De som sår med tårar

Bild komponerad av Shadow

Ps 126


En vallfartssång.
När HERREN gjorde slut på Sions fångenskap, 
då var vi som drömmande. 
Då fylldes vår mun med skratt och vår tunga med jubel. 
Då sade man bland hednafolken: "HERREN har gjort stora ting med dem." 
Ja, HERREN har gjort stora ting med oss, 
och vi är glada.


HERRE, låt våra fångar komma åter 
liksom strömmarna i Negev. 
De som sår med tårar skall skörda med jubel. 
Gråtande går de ut och bär sitt utsäde. 
Med jubel kommer de åter och bär sina kärvar.

---

"De som sår med tårar skall skörda med jubel", är ett poetisk beskrivning som för tankarna till Ordspråksbokens bildspråk. Orden är en uppmuntran till uthållighet i tro och bön. Främst skildrar de tron på återkomsten från Israels fångenskap, men de kan också tolkas andligt om uthållighet och tro ifråga om alla slags vedermödor.

Att be eller söka Guds hjälp när allt synes omöjligt är att så i rättfärdighet. Jämför orden hos Hosea: "Så åt er i rättfärdighet, skörda efter kärlekens bud, bryt er ny mark. Det är tid att söka HERREN, till dess han kommer och lär er rättfärdighet." (Hos 10:12). Det handlar om att tro utan att se, att vänta på Herrens utlovade upprättelse. Detta gäller i synnerhet alla Guds barn, som vid de dödas uppståndelse och skapelsens upprättelse, får ut allt som de har trott och väntat på här i tiden, under frestelser, prövningar, förföljelser, villfarelser, ogudaktighet, främlingskap och motstånd.

Denna uthålliga väntan är inte smärtfri utan kan gå hand i hand med "tårar", dvs smärta och lidanden. Frukten av uthålligheten och tron får vi inte genast se. Liksom sådden i jorden inte genast visar resultat, så visar inte heller rättfärdig väntan och tro genast frukt eller bönhörelse. De kristna lever på Guds löften, som gror tills tiden är fullbordad, oavsett om det gäller bönesvar redan här i tiden, eller skapelsens slutliga upprättelse och själens slutliga frälsning från allt ont. När tiden är inne kommer den stora skörden och den stora glädjen, trots att det sett så mörkt ut innan dess.

De slaktade martyrerna som beskrivs i Uppenbarelseboken, vars liv hastigt tog slut därför att de bekände sig till Kristus och inte förnekade honom under grym förföljelse, väntar på Guds upprättelse i himlen. De tröstas och förklaras rättfärdiga redan nu, men får vänta på den slutliga rättvisan:

"När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörd som de hade. De ropade med hög röst: "Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja, innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?" Och åt var och en av dem gavs en vit klädnad, och de blev uppmanade att vara stilla ännu en liten tid, tills antalet av deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fullt." (Upp 6:9-11).

Lönen för att ödmjuka sig inför Guds allsmäktiga hand i tro och förtröstan, är att våra bittra tårar slutligen förbyts i glädje och jubel. På samma sätt fick det jordiska Israels folk slutligen sin upprättelse från fångenskapens plågor, även om de fick vänta. Och när befrielsen och upprättelsen kom, var det stor glädje bland folket:

"De firade det osyrade brödets högtid med glädje i sju dagar, ty HERREN hade gjort dem glada och vänt den assyriske kungens hjärta till dem, så att han understödde dem i arbetet på Guds, Israels Guds, hus." (Esra 6:22). 

/Shadow