Gud vill ha ärlighet, inte fasader (Avslutande del 2)

I slutet av mitt inlägg: "Gud vill ha ärlighet, inte fasader", så skrev jag en fråga:

"Vad gör detta med andra människors Gudstro?", avseende den fokusering på glädje och lycka som finns representerad inom många samfund idag. Jag skrev i inlägget om hur fel det kan bli när fokuseringen blir sådan att det underförstått (eller faktiskt ganska tydligt) finns anklagelser inbäddade. Anklagelser som menar att man skulle brista i tro eller inte vara tillräckligt tacksam om man inte alltid känner eller visar denna glädje, och att detta skulle göra en till en sämre kristen.

Det är helt självklart att detta förhållningssätt i en församling, påtankad av gudstjänstledares predikningar, är djupt olycklig och obiblisk.
Det är att lägga tunga orättfärdigade ok på sina medmänniskor.
Särskilt framgångsteologi är en fälla för både dem som lever i den och de människor som värvas att tro på denna avart inom kristendomen.

                                          Bild något modifierad av Nephele

Och framgångsteologi tangerar intimt vad som brukar benämnas "karismatisk kristenom".
(Dock vill jag tillägga att där finns en skillnad)

I bägge fallen handlar det om ytlighet, väreringar som mäts efter människors mått av just vad framgång och lycka är, och hur detta (ska) manifesteras.

I Bibeln står det: "Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus."

(1 Kor 15:57)

Detta betyder att vi genom Kristus vunnit seger över döden, att vi fått Livet, det eviga, i gåva. Inte att vi övervunnit alla prövningar i livet vi lever nu. Att ha Jesus i sitt liv, som frälsare och återlösare, är den djupaste frid med sin själ och sitt samvete man kan ha. Men det är ingen curlingförälder.

Låt mig återvända till ett Bibelord jag använde i första delen av detta sammanhängande inlägg; "Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom." (Rom 12:2)

Jag använde också detta Bibelord: "Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes våld." ( 1 Joh 5:19)

...och detta kan sammanfattas i: "Lev i världen, men inte av den".

Vad det i sitt sammanhang betyder, är att vi måste leva i den här världen men att oavsett hur illa det står till med den, eller hur frestande den än är i allt sitt utbud att leda en människa fel, så ska vi inte tillägna oss dess värderingar, utan leva efter de värderingar Gud gett oss genom sitt ord, till vår pånyttfödelse. Den Ande vi har, är av Gud och inte av världen. Där världens och Guds normer krockar, ska vi följa Guds vilja.

Gud vet att detta är en av de svåraste konflikterna för en kristen, att bevara sitt samvete rent genom rätta handlingar och kristligt sinnelag, eftersom vår natur är fläckad av syndaarvet.
Detta är ju skälet att Han offrade sin Son överhuvudtaget, för att förrätta ett FULLKOMLIGT försoningsverk som vi inte kan bidra till.

Vårt kött, vår synd, ska en dag dö, då det är förgängligt. Gud har aldrig lovat återupprättelse för denna del av oss, det är evigt dömt.

Det Han gett oss är det nya livet, i Jesus Kristus. När vi en dag dör kommer vi befrias från det tunga ok som syndens sinnelag, det döda sinnelaget, har inneburit. Men den tro och förtröstan vi hyst, kommer ge oss fullkomlighet.

Men den kan aldrig uppnås innan Gud bestämt att så skall ske, och nu är inte tiden. Att vara syndare och rättfärdig är en kluvenhet som gör ont för alla kristna, och Gud har varken lovat oss ett bekymmersfritt liv här på jorden så fort vi omvänder oss i tro, eller att Han ska ta bort alla våra prövningar.

Vi är fortfarande begränsade människor, och känner fortfarande av världens sorg och smärta, bekymmer och grå vardag. Vi känner fortfarande av den egna synden som plågar oss, och plågar samvetet. Smärtan i att göra illa, genom att av olika skäl inte följa Guds vilja. Den tyngden är aldrig försumbar för ett Guds barn.
Så, oavsett hur nära Gud vi upplever oss vara, så är det ett faktum att tillvaron aldrig är konstant harmonisk.

Saker händer som kan slå undan benen på oss fullständigt, och vi kan hamna i både kriser och depressioner.

Vi får fortfarande lita på Guds löfte, och Han säger: "Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila." (Matt 11:28)

Jesus är också mycket tydlig i sitt ord här, ytterligare ett textställe jag tog upp i förra inlägget: "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare." (Mark 2:17)

Hur ska man kunna försvara en ståndpunkt inom ett samfund, där tacksamheten och glädjen ständigt betonas och belönas, när man läser detta: "vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike. " (Apg 14:22)..?   

Det är ytligt och ansvarslöst att lova människor evig lycka redan här och nu så fort man blir omvänd, som om Paradiset redan är återuppbyggt och "inhabiterat" av alla kristna, det är ytligt och ansvarslöst att antyda att en deprimerad eller en av tillvaron tillfälligt nedslagen människa skulle vara otacksam över sin frälsning.

Den sortens kristendom är vilseledande och skrämmande.

Jag har sett flera stycken "gömma" sina sorger för att inte uteslutas ur den familjära gemenskapen, jag har sett tillräckligt många lämna Gud på grund av detta och jag har sett troende som lämnat sammanhangen men fortfarande får skuldkänslor över att tron inte alltid är lika stark på alla områden, som de har lärt sig att den SKA vara. Och att det skulle synas genom yttre bevis.

Fy!

/Nephele