Perspektiv

Bild komponerad av Shadow

Orden från Psaltaren i bilden ovan är ett uttryck för tacksamhet och förnöjsamhet i Gud. Psalmisten inser rikedomen i att ha gemenskap med Gud, Skaparen och Frälsaren. 

Orden har dock föregåtts av en kamp, en anfäktelse, en frestelse. Psalmisten har iakttagit hur väl det går för de ogudaktiga på jorden och han börjar förtvivla om rättvisan. Han skriver att han "avundades de övermodiga, när jag såg att det gick de övermodiga väl" (vers 3), "de plågas inte som andra människor" (vers 5), "Med sin mun stiger de upp i himlen och deras tunga far fram på jorden." (vers 9), "Så är det med de ogudaktiga, det går alltid väl för dem och deras rikedom växer" (vers 12).

Han vänder sedan blicken mot sig själv och säger: "Men förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde i oskuld mina händer." (vers 13). Hans sätt att betakta omvärlden fick honom att ställa frågor som det inte syntes finnas några svar på. "När jag försökte förstå detta, då tycktes det mig alltför svårt" (vers 16).

Men sedan sker en vändning i Psaltaren 73. Han tänkte ett steg till, och insåg att Gud till slut skall fälla rättvisa domar. Han såg bortom det synliga på jorden, och tänkte på Guds rättvisa. Han insåg då att de ogudaktigas rikedom och framgång på jorden får ett slut, och att de när allt kommer omkring inte äger den skatt det innebär att äga Gud i sitt hjärta, att veta att Gud är Frälsaren i himlen som mitt under lidanden vakar och tar hand om sina barn (vers 17-20).

Psalmisten inser därefter att hans egna frågeställningar var dårskap, ett köttsligt och ytligt sätt att betrakta omgivningen och de ogudaktiga. Han insåg att han själv gjorde sig till en dåre genom att se i avund på de ogudaktiga och ifrågasätta Guds rättvisa. "då var jag oförnuftig och förstod ingenting,som ett djur var jag inför dig." (vers 22). Han insåg att han själv har en enorm rikedom genom att han som själv är syndare, är benådad av Gud, förlåten, och att Gud alltid är med honom, hur svårt det än kan vara att tro det ibland. "Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära." (vers 23-24). Lyckan finns i att "vara i Guds närhet" (vers 28), både här i tiden, genom den personliga relationen med Frälsaren Gud, och sedan i evigheten. 


Med det perspektivet finns det inga skäl att avundas de ogudaktiga, och livet på jorden är inte heller det högsta goda. "Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt." (vers 26). Lidandet och tron gjorde psalmisten ödmjuk, trots att han själv i synd och svaghet tänkte oförnuftigt först. Detta står som motsats till hur det är för de ogudaktiga, som på grund av rikedom, makt och framgång blir högmodiga och våldsamma. "Därför är högmod deras halsprydnad och våld de kläder de bär." (vers 6). Det var inte jordisk rikedom och framgång som var den enda och direkta orsaken till deras högmod och ondska. Utan deras ogudaktighet, deras sätt att se världen utan att räkna med Gud och Guds omsorg mot fattiga och svaga som förtröstar på Honom, gjorde att de såg sig som denna världens barn, härskare, våldsverkare, omöjliga att stoppa, bättre och säkrare än andra. 


Framgången blev deras fall. Men lidandet kan vara den troende människans tillgång, även om det inte alltid verkar eller känns så. 

Psaltaren 73

/Shadow