Nedanstående text är hämtat från
Kristen Dogmatik av D. Franz Pieper (omarbetad av D. Dr J.T Mueller, översatt till svenska och utgivet av bokförlaget Pro Veritate). Jag tänkte först att texten skulle delas upp i flera separata blogginlägg, men insåg sedan att det nog blir rörigare att klippa i denna intressanta text. Den behandlar frågan om varför det finns olika partier inom den yttre kristenheten, dvs varför det finns olika samfund. Den förklarar skillnaderna mellan de olika huvudfårorna i den yttre kristenheten och dess grundläggande skillnader.
En del bloggläsare kanske är vana att läsa den här typen av texter. Andra inte. För er som är lite ovana vid språket rekommenderar jag att ni ändå försöker ta er igenom texten, för den ger en mycket intressant överblick över de olika samfundens grundskillnader trots att orginalet gavs ut första gången på 1920-talet. Det finns mycket att lära av texten. Om det är några teologiska begrepp som ni funderar över får ni hemskt gärna skriva i kommentarsfältet och fråga. Eventuellt kommer fler texter ur denna utomordentliga bok läggas ut i bloggen senare.
/Shadow
5. Orsaken till förekomsten av partier inom den yttre kristenheten
De lutherska bekännelseskrifterna förklarar mycket noggrant, hur det kommer sig, att de icke-kristna religionerna uppträder i nästan otaliga former: "Då gärningarna likväl inte kunna skänka samvetet frid, utväljer man åt sig efter hand nya sådana... vid sidan av Guds bud" (SKB s. 137). Inom kristenheten borde varje form av partibildning vara utesluten, eftersom den kristna kyrkan har blott en enda kunskapskälla, nämligen Kristi ord (Joh 8:31-32; Ef 2:20). Genom tron på den försoning, som skett genom Kristus, får människans samvete verkligen lugn, vilket innebär, att det inte finns någon anledning till att se sig omkring efter andra försoningsmetoder (Rom 5:1; Kol. 2:10). Ändå finns det splittringar inom den kristna kyrkan, trots att dessa är uttryckligen förbjudna i Skriften (1 Kor. 1:10 f.). Sådana partibildningar har inte sin grund i olika klimatiska förhållanden och rasskillnader, som somliga har menat. De beror på att lärare, som inte förblivit vid Kristi apostlars och profeters ord, uppträtt inom kyrkan och vunnit gehör. Dessa har förkunnat sitt eget ord och har följaktligen förvanskat eller rentav förnekat den kristna religionens särart, rättfärdiggörelsen genom tron utan Lagens gärningar. Som bekant hände sådant redan på apostlarnas tid (Rom 16:17; 1 Kor 14:37; Gal 1:6 ff, 5:12 m.fl.). Dessa strävanden att åsidosätta apostlarnas ord och därmed även den kristna läran om nåden är förklaringen till att partierna uppkommit inom den kristna kyrkan och består även i vår tid. Det lönar sig att klargöra detta med konkreta fall såsom det romerska partiet, de reformerta gemenskaperna, splittringarna inom den lutherska kyrkan och den moderna teologiska riktningen.
Formellt erkänner det romerska partiet visserligen Skriftens gudomliga auktoritet, men det kräver, att Skriften skall tolkas i den heliga modern kyrkans mening [moderkyrkans mening], vilket i sista instans innebär, att den skall tolkas enligt påvens mening, istället för att Skriften skall få tala för sig själv. Detta tolkande av Skriften enligt påvens mening medför, att det romerska partiet mycket bestämt förbannar den kristna religionens centrala lära, människans rättfärdiggörelse genom tron på nådens evangelium utan lagens gärningar (Tridentinum, Sess. VI,can. 11,12,20). Skrifttrogna kristna inom det romerska partiet släpper i anfäktelsen tillliten till sina egna gärningar, och inför Gud tar de sin tillflykt till Guds nåd i Kristus allena (SKB s. 173, 288). Såsom ett särskilt parti består dock den romerska kyrkan, därför att den inte låter Skriften gälla såsom den enda kunskapsprincipen (SKB s. 333). I och med att Skriften åsidosättes, angrips även den kristna läran om nåden. Det romerska partiets hela stora maskineri är inställt på gärningslära och på påvens auktoritet.
Också de reformerta samfunden medger formellt Skriftens gudomliga auktoritet. De betonar rentav starkt Skriftens inspiration. T.o.m. deras nyare teologer håller fast vid den. Den reformerta kyrkan vill på ett mer uteslutande sätt göra Skriften till den kristna lärans källa än den lutherska kyrkan, som sägs vara mera konservativ och mera bunden till historien och låter traditionen äga giltighet vid sidan om Skriften. I själva verket förhåller det sig emellertid så, att det reformerta partiet i sina avvikelser från den kristna läran åsidosätter skriftprincipen och ersätter den med klart uttalade rationalistiska axiom, som det envist håller fast vid.
1. Detta sker till att börja med beträffande de av Gud förordnade nådemedlen. Enligt Skriften sker framräckandet av den av Kristus förvärvade syndaförlåtelsen samt trons framkallande och styrkande genom de av Gud förordnade yttre medlen: evangeliets ord, dopet och den heliga nattvarden (Rom 1:16, 10:17 m.fl.). Dessa yttre nådemedel i Skriftens mening vill varken äldre eller nyare reformerta teologer acceptera. Zwingli, Calvin och nyare reformerta teologer (jfr Hodge, Systematic Theology II,684: "Efficacious grace acts immediately") anser, att det vore opassande för Den Helige Ande att binda sitt uppenbarande och sitt verkande av nåden vid de yttre medel, som Gud förordnat. De menar, att Den Helige Ande i själva verket inte ens använder dessa medel, när han verkar i frälsningssyfte (jfr Zwingli, Fidei Ratio, Niemeyer s.24, Calvin Inst. IV, 14,17). Den praktiska konsekvensen av att Andens nådesuppenbarelse och verkan skiljes från nådemedlen blir, att de reformerta återfaller till den romerska föreställningen om ingjuten nåd (gratia infusa), vilket innebär ett avfall från den kristna läran om rättfärdiggörelsen. Luthers ofta uttalade omdöme, att en papist och en svärmare är samma sak, är inte något, som kan räknas till 1500-talets överdrifter. Det är ett helt sakligt omdöme. Att det trots det officiella förnekandet av nådemedlen ändå finns många Guds barn i de reformerta samfunden, beror på en Iycklig inkonsekvens (jfr härtill Luther i de schmalk. art., SKB s.333). De reformerta underlåter nämligen inte att predika; de är tvärtom ivriga i både tal och skrift. För så vitt de därvidlag lär evangelium om den för världens synders skull korsfäste Kristus, ger de Den Helige ande tillfälle att verka och bevara tron på Kristus - givetvis inte utan eller vid sidan om Ordet utan just genom Ordet, d.v.s. på ett medelbart sätt.
2. Ytterligare ett åsidosättande av Skriftens ord, som beror på ett rationalistiskt axiom, föreligger i de reformertas förnekande av Kristi lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden. De medger både direkt och indirekt, att Skriftens ord vid första anblicken lär Kristi lekamens och blods närvaro och inte dessas frånvaro, men de säger att nattvardsorden måste tolkas på så sätt, att de rimmar med tron. Frågar man vad det är för innehåll i den tro, enligt vilken nattvardsorden skall tolkas, så svarar de äldre och nyare reformerta teologerna inte med några Skriftens utsagor utan med ett mänskligt dekret, som säger, att om inte Kristi mänskliga natur skall omintetgöras, kan det bara tillkomma den en synlig och lokal närvaro. Calvin lär eftertryckligen, att Kristus efter den mänskliga naturen blott äger en närvaro, som inte överstiger Kristi kropps naturliga dimension, och som således inte räcker till för ett nattvardsfirande på många orter i världen (jfr Inst. IV,7). Vad som ligger bakom det reformerta förnekandet av Kristi lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden är, såsom med lätthet kan bevisas, den omständigheten, att ett mänskligt axiom göres gällande i strid mot Skriftens utsagor.
3. Frågan huruvida Guds nåd i Kristus är allmän (gratia universalis) eller partikulär (gratia particularis), tror de reformerta teologerna sig böra besvara genom att hänvisa till den historiska framgången eller den historiska erfarenheten istället för att hålla sig till Skriftens utsagor, vilka lär allmän nåd (Joh 1:29, 3:16 ff; 1 Joh 1:2; 1 Tim 2:4-6). Det reformerta argumentet är som bekant detta: "av att faktiskt inte alla människor blir frälsta följer slutsatsen att Kristi förtjänst och Guds nådevilja inte sträcker sig till alla människor. Att antaga en allmän nådevilja, när resultatet är partikulärt, skulle vara en förolämpning mot Guds vishet, makt och majestät" (Inst. III, 24,16). Den nödvändiga följden av denna borttolkning av gratia universalis är, att evangelium om Kristus i praktiken blir oanvändbart. Hos den syndare, som är drabbad av Guds Lag, kan nämligen tron på syndarnas frälsare inte uppkomma, så länge hans medvetande behärskas av föreställningen om gratia particularis. Att det även bland kalvinistiska reformerta finnes Guds barn, som gläder sig över sin frälsning genom Kristus, beror på att somliga bland de reformerta i själva verket aldrig accepterat gratia particularis samt på att en del av dem, som accepterat denna tanke, ändå tar sin tillflykt till gratia universalis, när de plågas av samvetets förskräckelse. Egendomligt nog råder de reformerta lärarna själva därtill, varmed de ju själva förkastar det egna partiets inställning istället för att tillämpa gratia particularis i praktiken.
Till skillnad från de kalvinistiska reformerta vill de arminianska reformerta hålla fast vid gratia universalis, men de anser, att de inte kan göra detta på annat sätt än genom att ta avstånd från sola gratia (av nåd allena). De lär alltså en mänsklig medverkan vid trons uppkomst. Således hävdar de, att Guds nådeverkan vid omvändelsen "icke kan övergå i handling utan den fria mänskliga viljans medverkan". Detta inskränkande av sola gratia innebär ett avfall från skriftprincipen, därför att Skriften tillskriver Guds allenaverksamhet människans omvändelse och frälsning (Ef 1: 19; Fil 1: 19; 1 Kor 2: 14, 1 :23 o.s.v.). Denna anklagelse måste naturligtvis riktas även mot de synergistiska lutheraner, som har arminianernas föreställning om att människan medverkar för att ernå Guds nåd. Dessa begagnar sig av olika uttryckssätt (rätt hållning, det egna avgörandet, ringare skuld i jämförelse med andra, o.dyl.). Denna ståndpunkt innebär, att den kristna tron hindras från att uppkomma, därför att den kristna tron inte kan uppkomma annat än i förkrossade hjärtan och bygger på just sola gratia. Så säger även apologien: "Så ofta barmhärtighet kommer på tal, bör man därför veta, att här också fordras tro, som mottager löftet om barmhärtighet" (SKB s. 112). Att det ändå finns Guds barn även bland dem, som i tal och skrift lär arminianismen eller synergismen, beror på att en del av dem är inkonsekventa och i sin bönekammare inför Gud själva inte tror på sin egen lära (så t.ex. Melanchton).
En särskilt fruktbar källa för oenighet och söndring har på nyare tid brutit fram inom den yttre kristenheten i och med att flertalet bland nutidens tongivande offentliga lärare övergivit den kristna uppfattningen om den heliga Skrift. De förnekar nämligen, att den heliga Skrift är Guds eget, ofelbara Ord, och därmed överger de den heliga Skrift såsom den kristna lärans källa och norm. Därmed har principen för enigheten inom den kristna kyrkan övergivits. Ty endast de, vilka förblir vid Kristi ord, känner sanningen, såsom Kristus säger (Joh 8:31-32). Men den, som inte tror på det, som Kristus och hans apostlar säger i Joh. 10:35, 2 Tim. 3:16, 1 Petr. 1:10-12, kommer inte heller att tro på Joh. 3:16, Matt. 20:28, Joh. 1:29, Rom. 3:28 m.fl. Visserligen kan det förekomma, och det har också faktiskt förekommit, att den, som teoretiskt förnekat den heliga Skrifts inspiration, i anfäktelsen och i dödens nöd trott på sina synders förlåtelse på grund av Skriftens ord och på grund av Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse. Men i och med detta överger han ju sin tidigare avvikelse och återvänder till enheten i tron med den kristna kyrkan, som förblir vid Kristi ord, och som inte känner till någon annan grundval för tillförsikten om Guds nåd än den frälsning, som skett genom Jesus Kristus.
Till behandlingen av partisöndringen inom den yttre kristenheten ansluter sig den omstridda frågan, om också den lutherska kyrkan skall räknas som ett utav partierna. "Luthersk kyrka" i ordets egentliga betydelse kan inte användas för att beteckna alla samfund, som kallar sig själva för "lutherska". Det betecknar blott dem, som faktiskt lär och bekänner den lutherska läran, såsom den läres och bekännes i de lutherska bekännelseskrifterna. Förstår man "luthersk kyrka" på detta sätt, så utgör den lutherska kyrkan inte något parti, d.v.s. den är inte ett av de kyrkliga samfund, som konstituerat sig såsom självständiga på grundval av skriftvidriga läror. I sin bekännelse företräder den lutherska kyrkan inte några särläror. Den bekänner och lär blott den lära, som enligt Guds vilja och ordning alla kristna bör bekänna och lära. Här ligger reformationens kyrkas ekumeniska karaktär. Å ena sidan sätter inte den lutherska kyrkan likhetstecken mellan sig själv och una sancta. Den bekänner istället, att det finns Guds barn även i sådana samfund, där vid sidan om människoläror så mycket utav evangelium förkunnas, att tron på Kristus som den ende frälsaren från synden därigenom kan uppkomma. Å andra sidan gör den lutherska kyrkan anspråk på att vara den rena lärans kyrka, d.v.s. att dess lära i alla stycken överensstämmer med den heliga Skrift. Bevisföringen för den lutherska kyrkans ekumeniska karaktär skall naturligtvis ske på induktiv väg.
Till behandlingen av partisöndringen inom den yttre kristenheten hör också motiven för avvikelsen från Skriftens lära och för den partibildning, som för det mesta brukar följa därpå. Den heliga Skrift känner inte till några ädla motiv till denna onormala företeelse. Den nämner blott köttsliga motiv såsom t.ex. egenintresset (Rom 16:18), uppblåsthet över egen visdom (1 Tim 6:3), andra människors pris (Joh 5:44), viljan att undgå förföljelse för korsets skull (Gal 6:12), avund (Matt 27:19), okunnighet (Joh 16:3, 1 Tim. 1:13) och personlig hätskhet (SKB s. 142 f.: "Även många irrläror ha uppstått i kyrkan blott därigenom, att lärarna varit förbittrade på varandra. "). När enigheten i den kristna läran är förhanden och vidmakthålles, är däremot detta inte på något sätt en följd av mänsklig kraft, vishet och skicklighet. Det är helt och hållet Guds nåd och Guds kraft, som verkar detta (Joh 17:11,12,15,20,21)."
