvaraRadera
  2. Nehushtan7 oktober 2011 kl. 09:21

    Hej Robert. Roligt att du skriver i kommentarerna igen. Ämnet pacifism borde vi fortsätta i det blogginlägg som handlar om det, så skriv skriv gärna där om du svarar på det jag skriver nu.

    När det gäller hänvisningar till kyrkofäderna så måste förstås understrykas först av allt, att endat Guds ord avgör vad som är rätt och vad som är fel. Jag har själv ibland tagit upp några kyrkofäder i blogginlägg och kommentarer, men jag gör det då inte som s.a.s. "beläggställen" för läran, utan efter att jag visat de bibliska skälen för läran, så kan jag ibland visa att även den unga kyrkan, eller reformationstidens kyrka, hade den uppfattningen. De står då bara som historiska exempel, och inte som avgörande för läran. Skriften ställer ju inte fram människor som auktoriteter, utan Kristus och hans sändebuds ord, apostlars och profeters ord, som rättesnöret. Detta är i linje med Jesu ord att "Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus." (Matt 23:10), och att Skrifterna framställs som rättesnöret för den kristna kyrkan. I NT polemiserar man ju också mot de samtida som hänvisade till sina fäder, till den tidens "traditioner", och utläggare, dvs "de äldstes stadgar", sedemera sammanställt i Talmud. Det låter självklart, men det är alltid viktigt att påminna om detta. Vi bör alltså instämma med reformationens fäder som först understryker att endast de heliga skrifterna avgör läran, och sedan tillägger de "Men andra skrifter av äldre och nyare lärare, vad de än må heta, få icke likställas med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och få icke anses vara något annat och mer än vittnen, som betyga, huru och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid."
    (forts.)

    SvaraRadera
  3. Nehushtan7 oktober 2011 kl. 09:52

    När det gäller den tidiga kyrkan efter apostlarnas tid så hade de inte särskilt många villfarelser, åtminstone inte under de första 200-300 hundra åren efter Kristus. Man var ju noga med läran och polemiserade mot dem som lärde avvikelser. Det är först senare som grova avvikelser från Skriften började tränga in i mainstream-kyrkan och inte endast florerade i grupper utanför. Likväl är ju inte kyrkofäderna "ofelbara", eller rättesnören i läran. Sådana egenskaper har endast de heliga inspirerade Skrifterna. Det ansåg också kyrkofäderna. Kyrkofäderna är bara vittnen om sin samtid.

    Mig vetandes slog man aldrig fast någon LÄRA om pacifism. Man behandlade inte ämnet i kyrkomöten. Troligtvis fick det inte heller något större utrymme för öppen debatt heller. Men det finns kyrkofäder som var pacifister, även därför att de trodde att det var i enlighet med Jesu undervisning. Men det är en skillnad mellan en personlig övertygelse och en kyrkas officiella lära. Läser man kyrkofäderna så finner man här och där personliga åsikter, personliga övertygelser, som inte är av kyrkan antagna, t.ex. när det gäller vilka böcker som inte bör ingå i kanon. Även senare kyrkofäder, från reformationstiden och framåt, uttrycker en övertygelse ibland, och kanske även argumenterar för den, utan att det betyder att kyrkan antog det som sin lära.

    Det synes mig sannolikt att enskilda lärare i den tidiga kyrkan tog avstånd från att vara militärer. Vi måste tänka på kontexten. Förföljelse förekom både från judendomen och från den hedniska makten i Rom. Soldater svor ed att lyda kejsaren, och kejsaren gav under vissa perioder befallningar om att behandla både kristna och andra människor fel, och kunde driva människor till att avsvärja sig sin tro och tillbe avgudar. Om den svenska armén hade gjort dylikt i vår tid vore det nog fel att vara med i armén som kristen. Där sammanblandas religion och politik. Där är inte militären endast ett rikets försvar, utan också en våldsam spridare av sådant som går emot den naturliga gudskunskapen (avgudar), en förtryckare, erövrare och plundrare av andra folk, en förföljare av den kristna kyrkan. Förföljelsen från ROm började mycket tidigt och höll på rätt länge, i olika omgångar. Det är inte konstigt att en del kyrkofäder skrev som de skrev. En del beläggställen som moderna pacifister hämtar från kyrkofäder är f ö också tvivelaktiga. Om en kyrkofader t.ex. skriver att vi kristna inte strider med svärd, utan hellre står ut med förföljelse, och vittnar genom att oförskräckt utstå lidanden, så talar han ju utifrån de kristna som en förföljd grupp, dvs hur de bör agera som grupp, och uhr den kristna kyrkan vinner människor. Sådant bör väl också en icke-pacifist hålla med om.

    Jag tycker inte att det är konstigt att kyrkofäderna under perioden då kyrkan var förföljd av och dominerad av det hedniska Rom, förespråkade pacifism, och att de under senare perioder, då en Rom varken tvingade folk att tillbe avgudar eller mördade kristna och andra, framställde att en kristen kan vara soldat. Det fanns för övrigt en del kristna soldater under 200-talet.

    Frågan om rättfärdiga krig är en fråga där en kristen måste använda Bibeln och det egna samvetet. Det står i Guds ord att vi måste lyda överheten (Rom 13:1-4; 1 Pet 2:13), och det står att vi måste lyda Gud mer än människor (Apg 5:29). Man kan ju t.ex. vara med i armén, och när man märker att det uppstår grymma, människofientliga anfallskrig med ogudaktiga motiv, för sitt samvetets skull, dra sig ur armén, och hellre lida straff för detta. Då skulle Gud frikänna en, även om människor dömer en. Samvetet skall man följa, och samvetet skall låta sig upplysas av Guds ord.

    SvaraRadera
  4. birgegren7 oktober 2011 kl. 20:51

    Tack för uttömmande svar, det var inte meningen att posta i den här tråden, ber om ursäkt.
    Jag funderar vidare på denna fråga ( som inte känns så aktuell i ett land som nästan helt avskaffat försvaret.) Blir vi anfallna så är nog det bästa att lägga ned vapnen med en gång och be en bön.
    Principiellt är den intressant eftersom den inbegriper så många aspekter, bibelsyn, Gudssyn, de kristnas roll i världen, gnostiska influenser? o.s.v

    SvaraRadera
  5. Nehushtan7 oktober 2011 kl. 23:28

    Ja, det är riktigt. Man ska fundera och grubbla och studera. Någonstans tycker jag att det finns en koppling till rätten till egendom. Låt mig förklara. I NT beskrivs förekomsten av egendomsgemenskap. Men det beskrivs aldrig som ett bud. Och dessutom förutsätter budet "inte ha begär till sin nästas" hus, åker osv att varje person har rätt att äga egna saker. Det budet från GT upprepas av både Jesus och apostlarna. När Jesus upprepar det säger han rentav: "Du skall inte ta ifrån någon det som är hans" (Mark 10:19). Det förutsätter ju att man får äga, och därmed också försvara, det man äger. Detta kan tillämpas på en enskild individ, men varför inte också på en hel familj eller släkt som äger saker gemensamt? Och om det kan tillämpas på en familj eller släkt som äger saker tillsammans, varför inte på ett helt land? Därmed blir försvarskrig rättfärdigt. Sen det här med att vända andra kinden till. Jesus talar om det i bergspredikan. Luther har skrivit en kommentar till bergspredikan där han å ena sidan understryker att man skall vända andra kinden till, men å andra sidan säger att om det handlar om att en tjuv, rövare eller mördare kommer för att stjäla från dig eller din nästa, du måste du försvara dig, annars syndare du ju mot andra bud. Den saken måste ju också gälla nationer. Annars blir det ju att de mest gudfruktiga och fromma nationer genast låter sig förslavas av de mest grymma och dominerande nationer som vill ta över alla andra. Alltså: Guds kärleksbud till människan innebär inte laglöshet, tyrrani, förslavning, underkastelse, fångeskap osv för nationer, eller ens för enskilda. Har du din frihet, så kämpa för den. Varför ge sig i fiendens händer, om till och med överheten vill att landet skall försvaras. Det kan jämföras med en ung man i sin familj eller släkt, som struntar i att fadern vill att huset skall försvaras mot rövare. Det vore en annan sak dock om fadern vill att familjen skall vara ett rövarband som lemlestar människor, förföljer gudfruktiga, tvingar folk till att tillbe avgudar osv. Jag kan inte uttala mig om USA:s situation när det gäller anfallskrig angående olja osv. Det är en samvetsfråga och jag har inte funderat så mycket på den tidigare. Däremot är jag förvånad över att inte fler människor i världen lyfter fram ondskan i USA:s hiroshima och nagazaki bombningar, där massor av civila fullständigt utplånades eller fick lida en utdragen och plågsam död. Många köper den där förklaringen att USA var "tvungen" att göra det för att få stopp på kriget och få stopp på grymheter. Till och med en japansk vän till mig, som bor i USA förvisso men som är kritisk till USA i övrigt, säger att han förstår och accepterar detta agerande pga brutaliteten från japanerna under kriget. Jag håller inte riktigt med där. Det är stor skillnad mellan när övervåld sker från enskilda plutoner (massaker eller våldtäkter mot civila) jämfört när en ledare för ett land, en president, uppmanar till eller godkänner massförintelse av civila. Jag kommer inte att acceptera hiroshima och nagazaki som ett fullgott alternativ. Det är, för att tala i klarspråk, barbarism.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)