Det stämmer verkligen, det kändes som att allt det jag upplevt som andligt och som jag investerat en så väsentlig del av min själ i...det höll på att rinna bort som en sinande stråle vatten mellan mina greppande fingrar.
Jag var ihålig inuti.
Jag inser att jag skulle ha kunnat skriva en otroligt mycket mer detaljerad redogörelse för de år jag spenderade i denna hedniska naturreligion. Det finns flera viktiga och dramatiska skeden och åtskilliga magiska utövningar och experiment som inte tagits med, men det saknas helt enkelt utrymme för det.
Och relevans också, egentligen.
Mot slutet kände jag att mitt arbete i Cirkeln blev mer och mer mekaniskt, alla mina verktyg och mina klädnader, förlorade kraft och blev till rekvisita. En ödesdiger och tung tomhet kom över mig. Och, faktiskt, en känsla av dumhet. Vad är det du försöker inbilla dig?
Den mest ovälkomna gästen var dock den ofrid som började nagga även min sömn i kanterna, förgifta mina drömmar. Det var inte bara det att jag kände hur allt höll på att gå mig ur händerna i sin "andliga meningslöshet", där fanns definitivt en ogripbar men omisskännlig känsla av skuld.
Jag blev mer och mer rastlös, och i umgänget med vännerna märkte jag hur lusten till spirituella filosofiska samtal (samtal som normalt sett brukade vara till långt in på gryningstimmarna), sakta övergav mig.
En sorts ifrågasättande kom.
Det förvånade mig och fick mig att känna mig förfärligt vilsen och rädd. Minnena av min tid som andlig sökare dök upp, och jag tänkte: "men jag har ju redan prövat Gud! Jag har redan varit där, och det hjälpte inte. Gav inga svar, var inget för MIG! Vad ska jag göra!!"
Jag reflekterade inte då över hur underligt det var att det var just Gud jag tog som exempel och måttstock, och ingen annan religion eller livsåskådning jag nosat på.
Utan just...Gud.
Idag, när jag ser allt detta retrospektivt, så kan jag säga såhär; med tämligen odiskutabel övertygelse:
Jag visste att Han var Den. Min längtan efter äkthet och mitt hårt ansatta samvete och min känsla av borttynandet av mig själv på grund av det jag höll jag på med, bekräftade på något sätt att det bara fanns en väg. Men jag var ovillig. Det var en sträng och jobbig väg, och totalt ointressant då den inte innehöll magi eller något av det andra som jag trodde jag så fullt tagit till mitt hjärta. Det var en väg som var stängd för mig, Gud, för Hans krav skulle jag aldrig klara av att med bästa vilja i världen leva upp till.
Och.
Han skulle aldrig kunna förlåta mig ändå, för det jag gjort.
Kompromisser och överläggningar i det tysta, mentalt nedbitna tumnaglar och många mycket konkreta tårar.
Äh! Det MÅSTE vara rätt det jag håller på med, jag GÖR bara inte rätt! Jag lägger inte in tillräckligt mycket vilja i det, jag lägger inte ned hela mitt jag och då kan jag inte heller förvänta mig resultat. Kom igen nu!!
Det höll i alla fall inte. En dag gick jag på stan, totalt slut. Jag tog upp mobilen, ringde min närmaste vän och häxsyster, och frågade vad det var vi höll på med. Trodde vi på det vi gjorde? Var det äkta, eller var det en intressant livsstil bara?
Och påminn mig alla argument vi haft emot Gud..? Skulle du hata mig om jag lämnade? Jag tror jag måste lämna. Jag får väl leva utan någon övertygelse om en högre Mening. Massor med människor gör det. Men jag orkar nog inte detta, längre.
Hennes reaktion blev inte alls negativ, Människans Totala Frihet har hon alltid trott på och levt efter.
Min omvändelse blev för mig dramatisk och oerhört "No Going Back Option".
En långfredagsgryning (nej, jag skojar inte), för sisådär 10 år sedan, vaknade jag av att jag skakade i hela kroppen och grät. Och jag mumlade oupphörligt. Min vän sov över, på en madrass på golvet.
Hon väcktes av mina ord: "förlåt mig Gud snälla ta mig tillbaka förlåt mig förlåt snälla förlåt ta mig tillbaka låt mig få komma tillbaka låt det inte vara för sent"
Hela den dagen vandrade jag i ett totalt RUS, och pratade med precis rätt människor för mig just då.
Jag var tillbaka hos den Gud jag en gång lämnat, utan att egentligen på allvar någonsin ha tillhört Honom.
Och jag återvände med en hejdundrande fel bild av Honom :P
Beredd på det absolut värsta, att ingen förlåtelse fanns, visste jag ändå att oavsett vad var det dags att sluta kväva sanningen i sin linda nu, och ta konsekvenserna.
Det skulle visa sig bli min största svårighet att acceptera också, jag kämpade emot med både vrede och hån gentemot de människor jag slutligen mötte som gav mig Äkta Sant Evangelium.
"Nej! Jag MÅSTE gottgöra! Ni fattar inte vad jag har gjort, Han KAN inte bara förlåta det, ljug inte för mig!"
Men Bibeln ljuger inte. Gud ljuger inte.
Det budskap jag hade svårast av allt att ta till mig, och som är kristendomens mest centrala kärna, var och kommer alltid vara:
Du Är Förlåten
/Nephele
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar