Passivitetens brott

Jag håller på att lyssna igenom gamla inspelningar av föreläsningar över Galaterbrevet som hölls av teol dr Ingemar Furberg. I dessa kommer han in på skadan av passivitet vid falsk lära, och relaterar till en splittring som uppstod pga falsk lära efter Luthers död. Jag skrev ned vad han sa i föredraget:

"Tron måste värjas och försvaras. "Kämpa trons goda kamp" [1 Tim 6:12] "Skall kristendomen vara så militant? Skall vi kristna träda fram som Kristi soldater?" Javisst skall vi det! "Kämpa trons goda kamp" [1 Tim 6:12], "såsom en god Kristi Jesu stridsman." [2 Tim 2:3]. Visst skall vi kämpa för trons och lärans renhet! "Men skall det verkligen vara nödvändigt?", frågar somliga. "Räcker det inte med att apostlarna stred emot? Inte behöver väl jag strida då? Läran är ju avgjord, och apostlarna har kämpat, alltså är det ju ändå klart!" Men när Paulus höll sin avskedspredikan i Efesus och talade om svåra ulvar som inte skall skona hjorden [Apg 20:29], då manar han "Vaka!" [Apg 20:31]. När Paulus då säger "Var vaksam!" då innebär ju "vaka" strid, egentligen en kamp om tron.

Luther själv iakttog hur en anda av likgiltighet och slapphet gentemot falsk lära trängde in. Och strax före sin död inbjöd Luther Melankton och några andra teologer till sitt hem. Och han gav dem då denna högtidliga varning: "Stå fasta i evangeliet, ty efter min död skall de mest framstående bröder avfalla, våra bröder i tron kommer att vålla evangeliet skada." Det var ju det som skedde också. Melanktons avfall och Major [Georg Major, 1502-1574]. Men när en sådan varning uttalades protesterade Major. Och han sa till Luther såhär: "Ja, men jag har väl inte givit efter för någon falsk lära. Du kan inte visa det". Då sa Luther såhär: "Det är genom din tystnad som du är misstänkt. Om du tror som du säger i min närvaro, när jag är närvarande, ja, förkunna då detta i kyrkan, i predikstolen, i samtal, och styrk bröderna, och säg emot dem som lär falskt. En lärare som är tyst, och står där tyst och hör på när falsk lära framläggs, han gör större skada än en heretiker och en villoande." Ja, det sa Luther. Han bjöd dem på en kopp kaffe, och han gav dem denna högtidliga varning.  

Georg Major framlade efter Luthers död det obibliska påståendet att "goda gärningar är nödvändiga för frälsningen". Han hade fått detta ifrån Melankton, som dock hade backat tillbaka på den punkten när Luther tidigare hade korrigerat honom. Georg Major blev med rätta motsagd av andra lutheraner som sa att uttrycket "nödvändiga för frälsningen" är detsamma som att säga att de är "orsak till frälsningen". Lutheranerna lärde förvisso att den frälsande tron hör samman med goda gärningar, men som en frukt av den frälsande tron, och inte som en bidragande orsak till frälsningen. Man kan alltså inte säga att de är nödvändiga för frälsningen, för den frälsande tron håller sig endast till Jesus Kristus och får allting av honom, av nåd, utan gärningar. Av en sådan tro kommer rätta goda gärningar. Major försökte förklara och utveckla det han hade sagt i mer smidiga termer, men han tog aldrig tillbaka sitt uttalande eller tanken bakom det. Det finns en viktig lärdom här. Ett lärouttalande som ständigt behöver förklaras eller utläggas för att kunna förstås av andra skall aldrig accepteras. 


Villfarelserna om goda gärningarnas förhållande till rättfärdiggörelsen avvisades sedan i de lutherska bekännelseskrifterna (Konkordieformeln, artikel IV. Om goda gärningar), tillsammans med flera andra villfarelser. Den lutherska kyrkan hade försvarat den kristna trons mest centrala trossats, rättfärdiggörelsen genom tron, den lära "med vilken kyrkan står eller faller". Och det hade skett genom att kyrkans män öppet tog ställning emot villfarelserna och vederlade dem som framförde dem.  Det är dock inte endast rättfärdiggörelsen, eller trons medelpunkt, som den kristna kyrkan måste strida för. Som Furberg uttrycker det på ett annat ställe:

"Det är helt klart att Rosenius har en sådan uppfattning om trons centrum och periferi och att kärleken skall fälla avgörandet i de perifera frågorna. I denna sin tolkning skiljer sig dock Rosenius från den lutherska ortodoxien. För denna var det nämligen självklart att det gällde att förbliva »vid själva texten». Läran om rättfärdiggörelsen (om synd och nåd) fick inte stå som modell för hela skriftutläggningen så som de reformerta (t.ex. Zwingli) menade. Varje trosartikel skulle nämligen stå för sig och vara hämtad ur Skriftens klara ord." (Åter något om Rosenius, Biblicum Nr 4-5, 1975)

Furberg fortsätter i föredraget om Galaterbrevet: 

Aposteln Paulus anger också såklart att en lärare stadigt bör hålla sig vid det fasta Ordet...förmana medelst den sunda läran, och att vederlägga dem som säger emot, Titus brev kap 1 vers 9... Men gäller då detta kravet att värja tron, att vara så att säga en "kyrkvärd" (i ordet "värd" ligger "försvarare") endast pastorn eller läraren? ... Nej, "kämpa trons goda kamp" [1 Tim 6:12]. Lekmännen skall inte passivt stå där, och låta sig matas av falska legoherdar, utan de skall avvisa sådana, och det innebär strid. Det innebär ett liv där man ställer sig "i gapet", att man ställer sig där i öppningen på muren, när stadsmuren är nedriven, att man ställer sig där, och strider med Ordet som det enda vapnet, och försvarar den heliga staden, Jerusalem, den kristna församlingen. Men de falska profeterna, de vill inte stå där "i gapet". Den falska profeten han flyr. Men var och en kristen är kallad att kämpa där, i lydnad mot trons budskap."

Passivitetens brott tar Furberg också upp på ett annat ställe. Han skriver: 

"Aposteln är otålig över att församlingen varit så passiv. Korintierna borde ha uteslutit en sådan ur församlingens gemenskap. Paulus utsäger mycket klart att församlingen skulle ha ingripit och fällt domen över brottslingen. När så inte skett görs församlingen som sådan medskyldig till församlingsmedlemmens synd… Det var något förfärligt som hade hänt i denna församling, först och främst församlingsmedlemmens öppet lastbara liv. Men förfärligt var det också för aposteln att se att något sådant kunde få fortsätta med församlingens goda minne." ("Offentlig kyrkotukt i Korint (1 Kor 5)" av Ingemar Furberg. Tidskriften Biblicum nr 3, 1988 sid. 116).

Bibeltrohet innebär inte endast att man framlägger den rätta läran, utan den består också i att man avvisar den falska läran, att man "kämpar trons goda kamp", och det kan leda till konsekvenser i form av att den som felar utesluts ur församlingen eller kyrkan. Det får alltså inte stanna vid teologiska debatter utan slut. Furberg skriver i en bok:

"Pastors uppgift bestod inte endast i att avvisa och vederlägga falsk lära. Han hade också att tillsammans med församlingen visa ifrån sig »en man som kommer åstad partisöndring» sedan han »en eller två gånger förmanat honom» (Tit. 3:10) … Heresi medförde alltså i urkyrkan uteslutning från församlingen. Det gällde inte bara en villfarande herde och lärare utan också en »heretisk» församlingsmedlem." (”Prästämbetet och teologin”, Ingemar Furberg).

Många kristna, även sådana som själva menar sig vara bibeltrogna, intar en för passiv hållning gentemot falsk lära i den egna kyrkan. Det är därför jag tar upp detta ämne. Kanske tänker man att det endast föreligger ett "lokalt ansvar", och bryr sig inte om att andra församlingar inom samma kyrka har en obiblisk lära. Man skapar små "motståndsgrupper" inom kyrkan, som fortsätter att lära rätt, men inte öppet går emot dem som lär obibliskt. Man är inte nöjd med situationen och lider av den, men ställer inte krav på de villfarande lärarna och församlingarna. Man förmanar dem inte, driver inte ut dem, utan fortsätter ha gemenskap med dem. Man tycker att man utgör "den egentliga kyrkan", och tänker sig att kyrkan befinner sig under ockupation av de onda och falska. Man tycks vänta på att Gud skall göra något slags under, eller att Gud skall ge ett tecken på att det är okej att lämna kyrkan. Man vägrar att acceptera att man själv är skyldig att agera, att Gud förväntar sig det i enlighet med sitt ord (Matt 28:15-18; Tit 3:10; 2 Tess 3:14; Rom 16:17; Matt 7:15; 1 Kor 5:9-13), och man tycks inte beakta att kyrkan kan utsättas för falsk lära som en luttring eller prövning i trohet.

"Fråga: Vad menas med 1 Kor. 11:19 »Ty partier måste ju finnas bland eder...?
»För att de äkta (grek. hoi dókimoi) skall bli uppenbara bland er» (1 Kor. 11:19b). Församlingen visar sin äkthet genom att inte ta emot villolärare (2 Joh. 7-11), genom att varna och förmana dem som kommer med avvikelser i förhållande till Guds ord, genom att utöva kyrko- och lärotukt. I varje församling kommer sålunda ulvar eller falska lärare att dyka upp, och då prövas församlingens trohet. Jämför Upp. 2-3, där det berättas om några församlingar som inte bestod provet, som var eftergivna när det gällde kyrkotukten (t.ex. 2:20 »Jag har det emot dig, att du är så efterlåten mot kvinnan Jesabel»).
Sammanfattning: Ingen församling kan vara utan kyrko- och lärotukt. Gud skickar det alltid så, att en sådan tukt är nödvändig, om församlingen skall förbli äkta. Troheten prövas. Ty ni skall »inte låta söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt» (1 Kor. 1:10. Jfr Odebergs utläggning av detta ställe i hans Korintierbrevskommentar" ("Vad menas med 1 Kor. 11:19?" Tidskriften Biblicum nr 4-5, 1977 sid. 116). 

Ytterligare några citat om samma ämne: 

"Därför är det varje kristens plikt att för sig själv undersöka om hans kyrkas lära överensstämmer med Bibelns klara undervisning (Apg 17:11; 1 Joh 4:1). Han får inte förlita sig på andras ord. Det är fråga om personlig övertygelse och personligt ansvar. Vi får inte anta någon lära på grund av en professors eller pastors, prästs eller påves auktoritet, inte heller därför att en synod eller ett kyrkomöte har så beslutat utan endast därför att det otvetydigt läres så i Guds ord. "Guds ord skall fastställa trosartiklar och ingen annan, inte ens en ängel" (Schmalk. art. SKB sid 316)."  (Koehler, En sammanfattning av den kristna läran. Del 9. Om kyrkan.). 

"Ingen kristen kan skjuta över sitt ansvar på någon annan att noga pröva bekännelsen och läran. Varken på prästen eller på kyrkans ledning. Det måste du göra själv" (Lars Engquist, "Skillnaden").

"Den som håller sin lära, tro och bekännelse för sann, rätt och viss, han kan inte stå i ett stall med andra, som framför eller tillåter falsk lära" (Martin Luther. St.L. XVII, 1180).

/Shadow

Om lag och evangelium

"Hela den Heliga Skrift är indelad i två slags ord nämligen 1. Guds bud eller lag och 2. hans löfte eller tillsägelse. Buden lära och föreskriva oss mångahanda goda gärningar, men därmed äro de icke verkställda. De visa väl, men hjälpa icke, lära nog vad man bör göra, men giva ingen kraft därtill. Därför äro de just i det syftet förordnade, att människan på grund av dem må se sin oförmåga till det goda, samt lära att förtvivla ifråga om sig själv. Och därför heta de ock»det gamla testamentet» och höra alla till det Gamla Testamentet. Så bevisar t.ex. detta bud:»Du skall icke begära», att vi allesammans äro syndare, ty ingen människa förmår vara utan onda begär, hon må göra vad hon vill. Därav lär hon då att misströsta över sig själv och söka hjälp hos en annan för att genom honom bliva fri från de onda begären och uppfylla budet, vilket hon av sig själv icke förmår. På samma sätt äro även alla de andra buden omöjliga för oss att uppfylla.

När nu människan genom buden har lärt känna sin oförmåga, så att hon råkar i ångest över, huru hon skall fullgöra budet, eftersom budet dock måste uppfyllas, om hon ej skall bliva fördömd, då är hon rätt förödmjukad och tillintetgjord i sina ögon och finner hos sig intet, varmed hon kunde bliva from. Så kommer då det andra ordet, det gudomliga löftet och tillsägelsen, som lyder så: vill du uppfylla alla bud och bliva fri från dina synder och onda begär, såsom buden yrka och fordra, se, tro då på Kristus, i vilken jag tillsäger dig all nåd, rättfärdighet, frid och frihet. Tror du, så har du det, tror du icke, så har du det icke. Ty det som är för dig omöjligt med alla lagens gärningar, vilka äro många och dock till ingen nytta, det blir för dig lätt och möjligt genom tron. Ty jag har kort om gott sammanfattat allting i tron, så att den som har tron skall äga allting och bliva salig, men den som icke har tron, han skall ingenting äga.

Sålunda giva Guds löften vad buden fordra, och de fullgöra vad buden kräva, för att allt må vara Guds eget, både bud och uppfyllelse. Han allena befaller, han allena uppfyller."

(Ur Martin Luthers "Om en kristen människas frihet")

Pat Robertson, förklaringen

Den 18 september utnämnde jag ett uttalande från en amerikansk baptistpastor, Pat Robertson, som "Veckans soptunnecitat".

"Alzheimers är en godkänd orsak till skilsmässa"

Glädjande nog har pastorn nu förklarat sitt uttalande, och förtjänar därmed upprättelse.

"- Någon bad mig om råd och det jag sa spreds över världen och missförstås"

I baptistpatorns tv-program "The 700 Club" (CBN), ringde en tittare in och bad om råd.
Han hade utvecklat en bitterhet gentemot Gud, efter att hans fru glidit in i en en svår Alzheimer och inte längre kände igen honom.
Han berättade också att han till följd av denna kris börjat träffa en annan kvinna.

Det råd som Pat Robertson gav, missförstods och bör förstås i sin kontext, menar pastorn.

Han förklarar att han menat "att otrohet inte är bra och att mannen istället borde ordna upp sitt förhållanden till hustrun.

- Det var ett råd till den mannen och inte en allmän undervisning för världen, sa han bland annat och hänvisade till att han varit gift i 57 år och att makarna stått varandra bi i nöd och lust.
- Det är så det ska vara. Jag skulle aldrig uppmana någon att lämna sin sjuka make eller maka."

Ur det här perspektivet blir rådet genast mer förståeligt.
Om vi bortser från det faktum att jag inte gillar tanken på "offentlig själavård", så finns det onekligen individuella situationer där ett råd från en andlig vägledare, som en präst, måste ha hela sammanhanget med sig för att inte bli missförstått och taget för en allmänt praktiserad lära eller generellt råd.

Gud vill inga skilsmässor, men liksom i alla andra själavårdsärenden, måste varje givet exempel behandlas som unikt, med hänsyn tagen till konfidentens hela situation.
Med detta sagt, menar jag givetvis inte att Bibelns sanning är individuell och upp till var och en att tolka godtyckligt.
Men att ett rådgivande samtal kan bli väldigt galet om något samtalsstycke rycks ur sammanhanget, det är givet.

Ännu mer givet är att själavård över telefon, särskilt i en offentlig TV-studio där tiden är knapp, knappast är att rekommendera då upplägget nästan ber om problem.
Men det är inget jag tänker avhandla nu.

Rätt eller fel råd av Robertson? Är han uppriktig, eller är detta endast en "snygg räddning"?
Upp till Gud att bedöma, men i mina ögon har hans uttalande fått en helt annan innebörd nu, då man ser alternativet den alzheimersjuke kvinnans make valt, samt hur Robertson förklarat sitt råd.

Dagen

/Nephele

Endast Gud Ser Våra Hjärtans Sanning

Att läsa Jesaja 53 från Jesaja-rullen

Vi har tidigare skrivit i denna blogg om att Dödahavsrullarna nu har lagts ut på internet i digitalt format. De är gratis att läsa. Dödahavsrullarna stärker också Bibelns trovärdighet. [länk till tidigare blogginlägg].
Det är väldigt häftigt att gå till sidan där Dödahavsrullarna finns [länk], klicka på "Great Isaiah Scroll", förstora upp bilden, klicka fram till Jesaja kapitel 53, klicka på verserna och läsa den engelska översättningen, om den lidande tjänaren, som var förkastad och föraktad av sitt folk, men bar allas våra överträdelser, han som "var slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade."

Dödahavsrullarnas Jesaja-rulle är den äldsta kända handskriften för Jesaja, och är daterad till 150-100 f.kr. 
Jesaja skrev sin bok på 700-talet f.kr.
/Shadow


Dagen

Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 2

I mitt förra inlägg (del 1) skrev jag personligt om min bakgrund vad gäller dopet. Klicka här för att läsa del 1. 


Jag kommer i denna avslutande del visa bibelstöd för barndopet och bristerna i den baptistiska dopsynen. 


Bibelns syn på människan, syndanaturen och omvändelsen
En orsak till att man inom den baptistiska dopsynen inte erkänner barndopet och betonar personlig tro, avgörelse, efterföljelse och lydnad i samband med dop, är att man har en obiblisk syn på människans syndafördärv, eller hur stor andlig skada människan fick i samband med syndafallet. Man tror att människan på något sätt delvis kan medverka till sin frälsning och omvändelse. Detta kallas för synergism. För att förstå skillnaderna mellan de olika dopsynerna och för att kunna avgöra vilken lära som är biblisk, är det viktigt att man känner till vad Bibeln lär om människans tillstånd före omvändelsen. 


Bibeln lär:

• "Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande." (Joh 3:6). Kött betyder människans natur. 
• "Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv." (Joh 6:63).
• "Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom" (Joh 6:44).
• ”Inte åt oss, HERRE, inte åt oss utan åt ditt namn ge äran, för din nåds och din sannings skull.” (Ps 115:1).
• "Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig." (Ef 2:8-9)
• ”Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.” (Fil 2:13).
• ”Vad skiljer dig från andra? Vad äger du, som du inte har fått? Men om du har fått det, varför skryter du då, som om du inte hade fått det?” (1 Kor 4:7).
• "Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra." (Ef 2:3).
• "Det står skrivet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda … fridens väg känner de inte. De har inte gudsfruktan inför sina ögon.” (Rom 3:10-18).
• ”Jag vet det, HERRE: Människans väg beror inte på henne själv, det står inte i vandrarens makt att styra sina steg” (Jer 10:23).
• ”Människans hjärta tänker ut sin väg, men HERREN är den som styr hennes steg.” (Ords 16:9).
• ”Av HERREN beror en mans steg, vad vet en människa om sin väg?” (Ords 20:24).
• ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.” (Rom 3:23-24).
• ”Men vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet. Genom vilken regel? Genom gärningarnas? Nej, genom trons regel.” (Rom 3:27).
• ”Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror. Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet, Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor … det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.” (1 kor 1:21-31).
• ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta.” (Ef 1:1-5).
• "Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill." (Joh 5:21).
• "Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet." (Rom 9:16).
• "Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom." (Jes 53:6).
• "vi skulle inte lita på oss själva utan på Gud, som uppväcker de döda" (2 kor 1:9).
• "De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud." (Joh 1:13).

Bibelns språkbruk om omvändelsen visar också att omvändelsen inte beror på människan och hennes förmåga eller bidragande. För Bibeln talar om omvändelsen som att

• bli pånyttfödd (Joh 3:3; Jak 1:18; 1 Pet 1:23).
• att bli uppväckt (Ef 2:6; Kol 2:12; Rom 6:9)
• att bli levandegjord (1 Kor 15:22)

Man föder inte sig själv, man uppväcker inte sig själv, man gör inte sig själv levande. Alltså är omvändelsen en Guds gärning. Som en parentes kan nämnas att denna lära överenstämmer med hur urkyrkan (efter NT:s tid) lärde som människan och omvändelsen. Exempel från kyrkofäderna:

• "Ni vet att det är av nåd som ni är frälsta, inte av era gärningar, utan av Guds goda vilja genom Jesus Kristus" (Polykarpus brev till filipperna 1:3, ca 108-135 e. kr).
• "När vi själva visat oss oförmögna att ingå i Guds rike, skulle vi genom Guds kraft få möjlighet till det. Men när vår orättfärdighet nått sitt fulla mått och det blev fullständigt klart att straff och död väntade som dess lön kom tiden som Gud hade förutbestämt för att han i fortsättningen skulle visa sin godhet och makt. O, vilken överväldigande godhet och kärlek till människorna hos Gud! Han fattade inte hat till oss, stötte inte bort oss och fattade inte heller agg till oss utan var långmodig och fördragsam. Han förbarmade sig och tog på sig våra synder, han utgav sin egen Son till lösen för oss, den helige för de laglösa, den gode för de onda, den rättfärdige för de orättfärdiga, den oförgänglige för de förgängliga, den odödlige för de dödliga. Ty vad annat kunde överskyla våra synder än hans rättfärdighet. På vad annat sätt kunde vi, de laglösa och ogudaktiga, rättfärdiggöras än genom Guds Son allena? O, ljuva utbyte, o vilket outgrundligt verk, o, vilka överraskande välgärningar! De mångas laglöshet skulle döljas i en enda rättfärdig, en endas rättfärdighet skulle göra många laglösa rättfärdiga! Sedan han i det förgångna bevisat vår naturs oförmåga att nå livet visar han nu Frälsaren, som är mäktig att frälsa också det vanmäktiga. Av dessa två orsaker ville han att vi skulle tro på hans godhet, anse honom som vår uppehållare, Fader, lärare och rådgivare, läkare, förstånd, ljus, ära, härlighet, styrka, liv..." (Brevet till Diognetes, kap 9, ca 130 e.kr).

Bibeln lär att dopet har samma verkan som Ordet

Liksom Ordets predikan har den verkan på människan att hon vid mottagandet a) blir född på nytt b) får den helige Ande c) förenas med Kristus d) får förlåtelsen som Kristus utverkat på korset, och e) tar emot frälsningen, så lär Bibeln att dopet

• a) föder oss på nytt (Joh.3:5, Tit.3:5)
• b) skänker den helige Ande (Apg 2:38)
• c) förenar oss med Kristus (Kol 2:12, Gal 3:27, Rom 63-6),
• d) renar oss från synden (Ef.5:25ff., Apg 2:38, 22:16)
• e) överräcker frälsningen (1 Pet 3:21).

Man skall därför inte tänka på dopet (eller "vattendopet" som en del med baptistisk syn benämner det), som ett verkningslöst medel. Den som verkligen vill undersöka vad Bibeln lär om dopets verkan bör slå upp ovanstående bibelställen, läsa dem sakta och begrunda dem, fudnera på vad Bibeln egentligen säger om vad dopet ger, skänker och verkar. Vi skall inte se på dopets yttre enkelhet. Gud använder ju enkla medel för att överräcka underbara och stora ting. Bibeln lär uttryckligen att dopet frälser (1 Pet 3:1). Det är som det står så fint formulerat i Martin Luthers Lilla katekes:

• "Dopet är icke blott vatten, utan vatten, helgat genom Guds befallning och förbundet med Guds ord."
• "Huru kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan? Vattnet verkar det förvisso icke, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som fötröstar på det med vattnet förenade ordet; ty utan Guds ord är det blott vatten och intet dop, men med Guds ord är det ett dop, det är: ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, såsom aposteln Paulus säger till Titus i det tredje kapitlet: Efter sin barmhärtighet frälste han oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig ande, som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare, för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nåd, skulle, såsom vårt hopp är, få evigt liv till arvedel. Detta är ett fast ord.

Dopet är enligt Skriften en stor tröst och kraft till helgelse (Rom 6). Dopet är inte en oviktig bisak i det kristna livet. Det är inte heller en lydnadshandling, ett människans verk. Den enskilde kristne har ett klart evangelium i dopet. Vi vet att Gud har förklarat hela världen rättfärdig i Kristus (Kol 1:19-20, 2 Kor 5:19, Joh 3:16-17), men i dopet styrks vi i tron att frälsningen också är en personlig ägodel för oss själva (Kol 2:12, Gal 3:27, Rom 63-6), och av ovanstående bibelställen ser vi ju att dopet också verkar den tro som det kräver. Således får vi aldrig förringa dopets innebörd och nytta. 

I Mark. 16:16 läser vi: "Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd" Här ser vi att tron och dopet frälsar, men att avsaknaden av tro, inte med nödvändighet avsaknaden av dopet, fördömer. Man blir en kristen, ett Guds barn, genom att man förenas med Kristus genom tron, undfår Hans rättfärdighet och får synderna förlåtna genom Honom. Frälsningen överräcks och verkas genom dopet och genom Ordet. Har man inte hunnit döpa sig så kan man förenas med Guds nåd i Kristus, och bli ett Guds barn, genom Ordet - genom förkunnelsen av evangelium. Därför kan vi inte säga "en odöpt människa går förlorad". Rövaren som hängde bredvid Jesus på korset var inte döpt, men skulle möta Jesus i paradiset (Luk 23:43). För kristenheten har Kristus dock ställt fram dopet som ett medel till frälsning och tröst. Inte som en människans prestation, symbol eller lydnad, utan som ett nådemedel, för att var och en skall bli helt iklädda Kristus, rikligt övertygade om att syndaförlåtelsen gäller oss personligen, och för att vi inte skall förlita oss på oss själva.

Bibeln om barns behov av dop

De som har en baptistisk dopsyn har utvecklat en lära som man inte kan stödja på Skriften. Man talar om, som det heter på engelska "the age of accountability", dvs en särskild ålder då synden tillräknas. Man tänker sig att små barn inte har behov av pånyttfödelse och frälsning genom Kristus. Detta är ett ytligt sätt att betrakta människans syndafördärv, vad synd är för något, och storheten i Guds nåd. Men Bibeln lär:

• "Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv. "(Ps.51:7)
• Bibeln lär att människosläktet föll i synd när Adam syndade."Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat." (Rom.5:12).
• "av naturen var vi vredens barn" (Ef 2:3).
• "Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske." (Job.14:4).
• "Jesus svarade: "Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." Nikodemus sade: "Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?" Jesus svarade: "Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande." (Joh 3:3-6).

Se också de bibelställen som räknas upp i det första stycket. 

Skriften inbjuder människor till dop, och ger löften förbundna till dopet, utan avseende på ålder

När lärjungarna försökte hindra föräldrar från att föra barn (Matt 19:13; Mark 10:13) och spädbarn (Luk 18:15) till Jesus, så gjorde de denna invändning med utgångspunkten att barnen inte var ämnade för himmelriket och inte kunde ta emot det. Men Jesus bortvisar denna förnuftsinvändning och säger: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty himmelriket tillhör sådana." En del baptister har fått för sig att Jesus säger "De tillhör himmelriket", dvs att de redan är medlemmar i himmelriket. Men Jesus säger istället att himmelriket tillhör dem, och att man därför inte skall hindra dem från att föras dit himmelriket överräcks. Ironiskt nog var lärjungarnas förnuft hindret att förstå denna sanning, samtidigt som de trodde att barnen inte hade förnuft nog att ta emot Guds rike. 

Baptister tänker sig att barn inte utvecklat förnuft nog att kunna ta emot Guds rike. Men Bibeln framställer det inte så att förnuftet är en förutsättning för tro, eller för att ingå i himmelriket. Förnuftet framställs på flera ställen i Bibeln snarare som ett hinder. Det är därför - som Jesus säger - inte så att barn måste bli som vuxna, utan det är vuxna som måste bli som barn: "Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket." (Matt 18:3). "Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." (Mark 10:15).

Dopet och dess välsignelser utlovas inte endast till vuxna, utan till alla människor. Det står ingenstans i hela Nya testamentet att endast vuxna döptes, eller att församlingen skulle utgöras av två grupper: döpta och odöpta. Inte heller finns det i urkyrkan något skriftligt bevis på någon kontrovers kring barndopets vara eller inte vara (och det finns massor av lärodiskussioner bevarade från urkyrkan). Det behövdes inte, för det var inte en diskussionsfråga. Löftena kring dopet är ju såhär:

• "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn" (Matt 28:19). Barn räknas till "alla folk".
• "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar." (Apg 2:38-39).

Står det inte i Bibeln att barn döptes?

Motfrågan måste istället ställas. Står det att de inte döptes? Det står ju inte heller att kvinnor fick nattvarden, men alla utgår från att de fick nattvarden. Varför? Därför att det inte finns någon inskränkning! Bevis för att barn inte döptes uteblir. Vi vet ju att hela familjer kunde döpas. Det ord som används för familj (oikos) är ett ord som innefattar gamla, vuxna, män, kvinnor, barn, spädbarn och även tjänare. Det är ett ord som inte har någon inskränkning ifråga om ålder. Några bibelställen:

• Paulus säger: "Stefanus familj har jag döpt" (1 Kor.1:16)
• Det står om Lydia "Hon och alla i hennes familj hade blivit döpta" (Apg.16:15). 
• Och det står om fångvaktaren i Filippi:"de som hörde till hans familj döptes genast" (Apg.16:33).
• Bibeln säger också att Kristus genom vattnets bad i kraft av ordet har renat församlingen (Ef.5:26), utan att göra någon uppdelning av församlingen.
• Skriften lär att även barnen hör till Guds rike och Guds kyrka. Kristus talar om "dessa små som tror på mig"(Matt.18:6, Mark.10:13-16), alltså måste även dessa höra till dem som Paulus talar om i Ef. 5. när han säger att "Kristus har renat församlingen genom vattnets bad".

Förnuftet och tron

Åter detta: en del tänker att barn inte kan tro för att de inte har ett utvecklat förnuft. Den grundläggande missuppfattningen i detta är att man bortser ifrån att dopet, enligt Bibeln, har samma verkan som Ordets predikan. Guds Ande och kraft är alltså förenat med dopet. Det är lättare för ett barn att ta emot Guds rike. Dopet är således ett ypperligt medel för att föra barnen till Gud. Vuxna däremot behöver instrueras grundligt i kristen tro först eftersom deras förnuft är så utvecklat att otrons argument och invändningar finns där. Vidare säger ju skriften uttryckligen att vi måste födas på nytt (Joh 3:3). Det räcker alltså inte att vara född en gång av föräldrar. Jesus säger t o m "Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt." (Joh 3:7). Varför? Förklaringen gav han ju i versen innan: "Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande." (Joh 3:6). 

Vårt förnuft är pga av vår syndiga natur (Ef 2:3) inte i sig självt upplyst och rent i andlig bemärkelse. Vårt förnuft sätter sig till och med upp mot Guds Ord, Kristus och sanningen i fråga om våra själars frälsning (Rom 1:21-22; 8:7).

Skriften lär att barnen kan tro (Matt 18:6; 1 Joh 2:14).

Skriften tillskriver barnen trons frukt och verkan, nämligen himmelriket (Mark 10:14; Matt 19:14; Luk 18:16).

Johannes döparen uppvisade trons frukt, glädjen i Anden, redan i moderlivet (Luk 1:15, 41,44). Han förebildar ett tydligt exempel på vad Gud förmår och vill med barnen.

Tron på Kristus är för det syndiga förnuftet så omöjlig att Fadern själv måste föra oss till Honom (Joh 6:44)., skapa tron i oss och bevara oss i den. Utan den helige Andes verkan skulle inte någon kunna tro. (Fil 2:13).

Vilken slags tro har små barn?

De som hävdar att barnen inte kan tro gör det ofta därför att de fått för sig att Gud inte verkar genom andra medel än Ordet. Men vi vill inte predika ur Bibeln för späda barn. Det är inte en sådant medel vi använder oss av. Istället frambär vi dem till Kristus (Luk 18:15) genom dopet. När vi tar Bibelns ord på allvar och tror det, även då de tycks strida mot förnuftet, så måste vi tro att barnen behöver ta emot Guds rike för att komma dit in (Luk 18:17), att de kan det (Matt 18:6; 1 Joh 2:14), och att dopet är ett nådemedel varigenom Anden överräcker och verkar tron i människan ( Tit.3:5; 1 Petr 3:21) ,

Barnens tro är inte bara ett passivt overksamt tillstånd, eller någon slags "framtida tro". Inte heller tror vi att andra (exempelvis barnets föräldrar) kan tro i barnets ställe. Det är inte våra förböner som skapar tron i barnet, utan Gud själv som verkar genom dopet. Barnet omfattar själv tron på Kristus och det Kristus är för honom eller henne (Matt 18:6). Exakt hur denna tro är beskaffad kan vi inte veta (vem förutom Gud kan se in i barnets hjärta och veta hur deras tro är beskaffad?), men när Skriften lär att barnen kan tro, att de behöver tro, och till och med kan uppvisa trons frukt, måste också vi bekänna det, hur mycket det än strider mot förnuftet. Gud vet bättre än oss, och om vi verkligen vill vara lyssnande lärjungar så skall vi inte sätta vårt förnuft över Guds ord. 

Den tro som barnen kan ha uppstår inte genom att barnet utvecklar ett förnuft och sedan på förnuftets väg hörsammar ordet, anammar det och fäster sig vid det. Barnets tro skapas genom det dop som Anden verkar genom då Han förenar oss med Kristus och föder oss på nytt.

I en messiansk profetia om evangeliets tid framställs hur spädbarnen uttrycker trons frukter, att de prisar Gud:

• ”Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig." (Matt. 21:16).

Exakt hur barnens tro är, vet vi inte. Men vi vet att Guds Ande verkar genom dopet, på samma sätt som han verkar genom Ordet. De har kanske inte en uttalad trosbekännelse, men deras hjärtan blir pånyttfödda och de förenas med Kristus, genom dopet. 

Tro först och sedan dop?

En del hänvisar till dessa ord och menar att det framställer i vilken ordning tro och dop skall komma: "Den som tror och blir döpt skall bli frälst," (Mark 16:16). Detta säger Jesus efter sin uppståndelse och i samband med missionsbefallningen. Men i praktiken finns det ingen bestämd ordningsföljd mellan tron och dopet, som man ibland försöker utläsa genom vissa översättningar. En korrekt översättning torde vara "Den troende och döpte ska bli frälst". Dessutom säger Jesus i samband med missionsbefallningen precis omvänd ordning. "Döp dem... lär dem..." (Matt 28:19-20). 

Skildringarna i NT beskriver missionstider. Givetvis kom vuxna föräldrar till tro före spädbarn. Och det var dessa som förde barnen till dopet. Det är inte märkligt att det inte beskrivs en massa barndop i evangelierna eftersom föräldrarna kom till tro först. Och vuxna måste ju först undervisas till förnuftet om Guds rike, innan de döps. Dessutom finns det ingen anledning att särskilt beskriva barnen, eftersom de tillhörde hushållen och NT:s texter skildrar främst möten med vuxna. Det är inte konstigt att det finns flera beskrivningar där en vuxen först instrueras i tron, och sedan döps. Det är inte heller konstigt att - för att ta ett exempel - fångvaktaren i Filippi, som först instruerades i tron, sedan lät hela sin familj döpas omgående (Apg 16).

Som tidigare nämnts är det också talande att det inte finns någon intensiv kontrovers kring barndopet under de första århundradena, trots att man vet att barn döptes utifrån citat från kyrkofäderna. Hade det varit en stor fråga hade det funnits dokument om en sådan diskussion. Som tidigare nämnts är det också talande att det inte finns minsta tecken på att den nytestamentliga församlingen bestod av gruppen "döpta" och "odöpta", eller att man inte någonstans diskuterar ämnet "age of accountability", eller ålder då man bör döpas. 

Neddoppning eller begjutning?

Nya testamentet beskriver ett antal dop, men ingenstans framträder själva dopsättet som en särskilt befallning. De texter som handlar om dopet lägger ingen särskild betoning på dopsättet. Det framgår inte ens klart hur det gick till. Vad vi känner till om dopet är dess verkan och nytta, att det skall ske i vatten, och i den treenige Gudens namn (Matt 28:19).

Eftersom ingen befallning om själva dopsättet föreligger måste vi räkna med att flera olika dopsätt är giltiga och riktiga så länge vi tar till vara på dopets innebörd, döper i vatten och i den treenige Gudens namn, det må vara begjutning, bestänkning, neddoppande, nedsänkande, hällande osv.

Skall man vara så noga med själva dopsättet undrar jag varför man inte lika gärna kan dra slutsatsen av Skriftens vittnesbörd att vi måste bli döpta i jordanfloden eller någon annan plats som omnämns. Om jag ställer den frågan till någon så får jag säkerligen svaret "Skriften befaller det inte!". Hur kommer det sig då att man inte vill vara konsekvent här och på samma sätt erkänna att Skriften inte befaller något ifråga om själva dopsättet?

Det är inget fel i att hålla fast vid en sed eller en tradition, om man vill det, men det blir fel och rentav ogudaktigt och skadligt, när man försöker göra något till ett bud eller en befallning som i Guds Ord inte framställs som bud eller befallning. Den som hävdar att dopet inte är riktigt om dopsättet inte är exakt detsamma som i Nya Testamentet (hur det nu gick till) kan ju lika gärna fråga sig om hans eller hennes bön inte är riktigt om han eller hon inte står eller knäfaller på exakt samma sätt som man gjorde på nytestamentlig tid när man bad.

Man har ibland hänvisat till att dopet förknippas med att begravas med Kristus. Man tycks då föreställa sig hur vi i Skandinavien sänker ned en död kropp i graven. Men tänk på att Jesus själv inte sänktes ned någonstans. Han lades in i en klippgrav i väggen. Try to imitate that with water!

Vi kan inte ens med säkerhet slå fast hur det nytestamentliga dopsättet var. Kanske gick det till på det sätt som det framställs i en del kyrkokonst och i filmer, att man steg ned i vatten, föll på knä, och fick vatten utgjutet över huvudet. Jag citerar ur två skrifter:

"När det gäller vattnets applicering, kan detta ske genom neddoppande, begjutande eller bestänkande, därför att det grekiska baptizein betecknar inte blott neddoppande utan varje sätt att tvaga (jfr Luk. 11:18 där baptizein betyder tvätta). Niptesthai och baptizesthai används överlag i Skriften som synonymer, vilket framgår av Mark. 7:3. Med anledning av Mark. 7:4 och Luk. 11 :38 fäller Cremer med rätta omdömet, att baptizein på den tiden varit den tekniska termen för dylika levitiska tvagningar. För övrigt betyder dopets yttre form inte bara att dö och bli begraven (Rom. 6:4) utan också avtvagande av synden (Apg. 22:16), Den Helige Andes utgjutande (Tit. 3:5-6) och att bli bestänkt med Kristi blod (Hebr. 10:22, jfr 2 Mos. 24:8, Hebr. 9:19, I Kor. 10:2)." (Pieper-Mueller Kristen dogmatik) 

"De som säger att ordet döpa, på grekiska baptizein, alltid betyder doppa har fel. Tvätta heter på grekiska "niptesthai" och det ordet används ofta som synonym till "baptizein." (Mark. 7:3, 4, Luk. 11:38).  

Låt oss läsa Apg. 16:32, 33. Här läser vi om Paulus och Silas vistelse i fängelset i Filippi och deras möte med fångvaktaren: de "predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. Redan vid denna tid på natten tog fångvaktaren dem med sig och tvättade deras sår. Och han  och de som hörde till hans familj döptes genast."  

Det är orimligt att tänka sig att fångvaktaren hade tillgång till vatten för neddoppande i anslutning till fängelset eller i bostaden. Det rimliga är att de begjöts eller bestänktes med vatten. Somliga nämner att det står att Kristus kom upp ur vattnet när Han döptes, men det beskriver ju bara hur Han lämnade själva Jordan, inte dopsättet.  

Men även om alla dop i Nya testamentet hade skett genom nedsänkning eller neddoppande, så har vi ingen rätt att göra det till en befallning, eftersom Bibeln aldrig på något ställe befaller hur dopet skall, eller måste gå till. Om Kristus inte föreskriver ett särskilt sätt, så har vi ingen rätt att göra det. Därför måste vi, om vi vill vara bibliska, erkänna alla dop som skett i Faderns Sonens och den helige Andes namn som rätta dop, vare sig det sker genom neddoppande eller genom begjutning."
(från STÄMMER BARNDOPET MED BIBELN? Bibelstudium av Stefan Sjöqvist).

Sammanfattning

De med baptistisk dopsyn, som förespråkar vuxendop och tar avstånd från barndop

• Tar inte hänsyn till hur stort syndafördärvet är hos människan enligt Bibeln, utan tror att vi har en förmåga att samverka vid omvändelsen
• Tar inte hänsyn till att inga inskränkningar görs vad gäller vilka som döptes eller fick döpas i NT, ifråga om ålder
• Tar inte hänsyn till att NT inte beskriver grupper av odöpta och döpta inom församlingarna
• Tar inte hänsyn till att vad Bibeln lär om dopets verkan, dvs att det föder på nytt, frälser, förenar oss med Kristus, skänker den helige Ande
• Tar inte hänsyn till att förnuftet inte framställs som ett positivt redskap för att tron skall uppstå i människan, utan snarare som ett hinder
• Tar inte hänsyn till det nya förbundets karaktär, där det inte finns något annat att berömma sig av än Guds godhet, och att dopet är en del av detta. Det är ett nådemedel, ett medel varigenom Gud överräcker nåden i Kristus, på samma sätt som han gör genom Ordets predikan
• Förespråkar dopsättet på ett sätt som inte har bibelstöd
• Ivrar för sättet man döper på (i yttre förfaringssätt), utan att förstå dopets innebörd. 
• Tolkar dopet som lydnadshandling, symbol, troshandling, efterföljelse, bekännelse osv, fast Bibeln framställer det som något mycket större, trösterikare och ljuvligare, nämligen som ett medel till pånyttfödelse, förening med Kristus, gemenskap med Gud, frälsning och helgelse. 

/Shadow

Dagen

Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 1

Tidningsartikeln
Pingstpastorn Sigvard Svärd skriver om en förändring han sett inom pingströrelsen vad gäller dopsynen (Dagen, 28/9). Han reagerar mot att man i många församlingar inte längre håller så strikt på en dopsyn där man betonar fullständig nedsänkning i vatten och personlig tro/beslut. Man har numer börjat vara mer öppen för flera olika sätt att se på dopet, och godkänner barndop medelst begjutning. Pastor Svärd anser inte att sådana dop är bibliska. Tråkigt, tycker jag, för man kan på goda bibliska grunder avvisa den baptistiska dopsynen, och erkänna barndop. Jag kommer att visa detta. 


Innan jag tar upp olika bibelställen i detta ämne vill jag ta upp lite om min bakgrund.


Personligt
Jag är själv uppväxt inom pingströrelsen, och med den dopsyn som Sigvard Svärd beskriver. Jag döptes alltså aldrig som spädbarn, eftersom mina föräldrar inte ansåg att det var ett rätt dop. Jag tror alltså att Svärd gör en korrekt notering när han uttrycker att det börjat bli en förändring inom pingströrelsen vad gäller dopsyn. 


För mig gick dopet till så, att jag vid 11-års ålder hörde att det står i Bibeln "Den som tror och blir döpt skall bli frälst" (Mark 16:16). Jag fick då viss nöd över att jag inte var döpt. Jag tyckte då att något fattades mig. Jag samtalade med en jämnårig klasskamrat om detta, och det visade sig att han tänkte på samma sak. Han var också med i Pingstkyrkan. Vi tog upp det med våra föräldrar, vilket ledde till att de tog upp saken med kyrkans pastorer eller "äldstebröder". 


Vi hade en sammankomst i kyrkan, jag tror dagen innan dopet, eller några timmar innan dopet, där pastorn inför en grupp människor ställde frågor till mig och min vän varför vi vill döpas. Jag svarade att jag läst i Bibeln om att "Den som tror och blir döpt skall bli frälst". 


Vid dopet, som sammanföll med huvudgudstjänsten, var jag och min vän klädda i vita dopkläder. Vi steg ned i "dopgraven", som var som en liten bassäng framme vid lokalens scen/podium, tillsammans med pastorn. Man sjöng en sång. Pastorn höll fram en mikrofon och ställde någon fråga. Jag tror han frågade om jag vill döpas. Jag svarade ja. Pastorn nämnde också inför församlingen de motiv jag sagt till dopet. 


Församlingen började sjunga en sång som heter "Jag har beslutat att följa Jesus", jag sänktes helt ned i vattnet, i "Faderns och i Sonens och i den Helige Andes namn". Efteråt klev jag ut dyngblöt genom en sidodörr i anslutning till dopgraven, bytte om, och deltog i resten av gudstjänsten. Om jag minns rätt räknades jag därefter som döpt medlem i församlingen, fick ett medlemskort och kunde också då delta i nattvardsfirandet. Jag fick också en bibel med mitt namn ingraverat på framsidan (tyvärr bibelkommissionens översättning med NT-81 och dess bibelkritiska notapparat)


Att komma bort
Så, jag hade alltså följt föreskrifterna när det gäller dopet, dvs den officiella ståndpunkt som pingströrelsen hade vid den här tidpunkten. Man hade ju den baptistiska dopsynen, med vuxendop. Man underströk att personlig avgörelse och tro var viktig. Detta stillade mitt samvete något, för en tid åtminstone. Jag tänkte att nu hade jag väl ändå uppfyllt kraven. "Den som tror och blir döpt skall bli frälst". Jag hade ju personlig tro på Jesus. Jag bekände honom inför andra ibland, såsom i skolan när ämnet tro kom upp. Jag hade låtit döpa mig, eller som man sa, "döpt mig".


Med tiden kom dock anfäktelserna och ovissheten tillbaka. Redan vid 13 års ålder slutade jag att gå i kyrkan. Jag "kände" mig inte som en kristen. Evangeliets budskap var för grumlat i kyrkan. Där fanns ju stark betoning på personlig avgörelse, helgelse, andedop, tungotal, "att falla" (under bön, vid scenen), att få känna och erfara Gud, att ta ett beslut osv. I min inre värld växte känslan av att jag inte var en sann kristen. Jag utvecklade föreställningen att kristna människor nog är människor som alltid går i kyrkan, som alltid är glada, som är andedöpta, som inte röker, dricker och dansar, som erfarit starka andliga erfarenheter, som är medlem i kören och sjunger, som talar och tänker på ett visst sätt, som är ute och evangeliserar och vittnar. Jag utvecklade alltså ett lagiskt tänkande och hade inte en klar bild av evangelium. Och med en sådan bräcklig grund att stå på, kom jag bort ifrån Gud, trots att jag gjort det som jag trodde krävdes av mig.


Att komma tillbaka
Först efter flera år av världsligt leverne, otro och ångest, fördes jag tillbaka till Gud. Jag var då vuxen. Detta skedde inte genom någon pingstkyrka, någon avgörelse, någon upplevelse eller något annat sådant. Det skedde helt enkelt genom kraften i Guds heliga Ord, evangelium om Kristus och syndernas förlåtelse. Jag öppnade på nytt den bibel jag fått i samband med dopet. När jag läste slogs jag av samvetets visshet om att "är detta sant, då är jag förlorad, och på väg till helvetet!". Men jag läste lite till och stötte då på många ord av Jesus där han säger "Den som tror på mig..." Jag upplevde att trots all min synd och skuld, trots all min ovärdighet och syndighet, trots mitt förlorade tillstånd, så fanns en oerhörd, underbar och omedelbar utväg från allt detta genom Jesus Kristus. Jag läste orden  "Den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta." (Joh 6:35), "Den som tror på mig skall leva om han än dör" (Joh 11:25). "Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet." (Joh 5:24). Jag var uppriktig i min syndamedvetenhet och i min syndabekännelse. För mig fanns det inget hopp om inte allting beror på Guds nåd.


Och det var också detta klara underbara budskap jag fann i Bibeln. Jag kom till tro. Jag började be igen. Jag gick runt i olika kyrkor. Först när jag läste en bok som heter Stora Galaterbrevskommentaren av Martin Luther (länk till blogginlägg om boken) fann jag att den fria nåden som presenteras i Bibeln framställdes klart och tydligt. Den boken var oerhört klargörande för mig. Plötsligt föll alla bitar på plats. Människan kan på inget sätt bidra till sin frälsning, inte ens genom att "öppna sitt hjärta", "ta ett beslut", "avgöra sig för Gud". Frälsningen är en gåva från Gud, av nåd, och det är den helige Ande som för oss till Gud. Det är också Guds nåd som bevarar oss i tron, och det sker genom de medel som Gud använder sig av för att uppväcka, stärka och vidmakthålla tron i våra hjärtan, nämligen Ordet, dopet och nattvarden.


Lagiskt eller evangeliskt dop
Men så hade jag inte lärt mig i pingströrelsen. Dopet framställdes inte som ett nådemedel där. Dopet är snarare ett slags människans verk. Det framställdes som efterföljelse, ett tecken på tro, en människans gärning, en lydnadshandling, en trons gärning. Det är verkligen skrämmande och märkligt att människor lyckats framställa dopet, som är ett medel som används i det nya förbundet, såsom ett lagiskt medel som påminner mer om det gamla förbundet. Så oerhört bakvänt det blir. I det nya förbundet är det ju Gud som gör allting. Guds nåd är större än människan, och människan är själv inte kapabel att medverka, inte ens till 1 % eller 0,1 % till sin frälsning. Den som tror att dopet är en människans gärning ser nästan på dopet så som de villfarande i Galatien såg på omskärelsen, i Galaterbrevet. De sa ju att Jesus verkligen är frälsaren, men att människan ändå måste hålla lagen på vissa punkter, och således måste omskäras. Paulus gick skarpt emot dem, eftersom de höll på att komma helt bort ifrån nåden. De hade ju förlorat synen på vad nådens förbund genom Kristus verkligen innebär. Denna dopsyn, hör ihop med en obiblisk syn på människan. Man inser inte till fullo hur djupt syndafördärvet är i människan, och hur förlorade vi är i oss själva.


För en uppriktig syndare, som verkligen känner sin ovärdighet inför Gud, och känner sina brister, räcker det inte med ett halvt evangelium. Det räcker inte med att Gud har gjort 99 %, och vi måste dra det där sista strået till stacken. Gud vare tack, det är inte heller så frälsningen framställs i Bibeln.


Fler personer från min familj ändrade uppfattning om dopet efter bibelstudier i ämnet. Även flera vänner och bekanta från pingströrelsen har ändrat uppfattning, från baptistisk dopsyn till biblisk dopsyn. Det tog lång tid för många av oss, eftersom man ju var så intutad vissa läror från pingst, som förvisso rimmade med det man trodde i övrigt, men som inte överensstämmer helt med Bibeln. Den bibliska dopsynen förutsatte också grundlig kännedom om rättfärdiggörelsen, och om en rätt åtskillnad mellan lag och evangelium. 


Med tiden har jag stött på en del som har en biblisk dopsyn, och är döpta som barn, men som uttrycker en slags avund. De säger "Du kommer i alla fall ihåg ditt dop! Det måste vara underbart och tryggt!" Jag måste förklara för dessa att mitt dop från 11-års åldern inte har utgjort en trygghet för mig. När jag fick den bibliska dopsynen så kom också anfäktelser kring frågan om jag verkligen blev riktigt döpt inför Gud, när jag döptes utifrån en felaktig syn på dopet (såsom lydnadshandling istället för nådemedel). Jag skulle önska att jag hellre blivit döpt som barn. Då kanske jag hade sluppit de anfäktelserna. Nu vet jag dock att mitt dop var bibliskt, trots att dopsynen var fel. 


I del två kommer jag inte att skriva personligt utan göra många bibelhänvisningar som visar att den baptistiska dopuppfattningen inte är biblisk, och som visar bibliska stöd för barndopet.


Klicka här för att läsa del två.


/Shadow


Dagen

Feminism har alltid varit "satanistiskt"

I Dagen, den 28/9-11, kan man läsa om en "satanismkonferens" som hållits i Stockholm i veckan.
Det specifika temat var "feministisk satanism", ett säkert för många förvirrande och orättvist klingande begrepp.

Nu tycker jag personligen inte att artikeln i Dagen är särskilt belysande, t ex ges inget ordentligt svar på frågan om denna feministiska satanism motarbetar kyrkan och isåfall hur, eller om det är så att denna grupp istället vill komma in i kyrkans gemenskap.

Per Faxneld som håller på med en doktorsavhandling i religionshistoria, säger: "Feministisk satanism och feministisk teologi överlappar varandra", och förklarar uttalandet med att det satanistiska inslaget kommer sig av att Satan efter syndafallet har setts som en bundsförvant i kampen mot Patriarkatet, med Gud Fader och det manliga prästerskapet i spetsen.

Att det var just kvinnan som överlistades till synd av djävulen i Paradiset, ska ha lett till en slags förvrängd teologi för dessa satanistiska feminister, som då vill ha den bibliska sanningen till att kvinnan var den som först fick upplysning och spred denna vidare, och att hon alltid har straffats för det.
I ljuset av detta skulle Satan då vara en positiv symbol för kvinnan, stå för något kraftgivande och i sig en legitimitet att motarbeta den bibliska synen på kvinnan (som alltså då skulle vara negativ) samt i förlängningen samhällets upplägg (som skulle vara mansdominerad och kvinnoförtryckande).

Härav "överlappningen".

Själv förstår jag inte uppdelningen mellan satanistisk feminism och feministisk teologi, eller varför den skulle anses märkvärdig att uppmärksamma som vore det ett slags nytt fenomen.
Feminism ÄR satanistisk och har alltid varit det, i den meningen att
de som säger sig vara feminister medvetet eller omedvetet vill göra uppror mot den Ordning som Gud redan från början satt mellan man och kvinna.
Dagens moderna kvinna har två problem i detta:

1) Allt annat än kampen för sitt eget köns totala jämlikhet med mannen, all kamp om exakt lika villkor och lika förutsättningar och total självständighet och oberoende, ses som ett förräderi av kvinnan gentemot sitt eget kön.
I själva verket är det feministerna som sätter den största skillnaden mellan Man-Kvinna genom att tvärtemot vad de tror sätta upp en polemisk skiljemur mellan könen, istället för att släta ut alla tänkbara orättvisor/olikheter. Stilla fråga för många av dessa "könssoldater" att fundera på: om inga skillnader finns mellan Man-Kvinna, så vi skulle fungera bäst i ett unisexanpassat-samhälle, varför skapades vi inte anatomiskt likakönade på en gång?

2) Många feminister slåss för kvinnofridsfrågor och kallar sig därför feminister, som om behovet att definiera sitt kön som en maktfaktor blir en grupplojal krigsförklaring gentemot de män som behandlar kvinnor illa.
Det finns kvinnor som behandlar män illa också, på många olika kreativa sätt, men har någon hört talas om någon organiserad "maskulinism"..?

Ett strålande exempel på exakt hur bisarr aggressiv tunnelseende-feminism kan bli, är detta:
Författaren och självförsvarsintruktören Petra Östergren berättar hur man skulle agera på jourlinjer för misshandlade kvinnor, när det var slagna män som ringde: "Strunta i dem".
De fanns inte, enligt den radikalfeministiska förklaringsteorin Könsmaktsordningen. 

/Nephele

Är det så..?

Full vårdgaranti

Han Kan Laga Det Vi Inte Kan.  (Bild komp av Nephele)

Det är lätt för oss alla att misströsta ibland, stappla fram i våra egna sprickor, i vår trasighet.
Det är så lätt att missa ljuset, därför att världens mörker förleder hjärtat att tro att det har flytt.
Att ingen hjälp finns att få, att man är utlämnad till sig själv och det gäckande hopp man försöker finna i denna världens ruiner.

Men Jesus själv har sagt, i kraft av den Han är, i kraft av att Herren är god för vartenda löfte Han har gett:  

"Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." (Joh:8)

Jesus själv har sagt:

"Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare." (Mark 2:17)

Jesus själv har sagt:

"Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila." (Matt 11:28)

Jesus känner varje linje i vår hud liksom varje rispa i ditt och mitt hjärta, liksom varje ärr i din och min själ. Inget är fördolt för Honom, och inget är främmande eller en orsak för Honom att inte älska, att inte samla in till Faderns hus, likt fåraherden som vaktar sin hjord och räknar alla under sin beskyddande vård.


Jesus är motgiftet, boten, för detta livets hårdhet och tomhet.
Han är den som övervunnit döden för oss, och denna gåva tar Han inte tillbaka.
Jag får tro detta, leva i detta.
Och det får du också.


Trots allt lämnar en god fåraherde hjorden om något får gått vilse, för att återbörda det.
Jesus har sagt att Han är världens ljus, och inget av vårt mörker har makt att skugga dess vidd. 


/Nephele

Be för kristna i länder där det finns förföljelse

Tidningen Dagen (27/9) rapporterar om den iranske pastorn Yousef Nadarkhani som riskerar dödsstraff för sin tro. Tidningen skriver att han i värsta fall riskerar avrättning redan på torsdag. Han har tidigare (september 2010) dömts för avfall från Islam. Man undersökte om han tidigare varit muslim, vilket han inte varit, men pga att hans förfäder varit det kan han komma att betraktas som avfälling. 


I länder med muslimskt styre betraktas avfall ifrån Islam som något mycket allvarligt som kan medföra dödsstraff. Man har mer överseende med att kristna vistas i trakten. Det är värre när en muslim konverterar och blir kristen, eller om en kristen försöker övertyga människor till kristen tro. En av åtalspunkterna mot Nadarkhani är just evangelisation. 


För omkring tio år sedan chattade jag mycket med muslimer via IRC på en internationell chat. En gång kom vi in på ämnet Apostasy eller avfällighet från Islam. Jag tog då upp frågan hur de närvarande såg på dödsstraff, och en muslim i Italien svarade då att han inte tycker att länder som avrättar avfällingar gör fel. Han resonerade så att om man lärt känna Allah och sedan lämnar Islam, så förtjänar man inte längre livet, eftersom också Gud förskjuter en sådan. 


Många västerländska muslimer brukar annars inte stå för den här typen av våld och straff. Dock tycker jag att de hörs för lite i media från muslimer när det gäller de grymheter som begås i Allahs namn. Istället brukar de understryka att Islam står för fred. 


Nadarkhani kan säkert komma undan straff genom att förneka sin Frälsare, och avsvärja sig sitt hjärtas övertygelse. Han står med andra ord inför samma typ av förföljelse som urkyrkan stod inför, då de många gånger fick välja mellan att dö, eller att förneka Kristus och offra åt avgudar. Det var en svår tid för de kristna. Många gick frimodigt döden till mötes eftersom de trodde på de dödas uppståndelse och inte ville förneka sin frälsare. Andra kom till korta och förnekade sin Frälsare. En del av dessa ångrade sig senare, och togs upp i kyrkan ändå. Mer om detta går att läsa i Eusebius Kyrkohistoria, en sammanställning från omkring år 300 e.kr som tar upp mycket av det som hände de kristna från apostlarnas dagar och framåt. 


Vi kristna som lever i ett land där det inte förekommer fysisk förföljelse bör be för de människor som har samma tro som vi, och riskerar sina liv. Det måste vara Guds vilja att vi ber för dem.


Klicka här för att läsa mer vi har skrivit om förföljelse i denna blogg. 


/Shadow


Dagen

Synden och otron har pågått i många decennier

Tidningen Dagen (27/9) skriver under rubrikern "Kyrkans kris är uppenbar" att Svenska kyrkan "befinner sig i en kris, förtroendemässigt, teologiskt/ideologiskt, organisatoriskt och ekonomiskt". Den ideologiska eller teologiska "krisen" redovisas på följande sätt:

"SvK har blivit en identitetslös kyrka utan någon egentlig teologi och utan tro baserad på Skriften, bekännelseskrifterna och vigningslöftena. Därmed har man inga svar på människornas frågor och då får de söka sig någon annanstans vilket man också gör, till nyandliga rörelser och andra religioner. Den inomkyrkliga avkristningen tycks nu ha gått så långt att allt tycks vara accepterat - allt utom en klar kristen identitet, tro och lära.

Politisk korrekthet, populism och tvärreligiös interaktion har ersatt en tydlig kristen identitet."

Jag tror att det är viktigt att inse att denna "kris" inte är något nytt fenomen. Den går långt tillbaka i tiden. En liten historisk återblick:

• Tidskriften Biblicum skriver i nr 6, 1974: "Avfallet från Bibeln och den kristna tron har under mycket lång tid varit förhärskande i Sverige. Väckelserörelserna under 1800-talet förmådde aldrig att i grunden återföra statskyrkan (svenska kyrkan) ur upplysningstidens förfall till att åter bli en biblisk-luthersk bekännelsekyrka, och när bibelkritiken på allvar satte in vid universiteten omkring år 1900 fanns det föga motståndskraft kvar. Den teologiska liberalismen kom att mer och mer dominera bibelundervisningen på alla stadier. Generationer av förkunnare och lärare har blivit och blir alltjämt uppfostrade i denna bibelkritiska anda, där det anses självklart att Bibeln är full av fel och brister, och att endast den som blundar för vetenskapliga fakta kan vara bibeltrogen."
  
• Påverkade av upplysningstidens teologi som satte det mänskliga förnuftet över Guds ord tog många avstånd från olika läror i den heliga Skrift. Man kunde välja och vraka vad man ville ha. Människan sattes som måttstock. Man hade en "ljus människosyn", gav ingen plats för Guds vrede över synden, förnekade arvssyndsläran, och syndafallet som en historisk tilldragelse. Därmed blev också talet om försoning för synden förnekat och nedtonat. Jesu kroppsliga uppståndelse och underverk förnekades. Man tycktes vara så som Paulus hade sagt om kommande tiders människor, "en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen." (2 Tim 4:3).
  
• År 1964 utsåg biskoparna i Svenska kyrkan en bibelkommission som fick uppdraget att klargöra "i vilken mening Bibeln är Guds ord". 1970 publicerade bibelkommissionen resultatet av sin utredning under titeln "Bibelsyn och bibelbruk". Där hävdas bl.a. att Bibeln innehåller en rad felaktigheter. Underverk och profetior förnekades. Teol dr Ingemar Furberg granskade boken i en skrift 1972 med namnet Bibelkommissionens betänkande »Bibelsyn och Bibelbruk» i kritisk belysning. "Bibelns undervisning om Gud blir inte uppenbarad sanning utan människors försök att tolka Gud i historien. Syndafallet blir ingen historisk händelse och allt tal om synd och försoning blir tämligen onödigt, när Guds vrede inte längre är en fruktansvärd realitet. Över huvud taget kommer Bibelns grundläggande undervisning att hänga i luften, när det historiska underlaget blir ifrågasatt. Inte heller när det gäller Jesu uppståndelse låter bibelkommissionen påskens vittnen träda fram och vittna om vad de med egna ögon har sett. »Trons grund blir nu inte längre, att Kristus verkligen är uppstånden. I stället för att söka vissheten i den yttre berättelsen härom söker man grunda sin tro på en inre erfarenhet» (s. 16). Man talar om verkligheten i den kristna uppståndelsetron men inte om att det kristna budskapet förutsätter de bibliska berättelsernas fakticitet. Ty Bibelns budskap kan inte lösgöras från historien utan är ett budskap om något som faktiskt hänt. För bibelkommissionen flyttas grundvalen för tron från det objektiva och historiskt sanna till människan själv." (Biblicum nr 2, 1972).
  
• I en artikel med rubriken "Kyrkans nuvarande kris" (Tidskriften Biblicum nr 3-4, 1980) skriver Seth Erlandsson om hur krisen börjat i kyrkans prästubildningar. "En kyrkas kris börjar ofta med att bibelkritik accepteras i präst- och pastorsutbildningen. När Bibeln inte längre är enda norm, regel och rättesnöre för vad man skall förkunna och lära, börjar man att utforma en förkunnelse, som till stor del bygger på mänskliga tankar och filosofier. En sådan förkunnelse kan påverka många och bli populär, men den har ingen himmelsk kraft att föda människor på nytt. Den kan inte skapa och stärka kristen tro." Han tar även upp Svenska kyrkans problem med kyrkotukt, dvs att man inte förmanar och korrigerar (eller utestänger) dem som öppet försvarar falsk obiblisk lära. Strävan efter enhet i läran har ersatt med fokus på yttre enhet. Kyrkan är full av splittring inbördes genom att man tror och lär olika, samtidigt som man vänder sig utåt och försöker upprätta gemenskap med andra kyrkor i yttre mening. 

Svenska kyrkans ideologiska eller teologiska "kris" är i själva verket synd, villfarelser och otro. Och detta har pågått i många decennier Det hör ihop med den bibelsyn man tagit över från upplysningstidens teologi, och som skiljer sig oerhört mycket från Jesus, apostlarnas, urkyrkans, reformationstidens och väckelsetidens bibelsyn. Människan har satt sitt förnuft över Skriften. Men en kristen skall vara en lyssnande lärjunge, för endast Kristus, världens Frälsare, är kyrkans Herre. Endast genom Guds ord kan människor helgas på ett sätt som behagar Gud. Jesus sa: "Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning" (Joh 17:17). Hur skall detta kunna ske, i en kyrka där själva förutsättningen (bibelsynen) är felaktig? Hur kan man tala om en "kris" när grunden är felaktig? Med ordet "kris" antyder man ju att det kan komma en upprättelse. Men en sådan upprättelse förutsätter ju att bibelsynen förändras, ända in i kyrkans ben och märg och på de teologiska fakulteterna. Det finns inget som antyder att detta håller på att ske, eller att Svenska kyrkan vill ha det så och eftersträvar det. Och hur kan man efterfölja Rom 16:17 på bästa sätt inom SvK? Martin Luther föreställde sig på sin tid att i den yttersta tiden kommer villfarelserna vara så stora att kristenheten endast bevaras i enskilda hem där man håller sig till Guds ord. 


/Shadow


Dagen, Dagen


Länkar:
Kyrkans nuvarande kris
Bibelkommissionens betänkande »Bibelsyn och Bibelbruk» i kritisk belysning
Biblicums kamp för biblisk tro