Men först givetvis...
Bibelorden
"Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: "Tag och ät. Detta är min kropp." Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: "Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse." (Matt 26:26-28).
"Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp?" (1 Kor 10:16).
"Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: "Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig." På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig." Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade. Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda. Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen." (1 Kor 11:23-32).
 |
| Från filmen The Passion of Christ |
Skriftens lära om nattvarden
Inom den yttre kristenheten framställes tre olika läror om nattvarden:
1) läran, att endast Kristi lekamen och blod skulle finnas i nattvarden, eller att bröd och vin i nattvarden förvandlas till Kristi lekamen och blod. Detta är förvandlingsläran (transsubstantiatio), en lära vilken alltsedan Laterankonciliet år 1215 är den romerska kyrkans officiella lära (jfr Mansi XXII,982) och särskilt fått sitt uttryck även i Tridentinum (jfr Sess. XIII, can.2; Seeberg, Dogmengeschichte II, 10 f; 21 ff.; 58; 113 ff.);
2) läran, att det i nattvarden blott finnes bröd och vin eller, vilket är samma sak, att brödet och vinet endast är avbilder (symboler) av Kristi frånvarande lekamen och blod. Så lärde inte blott Zwingli utan även Calvin, alla reformerta och alla reformerta sekter. Att Calvin skulle ha fördjupat Zwingli och Luther är en i den moderna dogmhistorien omtyckt, men icke desto mindre helt felaktig mening. I Consensus Tigurinus, som Calvin själv redigerat kalvinistiskt, heter det om Kristi lekamen, att denna i nattvarden är "så avlägsen som himmelen är ifrån jorden" (jfr XXV, ed. Niemeyer, s.196), och om den ordagranna (literalis) tolkningen av instiftelseorden förklaras, att den är "mycket förvänd" (jfr Consensus Tigur. XXII, ed. Niemeyer, s.196);
3) läran, att i nattvarden finns såväl bröd och vin som också Kristi lekamen och blod, eller att i nattvarden Kristi lekamen mottages med brödet och hans blod med vinet, och detta genom en förbindelse, som blott äger rum i nattvarden, och vilken därför kallas för unio sacramentalis, till skillnad från unio personalis, vilket äger rum mellan gudomen och mandomen i Kristi person, och till skillnad från unio mystica, vilken äger rum mellan Kristus och de trogna. Detta är den lutherska kyrkans lära, sådan den fått sitt uttryck i Luthers Lilla katekes, i den augsburgska bekännelsen (SKB, s. 60) och i konkordieformeln (SKB, s. 519). När det i art. X i den augsburgska bekännelsen heter, att Kristi lekamen och blod verkligen är närvarande "under brödets och vinets gestalt", får inte därmed förstås "skengestalt", utan, såsom det förklaras i apologien, att "Kristi lekamen och blod äro i sanning och väsentligen närvarande och utdelas tillsammans med de ting, som synas, brödet och vinet" (SKB, s. 185).
På frågan, vilken av dessa läror, som är den heliga Skrifts lära, måste svaras:
1. Den romerska förvandlingslära är utesluten, därigenom att i Skriften även efter konsekrationen brödet och vinet alltjämt omtalas såsom närvarande (I Kor. 11:27). Den romerska invändningen, att blott brödets yttre gestalt eller ett skenbröd är närvarande, strider mot Skriftens ord, vilka inte talar om skenbröd utan om bröd. Därför betecknar Luther i de schmalkaldiska artiklarna den romerska förvandlingsläran som "den sofistiska spetsfundigheten", och mot den anför han 1 Kor. 10:16 och 1 Kor. 11 :28 (SKB, s.332). Eljest kallar Luther transsubstantiationen också "en munkdröm, bekräftad av Thomas av Aquino och godkänd av påvar" (WA 11,441). Det romerska förfarandet, att ersätta bröd med skenbröd är så godtycklig, att alla Skriftens utsagor skulle kunna förvandlas till ett blott sken, om sådant tillätes. Förvandlingsläran hör ihop med hela det ofog, som den romerska kyrkan bedriver med nattvarden, nämligen mässoffret, varigenom Kristi offer på korset påstås oblodigt upprepas likaledes förvarandet, uppvisandet, tillbedjandet, omkringbärandet (Kristi lekamens fest) av hostian som uppgiven varande Kristi lekamen, undanhållandet av kalken med motivering genom konkomitansläran, vilket senare skall närmare framställas.
2. Den reformerta läran om den verkliga frånvaron är utesluten, därför att Skriften betecknar Kristi lekamen och blod såsom tillstädesvarande inte blott för tron utan också för nattvardsgästens mun. Med orden: "Tagen, äten", uppmanar Kristus till ett ätande med munnen, och om det, som framräckes till och mottages av munnen, säger Kristus, att det är hans lekamen och blod. De reformertas påstående, att Kristi lekamen och blod skulle vara tillstädes för tron men inte för munnen, berövar orden "Tagen, äten" det objekt, som Kristus själv gett dem. Chemnitz säger: "När Kristus säger 'Äten', 'Dricken', så föreskriver han sättet och viset för tagandet, nämligen att vi med munnen skall ta det som i Herrens måltid är tillstädes och framräckes" (Fundament. Sanae Doctr., s.12). Visserligen finner vi i instiftelseorden en mycket klar uppmaning att tro eller till det andliga ätandet. Men denna uppmaning avsluter sig till ätandet med munnen och grundar sig på det. Uppmaningen till tron föreligger i tillägget: "som varder utgiven för eder". Vid det muntliga mottagandet av Kristi lekamen skall lärjungarna tro, att de genom Kristi för dem utgivna lekamen har en med dem försonad Gud eller syndernas förlåtelse. Samma uppmaning ligger i orden: "Gören detta till min åminnelse".
3. Den lutherska läran om nattvarden är Skriftens lära, därför att den utan strykningar och tillägg låter alla ord i instiftelseorden behålla sin giltighet, både sådana, som anger brödets närvaro, och sådana, som lyder på Kristi lekamens närvaro. Med andra ord: den lutherska läran omtolkar varken med Rom ordet bröd till skenbröd, ej heller omtolkar den, såsom de reformerta samfunden gör, Kristi lekamen till en skenlekamen, d.v.s. till en symbol för Kristi frånvarande lekamen. Den låter både sant, väsentligt bröd och Kristi sanna, väsentliga lekamen vara tillstädes i nattvarden, då instiftelseorden lär båda dessa ting. Detta måste vi närmare framställa på grund av den romerska och den reformerta motsatta läran.
---
[Angående de reformertas tendens att läsa in orden "symboliserar", "betyder" eller "betecknar" i ordet är, när Jesus säger Detta är min kropp]
Luther säger: "Varhelst det lilla ordet 'är' brukas, talar man förvisso om samma tings väsen, inte om dess betydelse" (WA 26,277 ff.). Detta innebär, att där det står "är", talar man alltid om vad ett ting är och inte om att det betyder något annat. Det mänskliga språket skulle upphöra att vara ett medel att göra sig förstådd på, om "är" inte vore "är" utan skulle betyda något annat. Det lilla ordet "är" står aldrig någonsin i betydelsen "betyder", vilket även reformerta teologer medgivit. Man har faktiskt sammanställt en hel katalog av skriftställen, där "är" föregives stå i betydelsen "betyder". De ställen, som framför allt anförs, är Joh. 10:9, 15:5, 1 Kor. 10:4, Luk. 8:11, Matt. 13:38, Matt. 11: 14, Gal. 4:24. Men just de anförda ställena bevisar, att "är" inte står i betydelsen "betyder". Då det i Skriften heter: Kristus är dörren, vinträdet, klippan o.s.v., så finns det i dessa satser visserligen ett bildlikt uttryck (tropus), men detta ligger inte i kopulan "är" utan i predikatets substantiv "dörr", "vinträd", "klippa". Kristus betyder inte dörren utan är verkligen dörren, naturligtvis inte någon naturlig dörr, som exempelvis leder från gatan in i ett hus, utan han är den andliga dörren, nämligen den dörr, genom vilken manniskorna går in i Guds rike. På så vis förklarar Kristus själv uttrycket, då han säger: "Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst." Därvid bibehåller kopulan "är" sin första och enda betydelse. "Är" siktar på väsendet, på det som Guds Son verkligen är, nämligen den andliga dörren till Guds rike.
Samma sak gäller om de övriga anförda exempien. Kristus betydde t.ex. inte klippan, utan han var verkligen den andliga klippa, som följde Israel genom öknen. Även om det rör sig om bilder, förblir "är" lika med "är". Vi säger visserligen, då vi pekar på en bild av Petrus: "Detta är Petrus", men vad vi vill säga är inte, att bilden betyder Petrus, utan att det av bilden framställda är Petrus, eller: detta är en avbildad Petrus. Här har Petrus blivit--för att tala med Luther--ett "nytt ord". Till bildernas kategori hör även alla de skriftställen, där det föreligger liknelser och allegorier (jfr Matt. 13 :38: "Åkern är världen", Luk. 8: 11: "Säden är Guds Ord"). Även här är meningen inte, att den naturliga säden betyder Guds Ord, utan att det, som framställs i liknelsen med den naturliga säden såsom bild, är Guds Ord. På samma sätt betyder inte åkern världen, utan det, som framställs i liknelsen med åkern som bild, är världen. På så vis förklaras även Gal. 4:22 ff.: Det, som avbildas eller framställs såsom typiskt genom Hagar, är sinaiförbundet med dess trälar, och det, som avbildas och framställs såsom typiskt genom Sara, den fria, är löftets eller evangeliets förbund, som inte föder trälar utan barn. Luther säger: "Då svärmarna kommer med en utsaga på något av jordens språk, där det står 'är' i betydelsen 'betyder', så skall de anses ha vunnit. Dessa höga andar kan inte på ett rätt sätt se på talekonsten, språkläran, eller som de betecknar det, tropus, som man lär sig i skolan som barn." (WA 26,270 ff. Man läse Luthers hela klassisk utläggning härav.)
Viktigt är särskilt det, som Luther säger i detta sammanhang: "Det lilla ordet 'är' står alltså alltid fast i den heliga Skrift; varhelst Skriften säger, att en sak är det här eller det där, kan vi därför också lita på det fast och utan tvivel. Vad skulle Skriften vara, om man inte kunde lita på detta lilla ord. Då skulle ingen, inte ens en enda, sanning uppenbarad i Skriften stå fast; förgäves skulle det då stå i Skriften: Gud är, domen är, helvetet är, himmelen är, Kristus är Guds Son o.s.v. Ty kunde 'är' tagas som 'betyder', vem kunde då förhindra, att en otroende skriftutläggare gjorde även Gud, domen, helvetet, himlen, Guds Son m.m. till ting, som är tomma bilder?" Zwingli och alla, som följt honom, tar därför fel, då de menar, att "är" på inte så få ställen skall tas som "betyder". (Hit räknar Zwingli också I Mos. 41:26, jfr Luther WA 26,277).
---
Ett åsidosättande av Skriftens ord, som beror på ett rationalistiskt axiom, föreligger i de reformertas förnekande av Kristi lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden. De medger både direkt och indirekt, att Skriftens ord vid första anblicken lär Kristi lekamens och blods närvaro och inte dessas frånvaro, men de säger att nattvardsorden måste tolkas på så sätt, att de rimmar med tron. Frågar man vad det är för innehåll i den tro, enligt vilken nattvardsorden skall tolkas, så svarar de äldre och nyare reformerta teologerna inte med några Skriftens utsagor utan med ett mänskligt dekret, som säger, att om inte Kristi mänskliga natur skall omintetgöras, kan det bara tillkomma den en synlig och lokal närvaro. Calvin lär eftertryckligen, att Kristus efter den mänskliga naturen blott äger en närvaro, som inte överstiger Kristi kropps naturliga dimension, och som således inte räcker till för ett nattvardsfirande på många orter i världen (jfr Inst. IV,7). Vad som ligger bakom det reformerta förnekandet av Kristi lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden är, såsom med lätthet kan bevisas, den omständigheten, att ett mänskligt axiom göres gällande i strid mot Skriftens utsagor.
---
Några kyrkofäder
(dessa citeras inte som belägg för läran, för endast Guds ord avgör vad de kristna skall tro, utan de citeras som exempel på hur urkyrkan såg på nattvarden)
"Från eukaristin och bönen håller de sig borta, eftersom de inte bekänner att eukaristin är vår Frälsaren Jesu Kristi kött som led för våra synders skull och som Fadern uppväckte i sin godhet. De som talar emot Guds gåva går under i sitt disputerande. Det vore bättre för dem att ha del i kärleken så att de kan uppstå. Håll er borta från sådana och tala inte med dem vare sig enskilt eller offentligt. Håll er i stället till profeterna och särskilt till evangeliet. Där blir lidandet kungjort för oss, och där har evangeliet gått i fullbordan. Undvik splittringar som är upphovet till allt ont." (Ignatius brev till Smyrna, kap 7, ca 80-110 e.kr).
"Han har lyssnat till eukaristibönen och sagt sitt Amen tillsammans med de andra, stått vid bordet och räckt ut sina händer för att ta emot den heliga födan, tagit emot den och fått del av vår Herres kropp och blod under lång tid." (Dionysios brev till Xystus, från mitten av 200-talet, citerat i Eus Eccl VII: 9:4).
"Far inte vilse, mina bröder! Om någon följer efter en som vållar söndring, skall ha inte få ärva Guds rike; och om någon vandrar i ett främmande sinne, så är han inte ens med Kristi lidande. Var alltså ivriga att delta i en enda eukaristi, ty vår Herre Jesus Kristus äger blott ett kött och en enda kalk till förening med hans blod." (Ignatius brev till Filadelfierna, kap 3-4, ca 110 e.kr).
/Shadow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar