Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 1

Tidningsartikeln
Pingstpastorn Sigvard Svärd skriver om en förändring han sett inom pingströrelsen vad gäller dopsynen (Dagen, 28/9). Han reagerar mot att man i många församlingar inte längre håller så strikt på en dopsyn där man betonar fullständig nedsänkning i vatten och personlig tro/beslut. Man har numer börjat vara mer öppen för flera olika sätt att se på dopet, och godkänner barndop medelst begjutning. Pastor Svärd anser inte att sådana dop är bibliska. Tråkigt, tycker jag, för man kan på goda bibliska grunder avvisa den baptistiska dopsynen, och erkänna barndop. Jag kommer att visa detta. 


Innan jag tar upp olika bibelställen i detta ämne vill jag ta upp lite om min bakgrund.


Personligt
Jag är själv uppväxt inom pingströrelsen, och med den dopsyn som Sigvard Svärd beskriver. Jag döptes alltså aldrig som spädbarn, eftersom mina föräldrar inte ansåg att det var ett rätt dop. Jag tror alltså att Svärd gör en korrekt notering när han uttrycker att det börjat bli en förändring inom pingströrelsen vad gäller dopsyn. 


För mig gick dopet till så, att jag vid 11-års ålder hörde att det står i Bibeln "Den som tror och blir döpt skall bli frälst" (Mark 16:16). Jag fick då viss nöd över att jag inte var döpt. Jag tyckte då att något fattades mig. Jag samtalade med en jämnårig klasskamrat om detta, och det visade sig att han tänkte på samma sak. Han var också med i Pingstkyrkan. Vi tog upp det med våra föräldrar, vilket ledde till att de tog upp saken med kyrkans pastorer eller "äldstebröder". 


Vi hade en sammankomst i kyrkan, jag tror dagen innan dopet, eller några timmar innan dopet, där pastorn inför en grupp människor ställde frågor till mig och min vän varför vi vill döpas. Jag svarade att jag läst i Bibeln om att "Den som tror och blir döpt skall bli frälst". 


Vid dopet, som sammanföll med huvudgudstjänsten, var jag och min vän klädda i vita dopkläder. Vi steg ned i "dopgraven", som var som en liten bassäng framme vid lokalens scen/podium, tillsammans med pastorn. Man sjöng en sång. Pastorn höll fram en mikrofon och ställde någon fråga. Jag tror han frågade om jag vill döpas. Jag svarade ja. Pastorn nämnde också inför församlingen de motiv jag sagt till dopet. 


Församlingen började sjunga en sång som heter "Jag har beslutat att följa Jesus", jag sänktes helt ned i vattnet, i "Faderns och i Sonens och i den Helige Andes namn". Efteråt klev jag ut dyngblöt genom en sidodörr i anslutning till dopgraven, bytte om, och deltog i resten av gudstjänsten. Om jag minns rätt räknades jag därefter som döpt medlem i församlingen, fick ett medlemskort och kunde också då delta i nattvardsfirandet. Jag fick också en bibel med mitt namn ingraverat på framsidan (tyvärr bibelkommissionens översättning med NT-81 och dess bibelkritiska notapparat)


Att komma bort
Så, jag hade alltså följt föreskrifterna när det gäller dopet, dvs den officiella ståndpunkt som pingströrelsen hade vid den här tidpunkten. Man hade ju den baptistiska dopsynen, med vuxendop. Man underströk att personlig avgörelse och tro var viktig. Detta stillade mitt samvete något, för en tid åtminstone. Jag tänkte att nu hade jag väl ändå uppfyllt kraven. "Den som tror och blir döpt skall bli frälst". Jag hade ju personlig tro på Jesus. Jag bekände honom inför andra ibland, såsom i skolan när ämnet tro kom upp. Jag hade låtit döpa mig, eller som man sa, "döpt mig".


Med tiden kom dock anfäktelserna och ovissheten tillbaka. Redan vid 13 års ålder slutade jag att gå i kyrkan. Jag "kände" mig inte som en kristen. Evangeliets budskap var för grumlat i kyrkan. Där fanns ju stark betoning på personlig avgörelse, helgelse, andedop, tungotal, "att falla" (under bön, vid scenen), att få känna och erfara Gud, att ta ett beslut osv. I min inre värld växte känslan av att jag inte var en sann kristen. Jag utvecklade föreställningen att kristna människor nog är människor som alltid går i kyrkan, som alltid är glada, som är andedöpta, som inte röker, dricker och dansar, som erfarit starka andliga erfarenheter, som är medlem i kören och sjunger, som talar och tänker på ett visst sätt, som är ute och evangeliserar och vittnar. Jag utvecklade alltså ett lagiskt tänkande och hade inte en klar bild av evangelium. Och med en sådan bräcklig grund att stå på, kom jag bort ifrån Gud, trots att jag gjort det som jag trodde krävdes av mig.


Att komma tillbaka
Först efter flera år av världsligt leverne, otro och ångest, fördes jag tillbaka till Gud. Jag var då vuxen. Detta skedde inte genom någon pingstkyrka, någon avgörelse, någon upplevelse eller något annat sådant. Det skedde helt enkelt genom kraften i Guds heliga Ord, evangelium om Kristus och syndernas förlåtelse. Jag öppnade på nytt den bibel jag fått i samband med dopet. När jag läste slogs jag av samvetets visshet om att "är detta sant, då är jag förlorad, och på väg till helvetet!". Men jag läste lite till och stötte då på många ord av Jesus där han säger "Den som tror på mig..." Jag upplevde att trots all min synd och skuld, trots all min ovärdighet och syndighet, trots mitt förlorade tillstånd, så fanns en oerhörd, underbar och omedelbar utväg från allt detta genom Jesus Kristus. Jag läste orden  "Den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta." (Joh 6:35), "Den som tror på mig skall leva om han än dör" (Joh 11:25). "Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet." (Joh 5:24). Jag var uppriktig i min syndamedvetenhet och i min syndabekännelse. För mig fanns det inget hopp om inte allting beror på Guds nåd.


Och det var också detta klara underbara budskap jag fann i Bibeln. Jag kom till tro. Jag började be igen. Jag gick runt i olika kyrkor. Först när jag läste en bok som heter Stora Galaterbrevskommentaren av Martin Luther (länk till blogginlägg om boken) fann jag att den fria nåden som presenteras i Bibeln framställdes klart och tydligt. Den boken var oerhört klargörande för mig. Plötsligt föll alla bitar på plats. Människan kan på inget sätt bidra till sin frälsning, inte ens genom att "öppna sitt hjärta", "ta ett beslut", "avgöra sig för Gud". Frälsningen är en gåva från Gud, av nåd, och det är den helige Ande som för oss till Gud. Det är också Guds nåd som bevarar oss i tron, och det sker genom de medel som Gud använder sig av för att uppväcka, stärka och vidmakthålla tron i våra hjärtan, nämligen Ordet, dopet och nattvarden.


Lagiskt eller evangeliskt dop
Men så hade jag inte lärt mig i pingströrelsen. Dopet framställdes inte som ett nådemedel där. Dopet är snarare ett slags människans verk. Det framställdes som efterföljelse, ett tecken på tro, en människans gärning, en lydnadshandling, en trons gärning. Det är verkligen skrämmande och märkligt att människor lyckats framställa dopet, som är ett medel som används i det nya förbundet, såsom ett lagiskt medel som påminner mer om det gamla förbundet. Så oerhört bakvänt det blir. I det nya förbundet är det ju Gud som gör allting. Guds nåd är större än människan, och människan är själv inte kapabel att medverka, inte ens till 1 % eller 0,1 % till sin frälsning. Den som tror att dopet är en människans gärning ser nästan på dopet så som de villfarande i Galatien såg på omskärelsen, i Galaterbrevet. De sa ju att Jesus verkligen är frälsaren, men att människan ändå måste hålla lagen på vissa punkter, och således måste omskäras. Paulus gick skarpt emot dem, eftersom de höll på att komma helt bort ifrån nåden. De hade ju förlorat synen på vad nådens förbund genom Kristus verkligen innebär. Denna dopsyn, hör ihop med en obiblisk syn på människan. Man inser inte till fullo hur djupt syndafördärvet är i människan, och hur förlorade vi är i oss själva.


För en uppriktig syndare, som verkligen känner sin ovärdighet inför Gud, och känner sina brister, räcker det inte med ett halvt evangelium. Det räcker inte med att Gud har gjort 99 %, och vi måste dra det där sista strået till stacken. Gud vare tack, det är inte heller så frälsningen framställs i Bibeln.


Fler personer från min familj ändrade uppfattning om dopet efter bibelstudier i ämnet. Även flera vänner och bekanta från pingströrelsen har ändrat uppfattning, från baptistisk dopsyn till biblisk dopsyn. Det tog lång tid för många av oss, eftersom man ju var så intutad vissa läror från pingst, som förvisso rimmade med det man trodde i övrigt, men som inte överensstämmer helt med Bibeln. Den bibliska dopsynen förutsatte också grundlig kännedom om rättfärdiggörelsen, och om en rätt åtskillnad mellan lag och evangelium. 


Med tiden har jag stött på en del som har en biblisk dopsyn, och är döpta som barn, men som uttrycker en slags avund. De säger "Du kommer i alla fall ihåg ditt dop! Det måste vara underbart och tryggt!" Jag måste förklara för dessa att mitt dop från 11-års åldern inte har utgjort en trygghet för mig. När jag fick den bibliska dopsynen så kom också anfäktelser kring frågan om jag verkligen blev riktigt döpt inför Gud, när jag döptes utifrån en felaktig syn på dopet (såsom lydnadshandling istället för nådemedel). Jag skulle önska att jag hellre blivit döpt som barn. Då kanske jag hade sluppit de anfäktelserna. Nu vet jag dock att mitt dop var bibliskt, trots att dopsynen var fel. 


I del två kommer jag inte att skriva personligt utan göra många bibelhänvisningar som visar att den baptistiska dopuppfattningen inte är biblisk, och som visar bibliska stöd för barndopet.


Klicka här för att läsa del två.


/Shadow


Dagen