Jag tror att SvK, (eller kanske "SVeK", ett uttryck jag stött på, vore ett bättre uttryck..?) skulle fungera utmärkt som en social hjälporganisation istället. Då skulle de kanske göra mer nytta, om ingen religion var knuten till verksamheten.
Som det är nu, undrar jag hur denna gamla institution fortfarande kan kallas "kyrka". Därtill "evangelisk-luthersk".
Det är isåfall en kyrka i enormt andligt förfall som med ledares hjälp och eftergivande av folktryck har vittrat sönder fundamentet kyrkan ska vila på, Guds ord, så systematiskt och närmast djävulskt metodiskt att man kan förvåna sig över att de övre skikten inom Svenska Kyrkan fortfarande minns vad alltihop handlar om och då och då gör några blänkare om en Jesus som gav oss kärlekens bud.
Det är detta kärleksbud SvK vill bejaka, men sättet de gör det på kostar ett förvridet evangelium, obibliska läror som sprider sitt gift inom hela kyrkan, ända ut till varje församlingsmedlem.
Det finns en oerhört försiktig och tålmodig bild utåt, när representanter ska förklara hur de tänker, och en febrig glöd när de anammar sitt kärleksbud till exempel genom att inte bara möta människor från andra religioner, utan även gå samman med dem i tider av kris. Då för att de vill visa en enad front, demonstrera mot det onda våldet och visa att "ensam inte är stark" när annan nöd drabbar. Plötsligt ska udda vara jämnt och man har ett andligt syskonskap inför Gud.
De inser inte hur detta gift jag tidigare nämnde, alltmer får fäste och hur direkt ogudaktig kyrkan till följd av allt detta.
När skedde denna olyckliga nedmontering av Gudsordet, egentligen..?
1958 uppger kyrkans officiella lära att kvinnor får prästvigas, trots att detta är obibliskt.
Homovigslar infördes 2009.
En mycket tydlig hästspark rakt på Skriften.
Liberalteologin har stadigt varit på frammarsch, under lång tid.
Men kanske är det trots allt inte så märkligt, redan under teologiutbildningen uppmanas och instrueras studenterna att närma sig texterna kritiskt. Och bibelkritik har varit något som länge gått hand i hand med folkkyrkan.
Högskoleverket granskade 13 av landets teologi och religionsutbildningar på högskolenivå 2002, och deras kritik mot sju av dessa skolor var hård.
Vetenskap och Folkbildning, "VOF", skriver såhär:
"Vi trodde kanske gärna att, sedan stat och kyrka skildes åt, det skulle vara slut med statlig finansiering av prästers utbildning. Om man tittar på verkligheten blir man dock förvånad."
Vidare citat ur VOF's sammanställning:
“Synen på vetenskaplighet har också förändrats så att en större samverkan mellan akademi och kyrka åter är möjlig.” Och vidare: “Samtidigt utvecklas synen på vetenskaplighet och möjliggör en större samverkan både mellan pastoralteologi och akademisk teologi och mellan studentens verksamhet på universitet och i församling. Det är i denna verklighet som Svenska kyrkan nu har att medverka till bästa möjliga prästutbildning.”
Att staten ska utbilda präster är av naturliga skäl förkastligt. Den som vill kalla en skola ett universitet/högskola idag, måste enligt Högskoleverket bl a uppfylla detta: “Ha grundutbildning och forskning som är väl etablerad och av god vetenskaplig kvalitet.”
Det säger sig självt att en teologiutbildning som formas i ett klimat där man måste ta hänsyn till "teologins behov av att precisera sin vetenskapliga roll inom universiteten" (Citat från Högskoleverkets sammanfattning av sin granskning), oundvikligen blir bibelkritisk.
Det innebär att med alla tillgängliga instrument ifrågasätta, dissekera och söndra de ursprungliga texternas genuinitet.
Och vem ska kyrkans anställda i första hand vara lojala mot, de som har den ekonomiska fördelen att ha åsikter, eller gentemot Skriften allena..?
Gentemot folktryck och politisk opinion, eller mot Guds ord?
Vad vi har idag är en liberal, bibelfientlig och ryggradslös inrättning, en folkets kyrka.
Att det idag finns många praktiserande präster som inte har någon Gudstro alls inom folkkyrkan är inte förvånande, och de verkar inte besvärade av det.
KG Hammar, vår förre ärkebiskop, var inte direkt någon inspirerande resurs.
Med en sådan ledare är det inte svårt att förstå förfallet, men hur långt ska det gå?
Även Wejryd är ute och cyklar när han pratar om homovigslar som något självklart, aldrig skulle neka Ecce Homo-utställning och svarar så vagt om sin egen tro man kunde missta honom för att vara anhängare till New-Age.
SvK har en samvetsklausul. Den kan präster använda sig av och till exempel vägra viga samkönade eller rösta in en kvinnlig präst.
Nu borde hela rasket ta och antingen rensa upp i skräpet, kasta ut villolärorna och återbörda kyrkan till det den är avsedd för, eller helt enkelt använda sig av det lilla samvete som finns kvar och be att få bli avkragad.
/Nephele
Dagen
Det är en bra blogg och här finns många kloka ord.
SvaraRaderaDock, när det gäller frågan om kvinnor så finns nästan inga bibeltrogna kvar som inte menar att även kvinnor kan predika och vara ledare. Så var det också i urkyrkan. Bl a Paulus hade ju omkring sig kvinnliga ledare. Inom frikyrkorna har kvinnorna nästan alltid fått predika.
Detta är kvinnosynen enligt min mening en sak som kyrkan idag lider av, när kritikerna hänvisar till den kvinnosyn RKK och SvK har/har haft. "Kunde kyrkan ändra sig när det gäller kvinnor så kan den ändra sig när det gäller annat, t ex HS."
Många av våra första evangelister inom Pingst och andra frikyrkor har gått på Guds kallelse före männen och förkunnat Kristus, utan att bråka om männens syn på dem. Vi har i alla fall ett tydligt ord i bibeln om att "här är inte man eller kvinna".
Både bibeln och vårt förstånd säger oss att kvinnorna är lika mycket människor och Guds tjänare som männen. När det gäller andra saker man godkänner i SvK tycker jag att vår tro, känsla och förstånd skall överensstämma.
Sedan, när det gäller prästämbetet etc så är vi i NT och där tillhör alla, även kvinnor, det allmänna konungsliga prästerskapet. Prästämbetet och Faderbegreppet etc är ju något ämbetskyrkorna har odlat.
Hej Lelle, tack för din kommentar.
SvaraRaderaDet finns ingenting i Bibeln som visar att det funnits kvinnliga andliga ledare.
De bibeltrogna som finns idag skulle aldrig mena att det av Gud instiftade prästadömet kan innefatta kvinnor, helt enkelt därför att Bibeln inte lär så.
Den offentliga rollen som andlig undervisare/präst, tillhör mannen.
Det allmänna prästadömet som utgår till varje kristen, skiljer sig från den tjänst som hör till en offentlig kallelse från en församling.
I det allmänna prästadömet verkar vi alla, som är frälsta till Kristi nåd, att förmedla evangelium helt i enlighet med missionsbefallningen.
Naturligtvis är troende kvinnor lika mycket Guds tjänare som troende män, det handlar inte om en värderingsfråga utan om olika tilldelade roller.
När det gäller vad som måste överensstämma ifråga om vad som ska få utslagsröst i olika frågor rörande tro och praktik, är det alltid Bibeln, Guds ord, som ska ha auktoritet.
Därmed faller våra egna känslor och vårt "förstånd" bort, eftersom människan så länge hon sätter sig själv och sina värdsliga värderingar först, alltid kommer att kompromissa bort det heliga Ordet som redan är givet och inte tillåtet att ta kommando över.
Mvh Nephele
Hej och tack för ett intressant inlägg.
SvaraRaderaJag är en bibeltroende kristen som fortfarande finns kvar i Svenska kyrkan, och tillhör sålunda en krympande minoritet. Visst har jag funderat på hur länge det är möjligt att stanna kvar, men fortfarande finns det svenskkyrkliga församlingar inom rimligt avstånd från min bostadsort där jag kan känna mig hemma och fira gudstjänst i sanning och trygghet. Det låter kanske inte så när man hör och läser om Svenska kyrkan, men sådana församlingar existerar faktiskt än. Små luftfickor i ett sjunkande skepp.
Det råder delade meningar om huruvida man bör lämna Svenska kyrkan eller stanna kvar och be och arbeta för förändring. Var och en får göra sitt eget val - själv stannar jag kvar tills vidare.
När det gäller frågan om kvinnliga präster har jag alltid haft en skepsis och tveksamhet inför detta, inte minst eftersom jag haft ganska många pålitliga, andligt förtroendeingivande och intellektuellt hederliga människor i min omgivning som på bibliska grunder ansett att det är fel. Eftersom även jag vill bygga min tro på biblisk grund, har deras uppfattning varit viktig för mig. Men när jag på egen hand har granskat de argument som förs fram, har jag inte funnit dem vara tillräckligt övertygande. Jag är än idag tveksam till om det är rätt med kvinnliga präster, och jag köper inte på något sätt argumentet att det handlar om jämlikhet (att vara präst är ingen rättighet), men jag vågar inte kategoriskt avvisa att det faktiskt skulle kunna vara förenligt med Guds vilja. Min tveksamhet gör dock att jag i mitt gudstjänstliv vanligtvis väljer en manlig präst framför en kvinnlig, under förutsättning förstås att det är en präst som förkunnar ett rent och oförfalskat evangelium (vilket för mig trots allt är viktigare än prästens kön).
För att återknyta till det du skriver om en kyrka i förfall, har jag på senare tid börjat fundera på hur Svenska kyrkans utveckling hade sett ut om alla gladeligen hade accepterat den förändrade ämbetssynen redan på 1950-talet. I så fall hade kyrkans ledning inte kunnat driva ut och marginalisera de bibeltrogna så effektivt som man nu gjorde - med statens benägna bistånd - i sitt grymma maktmissbruk.
(forts följer...)
(forts på föregående...)
SvaraRaderaMåhända hade Svenska kyrkan under de senaste decennierna i så fall stått bättre rustad att stå emot den storm av kristendomsfientlig sexualmoral och äktenskapssyn som svept in över vårt gudsfrånvända, sekulariserade samhälle. (Bibeln är som bekant mycket tydligare när det gäller utlevd homosexualitet än i frågan om kvinnliga präster. Man måste verkligen blunda hårt för att inte se dess otvetydiga ord.)
Så blev det nu inte. Och ingen vet, kanske hade förfallet blivit verklighet ändå, bara i mindre omfattning och långsammare takt. Men nu står vi här, vingklippta och marginaliserade i vår egen kyrka. I kyrkomötet, SvK:s högsta beslutande organ, finns endast EN nomineringsgrupp som fullt ut står för dessa bibliska värden. Av kyrkomötets 261 mandat har Frimodig kyrka endast 13. Det säger en hel del om situationen.
Som jag antydde i en bisats ovan, får vi inte heller glömma statens - och då i synnerhet socialdemokratins - roll i avkristnandet av Sverige och Svenska kyrkan. Till och med kyrkans biskopar utsågs ju av staten. Den socialdemokratiske kyrkoministern (ecklesiastikministern hette det väl på den tiden) Arthur Engberg uttryckte sig så här på 1930-talet: "Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för Kungliga Salighetsverket." Vad jag har förstått var samhällets och kyrkans (!) sekularisering under resten av 1900-talet en mer eller mindre uttalad strategi. Sverige skulle befrias från kristendomen. Detta märktes inte minst på att staten inte släppte makten över kyrkan förrän man var säker på att den självmant skulle fortsätta gå i det politiskt korrekta, socialistiska ledbandet. Vilket den för övrigt lydigt gör än idag, det torde vara uppenbart för de flesta.
Med sådant i tankarna är det lätt att misströsta. Men samtidigt ska vi vara glada och hoppfulla, eftersom vi ser att Gud fortfarande älskar sin kyrka och verkar i kärlek och godhet genom oss som finns kvar och vill tjäna Honom på saligt allvar.
Gud gör under.
Gud är god mot oss.
Lovad vare Han!
Bäste Anonym!
SvaraRaderaJag ska medge att jag själv ansåg, precis som du, att det hedersamma vore att stanna kvar i SvK och utgöra den där viktiga minoriteten.
Särskilt viktigt ansåg jag det var att bibeltrogna präster stannade kvar, allt för att rädda så många själar som möjligt från att bli totalt vilseförda.
Men när jag på allvar satte mig in i bibeltexterna, och på hyfsat nära håll har fått se vad splittring kan göra med en församling, både med läran och med människorna som tillhör den, då kan jag inte längre blunda för att Människan må vara osäker i frågan men Skriften är mycket tydlig.
Att säga annat är att blunda för vad det står, att inte vilja ta till sig sanningen.
När det gäller det övriga du skriver har jag läst det flera gånger,och jag tror dig verkligen när du säger att du inget hellre vill än att följa Ordet, låta dig ledas av dess sanning och ingenting annat. Därför hoppas jag att ditt samvete kommer att bromsa dig i tid, få dig att åter ompröva om du verkligen tror på fullaste allvar att ditt val är klokt.
Engbergs uttalande och agerande var fruktansvärt, liksom det är hemskt överhuvudtaget hur vår största kyrka idag kan anses vara just en kyrka, med tanke på hur utvecklingen har gått och hur öppet läran trotsar Guds eget ord. Det spelar hur som helst ingen avgörande roll, kyrkan har idag ingen trovärdighet. Det finns för mycket röta för att man ska kunna använda Bibeln för att rättfärdiga att man stannar kvar.
Den som älskar Gud lyssnar till Honom:
Joh 14:23-24
"Jesus svarade: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord."
Att säga att Gud älskar en kyrka som lär ut ett budskap i strid med Skriften, är att bedra sig själv och andra:
Tit 3:10-11
"En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång, eftersom du vet att en sådan är på fel väg och syndar och har dömt sig själv."
Mvh Nephele
Det verkar finnas någon begränsning i hur långa inlägg man kan skriva, så jag får än en gång dela upp min text på två kommentarer.
SvaraRadera* * *
Självklart älskar Gud inte att man sprider villoläror. Men du kan väl inte på fullt allvar mena att Han helt skulle ta sin hand från alla inom Svenska kyrkan bara för att dess ledning har avfallit från Honom? Jag gör ständigt precis det som beskrivs i Tit 3, och avvisar alla de många villolärare som uppträder i SvK. Lika självklart bejakar jag och lyssnar ödmjukt till dem inom SvK som förkunnar ett rent och klart evangelium. De bibelord du hänvisar till ger inte mig någon ledning när det gäller frågan om att stanna kvar eller gå. Har du fler och tydligare ord så lyssnar jag gärna.
(Vill tillägga några ord om bibeltolkning, när vi nu i praktiken snuddar vid ämnet. Efter många år i SvK har jag blivit ganska allergisk mot uttalandet att "det går att tolka Bibeln på olika sätt". Idag verkar det mest användas som en ursäkt för att slippa ta Guds Ord på allvar och istället skapa sig en egen religion som passar den egna, befintliga livsstilen. Men faktum kvarstår: även de som seriöst försöker förstå Guds vilja med utgångspunkt i Hans Ord kommer ibland till olika slutsatser. Och där tror jag vi ska akta oss för att vara alltför kategoriska om att just vi själva har den enda rätta tolkningen. Jag kan se sådana tendenser skymta igenom i det du skriver, och jag vill i all ödmjukhet säga att jag tror att du ska vara lite vaksam med det. Det gäller säkert mig själv också.)
Jag tror, som du skriver, att jag ständigt måste vara beredd att ompröva min ståndpunkt i frågan om kyrkotillhörighet. Den dag då jag inte längre kan hitta en församlingsgemenskap där jag kan fira gudstjänst i Ande och sanning är det naturligtvis omöjligt för mig att stanna kvar.
SvaraRaderaAv det du skriver framgår det att du lämnat SvK. Vilken kyrka tillhör du idag? Jag är övertygad om att även den har brister, men att Gud ändå älskar alla de medlemmar som vill följa Honom, och att Han utför sitt goda verk även om kyrkans ledning någon gång skulle fatta beslut som Han ogillar. (Jag är förstås medveten om att det säkerligen är en gigantisk gradskillnad, men grunden för Guds kärlek är densamma i båda fallen.)
Även jag har förresten på nära håll sett vilken splittring som förekommer i många församlingar. Man blir verkligen djupt bedrövad. Det är en tragisk bild av kyrkan man ser där. Men det är inte den enda bilden av SvK. Lyckligtvis.
Jag tror det är fullt möjligt att Gud håller sin hand över många i SvK, det är inte vad frågan handlar om. Men är det en ursäkt att stanna kvar..? När ledningen, och därmed som en bidragande konsekvens många av medlemmarna, har avfallit..? Det finns inget bibliskt stöd för det, men däremot uppmaningar till att lämna.
SvaraRaderaJag lägger in en länk, som förklarar, om du orkar läsa. Det är ett stort ämne. Du får gärna ställa frågor utifrån läsningen sedan, eller komma med reaktioner.
http://gammal.lbk.cc/biblicum/19981103.HTM
Själv tillhör varken jag eller min man någon kyrka, tyvärr. Men jag ber att den dagen ska komma, då vi finner någon som är den rätta. Det finns redan en tänkbar, men hur det blir får vi se. Mycket på grund av det geografiska avståndet också.
Om vi blir medlemmar där, kommer vi säkert att skriva om den kyrkan.
Jag vet att ingen människa är perfekt, men det är stor skillnad på att försvara det som är fel, t om att inte ha en Gudstro eller uppmuntra folk att läsa Bibeln symboliskt, och på att sträva efter att Bibelns ord alltid ska få komma i första rummet.
En trevlig söndag önskar jag dig! =)
Mvh Nephele
Ja, det är en del av problematiken - att hitta en annan kyrka där man kan rota sig och få ett nytt andligt hem. Det är inte så enkelt som det kanske kan låta. Det har ni säkert egen erfarenhet av.
SvaraRaderaTack för lästipset! Jag har läst igenom det (oj vad sent det blev), prövat det mot Skriftens Ord enligt dess egen uppmaning och funnit det i allt väsentligt vara värt att ta till sig. Utifrån texten (och utifrån vad jag redan tidigare visste) känner jag mig fullt förvissad om att mitt hjärta har den riktiga inställningen till villolärare och att jag redan idag undviker gemenskap med dessa.
Dock är jag medveten om att det finns ett allvarligt problem, nämligen att min kyrkoavgift enligt den förkastliga territorialprincipen för närvarande tillfaller en församling som å det grövsta avfallit från Guds Ord. Detta är dock ett förhållande som förhoppningsvis kan åtgärdas på relativt kort sikt genom att bibeltrogna stannar kvar i kyrkan och ser till att kyrkomötet beslutar avskaffa denna gammalmodiga princip. Vid senaste kyrkomötet fattades det inte många röster för att ändringen skulle ha blivit av.
När detta är åtgärdat har jag inte längre någon gemenskap med villolärare enligt den definition som gavs i texten. Detta under förutsättning att jag definierar min kyrkogemenskap som den lokala församling där jag är delaktig. Och jag ser inga bibliska argument för att kyrkogemenskap måste innebära högsta organisatoriska nivå i ett samfund, så länge jag undviker villolärare även inom samfundet.
Jag är alltså helt trygg med att min personliga kallelse för tillfället är att verka i den församling där jag har mitt andliga hem. Men jag måste naturligtvis vara helt öppen för möjligheten att Den Helige Ande när som helst kan leda mig på en annan väg.
Hoppas att ni snart hittar er nya kyrkogemenskap! Det är inte nyttigt att stå utan.
Välsignad söndag!
Hej igen! =)
SvaraRadera"Jag är alltså helt trygg med att min personliga kallelse för tillfället är att verka i den församling där jag har mitt andliga hem. Men jag måste naturligtvis vara helt öppen för möjligheten att Den Helige Ande när som helst kan leda mig på en annan väg.
Hoppas att ni snart hittar er nya kyrkogemenskap! Det är inte nyttigt att stå utan."
Har du hört talas om "exodus-tanken"?
Jag citerar här ur en (mycket intressant) Biblicum-artikel, och lägger in hela länken sist:
"Det som behövs för att en bekännelsekyrka skall bildas är alltså ett särskilt ingripande från Herren. Denna tanke återfinns i NV 11/73, där ett uttalande av Bibeltrogna Vänners styrelse från den 25 sept. 1973 publicerades av Danell utan kommentar. Där heter det bl.a.:
Vi vill enligt Guds Ord bli stilla inför Herren (Jes. 30:15) och i trohet mot honom fortsätta vår verksamhet i övertygelsen, att om den tid skulle komma, som nödvändiggör en förändring, så kommer Herren tydligt att visa oss det.
NV 11/73, s. 151.
Om detta skrev Per Jonsson i Lutherskt Sändebrev:
På vilket sätt skall Herren visa oss något, som han inte redan har visat oss i Ordet? Med sådana tankar halkar man lätt in på kiliasm och andra obibliska och osunda drömmar.
LS 6/73, s. 3.
Danell hade långt tidigare lagt fram sina planer på ett »exodus» ut ur den avfallna statskyrkan. Vi har ovan citerat orden ur NV 11/69:
Vi kan inte ha någon gudstjänstgemenskap med dem som förfalskar Guds ord och förändrar de heliga apostoliska ordningarna. Vi skall inte ha någon del med dem. (Rom. 16:17, 2 Tess. 3:6, Tit. 1:16, 3:10, 2 Tim. 3:5). Vi inbjuder dem inte till våra dagar och möten. Vi deltar inte i deras arrangemang."
"Denna teologi och denna kyrka står dock icke på Bibelns och bekännelsens grund Lättast angripes dessa föreställningar utifrån orden »När tiden är inne». Detta uttryck ur den bibliska frälsningshistorien betecknar en tidpunkt, då den insiktsfulle bekännelsetrogne ser, att måttet av svårigheter och lidanden är fyllt: »Då gäller ingenting mindre än att rädda sin själ.» Denna ännu ej komna stund är att likna vid »Exodus». det judiska uttåget ur Egypten. Gud skall kalla. Gud skall sända ledare. Gud skall göra ett nytt ingripande. Detta är svärmeri. Det är en glömska av att det gudomliga uttåget, kyrkans skapelse, en gång för alla ligger bakom oss i Kristi försoning. Någon ytterligare handling av Gud har vi inte att vänta före den yttersta dagens ankomst. Det blir den enda apokalyptiska finalen. Under mellantiden har vi bara Ordets ljus att hålla oss till."
http://gammal.lbk.cc/biblicum/19746606.HTM#68
Jag kommer automatiskt att tänka på de många sk liberalkristna, som i första hand inte ser Bibeln som högsta auktoritet, utan den Helige Andes vägledning.
Det som är felet i denna tanke, är uppfattningen att Gud inte redan HAR talat tydligt i sitt Ord, utan att ytterligare vägledning och insikt är att vänta från Anden, som skulle kunna komma att agera ut Bibelordet, eller som redan gör det.
Det är inte alls ovanligt att dessa troende hänvisar till Bibeln som, i bästa fall, en "vägledande" skrift, som hade sin största giltighetstid för årtusenden sedan och ständigt behöver kompletteras med ny tilläggande eller korrigerande information från Guds Ande.
En vanlig kommentar är: "Tror ni att Gud har tystnat? Att Han inte talar än idag..?"
Som jag ser det, är detta den köttsliga delen av människan som talar, som ser via "Andeingivelser" att någonting nytt kan komma som förändrar det budskap Bibeln redan erbjuder.
Det är också på detta vis många irrläror uppkommer och försvaras, med hänvisning just till att "Gud har talat".
Förstår du hur fel det kan bli då?
Mvh Nephele
Hej!
SvaraRaderaSjälvklart förstår jag hur fel det kan bli. Jag är fast förvissad om att Guds Ande verkar i fullständig samklang med Guds Ord. En kallelse som inte överensstämmer med Ordet kommer inte från Gud och är alltså ingen äkta kallelse.
Själv är jag som sagt, på biblisk grund, övertygad om att Gud vill att jag ska verka där jag nu befinner mig. Utan gemenskap med villolärare. Den dag det blir omöjligt - inte på grund av någonting som "förändrar det budskap Bibeln redan erbjuder", utan på grund av kyrkogemenskapens utveckling - kommer jag att förstå det. Men jag har inte så höga tankar om mig själv att jag tror mig kunna avgöra det om jag inte har Guds Ande.
Hoppas du förstår nu vad jag menar med Andens ledning i mitt liv.
Den som säger att "dag X var det rätt att vara kvar i Svenska kyrkan, men dagen därpå var det fel" måste jag ofrånkomligen vara mycket skeptisk till. Det finns ingen av Gud given tidpunkt då denna förändring inträder för alla medlemmar samtidigt. Därför måste man ha respekt för att olika människor kommer till olika slutsatser om en sådan tidpunkt. Grunden för att avgöra det tror jag dock att vi kan vara överens om: En bibliskt förankrad syn på villoläror och villolärare.
Okay! Var och en får ta sitt ansvar. Lycka till!
SvaraRaderaMvh Nephele
Exakt. Lycka till själva!
SvaraRadera