Handpåläggning

I karesmatiska kyrkor finns en tendens att använda handpåläggning och beröring för att uppleva och se Andens verkan och närvaro hos de troende.

På pingstdagen utgjöts den helige Ande över apostlarna som var judiska kristna. De började tala i tungor och uppvisa Andens påtagliga närvaro. Senare utgjöts Anden på samma sätt över hedningarna, till ett vittnesbörd att också de är inkluderade i det andliga Israel, Guds folk, det sanna olivträdet.

Det finns en levande Gud. Ett problem i vissa kyrkor är en brist på biblisk undervisning om nådemedlen. Allt som finns i nya testamentet hör ihop med Jesus Kristus och hans försoningsverk. Dopet är alltså inte en ny lag, eller en lydnadshandling, bekännelsehandling, ett tillfälle att avgöra sig för Gud, en symbol etc. Dopet är enligt Bibeln ett nådemedel som Gud använder för att skänka allt det goda vi har i Jesus.

Dopet skänker enligt Guds ord frälsningen. När det gäller dessa saker måste vi upphöra att tro på vad människor säger eller tänker ut. Vi måste bara tro på Guds ord, för Gud kan inte ljuga. När Guds Ord predikas och tas emot i tro blir en människa omvänd. Guds ord har den verkan för den som tar emot det att personen blir född på nytt, får den helige Ande om gåva, blir renad från synen och tar emot frälsningen i Jesus. Denna verkan som Ordet har finns också i dopet. För inget i Nya testamentet är "ny lag". Det står tydligt och klart i Guds ord att dopet

1. föder oss på nytt (Joh.3:5, Tit.3:5), 
2. skänker den helige Ande (Apg 2:38),
3. förenar oss med Kristus (Kol 2:12, Gal 3:27, Rom 63-6), 
4. renar oss från synden (Ef.5:25ff., Apg 2:38, 22:16) e) 
5. överräcker frälsningen (1 Pet 3:21).

Vem kan säga något och ha rätt mot Gud? Det spelar ingen roll vad människor tror och tänker. Det spelar ingen roll att några inte tror att något så stort kan skänkas genom dop i vatten i den treenige Gudens namn. Bibeln är tydlig på den här punkten och en människas förnuft får inte sättas över Guds ord. Om vi tror detta ger vi ära åt Gud, för då håller vi oss till Guds nåd och förlitar oss på Gud istället för människor. Gud kan inte ljuga.

Nattvarden är också ett nådemedel. Den är skänkt till den kristna församlingen så att Guds barn skall tröstas angående förlåtelsen, nåden, Guds närvaro, Guds kärlek, Guds Ande, och gemenskapen med Frälsaren, Guds Son. Nattvarden är inte endast en symbol, en åminnelsemåltid. Nattvarden är ett löfte och en verklighet. I nattvarden tar vi emot Jesus sanna kropp och blod på ett sakramentalt sätt baserat endast på Guds instiftelse och löfte. Jesus ljuger inte när han säger "Detta är min kropp" om brödet, och "Detta är mitt blod" om vinet. Alltså är det verkligen detta vi tar emot. Men samtidigt säger han inget om förvandling av bröd och vin. Vi tar alltså emot Jesu kropp och blod i brödet och vinet. Eller som några säger "i, med och under". Vi tar emot både bröd och vin, samt Jesu kropp och blod. Men vi förstår inte hur det går till. Vi bara vet att det är så för att Guds ord säger det. Vi ska avvisa intellektet invändningar. För Gud gör saker som vi inte kan förstå eller veta hur det går till. Alltså måste intellektet stupa och ge upp alla invändningar och hålla sig till Guds löfte.

Guds barn behövet veta att dopet och nattvarden är verkligheter, sanna nådemedel varigenom Gud verkar och är. Den som är döpt är inklädd Jesus Kristus, förenad med hans död och uppståndelse. Läs Romarbrevet kapitel 6!

Men många lär fel om nådemedlen. I dessa kyrkor börjar Guds barn söka tröst och Guds närvaro på annat sätt. Det verkar som om det är därför man i vissa kyrkor vill känna och uppleva Guds nåd i samband med lovsång. Man vill känna sig berörd av Gud. Man vill känna att Gud verkligen är närvarande här och nu, idag. Enskilda kristna i dessa sammanhang kan han en sann tro och den helige Andes verkan inom sig. Men de söker fortfarande Guds närvaro i situationer, förväntningar, stämningar, suggestioner, sensationer och atmosfärer. På detta sätt är det både sann tro (på Bibeln och försoningen) och falsk lära (om nattvard, dop, och Guds Ande) blandat. De kan vara sanna kristna men befinner sig i sammanhang där det finns förvirring, falsk lära, fokus på lärare snarare än Guds Ord osv.

Vad de behöver är en biblisk undervisning om nådemedlen och en biblisk tro om dessa saker. Då kan de uppleva att Gud är med dem och har givit dem den helige Ande genom dopet och tröstar dem i nattvarden. Jesus är nära och konkret. Han vill att vi skall söka Honom där han har lovat att vara. För detta behövs inga upphetsade och extatiska stämningar. Det behövs tro och förtröstan på Guds Ords sanning.

/Göran

Evangeliets segertåg

"FreeLance", digitalt konstverk av Christian Bravery.

"Och jag såg när Lammet bröt det första av de sju sigillen, och jag hörde ett av de fyra väsendena säga med en röst som åskan: 'Kom!' Jag såg, och se: en vit häst, och han som satt på den hade en båge. Åt honom gavs en segerkrans, och han drog ut som segerherre, för att segra." (Upp 6:1-2).

På ön Patmos fick Johannes se de syner vi har nedtecknade i Uppenbarelseboken. Bland dessa finns bland annat de sju sigillen som bryts en efter en. Ni känner kanske till Ingemar Bergmans film "Det sjunde inseglet" (1957). Insegel är ett annat och äldre ord för sigill. Sigillen var en slags underteckning av viktiga dokument. Ett konungsligt skriftligt dokument i bokrulle förseglades och märktes med ett avtryck, ett sigill, som bekräftade vem avsändaren är. Sigillen måste avlägsnas eller brytas för att bokrullen skulle kunna öppnas och läsas. På det sättet var sigillen också bekräftelser på att innehållet inte hade öppnats och ändrats av någon annan. Johannes stod inför ett Guds dokument, Guds hemligheter, som var i Guds hand.

Bokrullen som Johannes fick se i sin syn var förseglad med sju sigill. Sigillens funktion var både att besegla och att bekräfta. Successivt får Johannes se Guds sanningar öppnas när sigillen bryts. Och när de öppnas är de liksom fördolda och svåra att förstå och ta till sig om man inte läser igenom hela Bibeln och lär känna dess språkbruk och bilder. Lammet som bryter sigillen är Jesus själv, som inledningsvis presenterat sig för den förskräckte Johannes och upprättat honom (Upp 1:10-19) och som står bakom hela Uppenbarelsebokens innehåll (Upp 1:1). Lammet står inför Guds tron som ser ut att vara slaktat (Upp 5:1-7). När lamm slaktades skars de i halsen. Eftersom Lammet "ser ut" som om lammet blivit slaktat (Upp 5:7) förstår vi att lammet är fullt levande, men visar märkena av vad de genomgått. Jesus har dött och uppstått från de döda. Jesus är, säger Johannes Döparen, "Guds lamm, som tar bort världens synd" (Joh 1:29). Johannes fick veta att endast Lammet är värdigt att bryta de sju sigillen.

"Och Lammet gick fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen. Och när det tog bokrullen, föll de fyra väsendena och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. De hade var och en sin harpa och skålar av guld, fulla av rökelse, som är de heligas böner. Och de sjöng en ny sång: 'Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden." (Upp 5:7-10).

I Uppenbarelseboken upprepas saker på många olika sätt. Det är mycket som återkommer i nya bilder. Talet sju återkommer i många former. Även domedagen beskrivs flera gånger. De som förkunnade att endast Lammet är värdigt att öppna boken sjöng en ny sång. I GT betecknar "en ny sång" evangelium.

När det första sigillet bryts så är det också en slags upprepning med ny bild. Johannes fick se en ryttare som drog ut för att segra. Det betecknar enligt många bibelkommentarer, och med stor sannolikhet, att evangelium, budskapet om frälsningen, går ut i världen. 

Detta har också skett och det sker än idag. Evangelium är det glada budskapet om den försoning som Gud har skänkt världen genom sin Son. Det handlar inte om någon slags abstrakt filosofi eller något teoretiskt. Det är, enligt Guds ord, ett objektivt faktum, och historiskt förankrat i Jesu person, liv och gärning, för omkring 2000 år sedan.

"Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (2 Kor 5:19-21).

Vi får inte glömma att åtskilja kärnan eller verkligheten från skalet, platsen och verktygen. Det finns ateister och andra som är kritiska till kristendomen därför att de är kritiska till missbruk som skett inom den yttre kyrkan i Guds namn. De kan t.ex. vara kritiska mot inkvisitionen, häxbränningarna, korstågen, den romersk katolska kyrkans makt och missbruk genom historien, påvarnas agerande, sexuella övergrepp inom katolska kyrkan osv. Och på en sådan grund ställer de sig kritiska till själva kärnan, den kristna tron. Men samma kritik hade ju de flesta av reformatorerna. Och visade inte Gud genom sina profeter hur kritisk han var mot de religiösa ledarna i Israel när de avföll i otro? Gud själv gör alltså en åtskillnad mellan sin kyrka och de synliga religiösa gemenskaperna.

"Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma svarade han dem: 'Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er." (Luk 17:20-21).

Vi måste göra en åtskillnad mellan å ena sidan Guds rikes utbredning och å andra sidan yttre riken, samfund och rörelser. De två kan sammanfalla, och de två kan vara åtskiljda. En kyrka kan vara biblisk och en kyrka kan avfalla från Guds ords undervisning. Förföljdes inte profeterna både av ogudaktiga och religiösa? Förföljdes inte Jesus och apostlarna av både hedningar och religiösa? Kom inte reformationen som en reaktion mot kyrkans förfall och missbruk? Kom inte väckelserörelserna under en tid då de yttre kyrkorna stelnat, frusit till och avfallit genom bibelkritik, liberalteologi och världslighet?

Jesu rike är oberoende av de riken vi finner på jorden. Men han använder dem för att hans frälsande budskap skall förkunnas överallt till dess han kommer tillbaka (Matt 24:14) då han skall hämta sitt folk som kommit till tro på honom. Guds rike utbreds både där Guds ord predikas rent och klart, så som det bör predikas, och där falska läror och människobud är uppblandade med bibliska sanningar. Men hur otryggt och skadligt är det inte för fattiga syndare att lyssna till förkunnelsen där synden inte förmanas och där evangelium inte predikas rent och klart! Paulus lärde inte "Vi är befriade från synden, så nu skall vi leva i synden", utan han lärde att vi är befriade från synden för att leva i helgelse. Paulus lärde inte "Vi är befriade från synden, men nu måste du först göra det och det för att bli delaktig i frälsningen." Tron skall endast fästa sig vid Jesus Kristus och det Gud har gjort för oss genom honom. Men många lär ett begränsat evangelium där himlens portar bara öppnas för en kort stund för att sedan tillslutas mitt framför näsan. Kommer inte sådant av att människor inte vill ära Gud fullt ut utan också sig själva, på de mest förfinade sätt. "Jag avgjorde mig för Gud". "Jag lydde Gud". "Jag öppnade mig för Gud". Paulus lär istället att Gud kommer först, och i Guds kraft, inte vår, kommer helgelsen. Helgelsen är endast en frukt, ett resultat, av frälsningen. Helgelsen är inte en förutsättning.

Den kristna kyrkans budskap skall inte anpassas efter samtiden och världen. Guds sanningar skall inte krökas och bändas och anpassas efter vad denna världen önskar höra. Sådant behagar inte Gud. "Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. " (Rom 12:2).

Kyrkan skall uppbyggas på profeternas och apostlarnas grund, dvs på Bibeln, där hörnstenen är Jesus Kristus själv (Ef 2:20). Hörnstenen är i bibliskt språkbruk bilden för en avgörande sten i husbyggnaden. Hörnstenen i det kristna budskapet är försoningen i Jesus Kristus. Det är ett gott och trösterikt budskap som har gått ut i världen! Genom budskapet om frälsningen i Honom befrias vi från djävulens makt, vår egen svaghet och synd, och världens inflytande. Anklagelserna i samvetet förlorar sin makt. Djävulen måste ge vika. Vi kan helt enkelt erkänna "Ja, jag är en syndare, en mycket stor syndare. Kristus har kommit till världen för att frälsa sådana som mig".


I detta segertåg är det inte någon av oss som har huvudrollen. Det är Guds eget segertåg. Det är en juridisk proklamation om att någon annan, dvs Jesus Kristus, har burit vårt straff, och skänkt oss sin egen helighet och värdighet, så att djävulen inte längre kan anklaga oss, trots att vi är syndare som så ofta faller och felar. Genom den trösten, genom tron, får vi också kraft till ett nytt liv i helgelse. Då lever Kristus i oss. Som aposteln Paulus skriver i Efesierbrevet:

"Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam. Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla." (Ef 1:17-23).

Vem är huvudpersonen i din film, ditt liv? Lever Gud i dig? Enligt Bibeln har han dött för dig, friköpt dig, för att du inte längre skall leva för dig själv, utan för Honom. Förstå detta rätt. Det är inte en fråga om prestation, utan en fråga om nåd. Paulus, som förföljde den kristna kyrkan, skriver: "nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig" (Gal 2:20), och på ett annat ställe "lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud."(Ef 5:2), och på ett annat ställe: "Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar." (Tit 2:14). Den "ivern" att göra goda gärningar, kan ingen människa prestera. Den kommer av sig själv, när vi förlitar oss på Guds kärlek i Kristus och inget annat, så att Gud blir huvudpersonen i våra liv, ja, den som lever genom oss. Den ivern är ett Guds verk, en Guds gärning, i oss, och den har alltid formen av kärlek, precis som den hade hos Paulus, han som först förföljde kyrkan och sedan tjänade och vårdade den med stor uthållighet och omsorg.

Vem kan lägga till eller dra ifrån något till Guds frälsning? Det går inte. Affären, köpet, är redan avklarat: "Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!" (1 Kor 6:20). "Ni har blivit köpta och priset är betalt. Var inte slavar under människor." (1 Kor 7:23).

Vi bör söka oss dit där detta förkunnas, och inte söka upprätta ett oheligt konsensus med världen och människobuden (2 Kor 6:15).

/Göran

Martin Luther, Heretic (1983)

Det finns en ovanligt bra Luther film som någon har lagt upp i sin helhet på Youtube. Jag länkar till den här ovan. Filmen heter Martin Luther, Heretic och är från 1983. Några av er har kanske sett filmen Luther från 2003 med Joseph Fiennes i huvudrollen. Jag gillar även den filmen.

Det finns även en äldre svart-vit film från 50-talet om Luther som jag har liggandes någonstans, men den har jag inte sett i sin helhet. Jag har även en dramatisering (mer teaterlik) av Luthers liv från 1973 med Stacy Keach i huvudrollen (han spelade bl a Barabbas i filmen/tv-serien Jesus från Nazareth samt nazi ledare i filmen American History X).

Jag är inte särskilt bra på att känna igen och namnge skådespelare, men huvudrollsinnehavaren i Martin Luther, Heretic (Jonathan Pryce) kände jag igen från bl a TV-filmen David (1997) där han spelade kung Saul. Luthers motståndare Johann Eck spelas av Philip Stone och honom känner jag igen som servitören Delbert Grady i The Shining (1980), samt Moses svärfar Jetro i filmen Moses (1995).

I vilket fall som helst. Jag var lite skeptisk när jag började titta på filmen eftersom jag aldrig hört talas om den, och jag tänkte att det kanske är en dålig B-film. Jag blev dock väldigt positivt överaskad. Martin Luther, Heretic tränger djupare in i Martin Luthers teologi, personliga anfäktelser och frälsningsvisshet än t.ex. Luther från 2003. Det är en mycket uppbygglig och intressant TV-film och ger en rätt god inblick i vad som drev Luther, och den stämmer väl med de biografier som jag läst om hans liv och tro.

Rekommenderas varmt!

/Göran

Kristi brud

"Det talas mycket om brudgum och brud i Bibeln. Jesus liknar sig själv vid brudgummen och himmelriket vid ett bröllop (Matt 9:15; 22:2-14). Johannes Döparen klargör skillnaden mellan sig och Jesus genom att säga: »Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått» (Joh. 3:29). I Gamla testamentet betraktas också äktenskapet som en bild för Guds förbund med Israel, t.ex. Jes. 62:5 och Hos. 2:16 liksom Höga Visan. »De tu skola varda ett kött. Den hemlighet som ligger här är stor; jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen» (Ef. 5:31-32). 

Hur gick då ett äktenskap till i Israel? Några korta påpekanden: Initiativet till äktenskapet var förbehållet mannen, men frieriet kunde han anförtro åt en talesman, som därför kallades »brudgummens vän». Johannes Döparen som bereder väg för Herren kunde alltså kalla sig för »brudgummens vän». I 1 Mos. 24 fungerar Abrahams tjänare som brudgummens vän. Han anförtroddes uppdraget att fria för Isaks räkning. 

Äktenskapet ingicks genom två särskilda akter, nämligen trolovning och bröllop. Trolovningen utgjorde äktenskapets juridiskt bindande akt. Den förrättades principiellt i brudens hem. Bröllopet var den överlåtelsefest, då bruden överläts åt brudgummen, när han kom och hämtade henne. Under mellantiden, mellan trolovningen och bröllopet, räknades man som äkta makar men bodde var för sig. Bruden hade att bereda sig för bröllopet, att troget vänta på brudgummen. 

När anskriet »brudgummen kommer» ljuder, bör hon ikläda sig sin bröllopsdräkt och följa brudgummen till bröllopet. Bröllopsmåltiden bekräftar förbundet. 

Med dessa fragmentariska uppgifter som bakgrund förstår vi lättare Bibelns ord om de troende som Kristi brud. De som är trolovade med Kristus, de tillhör honom och väntar på att brudgummen skall komma och hämta sin brud och föra henne till den stora bröllopsmåltiden i himmelen. 

Det är därför som Bibeln betecknar avfall från Gud som otukt, trolöshet, att löpa i trolös avfällighet till andra gudar. Så handlar hela Bibeln om hur människor, som övergivit Gud och vänt honom ryggen, åter skall kunna träda i gemenskap med Gud och få tillträde till bröllopssalen. När Bibeln slutar möter vi därför orden: »Och Anden och bruden säger: 'Kom'» (Upp. 22:17). De som tagit emot Guds ord och den återlösning, som Lammet fullkomligt utfört, väntar ivrigt på fullkomningen, på det möte med brudgummen, då trolovningens löftestid är slut och löftena infrias med bröllopet. Då skall ingen synd längre plåga dem, inga tårar, ingen sjukdom eller förföljelse. Anden och bruden, Guds församling, ropar till brudgummen: Kom! Bruden är redo. Hon har olja i sin lampa. Kristi församling längtar efter brudgummen, beder att Kristus snart skall komma åter, beder om vaksamhet, så att han inte skall finna henne sovande. Ty brudgummen har lovat och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20). Och bruden säger: »Amen», det betyder: det är visst och sant. Hon vet att hon är prydd av Herren själv, att hon fått sig givet fint linne, skinande och rent. »Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru», sade en av de sju änglarna till Johannes (Upp. 21:9). Det var tydligen något att visa. 

Men är jag bland dem som kallas Kristi brud? Är det möjligt att jag skall få möta Jesus som min brudgum i skinande vita kläder? Vem är Kristi brud eller för att använda ett annat ord för samma sak, vilka tillhör Kristi församling, Kristi kyrka? Svar: Alla de som den helige Ande har kallat ut ur mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr. 2:9), alla de som förlitar sig på Herren Kristus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse. Alla dessa som genom tron har ingått i ett trolovningsförhållande till Kristus utgör en enda kropp, och denna klopp, vars huvud är Kristus, är Kristi kyrka eller Kristi brud. Ingen tillhör denna kyrka genom att vara präst, minister eller t.o.m. påve, utan endast den som har en sann tro på Frälsaren. I kraft av Honom som tron omfattar är Kristi brud helig. Skriften talar t.ex. om »de heliga i Korint», ty de är tillräknade Kristi helighet och de har den helige Ande. I det ögonblick man förlorar tron, upphör man att vara medlem i Kristi kyrka, att vara Kristi brud, även om man alltjämt tillhör en yttre kyrkoorganisation och t.o.m. har en hög befattning där. Då lämnar man Kyrkan med stort K. Det är en grov villolära, när man sätter likhetstecken mellan att lämna en yttre kyrkoorganisation och att lämna Kyrkan, Kristi kyrka. 

Kristi kyrka eller Kristi brud är osynlig, ty tron, genom vilken man blir medlem i Kristi kyrka, kan inte ses med mänskliga ögon. Därför är Kristi kyrka osynlig. Endast Gud kan se in i hjärtat, där den saliggörande tron finns. Elias kände inte till de sju tusen i Israel, som inte hade böjt knä för Baal (Rom. 11:2-4; 1 Kon. 19:8-18). 

"Kristi brud" (Bride of Christ), målad av Danny Hahlbohm

Kristi kyrka är en enda och innefattar alla människor över hela världen som har den sanna tron på Kristus. Var finns då denna kyrka, Kristi brud? Den finns enligt Jesu egna ord på jorden och vi kan endast vänta oss att finna henne där Guds ord predikas rent och klart och där sakramenten förvaltas enligt Kristi egen instiftelse, de synliga tecknen på att Kristi kyrka är tillstädes. Dessa tecken är inte den osynliga kyrkans synliga sida utan synliga tecken på att den osynliga kyrkan finns där. Ty genom dessa tecken allena skapar den helige Ande den tro, som gör en människa till medlem i Kristi kyrka. 

Det kan finnas medlemmar i Kristi osynliga kyrka också i yttre kyrkosamfund, som vid sidan av evangelii predikan tillåter falsk lära. Har de fått lyssna till Guds rena ord, kan den helige Ande ha givit dem en saliggörande tro. Men genom att falsk lära också förekommer ibland dem, löper de stor fara att bli förförda. 

Därmed skall vi till sist säga något om den synliga kyrkan. Tron är osynlig i sig själv, men den visar sig på skilda sätt. Alla sant troende bekänner sin tro. »Genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst» (Rom. 10:10). »Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen» (Matt. 12:34). Trons fmkter är ett gudfruktigt leverne och en biblisk bekännelse. Men utan Guds ord ingen tro. Därför är de sant troende ivriga att nära sitt andliga liv medelst ett regelbundet bruk av nådens medel. En rätt nådemedelsförvaltning, fri från falsk lära, blir ett livsbehov. Därför söker de sig till en brödragemenskap, där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten förvaltas efter Kristi instiftelse. 

Nu är kristenheten uppdelad på en rad samfund, och vissa sätter likhetstecken mellan sitt eget samfund och Kristi kyrka. Detta är som redan framgått fel. Inte ens ett samfund som i sin förkunnelse och sin sakramentsförvaltning är helt troget Herrens ord är detsamma som Kristi kyrka, ty också där finns hycklare, och endast Gud känner de sina och kan se till hjärtat. Dessutom är Kristi kyrka en enda och även i avfälliga kyrkor kan det finnas sant troende. I Sverige har man ofta satt likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka. Svenska kyrkan har liknats vid modern som man inte får överge. Men Svenska kyrkan eller någon annan yttre organisation är inte de troendes andliga moder eller detsamma som Kristi kyrka! 

Är det likgiltigt vilket samfund man tillhör för att bli bevarad i den rätta tron intill änden, för att en gång få sitta med vid bröllopsmåltiden i himmelen tillsammans med Abraham och fäderna? Nej, givetvis inte. Tron tändes och bevaras av Guds rena ord och den rätta sakramentsförvaltningen. Där Guds ord förvanskas skall Guds barn inte vara utan endast där Guds ord läres rent och klart. Vill du bli bevarad i tron, skall du ge noga akt på dem som genom falsk lära vållar splittring och kan bli dig till fall. »Dragen eder ifrån dem», förmanar aposteln Paulus i Rom. 16:17. De trolovade behöver rätta lärare, vänner till brudgummen, som ger dem brudgummens ord och inget annat.

När det gäller nattvardens sakrament är det givet till de troende, så att de inte skall förgås under jordevandringen, glömma brudgummens död för dem och övergiva honom. Genom att bruka nattvarden förkunnar de hans död till dess han kommer och har i åminnelse och tar emot hans sanna lekamen och blod, det pris med vilket han köpt sin brud. Den heliga nattvarden skall firas i Kristi församlings mitt där man enigt håller sig till Guds ord, inte där Guds ord förnekas eller falsk lära tolereras. Ty de som äter brödet är »en enda kropp» (1 Kor. 10:17), en kär gemenskap grundad på gemensam tro, lära och bekännelse. Det gemensamma nattvardsfirandet är sålunda ett vittnesbörd om att man är ett i bekännelsen. Man firar inte nattvard tillsammans med dem som öppet har en annan bekännelse. Ord och sakrament hör samman. Dessa gåvor tillhör Guds församling och nattvarden skall firas i församlingens mitt, i trons endräkt och glädje. 

Likväl skall du komma ihåg att det är varken på din eller någon annans tro du skall grunda ditt hopp om att vara Kristi brud. Hoppet måste grundas uteslutande på vad brudgummen har gjort för dig. Därför stryker de lutherska bekännelseskrifterna under att varken din eller prästens tro är avgörande för om du får Kristi sanna lekamen och blod eller inte. Avgörande är Kristi ord och instiftelse. Är prästen en hycklare som inte tror på vad han lär, får du likväl Kristi lekamen och blod. Är du själv en hycklare, får du också Kristi sanna lekamen och blod, men då inte till liv och salighet utan till dom, ty då försyndar du dig på Kristi sanna lekamen och blod (1 Kor. 11:27). Men detta att du varken kan eller skall försöka se in i prästens hjärta vid nattvardsgudstjänsten innebär inte att Herrens undervisning angående falska lärare inte längre gäller. Ty läran kan prövas utifrån Guds klara ord och Guds ord befaller dig att dra dig ifrån dem som har en obiblisk lära. 

Det är betecknande för himlavandrarna att de styrker och stödjer varandra, att de bär varandras bördor och tillsammans samtalar om »det enda nödvändiga». De behöver dagligen bekänna sina synder och fly till nådastolen, tröstas av vad brudgummen har lovat sin trolovade. Kristi brud har inget eget att berömma sig av, endast av vad Kristus har gjort och givit henne. Hon är så dålig i sig själv, att hon inte klarar sig med mindre än ett rent och oförfalskat Guds ord. Hon behöver »bröders gemenskap och nådenes bord». Så lever hon i sitt dop, som Herrens trolovade brud, och suckar med Anden: »Kom, Herre Jesus!» Hon väntar ivrigt på bröllopet och ber att hon under väntetiden inte skall förföras och övergiva sin brudgum. Och brudgummen har lovat henne och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20)."

Artikeln ovan är skriven av Seth Erlandsson och publicerades i Tidskriften Biblicum nr 1, 1976.

Dagen, Dagen, Dagen

Missbrukar Guds namn

SSU gjorde tidigare en kyrkovalsfilm som går ut på att "Jesus är sosse". Nu har de gjort en ny kyrkovalsfilm som är emot "rasister, homofober och antifeminister" som i filmen framställs genom karikatyrer av Jimmie Åkesson, Vladimir Putin och Göran Hägglund. 

Ja, jag förstår att de vill ha uppmärksamhet. Men på vems bekostnad?

Juan-Pablo Roa, kommunikationsstrateg på SSU, förklarar syftet med filmen:

"Karikatyrerna i filmen representerar de värderingar som vi inte vill ska få ta plats i Svenska kyrkan. Filmen är lite spetsig och kan säkert röra om. Men man ska komma ihåg att vår målgrupp är 16–24-åringar i första hand och därför ville vi använda humor och tydliga kontraster." (Tidningen Dagen 2013-09-06).

Återigen frågar jag mig, skall en kyrka, som redan skilts från staten, använda sig av politiska organisationer och politiska kyrkoval? Vad har kyrka och politik med varandra att göra? Visst kan man t.ex. ha ett politiskt parti som framför kristen etik i ett demokratiskt samhälle, men skall kyrkan styras av politiska organisationer? 

Jesus är Guds Son och världens Frälsare. Han är så mycket mer än politik och ideologier. Politik och ideologier är för övrigt en av vår tids största fiender mot gudsfruktan och gudsförtröstan eftersom de söker sammanblanda sig i vad som skall läras i kyrkor. Inom liberalteologin vill man sätta vår tids ideologier över vad Gud lär i sitt ord. 

När Jesus sa "Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna.. utan för att fullborda" (Matt 5:17), och själv räknade upp tio Guds bud (Mark 10:19), så gäller det inte endast för Israels folk, utan också för hedningar. Alltså gäller budet "Du skall inte missbruka Herren din Guds namn" också för hednakristna, ja för alla människor. Det är precis det man gör när man försöker trycka in Frälsaren i ett politiskt fack i striden mot andra ideologier. Orsaken är att Jesus inte skall beskrivas vare sig som sosse, moderat till kristdemokrat. 

Jesus är större än politik. Hans rike är inte av denna värld. När Jesus stod, sönderpiskad inför Pontius Pilatus (som verkligen representerade världslig överhet på den tiden) med en törnekrona på sitt huvud, och fick frågan av Pilatus "Är du judarnas konung?" och "Vad har du gjort?" svarade han:

"Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." (Joh 18:33-36).

Av alla olika saker som angriper gudsfruktan och gudsfruktan (och således sann kunskap om vem Jesus är) finns bland annat just ideologier som en av de främsta hoten idag. Utifrån ideologier försöker man, t.ex. inom liberalteologin, göra om Guds ords budskap så att det skall passa den mall man har själv för vad som är rätt och fel. Man gör i princip samma sak som fariseerna gjorde, som satte "de äldstes stadgar" över Guds bud och upphävde det, eller som den Romersk katolska kyrkan sätter sina kyrkotraditioner och egna auktoriteter emot Guds ords undervisning. 

Jesus sa: 

"Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull? Gud har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden. Men ni påstår: Om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig, det ger jag som offergåva, då skall han inte hedra sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull. Ni hycklare, rätt profeterade Jesaja om er: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud." (Matt 15:3-9).

Guds ord är orubbligt. Hur mycket förvirring det än finns i världen, så finns det en sann och verklig Gud som har givit oss sitt ord. Hur viktigt är det inte för just ungdomar i den målgrupp som Juan-Pablo Roa nämner (16-24 år) att få en klar uppfattning om att Jesus inte är en politiker och inte har ett rike av denna världen. 

Därför: Ut med politiken ur kyrkorna! Ut med ideologier ur teologin! Det enda som består till slut, och som skall döma världen, är vad Gud har sagt i sitt Ord (Joh 12:48). Det är ordet om evangelium, om syndernas förlåtelse. För Jesus Kristus har hållt lagen, eftersom vi inte förmår göra det, i vårt ställe. Han har lidit, dött och återuppstått för vår frälsnings skull. Hans rike är syndaförlåtelsens osynliga rike, och det har inget med ideologier att göra. 

Jesus kan man inte pressa in i sådana fack, för det leder bara till att hans namn missbrukas, och det är allvarligt. Om just budet att inte missbruka Herrens namn står det: "ty HERREN skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn." (2 Mos 20:7). Av kärlek till människor och för Guds namns äras skull borde kyrkor inte släppa in ideologier och politik i kyrkan. Det kristna budskapet ger något helt annat än vad denna världen och vad denna världens ideologier kan erbjuda. Evangelium ger frälsningsvisshet inför döden och domen. Det ger frid med Gud hos de största av syndare. Jesus sa: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger." (Joh 14:27) Och lite längre fram: "Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen." (Joh 16:33).

/Shadow

Jesus profeterar till SvK?

Kyrkoval

"Jesus var sosse" är temat på socialdemokraternas kyrkovalsfilm (Tidningen Dagen 2013-09-03).

Det är mycket olustigt när Jesus beskrivs i politiska termer. NT lär att stat och kyrka inte hör ihop. Jesus är den levande Gudens Son. Han sändes till jorden för att frälsa syndare. Guds vrede över synden tog han på sig själv på korset. Han led, dog och uppstod för vår skull, för syndares skull. Han kan inte summeras till ett blockpolitiskt fack. 

Skall verkligen Svenska kyrkan, när det är skild från staten, använda sig av politiska organisationer?

I Uppenbarelseboken talar den uppståndne förhärligade Jesus direkt till sju olika församlingar. De fanns i mindre Asien och var verkliga församlingar som fanns under den tiden. Städerna låg inte så långt från varandra och nämns efter sin placering på kartan. Att Gud låter dessa ord stå med i de heliga Skrifterna visar att det finns något allmängiltigt i dem. Breven till de sju församlingarna gäller för alla kristna, för alla kyrkor, i alla tider. De förmaningar, den undervisning och den tröst som de sju sändebreven innehåller är viktiga för kristna i alla tider att hörsamma. 

Jesu budskap till Svenska kyrkan - detsamma som Jesu budskap till församlingen i Pergamus?

Jag satt häromdagen och läste igenom Jesu förmaningar till församlingen i Pergamus. Där står bl a: 

"Skriv till församlingens ängel i Pergamus: Så säger han som har det skarpa, tveeggade svärdet: Jag vet var du bor -- där Satan har sin tron. Och du håller fast vid mitt namn och förnekade inte tron på mig ens i de dagarna då Antipas, mitt trogna vittne, blev mördad hos er där Satan bor. Men något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att sätta ut en fälla för Israels barn, så att de åt kött från avgudaoffer och bedrev otukt. Så har också du sådana som på samma sätt håller sig till nikolaiternas lära. Omvänd dig därför! Annars kommer jag snart över dig och strider mot dem med min muns svärd. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat. Och en vit sten skall jag ge honom, och på den är skrivet ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det." (Upp 2:12-17).

Om de sju sändebreven är giltiga för alla kristna i alla tider, liksom allt i NT är giltigt och relevant för alla kristna i alla tider, hur mycket bör man inte inom Svenska kyrkan ta till sig dessa ord och omvända sig! Jag skall gå mer in på detta nedan.

Pergamus

Pergamus var en stad där de kristna hade det svårt. Där demonstrerade den dåvarande världsliga överheten (Rom) sin makt. Det fanns en stor avgudabild som alla kunde se, tillägnad Zeus. Hur passande är det därför inte att Jesus säger att "Satan har sin tron" där. Människor tvingades tända rökelse åt avguden, och de som inte gjorde det riskerade fängelse eller dödsstraff. Hur passande är det inte att Jesus säger att han själv har det "tveeggade svärdet". Svärdet representerar hans ord. Men det representerar också överheten (Rom 13:4). Trots att de lever där Rom utövade sin makt så blir församlingen tröstad vid påminnelsen om att Jesus har makten över alla överheter. Han är konungarnas konung, även om otroende människorna inte tror det. 

I staden hade åtminstone en kristen, som nämns vid namn, fått sätta livet till. Ändå hade de inte förnekat honom.

Bileams lära
Vad var "Bileams lära"? I 4:e Mosebok (kap 22-31) berättas om en ogudaktig spåman, Bileam, som användes som Guds redskap, Guds språkrör, trots att han själv var ogudaktig, motståndare till Israel och mest ute efter att få sin spådomslön av Israels fiender. Gud lade sitt Ord i hans mun och han kunde inte göra annat än att säga det som Gud hade sagt. Hur mycket han än sökte uttala en förbannelse över Israel för att fienden (moabiterna) skulle segra över dem, så hindrades han av Gud, så att han istället välsignade Israel. 

När Bileam inte lyckades förbanna Israel så använde han istället ett annat knep. Han gav moabiterna rådet att föra israeliternas män bort från troheten till Gud genom att föra dem in i deras egen avgudakult. Midjanitiska kvinnor förledde israelitiska män till otukt och avgudakult, och därmed även trolöshet mot Herren Gud. Det var Bileam som lärde ut detta knep, och några israeliter kom på fall på detta sätt, andra inte. På detta sätt vändes Guds vrede mot Israel. 

Det är detta som Jesus anknyter till. De som i Pergamus "höll sig till Bileams lära" (eller "det som Bileam lärde") agerade på precis samma sätt som de israelitiska män som lät sig förföras till otukt, avgudakult och otrohet mot Gud. Det är avgudakulten och otukten som fördöms. Lägg dock märke till att Jesu förmaning inte riktas till dem som syndade, utan till dem som tillät att synden förekom. Enligt NT skall församlingarna inte tillåta synd och falsk lära. Hur svårt är inte detta att praktisera i statskyrkor (och f d statskyrkor) som inte ens har rätt bibelsyn, inte samma bibelsyn som den nytestamentliga kyrkan hade.

"Nikoaliternas lära" handlar i princip om samma sak. Utläggare till Uppenbarelseboken säger att Nikoaliterna (som också omnämns av kyrkofäder) var en slags sekt som försökte göra sig ett namn genom att stjäla namnet från en biblisk person nämnd i Apostlagärningarna. Dessa levde köttsligt, i otukt. De var en slags namnkristna som inte levde i daglig omvändelse utan försvarade synd. De syndade på nåden. På det sättet agerade de som om de också höll sig till "Bileams lära". Det är i princip samma sak.

Hur relevant är inte detta budskap för Svenska kyrkan, eller snarare dem som vill vara bibeltrogna, trogna Gud, inom Svenska kyrkan? Den avfallna Svenska kyrkan som kommit så långt bort ifrån den kristna sexualmoralen och troheten till bibelordet. Är inte Jesu budskap till Svenska kyrkan idag, detsamma som hans budskap till församlingen i Pergamus?

"Omvänd dig därför!" säger Jesus. Orden riktar han till dem (ja hela församlingen) som tillät det och hade gemenskap med dem som var kristna till namnet men inte var trogna Guds ord. De levde i otukt och trolöshet, och var namnkristna som kommit bort från Gud och det nya livet som Gud skapat i hjärtat genom tron. Synd var inte längre synd, för dem. Pergamus församling förmanade inte dem som felade utan hade full gemenskap med dem, helt obekymrade om att de på så sätt blev medskyldiga till andras synd och riskerade Guds dom pga detta. Hur väl stämmer inte den undervisningen inte med vad som står i t.ex. 2:a Petrusbrevet. 

Avslutning
Guds Son har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, inte för att säga till dem som lever i synd "fortsätt att leva i synden. Allt går väl med er hur ni än lever, ja även när ni tillber andra gudar, bedriver otukt och inte är trogna er Gud och Frälsare". 

Hårda ord, tycker någon kanske. Ja, men av kärlek. Gud vill ingen syndares död, som det står skrivet, utan han vill att syndare omvänder sig:

"Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus? Men du människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall inte rädda honom när han syndar. Den ogudaktige skall inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet. Den rättfärdige skall inte heller kunna leva genom sin rättfärdighet när han syndar. Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så skall ingen av alla hans rättfärdiga gärningar bli ihågkommen, utan han skall dö för det orätta han har gjort. Om jag säger till den ogudaktige: Du måste dö! och han sedan vänder om från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, så att han, den ogudaktige, ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då skall han förvisso få leva och inte dö. Man skall inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, skall han förvisso få leva. Men när dina landsmän säger: Herrens väg är inte rätt, då är det tvärtom deras egen väg som inte är rätt. Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö. Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då skall han få leva. Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Men jag skall döma var och en av er efter hans vägar, ni av Israels hus." (Hes 33:10-20)

/Shadow

Stora underverk idag! (Bibelstudium)

Tidningen Dagen (24/8) berättar om en 37-årig bilmekaniker från Ohio som kommit till liv efter att ha varit död i 45 minuter. Berättelsen är hämtad från den amerikanska tidningen USA Today. Mannen som skall ha dött heter Tony Yahle. Händelsen inträffade den 5:e augusti i år. Sjuksköterskorna höll på att förbereda Tony Yahles döda kropp så att familjen kunde ta farväl, när han plötsligt kom till liv igen. Hans hjärtläkare säger att han inte upplevt något liknande under sitt 20-åriga arbete som kardiolog, varken sett eller hört talas om det. Själv säger Tony, som är troende kristen, att det är ett mirakel.

Fler detaljer om händelsen återges i den amerikanska tidningen Daily Mail (Mail Online, 22/8). Vid 4-tiden på natten upptäckte hustrun Melissa att Tony andades konstigt. Hon kunde inte väcka honom och ringde 911. Melissa arbetar som sjuksköterska. Medan hon väntade på att ambulansen skulle komma utförde hon Hjärt- och Lungräddning.  På sjukhuset, som inte ligger långt från familjens hem, fann man att hans hjärta slog. Men vid lunchtid stannade det, och Tony var dödförklarad under 45 minuter då man försökte få igång hans hjärta med Hjärt-Lungräddning och annan medicinsk hjälp.

Sedan sprang hans 17-årige son, Lawrence, genom sjukhusets korridor och in till rummet där hans fars kropp låg. Han pekade på sin pappa och ropade "Dad, you're not going to die today!" (Pappa, du skall inte dö idag!) Han stod där några sekunder och skulle precis gå tillbaka för att trösta familjen. Då började hjärtmonitorn visa små utslag, och det återkom varje minut. Personalen på sjukhuset började göra nya återupplivningsförsök, och då kom Tony Yahle tillbaka till livet. Till en början fruktade man att de skulle behöva utföra en hjärttransplantation, men Tony Yahle har till fullo återfått hälsan och har flyttat hem igen. Nu på måndag skall han återgå till arbetet.

Hustrun berättar för tidningar att Tony varken har några brustna reben och inte heller är öm i bröstet efter återupplivningsförsöken, vilket förvånar henne. På sin Facebook sida skrev Tony: "A week ago Sunday I died for 35 to 45 min it was bad enough that the doctor pronounced me dead... I would just like to thank everyone who prayed for me and my family over these past 12 days. God has worked more than I can say and no one can say any different... Even the doctors that worked on me say it was god's work".

Tony Yahle berättar för massmedia att hans och familjens tro har blivit stärkt genom händelsen. Familjen menar att det är deras kristna tro som ligger bakom hans mirakulösa uppvaknande.

Vad säger Bibeln om sådana här saker? Bibeln beskriver en allsmäktig Gud som kan göra vad som helst. Jesus säger: "Ty för Gud är ingenting omöjligt." (Luk 1:37). I sitt försvarstal till kung Agrippa säger Paulus: "Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?" (Apg 26:8).

Först av allt måste vi påminna om att Jesus själv uppstod från de döda efter att ha legat död i en grav i flera dagar. Han "utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull." (Rom 4:25). Han är "den förstfödde från de döda" (Kol 1:18; Upp 1:5). Jesu uppståndelse är ytterst central för den kristna tron. Det är inte nog att tro att Jesus dog för våra synder. Vi skall också tro att han har uppstått, för vår skull. Vi är ju i dopet förenade med hans död och uppståndelse (Rom 6). Paulus skriver: "Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa." (1 Kor 15).

Jesus har sagt: "Amen, amen säger jag er: Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern." (Joh 14:12). Apostlarna skulle komma att göra stora och mäktiga gärningar, i kraft av Hans namn. I samband med att Petrus hade botat en lam man predikar han: "Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser." (Apg 3:16). Bibeln berättar att apostlarna också gjorde många andra under. De uppväckte också flera döda, däribland Eutykus (Apg 20) och Tabita (Apg 9),

Underverken genom apostlarna var särskilt stora och sedan dess har kyrkan inte sett så många och underbara gärningar i sådan omfattning. Underverken hade också ett särskilt syfte: Att bekräfta Guds ord. Så var det ju också när Gud utförde stora gärningar genom Moses. "HERRENS undervisning skall vara i din mun, ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur Egypten." (2 Mos 13:9). Om apostlarna står det att "Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det". (Mark 16:20), Herren "bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer" (Apg 14:3). Om frälsningen står det att "den förkunnades först av Herren och bekräftades för oss av dem som hade hört honom. Gud gav också sitt vittnesbörd genom tecken och under och många slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja." (Heb 2:3-4). Så skulle det nytestamentliga Ordet, evangelium om Jesus, av Gud få särskild bekräftelse för mänskligheten, och dessa gärningar eller tecken blev nedtecknade för vår skull. Dessa gärningar avskiljer sig från allt annat som hänt i historien. Vi bör förundras över dem på samma sätt som när vi läser om Tony Yahle.

Gud är den samme igår som idag, säger Skriften (Heb 13:8). Vi skall inte föreställa oss att Guds Allmakt har förändrats. Han har också lovat att höra våra böner, och att vara med oss intill tidens slut (Matt 17:20; Mark 11:24; Matt 28:20). Vi bör inte utesluta att Gud gör häpnadsväckande under än idag. Vi får bedja Gud om allt. Samtidigt skall vi inte bedja på ett sådant sätt att vi frestar Gud genom att kräva att han gör tecken och under på ett synligt sätt för att tillfredsställa vårt kött och otron (Matt 4:7; Matt 16:1-4; Mark 8:12; 1 Kor 1:22).

Vi skall förvänta oss att Gud hör våra böner, men vi skall också i prövningen och nöden likt Jesus bedja "Men ske inte min vilja utan din." (Luk 22:42). När det gäller det köttsliga sinnet skulle det kunna summeras i vad Jesus en gång sa: "Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte." (Joh 4:48). Och vi skall inte glömma bort att Jesus sa: "Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser." (Joh 20:29). Inför Gud och i evigheten är det större att vi tror när vi inte fått något tecken som stärker vår tro. Samtidigt ska vi inte glömma bort att direkt efter att Jesus sagt "Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte." botade han sonen till den man som vädjat till honom. Det står att Jesus sa till honom "Gå, din son lever." och det står att mannen då trodde på Jesu ord och vände hemåt. Först kom löftet, och på det följde mannens tro, och i samma stund fick mannen höra att sonen blivit frisk (Joh 4).

Vi måste också komma ihåg att tecken och under just var till för att bekräfta Ordet. Guds ord får således inte åsidosättas pga tecken och under. Det står skrivet: "Vad som kännetecknar en apostel har blivit utfört hos er med all uthållighet, genom tecken, under och kraftgärningar." (2 Kor 12:12). Ingen bör t.ex. söka sig till en kyrka där man talar om tecken och under om man samtidigt ser att den kyrkan predikar falsk och obiblisk lära. Tecken och under kan vara lögner och påhitt. De kan vara en trend som utgår från en falsk lära, där man ersatt nådemedlens tröst och verkan med spektakulära underverk. Det kan vara djävulens verk. Falsk lära kan spridas tillsammans med tecken och under (Matt 24: 24; Gal 1:8-9; 2 Tess 2:9; Upp 13:13).

Eftersom tecknens uppgift är att bekräfta Ordet eller läran, så är det nog för oss att hålla oss till Guds ord. Tungomåls talet är ett bekräftande tecken. "Så är tungomålstalen ett tecken, inte för dem som tror utan för de otroende" (1 Kor14:22). Skriften säger också "Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen." (1 Joh 4:1). "Pröva allt, behåll det goda" (1 Tess 5:21). Vi får inte glömma att de falska lärarna beskrivs som vargar förklädda till får (Matt 7:15), dvs de ser ut att vara sanna gudsmänniskor. Paulus varnar och säger: "Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden." (Apg 20:29). Aposteln Petrus skriver: "Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror." (2 Pet 2:1).

Jesus säger "Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar?" (Matt 7:22). De människorna skall ändå visas bort. De hade inte evangelisk tro och förtröstan i sina hjärtan. Jesus säger "Jag känner er inte".

När vi hör talas om mäktiga underverk och tecken så skall vi alltså komma ihåg att a) när vi inte känner till saken närmare kan vi alltid lämna saken öppen och tänka att det kan vara ett verkligt underverk från Gud, men det kan också vara ett påhitt eller ett falskt tecken b) även djävulen, Antikrist och de falska profeterna är förutsagda att de skall göra tecken och underverk c) underverken är till för att bekräfta Guds ord, och det centrala är vad Gud lär i sitt ord. När vi har Guds ord rena lära så är det läran som avgör vad som är sant och falskt. Vi skall alltså inte dras till sammanhang där man talar om tecken och under men lär obibliskt.

Vidare får vi inte glömma att Guds underverk är inte endast det spektakulära. Se mitt tidigare blogginlägg om detta. Visst är det ett underbart verk av Gud om han uppväcker en människa som har varit fysiskt död i 45 minuter. Men om vi tänker efter, är det inte också ett stort underverk att en andligt död människa, som varit fientligt inställd till Gud, Guds bud, den kristna tron o.s.v. plötsligt blir en omvänd kristen och bekänner Jesus som sin Frälsare? En sådan människa har inte varit fysiskt död i 45 minuter, men andligt död hela sitt liv! Tron hos en sådan människa är inget annat än ett underverk från Gud. Ingen människa kan skaffa sig tron på egen hand. Språkbruket i Bibeln beskriver omvändelsen som en Guds gärning, inte människans. En troende har blivit pånyttfödd (Joh 3:3; Jak 1:18; 1 Pet 1:23) uppväckt (Ef 2:6; Kol 2:12; Rom 6:9) levandegjord (1 Kor 15:22). Språkbruket talar alltså om tron som ett Guds verk, en uppväckelse från de döda, ett nytt liv.

Vad gäller Tony Yahle så får vi inte glömma bort att han på sin Facebook-sida tackar de människor som har bett för honom och familjen under de närmaste 12 dagarna. Varför skulle inte Gud idag kunna besvara sådana förböner? Vi bör bedja Gud i all nöd. Gud vill att vi skall bedja. Men vi bör inte säga till Gud hur han skall besvara våra böner.

/Shadow

Dagen, Aftonbladet, Världen Idag, Daily Mail, USA Today

Amish Paradise

Håller på att kolla på en dokumentär om Amish-folket som finns på youtube, "Trouble in Amish Paradise", [länk]. Ni vet den där sekteristiska gruppen i USA som lever så man man levde för flera hundra år sedan, inte använder el, inte får bli filmade etc. I dokumentären nämner en amishkille att de är så "konservativa" att de håller hårdare på sina egna regler än på Bibeln, vilket bl a innebär att de läser ur en gammal tysk översättning av Bibeln som deras förfäder använde (de hade ju utvandrat från Europa). Detta leder till att de själva knappt förstår vad Bibeln lär, och några unga män som står inför valet att lämna Amish säger att om de andra bara visste vad som stod i Bibeln, så skulle de förstå att fädernas regler inte är förankrade i Bibeln. 


Allt detta besvär bara för att man håller så hårt på ytliga regler och traditioner från människor. Det för tankarna till katolska kyrkans fjärmande från biblisk tro, fasthållandet vid traditioner, och hur de förr i tiden envisades med att läsa ur Bibeln och läsa mässan endast på Latin, så att vanligt folk inte förstod vad de sa.


O, vilken galenskap!


Apostlarna däremot, skrev sina brev på koiné, dvs folket språk. Inte på hebreiska, inte med okända svåra språk eller ens på klassisk grekiska. De ville bli förstådda av vanligt folk. Paulus skriver för övrigt "Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra, än tio tusen i tungomål." (1 Kor 14:19). "Om nu hela församlingen kommer tillsammans och alla talar tungomål, och några som inte förstår eller inte tror kommer in, skall de då inte säga att ni är galna?" (1 Kor 14:23)."Jag talar till er som till förståndiga människor. Bedöm själva vad jag säger." (1 Kor 10:15). "Då vi har ett sådant hopp, går vi helt öppet till väga" (2 Kor 3:12). "Ty vi skriver inget annat till er än det ni läser och kan förstå." (2 Kor 1:13).


Amish-dokumentären får mig att tänka på en låt av Weird Al Yankovic, "Amish Paradise".

EDIT: Nu har jag sett större delen av dokumentären, och den rekommenderas varmt. De personer som riskerar att uteslutas ur gruppen visar gång på gång i dokumentären att det viktigaste för dem är att bekänna sig till Kristus, predika honom för andra, och att inte vika från att Bibeln är viktigare än gruppens stränga regler. Det är, so far, en mycket stark och sevärd dokumentär. Dessa utbrytare bekänner att de fått frälsningsvisshet genom Bibeln, och att de tror att människan endast blir frälst pga att Jesus Kristus har lidit och dött för mänskligheten. Jag såg precis att Dagen har skrivit om några händelser i en Amish-grupp. Mitt blogginlägg handlar så vitt jag vet inte om samma personer. Jag vill också poängtera att jag inte är en person som lättvindigt slänger ur mig ord som "sekt" eller "sekteristisk". Jag tycker inte heller att amishfolkets annorlunda kultur nödvändigtvis måste vara dålig. Männen, kvinnorna och barnen tycks leva rätt lyckliga och harmoniska i sitt dagliga arbete och med sina konservativa idéer. Kulturen de har skiljer sig mycket från mainstream, men det i sig själv anser jag inte är ett problem. Kristna som lever t.ex. i primitiva samhällen är lika mycket kristna som andra. Och i vårt sekulariserade, postmodernistiska samhälle som styrs så mycket av ytlighet och mammon så har vi kommit bort ifrån ett levnadssätt som jag tror skapar mer harmoni och mindre utanförskap än det vi ser omkring oss i Sverige. Det som gör att jag kallar dem för sekteristiska är att de avviker så mycket ifrån apostlarnas, urkyrkans, och reformationskyrkans teologi, genom att uppställa människobud över Guds ord. Att vara "sekteristisk" betyder att "avsöndra" sig ifrån något. Det behöver inte vara att man är en "liten radikal grupp" t.ex. Man kan vara sekteristisk genom att vara medlem i Svenska kyrkan eller den Romersk katolska kyrkan, i den bemärkelsen att också dessa har avsöndrat sig ifrån sanningen. Profeterna och apostlarna betraktades som sekteristiska av sin omgivning, men de avsöndrade sig inte från sanningen, Guds ord. Det är alltså inte ett ord som jag använder lättvindigt. 


/Shadow


Dagen

Kolla upp martyrer eller träffa kyrkan som mördat martyrer?

Ett gäng pastorer från Livets Ord planerar att åka till Rom. Det är den tredje resan de gör till staden Rom, och man skall träffa katoliker. Ulf Ekman tycker inte att det är kontroversiellt. Han har ju tidigare inbjudit katoliker att tala i Livets Ord, och han har själv talat i katolska kyrkan. Han motiverar resorna på detta sätt: "Vi vill fördjupa vår kunskap om den kristna trons ursprung och koppla den till de tidiga kristna martyrerna. Och var kan man göra det bättre än i Rom?" Han säger vidare: "Vi lever i en komplicerad värld där vi som kristna kommer att bli mer och mer ifrågasatta från alla håll i samhället. Och då är det värdefullt att vi lär känna varandra lite bättre." 


Notera glidningen mellan att besöka staden Rom av intresse för kyrkohistoria och att studera martyrerna till att åka dit för att träffa katoliker, att "lära känna varandra lite bättre". 


Det är sant att en hel del kristna har dött i Rom under den första århundradena efter Kristus. Enligt traditionen led både Paulus och Petrus martyrdöden i Rom. Ignatios av Antiochia (30-107 e.Kr.) vittnade om Kristus, men tillfångatogs och fördes till Rom för att möta martyrdöden på Colosseum. Under färden författade han flera brev. Många av dem finns bevarade än idag och kan läsas i "De apostoliska fäderna". Under färden dit uppmuntrade han de kristna, och han såg fram emot att få möta martyrdöden, därför att de skedde för Kristi namns skull. 


Polykarpos (ca 69-155 e.kr) var kyrkoledare i Smyrna, och lärjunge till aposteln Johannes. Han led martyrdöden för att han vägrade att offra till den romerska kejsaren. Det finns ett brev bevarat av honom, och ett brev till honom, samt en uppteckning (en ögonvittnesskildring) av hans martyrdöd. När han befalldes att förneka Kristus svarade han: "Jag har i åttiosex år tjänat Kristus, och Han har inte gjort mig någon orätt, så varför skulle jag nu häda min Konung, som har frälst mig?". När man hotade att bränna honom svarade han: "Du hotar med den eld som brinner en tid och snart slocknar, för du känner inte till den eld som är förvarad åt de gudlösa till den kommande domen och den eviga pinan." Polykarpos skriver om frälsningens orsak i sitt brev till Filipperna: "Låt oss alltså oavlåtligt hålla fast vid vårt hopp och vår rättfärdighets underpant, Jesus Kristus, som bar våra synder i sin kropp upp på (korsets) trä [1 Pet 2:24], som inte hade begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun [1 Pet 2:22; Jes 53:9]. Men för vår skull uthärdade han allt, för att vi skall leva i honom." och han skriver om förföljelsen "Och om vi får lida för hans namns skull, så må vi prisa honom" (Polykarpos brev till Filipperna).  


Justinus Martyren (ca 100-165 e.kr) var en hedning som blev kristen. Han studerade och bemötte filosofiska invändningar och gick även klädd som en filosof. Han led martyrdöden i Rom genom halshuggning tillsammans med sex av sina trognaste elever. Många andra skildringar av den unga kyrkans förföljelser och martyrer går att läsa om i Eusebius Kyrkohistoria från 300-talet. 


Det är intressant och lärorikt att studera de tidiga kyrkofäderna. Deras uthållighet och tro mitt under svår förföljelse inspirerar och ger perspektiv.


Men vad finns det för koppling mellan dessa och "katoliker"? Dessa kristna från 100-200 talet hade inte de grova villfarelser som den romersk katolska kyrkan har om rättfärdiggörelsen, Maria obefläckade avelse, Marias himmelsfärd, Maria som förebedjare och himladrottning, helgonkulten, likställandet av Skriftens auktoritet och kyrkomöten och traditioner, om den romerske biskopen (påvens) överhöghet och ofelbarhet, om skärselden, om mässoffret, prästers celibat, avlaten, det orätta bruket av reliker osv. Den romerska kyrkan har inte ärvt apostlarnas och de tidiga fädernas teologi, utan de har övergivit och förvrängt den till förmån för egna obibliska läror. 


De tidiga kyrkofäderna vederlade ofta falska läror och tog avstånd ifrån dem som lärde obibliskt på olika punkter. Om Polykarpos står det att "han vederlade grundligt varje villolära" (Pol Mart 22). När Polykarpos mötte en grupp heretiker som sa "Erkänn oss, Polykarpos!" svarade han deras ledare: "Jag erkänner, jag erkänner dig som Satans förstfödde." (Ibid). Ignatius skrev i sitt brev till Polykarpos: "Undvik de onda konsterna och predika i stället mot dem." (Ign Pol 5:1).


Den unga kyrkan förföljde och mördade heller inte kristna. Men det har den romersk katolska kyrkan gjort. John Wycliffe (1328-1384) angrep påven och den kyrkliga hierarkin för deras samlande av rikedom. Wycliffes lärde att Gud inte har delegerat någon makt till påven eller kyrkan, varav följer att påven inte kan betraktas som Kristi ställföreträdare. Wycliffe hävdade också att Bibeln är fullt begriplig för vem som helst och inte behöver någon kyrkan särskilda uttolkning. Efter sin (naturliga) död, dömdes han för kätteri. År 1415 grävde man upp hans kvarlevor i England och brände dem.


Jan hus (1371-1415 e.kr) avrättades genom att brännas på bål för sin evangeliska tro och sin kritik av den romerska kyrkans olika missbruk. 


Heinrich Voes och Johann Esch var tidigare munkar, som konverterat till den evangelisk-lutherska tron, och fick möta martyrdöden år 1523 genom att brännas på bål. De mördades för att de bekände sig till det rena evangeliet, Skriftens ord, och tog avstånd från ett antal villoläror i den romersk-katolska kyrkan som rörde deras absoluta makt och gärningsrättfärdighet. Klicka här för att läsa mina två blogginlägg som återger en ögonvittnesskildring av deras bekännelse och martyrdöd. 


Många andra har fått sätta livet till pga den romersk katolska kyrkan, eller fått utstå förföljelse på olika sätt. 


Oskyldigt blod vittnar emot den romersk katolska kyrkan, inte endast av heretiker av olika slag, utan också av många som endast vill tro det som Paulus och Petrus trodde på, det som den unga kyrkan och de tidiga martyrerna trodde på, människor som vågade sina liv för att de satte sin förtröstan till Guds nåd i Kristus och inte lät sig tystas av den romersk-katolska kyrkans makt och hot. De ville hellre dela öde med Kristus och martyrerna än att förneka sanningen. 


Det är osmakligt att uppsöka Rom för att både studera martyrer och för att samtala med katoliker för att "lära känna varandra". Den romersk katolska kyrkan samlar på sig många berättelser om martyrer och många reliker. Men det är också en kyrka som i strid mot Bibelns undervisning har utsatt människor för förföljelser och martyrskap. Katolikers fascination av martyrer är osmaklig eftersom de själva skapat martyrer. Är det inte påvekyrkan Johannes förutsade när skriver: "Och jag såg att kvinnan var berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod. Och när jag såg henne blev jag mycket förundrad." (Upp 17:6). 


Och påminner inte detta om hur Jesu samtida å ena sidan byggde gravar åt profeterna, samtidigt som de själva utsatte dem för förföljelser: "Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni bygger profeternas gravar och pryder de rättfärdigas minnesstenar och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha varit med om att utgjuta profeternas blod. Därmed vittnar ni om er själva, att ni är söner till dem som mördade profeterna. Fyll då också ni era fäders mått! Ni ormar, ni huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till Gehenna? Därför sänder jag till er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem skall ni döda och korsfästa, andra skall ni gissla i era synagogor och förfölja från stad till stad." (Matt 23:29-34). 


Relaterade blogginlägg:
Petrus korsfästelse
Vissheten om att Gud dog för oss gör oss till villiga martyrer
När de kristna inte förföljs har nog saltet förlorat sin sälta
Be för kristna i länder där det finns förföljelse
Brända på bål, del 1
Ogudaktig tillbedjan
Påvedömets mirakler kan läsas om i 2 Tess 2:9
Efter andedopet sa Gud: "Jag vill ha dig i Katolska kyrkan"?
Nog tillbeds Maria och helgonen i den Romersk Katolska kyrkan
Vad skiljer de olika kristna samfunden åt?
Katolska kyrkans katekes upprepar gamla villfarelser


/Shadow


Dagen

Rob Bell lämnade sin församling, och klassisk kristen tro

Pastorn Craig Gross träder fram och försvarar Rob Bell som övergivit sin församling för att gå vidare. Det har varit en debatt om Rob Bell gjorde rätt som övergav sin församling för att ägna sig åt andra saker (han har blivit populär efter att ha sålt en bok där han förnekar den dubbla utgången, helvetets existens, och framför s k universalism, tron att alla blir frälsta till slut).

Se för övrigt mitt tidigare blogginlägg Bibeln lär att det finns ett helvete.


Bell har alltså lämnat sin församling och har nya planer. Bra för församlingen, kan man tycka. Han förnekar ju saker som står i Bibeln, saker som kristna människor har trott på i alla tider. Men kanske har den falska läran redan rotats bland åhörarna i församlingen. 


För övrigt är det en märklig syn det där att man tycker att det är OK för en pastor att bara lämna sin församling. När församlingen kallar en pastor är det Gud som kallar genom församlingen. Det är inte ett arbete som man bara kan hoppa på och sedan lämna bakom sig hur som helst. En församling kan inte heller bara avsätta en pastor, avsluta hans tjänst, utan att det finns goda bibliska skäl för det. En Ordets tjänare är en Guds tjänare, insatt av Gud och kallad av Gud den heliga Ande till sin tjänst. 


Men många har en ytlig syn på predikoämbetet. Man verkar betrakta det som vilket jobb som helst. Som Craig Gross (roligt namn föressten) uttrycker det: "fler pastorer borde lämna sin församling, i en ny tid.", "om ditt hjärta inte är med i det du gör och du känner att Herren leder dig vidare, varför då stanna?" Klassiska uttryck där. "känner att Herren leder dig". Känslor. Inte uppenbarelse i Ordet. "Anden" och "känslor" flyter samman när man använder sådana formuleringar. Hjärtats känslor blir Guds ledning. 


I Rob Bells församling borde församlingen ha avsatt honom när han började förneka helvetet och lära att alla blir frälsta till slut. 

• "En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång," (Tit 3:10).
• "Om någon inte rättar sig efter det vi säger i detta brev, ge noga akt på honom och ha inte något med honom att göra, så att han får skämmas." (2 Tess 3:14).
• "Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem." (Rom 16:17).
• "Akta er för de falska profeterna" (Matt 7:15).

/Shadow


Dagen

Kyrkan som tappade bort sig själv

Docenten och f d domprosten H B Hammar (bror till f d ärkebiskop K G Hammar) har skrivit i tidningen Svenska Dagbladet (2/10) om Svenska kyrkans ekonomiska kris. Han skriver om hur man nu borde ta ett modigt steg och göra sig av med Svenska kyrkans många tomma lokaler, som kostar så mycket att vårda och restaurera. Han kommer t o m med det drastiska förslaget att spränga många kyrkolokaler för att det ekonomiska läget skall vändas. Det kostar helt enkelt för mycket att ha dem kvar. 


En del av de gamla kyrkorna är inte endast platser för religiösa sammankomster, utan de har också ett värde som kulturminnen, nästan som muséer, som vittnar om den tro och det gudstjänstliv som funnits i detta land, och hur utbredd den var. Det finns många vackra gamla kyrkor med värdefull historisk kyrkokonst och interiör. Jag tror inte att H B Hammar vill att de dyrbaraste "klenoderna" skall sprängas.


Hur man än ser på hur lokalerna skall behandlas så reagerar jag på Hammars avslutande formulering. Han skriver:

"Att våga riva är att visa mod. Men allra mest mod kan de människor visa som redan i dagsläget sluter upp kring det som kyrkorna är byggda för. En kyrka, där man villigt samlas för att fira gudstjänst, behöver inte riskera att bli ruin."

Här motsäger Hammar fakta. Man kan inte i dagsläget samlas i Svenska kyrkans lokaler för att man "sluter upp kring det som kyrkorna är byggda för". Fäderna hade nämligen en annan tro än dagens liberala kyrka har. Svenska kyrkan var en gång i tiden en luthersk kyrka. Man antog de bekännelseskrifter som nedtecknades i samband med reformationen. Man trodde på allt Guds ord, och visade gång på gång, i mötet med olika villfarelser, att endast de heliga Skrifterna får avgöra läran, och att de är så fasta och tillförlitliga att de måste få stå över alla människobud, allt förnuft, alla traditioner, alla invändningar som människor kan tänkas ha.


Svenska kyrkan var en luthersk kyrka, men den är inte det längre. Den är endast luthersk till namnet. De som idag står för "det som kyrkorna är byggda för", har lämnat Svenska kyrkan. De finns i de små lutherska frikyrkorna, i enskilda hem och i andra sammanhang. De har den tro och bekännelse som fäderna hade. Dessa tror fortfarande på Guds ord, och använder Bibelns som rättesnöret för vad som skall läras, bekännas och praktiseras i kyrkan.


I gamla tider lovade man högtidligt i samband med prästvigningen att "rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna". Löftet att hålla sig till den redan färdigt formulerade trosbekännelsen som finns nedtecknad i Konkordieboken (de lutherska bekännelseskrifterna) ersattes senare med löftet att hålla sig till svenska kyrkans bekännelse. Idag är Svenska kyrkan läropluralistisk och öppen för många slags tolkningar. Det var inte fädernas kyrka, för där fick Guds ord avgöra vad som är sant och falskt. 


Den lutherska tron är tydligt definierad i de lutherska bekännelseskrifterna och väl grundad i Guds ord, den heliga Skrift. De flesta av invändningarna från katolskt och reformert håll som finns idag har redan tydligt motbevisats av de lutherska fäderna med klara bibelord och en bekännelse till det rena evangeliet. Det som kännetecknade Luther och de andra reformatorerna var ju att endast Guds ord får avgöra läran. Såhär heter det i de lutherska bekännelseskrifterna (också märkligt nog utgivna under namnet "Svenska kyrkans bekännelseskrifter"):

"Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: "Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad", Gal. 1."

Detta var inte ett tomt och innehållslöst ord för reformationens fäder. Det är framför allt i den praktiska teologin, i bemötandet och vederläggningen av villfarelser, och framläggandet av Skriftens lära, som de lutherska bekännelseskrifterna tydligt visar att endast Guds ord får avgöra läran. Reformationens fäder var beredda att riskera allt, och få alla slags öknamn, bara de fick behålla Guds ord, det rena evangeliet, och inte vika ifrån vad Guds ord klart och tydligt lär. I bekännelseskrifterna finns denna klagan: "Det är tungt att avvika från så många folks gemensamma mening och kallas schismatiker." (Om påvens makt och överhöghet). Man var dock redo att kallas för detta, eftersom Kristi lärjungar vill hålla sig till Kristi ord. Det är som Jesus säger: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord...Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord." (Joh 14:23-24). De lutherska fäderna betraktades som schismatiker precis på samma sätt som Paulus och den unga kyrkan betraktades som schismatiker eller sekterister. "Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna" (Apg 24:14). 


Man får tycka vad man vill om huruvida Svenska kyrkans lokaler bör rivas eller bevaras. Hammar har i alla fall fel på den punkten att de inte byggdes för att tjäna den typ av liberalteologiska tro som Svenska kyrkan har idag, med så många predikningar och uttalanden där Jesu underverk, jungfrufödelse och uppståndelse förnekas, med prästutbildningar genomsyrade av bibelkritik baserad på inomvärldsligt tänkande, och med det sanna evangeliet om försoningen genom Jesu död och uppståndelse i stor utsträckning ersatt med ett "socialt evangelium". I Svenska kyrkan försvaras öppen synd. I fädernas kyrka predikades omvändelse från synden och syndernas förlåtelse genom Jesu ställföreträdande lidande, död och uppståndelse.


Hammar nämner en forskningsrapport genomförd av Jonas Bromander som visar att de flesta medlemmarna av Svenska kyrkan i första hand ser kyrkan "som något av en vårdcentral. Kyrkan ska ställa upp som ett redskap i kristider, som någon som bryr sig om utsatta grupper i samhället.". Detta är ju inte alls underligt. Det är ju precis de signalerna man får från Svenska kyrkan. Synd och nåd, själens frälsning, har ersatts med en slags socialt arbete som vem som helst kan utföra, även icke-troende. 


Det finns nog många skäl till Svenska kyrkans medlemsförluster. Ett grundfel var inbyggt från början: att stat och kyrka blandades ihop, att politik och religion smälte samman, i statskyrkorna i Norden. Kyrkan har till sitt väsen inte något med staten att göra. Oavsett vilka motiv som fanns (pga dåtidens politiska klimat) till att man upprättade statskyrkor, så kan kristenheten aldrig omfatta en hel nation. Det kommer alltid finnas icke troende människor, och människor som lever ogudaktigt eller har en annan religion, eller människor som inte bekänner och tror på allt som Skriften lär och avfaller till villfarelser. Det blev absurt på 1800-talet när statskyrkan sökte hindra bönemöten genom det s k konventikelplakatet, och därmed medverkade till att pådriva den massutvandring till USA som sedan kom (delvis i religionsfrihetens namn).


Men det som gör ont att se, som kristen, är inte det minskade antalet medlemmar Svenska kyrkan har, eller vilka lokaler de förvaltar och hur de förfaller. Det som gör ont att se är att Svenska kyrkan sedan länge övergivit den goda och tydliga bekännelse till "Skriften allena" som fäderna hade, att de tolererar nästan vad som helst i predikstolar, att de medverkar till sekulerariseringen genom den ständiga bibelkritiken och liberalteologin, och att man under sina dödsryckningar ändå försöker hålla fast vid det kristna och lutherska namnet. Men det går inte att ha samma tro som Jesus, Paulus, Petrus, Luther, Melankton, Chemintz, Olaus Petri osv utan att ha samma bibelsyn. När bibelsynen förändras förändras kyrkans grundval (Se Efesierbrevet kap 2 vers 20), och man bygger då sitt hus på lösan sand. 


Läs mer


Synden och otron har pågått i många decennier
Sverige har också en kyrka av papp!
Vad skiljer de olika kristna samfunden åt?


/Shadow


SvD, Dagen, DN, Aftonbladet