Från söndagsskolan till avgrunden. Personligt och några bibelställen

Andreas Tärnvind, en tongivande barnledare inom frikyrkligheten, intervjuas i tidningen Dagen (20/9). Han vill lyfta fram söndagsskolans viktiga uppgift för människor. Han går så långt att han hävdar att söndagsskolan ofta är viktigare än själva gudstjänsten "därför att grunden läggs där". Själv har jag inte övergripande perspektiv eller kunskaper för att kunna uttala mig om riktigheten i ett sådant påstående. Jag tycker att det kanske blev lite väl "polemiskt" att ställa de två mot varandra. Skriften framställer båda som viktiga och positiva. a) Att få grunden som barn (eller senare i livet för den delen), och b) att byggas upp mer och mer med utökad kunskap senare för att förstå djupet av Guds kärlek och kunna vederlägga villfarelser, är båda två viktigt på olika sätt. Jag tänker på bibelord som: 

"du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus." (2 Tim 3:15). 

"Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal." (Ords 22:6).

tillsammans med bibelord som:

"Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda." (Heb 5:12). 

"De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.  

Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse. Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus." (Ef 4:12-15).

Kunskap om Kristus och om vad Bibeln lär kan givetvis komma från både offentliga barnsamlingar, och direkt från föräldrarna. Söndagsskolor och barnverksamheter kan i alla fall inte ersätta föräldrarnas andliga ansvar. Men en del av ansvaret kan ta sig i uttryck i att man tar med barnen till söndagsskola. Troende föräldrar kan inte delegera bort sitt eget ansvar till någon annan. Tillsammans med ovanstående bibelord kan nämnas:

"Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och förmana dem i Herren." (Ef 6:4). 

"Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp." (5 Mos 6:7).

"Fostra din son medan det finns hopp" (Ords 19:18).

Andreas Tärnvind kanske inte menade att polemisera när han gjorde sitt uttalande. I vilket fall som helst kommer jag att tänka på min egen uppväxt. Jag har nämligen gått en rätt märklig och krokig väg. Jag är uppväxt i en frikyrkofamilj. Jag gick i söndagsskolan, och i olika barnverksamheter. Jag fick grunden. Men någon gång i de tidiga tonåren slutade jag helt att gå till kyrkan. Jag kom bort ifrån Gud. Det finns nog många förklaringar till att det blev som det blev. Jag blev i alla fall väldigt avogt inställd mot kyrkan. Annat intresserade mig mer. Jag levde ett liv i sus och dus, blev bittert inställd till både föräldrar, kyrka, skola och samhälle. Mitt ego blåstes upp och jag var i 20 års åldern rätt förvildad och helt andligt vilse. Bibeln var för mig "ångestboken". Jag öppnade den inte ens. Ville inte läsa ur den. Istället läste jag massor av psykologi, psykiatri, filosofi, konst och annat. Jag levde inte rätt och livet var kaotiskt. Först senare, vid vuxen ålder, kom jag till tro på Kristus igen. Då var det som om allting var helt nytt. 


Men jag hade ju fått en grund, både i hemmet och i skolan. Hur kunde det bli såhär? En orsak kan faktiskt vara att evangeliet inte predikades rent och klart. För den bild som åtsminstone växte fram inom mig under mina upprorsår var ungefär såhär: Man är en kristen om man inte röker, inte dricker, inte dansar, och går i kyrkan, sjunger i kören och har erfarit andedopet och är glad och frimodig. Om man inte är sådan, så är det nog kört för en. Typ så. Kanske är det inte konstigt att Bibeln var "ångestboken" för mig. Jag vågade knappt öppna den, för jag kände mig genast dömd till helvetet bara jag läste lite ur den. Min syn på vad kristen tro är, hur man blir en kristen, och vad som är ett heligt liv, var rätt skruvad. Jag tror att det hade underlättat en hel del om man predikade lag och evangelium tydligare, om man inte framfört s k avgörelseteologi, utan framställt nåden så total som den verkligen är i den heliga Skrift, och om man inte fokuserat så mycket på upplevelser, "andedop" osv. 


Jag vill alltså understryka att det är inte bara viktigt att det finns söndagsskolor och barnverksamheter. Det är också viktigt att kyrkan verkligen predikar lag och evangelium rätt, dvs Bibelns budskap. För annars kanske barnen byggs upp för att sedan förlora alltsammans. Och om de bevarar tron så är det likväl nödvändigt att de får rätt biblisk undervisning. Kyrkan har inte rätt att predika något annat än vad Kristus och hans apostlar lärt. Uppriktiga syndare som känner sin ovärdighet i samvetet måste få raka besked om Guds nåd i Kristus, och hur oerhört stor Guds kärlek är. 


Jag vill också säga att jag inte skyller mina vilsna år på någon. Min egen synd var den främsta orsaken till att jag förirrade mig bort. Men nog är det viktigt att betona att den rena bibliska läran är det bästa serumet, motgiftet, mot synd? Det här bibelordet är starkt:

"Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob, sin undervisning gav han i Israel. Han fastställde den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn. Så skulle det bli känt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och de skulle berätta det för sina barn. De skulle då hoppas på Gud och inte glömma hans verk utan följa hans bud. De skulle inte bli som sina fäder, ett motsträvigt och upproriskt släkte, vars hjärta var opålitligt och vars ande var trolös mot Gud." (Ps 78:5-8).

Vad gäller söndagsskoleundervisning så minns jag också att en äldre bror och hans fru använde det som en slags evangelisationsmetod under en period. Han satte upp lappar i området om fri söndagsskoleundervisning, och rätt många föräldrar lämnade sina barn där. En rätt cool grej egentligen. 

/Shadow