Den naturliga gudskunskapen

Ur boken "En sammanfattning av den kristna läran", av Edward W.A. Koehler, D.D (1875 - 1951).

"1. Naturen vittnar om Guds existens. 
 ”Ingen har någonsin sett Gud” (Joh 1:18). För våra yttre sinnen är Gud osynlig och obegriplig. Trots det är den en dåre som förnekar Guds existens (Ps 14:1). Därför att: ”Vad man kan veta om Gud, det ligger nämligen i öppen dager för dem. Gud själv har gjort det uppenbart för dem. Guds osynliga väsen kan ju ses ända sen världens skapelse: det kan uppfattas i hans verk, på samma sätt som hans eviga makt och gudomsväsen. Därför är de utan ursäkt” (Rom 1:19-20). ”Varje hus måste ju ha byggts av någon, men Gud är den som har byggt allt” (Heb 3:4). Varken denna världens ursprung eller att den dagligen hålles i gång kan tillfredsställande förklaras utan en Första Orsak, som skapade och en allsmäktig Kraft som uppehåller och regerar den. Fastän vi inte ser Gud, känner vi honom ändå av hans verk. Det är befängd dårskap att anta att det vi ser omkring oss i naturen kom till av sig själv, och att detta välordnade universum med dess myriader av olika levande och icke levande varelser är en produkt av ett blint öde och evolution. Då en förnuftig människa begrundar naturens underbara verk, måste han fråga sig varifrån dessa ting kom och genom vilken de finns till. Hans medfödda sunda förnuft säger honom att det måste ha varit Någon som gjorde dem, och att det ännu finns Någon genom vilkens makt de fortfarande finns till. Och denne Någon är Gud.
   Under det att Gud i sanning uppenbarar sig i naturen, får varken naturen själv eller krafterna i naturen identifieras med Gud. Panteism är tron att Gud och universum är detsamma. Såsom vi skiljer byggnaden från byggmästaren, så måste vi också skilja skapelsen från Skaparen. ”Han är till före allting och allting äger bestånd i honom” (Kol 1:17).

   2. Människans samvete vittnar också om Guds existens. 
  Paulus skriver att hedningarna visar, ”att det som lagen kräver står skrivet i deras hjärtan. Också samvetet hos dem vittnar om den saken, liksom deras tankar, när de kommer med anklagelser mot varandra eller tar varandra i försvar” (Rom 2:15). ”Och fastän de väl känner till vad Gud i sin rättfärdighet stadgat, att de som gör sådant är döden värda” (Rom 1:32). Samvetet, som för den skull håller människan ansvarig för sina gärningar mot en makt högre än sig själv, vittnar om Guds existens.

   3. Tron på Guds existens är universell. 
  Vittnesbörden från naturen och samvetet om Guds existens är ett faktum, som ingen förnuftig människa kan förneka. Därför har det alltid varit angeläget för den förnuftiga människan att åstadkomma någon sorts relation mellan sig själv och Gud. ”Ty det har aldrig funnits ett folk så gudlöst, att det icke har inrättat och hållit gudstjänst av något slag” (SKB sid 392). Det skulle helt enkelt vara omöjligt att förstå den religiösa tillbedjan som vi finner bland hedniska folk, om det inte fanns en grundläggande kunskap om existensen av ett Högre Väsen.

"Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet
förkunnar hans händers verk." (Ps 19:2).

   Emellertid har människor, som följer sina dåraktiga föreställningar, på den naturliga gudskunskapens grund byggt upp religiösa system, som är vidskepliga, avgudiska och avskyvärda (Rom 1:21-25; Apg 17:22-25). ”Ty även hedningarna har genom den naturliga lagen i någon mån haft kunskap om Gud, men likväl har de varken lärt att rätt känna eller att rätt ära honom” (SKB sid 602).

   4. Hur långt sträcker sig denna kunskap och var går gränsen? 
  Naturen, historien och samvetet lär inte bara att Gud existerar, utan också att han är en levande Gud (Apg 17:27); att han är allsmäktig (Rom 1:20); att han är vis (Ords 3:19); att han är god mot sin skapelse (Apg 14:17); att han är helig och rättvis, befaller och belönar det goda och förbjuder och straffar det onda (Rom 1:32; 2:15).
   Den sanne Guden uppenbarar sig själv för oss i naturen, men naturen uppenbarar inte för oss vem denne sanne Gud är. Inget hednafolk lärde av naturens bok, att Gud är treenig: Fader, Son och Helig Ande. När de på basis av människors naturliga gudskunskap försöker avgöra vem han är, gör de alltid en avgud av honom. ”Ty folkens alla gudar är avgudar” (Ps 96:5; Rom 1:21-23); ”Därför är det i själva verket sin egen falska inbillning och dröm om Gud, som de ha till avgud och som kommer dem att förtrösta på det rena intet” (SKB sid 392).
   Inte heller är naturlig gudskunskap tillräcklig till frälsning, därför att Guds nåd i Kristus är uppenbarad för människan endast i evangelium, och därom vet människan ingenting genom sin naturliga gudskunskap. Därför är hedningarna ”utan hopp och utan Gud i världen” (Ef 2:12).

Barnoffer till Molok, en hednisk avgud som omnämns i Bibeln.

   5. Ändamålet med denna kunskap, särskilt när den kommer genom samvetet, är att upprätthålla yttre ordning bland människor, som känner Guds dom över dem som gör det onda (Rom 1:32). Kunskapen om Guds existens bör dessutom sporra människor att söka honom, ”om de nu kunde treva sig fram till honom” och lära känna vem han är och vad han vill med människan (Apg 17:27). Om de vägrar att göra det, skall de bli utan ursäkt på domens dag (Rom 1:20).

   6. Den uppenbarade kunskapen om Gud.
  För att människan skall lära känna den sanne Guden och hur han skall tillbedjas, har Gud uppenbarat sig mer fullständigt i Bibeln. Bibeln inte bara bekräftar den naturliga gudskunskapen som människan har, utan den utvecklar den och lägger till den sådan kunskap som inte kan inhämtas på annat sätt (1 Kor 2:7-11). Under det att naturen säger oss att det finns en Gud, säger oss Bibeln vem denne Gud är. Under det att naturen och samvetet uppenbarar för oss många av Guds egenskaper, bekräftar Bibeln dem men inte enbart det. Den berättar också för oss om Guds kärlek och nåd i Kristus och den frälsning han berett för oss. Vi har därför inte tillåtelse att ha våra egna åsikter om Gud, så som hedningarna har, utan våra tankar och vår uppfattning om Gud måste, så långt det är möjligt för vårt begränsade förnuft, sammanfalla med vad Skriften säger om honom. Inte heller skall vi åkalla honom som det behagar oss, utan vi måste åkalla och tjäna honom så som Hans ord lär oss (Matt 15:9)."

Läs också gärna inlägget Gud och avgudarna

[Tema: Dopet] Koehler om dopet

"I enlighet med Matt 28:19 göres människor till Kristi lärjungar genom dopet, och i Mark 16:16 läser vi: ”Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst, men den som inte tror, han blir dömd.” Genom tron tar vi emot och genom otron förkastar vi frälsningen; därför måste det i dopet vara det medel genom vilket frälsningen tillbjuds människan. Då fariseerna tillbakavisade Gud råd genom att inte låta döpa sig, måste det i samband med dopet ha varit det Guds råd, genom vilket de kunde ha blivit frälsta (Luk 7:30). Syndernas förlåtelse, förvärvad av Kristus, tillbjuds och skänkes genom dopet, ty vi döps till ”syndernas förlåtelse” (Apg 2:38). I dopet blir vi renade från synderna (Apg 22:16). I dopet blir vi iklädda Kristus och klädda i hans förtjänst (Gal 3:27), blir helgade och renade (Ef 5:26). Befriade från syndens orenhet ger dopet oss ett gott samvete inför Gud (1 Pet 3:21). Därför erbjuder och skänker verkligen dopet åt oss Guds nåd.
   Dopet förnyar oss genom att verka den tro, som griper om den utlovade förlåtelsen. Vi föds på nytt genom vatten och Ande, ett nytt andligt liv verkas i oss, och det är tron (Joh 3:5); i dopet blir vi uppväckta med Kristus genom tron verkad av Guds kraft (Kol 2:12); vi blir omvända och frälsta genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande (Tit 3:5); i dopet föder den helige Ande oss på nytt och förnyar oss. - I den tidiga kyrkan användes termen födas på nytt vanligen för att beteckna dopet. Justinus Martyr (100-166 e. Kr.) säger: ”Sedan för vi dem till någon plats, där det finns vatten, och de blir pånyttfödda genom samma pånyttfödelse, genom vilken vi blev födda på nytt; ty de blir renade med vatten i Gud, Faderns namn, Herren över allt och i vår frälsare Jesu Kristi och den helige Andes namn. Ty Kristus säger: ’Utan att en blir född på nytt kan han inte komma in i Guds rike.’”
   Därför tillbjuder dopet inte bara nåd, utan det verkar också tron genom vilken detta erbjudande tas emot. I de fall då de tror innan de blir döpta, styrker dopet deras tro. Därför bekänner vi i den lilla katekesen: ”Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och giver evig salighet åt alla dem som sätter tro till Guds ord och löften.”

"Många glömmer sitt dop och berövar sig själva mycken tröst och styrka. Fastän dopet administreras bara en gång, är det till nytta för oss varje dag i livet, och vi bör dra nytta av det. - Daglig påminnelse om vårt dop stärker oss i tron att i Kristus alla våra synder är förlåtna och att vi är Guds barn (Gal 3:26-27). - Det förmanar oss också: ”att den gamla människan i oss skall genom daglig ånger och bättring förkvävas och dödas med alla synder och onda lustar och en ny människa dagligen framkomma och uppstå, vilken i rättfärdighet och helighet skall leva inför Gud evinnerligen” (Lilla kat.). ”Vi begravdes tillsammans med honom genom dopet till döden, för att såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skulle förnyas till att leva hans liv” (Rom 6:4). - Vårt dop bör också påminna oss om den förening och gemenskap vi har med alla döpta; ty ”i en och samme Ande blev vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp” (1 Kor 12:13). Alltså bör dopet betyda mycket för oss i vårt dagliga liv."

(Ur "En sammanfattning av den kristna läran; En populär framställning av Bibelns undervisning i svensk översättning" av Edward W.A. Koehler, D.D.(1875 - 1951) Ledamot av fakulteten vid Concordia Teachers College. River Forest, Illinois (1909-1951)).