Feminism har alltid varit "satanistiskt"

I Dagen, den 28/9-11, kan man läsa om en "satanismkonferens" som hållits i Stockholm i veckan.
Det specifika temat var "feministisk satanism", ett säkert för många förvirrande och orättvist klingande begrepp.

Nu tycker jag personligen inte att artikeln i Dagen är särskilt belysande, t ex ges inget ordentligt svar på frågan om denna feministiska satanism motarbetar kyrkan och isåfall hur, eller om det är så att denna grupp istället vill komma in i kyrkans gemenskap.

Per Faxneld som håller på med en doktorsavhandling i religionshistoria, säger: "Feministisk satanism och feministisk teologi överlappar varandra", och förklarar uttalandet med att det satanistiska inslaget kommer sig av att Satan efter syndafallet har setts som en bundsförvant i kampen mot Patriarkatet, med Gud Fader och det manliga prästerskapet i spetsen.

Att det var just kvinnan som överlistades till synd av djävulen i Paradiset, ska ha lett till en slags förvrängd teologi för dessa satanistiska feminister, som då vill ha den bibliska sanningen till att kvinnan var den som först fick upplysning och spred denna vidare, och att hon alltid har straffats för det.
I ljuset av detta skulle Satan då vara en positiv symbol för kvinnan, stå för något kraftgivande och i sig en legitimitet att motarbeta den bibliska synen på kvinnan (som alltså då skulle vara negativ) samt i förlängningen samhällets upplägg (som skulle vara mansdominerad och kvinnoförtryckande).

Härav "överlappningen".

Själv förstår jag inte uppdelningen mellan satanistisk feminism och feministisk teologi, eller varför den skulle anses märkvärdig att uppmärksamma som vore det ett slags nytt fenomen.
Feminism ÄR satanistisk och har alltid varit det, i den meningen att
de som säger sig vara feminister medvetet eller omedvetet vill göra uppror mot den Ordning som Gud redan från början satt mellan man och kvinna.
Dagens moderna kvinna har två problem i detta:

1) Allt annat än kampen för sitt eget köns totala jämlikhet med mannen, all kamp om exakt lika villkor och lika förutsättningar och total självständighet och oberoende, ses som ett förräderi av kvinnan gentemot sitt eget kön.
I själva verket är det feministerna som sätter den största skillnaden mellan Man-Kvinna genom att tvärtemot vad de tror sätta upp en polemisk skiljemur mellan könen, istället för att släta ut alla tänkbara orättvisor/olikheter. Stilla fråga för många av dessa "könssoldater" att fundera på: om inga skillnader finns mellan Man-Kvinna, så vi skulle fungera bäst i ett unisexanpassat-samhälle, varför skapades vi inte anatomiskt likakönade på en gång?

2) Många feminister slåss för kvinnofridsfrågor och kallar sig därför feminister, som om behovet att definiera sitt kön som en maktfaktor blir en grupplojal krigsförklaring gentemot de män som behandlar kvinnor illa.
Det finns kvinnor som behandlar män illa också, på många olika kreativa sätt, men har någon hört talas om någon organiserad "maskulinism"..?

Ett strålande exempel på exakt hur bisarr aggressiv tunnelseende-feminism kan bli, är detta:
Författaren och självförsvarsintruktören Petra Östergren berättar hur man skulle agera på jourlinjer för misshandlade kvinnor, när det var slagna män som ringde: "Strunta i dem".
De fanns inte, enligt den radikalfeministiska förklaringsteorin Könsmaktsordningen. 

/Nephele

Är det så..?