Om Bibeln (2)

Några fler personliga tankar om Bibeln..

När jag vill LYSSNA till Guds ord (ljudfiler) så brukar jag gå till www.audiotreasure.com. Jag gillar att lyssna på t.ex. Word English Bible när han läser Psaltaren, för han låter så andaktsfull, som om han bad eller talade direkt till Gud. Det tycker jag kan vara uppbyggligt. Jag brukar också lyssna till ljudfiler med översättningarna KJV och NIV. Det är också glädjande att Svenska Folkbibeln har lagt ut ljudfiler med hela nya testamentet.

När det gäller bibelprogrammen E-sword och MySword som jag nämnde i mitt förra inlägg så tycker jag att det är lite problematiskt och tråkigt att många av kommentarerna och böckerna i programmen är reformerta och baptistiska. Det skulle vara trevligt med lite fler lutherska kommentarer. Men å andra sidan är bibelkommentarer endast bibelkommentarer, och skall inte läsas som något annat än människors tankar om och förklaringar av Guds ord. Så är det ju också med kyrkofäderna. Jag gillar att läsa kyrkofäder som skrev mellan år 90-300 e.kr. men ingen av den kan ju jämföras med apostlarnas ord, Guds eget ord. Deras ord är troende människors ord. Ibland skriver de väldigt bra. Ibland är de inte alls bra och lär ut obibliska saker.

Johannes Gezelius den äldre (1615-1690), biskop, far till Johannes
Gezelius den yngre, farfar till Johannes Gezelius den yngste.

Det finns några hemsidor med lutherska bibelkommentarer.

• The Popular Commentary of the Bible av Paul E. Kretzmann är en bra luthersk bibelkommentar på engelska. Den är bara lite kortfattad. 
• Peter Fjellstedts bibel med kommentarer är en på många sätt bra. Fjellstedt är särskilt bra på att utlägga Jesus Kristus i Gamla testamentet och han är väldigt evangelisk. Peter Fjellstedt ägnade sig mycket åt den s k inre och den yttre missionen. Han var präst i Svenska kyrkan och levde mellan åren 1802-1881. Han är bra på många sätt, men om jag minns rätt lär han otydligt när han utlägger vad nattvarden är för något, på ett sätt som avviker från vad de lutherska bekännelseskrifterna lär (och därmed vad Svenska kyrkan lärde).
• Gezelius Bibelverk är nog den bästa lutherska bibelkommentar jag läst. Tyvärr är databasen lite svårnavigerad tills man vant sig vid den. Efter en sökning kan man åka ut ur systemet när man skall bläddra vidare, och då måste man gå in databasen igen ifrån hemsidan. Men om vi nu bortser från de tekniska klurigheterna så är det en helt underbar bibelkommentar. Jag har testad att slå upp vad Gezelius bibelverk säger angående många detaljer i Bibeln och det är inte ovanligt att Gezelius vida överträffar andra författare som kommenterat bibeln ifråga om kunskap och insikt. Bibelkommentaren skrevs av tre generationer av biskopar (far, son och sonson) med namnet Johannes Gezelius mellan 1711-28 men den vanligaste utgåvan är från år 1863-66. Språket är förstås gammaldags och ibland lite klurigt att förstå. Man får jämföra med andra översättningar ibland för att förstå vissa ord. I vilket fall som helst är den en verklig guldgruva ifråga om förståelse, insikt och kunskap som jag varmt rekommenderar.

Bäst tycker jag nog att det är att läsa en Bibel som jag håller i handen istället för att läsa en elektronisk bibel. När jag håller i en fysisk bibel och läser så blir det liksom en annan sak än att läsa på mobilen eller på datorn. Det brukar leda till att jag läser mer text och blir mer fokuserad. Jag vet inte varför. Jag har också noterat att om jag har ett litet nya testamente i pocketformat nära till hands, i fickan eller på bordet, istället för att ha en finare Bibel i bokhyllan, så blir det också att jag läser Bibeln mer och oftare.

En del människor tycker att det underlättar bibelstudiet om man följer en tydlig bibelläsningsplan som gör att man läser hela Bibeln på t.ex. ett år. Personligen så blir min andakt och bibelläsning bättre om jag läser en bibelbok i taget. Ibland kanske jag läser en hel bibelbok på en gång. Jag upplever då att jag får en bättre helhetsbild. Andra gånger läser jag saktare och bara något kapitel i taget. I vilket fall som helst så känner jag mig mindre splittrad och tycker mig få en bätte helhetsbild om jag läser en bibelbok i taget. Men sånt där är personligt och människor fungerar olika.

När man läser Bibeln rekommenderar jag att man inleder med att be en kort bön till Gud om att han genom sin Ande skall ge insikt och förståelse i vad Skriften säger. Man kan be Gud om förlåtelse för synd och be honom att öppna hjärtat till att förstå vad Gud vill säga genom sitt Ord. Man bör tänka på att hela Skriften, från första Mosebok till Uppenbarelseboken, handlar om Jesus. Bibeln är frälsningshistoria.

En märklig sak med bibelläsnig är att ju mer man läser desto mer törstar man efter Guds ord och vill ha mer av det, men ju mindre man läser desto mindre törst efter Guds livgivande ord har man. Man kan alltså behöva tvinga sig till att komma igång. Och när man har kommit igång så förändras man så att man bara vill ha mer.

Det kan vara bra att läsa Bibeln sakta och meditera och söka efter innebörden eller själva essensen i varje mening. Det kan ju annars bli så lätt att bibelläsningen blir en rad meningar och kapitel som bara passerar genom intellektet som ord. Men Bibelns ord bör tränga in i, och bevaras i, våra hjärtan. Bibelns ord bör bildlikt talat placera själen inför Gud genom tron, så att vi förstår att vi själva står inför en levande och verklig Gud som dömer och frälser. Men han är endast domare för dem som förkastar hans frälsning. Jesus sa:

"Om någon hör mina ord och inte håller dem, så dömer inte jag honom. Ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att frälsa världen. Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen." (Joh 12:47-48).

/Göran

Faith and Science - part 3

Del 3 av "Faith and Science".

/Göran

Faith and Science - Part 2

Har nu blivit klar med del 2 av min animation "Faith and Science".
Fler delar kommer.

Del 1 ligger här.

/Göran

Faith and Science (min första animationsvideo)

Jag har varit sjuk, och sedan ramlade jag på en osandad isfläck på vägen till affären och bröt handleden. Därför har jag inte skrivit så mycket på bloggen den närmsta tiden. Men däremot har jag klickat en massa, för det är enklare med gipsad handled. Jag klippte ihop en animationsvideo, baserad på en rad inlägg/kommentarer jag skrivit på youtube rätt nyligen.

Videon heter Faith and Science (Tro och Vetenskap). Det är en engelskspråkig video där jag försöker problematisera spänningsförhållandet mellan kristen tro och sekulär vetenskap vad gäller tron på Bibelns underverk, skapelseberättelsen m m. Idén kom bl a av att jag ser hur svårt det är för sekulariserade, ateister, agnostiker m fl att hantera det här med att det finns människor som tror på Bibelns innehåll. Det här är del 1. Jag arbetar på fortsättningen. Jag vet inte hur många delar det blir. Kanske 3 stycken.

Jag gjorde videon med hjälp av animeringsprogrammet PowToon, som är väldigt användarvänligt och lätt att lära sig. Musiken är gjord av en kille som heter Anders Persson och som kallar sig för Boray. Jag hade först kontakt med honom på diskussionsforumet på den kristna sajten 7ehimlen/SolidLove. Anders har gjort all musik själv med hjälp av dator och instrument. En mycket begåvad musiker. Sida på youtube: http://www.youtube.com/user/BorayMusic  Hemsida: http://www.boray.se/  Min hustru Petra har varit ett viktigt och bra bollplank vid skapandet av videon. Ett tack riktar jag också till Gud.

/Göran

Stora underverk idag! (Bibelstudium)

Tidningen Dagen (24/8) berättar om en 37-årig bilmekaniker från Ohio som kommit till liv efter att ha varit död i 45 minuter. Berättelsen är hämtad från den amerikanska tidningen USA Today. Mannen som skall ha dött heter Tony Yahle. Händelsen inträffade den 5:e augusti i år. Sjuksköterskorna höll på att förbereda Tony Yahles döda kropp så att familjen kunde ta farväl, när han plötsligt kom till liv igen. Hans hjärtläkare säger att han inte upplevt något liknande under sitt 20-åriga arbete som kardiolog, varken sett eller hört talas om det. Själv säger Tony, som är troende kristen, att det är ett mirakel.

Fler detaljer om händelsen återges i den amerikanska tidningen Daily Mail (Mail Online, 22/8). Vid 4-tiden på natten upptäckte hustrun Melissa att Tony andades konstigt. Hon kunde inte väcka honom och ringde 911. Melissa arbetar som sjuksköterska. Medan hon väntade på att ambulansen skulle komma utförde hon Hjärt- och Lungräddning.  På sjukhuset, som inte ligger långt från familjens hem, fann man att hans hjärta slog. Men vid lunchtid stannade det, och Tony var dödförklarad under 45 minuter då man försökte få igång hans hjärta med Hjärt-Lungräddning och annan medicinsk hjälp.

Sedan sprang hans 17-årige son, Lawrence, genom sjukhusets korridor och in till rummet där hans fars kropp låg. Han pekade på sin pappa och ropade "Dad, you're not going to die today!" (Pappa, du skall inte dö idag!) Han stod där några sekunder och skulle precis gå tillbaka för att trösta familjen. Då började hjärtmonitorn visa små utslag, och det återkom varje minut. Personalen på sjukhuset började göra nya återupplivningsförsök, och då kom Tony Yahle tillbaka till livet. Till en början fruktade man att de skulle behöva utföra en hjärttransplantation, men Tony Yahle har till fullo återfått hälsan och har flyttat hem igen. Nu på måndag skall han återgå till arbetet.

Hustrun berättar för tidningar att Tony varken har några brustna reben och inte heller är öm i bröstet efter återupplivningsförsöken, vilket förvånar henne. På sin Facebook sida skrev Tony: "A week ago Sunday I died for 35 to 45 min it was bad enough that the doctor pronounced me dead... I would just like to thank everyone who prayed for me and my family over these past 12 days. God has worked more than I can say and no one can say any different... Even the doctors that worked on me say it was god's work".

Tony Yahle berättar för massmedia att hans och familjens tro har blivit stärkt genom händelsen. Familjen menar att det är deras kristna tro som ligger bakom hans mirakulösa uppvaknande.

Vad säger Bibeln om sådana här saker? Bibeln beskriver en allsmäktig Gud som kan göra vad som helst. Jesus säger: "Ty för Gud är ingenting omöjligt." (Luk 1:37). I sitt försvarstal till kung Agrippa säger Paulus: "Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?" (Apg 26:8).

Först av allt måste vi påminna om att Jesus själv uppstod från de döda efter att ha legat död i en grav i flera dagar. Han "utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull." (Rom 4:25). Han är "den förstfödde från de döda" (Kol 1:18; Upp 1:5). Jesu uppståndelse är ytterst central för den kristna tron. Det är inte nog att tro att Jesus dog för våra synder. Vi skall också tro att han har uppstått, för vår skull. Vi är ju i dopet förenade med hans död och uppståndelse (Rom 6). Paulus skriver: "Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa." (1 Kor 15).

Jesus har sagt: "Amen, amen säger jag er: Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern." (Joh 14:12). Apostlarna skulle komma att göra stora och mäktiga gärningar, i kraft av Hans namn. I samband med att Petrus hade botat en lam man predikar han: "Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser." (Apg 3:16). Bibeln berättar att apostlarna också gjorde många andra under. De uppväckte också flera döda, däribland Eutykus (Apg 20) och Tabita (Apg 9),

Underverken genom apostlarna var särskilt stora och sedan dess har kyrkan inte sett så många och underbara gärningar i sådan omfattning. Underverken hade också ett särskilt syfte: Att bekräfta Guds ord. Så var det ju också när Gud utförde stora gärningar genom Moses. "HERRENS undervisning skall vara i din mun, ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur Egypten." (2 Mos 13:9). Om apostlarna står det att "Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det". (Mark 16:20), Herren "bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer" (Apg 14:3). Om frälsningen står det att "den förkunnades först av Herren och bekräftades för oss av dem som hade hört honom. Gud gav också sitt vittnesbörd genom tecken och under och många slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja." (Heb 2:3-4). Så skulle det nytestamentliga Ordet, evangelium om Jesus, av Gud få särskild bekräftelse för mänskligheten, och dessa gärningar eller tecken blev nedtecknade för vår skull. Dessa gärningar avskiljer sig från allt annat som hänt i historien. Vi bör förundras över dem på samma sätt som när vi läser om Tony Yahle.

Gud är den samme igår som idag, säger Skriften (Heb 13:8). Vi skall inte föreställa oss att Guds Allmakt har förändrats. Han har också lovat att höra våra böner, och att vara med oss intill tidens slut (Matt 17:20; Mark 11:24; Matt 28:20). Vi bör inte utesluta att Gud gör häpnadsväckande under än idag. Vi får bedja Gud om allt. Samtidigt skall vi inte bedja på ett sådant sätt att vi frestar Gud genom att kräva att han gör tecken och under på ett synligt sätt för att tillfredsställa vårt kött och otron (Matt 4:7; Matt 16:1-4; Mark 8:12; 1 Kor 1:22).

Vi skall förvänta oss att Gud hör våra böner, men vi skall också i prövningen och nöden likt Jesus bedja "Men ske inte min vilja utan din." (Luk 22:42). När det gäller det köttsliga sinnet skulle det kunna summeras i vad Jesus en gång sa: "Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte." (Joh 4:48). Och vi skall inte glömma bort att Jesus sa: "Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser." (Joh 20:29). Inför Gud och i evigheten är det större att vi tror när vi inte fått något tecken som stärker vår tro. Samtidigt ska vi inte glömma bort att direkt efter att Jesus sagt "Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte." botade han sonen till den man som vädjat till honom. Det står att Jesus sa till honom "Gå, din son lever." och det står att mannen då trodde på Jesu ord och vände hemåt. Först kom löftet, och på det följde mannens tro, och i samma stund fick mannen höra att sonen blivit frisk (Joh 4).

Vi måste också komma ihåg att tecken och under just var till för att bekräfta Ordet. Guds ord får således inte åsidosättas pga tecken och under. Det står skrivet: "Vad som kännetecknar en apostel har blivit utfört hos er med all uthållighet, genom tecken, under och kraftgärningar." (2 Kor 12:12). Ingen bör t.ex. söka sig till en kyrka där man talar om tecken och under om man samtidigt ser att den kyrkan predikar falsk och obiblisk lära. Tecken och under kan vara lögner och påhitt. De kan vara en trend som utgår från en falsk lära, där man ersatt nådemedlens tröst och verkan med spektakulära underverk. Det kan vara djävulens verk. Falsk lära kan spridas tillsammans med tecken och under (Matt 24: 24; Gal 1:8-9; 2 Tess 2:9; Upp 13:13).

Eftersom tecknens uppgift är att bekräfta Ordet eller läran, så är det nog för oss att hålla oss till Guds ord. Tungomåls talet är ett bekräftande tecken. "Så är tungomålstalen ett tecken, inte för dem som tror utan för de otroende" (1 Kor14:22). Skriften säger också "Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen." (1 Joh 4:1). "Pröva allt, behåll det goda" (1 Tess 5:21). Vi får inte glömma att de falska lärarna beskrivs som vargar förklädda till får (Matt 7:15), dvs de ser ut att vara sanna gudsmänniskor. Paulus varnar och säger: "Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden." (Apg 20:29). Aposteln Petrus skriver: "Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror." (2 Pet 2:1).

Jesus säger "Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar?" (Matt 7:22). De människorna skall ändå visas bort. De hade inte evangelisk tro och förtröstan i sina hjärtan. Jesus säger "Jag känner er inte".

När vi hör talas om mäktiga underverk och tecken så skall vi alltså komma ihåg att a) när vi inte känner till saken närmare kan vi alltid lämna saken öppen och tänka att det kan vara ett verkligt underverk från Gud, men det kan också vara ett påhitt eller ett falskt tecken b) även djävulen, Antikrist och de falska profeterna är förutsagda att de skall göra tecken och underverk c) underverken är till för att bekräfta Guds ord, och det centrala är vad Gud lär i sitt ord. När vi har Guds ord rena lära så är det läran som avgör vad som är sant och falskt. Vi skall alltså inte dras till sammanhang där man talar om tecken och under men lär obibliskt.

Vidare får vi inte glömma att Guds underverk är inte endast det spektakulära. Se mitt tidigare blogginlägg om detta. Visst är det ett underbart verk av Gud om han uppväcker en människa som har varit fysiskt död i 45 minuter. Men om vi tänker efter, är det inte också ett stort underverk att en andligt död människa, som varit fientligt inställd till Gud, Guds bud, den kristna tron o.s.v. plötsligt blir en omvänd kristen och bekänner Jesus som sin Frälsare? En sådan människa har inte varit fysiskt död i 45 minuter, men andligt död hela sitt liv! Tron hos en sådan människa är inget annat än ett underverk från Gud. Ingen människa kan skaffa sig tron på egen hand. Språkbruket i Bibeln beskriver omvändelsen som en Guds gärning, inte människans. En troende har blivit pånyttfödd (Joh 3:3; Jak 1:18; 1 Pet 1:23) uppväckt (Ef 2:6; Kol 2:12; Rom 6:9) levandegjord (1 Kor 15:22). Språkbruket talar alltså om tron som ett Guds verk, en uppväckelse från de döda, ett nytt liv.

Vad gäller Tony Yahle så får vi inte glömma bort att han på sin Facebook-sida tackar de människor som har bett för honom och familjen under de närmaste 12 dagarna. Varför skulle inte Gud idag kunna besvara sådana förböner? Vi bör bedja Gud i all nöd. Gud vill att vi skall bedja. Men vi bör inte säga till Gud hur han skall besvara våra böner.

/Shadow

Dagen, Aftonbladet, Världen Idag, Daily Mail, USA Today

Ogudaktig tillbedjan

Heliga Thérèse av Lisieux

Nyss läste jag i en blogg, där en total och gripande kärleksförklaring ägnas åt den helgonförklarade "Heliga Thérèse av Lisieux",  (Född 1873, död 1897), också känd som "Thérèse av Jesusbarnet".
Människan som uttrycker sin kärlek i bloggen, skriver bland annat följande:
"Älskade lilla Thérèse, i dag vill jag tacka dig för att du ber för mig."

Jag har läst om Thérèses öde HÄR.

Och visst är det ett rörande livsöde!
Detta unga flickebarn, som levde endast för Kristus.
Redan som 9 år gammal ville hon gå med Lisieux karmelitkloster, men nekades pga att hon var för ung.
Först när hon var 15 år gammal, hade hon tillåtelsen.

Det som slår mig när jag läser om henne, är hennes fullständiga hängivenhet men också på vilket sätt hon tyckte sig kunna älska Kristus bäst.
I sin insikt att hon inte hade de stora gärningarna i att uttrycka sin kärlek till Gud, valde hon att begrunda de lidanden som följde "Jesu Heliga Anlete".

Vad jag önskar att hon själv insett i sin hängivna tro och kärlek till Kristus, och i medvetenhet om att hon "inga stora gärningar hade att bära fram" bar det största av ALLT...att bära fram inför Gud.
Vad jag önskar att hon förstått att klostret förhindrade snarare än underlättade hennes möjligheter att göra det Jesus helst av ALLT ville att vi alla skall göra; föra budskapet om Honom vidare till andra människor, föra kunskapen om Frälsningens väg vidare till de människor som behövde och behöver höra och kunde få en chans att likt henne, Thérèse, finna full frid.

Hon valde alltså att studera och kontemplera över Jesu lidande, för att komma närmre Honom.
"Gör så att jag blir lik dig Jesus!", skrev hon på en liten lapp som hon fäste vid ett litet kort och fäste det på sin klädnad med en enkel nål, då det sk "Heliga Anletets medaljong" inte fanns ännu.

Hon skrev 1895 en sång till "Det heliga anletet"

"Jesus, Din obeskrivliga bild är stjärnan som leder mina steg. Ah, Du vet, Ditt Anlete är för mig Himmelriket på jorden. Min kärlek upptäcker Ditt Anletes charm smyckad med tårar. Jag ler genom mina egna tårar när jag begrundar dina sorger."

Innan Thérèse dog vid endast 24 års ålder, av tuberkulos, ska hon i slutet ha sagt på sin dödsbädd:

"Jag har nått punkten där jag inte kan lida mer, eftersom allt lidande är ljuvt för mig."

Under sin levnadstid skrev hon bland annat två andliga memoarer, på befallning av två andra priorinnor på klostret.

Hon saligförklarades i april 1923 och helgonförklarades i maj 1925.

Thérèse av Lisieux är skyddshelgon för människor med AIDS, flygkaptener, florister, sjukdom och missioner. Hon anses även av katoliker vara skyddshelgon för Ryssland, även om den rysk-ortodoxa kyrkan vare sig erkänner hennes kanonisering eller hennes beskydd.

Jag ser inget ont i denna flickas levnadsgärning, hon tycks ha ägt en mycket stark tro och vittnesmålen om hennes liv gör gällande att hon ville leva enbart för Herren. Därmed inte alls sagt att hon hade den evangeliska frälsande tron, den kunskapen är endast förbehållen Gud.
Tyvärr tyder en del tecken på att hon, från mitt ytliga perspektiv baserat på vad jag läst ikväll om hennes liv på olika ställen, levde på ett sådant sätt att hennes självutplånande utgivande kärlek ägde en osund plattform. Men man får vara källkritisk.
Om hennes längtan uttrycktes i en sådan ivran att studera Jesu lidande och se något upphöjt i detta för egen del, nästan söka sig dit...då talar vi inte om evangelisk tro.
Då talar vi om ett påbörjat självpåtaget martyrskap.


Men frågan endast inställer sig, inga fakta i den vägen vill jag presentera.


Men skulle Herren vilja att hon levde sitt liv så?
Att hon visade sin kärlek till Honom, genom att välja klostret, vilket betyder att välja bort människor och gå in i en sorts bubbla av isolerad förening med Gud. Hon valde på sätt och vis att göra Hans lidande till sitt, hon ville uppgå i det, det var hennes ultimata sätt att visa den kärlek hon bar.
Att hon salig och helgonförklarades av RKK, har för katoliker inneburit ännu ett helgon att dyrka (katoliker väljer ordet "beundra och vörda") och be böner till (katoliker säger att de ber om beskydd och förböner).
Då kan man anta att AIDS-sjuka människor, florister, flygkaptener och ryssar bland annat, kan förvänta sig extra skydd och bönesvar..?

Vad jag vill komma till i detta blogginlägg, är att många många oerhört Gudfruktiga människor har levt och dött, ibland på fruktansvärda vis då förföljelser och tortyr av kristna föregick den sk martyrdöden.
Många många Gudfruktiga människor finns idag.

Men ingen, vare sig de som dött eller de som lever, har varit eller är utan synd i jordelivet.

Ingen var eller är alltigenom God, även om många offer var för Guds skull, offer av personlig säkerhet och liv, offer av familj och vänner och trygga hemvister. Och är offer så än idag, då alla kristna i världen inte åtnjuter den trygghet vi har i Sverige att stå för vår kristna tro utan att behöva riskera dödsstraff.

Liksom Romerska kyrkan gör fel som räknar Maria som medåterlösare, gör den fel i att upphöja helgonen, tilldela dem särskilda grupper "under sina beskydd", ge dem en lön som ingen annan än Gud ska ge.
GUD själv kommer löna var och av historiens kristna som hör till Honom, och de som ännu skall komma till Honom, och Han lönar rikligt och rättvist och efter eget mått.

VI ska inte gå utöver Skriften, som tydligt via Herren Jesus undervisar oss hur vi ska be:

Matt 6:5-15
När ni ber skall ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att synas av människor. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull.  Var inte som de. Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det.

Herrens bön

Så skall ni be:

Fader vår, som är i himlen.
Helgat blive ditt namn.
Komme ditt rike.
Ske din vilja på jorden
liksom den sker i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen.
Och förlåt oss våra skulder,
såsom också vi förlåter dem
som står i skuld till oss.
Och för oss inte in i frestelse
utan fräls oss från den onde.
Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser."

När en människa väl har lämnat detta jordeliv, är hennes öde i Guds händer.
Vi är avskilda från den döde, den döde är avskild från oss som ännu lever.Varnar inte Bibeln oss för att vända oss till de döda?

Jo, mycket klart:

”När du kommer till det land som Herren, din Gud, vill ge dig får du inte ta efter de skändligheter som folken där begår. Hos dig får det inte finnas någon som offrar sin son eller sin dotter på bålet, ingen spåman, teckentydare, svartkonstnär eller trollkarl, ingen som ägnar sig åt besvärjelser, som rådfrågar de dödas andar eller spådomsandar och söker vägledning hos de avlidna. Herren avskyr alla som gör detta, och det är sådana skändligheter som gör att Herren, din Gud, driver undan folken för dig. Du skall vara fläckfri inför Herren, din Gud.” (5 Mos 18:9-13)

Se hur Jesus svara den lärjunge som vill följa Honom, men som först ber att få begrava sina föräldrar:

Luk 9:57-62
Medan de vandrade vägen fram, sade någon till honom: "Jag vill följa dig vart du än går."  Jesus svarade honom: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot." Till en annan sade han: "Följ mig!" Mannen svarade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far." Jesus sade till honom: "Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!" En annan sade: "Jag vill följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av min familj." Jesus svarade: "Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike."

/Nephele

Där andra inte ser logiken i mina slutsatser, fokuserar jag dem kristallklart

Klockan är 05.55 när jag skriver detta.

Sitter och funderar över det mesta, men mest på hur mitt liv sett ut, hur det är nu och vilka ambitioner man tror sig om att kunna upprätthålla när det gäller till exempel att samtala med ateister. Med människor som utan djupare kunskap om vad det innebär, hellre vänder sig till satan eller sin egen existens i en slags "gudsdeklaration", människor som har ett så uttalat hat gentemot den kristna tron och då framförallt dess representanter: de kristna, att man blir paradoxalt lycklig över hur Guds ord går mycket få oberört förbi.

En tid nu har jag och Shadow, på olika ställen, sökt oss till dessa och först höll jag på att kvävas av den massiva våg av aggressiv ateism, intellektuell självupphöjelse och Nietzscheliknande stämning som slog emot mig.

Sedan hittade man ett sätt att andas även i det.

I början var vår ambition med den här bloggen att främst ha andliga sökare som målgrupp, och sådana som inte har en tro. Som känner sig malplacerade och vilsna och inte hittar svar någonstans de kan acceptera. En ganska så naturlig målgrupp, inte sant? 

Varför predika för de redan omvända, liksom.

Men efter ett tag insåg jag att jag själv aldrig skulle velat läsa i denna blogg för en sisådär 12-13 år sen, för att dra till med en siffra.

Inte för att jag var en aggro-ateist eller ateist överhuvudtaget, men andligt vilsen var jag för att uttrycka det milt.

Och jag var ännu inte redo att släppa taget om mig själv. (Att fullständigt göra det, är förövrigt en process som aldrig blir klar i detta liv, hur stark Gudstro man än har)

I alla fall...vår ambition var inte alls dum eller naiv. Jag skulle nog vilja säga att den är ännu starkare nu.

Men ibland måste man uppsöka en målgrupp, istället för att sitta och rulla tummarna och vänta på dörrknackningarna.

Det är helt okay. Jag gillar det. Motståndet är i allra högsta grad trovärdigt. 

Och alla människoöden är lika viktiga och verkliga vare sig möten sker i det som på datorspråk kallas "IRL" eller i cyber.

Nyligen blev jag publicerad i en bok, en antologi.

Här medvetet blurrad dikt, som jag kallar "Glöd"

Naturligtvis blev jag glad över detta, det känns som en ära. Även om det bara är en simpel dikt.

Men när jag läste igenom dikten, insåg jag vissa mönster i mitt liv och i mina tankesätt.

Och hur detta har visat sig i konsekvenser på alla möjliga plan. Även i mötet med andra människor.

Dikten slutar ljust, mest för att jag vill att det ska göra det. Att det ska sluta ljust.

För även om jag anser att mitt liv ÄR ljust och fullt av gåvor, så finns den sk köttsliga delen av mig som i sina personliga egenskaper hanterar detta livet ibland mindre bra än jag skulle vilja.

Och detta har jag blivit brutalt påmind om den senaste tiden.

Det hjälper en hel del, faktiskt både att bevara min tro än starkare samt ändå orka presentera Gud för de som omedelbart hånar och konfronterar en till väggen med kniven mot struphuvudet för att få förklaringar på allt från "bibliska motsägelser och ologiska förklaringar" till hur evolution och fysik kan "avfärdas".

Finns det inte fullgoda svar på detta, (som rymmer inom bl a fysikens lagar, där allt ifrån strängteori, mörk materia och inte minst LHC tas upp) förkastas man som en människa som sagt upp relationen med sin hjärna.

Som jag sa, detta är trovärdigt! Anything less, och jag hade blivit misstänksam.

Det jag på ett personligt plan vill lära mig av detta, är bland annat att vara än mer tacksam för det jag har och döda det förflutna till förmån för nuet.

För det kommer gagna mig bäst och därmed andra.

Att leva på gamla meriter och falska idylliska minnen som aldrig hade någon verklighetsförankring (möte med andra människor talar jag om), är ungefär lika givande som att misshandla en sten för att den har mage att inte vara en diamant utan bara en vanlig sketen STEN.

De lärdomar som kom, lämnar inte, bara för att man lämnar delar av sitt förflutna att dö.

Så är det för mig i alla fall.

Och detta vill jag använda mig av, på mitt eget sätt. För andra.

Oavsett respons.

Detta var dagens reflektion, en god, givande och fridfull tisdag önskas härmed alla kära läsare!

Ni förgyller bloggen med era besök, det ska ni veta.

/Nephele

Till Anonym i sin frånvaro, och övriga läsare i sin närvaro

Vi har förlorat en läsare.

Detta tycker jag är oerhört sorgligt, givetvis, och på grundval av vad personen skrev i sin sista kommentar, så tänker jag ägna ett helt blogginlägg åt detta.

Skälet är ämnet som diskuterades och även har diskuterats tidigare, mellan främst mig och denne Anonym. Det, och med tanke på eventuella missförstånd, gör att jag finner det angeläget att skriva.

Bakgrunden är den kritik denna blogg har givit Svenska Kyrkan, och framförallt vad jag själv har skrivit, så också i kommentarerna.

Min ståndpunkt torde vara ganska klar vad gäller SvK, att det är en avfallen kyrka som sjunker djupare ner i andlig död för varje år som går.

Kritiken jag har framfört har backats upp av otaliga Bibelord, och jag tänker nu ta upp vad Anonym har skrivit samt vad jag har avsett med att svara på det sätt jag gjort.

(Den som vill läsa om mina tidigare inlägg om SvK, kan bara klicka på "Svenska Kyrkan" i kategorifältet till höger, och leta efter mitt namn "Nephele" som signatur)

Nåväl.

Den sista kommentaren som skrevs av Anonym (till blogginlägget "Polyteistisk röra under Svenska Kyrkans depravation", kommentaren är raderad) kommer jag att lägga upp i sin helhet här, med svarskommentarer.

Även om Anonym inte kommer läsa svaret, vilket personen har sagt, så kan det vara bra för andra läsare att veta hur jag ställer mig till de olika punkterna.

(Citaten från Anonym kommer att rödfärgas, för att detta ska bli läsvänligare. Det framgår också förhoppningsvis när citaten skrevs, om de tillhör blogginlägget "Polyteistisk röra..." eller tidigare SvK-inlägg)

Den sista kommentaren i det aktuella inlägget, som raderades därifrån, lyder såhär:

"Detta blir mitt sista inlägg och mitt sista besök på denna blogg. De anklagelser som ni (i synnerhet N.) riktar mot mig är inte värdiga någon som kallar sig kristen. Vill ni svara får ni göra det, men jag kommer inte att läsa det.

Jag kommer att fortsätta söka Guds vilja som den är uppenbarad i Den Heliga Skrift. Jag kommer inte att sätta enskilda människors tolkningar som era framför Guds uppenbarelse. Jag kommer att fortsätta lyssna ödmjukt och med öppet sinne till olika tolkningar (precis som jag lyssnat till er tolkning) för att försöka förstå vilken som är den riktiga. Men jag kommer ALDRIG att påstå att det bara finns en möjlig tolkning i de fall där Ordet inte är solklart.

Vi är överens om mycket. Det hade kunnat bli ett fruktbart utväxlande av tankar och erfarenheter. Men skillnaderna i attityd är alltför stora för att jag i längden ska kunna ha något utbyte av det ni skriver. Jag är inte felfri på något sätt - jag är mycket medveten om mina egna stora brister och min stora synd - men i frågan om min kyrkotillhörighet är jag trygg (än mer efter att ha läst vartenda ett av de bibelställen ni hänvisat till) med att jag följer Guds vilja. Jag vet också att jag (efter bästa förmåga) är konsekvent i mitt handlande utifrån Bibelns ord. Detta vet jag att ni aldrig kommer att förstå, men det spelar ingen roll för mig personligen eftersom jag följer Gud mer än människor.

Det finns fler bibliskt försvarbara sätt att säga ifrån, att ta avstånd från villolärare, än att lämna SvK. Vi är många bibeltrogna som vet detta. Ni vet ingenting om min situation, på vilket sätt jag säger ifrån och tar avstånd osv, och ändå påstår ni er veta hur jag bör handla. Skrämmande. På gränsen till sekteristiskt.

Jag har till och med bevisat med logiska resonemang att er kategoriska inställning inte håller - det krävs inte ett enda bibelord för detta - och ni vägrar ändå att ta det till er.

Nu tackar jag för mig. Det var intressant så länge jag mötte respekt och förståelse i samtalet. Men ni har mycket att lära när det gäller hur man bemöter människor. Ska ni kunna vinna några själar överhuvudtaget, är det där ni ska börja. Tyvärr är jag rädd att ni inte förstår det heller.


PS. Ett tips innan jag går. Bloggen utstrålar mörker. Jag menar rent layoutmässigt. Det ger helt fel signaler om man säger sig vilja stå i Ljusets tjänst."

Okay, då börjar vi beta av detta, bit för bit.

"Detta blir mitt sista inlägg och mitt sista besök på denna blogg. De anklagelser som ni (i synnerhet N.) riktar mot mig är inte värdiga någon som kallar sig kristen."

Jag kan tänka mig att anklagelserna som åsyftas, är följande (skrivna i kommentarsfältet till "Polyteistisk röra..."):

-Jag menade att istället för att beklaga det som hänt och händer i SvK, och hålla med till minst 90% av det jag skriver, så borde du agera. Säga ifrån. Visa i handling att du inte accepterar villolärorna som florerar i kyrkan.

Att du inte vill vara en del av dem.

-Då visar du en inkonsekvens, som har mer att göra med antalet medlemmar än vad Gud har sagt.

Om du kan lämna ett mindre sammanhang men inte ett större, då finns det skäl att ifrågasätta dina argument.

Även för dig.  (Detta var ett svar på att Anonym sagt att sannolikheten för att han/hon skulle stanna kvar om SvK vore en liten kyrka med endast några få församlingar, inte är så stor)

-Jag beklagar att du begär något som borde vara självklart för dig och ditt samvete men inte accepterar mitt svar, än mindre de skriftställen jag lagt in.

I samma stund något sker som är felaktigt i kyrkan, bör du ifrågasätta och kräva svar för att sedan ta beslutet om du ska lämna eller inte. Vill du att jag ska ge dig ett datum för detta..?

Denna diskussion tenderar att bli absurd. ( Detta var ett svar på att Anonym av mig ville ha ett datum då bibeltrogna skulle ha lämnat kyrkan)

-Det är med all önskvärd tydlighet så att du lyssnar till människan före skriften, det har du redan visat.

Intressant att du bara avfärdar bibelställena utan minsta kommentar. (Detta var ett svar på hänvisningen Anonym gav att det finns många bibeltrogna och rättrogna kristna som ännu anser att deras plats är i SvK, och att det går att stödja sig på detta faktum som eget motiv)

-Jag tar inte någon på allvar som så kategoriskt avfärdar vad Bibeln säger, och pratar om att andra (jag) åsamkar andlig skada, när du är den som både i dina argument och ditt handlande visar att det är helt okay att stanna kvar i en avfallen kyrka där tron riskerar att dö snabbare än en ros i ökenhetta utan vatten.

Jag beklagar överhuvudtaget det du skriver här och tänker fortsätta skriva emot dig, med bibliska argument, för att ta hänsyn till andra som läser denna blogg. (Detta efter att jag fick en skarp varning att vara kategorisk så till den grad att jag åsamkar andra människor obeskrivligt stor andlig skada)

I den första kommentaren som Anonym lade till detta blogginlägg ("Polyteistisk röra..."), skrev personen: "Håller med dig till punkt och pricka, förutom den allra sista meningen."

Okay! I blogginlägget i sin helhet skriver jag ganska ingående om det vansinniga och direkt antiKristliga i att blanda in andra religioner i samma gudstjänst. I den sista meningen/det sista stycket skriver jag att den som frågar sig om han/hon bör stanna kvar i SvK eller ej, bör ställa sig några avgörande frågor, och om svaren på dessa är "ja", så kan svaret om att lämna eller inte, bara bli ett.

Och här är problemet. Eller en del av det stora problemet, som har två huvuddelar.

1) Att Anonym tycker Skriften är oklar ifråga om vad man ska göra i en situation när ens kyrka har avfallit

2) Mitt "hårda och fördömande bemötande" gentemot de som väljer att stanna kvar

Jag känner mig ganska säker på att Anonym skulle hålla med mig där.

Ifråga om punkt ett, har jag anfört flera bibelord, varav några specifikt talande är dessa:

"Tit 3:10-11

En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång, eftersom du vet att en sådan är på fel väg och syndar och har dömt sig själv.

För att vara rättvis helt igenom har jag letat reda på tidigare kommentarer av samme Anonym i våra SvK-debatter, och funnit ett sådant här citat av personen: "Jag gör ständigt precis det som beskrivs i Tit 3, och avvisar alla de många villolärare som uppträder i SvK. "

Vi tar en titt på nästa Bibelord:

Rom 16:17-18

Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor.

Det är alltså inte bara villoLÄRARE man ska visa ifrån sig, utan även villoLÄRA, och en sådan står SvK i allra högsta grad för. (Tydligare skrivs detta i Gal 1:6-8)

Jag vill då ge ett ytterligare tidigare citat av Anonym:

"Vad jag har förstått var samhällets och kyrkans (!) sekularisering under resten av 1900-talet en mer eller mindre uttalad strategi. Sverige skulle befrias från kristendomen. Detta märktes inte minst på att staten inte släppte makten över kyrkan förrän man var säker på att den självmant skulle fortsätta gå i det politiskt korrekta, socialistiska ledbandet. Vilket den för övrigt lydigt gör än idag, det torde vara uppenbart för de flesta."

samt:

"jag ser inga bibliska argument för att kyrkogemenskap måste innebära högsta organisatoriska nivå i ett samfund, så länge jag undviker villolärare även inom samfundet.
Jag är alltså helt trygg med att min personliga kallelse för tillfället är att verka i den församling där jag har mitt andliga hem."

och:

"Efter många år i SvK har jag blivit ganska allergisk mot uttalandet att "det går att tolka Bibeln på olika sätt". Idag verkar det mest användas som en ursäkt för att slippa ta Guds Ord på allvar och istället skapa sig en egen religion som passar den egna, befintliga livsstilen."

Vi slänger även in:

"Jag är en bibeltroende kristen som fortfarande finns kvar i Svenska kyrkan, och tillhör sålunda en krympande minoritet."

Det finns inkonsekvenser här,

("Men jag kommer ALDRIG att påstå att det bara finns en möjlig tolkning i de fall där Ordet inte är solklart.",
"Efter många år i SvK har jag blivit ganska allergisk mot uttalandet att "det går att tolka Bibeln på olika sätt". Idag verkar det mest användas som en ursäkt för att slippa ta Guds Ord på allvar och istället skapa sig en egen religion som passar den egna, befintliga livsstilen.") <-----Här är en av dem, inkonsekvenserna.

och jag ska försöka undvika att bli analytisk då jag inte känner (tror jag i alla fall) Anonym, och enbart som sig bör, tänker skriva ur ett teologiskt perspektiv vad gäller de punkter jag tagit upp i citaten.

När Anonym dels medger att SvK har "fortsatt att gå i ett politiskt korrekt socialistiskt ledband", samt medgett förfallet "Och ingen vet, kanske hade förfallet blivit verklighet ändå, bara i mindre omfattning och långsammare takt. Men nu står vi här, vingklippta och marginaliserade i vår egen kyrka.", så måste i alla jag fråga mig hur Anonym fortfarande kan skriva att denne, som bibeltrogen, känner sig trygg och hemma i sin kyrka?

Efter att jag motiverat utifrån Bibeln vad den säger om villolära och villolärare, och har länkat till en artikel i ämnet, blir jag ändå ombedd att "komma med mer": "Har du fler och tydligare ord så lyssnar jag gärna."

Jag har detta:

Gal 1:6-10

"Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium. Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. Är det människor jag nu försöker få på min sida - eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare."

Paulus hade problem med församlingar som avfallit från läran, och i hans brev kan vi läsa de uppmaningar han gav dem, från Herren själv.

Det är givetvis och underförstått så, att dessa uppmaningar också gäller i vår tid, och att det inte finns något skäl att anta att Paulus skulle skilja på en organisatorisk kyrka och dess enskilda församlingar.

Den yttre kyrkan skall vara Ett, liksom den osynliga kyrkan (alla sant troende) är Ett.

Det finns naturligtvis inga Bibelord att stödja sig emot som skulle visa att en kyrka officiellt och på sina håll kan lära totalt fel, men på lokala platser ha en bibeltrogen undervisning, och att detta skulle vara en biblisk motivation att stanna kvar.

Om Anonym tycker att jag är skarp, är det ändå ett intet mot vad Paulus var i sina förmaningar: "om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse."

Inkonsekvensen hos Anonym visar sig således även i det faktum att han/hon har medgett att vore SvK en liten kyrka med få församlingar så skulle personen med största sannolikhet lämna, men eftersom SvK är en stor kyrka med många församlingar, så är det okay att stanna kvar.

Hela diskussionen igenom har varit ganska konstruktiv, tycker jag, ända till slutet då mina avfärdanden av de argument Anonym lade fram, efter att ha erkänt SvK som en avfallen kyrka, skärpte sin ton mot mig i en varning att jag kan komma att orsaka andra människor andlig skada.

DÄR sätter jag bestämt ner foten, och vill poängtera att det är just för att UNDVIKA andlig skada som jag skriver som jag gör, och även avfärdar ofullständiga bibliska argument på det sätt jag gör.

Tilläggas bör också att jag givetvis anpassar det jag säger beroende på om den jag talar med en icketroende, en som är ny i tron eller en som har mycket kunskap. (Själv är jag långtifrån en teolog, men jag lär mig längs vägen och ger förhoppningsvis inte sken av att veta mer än jag gör. Dock är vissa Skriftställen så tydliga att de om inte annat rent intellektuellt kan förstås) Min uppfattning är att Anonym har visat prov på en icke obetydlig Bibelkunskap, och därför kan jag stå för allt jag skrivit.

Jag kritiserar inte Svenska Kyrkan för mitt eget höga nöjes skull, för att det är roligt att sabla ned, att peka på bristerna, för att det är "coolt" att vara någon sorts besserwisser som visar medlemmar var Utgången finns från kyrkan, och bespottar dem som stannar kvar. Utan något som helst ansvar för vad jag gör.

Självklart rannsakar jag mig även i detta, och jag känner och har länge känt en stor sorg över att vår största kyrka har söndrats så fullständigt att de flisor som finns kvar INTE kan räknas som "luftfickor" som ska rädda skeppet från havsgraven.

Detta blev ett långt inlägg.

(Jag tänker inte bemöta påståendet att det jag skrivit är "skrämmande sekteristiskt", därför att det påståendet helt enkelt inte förtjänar att bemötas)

Nu till slutet av Anonyms senaste inlägg: "PS. Ett tips innan jag går. Bloggen utstrålar mörker. Jag menar rent layoutmässigt. Det ger helt fel signaler om man säger sig vilja stå i Ljusets tjänst."

Jag återger här vad Shadow tidigare i bloggen så träffande skrivit angående detta:

"Angående den "mörka" hemsidan, och våra nicknames, så har du rätt i att det finns en specifik avsikt. Hemsidan är mycket riktad till sådana människor som känner sig utanför traditionell kristen tro, som är andliga "sökare", som kanske är indragna i satanism, wicca, ateism, människor som mår dåligt, människor som upplever det svårt att passa in i kristna kretsar och som kanske faktiskt tar avstånd ifrån kristen tro på sådana ytliga grunder. Jag tror att Bibelns budskap är till för alla, och det vore så synd om människor inte får höra talas om allt det underbara Jesus har gjort för världen bara för att de har alternativ kläd- och livsstil, att de känner sig annorlunda och utanför. Det finns så många hemsidor och bloggar som har "ljus" och "positiv" karaktär, och vi ville medvetet söka nå dem som av personliga skäl kanske har svårt att känna sig hemma i sådana sammanhang. Bloggen är dock bred, så den är inte endast riktad till dem, utan till alla slags människor. Designen är mörk, men innehållet i det vi skriver är inte mörkt. "

/Nephele

Lite eftertanke om Nehushtan

God förmiddag!

Sitter vid datorn efter inmundigad frukost och avklarad dusch, och tänkte skriva ner lite tankar jag har om denna blogg. Vi sjösatte "Nehushtan-broken to pieces" den 25 juni denna sommar, och vi är överväldigade av den respons vi fått! Så många läsare har tittat in, vilket har glatt och stärkt oss och inspirerat oss att fortsätta.
Vi känner stor tacksamhet för det och för kommentarer som har skrivits. Varje fråga, tanke och reaktion har varit varmt välkommen, och kommer fortsätta vara så.

Vi hade en stark längtan när vi startade bloggen, och den drivkraften finns där fortfarande, kanske ännu starkare nu. Vad vi ville var att nå en speciell målgrupp, människor som antingen har hamnat andligt fel och känner det och människor som är andliga sökare. Som vet att det finns Något, men som ännu inte har funnit rätt väg.
Jämsides med detta ville vi nå andra också, vi ville ge någonting även om vi inte skulle få igång en aktiv kommunikation.
Varje person som läser, om så bara skummar igenom något eller några inlägg, kan få med sig något som likt ett gott frö växer till i jord. Jag minns att jag sa i starten, till Shadow: "Om så bara en enda person blir berörd, och känner att han/hon fått ut någonting av att läsa det vi skriver, så har bloggen tjänat sitt syfte". Han var helt överens om det.

Bloggen uppfyllde sitt syfte den 4 juli, då en läsare kommenterade ett av Shadows evangeliska inlägg med att tacka. Hon skrev om sitt behov att få läsa just exakt det som stod, att det var en lättnad.
Förstår ni känslan! Den var enorm. Det var exakt det vi hade som det största önskemålet och därefter var det lätt att fortsätta.

Från mörker till ljus - underbar resa (bild jag gjorde för länge sen)

Likadant var det en stor glädje när en kille skrev i en kommentar att han förkastat satanismen, eftersom man i den tron inte förlåter sina medmänniskor. Wow!! Det var också en sann glädje att läsa.

Vi har också haft kritiska inlägg, ifrågasättande inlägg, kommunikativa inlägg i debattfrågor, och allt har varit en fröjd att ta i.
Ibland har jag varit rädd att inte kunna leva upp till våra egna förväntningar, jag har tänkt att kategorierna är för många, det spretar för mycket, vi kanske missar målgruppen, jag kanske skriver något totalt galet och ger en orätt bild av Gud, ja det har varit många tankar när man väl fokuserat på bloggandet.
Men det har varit ogrundade bekymmer.
Tvärtom känns det bara roligare att skriva när det finns så många avdelningar, och inte en enda gång har vi upplevt att vi "kommit ur kurs".

Nyhetsbevakningen blev intensivare än vi först tänkt, men det är så kul! Vissa andra områden har vi inte lagt lika mycket krut på som vi borde ha gjort, men det kommer bli bättre. Det kan alltid bli bättre.
Det känns fint att skriva om det mest meningsfulla av allt, att vi två delar med oss av sådant som rör det kristna budskapet, och detta i vetskapen att vi är två helt vanliga människor med fel och brister. Vissa inlägg har varit ganska nakna, och det är något som säkert återkommer. Vi vet ju alla att livet inte är enkelt eller ständigt idylliskt för någon, och det är en styrka att få klä av fördomar och utopiska förväntningar på det kristna livet.

Att ständigt påminnas om att det viktiga inte är vad jag gör mig förtjänt av, men får ändå, ger ödmjukhet och en djup tacksamhetskänsla. Att bli påmind om vad Gud vill och se var jag brister, är nyttigt, jobbigt och givande. Att få uppleva glädjen i min tro i alla stadier av mitt liv, är en oändlig välsignelse.
Att få ha denna blogg tillsammans med Shadow, få ge något som är helt oberoende av mig/oss, är något som gör det extra roligt att sätta sig vid datorn ;)
Tack alla ni som besöker oss.

You make it worthwhile

/Nephele 

Frid är ingen bristvara

Det är mycket oroligheter som händer i världen. Vi läser dagligen nu om efterdyningarna av det fruktansvärda terrordåden i Norge, och även om krisen i Syrien som alltmer urartar.
Detta är något som angår alla, det är inga "lokala angelägenheter" eller isolerade händelser som vi kan blunda för och tänka: "det där kommer aldrig hända där jag bor, jag är skyddad".
Ingen av oss lever i en skyddad verkstad, våldet kan uppsöka vem som helst var som helst, och ha såväl politiska som personliga syften och skäl.
Utöver samhällsoroligheter kan det finnas annat i våra liv som knuffar till, slår itu, berövar frid och trygghet och kanske hälsa.

Hur ska man hantera det? Hur ska man orka, när världen är så sargad? När människorna som bor i den, är så sargade?
Det som händer nu är ju inga nyheter, vi vet redan att människan kan vara oerhört destruktiv.
När man själv drabbas, slår det naturligtvis mycket hårdare än om man läser nyhetsbevakningar som involverar andra, okända andra.

Var ska man hämta sin trygghet ifrån?

Det finns bara ett svar, som verkligen fungerar. Vi är i sanning alla beroende av en frid som vi är oförmögna att ge oss själva, som vi inser att vi saknar eller som är nyckfullt otillräcklig och kan ta slut när kaos och våld tar vid.


"Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa"...

Den enda hållbara fristaden vi har, är Jesus Kristus.
Det löser inte alla problem att ha en Gudstro, långt ifrån. Men utan den, förstår jag inte hur en människa orkar att möta varje dag, särskilt när saker och ting kollapsar runt omkring.
Var kommer orken att ta sig vidare ifrån, för de som inte tror..?
Jag ser inte alls något svar i vare sig arbetsnarkomani, drogflykt eller pengar eller vad nu den moderna icketroende människan skulle ge mig för svar.
Inte heller ser jag svaret i alternativa livsåskådningar och religioner, som är så beroende av människans medhjälp för att få sin falska "gudomliga" grund att hålla, inte heller ser jag svaret i totalt avskärmande och förnekelse av omvärlden.

Det finns gott om ihåliga och utbrända människospillror som envetet förnekar Gud och söker sin tillflykt i annat, utan att någon enda gång lyckas ge en övertygande upprätthållning att det fungerar. I längden.
Människan har hittills aldrig lyckats klara sig särskilt bra på egen hand, men envisheten i henne förnekar sig sällan.
Vad är det vi tror att vi kan åstadkomma på egen hand..?

Jag har inget problemfritt liv, men jag sörjer alla dem som saknar den frid jag har, som inte finns på grund av mig utan trots mig. Det är något fast att luta sig emot, som aldrig någonsin raserar. En sanning som finns utanför mig själv, och som är min tillflykt, min glädje, i både med och motgång.

I Bibeln finns det hur mycket kraft och trygghet som helst att ta till sig, och detta finns till för ALLA. Helt gratis.
Det är en fantastisk nåd och gåva att få tro det som står i den, vara förvissad om att detta gäller mig. Det gäller också dig.

I Psaltaren 121 står det: "Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Inte skall han låta din fot vackla, inte slumrar han som bevarar dig. Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte"

När vi står mitt uppe i naturkatastrofer eller terrordåd, får vi tro på detta: "Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar och bergen störtar ner i havsdjupet, om än havets vågor brusar och svallar, så att bergen bävar vid dess uppror." (Ps 46:2-4)

När vi möter nedslående besked om sjukdom hos nära och kära eller om oss själva, får vi tro detta: "Och detta är hans vilja, som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen" (Joh 6:39)

När vi skakas av svek, förluster, besvikelser, får vi tro detta: "Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss" (1 Joh 4:18-19)

Vi behöver aldrig vara rädda att älska för mycket, eller vara älskade för lite. Att vi ska hamna i en katastrof eller på undantag, utan något stöd, utan någon som är mäktig och resistent mot mörkret och som vakar över oss.

"Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut." (Rom 8:28)

Detta är inte bara ord, det är inte döda versrader. Det är ord som har liv, Ordet är levande, det ger tro, hopp och meningsfullhet! Det har Gud gett oss, att luta oss emot, att hämta kraft ifrån, att sätta vår lit till.
Vad vore vi utan den frid Jesus har gett oss? Han sa: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa".

"Inte ger jag er en sådan frid som världen ger."

Vi vet att världen förbrukas, är ändlig, att allt nöts ut, bränns upp av våra erövrande existenser som förgängliga världsliga tillgångar, vi vet att vi har kroppar som bara kan nå en viss ålder innan de insjuknar och dör, vi vet att utveckling går hand i hand med egoism och själslös nedbrytande ondska mot vilken vi själva står maktlösa. Om den inte är av denna värld, måste den frid Jesus talar om, vara av en sådan sort som inte förflyktigas. Det är inget vi själva kan skapa eller omintetgöra.
Men vi kan få den.
Och i en ond värld, är det skönt att bli påmind om ibland.
Det FINNS frid, det finns vila, det finns en plats dit våldet och vansinnet och vår egen ödslighet inte når.
Det är om något ett glädjebudskap som aldrig blir inaktuellt.

Bild gjord av Nephele

/Nephele

Dagen, Expressen, DN

Att sörja utan att glorifiera

En musikstjärna har gått ur tiden. Amy Winehouse blev bara 27 år, och även om dödsorsaken inte har bekräftats utåt än, så har det antytts att det är drogöverdos som är orsaken.
Ingen kan vara överraskad, åtskilliga har de tidningsuppslag varit som visat en tydligt narkotikapåverkad Amy, med kläder och hår i kaos och ögon som inramade med tjock svart kolpenna haft sitt tomma frånvarande uttryck. Ofta har det varit skandaler, snarare än hennes arbete, som gjorde att hon hamnade på löpsedlarna.

Amy gråtandes, efter bråk med pojkvännen. Amy som ett nervvrak på väg att hälsa på sin man i fängelset. Amy som buats ut från scenen och blivit tvungen att bäras ut då hon varit för påtänd eller full för att kunna uppträda.
Oroade vänner och föräldrar: "vi är rädda att hon kommer att knarka ihjäl sig".

När Winehouses låt" Rehab" slog igenom som hit, var det många som tyckte det var ironiskt. Och det var det.
I sången sjunger hon: "They tried to make me go to rehab, I said, "No, no, no"

Det är tragiskt att hon inte ville eller upplevde sig kunna ta tag i sina drogproblem, men det är ganska läskigt att se hur många kändisar som uttalar sig om just den aspekten. HUR de gör det, som om de vore omedvetna om hur marinerad nöjesbranschen är i knark och alkohol. Det finns många som skulle behöva checka in på "Rehab", för att undvika att sluta som Amy Winehouse.

Jag vet inte om hon mådde dåligt redan innan hon började missbruka, men helt tydligt är att hon inte mått särskilt bra de senaste åren i alla fall.

Det är också, i likhet med vad många säger, en förlust för musikbranschen att hon gått bort. Visst hade hon talang, även jag tyckte om hennes vemodiga personliga röst till de nakna jazztexterna.
Men jag ser ett tydligt "Cobainsyndrom" här, och kommer inte bli förvånad när fans och även människor som INTE lyssnat till henne tidigare, plötsligt kommer höja henne till något hon inte var.
Hennes begåvning kommer att särskiljas till något som var unikt, hennes olycklighet kommer på ett nästan perverst vis att förklaras vara en följd av hennes genialitet och känslighet i kombination med människor som inte förstod henne, som hade för många krav och stressade sönder henne. Stressade henne att ta sin tillflykt till drogerna.

Män som inte kunde hantera henne, inte förtjänade henne. Papparazzis som jagade henne och fans som ville ha mer, mer, mer. Likt många nu döda kändisar före henne, t ex Marilyn Monroe, och nuvarande, t ex Britney Spears, blir privatlivet mer intressant ju mer turbulent det är, och konkurrerar ut vad de först blev kända för.

Amy Winehouse riskerar samma sak som bl a Kurt Cobain; att ikonförklaras och därmed fråntas sitt eget ansvar, sin egen ställning som vanlig dödlig människa, sin rättighet att bli behandlad med värdighet och inte försvinna i en orealistisk dimma om vem hon var och vilken påverkan hon hade.

Hon var en mycket skicklig musiker. Men också en människa som mådde djupt dåligt och fattade självdestruktiva beslut gällande sitt liv.

Hon hade verkligen behövt hjälp, och en paus från allt vad offentlighet och strålkastare heter.
Det är viktigt för ungdomar att ha förebilder, och med sin excentriska och udda stil var hon en sådan för många. Likaså var hon även ett slags "språkrör" för unga fans som själva mådde dåligt och upplevde tröst i hennes person.
Men någonstans måste en skiljelinje dras.

Hennes död är hennes, den är djupt tragisk och bör ses precis sådan den var. Hon blev ett offer för sin egen psykiska ohälsa, till följd av eller i kombination med ett tungt tärande drog och alkoholmissbruk.
Det gagnar ingen att idealisera henne eller skapa mytbildning kring hennes liv och död.

Lyssna på hennes skivor, minns henne sådan hon var både när hon var som bäst och när hon mådde som sämst, och om detta som hänt bör inspirera eller bli till konsekvens i NÅGOT...så har jag två förslag. Låt det dels bli i vilka farorna med droger är.
De är lika verkliga och på samma villkor om en människa är offentligt känd eller inte.

En annan sak som är än viktigare;  den vanligaste fras av alla jag läst idag angående Amys död, är i lite olika variationer: "Vila i frid, Amy", "nu har hennes problemtyngda själ funnit frid", "R.I.P".
Vad VET människor om detta, som inte stod henne nära och visste något om en eventuell kristen tro hon kan ha haft..?
Den där uppfattningen är förövrigt nästan standard, att människor antar att en död människa har funnit frid, i alla fall om det rör sig om någon som inte ansetts uppenbart ondskefull. Att han/hon har fått möta sina avlidna nära och kära.

Jag vill inte spotta på de som sörjer Winehouse, det skulle aldrig falla mig in. Inte heller på henne själv naturligtvis, av hela mitt hjärta hoppas jag att hon hyste en förtröstan på Jesus Kristus, hur illa det än var med henne och i kaoset hon levde i.

Om hon gjorde det...då har hon fått frid nu. Då är hon löst från här världens ångest och smärta och bojor, liksom vi alla kommer att bli om vi håller fast vid Kristus i vårt liv här och nu.

Detta är särskilt viktigt att påminna de levande kvarlämnade som sörjer, det är en viktig påminnelse till oss alla.
Livet är skört och det finns inga garantier hur många år vi får. När vi väl har lämnat den här världen, då har vi också gjort vårt val om var vår själ ska få sin eviga hemvist.

/Nephele

Länkar: SvD, SmP, Expressen, Laholms, DN

satanstankar och snart tandborsten och bädden

Hur närmar man sig bäst en satanist, en häxa eller en "lite-av-varje-på-New Age-smörgåsbordet", eller en muslim eller buddhist..?
Jag har kommit fram till ett möjligt svar.
Inte med förväntningar. Gärna med förhoppningar, men förväntningar..? Det skulle innebära för mycket slöseri av investerade resurser om man inte får respons, dvs en diskussions/argumentationspart eller en lyssnande dito. (Särskilt om risken är överhängande att man till slut bara upprepar sig och börjar känna av ett behov att ifrågasätta sin EGEN tro.)

Det är ungefär som att baka en kaka eller suffle enligt ett specifikt recept; i med alla de angivna ingredienserna, in i ugnen och så hoppas på det bästa.
Det kan bli kolbrikettslämningar. Eller ett riktigt bra resultat, när kakanwhatever fått gräddas i alla sina faser i ugnen.

Detta är en ganska grov men inte så tokig slutsats.
Låt mig ta satanismen som exempel, som jag snart tänker skriva ett längre inlägg om.
I den mån en satanist alls lyssnar på en kristen människa, finns ofta ett njutningslystet sätt att argumentera på. För satanisten. Nu vet jag att detta område täcker många olika grenar, minst två tydligt urskiljbara och en tredje av mer vag och okänd art.
Tro mig, det finns ingen så övertygad som en satanist. SÄRSKILT i mötet med en kristen. Det behöver inte ens uppstå någon friktion eller provokation, för den trovärdiga satanisten (vad jag menar med trovärdig och icke trovärdig ska jag ta upp längre fram) är i sig själv så inympad i sin ideologi att det överlägsna vetandet och det ickeexisterande behovet att statuera detta, gör honom/henne till en synnerligen svår "kaka" att manipulera receptet på.
Inte en chans att det går att slänga in i micron inte, på fem minuter blankt.
Och den kristen som försöker med detta, i regel "hotvägen": "om du inte omvänder dig så hamnar du i helvetet, punkt slut hejdå lycka till", förtjänar knappt att ha någon ugn och "bakredskap".

I alla fall inte om vederbörande tänkt sig något ätligt resultat.

Vad menar jag då, i min förmodligen haltande liknelse med att göra efter receptet..?
Det skulle nästan vara ännu bättre att likna det vid ett medicinalrecept. Den rätta medicinen. Den ges inte ensidigt, utan alla verksamma ingredienser måste finnas för att någon effekt ska ha en sportslig chans att visa sig.
Att diskutera med en satanist kan vara oerhört intressant, men det är sällan jag fått gå på djupet med någon, därför att många av de jag mött (inklusive en grundare av en satanistisk "kyrka"), helt enkelt har så vagt underlag. Jag är själv ingen expert i ämnet, men många av argumenten jag hört är så uppenbart "innantillästa" och levererade med den typen av teatralisk ton, att man måste misstänka att en regissör tränat personen i hur han/hon bäst ska uttrycka sig för att nå mest maximala effekt.

"PUNCH"-effekten.

"Gör vad du vill,är den enda lagen", är den beröringspunkt de flesta satanister dock brukar ha gemensamt, och att sätta den egna njutningen och de egna behoven i centrum, också på bekostnad av andra människors känslor och behov.
Det är alltså ett gravt egocentrerat universum, där planeter, solar och stjärnor rör sig runt den egna existensen och människosynen delas upp i slavar/herrar, fria och ofria.
Som namnet på denna ideologi antyder, ägnas naturligtvis merparten av aktiviteterna, sådana de nu alls bedrivs, åt att kränka kristendomen. Ungefär enligt den enkla regeln: "göra tvärtom".

Detta ska jag också beröra längre fram.

Det här är bara ett litet reflektionsinlägg, och jag undrar, som slutpunkt.... Varför liera sig med en förlorare..?
Jag vet att många satanister inte tror på något gudomligt väsen, men vissa gör ju det. Och de ambitiösa studerar böcker av Crowley och LaVey och försöker sig t om på att utföra de många och oerhört krångliga och energikostande svartritualer som skildras.
Naturligtvis kan man komma i kontakt med ondskans väsen i någon form av manifestation på både dessa och enklare vis, men jag skulle tippa på att satanisten har andra namn för dessa väsen än Gud har.

Tillbaka till min slutfundering i detta inlägg.

Varför hänga med en förlorare, en loser..?
Det finns INGEN som tror mer övertygande på Gud än satan själv, han har mycket bittra erfarenheter och hans hat är mäktigt. Han är också mycket medveten om att han redan är besegrad, och att hans tid är kort och dessutom kämpar han med försvagad kraft.
Han vet exakt vilket öde som kommer att drabba honom efter slutstriden, och därför gör han vad han kan för att åsamka Gud och Hans Skapelse, oss, så mycket skada som möjligt.

I vetskapen just att hans tid är kort.

Han och Gud går långt tillbaka, är mycket gamla "bekanta".
De satanister som kallar sig satanister men inte har detta klart för sig, borde läsa på. Ingenstans förnekar satan Gud. INGENSTANS i Den Heliga Skrift.
Tvärtom.

Varför inte kalla sig bara det vanliga "ego-ist", istället, om en ID-stämpel måste finnas..? För dessa som tror att satan skulle ha någon som helst sorts avgörande segermakt?
Säg att ni tror på Egoismen, och är hängivna Egoister.
Det skulle vara sannare, och jag är inte ens förolämpande nu.

Det kommer förhoppningsvis klarna mer framöver. Jag lovar att inte dunka Bibeln i skallen på någon liksom jag lovar att inte väja undan för Sanningen heller, och kanske blir inlägget inte vad man skulle kunna förvänta sig *L*

Jag har bara en aning om hur det kommer att bli, det är rätt spännande också.

Nästan som att baka kaka på "frihand" ;)

/Nephele

                                                   Proudly..? Att spela
                                                                i "B-laget"? Att tillfredsställa
                                                                våra egna behov, som vi önskar,
                                                                eller gå till oss själva som enda "högre makt",
                                                                är så enkelt att en
                                                                två-åring klarar det. Vi föds helt enkelt
                                                                sådana, så "no need for extra prop" (rekvisita).