En apostels predikan till hedningar

"Paulus vid Aeropagen", Mariano Fortuny (1838-1874)

"Paulus ställde sig nu mitt på Areopagen och sade: 

Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er. Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt. Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi. Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.

När de hörde Paulus tala om uppståndelsen från de döda, började några håna honom, men andra sade: "Vi vill höra dig tala om detta en annan gång." Därmed lämnade Paulus dem. Men några män slöt sig till honom och kom till tro, bland dem Dionysius, som var medlem av Areopagen, och en kvinna som hette Damaris och några till." (Apg 17:22-34).

Vår enda regel och norm

Ur De lutherska bekännelseskrifterna, närmare bestämt inledningen till Konkordieformeln (Epitome)

"1. Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: "Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad", Gal. 1.

Men andra skrifter av äldre och nyare lärare, vad de än må heta, få icke likställas med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och få icke anses vara något annat och mer än vittnen, som betyga, huru och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid.

2. Då strax efter apostlarnas dagar, ja, ännu under deras livstid, villolärare och kättare uppstodo och mot dem i den äldsta kyrkan symbola, d.v.s. korta klara bekännelser, uppställdes, vilka gåvo uttryck åt den rättrogna sanna kyrkans enhällighet och allmänt omfattade kristna tro, nämligen Symbolum Apostolicum, Symbolum Nicaenum och Symbolum Athanasianum, bekänna vi oss till desamma och förkasta härmed alla kätterska läror, som i strid med dessa bekännelser införts i Guds kyrka.

3. Men beträffande den söndring i trosfrågor, som inträffat i vår tid, anse vi den första oförändrade Augsburgska bekännelsen, vilken överlämnades till kejsar Karl V vid den stora riksdagen i Augsburg år 30, såsom vår tids symbolum, då den är yttryck för vår enhälliga övertygelse och förklaring av vår kristna tro särskilt gent emot påvedömet med dess falska gudstjänst, avgudadyrkan och vantro ävensom mot andra sekter. Nära samman med denna bekännelse hör dess Apologi, vartill komma de år 37 uppställda Schmalkaldiska artiklarna, som då underskrevos av de främsta teologerna.

Då dessa trosting angå även lekmannen och hans salighet, bekänna vi oss också till doktor Luthers Lilla och Stora katekes, sådana dessa ingå i Luthers verk, och anse dem såsom lekmannabibel, vari allt finnes sammanfattat, vilket utförligt behandlas i den heliga Skrift och som en kristen människa behöver veta för sin själs salighet.

Efter denna här ovan angivna norm böra alla läror prövas och vad som befinnes strida däremot bör förkastas och fördömas såsom stridande mot vår enhälliga förklaring av vår tro.

På detta sätt fasthålles åtskillnaden mellan å ena sidan Gamla och Nya testamentets heliga Skrift och å andra sidan alla övriga skrifter. Den heliga Skrift ensam förblir den enda domaren, regeln och rättesnöret, varmed alla läror skola såsom med en probersten prövas och bedömas, om de äro goda eller onda, rätta eller orätta.

Men de nämnda symbola och bekännelseskrifterna äro icke domare såsom den heliga Skrift, utan endast trosvittnesbörd och förklaringar, som visa, huru med avseende på omstridda frågor den heliga Skrift tolkats och förklarats i Guds kyrka under olika tider av de då levande och huru mot densamma stridande läror förkastats och fördömts."

En (engelskspråkig) predikan över Jesaja 6:1-8.

En bra engelskspråkig predikan av Pastor James Seiltz
(Wisconsin Evangelical Lutheran Synod) över Jesaja 6:1-8
som jag lyssnade till rätt nyligen.