Att döma sig själv

"Mig gör det ingenting att ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Ja, jag vill inte ens döma mig själv." (1 Kor 4:3).

Lägg noga märke till vad Paulus säger här. Domen över människor ligger inte i vår hand. Det är synd att intala sig att vi skall utföra Guds domar över människors hjärtan och handlingar.

När det gäller dömande så fnins det två diken som måste undvikas. Det ena diket är sådana som tror att Guds ord inte skall döma oss, så att kyrkan inte måste lyda Guds bud och undervisa i enlighet med Skirften, eller över huvud taget förmana någon. Sådana människor kan hänvisa till att Jesus har sagt "Döm inte, och ni skall inte bli dömda." (Luk 6:37).. De använder detta bibelord som ett verktyg för en slags laglöshet. De tänker att man inte skall säga till när människor felar, syndar eller försvarar synd. Detta är ett grovt fel och ett missbruk av Guds ord. Ja, det är förnekelse av Guds ords betydelse, och i slutändan ett motarbetande mot den helige Ande som genom Guds ord leder och uppbygger kyrkan, Kristi kropp.

Sådana människor glömmer att Jesus har sagt. "Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom" (Joh 7:24). De glömmer att aposteln Paulus i nästan alla sina brev korrigerar och förmanar Guds folk i alla tider. De har fel och tror att Gud vill ha en slags laglöshet där ingen får ha någon åsikt om vad som är synd, falsk lära eller ogudaktighet. De hindrar människor att få en rätt ånger över synden, ett övergivande av synden och ett liv i helgelse. De använder Guds ord MOT Guds ord.

Det andra diket är de människor som förvisso har förstått att förmaning skall ske genom Guds ord, men i sina hjärtan fäller domar över andra människor. Sådana människor lyssnar inte till Jesu ord när han säger:
"Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna." (Luk 6:37) . De sätter sig på ett domarsäte över andras hjärtan och lever inte i kärlek till människor. De har en fördömande inställning och ser inte på sina medmänniskor med kärlek. De förstår inte giltigheten i Paulus förmaning: "Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud." (1 Kor 4:5).

Paulus är mycket tydlig angående detta. Han säger att han själv inte dömer andra människor. Han visar att domarsätet tillhör Gud. Likaså skriver aposteln Petrus om vår älskade Frälsare::"När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist." (1 Pet 2:23).

Kristna människor måste lyda Guds ord, och vill göra det för Frälsarens skull. Domen tillhör Gud. Ingen människa skall ha en fördömande intställning mot sina människor. Att ha det är att sätta sig på ett domarsäte som tillhör Gud och som skall döma rättvist när tiden är inne. Samtidigt visar Guds ord att synd i församling och bland kristna medmänniskor skall förmanas i kärlek. Falsk lära skall förmanas. Falsk lära för människor bort från Guds ord, Guds nåd i Kristus, försoningen i hans död och uppståndelse, och till ett liv i oklarhet, vilsenhet, ogudaktighet och laglöshet. Läran och livet skall förmanas utifrån Guds ord.

Paulus säger samtidigt att han varken dömer sig själv eller andra. Här avses hjärtat dom. Den tillhör alltid Gud och är inte överlämnad åt någon kristen eller någon församling. Den som dömer andra människor dömer sig själv och det anstår inte en Guds tjänare, ett Guds barn.

Paulus säger att han förvisso inte har någon synd i sitt leverne, men att han därmed inte dömer sig själv. Han friar inte heller sig själv. Han ser att Gud har dömt synden genom Jesu ställföreträdande offer i vårt ställe. Han vet att Guds Son en dag skall komma tillbaka och döma hela världen. Gud må döma människors hjärtan. Gud dömer rättvist. Ett Guds barn skall hålla sig till Guds frikännande dom i Jesus Kristus, Guds kärlek och förlåtelse. Ett Guds barn har synder enligt lagens rättvisa bok. Ett Guds barn är också skriven i Livet Bok och skall, som Jakob skriver, dömas efter frihetens lag (Jak 2:12).

"Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, då handlar ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare. Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. Han som har sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott, har också sagt: Du skall inte mörda. Om du inte begår äktenskapsbrott, men mördar, är du en brottsling. Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag. Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som inte har visat barmhärtighet. Men barmhärtigheten triumferar över domen." (Jak 2:8-13).

Den gamla syndanaturen frestas åt olika håll, såsom t.ex. laglöshet eller högmod. Fariseismen och legalismen är lika nära en människa som laglösheten och ogudaktigheten. En legalistisk människa sätter sig på ett domarsäte som tillhör Gud och dömer andra människor, medan ett gudfruktigt Guds barn överlämnar allt åt den som dömer rättvist. Ett sådant Guds barn låter Guds ord döma och förmana i församlingen, i kärlek och med omsorg. En sådan omsorg hade Jesus apostel Paulus. Han ivrade för församlingen, led och slet, förföljdes, förmanade, älskade, förde de vilsnegångna rätt, drev ut dem som är onda, styrkte dem som är svaga. Han överlämnade domen över hjärtan åt Gud, och förmanade Guds folk åtifrån Skriften och Guds Ande.

Vilken förebild är inte Paulus!

Det är trösterikt för Guds barn att de inte behöver döma sig själva. De vill låta sig förmanas utifrån Guds ord och kommer då att känna ånger och bedrövelse över synden och ett stort behov av förlåtelse och nåd, och då vänder de sig till sin Frälsare som har öppna armar för dem och för deras talan som en advokat i himlen. Då kan de, vissa om att Gud har frikänt dem och försonat deras synd, bortse från hjärtats domar, känslor och tankar som baseras på lagens stränga dom. De vet genom tron att deras Frälsare och Gud älskar dem för Jesu Kristi skull. Som det står skrivet:

"Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. Då vet vi att vi är av sanningen, och vi kan inför honom övertyga vårt hjärta, vad det än anklagar oss för, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt. Mina älskade, om hjärtat inte anklagar oss är vi frimodiga inför Gud, och vad vi än ber om, det får vi av honom, ty vi håller hans bud och gör det som gläder honom. Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller fast vid hans budskap förblir i Gud och Gud i honom. Och att Gud förblir i oss, det vet vi av Anden som han gav oss." (1 Joh 3:18-24).

Om Bibeln auktoritet och klarhet

(Ur "En sammanfattning av den kristna läran", E. Koehler).

Bibelns auktoritet.
  Bibelns auktoritet beror på att den innehåller  allt som är nödvändigt för att uppnå vad den Heliga Skrift var ämnad till (A.L.Graebner, Doctrinal Theology, s. 13).Bibeln innehåller ”hela Guds rådslut” (Apg 20:27), som är nog för att ”göra oss visa till frälsning” (2 Tim 3:15) och för att undervisa och uppfostra oss till ett liv i rättfärdighet (2 Tim 3:16-17). För den skull fick den rike mannen veta att hans bröder hade ”Mose och profeterna” (Luk 16:29), och om de trodde deras ord, skulle de undkomma helvetets pina, de behövde inget mer. Därför finns det ingen brist i Bibeln, som måste fyllas av muntliga traditioner, uttalanden av påven, nya uppenbarelser, modern tolkning av troslära etc. I dag är Bibeln lika fullkomlig för sitt ändamål som den någonsin varit. Kyrkans bekännelser får inte på något sätt betraktas som tillägg till Bibeln, en bilaga med kompletterande eller mer fullständiga sanningar. De har endast till uppgift att lyfta fram trosläror i Skriften och avvisa villfarelser, som utvecklats under tidernas lopp

Bibelns tillgänglighet och klarhet.
   ”Bibelns tillgänglighet beror på den Heliga Skrifts klarhet. Den ger åt varje läsare och åhörare av normal mänsklig intelligens och tillräcklig kunskap i det använda språket klar insikt i alla lärosatser och föreskrifter i det inspirerade Ordet. Det sker dock under den förutsättningen, att själen inte på förhand är så ockuperad av villfarelser, att den utestänger intrycken av sanningen själv, fast den framställes klart i ord av mänskligt tal” (A.L.Graebner, Doctrinal Theology, sid 11). Eftersom Bibeln är given till människor i ord på mänskligt språk, förutsätter den från början att människor skall kunna förstå dess undervisning. De grundläggande lärosatserna uttryckes på ett språk som är tillräckligt klart att förstås av alla människor med normal intelligens. Av detta skäl kallas Bibeln ett ljus (Ps 119:105; 2 Pet 1:19). Den gör den enfaldige vis (Ps 19:8). Även barnen kan förstå Skriften (2 Tim 3:15). Vi medger att den Heliga Skrifts undervisning inte alltid sammanfaller med det mänskliga förnuftets slutledningar (2 Kor 10:5). ”Det finns ett och annat i dem som är svårt att förstå” (2 Pet 3:16; Rom 11:33). Det finns texter, som är svåra att översätta på grund av vår brist på kunskap, antingen till följd av språket eller beroende på förhållanden, som texten refererar till. Vi kan inte alltid, så t ex i Uppenbarelseboken, med absolut säkerhet avgöra meningen och betydelsen av det använda bildspråket. 

Trots det är lärosatserna, som vi måste känna till för att bli frälsta och för att föra ett heligt liv på jorden, klart uttalade och begripliga för var och en. ”Mot åsikten att Skriften är oklar och att man förväntar att präst och påve, teologer och kyrkomöte skall demonstrera dess verkliga mening har den Lutherska kyrkan framhållit klarheten av Skriften, ’apostlarnas klara ord och undervisning’ (Apol. VII., VIII:25, Triglotta sid 235), ’Israels rena och klara källa’” (SKB sid 542; Popular Symbolics, 23, sid 28).

Läs fler inlägg i katogorin Bibelns klarhet.

Kristi brud

"Det talas mycket om brudgum och brud i Bibeln. Jesus liknar sig själv vid brudgummen och himmelriket vid ett bröllop (Matt 9:15; 22:2-14). Johannes Döparen klargör skillnaden mellan sig och Jesus genom att säga: »Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått» (Joh. 3:29). I Gamla testamentet betraktas också äktenskapet som en bild för Guds förbund med Israel, t.ex. Jes. 62:5 och Hos. 2:16 liksom Höga Visan. »De tu skola varda ett kött. Den hemlighet som ligger här är stor; jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen» (Ef. 5:31-32). 

Hur gick då ett äktenskap till i Israel? Några korta påpekanden: Initiativet till äktenskapet var förbehållet mannen, men frieriet kunde han anförtro åt en talesman, som därför kallades »brudgummens vän». Johannes Döparen som bereder väg för Herren kunde alltså kalla sig för »brudgummens vän». I 1 Mos. 24 fungerar Abrahams tjänare som brudgummens vän. Han anförtroddes uppdraget att fria för Isaks räkning. 

Äktenskapet ingicks genom två särskilda akter, nämligen trolovning och bröllop. Trolovningen utgjorde äktenskapets juridiskt bindande akt. Den förrättades principiellt i brudens hem. Bröllopet var den överlåtelsefest, då bruden överläts åt brudgummen, när han kom och hämtade henne. Under mellantiden, mellan trolovningen och bröllopet, räknades man som äkta makar men bodde var för sig. Bruden hade att bereda sig för bröllopet, att troget vänta på brudgummen. 

När anskriet »brudgummen kommer» ljuder, bör hon ikläda sig sin bröllopsdräkt och följa brudgummen till bröllopet. Bröllopsmåltiden bekräftar förbundet. 

Med dessa fragmentariska uppgifter som bakgrund förstår vi lättare Bibelns ord om de troende som Kristi brud. De som är trolovade med Kristus, de tillhör honom och väntar på att brudgummen skall komma och hämta sin brud och föra henne till den stora bröllopsmåltiden i himmelen. 

Det är därför som Bibeln betecknar avfall från Gud som otukt, trolöshet, att löpa i trolös avfällighet till andra gudar. Så handlar hela Bibeln om hur människor, som övergivit Gud och vänt honom ryggen, åter skall kunna träda i gemenskap med Gud och få tillträde till bröllopssalen. När Bibeln slutar möter vi därför orden: »Och Anden och bruden säger: 'Kom'» (Upp. 22:17). De som tagit emot Guds ord och den återlösning, som Lammet fullkomligt utfört, väntar ivrigt på fullkomningen, på det möte med brudgummen, då trolovningens löftestid är slut och löftena infrias med bröllopet. Då skall ingen synd längre plåga dem, inga tårar, ingen sjukdom eller förföljelse. Anden och bruden, Guds församling, ropar till brudgummen: Kom! Bruden är redo. Hon har olja i sin lampa. Kristi församling längtar efter brudgummen, beder att Kristus snart skall komma åter, beder om vaksamhet, så att han inte skall finna henne sovande. Ty brudgummen har lovat och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20). Och bruden säger: »Amen», det betyder: det är visst och sant. Hon vet att hon är prydd av Herren själv, att hon fått sig givet fint linne, skinande och rent. »Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru», sade en av de sju änglarna till Johannes (Upp. 21:9). Det var tydligen något att visa. 

Men är jag bland dem som kallas Kristi brud? Är det möjligt att jag skall få möta Jesus som min brudgum i skinande vita kläder? Vem är Kristi brud eller för att använda ett annat ord för samma sak, vilka tillhör Kristi församling, Kristi kyrka? Svar: Alla de som den helige Ande har kallat ut ur mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr. 2:9), alla de som förlitar sig på Herren Kristus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse. Alla dessa som genom tron har ingått i ett trolovningsförhållande till Kristus utgör en enda kropp, och denna klopp, vars huvud är Kristus, är Kristi kyrka eller Kristi brud. Ingen tillhör denna kyrka genom att vara präst, minister eller t.o.m. påve, utan endast den som har en sann tro på Frälsaren. I kraft av Honom som tron omfattar är Kristi brud helig. Skriften talar t.ex. om »de heliga i Korint», ty de är tillräknade Kristi helighet och de har den helige Ande. I det ögonblick man förlorar tron, upphör man att vara medlem i Kristi kyrka, att vara Kristi brud, även om man alltjämt tillhör en yttre kyrkoorganisation och t.o.m. har en hög befattning där. Då lämnar man Kyrkan med stort K. Det är en grov villolära, när man sätter likhetstecken mellan att lämna en yttre kyrkoorganisation och att lämna Kyrkan, Kristi kyrka. 

Kristi kyrka eller Kristi brud är osynlig, ty tron, genom vilken man blir medlem i Kristi kyrka, kan inte ses med mänskliga ögon. Därför är Kristi kyrka osynlig. Endast Gud kan se in i hjärtat, där den saliggörande tron finns. Elias kände inte till de sju tusen i Israel, som inte hade böjt knä för Baal (Rom. 11:2-4; 1 Kon. 19:8-18). 

"Kristi brud" (Bride of Christ), målad av Danny Hahlbohm

Kristi kyrka är en enda och innefattar alla människor över hela världen som har den sanna tron på Kristus. Var finns då denna kyrka, Kristi brud? Den finns enligt Jesu egna ord på jorden och vi kan endast vänta oss att finna henne där Guds ord predikas rent och klart och där sakramenten förvaltas enligt Kristi egen instiftelse, de synliga tecknen på att Kristi kyrka är tillstädes. Dessa tecken är inte den osynliga kyrkans synliga sida utan synliga tecken på att den osynliga kyrkan finns där. Ty genom dessa tecken allena skapar den helige Ande den tro, som gör en människa till medlem i Kristi kyrka. 

Det kan finnas medlemmar i Kristi osynliga kyrka också i yttre kyrkosamfund, som vid sidan av evangelii predikan tillåter falsk lära. Har de fått lyssna till Guds rena ord, kan den helige Ande ha givit dem en saliggörande tro. Men genom att falsk lära också förekommer ibland dem, löper de stor fara att bli förförda. 

Därmed skall vi till sist säga något om den synliga kyrkan. Tron är osynlig i sig själv, men den visar sig på skilda sätt. Alla sant troende bekänner sin tro. »Genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst» (Rom. 10:10). »Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen» (Matt. 12:34). Trons fmkter är ett gudfruktigt leverne och en biblisk bekännelse. Men utan Guds ord ingen tro. Därför är de sant troende ivriga att nära sitt andliga liv medelst ett regelbundet bruk av nådens medel. En rätt nådemedelsförvaltning, fri från falsk lära, blir ett livsbehov. Därför söker de sig till en brödragemenskap, där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten förvaltas efter Kristi instiftelse. 

Nu är kristenheten uppdelad på en rad samfund, och vissa sätter likhetstecken mellan sitt eget samfund och Kristi kyrka. Detta är som redan framgått fel. Inte ens ett samfund som i sin förkunnelse och sin sakramentsförvaltning är helt troget Herrens ord är detsamma som Kristi kyrka, ty också där finns hycklare, och endast Gud känner de sina och kan se till hjärtat. Dessutom är Kristi kyrka en enda och även i avfälliga kyrkor kan det finnas sant troende. I Sverige har man ofta satt likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka. Svenska kyrkan har liknats vid modern som man inte får överge. Men Svenska kyrkan eller någon annan yttre organisation är inte de troendes andliga moder eller detsamma som Kristi kyrka! 

Är det likgiltigt vilket samfund man tillhör för att bli bevarad i den rätta tron intill änden, för att en gång få sitta med vid bröllopsmåltiden i himmelen tillsammans med Abraham och fäderna? Nej, givetvis inte. Tron tändes och bevaras av Guds rena ord och den rätta sakramentsförvaltningen. Där Guds ord förvanskas skall Guds barn inte vara utan endast där Guds ord läres rent och klart. Vill du bli bevarad i tron, skall du ge noga akt på dem som genom falsk lära vållar splittring och kan bli dig till fall. »Dragen eder ifrån dem», förmanar aposteln Paulus i Rom. 16:17. De trolovade behöver rätta lärare, vänner till brudgummen, som ger dem brudgummens ord och inget annat.

När det gäller nattvardens sakrament är det givet till de troende, så att de inte skall förgås under jordevandringen, glömma brudgummens död för dem och övergiva honom. Genom att bruka nattvarden förkunnar de hans död till dess han kommer och har i åminnelse och tar emot hans sanna lekamen och blod, det pris med vilket han köpt sin brud. Den heliga nattvarden skall firas i Kristi församlings mitt där man enigt håller sig till Guds ord, inte där Guds ord förnekas eller falsk lära tolereras. Ty de som äter brödet är »en enda kropp» (1 Kor. 10:17), en kär gemenskap grundad på gemensam tro, lära och bekännelse. Det gemensamma nattvardsfirandet är sålunda ett vittnesbörd om att man är ett i bekännelsen. Man firar inte nattvard tillsammans med dem som öppet har en annan bekännelse. Ord och sakrament hör samman. Dessa gåvor tillhör Guds församling och nattvarden skall firas i församlingens mitt, i trons endräkt och glädje. 

Likväl skall du komma ihåg att det är varken på din eller någon annans tro du skall grunda ditt hopp om att vara Kristi brud. Hoppet måste grundas uteslutande på vad brudgummen har gjort för dig. Därför stryker de lutherska bekännelseskrifterna under att varken din eller prästens tro är avgörande för om du får Kristi sanna lekamen och blod eller inte. Avgörande är Kristi ord och instiftelse. Är prästen en hycklare som inte tror på vad han lär, får du likväl Kristi lekamen och blod. Är du själv en hycklare, får du också Kristi sanna lekamen och blod, men då inte till liv och salighet utan till dom, ty då försyndar du dig på Kristi sanna lekamen och blod (1 Kor. 11:27). Men detta att du varken kan eller skall försöka se in i prästens hjärta vid nattvardsgudstjänsten innebär inte att Herrens undervisning angående falska lärare inte längre gäller. Ty läran kan prövas utifrån Guds klara ord och Guds ord befaller dig att dra dig ifrån dem som har en obiblisk lära. 

Det är betecknande för himlavandrarna att de styrker och stödjer varandra, att de bär varandras bördor och tillsammans samtalar om »det enda nödvändiga». De behöver dagligen bekänna sina synder och fly till nådastolen, tröstas av vad brudgummen har lovat sin trolovade. Kristi brud har inget eget att berömma sig av, endast av vad Kristus har gjort och givit henne. Hon är så dålig i sig själv, att hon inte klarar sig med mindre än ett rent och oförfalskat Guds ord. Hon behöver »bröders gemenskap och nådenes bord». Så lever hon i sitt dop, som Herrens trolovade brud, och suckar med Anden: »Kom, Herre Jesus!» Hon väntar ivrigt på bröllopet och ber att hon under väntetiden inte skall förföras och övergiva sin brudgum. Och brudgummen har lovat henne och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20)."

Artikeln ovan är skriven av Seth Erlandsson och publicerades i Tidskriften Biblicum nr 1, 1976.

Dagen, Dagen, Dagen

Missbrukar Guds namn

SSU gjorde tidigare en kyrkovalsfilm som går ut på att "Jesus är sosse". Nu har de gjort en ny kyrkovalsfilm som är emot "rasister, homofober och antifeminister" som i filmen framställs genom karikatyrer av Jimmie Åkesson, Vladimir Putin och Göran Hägglund. 

Ja, jag förstår att de vill ha uppmärksamhet. Men på vems bekostnad?

Juan-Pablo Roa, kommunikationsstrateg på SSU, förklarar syftet med filmen:

"Karikatyrerna i filmen representerar de värderingar som vi inte vill ska få ta plats i Svenska kyrkan. Filmen är lite spetsig och kan säkert röra om. Men man ska komma ihåg att vår målgrupp är 16–24-åringar i första hand och därför ville vi använda humor och tydliga kontraster." (Tidningen Dagen 2013-09-06).

Återigen frågar jag mig, skall en kyrka, som redan skilts från staten, använda sig av politiska organisationer och politiska kyrkoval? Vad har kyrka och politik med varandra att göra? Visst kan man t.ex. ha ett politiskt parti som framför kristen etik i ett demokratiskt samhälle, men skall kyrkan styras av politiska organisationer? 

Jesus är Guds Son och världens Frälsare. Han är så mycket mer än politik och ideologier. Politik och ideologier är för övrigt en av vår tids största fiender mot gudsfruktan och gudsförtröstan eftersom de söker sammanblanda sig i vad som skall läras i kyrkor. Inom liberalteologin vill man sätta vår tids ideologier över vad Gud lär i sitt ord. 

När Jesus sa "Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna.. utan för att fullborda" (Matt 5:17), och själv räknade upp tio Guds bud (Mark 10:19), så gäller det inte endast för Israels folk, utan också för hedningar. Alltså gäller budet "Du skall inte missbruka Herren din Guds namn" också för hednakristna, ja för alla människor. Det är precis det man gör när man försöker trycka in Frälsaren i ett politiskt fack i striden mot andra ideologier. Orsaken är att Jesus inte skall beskrivas vare sig som sosse, moderat till kristdemokrat. 

Jesus är större än politik. Hans rike är inte av denna värld. När Jesus stod, sönderpiskad inför Pontius Pilatus (som verkligen representerade världslig överhet på den tiden) med en törnekrona på sitt huvud, och fick frågan av Pilatus "Är du judarnas konung?" och "Vad har du gjort?" svarade han:

"Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." (Joh 18:33-36).

Av alla olika saker som angriper gudsfruktan och gudsfruktan (och således sann kunskap om vem Jesus är) finns bland annat just ideologier som en av de främsta hoten idag. Utifrån ideologier försöker man, t.ex. inom liberalteologin, göra om Guds ords budskap så att det skall passa den mall man har själv för vad som är rätt och fel. Man gör i princip samma sak som fariseerna gjorde, som satte "de äldstes stadgar" över Guds bud och upphävde det, eller som den Romersk katolska kyrkan sätter sina kyrkotraditioner och egna auktoriteter emot Guds ords undervisning. 

Jesus sa: 

"Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull? Gud har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden. Men ni påstår: Om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig, det ger jag som offergåva, då skall han inte hedra sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull. Ni hycklare, rätt profeterade Jesaja om er: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud." (Matt 15:3-9).

Guds ord är orubbligt. Hur mycket förvirring det än finns i världen, så finns det en sann och verklig Gud som har givit oss sitt ord. Hur viktigt är det inte för just ungdomar i den målgrupp som Juan-Pablo Roa nämner (16-24 år) att få en klar uppfattning om att Jesus inte är en politiker och inte har ett rike av denna världen. 

Därför: Ut med politiken ur kyrkorna! Ut med ideologier ur teologin! Det enda som består till slut, och som skall döma världen, är vad Gud har sagt i sitt Ord (Joh 12:48). Det är ordet om evangelium, om syndernas förlåtelse. För Jesus Kristus har hållt lagen, eftersom vi inte förmår göra det, i vårt ställe. Han har lidit, dött och återuppstått för vår frälsnings skull. Hans rike är syndaförlåtelsens osynliga rike, och det har inget med ideologier att göra. 

Jesus kan man inte pressa in i sådana fack, för det leder bara till att hans namn missbrukas, och det är allvarligt. Om just budet att inte missbruka Herrens namn står det: "ty HERREN skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn." (2 Mos 20:7). Av kärlek till människor och för Guds namns äras skull borde kyrkor inte släppa in ideologier och politik i kyrkan. Det kristna budskapet ger något helt annat än vad denna världen och vad denna världens ideologier kan erbjuda. Evangelium ger frälsningsvisshet inför döden och domen. Det ger frid med Gud hos de största av syndare. Jesus sa: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger." (Joh 14:27) Och lite längre fram: "Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen." (Joh 16:33).

/Shadow

Om tecknen för Jesu återkomst (del 2 av 2)

Gå tillbaka till del 1

Fiendskap och förföljelse

»Då skall man prisge er till misshandling, och man skall dräpa er, och ni skall bli hatade av alla folk, för mitt namns skull.» Mt 24:9. Dessa ord gäller inte bara apostlarna utan Kristi lärjungar i alla tider. Samtidigt med världskatastrofer uppstår fiendskap mot de kristna. De, som är fiender till Kristus och hans ord och därmed till de kristna, utsätter lärjungarna för bedrövelser och dödar dem. För Kristi namns skull, därför att de tror på honom och bekänner honom inför världen, så blir de hatade av alla folk. Men det förutsätter att man lärt känna de kristna och deras budskap, att kristendomen brett ut sig. 

När vi ser på dessa tecken verkar de ha fått en tillspetsning i vår tid. Kristna har alltid förföljts. Först var det judarna, sedan romarna när de kristna budbärarna bar fram evangelium. Islam och påvedömet förföljde de kristna i alla länder. De senaste två århundradena har det varit »ideologier», som förföljt och bekämpat kristendomen, ända från franska revolutionen till nationalsocialismen och kommunismen. Men knappast någonsin har någon fört en sådan fördömelse-, lögn-, hets- och hatkampanj mot all sann kristendom, som vad den världsvida liberalismen har gjort. Det kan man förstå, när man vet att liberalismen visat upp det emanciperade jaget, den gränslösa, oförställda egoismen. »Jag är alltings mått», lyder dess bekännelse. Aldrig har en sådan världsåskådning framträtt, som varit så konsekvent gudlös och fiende till all gudomlig ordning. 

För denna världsåskådning måste kristendomen vara en påle i köttet. Därför stormar den nu med hjälp av alla medier mot allt som är sant kristligt, inte minst mot sådana som vill att man skall lyda också Guds minsta bud. Ofta sker det så fint och bakslugt, och inte sällan under namn av frihet, rättfärdighet och humanism. Och, något som är särskilt påfallande, denna världsåskådning, som skriver tolerans med stora bokstäver på sin fana, är framför allt totalt intolerant mot all verklig kristendom. »Ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull». Följden blir att många förargar sig på de kristna. De tar anstöt av Guds ord och den rena läran. Anklagelser och ofördragsamhet drabbar de rättroende kyrkorna. Man fordrar anpassning till tidsandan. Många förvillas bort från Guds ord, när vetenskapliga rön tycks vederlägga Guds ord. Man söker kompromisser, som gynnar de så kallade vetenskapliga rönen och missgynnar den heliga Skrift. Man överlämnar de rättsinniga kristna till världen genom att leverera kritik mot Guds ord. Det blir sedan vapen mot den kristna kyrkan. Skulle det gå så långt, och det kan det göra, att världen står efter de kristnas liv och lem, då drar sig inte de falska kristna för att förråda de rättroende kristna till fienden. Inte bara för att rädda sitt eget kött, utan därför att de är så uppfyllda av hat mot rättroende kristna, mot Guds ord och mot Herren Kristus själv. 

När man läser kyrkliga tidskrifter idag, ser man, att Guds ord inte har någon betydelse där längre. Däremot får allsköns gudsfientliga åsikter, som t.ex. feminism och förespråkare för homosexualitet, komma till tals. Och deras tonläge är för det mesta präglade av hat. 

De falska lärorna och sekterna blir allt fler

Det har alltid funnits falska lärare inom kristenheten. Redan apostlarna måste kämpa mot dem. Men i våra dagar har detta växt till något oöverstigligt. Aldrig förr har det funnits så många olika falska läror och lärare och sekter som idag. Man skulle kunna säga med en luthersk lärare, om det nu inte läte så bittert, att »snart är ingenting omöjligt». 

Å ena sidan har vi den negativt kritiska teologiska liberalismen, som i yttersta konsekvens av sin kritik förkunnar, att Gud är död. Det finns ingen Gud. Å den andra sidan har vi sektgrundarna, som inte bara hävdar att de vet mer än vad Gud uppenbarat i sitt ord, utan också uttryckligt avvisar den heliga Skrift. Det finns t.ex. en sekt i Tyskland. Den kallar sig »Universellt liv». Kvinnan som grundat den, kallar sig »Maria från Würzburg». Hon beskyller apostlarna för lögn och förfalskning och hävdar att hon nu har fått den verkliga sanningen genom uppenbarelse. Och bland dessa extremister hittar man, vad en rättsinnig luthersk lärare från föregående århundrade kallade » hundratals entusiastiska självbedrägerier». 

I en mening är de dock allihop överens: I att mer eller mindre avvisa Guds ord och den rena läran. Aposteln beskriver alla dessa falska lärare med orden i 2 Tim 3: »Men det skall du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skall komma. Ty människor skall då vara själviska (älska sig själva, egoister), penningkära (giriga), stortaliga (skrytsamma), övermodiga (högfärdiga, självtillräckliga), smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa (oheliga, skändliga), kärlekslösa, trolösa, begivna på förtal (hatfulla och fördömande), omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda (älskar inte det goda utan är dess fiender), förrädiska (förrädare, överilade och falska i sina handel och vandel), besinningslösa, förblindade av högmod. De skall älska vällust mer än Gud. De skall ha ett sken av gudsfruktan, men skall inte vilja veta av dess kraft». Det hade varit intressant, om vi haft tid, att få visa på det som försiggår i världen idag, också där man kallar sig kyrka. 

Kärleken skall kallna

»Och medan orättfärdigheten tar överhanden, så kallnar kärleken hos många». Orättfärdigheten, eller laglösheten skall ta överhanden i världen. Under namn av frihet gör var och en som han själv vill. De som regerar kan inte hindra dem, och kanske vill de det inte. Detta medför, att kärleken hos många kristna kallnar, först kärleken till Gud. Det är svårt att leva som kristen i en värld, som så skrupelfritt sätter sig över Guds bud och ordningar. Men det är inte svårt att bli bedragare när andra blir rika genom bedrägeri, när lögnen hör till vardagen och sanningen och pålitligheten förhånas och man bara har nackdelar av att leva ärbart i handel och vandel och av att visa kärlek. När alla bara tänker på sig själva så är det bekvämast att följa med strömmen. 

I en gudlös tid och värld framstår kristenlivet lätt som en börda. Under korset, som vi kristna måste bära, bleknar fort glansen från kronan, som vi fått för Kristi skull för att bära om vi är trogna intill döden. Så kan kärleken till Gud, vår Frälsare och hans evangelium kallna. Men där kärleken till Gud kallnar, där kallnar också kärleken till vår nästa. Där kärleken till Gud trängs bort av kärleken till världen, där tänker människan bara på sig själv. 

Under korset mot kronan

»Men den som är trogen intill döden skall bli frälst.» Det gäller att hålla ut i gemenskapen med Herren och Frälsaren Jesus Kristus och hans ord i denna kaotiska och gudlösa värld. Det gäller att tålmodigt bära sitt kors i vissheten att Gud inte prövar oss över vår förmåga. Det gäller att stå fast mot alla frestelser, som förespeglar oss ett skönare och bekvämare liv om vi gör oss fria från vår Herre. Herren skall hjälpa oss genom jämmerdalen. Han skall rädda oss ur denna onda världen. Han skall ta oss hem till himmelen och det eviga, saliga livet. Paulus, en man som prövats mycket för Kristi skull, vet att trösta oss och ingjuta mod när han skriver: »Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyder, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss», Rom 8:18. Den kristnes väg går under korset mot kronan, under det bittra korset mot härlighetens krona. 

Evangelium skall predikas i hela världen

»Och detta evangelium om riket skall bli predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma», Matt 24:14. Intill den yttersta dagen varar nådatiden, när Gud gör människor saliga. »Hans ord skall inte återvända fåfängt utan att ha uträttat det vartill han sänt ut det», Jesaja 55. I vår onda tid blir kristna lätt modlösa. Är det någon mening med att vittna om Kristus och hans rike? Ingen lyssnar ju ändå. Ingen vill ändå höra om Kristus och himmelriket. Men Herren Kristus vet bättre. Hans ord manar oss att fullfölja vårt vittnesuppdrag. Han uppmuntrar oss att tjäna med glada hjärtan. Han har ju lovat oss välsignelse och hjälp. Genom oss räcker Gud människor sin nådeshand. Den som visar bort den och inte tar emot hans ord skall inte ha någon ursäkt på domens dag. Herren Kristus sänder ut sitt evangelium till alla folk, »och sedan kommer änden». 

De sista tecknen inför återkomsten

Ändens tid ligger inte i första hand i framtiden. Den började med Kristi himmelsfärd och utgjutandet av den helige Ande. Petrus åberopar Joel i sin pingstpredikan: »Och det skall ske i kommande dagar, säger Herren, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött». Jerusalems fall var början till världsdomen. Förutom ökad nöd och att evangelium skall predikas för alla folk har vi sen inget mer att vänta innan Kristus kommer tillbaka. Detta klara besked från Herren om den yttersta tiden är en tydlig vederläggning av alla drömmar och svärmerier om ett tusenårsrike här på jorden. I Augsburgska Bekännelsens 17:de artikel heter det: »Vi fördömer även alla andra, som nu utsprider judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skall få herraväldet, sedan de ogudaktiga överallt har slagits ned». 

I Matteus 24:29f. talar Jesus om tecken som skall sammanfalla med hans återkomst. »Solen skall förmörkas och månen upphöra att ge sitt sken, och stjärnorna skall falla från himmelen, och himmelens makter skall bäva». Inte bara jorden utan hela kosmos skall drabbas. Himmelens makter, de krafter som finns i himmelen, skall bäva och vackla. Bespottare har sagt att det är en helt dåraktig tanke att stjärnorna skulle hänga som lampor på himlen och falla ner på jorden. Men deras bespottelser vänder tillbaka över dem själva. Ty det är inte fråga om att stjärnorna hänger som lampor eller att de skall falla ner på jorden. Men från jordens horisont sett skall de falla ner från himlen, när kosmos störtar samman. Också det är spekulationer. Vi måste nöja oss med att vi inte vet hur det skall ske. Förmodligen överträffar det allt vad vi kan föreställa oss. 

»Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen», Matteus 24:30. Meningarna går isär om vad detta tecken är. Några menar att det måste vara ett speciellt tecken, som föregår Kristi återkomst, eftersom det är särskilt omnämnt. Många tänker på ett kors eller på en återklang från julnatten. Andra lämnar det öppet och säger: »Ett tydligt kännetecken på hans återkomst i härlighet, vad det är och hur det ser ut, det får den dagen själv visa». En gammal luthersk utläggare tillfogar: »Enligt någras mening är det Kristus själv». Efter alla förebud, som manar oss att akta på hans återkomst, skulle han själv då vara tecknet som fullbordar vad som sagts om hans rike. Det stämmer väl med hans svar till de skriftlärda och fariseerna, som begärde tecken. »Ett ont och trolöst släkte är detta. Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas tecken. Ty likasom Jonas var tre dagar och tre nätter i den stora fiskens buk, så skall och Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte», Matteus 12:39f. Här är han, den uppståndne, själv tecknet. Likaså kan han själv vara tecknet för återkomsten. 

Meningen med tecknen

Det är med tecknen som med talen hos Daniel och i Uppenbarelseboken. Lika litet som vi har fått dessa tal för att kunna räkna ut när den sista dagen kommer, lika litet har vi fått tecknen för att kunna göra det. Vi har fått tecknen framför allt av två anledningar: 

1. De gör det helt klart att den yttersta dagen kommer. Hans ord är fast och visst. Förebuden för Kristi ankomst, liksom alla tecken, skall stärka tron på honom och på hans ord. När tecknen för den yttersta dagen visar sig, så som Jesus sagt, då skall löftet om hans återkomst gå i uppfyllelse. Redan Jesu samtida såg förebuden. Jesus förkunnade med eftertryck: »Sannerligen säger jag er, detta släkte skall inte förgås förrän allt detta sker», Matteus 24:34. 

2. Förebuden skall förmana oss att alltid vara beredda att ta emot vår Herre. »Var därför redo. Ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma», Matteus 24:44. Inte i svärmisk överspändhet, som i Tessalonika, där man försummade sina dagliga plikter för att bara ägna sig åt den yttersta dagen. Men inte heller i loj likgiltighet som de gör som säger i sin säkerhet: »Allt står väl till och ingen fara är på färde», 1.Tess 5:3. I fast tro på Herren Jesus Kristus, min Frälsare, är jag beredd att möta honom. Liksom redan apostlarna räknade med Kristi återkomst, så skall och bör också jag vänta honom alla dagar, ja varje stund. 

Utöver de hebreiska ord vi använder i gudstjänsten (Halleluja, Hosianna, Amen), så använde man i urkristendomen i större utsträckning det arameiska ordet Marana ta. I Nya testamentet möter det oss i 1 Kor 16:21 i brevslutet, som Paulus skriver med egen hand. Det betyder: »Vår Herre, Kom!» Också i det äldsta, väl kända nattvardsritualet, det som kallas »De 12 apostlarnas lära» (Didache), finner man det. I 1 Kor 11:26 läser vi: »Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker kalken, förkunnar ni Herrens död, till dess att han kommer». Samma ord används som bönerop i avslutningen av Johannes Uppenbarelsebok och därmed som avslutning på Nya testamentet: »Han som betygar detta säger: 'Ja, jag kommer snart'. Amen. Kom, Herre Jesus!» 

Vi instämmer i detta rop: Marana ta! Ja, kom Herre Jesus! Och jag slutar med de sista orden i Nya testamentet: »Herrens Jesu nåd vare med alla». 

Om tecknen för Jesu återkomst (del 1 av 2)

Efter en föreläsning av pastor Fritz Horbank, Evangelish-Lutherische Freikirche, Tyskland. Översättning: Lars Engquist. Texten publicerades i tidskriften Biblicum nr 4, 1994 med titeln "Vår Herre kommer - Tecknen för Kristi återkomst enligt den heliga Skrift".

Grundläggande om Kristi återkomst

Jag tror att Jesus Kristus skall komma för att döma levande och döda. Det tror jag, liksom allt jag tror som kristen, därför att det står i den heliga Skrift. Jag tror det med andra ord därför att Gud själv har sagt det. I den heliga Skrift talar den helige Ande genom profeter och apostlar. Det är Guds Ord. Och vi litar fast på det. »Herrens ord är rätt, och allt vad Han gör är gjort i trofasthet», Psalt 33. Detta gäller också om allt som har med Kristi återkomst att göra. 

Jag behöver hjälp av den heliga Skrift. Där får jag svar, som jag kan lita på. Svärmare och rationalister, som förlitar sig på sitt eget förnuft, har i alla tider gjort sig egna föreställningar om Kristi återkomst och den yttersta domen. De har blandat in dem i Guds Ord eller fört fram dem i strid med Guds Ord. Men i dessa frågor, lika litet som i andra trosfrågor, hjälper inte förnuft eller fantasi. Här gäller det att bygga på Guds Ord för att inte hamna på villovägar. »Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd», säger konung Salomo, som var så berömd för sin vishet. Ordspr. 3:5. 

Men om Gud inte svarar på min fråga? Ja då måste jag nöja mig med det och inte försöka tillfredsställa min nyfikenhet genom egna eller andras spekulationer. Det är ett kännetecken på svärmare och sekterister, att de vet svar på alla frågor. Lutherska kristna, som förlitar sig enbart på Skriften, skäms inte för att svara: »Det vet jag inte», när Skriften tiger. Vi vill inte vara klokare än vad Skriften gör oss. Vi vill gärna höra och läsa Guds Ord och ivrigt lära vad Ordet säger. »Av dina befallningar får jag förstånd. Därför hatar jag alla lögnens vägar. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.», Psalt 119:104f. 

Därför att det står i den heliga Skrift, så tror jag att Kristus skall komma för att döma levande och döda. 

Förvissningen om att vår Herre kommer tillbaka

Herren Kristus talar utförligt om sin återkomst i Matteus 24 och i parallellställena hos Markus och Lukas. Det är grundläggande ställen för vad vi tror om vår Herres återkomst. Jesus lämnar oss inte i något som helst tvivelsmål, när Han talar om sin återkomst. Han talar om den som en visshet, utan något tvivel, ja som något självklart. Likadant gör apostlarna. Och det är inte underligt. De har ju först hört det från Herrens mun. Och på himmelsfärdsdagen, när de såg med sina egna ögon hur han togs ifrån dem, sade Herrens ängel: »Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himmelen», Apg 1:11. Apostlarna vittnar om Kristi återkomst som något för tron självklart. 

Vi vet inte när

I Matteus 14 säger Jesus: »Om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena». I parallellstället Markus, 13:32, står det också: »..., inte ens Sonen». Även om Sonen i sitt förnedringstillstånd hade gudomligt vetande, så visste han inte denna hemlighet. 

Vi känner inte tidpunkten för Herrens återkomst, och vi skall inte känna den. Det framgår så klart av de ord Herren talar vid sin himmelsfärd. Han förmanade lärjungarna att stanna i Jerusalem och där vänta på den utlovade helige Ande, som de snart skulle få. När de frågade om han vid den tiden skulle återupprätta Israels rike, så svarade Jesus: »Det till-kommer inte er att få veta tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt». Apg 1:7. 

Fastän vi har dessa klara och tydliga ord, så har svärmare och sekterister, om och om igen, räknat ut datum för den yttersta dagen. De anser sig ha stöd av uppgifter i Skriften om dagar och tider, särskilt hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse. Men har de då inte rätt, när de hävdar, att deras uträkningar stämmer med Skriften? Slutresultatet visar att de har fel. Alla sådana tider, som man angett, har kommit, utan att Herren har kommit tillbaka. Dessa uträknare har glömt bort grunden för all bibelutläggning: Den heliga Skrift utlägger sig själv. Eftersom Kristus klart har sagt, att vi inte vet och inte skall veta datum för den yttersta dagen, så kan vi inte ha fått talen och tidsangivelserna hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse för att räkna ut när den dagen skall komma. 

Men vad skall vi då ha dessa tal i de profetiska böckerna till? Jo, de visar oss, att Gud styr historien och att han inte gör det godtyckligt. Han har en fast och bestämd plan för världen i allmänhet och särskilt för sitt rike. Det är han som sätter alla gränser. Men för oss är hans plan hemlig till dess att han uppfyllt vad han lovat. Vi har inte nyckeln till hans hemligheter. Den som påstår något annat är en lögnare. Det förblir så, att Gud inte låter oss veta tidpunkten för Kristi återkomst. 

Kristus skall komma plötsligt och oväntat

När Herren Kristus har sagt detta, som han vill att vi skall veta om hans återkomst, så säger han till lärjungarna: »Vaka fördenskull. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer. Men det förstår ni väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt boven skulle komma, så vakade han och tillät inte att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni redo, ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma». Matt 24:42ff. 

Även Petrus använder bilden av tjuven när det talas om den yttersta dagens ankomst. I tredje kapitlet i sitt andra brev profeterar han om att bespottare skall komma i de yttersta dagarna och säga: »Hur går det med löftet om hans tillkommelse?» De tror inte, utan framhåller sin egen uppfattning: »Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse». Det betyder, att fäderna, de första kristna, som fick löftena om Kristi återkomst, sedan länge är döda. Under tiden har allt förblivit som det varit ända sedan skapelsen. Och så kommer det att förbli. Och, säger Petrus, i ert högmod glömmer ni syndafloden, eftersom ni inte tror på detta. Men liksom världen en gång gick under i syndafloden, så skall världen på yttersta dagen gå under i eld. 

Förförelse och avfall

»Se till att ingen förvillar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och förvilla många», Matt 24:4f. Jesus menar här sådana som utger sig för att vara Messias eller Kristus. Fram till Jerusalems förstöring år 70 hade ingen framträtt med ett sådant anspråk. Alla de ledare och banerförare, som vi känner till från Nya testamentet eller som den judiske historieskrivaren Josefus berättar om, säger sig visserligen kämpa för Messias rike, men de kallade sig inte själva för Messias. 

Först i början på tvåhundratalet under kejsar Hadrianus, som förtryckte judarna så fruktansvärt, framträdde en med detta anspråk, Barkochba. Han for våldsamt fram mot alla kristna som inte ville erkänna honom som Messias och delta i kriget mot romarna. Då fick många kristna, som var lydiga mot sin Herres varnande ord, lida döden. Och många avföll från Kristus Jesus och hans ord och höll Barkochba för den rätte Kristus. 

Senare har åter och åter sektledare trätt fram med anspråk på att vara Kristus. Och de har förvillat många. När det visat sig att de var helt annorlunda än vad som förutsagts i profetiorna om den återkommande Herren, så måste de säga emot Guds ord och framföra egna läror. Därför vinner de anhängare bland sådana som inte alls känner Guds ord eller som föraktar det. Den som är väl grundad i Guds ord, faller inte för deras lögner. Men faran är stor, därför varnar Jesus: »Se till att ingen förvillar er!» 

Gå vidare till del 2

Jesus profeterar till SvK?

Kyrkoval

"Jesus var sosse" är temat på socialdemokraternas kyrkovalsfilm (Tidningen Dagen 2013-09-03).

Det är mycket olustigt när Jesus beskrivs i politiska termer. NT lär att stat och kyrka inte hör ihop. Jesus är den levande Gudens Son. Han sändes till jorden för att frälsa syndare. Guds vrede över synden tog han på sig själv på korset. Han led, dog och uppstod för vår skull, för syndares skull. Han kan inte summeras till ett blockpolitiskt fack. 

Skall verkligen Svenska kyrkan, när det är skild från staten, använda sig av politiska organisationer?

I Uppenbarelseboken talar den uppståndne förhärligade Jesus direkt till sju olika församlingar. De fanns i mindre Asien och var verkliga församlingar som fanns under den tiden. Städerna låg inte så långt från varandra och nämns efter sin placering på kartan. Att Gud låter dessa ord stå med i de heliga Skrifterna visar att det finns något allmängiltigt i dem. Breven till de sju församlingarna gäller för alla kristna, för alla kyrkor, i alla tider. De förmaningar, den undervisning och den tröst som de sju sändebreven innehåller är viktiga för kristna i alla tider att hörsamma. 

Jesu budskap till Svenska kyrkan - detsamma som Jesu budskap till församlingen i Pergamus?

Jag satt häromdagen och läste igenom Jesu förmaningar till församlingen i Pergamus. Där står bl a: 

"Skriv till församlingens ängel i Pergamus: Så säger han som har det skarpa, tveeggade svärdet: Jag vet var du bor -- där Satan har sin tron. Och du håller fast vid mitt namn och förnekade inte tron på mig ens i de dagarna då Antipas, mitt trogna vittne, blev mördad hos er där Satan bor. Men något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att sätta ut en fälla för Israels barn, så att de åt kött från avgudaoffer och bedrev otukt. Så har också du sådana som på samma sätt håller sig till nikolaiternas lära. Omvänd dig därför! Annars kommer jag snart över dig och strider mot dem med min muns svärd. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat. Och en vit sten skall jag ge honom, och på den är skrivet ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det." (Upp 2:12-17).

Om de sju sändebreven är giltiga för alla kristna i alla tider, liksom allt i NT är giltigt och relevant för alla kristna i alla tider, hur mycket bör man inte inom Svenska kyrkan ta till sig dessa ord och omvända sig! Jag skall gå mer in på detta nedan.

Pergamus

Pergamus var en stad där de kristna hade det svårt. Där demonstrerade den dåvarande världsliga överheten (Rom) sin makt. Det fanns en stor avgudabild som alla kunde se, tillägnad Zeus. Hur passande är det därför inte att Jesus säger att "Satan har sin tron" där. Människor tvingades tända rökelse åt avguden, och de som inte gjorde det riskerade fängelse eller dödsstraff. Hur passande är det inte att Jesus säger att han själv har det "tveeggade svärdet". Svärdet representerar hans ord. Men det representerar också överheten (Rom 13:4). Trots att de lever där Rom utövade sin makt så blir församlingen tröstad vid påminnelsen om att Jesus har makten över alla överheter. Han är konungarnas konung, även om otroende människorna inte tror det. 

I staden hade åtminstone en kristen, som nämns vid namn, fått sätta livet till. Ändå hade de inte förnekat honom.

Bileams lära
Vad var "Bileams lära"? I 4:e Mosebok (kap 22-31) berättas om en ogudaktig spåman, Bileam, som användes som Guds redskap, Guds språkrör, trots att han själv var ogudaktig, motståndare till Israel och mest ute efter att få sin spådomslön av Israels fiender. Gud lade sitt Ord i hans mun och han kunde inte göra annat än att säga det som Gud hade sagt. Hur mycket han än sökte uttala en förbannelse över Israel för att fienden (moabiterna) skulle segra över dem, så hindrades han av Gud, så att han istället välsignade Israel. 

När Bileam inte lyckades förbanna Israel så använde han istället ett annat knep. Han gav moabiterna rådet att föra israeliternas män bort från troheten till Gud genom att föra dem in i deras egen avgudakult. Midjanitiska kvinnor förledde israelitiska män till otukt och avgudakult, och därmed även trolöshet mot Herren Gud. Det var Bileam som lärde ut detta knep, och några israeliter kom på fall på detta sätt, andra inte. På detta sätt vändes Guds vrede mot Israel. 

Det är detta som Jesus anknyter till. De som i Pergamus "höll sig till Bileams lära" (eller "det som Bileam lärde") agerade på precis samma sätt som de israelitiska män som lät sig förföras till otukt, avgudakult och otrohet mot Gud. Det är avgudakulten och otukten som fördöms. Lägg dock märke till att Jesu förmaning inte riktas till dem som syndade, utan till dem som tillät att synden förekom. Enligt NT skall församlingarna inte tillåta synd och falsk lära. Hur svårt är inte detta att praktisera i statskyrkor (och f d statskyrkor) som inte ens har rätt bibelsyn, inte samma bibelsyn som den nytestamentliga kyrkan hade.

"Nikoaliternas lära" handlar i princip om samma sak. Utläggare till Uppenbarelseboken säger att Nikoaliterna (som också omnämns av kyrkofäder) var en slags sekt som försökte göra sig ett namn genom att stjäla namnet från en biblisk person nämnd i Apostlagärningarna. Dessa levde köttsligt, i otukt. De var en slags namnkristna som inte levde i daglig omvändelse utan försvarade synd. De syndade på nåden. På det sättet agerade de som om de också höll sig till "Bileams lära". Det är i princip samma sak.

Hur relevant är inte detta budskap för Svenska kyrkan, eller snarare dem som vill vara bibeltrogna, trogna Gud, inom Svenska kyrkan? Den avfallna Svenska kyrkan som kommit så långt bort ifrån den kristna sexualmoralen och troheten till bibelordet. Är inte Jesu budskap till Svenska kyrkan idag, detsamma som hans budskap till församlingen i Pergamus?

"Omvänd dig därför!" säger Jesus. Orden riktar han till dem (ja hela församlingen) som tillät det och hade gemenskap med dem som var kristna till namnet men inte var trogna Guds ord. De levde i otukt och trolöshet, och var namnkristna som kommit bort från Gud och det nya livet som Gud skapat i hjärtat genom tron. Synd var inte längre synd, för dem. Pergamus församling förmanade inte dem som felade utan hade full gemenskap med dem, helt obekymrade om att de på så sätt blev medskyldiga till andras synd och riskerade Guds dom pga detta. Hur väl stämmer inte den undervisningen inte med vad som står i t.ex. 2:a Petrusbrevet. 

Avslutning
Guds Son har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, inte för att säga till dem som lever i synd "fortsätt att leva i synden. Allt går väl med er hur ni än lever, ja även när ni tillber andra gudar, bedriver otukt och inte är trogna er Gud och Frälsare". 

Hårda ord, tycker någon kanske. Ja, men av kärlek. Gud vill ingen syndares död, som det står skrivet, utan han vill att syndare omvänder sig:

"Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus? Men du människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall inte rädda honom när han syndar. Den ogudaktige skall inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet. Den rättfärdige skall inte heller kunna leva genom sin rättfärdighet när han syndar. Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så skall ingen av alla hans rättfärdiga gärningar bli ihågkommen, utan han skall dö för det orätta han har gjort. Om jag säger till den ogudaktige: Du måste dö! och han sedan vänder om från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, så att han, den ogudaktige, ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då skall han förvisso få leva och inte dö. Man skall inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, skall han förvisso få leva. Men när dina landsmän säger: Herrens väg är inte rätt, då är det tvärtom deras egen väg som inte är rätt. Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö. Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då skall han få leva. Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Men jag skall döma var och en av er efter hans vägar, ni av Israels hus." (Hes 33:10-20)

/Shadow

Nehushtan, kopparormen

Okej. Back to the basic. Nehushtan, kopparormen.. vad var det för något?

Det berättas i 4:e Mosebok, i det 21:a kapitlet, att Israels folk i öknen klagade till Mose över att de inte hade mat och vatten. De var otåliga och tycktes glömma bort att Herren var med dem. Han hade ju gjort 10 mäktiga underverk i Egypten. Han hade också delat havet så att de kunde gå vidare när de var förföljda. Han hade dränkt faraos armé i havet och även gett folket vatten ur en klippa, manna och vaktlar från himlen att äta. Men ändå hade de så svag tro och de klagade och misströstade. Då straffade Gud dem för deras otro och sände giftiga ormar bland dem, som bet dem. Denna tuktan från Gud ledde till att folket erkände att de syndat, och de bad att Mose skulle be till Gud för dem.

Gud besvarade bönen. Han sa till Mose: "Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den skall leva." Mose gjorde då en orm av koppar som han hängde upp på en påle. Och det står "Om någon blev biten av en orm, fäste han blicken på kopparormen och fick leva."

Detta åskådande av en upphängd orm som ledde till att de blev helade använder Jesus senare som en bild av frälsningen för hela mänskligheten som skulle komma genom hans eget ställföreträdande lidande för syndare.

"Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen. Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn." (Joh 3:13-18).

Vad gäller kopparormen som Mose hade gjort så brukade man den rätt och i enlighet med Guds befallning. Men det medel varigenom människor blivit botade av Gud blev för många av dem sedan en avgud. Det står såhär om konung Hiskia:

"Han gjorde det som var rätt i HERRENS ögon, alldeles som hans fader David hade gjort. Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ner Aseran. Vidare krossade han den kopparorm som Mose hade gjort. Ända till denna tid hade nämligen Israels barn tänt offereld åt den, och man kallade honom Nehustan." (2 Kung 18:3-4).

Det som först var en läkedom och frälsning (räddning) för folket missbrukades alltså. Människorna bedrog sig själva och trodde att det var själva ormen som sådan som var ond. Men kung Hiskia förstörde denna avgudadyrkan. Han gjorde som det står skrivet:

"Rätta dig efter det jag i dag befaller dig. Se, jag skall driva bort amoreerna, kananeerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna för dig. Tag dig till vara för att sluta förbund med invånarna i det land dit du kommer, så att de inte blir till en snara för dig. I stället skall ni bryta ner deras altaren, krossa deras stoder och hugga ner deras aseror. Du skall inte tillbe någon annan gud, ty HERREN heter Nitälskare. En nitälskande Gud är han." (2 Mos 34:11-14).

När Israels folk fick sitt land fördrev Gud sju olika folkslag som bodde i området. Israel fick instruktioner att inte sluta förbund med dem eller ingå äktenskap med dem. De skulle ta sig till vara för deras avgudar:

"Men så här skall ni göra med dem: Ni skall bryta ner deras altaren, slå sönder deras stoder, hugga ned deras aseror och bränna upp deras avgudabilder i eld. Ty du är ett heligt folk inför HERREN, din Gud. Dig har HERREN, din Gud, utvalt att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jordens yta." (5 Mos 7:5).

Nehushtan, kopparormen, använder vi som en symbol för de avgudar och förvrängningar som människor kan göra inom kristendomen. Den moderna bibelkritiken, liberalteologin, försvaret av synd inom kyrkor, framgångsteologin, förnekelsen av nattvardens realpresens, förnekelsen av dopets frälsande kraft, synergismen, svärmandet för den romerska katolska kyrkan, den falska ekumeniken där kyrkor går samman fast de har olika läror och obibliska läror, schismatisk och sekteristiskt nitälskan, välsignandet av homosexuella par, otron mot Guds ord, upphävandet av Guds ord, förnekandet av Jesu död och uppståndelse, Mariadyrkan osv. Allt sådant är "Nehushtan". Det är avgudadyrkan. Avfall ifrån den ursprungliga läran och undervisningen. Det har ett sken av att vara det ursprungliga. Men det är falskt och en förvrängning av Guds ords undervisning. Sådant vill vi avslöja och bryta ned.

En kristen bör inte bli förvånad över att nya "kopparormar" växer upp över allt och att människor kommer bort ifrån Guds ord. Det står ju skrivet:

"Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar." (Matt 7:15). 

Dvs de ser ut precis som Guds barn, sanna kristna, som följer den store Herden, men de är i själva verket falska profeter. Det står också:

"De försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom." (Tit 1:16).

Och på ett annat stället är det förutsagt:

"Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!" (2 Tim 3:1-5).

Ingen bör tänka att alla som gör anspråk på det kristna namnet måste vara sanna kristna.  Vi bör inte på något sätt bli förvånade över att det finns många som bär det kristna namnet men uppför sig som om de snarare vore hedningar. Vi bör inte ha gemenskap med dem (Matt 7:15: Rom 16:17: Tit 3:10: Upp 18:4). Vi bör istället i gudsfruktan och gudsförtröstan glädja oss över att Gud har sänt sin Son till världen för att frälsare syndare, också outsägligt stora syndare som oss. Den som förnekar att han är stor syndare har inte den rätta syndamedvetandet som den helige Ande ger genom Ordet, och den som försvarar sin synd och vill få den accepterad leds inte av Anden utan av köttet. Vi bör omvända oss från våra synder. Vi bör "lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss." (Heb 12:1).

/Shadow

Flummigt om drömmar

För det första, VARFÖR drömmer vi?

"Drömmar speglar sinnestillstånd
En teori säger att drömmar är en "kanal" för omedvetna och undertryckta önskningar och rädslor. Det finns inget klart vetenskapligt stöd för detta, men man har uppmärksammat att dröminnehållet verkar spegla vårt sinnestillstånd på så sätt att det ändras beroende på hur vi mår känslomässigt. Utifrån detta så tror man att drömmar kan ha en viktig funktion när det gäller bearbetning av känslomässiga upplevelser. "

Ovanstående citat hämtade från  denna sajt.

Psykoterapeuten Margot Haglund menar att Gud kan tilltala oss i drömmar.
Hon använder några bibliska karaktärer, (De vise männen och Josef) för att "ge evidens" åt sitt påstående, utan att förstå att exemplen hon tar rör personer som vägleddes av Gud då han ville sätta sin Frälsningsplan i verket genom Messias, Jesus. Och överhuvudtaget är det endast vissa personer i Bibeln som fick Guds tilltal i drömmar. De var profeter eller ingick i det släkte som Gud välsignade, vägledde och stödde som en del av sina löften och välsignelse, såsom Abraham, Isak, Jakob, Josef osv.
Men profetiorna blev uppfyllda i och med Jesus.
Gud agerade på detta sätt, med profetior, för att dana vägen till Frälsningsverket.

Två citat ur Dagens artikel:

"Enligt Margot Haglund finns Gud i det allra innersta, och det är där vi har det ständiga tilltalet, den ständiga kommunikationen"


"- Jag får kanske inte veta vad jag ska göra, men jag kan få en fingervisning om vad som är viktigt just nu, säger Margot Haglund"

Vad jag skulle vilja säga till Haglund, och alla som lyssnar till henne, är att ja, Gud finns inom den sant troende.
Men det är INTE där det "ständiga tilltalet" och "ständiga kommunikationen" äger rum!
Det är i Bibeln vi får Guds ord till oss, och i bön vi pratar till Honom.

Allt utöver detta, (att sätta sin främsta lit till Bibeln), blir lätt luddigt och leder nästan alltid till fel väg, alltså falsk lära.

Prästen Lennart Siverbo gick en själavårdsutbildning och kom att bli så intresserad av drömmar, att han startade en sk "drömgrupp" i sin församling. Där berättar de medverkande om sina drömmar.

Citat Lennart Siverbo, som tror att Gud finns i alla drömmar:

"- Ja, eftersom Gud är god och drömmarna står på vår sida, så tror jag så. Han finns även i mardrömmarna, för de är också till för att lära oss någonting. Så de är också våra vänner."

Ännu ett citat: "- Varje dröm leder till existentiella frågor och det är ett tillräckligt skäl för kyrkan att erbjuda drömarbete. Drömmarna handlar alltid om viktiga saker."

Siverbo har helt missuppfattat drömmar för vad de är. Det är som kroppens eget "utrensningssystem", slagg som avyttras.
Ibland eller ofta tar de in lösryckta delar från vår vardag och tillvaro, och på detta sätt sker en slags bearbetning.

Men att säga att Gud finns i alla drömmar, att de alltid handlar om viktiga saker och leder till existentiella frågor, finns det inga som helst bibliska eller vetenskapliga bevis för.

Läs Shadows inlägg i ämnet Bibeln och drömmar HÄR

Dagen Dagen Dagen

/Nephele

Man drömmer att han flyger. Budskap från Gud?