Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 2

I mitt förra inlägg (del 1) skrev jag personligt om min bakgrund vad gäller dopet. Klicka här för att läsa del 1. 


Jag kommer i denna avslutande del visa bibelstöd för barndopet och bristerna i den baptistiska dopsynen. 


Bibelns syn på människan, syndanaturen och omvändelsen
En orsak till att man inom den baptistiska dopsynen inte erkänner barndopet och betonar personlig tro, avgörelse, efterföljelse och lydnad i samband med dop, är att man har en obiblisk syn på människans syndafördärv, eller hur stor andlig skada människan fick i samband med syndafallet. Man tror att människan på något sätt delvis kan medverka till sin frälsning och omvändelse. Detta kallas för synergism. För att förstå skillnaderna mellan de olika dopsynerna och för att kunna avgöra vilken lära som är biblisk, är det viktigt att man känner till vad Bibeln lär om människans tillstånd före omvändelsen. 


Bibeln lär:

• "Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande." (Joh 3:6). Kött betyder människans natur. 
• "Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv." (Joh 6:63).
• "Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom" (Joh 6:44).
• ”Inte åt oss, HERRE, inte åt oss utan åt ditt namn ge äran, för din nåds och din sannings skull.” (Ps 115:1).
• "Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig." (Ef 2:8-9)
• ”Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.” (Fil 2:13).
• ”Vad skiljer dig från andra? Vad äger du, som du inte har fått? Men om du har fått det, varför skryter du då, som om du inte hade fått det?” (1 Kor 4:7).
• "Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra." (Ef 2:3).
• "Det står skrivet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda … fridens väg känner de inte. De har inte gudsfruktan inför sina ögon.” (Rom 3:10-18).
• ”Jag vet det, HERRE: Människans väg beror inte på henne själv, det står inte i vandrarens makt att styra sina steg” (Jer 10:23).
• ”Människans hjärta tänker ut sin väg, men HERREN är den som styr hennes steg.” (Ords 16:9).
• ”Av HERREN beror en mans steg, vad vet en människa om sin väg?” (Ords 20:24).
• ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.” (Rom 3:23-24).
• ”Men vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet. Genom vilken regel? Genom gärningarnas? Nej, genom trons regel.” (Rom 3:27).
• ”Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror. Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet, Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor … det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.” (1 kor 1:21-31).
• ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta.” (Ef 1:1-5).
• "Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill." (Joh 5:21).
• "Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet." (Rom 9:16).
• "Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom." (Jes 53:6).
• "vi skulle inte lita på oss själva utan på Gud, som uppväcker de döda" (2 kor 1:9).
• "De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud." (Joh 1:13).

Bibelns språkbruk om omvändelsen visar också att omvändelsen inte beror på människan och hennes förmåga eller bidragande. För Bibeln talar om omvändelsen som att

• bli pånyttfödd (Joh 3:3; Jak 1:18; 1 Pet 1:23).
• att bli uppväckt (Ef 2:6; Kol 2:12; Rom 6:9)
• att bli levandegjord (1 Kor 15:22)

Man föder inte sig själv, man uppväcker inte sig själv, man gör inte sig själv levande. Alltså är omvändelsen en Guds gärning. Som en parentes kan nämnas att denna lära överenstämmer med hur urkyrkan (efter NT:s tid) lärde som människan och omvändelsen. Exempel från kyrkofäderna:

• "Ni vet att det är av nåd som ni är frälsta, inte av era gärningar, utan av Guds goda vilja genom Jesus Kristus" (Polykarpus brev till filipperna 1:3, ca 108-135 e. kr).
• "När vi själva visat oss oförmögna att ingå i Guds rike, skulle vi genom Guds kraft få möjlighet till det. Men när vår orättfärdighet nått sitt fulla mått och det blev fullständigt klart att straff och död väntade som dess lön kom tiden som Gud hade förutbestämt för att han i fortsättningen skulle visa sin godhet och makt. O, vilken överväldigande godhet och kärlek till människorna hos Gud! Han fattade inte hat till oss, stötte inte bort oss och fattade inte heller agg till oss utan var långmodig och fördragsam. Han förbarmade sig och tog på sig våra synder, han utgav sin egen Son till lösen för oss, den helige för de laglösa, den gode för de onda, den rättfärdige för de orättfärdiga, den oförgänglige för de förgängliga, den odödlige för de dödliga. Ty vad annat kunde överskyla våra synder än hans rättfärdighet. På vad annat sätt kunde vi, de laglösa och ogudaktiga, rättfärdiggöras än genom Guds Son allena? O, ljuva utbyte, o vilket outgrundligt verk, o, vilka överraskande välgärningar! De mångas laglöshet skulle döljas i en enda rättfärdig, en endas rättfärdighet skulle göra många laglösa rättfärdiga! Sedan han i det förgångna bevisat vår naturs oförmåga att nå livet visar han nu Frälsaren, som är mäktig att frälsa också det vanmäktiga. Av dessa två orsaker ville han att vi skulle tro på hans godhet, anse honom som vår uppehållare, Fader, lärare och rådgivare, läkare, förstånd, ljus, ära, härlighet, styrka, liv..." (Brevet till Diognetes, kap 9, ca 130 e.kr).

Bibeln lär att dopet har samma verkan som Ordet

Liksom Ordets predikan har den verkan på människan att hon vid mottagandet a) blir född på nytt b) får den helige Ande c) förenas med Kristus d) får förlåtelsen som Kristus utverkat på korset, och e) tar emot frälsningen, så lär Bibeln att dopet

• a) föder oss på nytt (Joh.3:5, Tit.3:5)
• b) skänker den helige Ande (Apg 2:38)
• c) förenar oss med Kristus (Kol 2:12, Gal 3:27, Rom 63-6),
• d) renar oss från synden (Ef.5:25ff., Apg 2:38, 22:16)
• e) överräcker frälsningen (1 Pet 3:21).

Man skall därför inte tänka på dopet (eller "vattendopet" som en del med baptistisk syn benämner det), som ett verkningslöst medel. Den som verkligen vill undersöka vad Bibeln lär om dopets verkan bör slå upp ovanstående bibelställen, läsa dem sakta och begrunda dem, fudnera på vad Bibeln egentligen säger om vad dopet ger, skänker och verkar. Vi skall inte se på dopets yttre enkelhet. Gud använder ju enkla medel för att överräcka underbara och stora ting. Bibeln lär uttryckligen att dopet frälser (1 Pet 3:1). Det är som det står så fint formulerat i Martin Luthers Lilla katekes:

• "Dopet är icke blott vatten, utan vatten, helgat genom Guds befallning och förbundet med Guds ord."
• "Huru kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan? Vattnet verkar det förvisso icke, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som fötröstar på det med vattnet förenade ordet; ty utan Guds ord är det blott vatten och intet dop, men med Guds ord är det ett dop, det är: ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, såsom aposteln Paulus säger till Titus i det tredje kapitlet: Efter sin barmhärtighet frälste han oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig ande, som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare, för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nåd, skulle, såsom vårt hopp är, få evigt liv till arvedel. Detta är ett fast ord.

Dopet är enligt Skriften en stor tröst och kraft till helgelse (Rom 6). Dopet är inte en oviktig bisak i det kristna livet. Det är inte heller en lydnadshandling, ett människans verk. Den enskilde kristne har ett klart evangelium i dopet. Vi vet att Gud har förklarat hela världen rättfärdig i Kristus (Kol 1:19-20, 2 Kor 5:19, Joh 3:16-17), men i dopet styrks vi i tron att frälsningen också är en personlig ägodel för oss själva (Kol 2:12, Gal 3:27, Rom 63-6), och av ovanstående bibelställen ser vi ju att dopet också verkar den tro som det kräver. Således får vi aldrig förringa dopets innebörd och nytta. 

I Mark. 16:16 läser vi: "Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd" Här ser vi att tron och dopet frälsar, men att avsaknaden av tro, inte med nödvändighet avsaknaden av dopet, fördömer. Man blir en kristen, ett Guds barn, genom att man förenas med Kristus genom tron, undfår Hans rättfärdighet och får synderna förlåtna genom Honom. Frälsningen överräcks och verkas genom dopet och genom Ordet. Har man inte hunnit döpa sig så kan man förenas med Guds nåd i Kristus, och bli ett Guds barn, genom Ordet - genom förkunnelsen av evangelium. Därför kan vi inte säga "en odöpt människa går förlorad". Rövaren som hängde bredvid Jesus på korset var inte döpt, men skulle möta Jesus i paradiset (Luk 23:43). För kristenheten har Kristus dock ställt fram dopet som ett medel till frälsning och tröst. Inte som en människans prestation, symbol eller lydnad, utan som ett nådemedel, för att var och en skall bli helt iklädda Kristus, rikligt övertygade om att syndaförlåtelsen gäller oss personligen, och för att vi inte skall förlita oss på oss själva.

Bibeln om barns behov av dop

De som har en baptistisk dopsyn har utvecklat en lära som man inte kan stödja på Skriften. Man talar om, som det heter på engelska "the age of accountability", dvs en särskild ålder då synden tillräknas. Man tänker sig att små barn inte har behov av pånyttfödelse och frälsning genom Kristus. Detta är ett ytligt sätt att betrakta människans syndafördärv, vad synd är för något, och storheten i Guds nåd. Men Bibeln lär:

• "Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv. "(Ps.51:7)
• Bibeln lär att människosläktet föll i synd när Adam syndade."Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat." (Rom.5:12).
• "av naturen var vi vredens barn" (Ef 2:3).
• "Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske." (Job.14:4).
• "Jesus svarade: "Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." Nikodemus sade: "Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?" Jesus svarade: "Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande." (Joh 3:3-6).

Se också de bibelställen som räknas upp i det första stycket. 

Skriften inbjuder människor till dop, och ger löften förbundna till dopet, utan avseende på ålder

När lärjungarna försökte hindra föräldrar från att föra barn (Matt 19:13; Mark 10:13) och spädbarn (Luk 18:15) till Jesus, så gjorde de denna invändning med utgångspunkten att barnen inte var ämnade för himmelriket och inte kunde ta emot det. Men Jesus bortvisar denna förnuftsinvändning och säger: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty himmelriket tillhör sådana." En del baptister har fått för sig att Jesus säger "De tillhör himmelriket", dvs att de redan är medlemmar i himmelriket. Men Jesus säger istället att himmelriket tillhör dem, och att man därför inte skall hindra dem från att föras dit himmelriket överräcks. Ironiskt nog var lärjungarnas förnuft hindret att förstå denna sanning, samtidigt som de trodde att barnen inte hade förnuft nog att ta emot Guds rike. 

Baptister tänker sig att barn inte utvecklat förnuft nog att kunna ta emot Guds rike. Men Bibeln framställer det inte så att förnuftet är en förutsättning för tro, eller för att ingå i himmelriket. Förnuftet framställs på flera ställen i Bibeln snarare som ett hinder. Det är därför - som Jesus säger - inte så att barn måste bli som vuxna, utan det är vuxna som måste bli som barn: "Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket." (Matt 18:3). "Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." (Mark 10:15).

Dopet och dess välsignelser utlovas inte endast till vuxna, utan till alla människor. Det står ingenstans i hela Nya testamentet att endast vuxna döptes, eller att församlingen skulle utgöras av två grupper: döpta och odöpta. Inte heller finns det i urkyrkan något skriftligt bevis på någon kontrovers kring barndopets vara eller inte vara (och det finns massor av lärodiskussioner bevarade från urkyrkan). Det behövdes inte, för det var inte en diskussionsfråga. Löftena kring dopet är ju såhär:

• "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn" (Matt 28:19). Barn räknas till "alla folk".
• "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar." (Apg 2:38-39).

Står det inte i Bibeln att barn döptes?

Motfrågan måste istället ställas. Står det att de inte döptes? Det står ju inte heller att kvinnor fick nattvarden, men alla utgår från att de fick nattvarden. Varför? Därför att det inte finns någon inskränkning! Bevis för att barn inte döptes uteblir. Vi vet ju att hela familjer kunde döpas. Det ord som används för familj (oikos) är ett ord som innefattar gamla, vuxna, män, kvinnor, barn, spädbarn och även tjänare. Det är ett ord som inte har någon inskränkning ifråga om ålder. Några bibelställen:

• Paulus säger: "Stefanus familj har jag döpt" (1 Kor.1:16)
• Det står om Lydia "Hon och alla i hennes familj hade blivit döpta" (Apg.16:15). 
• Och det står om fångvaktaren i Filippi:"de som hörde till hans familj döptes genast" (Apg.16:33).
• Bibeln säger också att Kristus genom vattnets bad i kraft av ordet har renat församlingen (Ef.5:26), utan att göra någon uppdelning av församlingen.
• Skriften lär att även barnen hör till Guds rike och Guds kyrka. Kristus talar om "dessa små som tror på mig"(Matt.18:6, Mark.10:13-16), alltså måste även dessa höra till dem som Paulus talar om i Ef. 5. när han säger att "Kristus har renat församlingen genom vattnets bad".

Förnuftet och tron

Åter detta: en del tänker att barn inte kan tro för att de inte har ett utvecklat förnuft. Den grundläggande missuppfattningen i detta är att man bortser ifrån att dopet, enligt Bibeln, har samma verkan som Ordets predikan. Guds Ande och kraft är alltså förenat med dopet. Det är lättare för ett barn att ta emot Guds rike. Dopet är således ett ypperligt medel för att föra barnen till Gud. Vuxna däremot behöver instrueras grundligt i kristen tro först eftersom deras förnuft är så utvecklat att otrons argument och invändningar finns där. Vidare säger ju skriften uttryckligen att vi måste födas på nytt (Joh 3:3). Det räcker alltså inte att vara född en gång av föräldrar. Jesus säger t o m "Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt." (Joh 3:7). Varför? Förklaringen gav han ju i versen innan: "Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande." (Joh 3:6). 

Vårt förnuft är pga av vår syndiga natur (Ef 2:3) inte i sig självt upplyst och rent i andlig bemärkelse. Vårt förnuft sätter sig till och med upp mot Guds Ord, Kristus och sanningen i fråga om våra själars frälsning (Rom 1:21-22; 8:7).

Skriften lär att barnen kan tro (Matt 18:6; 1 Joh 2:14).

Skriften tillskriver barnen trons frukt och verkan, nämligen himmelriket (Mark 10:14; Matt 19:14; Luk 18:16).

Johannes döparen uppvisade trons frukt, glädjen i Anden, redan i moderlivet (Luk 1:15, 41,44). Han förebildar ett tydligt exempel på vad Gud förmår och vill med barnen.

Tron på Kristus är för det syndiga förnuftet så omöjlig att Fadern själv måste föra oss till Honom (Joh 6:44)., skapa tron i oss och bevara oss i den. Utan den helige Andes verkan skulle inte någon kunna tro. (Fil 2:13).

Vilken slags tro har små barn?

De som hävdar att barnen inte kan tro gör det ofta därför att de fått för sig att Gud inte verkar genom andra medel än Ordet. Men vi vill inte predika ur Bibeln för späda barn. Det är inte en sådant medel vi använder oss av. Istället frambär vi dem till Kristus (Luk 18:15) genom dopet. När vi tar Bibelns ord på allvar och tror det, även då de tycks strida mot förnuftet, så måste vi tro att barnen behöver ta emot Guds rike för att komma dit in (Luk 18:17), att de kan det (Matt 18:6; 1 Joh 2:14), och att dopet är ett nådemedel varigenom Anden överräcker och verkar tron i människan ( Tit.3:5; 1 Petr 3:21) ,

Barnens tro är inte bara ett passivt overksamt tillstånd, eller någon slags "framtida tro". Inte heller tror vi att andra (exempelvis barnets föräldrar) kan tro i barnets ställe. Det är inte våra förböner som skapar tron i barnet, utan Gud själv som verkar genom dopet. Barnet omfattar själv tron på Kristus och det Kristus är för honom eller henne (Matt 18:6). Exakt hur denna tro är beskaffad kan vi inte veta (vem förutom Gud kan se in i barnets hjärta och veta hur deras tro är beskaffad?), men när Skriften lär att barnen kan tro, att de behöver tro, och till och med kan uppvisa trons frukt, måste också vi bekänna det, hur mycket det än strider mot förnuftet. Gud vet bättre än oss, och om vi verkligen vill vara lyssnande lärjungar så skall vi inte sätta vårt förnuft över Guds ord. 

Den tro som barnen kan ha uppstår inte genom att barnet utvecklar ett förnuft och sedan på förnuftets väg hörsammar ordet, anammar det och fäster sig vid det. Barnets tro skapas genom det dop som Anden verkar genom då Han förenar oss med Kristus och föder oss på nytt.

I en messiansk profetia om evangeliets tid framställs hur spädbarnen uttrycker trons frukter, att de prisar Gud:

• ”Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig." (Matt. 21:16).

Exakt hur barnens tro är, vet vi inte. Men vi vet att Guds Ande verkar genom dopet, på samma sätt som han verkar genom Ordet. De har kanske inte en uttalad trosbekännelse, men deras hjärtan blir pånyttfödda och de förenas med Kristus, genom dopet. 

Tro först och sedan dop?

En del hänvisar till dessa ord och menar att det framställer i vilken ordning tro och dop skall komma: "Den som tror och blir döpt skall bli frälst," (Mark 16:16). Detta säger Jesus efter sin uppståndelse och i samband med missionsbefallningen. Men i praktiken finns det ingen bestämd ordningsföljd mellan tron och dopet, som man ibland försöker utläsa genom vissa översättningar. En korrekt översättning torde vara "Den troende och döpte ska bli frälst". Dessutom säger Jesus i samband med missionsbefallningen precis omvänd ordning. "Döp dem... lär dem..." (Matt 28:19-20). 

Skildringarna i NT beskriver missionstider. Givetvis kom vuxna föräldrar till tro före spädbarn. Och det var dessa som förde barnen till dopet. Det är inte märkligt att det inte beskrivs en massa barndop i evangelierna eftersom föräldrarna kom till tro först. Och vuxna måste ju först undervisas till förnuftet om Guds rike, innan de döps. Dessutom finns det ingen anledning att särskilt beskriva barnen, eftersom de tillhörde hushållen och NT:s texter skildrar främst möten med vuxna. Det är inte konstigt att det finns flera beskrivningar där en vuxen först instrueras i tron, och sedan döps. Det är inte heller konstigt att - för att ta ett exempel - fångvaktaren i Filippi, som först instruerades i tron, sedan lät hela sin familj döpas omgående (Apg 16).

Som tidigare nämnts är det också talande att det inte finns någon intensiv kontrovers kring barndopet under de första århundradena, trots att man vet att barn döptes utifrån citat från kyrkofäderna. Hade det varit en stor fråga hade det funnits dokument om en sådan diskussion. Som tidigare nämnts är det också talande att det inte finns minsta tecken på att den nytestamentliga församlingen bestod av gruppen "döpta" och "odöpta", eller att man inte någonstans diskuterar ämnet "age of accountability", eller ålder då man bör döpas. 

Neddoppning eller begjutning?

Nya testamentet beskriver ett antal dop, men ingenstans framträder själva dopsättet som en särskilt befallning. De texter som handlar om dopet lägger ingen särskild betoning på dopsättet. Det framgår inte ens klart hur det gick till. Vad vi känner till om dopet är dess verkan och nytta, att det skall ske i vatten, och i den treenige Gudens namn (Matt 28:19).

Eftersom ingen befallning om själva dopsättet föreligger måste vi räkna med att flera olika dopsätt är giltiga och riktiga så länge vi tar till vara på dopets innebörd, döper i vatten och i den treenige Gudens namn, det må vara begjutning, bestänkning, neddoppande, nedsänkande, hällande osv.

Skall man vara så noga med själva dopsättet undrar jag varför man inte lika gärna kan dra slutsatsen av Skriftens vittnesbörd att vi måste bli döpta i jordanfloden eller någon annan plats som omnämns. Om jag ställer den frågan till någon så får jag säkerligen svaret "Skriften befaller det inte!". Hur kommer det sig då att man inte vill vara konsekvent här och på samma sätt erkänna att Skriften inte befaller något ifråga om själva dopsättet?

Det är inget fel i att hålla fast vid en sed eller en tradition, om man vill det, men det blir fel och rentav ogudaktigt och skadligt, när man försöker göra något till ett bud eller en befallning som i Guds Ord inte framställs som bud eller befallning. Den som hävdar att dopet inte är riktigt om dopsättet inte är exakt detsamma som i Nya Testamentet (hur det nu gick till) kan ju lika gärna fråga sig om hans eller hennes bön inte är riktigt om han eller hon inte står eller knäfaller på exakt samma sätt som man gjorde på nytestamentlig tid när man bad.

Man har ibland hänvisat till att dopet förknippas med att begravas med Kristus. Man tycks då föreställa sig hur vi i Skandinavien sänker ned en död kropp i graven. Men tänk på att Jesus själv inte sänktes ned någonstans. Han lades in i en klippgrav i väggen. Try to imitate that with water!

Vi kan inte ens med säkerhet slå fast hur det nytestamentliga dopsättet var. Kanske gick det till på det sätt som det framställs i en del kyrkokonst och i filmer, att man steg ned i vatten, föll på knä, och fick vatten utgjutet över huvudet. Jag citerar ur två skrifter:

"När det gäller vattnets applicering, kan detta ske genom neddoppande, begjutande eller bestänkande, därför att det grekiska baptizein betecknar inte blott neddoppande utan varje sätt att tvaga (jfr Luk. 11:18 där baptizein betyder tvätta). Niptesthai och baptizesthai används överlag i Skriften som synonymer, vilket framgår av Mark. 7:3. Med anledning av Mark. 7:4 och Luk. 11 :38 fäller Cremer med rätta omdömet, att baptizein på den tiden varit den tekniska termen för dylika levitiska tvagningar. För övrigt betyder dopets yttre form inte bara att dö och bli begraven (Rom. 6:4) utan också avtvagande av synden (Apg. 22:16), Den Helige Andes utgjutande (Tit. 3:5-6) och att bli bestänkt med Kristi blod (Hebr. 10:22, jfr 2 Mos. 24:8, Hebr. 9:19, I Kor. 10:2)." (Pieper-Mueller Kristen dogmatik) 

"De som säger att ordet döpa, på grekiska baptizein, alltid betyder doppa har fel. Tvätta heter på grekiska "niptesthai" och det ordet används ofta som synonym till "baptizein." (Mark. 7:3, 4, Luk. 11:38).  

Låt oss läsa Apg. 16:32, 33. Här läser vi om Paulus och Silas vistelse i fängelset i Filippi och deras möte med fångvaktaren: de "predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. Redan vid denna tid på natten tog fångvaktaren dem med sig och tvättade deras sår. Och han  och de som hörde till hans familj döptes genast."  

Det är orimligt att tänka sig att fångvaktaren hade tillgång till vatten för neddoppande i anslutning till fängelset eller i bostaden. Det rimliga är att de begjöts eller bestänktes med vatten. Somliga nämner att det står att Kristus kom upp ur vattnet när Han döptes, men det beskriver ju bara hur Han lämnade själva Jordan, inte dopsättet.  

Men även om alla dop i Nya testamentet hade skett genom nedsänkning eller neddoppande, så har vi ingen rätt att göra det till en befallning, eftersom Bibeln aldrig på något ställe befaller hur dopet skall, eller måste gå till. Om Kristus inte föreskriver ett särskilt sätt, så har vi ingen rätt att göra det. Därför måste vi, om vi vill vara bibliska, erkänna alla dop som skett i Faderns Sonens och den helige Andes namn som rätta dop, vare sig det sker genom neddoppande eller genom begjutning."
(från STÄMMER BARNDOPET MED BIBELN? Bibelstudium av Stefan Sjöqvist).

Sammanfattning

De med baptistisk dopsyn, som förespråkar vuxendop och tar avstånd från barndop

• Tar inte hänsyn till hur stort syndafördärvet är hos människan enligt Bibeln, utan tror att vi har en förmåga att samverka vid omvändelsen
• Tar inte hänsyn till att inga inskränkningar görs vad gäller vilka som döptes eller fick döpas i NT, ifråga om ålder
• Tar inte hänsyn till att NT inte beskriver grupper av odöpta och döpta inom församlingarna
• Tar inte hänsyn till att vad Bibeln lär om dopets verkan, dvs att det föder på nytt, frälser, förenar oss med Kristus, skänker den helige Ande
• Tar inte hänsyn till att förnuftet inte framställs som ett positivt redskap för att tron skall uppstå i människan, utan snarare som ett hinder
• Tar inte hänsyn till det nya förbundets karaktär, där det inte finns något annat att berömma sig av än Guds godhet, och att dopet är en del av detta. Det är ett nådemedel, ett medel varigenom Gud överräcker nåden i Kristus, på samma sätt som han gör genom Ordets predikan
• Förespråkar dopsättet på ett sätt som inte har bibelstöd
• Ivrar för sättet man döper på (i yttre förfaringssätt), utan att förstå dopets innebörd. 
• Tolkar dopet som lydnadshandling, symbol, troshandling, efterföljelse, bekännelse osv, fast Bibeln framställer det som något mycket större, trösterikare och ljuvligare, nämligen som ett medel till pånyttfödelse, förening med Kristus, gemenskap med Gud, frälsning och helgelse. 

/Shadow

Dagen