Det finns en uppfattning jag stött på inom kyrkliga sammanhang, som både jag och Shadow länge tänkt skriva om här på bloggen i akt och mening att krossa en mycket olycklig myt.
Jag blev påmind igen när jag läste dels om "Ångestparaden" (jättebra initiativ!) i Dagen.se, samt om Oasrörelsens val av tema för sitt stora sommarmöte i Kungsbacka, "Gläd er istället" (?).
Lägg märke till följande Bibeltečter, för jag kommer att återkomma till dem:
Rom 12:2
Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.
samt:
1Joh 5:19
Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes våld.
...som kan sammanfattas i: "Lev i världen, men inte av den"
och detta tredje stycke, som understryker poängen:
Mark 2:17
Jesus hörde det och sade till dem: "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.
Oasrörelsen har valt ett i mitt tycke olyckligt tema, därför att budskapet "Gläd er istället", antyder en anklagelse i att man brister i att visa glädje och tacksamhet som kristen. Självklart finns det en djup frid i att veta att ens själ är räddad, i och med ens tro. Vem som tror på Gud och litar på Hans ord, kan undgå att känna frid i vissheten att relationen med Gud är som den ska..?
Att ständigt känna pressen att visa en salig glädje, visar dock på motsatsen i det Gud lär oss i sitt ord!
Vill Han ha en människas fasad, hennes krystade glädjeuttryck, som om världen inte bekom henne alls..?
Jag tror inte att detta är Oasrörelsens avsikt, men budskapet blir likväl detsamma. Jag har själv upplevt hur det är att vara en aktiv medlem i en frikyrka, och jag har hört otaliga berättelser från människor som berättar om ångest över att inte ha kunnat prestera tillräckligt.
För det är vad det handlar om, prestation.
Nyss skrev jag om ansvaret vi alla kristna har i att förmedla Guds budskap rätt, och däri ligger inte att uttrycka våra egna förutfattade meningar om vad Gud vill ha, eller hur vi tror att vi bäst kan tjäna Honom!
Låt oss gå till Bibeln, den enda nödvändiga och mest pålitliga outsägligt rika källa till kunskap om Gud vi har tillgång till, som vi kan lita på och bör basera all vår mission på.
Vad säger den om människans tillstånd, också efter att hon blivit omvänd?
Låt oss kika till Paulus, en av Guds mest betrodda apostlar:
Apg 20:23
22 Och se, bunden i anden beger jag mig upp till Jerusalem utan att veta vad som kommer att möta mig där. 23 Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig. 24 Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.
Jag blev påmind igen när jag läste dels om "Ångestparaden" (jättebra initiativ!) i Dagen.se, samt om Oasrörelsens val av tema för sitt stora sommarmöte i Kungsbacka, "Gläd er istället" (?).
Lägg märke till följande Bibeltečter, för jag kommer att återkomma till dem:
Rom 12:2
Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.
samt:
1Joh 5:19
Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes våld.
...som kan sammanfattas i: "Lev i världen, men inte av den"
och detta tredje stycke, som understryker poängen:
Mark 2:17
Jesus hörde det och sade till dem: "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.
Oasrörelsen har valt ett i mitt tycke olyckligt tema, därför att budskapet "Gläd er istället", antyder en anklagelse i att man brister i att visa glädje och tacksamhet som kristen. Självklart finns det en djup frid i att veta att ens själ är räddad, i och med ens tro. Vem som tror på Gud och litar på Hans ord, kan undgå att känna frid i vissheten att relationen med Gud är som den ska..?
Att ständigt känna pressen att visa en salig glädje, visar dock på motsatsen i det Gud lär oss i sitt ord!
Vill Han ha en människas fasad, hennes krystade glädjeuttryck, som om världen inte bekom henne alls..?
Jag tror inte att detta är Oasrörelsens avsikt, men budskapet blir likväl detsamma. Jag har själv upplevt hur det är att vara en aktiv medlem i en frikyrka, och jag har hört otaliga berättelser från människor som berättar om ångest över att inte ha kunnat prestera tillräckligt.
För det är vad det handlar om, prestation.
Nyss skrev jag om ansvaret vi alla kristna har i att förmedla Guds budskap rätt, och däri ligger inte att uttrycka våra egna förutfattade meningar om vad Gud vill ha, eller hur vi tror att vi bäst kan tjäna Honom!
Låt oss gå till Bibeln, den enda nödvändiga och mest pålitliga outsägligt rika källa till kunskap om Gud vi har tillgång till, som vi kan lita på och bör basera all vår mission på.
Vad säger den om människans tillstånd, också efter att hon blivit omvänd?
Låt oss kika till Paulus, en av Guds mest betrodda apostlar:
Apg 20:23
22 Och se, bunden i anden beger jag mig upp till Jerusalem utan att veta vad som kommer att möta mig där. 23 Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig. 24 Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.
Paulus visste vad ångest var. Under en betydande del av sitt liv förföljde och dödade han kristna, innan han själv blev bokstavligt rörd av Guds Ande, som meddelade helt andra planer för honom. Utan att knota utförde han sitt livs viktigaste verk, men han var också en ansatt man, på grund av sitt förflutna. Han lät det inte få makten över honom, men han var heller inte oberörd av den tyngd som hans uppdrag för Gud innebar för honom.
Låt oss se vad Job bittert säger, under de prövningar han utsätts för innan de går mot sitt slut och han blir mer välsignad än han var innan han förlorade allt:
21
7 Varför får de ogudaktiga leva, bli gamla och växa i kraft?
8 De ser sina barn leva bland sig och sina avkomlingar har de inför sina ögon.
9 Deras hus står trygga utan fasor, Gud drabbar dem ej med sitt ris.
10 Deras boskap lyckas alltid para sig,
deras kor kalvar utan missfall.
Vi har kung David:
Ps 139
HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Om jag går eller ligger, utforskar du det,
med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Innan ett ord är på min tunga, vet du, HERRE, allt om det.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar,
den är så hög att jag ej kan förstå den.
mer ur Psaltaren:
18 När de rättfärdiga ropar hör HERREN,
han räddar dem ur all nöd.
19 HERREN är nära dem som har ett förkrossat hjärta
och frälsar dem som har en bedrövad ande.
20 Den rättfärdige måste lida mycket, men HERREN räddar honom ur allt.
Det är helt klart så att stora Gudsmän genom historien lidit mycket för sin tro och kallelse. Men också att troende DÅ och NU lider, både för sin tro, och av världsliga skäl. Ibland smälter det samman, ibland inte.
Det är inte samma sak som att vara otacksam för sin frälsning.
Finns det verkligen människor som påstår detta..?
Ooja.
Det finns det.
Jag har saker som jag är väldigt tacksam för när det gäller den frikyrkoförsamling som tog emot mig. De gjorde det i ett avgörande skede, när jag behövde Gud intensivt. Det var när jag precis hade övergivit hednareligionen Wicca och kallaes tillbaka till Gud, genom min själs längtan och desperation.
Jag demoniserar ingen, och kan se hyfsat nyanserat på saker och ting när det behövs. Att dessa människor, ledda av detta fantastiska pastorspar, tog emot mig och min vän med öppna armar betydde oändligt mycket. Att de bjöd hem oss till sitt stora hus, brände våra ockulta böcker, ser jag idag som goda handlingar utförda i Guds heliga namn. Han vill ha sina barn hela och utan minsta konkurrens från någon avgud!
I denna gemenskap fann jag glädje, en enorm glädje, och hela den stora församlingen var som en enda storfamilj. Vi sjöng och rockade loss under gudstjänsterna när livebandet spelade, och vi bad tills tårarna rann och föll handlöst vid förbön framme vid altaret. Jag och min vän togs mitt under gudstjänster fram till pastorn på scenen och ombads spontant att avlämna vittnesmål i mikrofon.
Inget fel i att vittna om vad Gud gjort i ens liv, inte alls. Men det var inte samma sak som att jag alltid var tillgänlig mentalt för dem. Ibland ville jag bara få fira en gudstjänst i lugn och ro. Kontemplera. Inte behöva visa upp en glad fasad. Jag minns ett tillfälle, då pastorn kom fram till mig och tog min hand, varm fast och förtröstansfull.
"Du har ju varit med om en makalös resa. berätta vad som hände dig, hur Gud rörde dig! Berätta vad som blev vändningen för dig!
Just då hade jag inga ord, helt ärligt. Det kladdade ihop sig som gröt i huvudet, när jag följde efter honom fram till predikstolen.
Mikrofonen i ansiktet, massor av förväntansfulla ansikten, som redan visste vad jag hade att säga.
Den gången stod jag dock tyst och stilla en lång stund (vad ska jag säga, vad ska jag säga, vad ska jag säga, jag skäms, är inte värdig, vill inte, kommer inte på något, vill bara sitta still och lyssna), sedan sa jag: "Det enda jag vet är att..Jesus..är...vägen...sanningen..och LIVET!!"
Applåder, jublande rop.
Så lite krävdes alltså. Och ändå hade jag just levererat det viktigaste kristendomen har att säga oss. Jag lämnade lokalen direkt efter, satte mig i ett förmak till samlingsrummet, och kände mig oerhört låg. Pastorns fru kom strax efter och frågade vad som var fel. Jag sa att jag inte visste. Hon bläddrade upp ett stycke i Bibeln, och bad mig läsa och begrunda det. Säkert skulle jag få någon vision eller tanke eller uppenbarelse om jag gjorde det.
Så jag läste. Igen och igen och igen. Och till slut upplevde jag ett ljus komma över mig, en frid. En glädje. Jag hade fått vad jag instruerats att få, eller "profeterats" att få. När jag gick in i gudstjänstlokalen igen, var det med starka steg och en känsla av seger. Mitt skratt var högt och starkt, min visshet om seger total.
Och så var den familjära stämningen min igen.
För den som stod nära pastorsfamiljen, som visade glädje, blev en del av familjen.
Den som var ledsen eller tyngd av värdsliga problem, "förvisades" till ett rum längre in, där förbön skedde utan andras ögon på sig, där allvarliga samtal pågick.
Det var hela tiden samma outtalade budskap: är du tacksam för att Gud räddade din själ från att hamna bland de förtappade? Är du glad för att Herren Gud räddade dig, gav dig av sig själv? Eller...är du fast i ditt syndiga förflutna, som hindrar dig från att känna glädje..?
Bland dessa ickeglada fanns ingen familjär känsla, ingen enighet. Snarare oro."Är du inte en av oss?"
Det var verkligen en mycket distinkt skillnad. Jag vet att jag inte inbillar mig, för många andra upplevde exakt samma sak, även om de inte hade exakt samma detaljerfarenheter.
Och DÄRFÖR skriver jag detta blogginlägg. DET gör det värt det.
Vad gjorde detta för min Gudstro..?
Och viktigast nu, vad gör detta med andra människors Gudstro..?
/Nephele
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar