Visar inlägg med etikett Lidande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lidande. Visa alla inlägg

lördag 17 oktober 2015

Frid i nöden

"Världslig fred består I att man undanröjer det utvärtes onda som åstadkommer ofreden. När till exempel en fiende belägrar staden, så härskar det ofred. Men när fienderna har dragit sin kos, då härskar åter freden. På samma sätt förhåller det sig med fattigdomen och sjukdomen: så länge de plågar dig känner du dig inte belåten. Men när de åter är förbi och du har blivit av med olyckan, sjukdomen, fattigdomen, så infinner sig åter till det yttre fred och ro. Men den som lider så, blir inte förvandlad. Han förblir lika försagd vare sig olyckan finns där eller inte. Det är bara så att han känner den och den gör honom ängslig när den finns där. 

Men när det gäller den kristna eller andliga friden är det omvänt: Här består den utvärtes olyckan såsom fiender, sjukdom, fattigdom, synd, djävul och död. De släpper inte taget och belägrar dig på alla sidor. Men inombords kan friden, kraften och trösten härska i hjärtat, så att hjärtat inte bryr sig om olyckan utan till och med blir ödmjukare och gladare när denna finns där, än när den inte gör det."

(M. Luther. WA 12. 519:27-520:2).

lördag 16 november 2013

It Is Well With My Soul


Något om den anmärkningsvärda bakgrunden till psalmen

"It Is Well With My Soul" är en mycket känd psalm som författades av Horatio Spafford (1828-1888). Bakgrunden till att han skrev psalmen är rörande och anmärkningsvärd. Spafford var en framgångsrik advokat och investerare, vars liv plötsligt fick en drastisk vändning. Den stora eldsvådan i Chicago 1871 ruinerade honom, tillsammans med den ekonomiska kolapsen 1873. Han hade då bokat en resa tillsammans med hustru och barn. På grund av den ekonomiska krisen blev Horatio Spafford tvungen att stanna kvar och ordna med en del saker, och därför lät han sin fru och sina fyra döttrar åka i förväg över Atlanten med båten SS Ville du Havre.

Båten kolliderade med ett annat fartyg och sjönk ute i Atlanten. Horatios fyra döttrar avled. Hustrun Anna överlevde och skickade ett telegram till sin make där hon skrev "Saved alone..." Horatio Spafford reste då med en båt för att möta och trösta sin hustru i deras gemensamma sorg, och när han var i närheten av den plats där döttrarna förlist och drunknat skrev han psalmen "It is well with my soul".

Anna Spafford's telegram till sin make 1873.
"Saved alone what shall I do"

Texten (orginalet)

It Is Well With My Soul

When peace like a river, attendeth my way,
When sorrows like sea billows roll;
Whatever my lot, Thou hast taught me to know,
It is well, it is well, with my soul.
Refrain:
It is well, (it is well),
With my soul, (with my soul)
It is well, it is well, with my soul.
Though Satan should buffet, though trials should come,
Let this blest assurance control,
That Christ has regarded my helpless estate,
And hath shed His own blood for my soul.

My sin, oh, the bliss of this glorious thought!
My sin, not in part but the whole,
Is nailed to the cross, and I bear it no more,
Praise the Lord, praise the Lord, O my soul!

For me, be it Christ, be it Christ hence to live:
If Jordan above me shall roll,
No pang shall be mine, for in death as in life,
Thou wilt whisper Thy peace to my soul.

But Lord, 'tis for Thee, for Thy coming we wait,
The sky, not the grave, is our goal;
Oh, trump of the angel! Oh, voice of the Lord!
Blessed hope, blessed rest of my soul.

And Lord, haste the day when my faith shall be sight,
The clouds be rolled back as a scroll;
The trump shall resound, and the Lord shall descend,
A song in the night, oh my soul!
Efterspel

Horatio Spafford fick senare tillsammans med sin hustru ytterligare tre barn, två döttrar och en son. Sonen avled vid fyra års ålder av scharlakansfeber. År 1881 for familjen till Israel där de hjälpte fattiga. Familjen var med och bildade den amerkanska koloni i Jerusalem som omnämns i Selma Lagerlöfs "Jerusalem" (filmatiserad av regissören Bille August 1996). De svenska Jerusalemfararna leddes av Olof Henrik Larsson, som tillsammans med ett stort antal gårdar från Nås i Dalarna anslöt sig till den amerikanska gruppens koloni i Jerusalem för att där leva filantropiskt och ge allmosor åt de fattiga i staden. Gruppen var påverkad av Piazza Smith från Skottland som fått för sig att man utifrån Stora pyramiden i Giza (Egypten) kunde fastställa Jesu återkomst till år 1881. De for alltså dit för att vänta på Jesu återkomst samma år, trots att Frälsaren har sagt: "Men om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. " (Matt 24:36), "Var på er vakt och håll er vakna, ty ni vet inte när tiden är inne... Vaka därför! Ni vet inte när husets herre kommer, om det sker på kvällen eller vid midnatt eller på efternatten eller på morgonen." (Mark 13:35).och aposteln Paulus skriver:
"Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: "Fred och trygghet", då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. Ty de som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten. Men vi som hör dagen till, låt oss vara nyktra, iförda tron och kärleken som pansar och hoppet om frälsning som hjälm. Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han har dött för oss, för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör." (1 Tess 5:1-11).

fredag 6 september 2013

Om tecknen för Jesu återkomst (del 1 av 2)

Efter en föreläsning av pastor Fritz Horbank, Evangelish-Lutherische Freikirche, Tyskland. Översättning: Lars Engquist. Texten publicerades i tidskriften Biblicum nr 4, 1994 med titeln "Vår Herre kommer - Tecknen för Kristi återkomst enligt den heliga Skrift".

Grundläggande om Kristi återkomst

Jag tror att Jesus Kristus skall komma för att döma levande och döda. Det tror jag, liksom allt jag tror som kristen, därför att det står i den heliga Skrift. Jag tror det med andra ord därför att Gud själv har sagt det. I den heliga Skrift talar den helige Ande genom profeter och apostlar. Det är Guds Ord. Och vi litar fast på det. »Herrens ord är rätt, och allt vad Han gör är gjort i trofasthet», Psalt 33. Detta gäller också om allt som har med Kristi återkomst att göra. 

Jag behöver hjälp av den heliga Skrift. Där får jag svar, som jag kan lita på. Svärmare och rationalister, som förlitar sig på sitt eget förnuft, har i alla tider gjort sig egna föreställningar om Kristi återkomst och den yttersta domen. De har blandat in dem i Guds Ord eller fört fram dem i strid med Guds Ord. Men i dessa frågor, lika litet som i andra trosfrågor, hjälper inte förnuft eller fantasi. Här gäller det att bygga på Guds Ord för att inte hamna på villovägar. »Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd», säger konung Salomo, som var så berömd för sin vishet. Ordspr. 3:5. 

Men om Gud inte svarar på min fråga? Ja då måste jag nöja mig med det och inte försöka tillfredsställa min nyfikenhet genom egna eller andras spekulationer. Det är ett kännetecken på svärmare och sekterister, att de vet svar på alla frågor. Lutherska kristna, som förlitar sig enbart på Skriften, skäms inte för att svara: »Det vet jag inte», när Skriften tiger. Vi vill inte vara klokare än vad Skriften gör oss. Vi vill gärna höra och läsa Guds Ord och ivrigt lära vad Ordet säger. »Av dina befallningar får jag förstånd. Därför hatar jag alla lögnens vägar. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.», Psalt 119:104f. 

Därför att det står i den heliga Skrift, så tror jag att Kristus skall komma för att döma levande och döda. 

Förvissningen om att vår Herre kommer tillbaka

Herren Kristus talar utförligt om sin återkomst i Matteus 24 och i parallellställena hos Markus och Lukas. Det är grundläggande ställen för vad vi tror om vår Herres återkomst. Jesus lämnar oss inte i något som helst tvivelsmål, när Han talar om sin återkomst. Han talar om den som en visshet, utan något tvivel, ja som något självklart. Likadant gör apostlarna. Och det är inte underligt. De har ju först hört det från Herrens mun. Och på himmelsfärdsdagen, när de såg med sina egna ögon hur han togs ifrån dem, sade Herrens ängel: »Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himmelen», Apg 1:11. Apostlarna vittnar om Kristi återkomst som något för tron självklart. 

Vi vet inte när

I Matteus 14 säger Jesus: »Om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena». I parallellstället Markus, 13:32, står det också: »..., inte ens Sonen». Även om Sonen i sitt förnedringstillstånd hade gudomligt vetande, så visste han inte denna hemlighet. 

Vi känner inte tidpunkten för Herrens återkomst, och vi skall inte känna den. Det framgår så klart av de ord Herren talar vid sin himmelsfärd. Han förmanade lärjungarna att stanna i Jerusalem och där vänta på den utlovade helige Ande, som de snart skulle få. När de frågade om han vid den tiden skulle återupprätta Israels rike, så svarade Jesus: »Det till-kommer inte er att få veta tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt». Apg 1:7. 

Fastän vi har dessa klara och tydliga ord, så har svärmare och sekterister, om och om igen, räknat ut datum för den yttersta dagen. De anser sig ha stöd av uppgifter i Skriften om dagar och tider, särskilt hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse. Men har de då inte rätt, när de hävdar, att deras uträkningar stämmer med Skriften? Slutresultatet visar att de har fel. Alla sådana tider, som man angett, har kommit, utan att Herren har kommit tillbaka. Dessa uträknare har glömt bort grunden för all bibelutläggning: Den heliga Skrift utlägger sig själv. Eftersom Kristus klart har sagt, att vi inte vet och inte skall veta datum för den yttersta dagen, så kan vi inte ha fått talen och tidsangivelserna hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse för att räkna ut när den dagen skall komma. 

Men vad skall vi då ha dessa tal i de profetiska böckerna till? Jo, de visar oss, att Gud styr historien och att han inte gör det godtyckligt. Han har en fast och bestämd plan för världen i allmänhet och särskilt för sitt rike. Det är han som sätter alla gränser. Men för oss är hans plan hemlig till dess att han uppfyllt vad han lovat. Vi har inte nyckeln till hans hemligheter. Den som påstår något annat är en lögnare. Det förblir så, att Gud inte låter oss veta tidpunkten för Kristi återkomst. 

Kristus skall komma plötsligt och oväntat

När Herren Kristus har sagt detta, som han vill att vi skall veta om hans återkomst, så säger han till lärjungarna: »Vaka fördenskull. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer. Men det förstår ni väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt boven skulle komma, så vakade han och tillät inte att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni redo, ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma». Matt 24:42ff. 

Även Petrus använder bilden av tjuven när det talas om den yttersta dagens ankomst. I tredje kapitlet i sitt andra brev profeterar han om att bespottare skall komma i de yttersta dagarna och säga: »Hur går det med löftet om hans tillkommelse?» De tror inte, utan framhåller sin egen uppfattning: »Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse». Det betyder, att fäderna, de första kristna, som fick löftena om Kristi återkomst, sedan länge är döda. Under tiden har allt förblivit som det varit ända sedan skapelsen. Och så kommer det att förbli. Och, säger Petrus, i ert högmod glömmer ni syndafloden, eftersom ni inte tror på detta. Men liksom världen en gång gick under i syndafloden, så skall världen på yttersta dagen gå under i eld. 

Förförelse och avfall

»Se till att ingen förvillar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och förvilla många», Matt 24:4f. Jesus menar här sådana som utger sig för att vara Messias eller Kristus. Fram till Jerusalems förstöring år 70 hade ingen framträtt med ett sådant anspråk. Alla de ledare och banerförare, som vi känner till från Nya testamentet eller som den judiske historieskrivaren Josefus berättar om, säger sig visserligen kämpa för Messias rike, men de kallade sig inte själva för Messias. 

Först i början på tvåhundratalet under kejsar Hadrianus, som förtryckte judarna så fruktansvärt, framträdde en med detta anspråk, Barkochba. Han for våldsamt fram mot alla kristna som inte ville erkänna honom som Messias och delta i kriget mot romarna. Då fick många kristna, som var lydiga mot sin Herres varnande ord, lida döden. Och många avföll från Kristus Jesus och hans ord och höll Barkochba för den rätte Kristus. 

Senare har åter och åter sektledare trätt fram med anspråk på att vara Kristus. Och de har förvillat många. När det visat sig att de var helt annorlunda än vad som förutsagts i profetiorna om den återkommande Herren, så måste de säga emot Guds ord och framföra egna läror. Därför vinner de anhängare bland sådana som inte alls känner Guds ord eller som föraktar det. Den som är väl grundad i Guds ord, faller inte för deras lögner. Men faran är stor, därför varnar Jesus: »Se till att ingen förvillar er!» 

Gå vidare till del 2

lördag 1 oktober 2011

Paulus törntagg i köttet

Bild komponerad av Shadow
"Och för att jag inte skall bli högmodig på grund av dessa utomordentligt höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet, för att jag inte skall förhäva mig." (2 Kor 12:7).

Vad var denna "satans ängel", och denna "törntagg i köttet", som plågade Paulus men bevarade honom från högmod?

Jag tror inte att vi kan veta med bestämdhet. En del har antagit att det var någon slags ögonsjukdom.

Den förståelsen är förvisso inte alls orimlig. Det finns saker som tyder på att det kan ha varit så. I sitt brev till församlingarna i Galatien påminner aposteln om att han kom till dem i samband med fysisk bräcklighet eller sjukdom. "Ni vet att det var på grund av kroppslig svaghet som jag första gången fick tillfälle att predika evangeliet för er." (Gal 4:13). Han beskriver vidare sin kropp som svag (Gal 4:14), och påminner läsarna om att de på den tiden var så glada över tron som Paulus predikat för dem, att de då hade kunnat ge honom sina egna ögon. "Var hör man nu er lovprisning? Jag kan vittna om att ni då hade rivit ut era ögon och gett dem åt mig, om det varit möjligt" (Gal 4:15). Detta kan vara en antydan om att han själv hade problem med ögonen, pga sjukdom och/eller misshandel. Paulus blev ju stenad en gång, och blev piskad och misshandlad flera gånger (2 Kor 11:25). Det synes rimligt att han väljer att tala om ögonen därför att han själv hade problem med dem. 

Men detta är inte den enda möjliga förståelsen. Att riva ut sina ögon och ge bort dem, kan representera att vara villig att offra en av de käraste och viktigaste kroppsdelarna man har. Det sammanfaller snarlikt med hur Jesus talar om att slita ut det högra ögat i samband med frestelser (Matt 5:29). Att offra något mycket kärt. Conybeare och Howson, som skrivit "The Life and Epistles of Paul" (1953) räknar med möjligheten att uttrycket anspelar på nedsatt syn hos Paulus, och att den kanske hör ihop med Paulus omvändelse då han för en tid var helt blind (Apg 22:11). Hans mening skulle vara att "Ni kunde riva ut era ögon för att ersätta min dåliga syn, om det vore möjligt". Den förståelsen brister på den punkten att det var ljuset från Kristus som förblindade Paulus vid omvändelsen, medan det var en "satans ängel" som plågade honom nu. 

Det grekiska ord som översätts "törntagg" är σκόλοψ (skolops) åsyftar ett vasst eller spetsigt föremål, med liknande innebörd som det hebreiska ordet för törnen (se Hos 2:16 i septuaginta, den grekiska översättningen av GT). Det är "någon stickande tagg eller något sårande törne" (Hes 28:24). Av sammanhanget framgår att det är något som ger Paulus konstant smärta och/eller irritation, och säkert åsyftande någon sjukdom eftersom törntaggen är "i köttet". Törntaggen var återkommande, och tre gånger bad Paulus att Gud skulle ta bort den (2 Kor 12:7-8). Därför är det osannlikt att han åsyftar en enskild händelse av t.ex. misshandel. Det tycks vara något som följer Paulus, och förblir hos honom, som en ständig irritation och plåga, och som bevarar honom från högmod. Uttrycket för också tankarna till hur Gud varnade Israel att de kunde komma att straffas genom hedniska folkslag om de inte lydde Herren. De skulle bli "törnen i era ögon och taggar i era sidor, och de skall tränga er i landet där ni bor." (4 Mos 33:55). Det är ett bildlikt tal. Det är det också hos Paulus. Poängen är den irritation och plåga som törnen ger. 

Det finns många spekulationer kring vad Paulus törntagg var för något om man läser olika bibelkommentarer och kyrkofäder. Flera i den romersk katolska kyrkan har tänkt att det var någon svårbehärskad lust eller frestelse som Paulus brottades med. Även om Paulus var en syndare som alla andra, så tycker jag inte att den tolkningen har det minsta stöd eller ens verkar rimlig. Johannes Chrysostomos (347-407 e.kr) och Hieronymus (347-420 e.kr) antog att han menade huvudvärk. Tertullianus (160-220 e.kr) trodde att det var smärtor i örat. Andra åter (Rosenmuller) antog att det var "gikt i huvudet", med anfall i perioder. Cyprianus (200-258 e.kr) trodde att det var carnis et corporis multa ac gravia tormenta, ungefär "många och svåra kroppsliga plågor". Vi måste dock stanna vid spekulationer. Det enda som kan fastslås är att det var en återkommande irritation eller plåga, "i köttet", dvs i kroppen, troligtvis en sjukdom. Att den var svår att leva med för Paulus framgår av att han bad vid upprepade tillfällen om att den skulle tas bort. 

De som är påverkade av framgångsteologi och s k "faith-healing", och som tänker sig att Gud kan och vill ta bort samtliga sjukdomar hos de troende, "bara man har tro", möter här ett exempel på att Gud kan låta människor få bära sådana plågor under jordelivet. Och Paulus lämnade Trofimus efter sig under en resa, "eftersom han var sjuk" (2 Tim 4:20). När Timoteus var sjuk rekommenderade Paulus kort och gott bruket av "lite vin för din mage" (1 Tim 5::23). Men det finns förstås även rekommendationer till bön för de sjuka (Jak 5:14). Gud gjorde ju många underverk under apostlarnas dagar, och för Gud är allting möjligt (Matt 19:26).

När det gäller det som Paulus brottades med, och som Gud tillät vara kvar, så beskrivs det också att det var "en Satans ängel, som slår mig i ansiktet". En del som läser Bibeln tänker att man inte förstod bättre på nytestamentlig tid och därför tillskrev var och varannan sjukdom övernaturligt ursprung, såsom demoners plågor eller Guds tuktan. Bibeln gör dock en åtskillnad, och beskriver ett flertal sjukdomar såsom endast sjukdomar. Inte alla sjukdomar beskrivs såsom komna från andevärlden eller Gud. Vi måste också beakta att det finns tydlig undervisning i Guds ord om att sjukdomar kan komma från satan, onda andar och även Gud (se t.ex. Job 2:6-7; Luk 13:16). Att inte tro att detta stämmer, är ett uttryck för otro. Samtidigt skall vi inte tänka oss att alla sjukdomar hör ihop med övernaturliga inslag, för så framställs det inte i Skriften.

Det var inte Satan själv som plågade Paulus genom törntaggen i köttet, utan den angelos "ängel" som Satan hade sänt. Paulus inleder detta brev med att beskriva sig själv som en av Gud utsänd apostel (2 Kor 1:1). Satan i sin tur har sänt en "ängel" som plågar Paulus. Adam Clarke (1715-1832 e.kr) spekulerar över att denna ängel i själva verket är en människa som predikar falsk lära, och som hindrar Paulus från att utveckla högmod inför människor genom att han drar uppmärksamheten till sig och skapar splittring. Även detta är en spekulation, även om det fanns många "falska apostlar" som fick högt anseende och nästlade sig in i församlingarna, och som Paulus bekämpade. Det bristfälliga med denna tolkning är att plågan beskrivs såsom en "törntagg i köttet", dvs i kroppen. Det synes orimligt att Paulus med "köttet" åsyftar syndanaturen som skulle eggas, retas och plågas av en falsk apostel. Högmodet, som han hindrades från, är ju köttsligt och oandligt, och det kan knappas botas genom synd och ännu mer köttslighet. Inte heller teorin att det var bedrövelser över splittring i församlingar som Paulus arbetat så hårt för, synes rimlig. För bedrövelser, sorg och smärta framstår inte som lämpligt botemedel mot just högmod. Dessutom kvarstår att det var en törntagg i köttet. Bedrövelser och sorg över andligt förfall är knappast en "köttslig" egenskap. 

Att denna satans ängel "slog honom i ansiktet", vilket hindrade honom från högmod, för tankarna till andra bibelställen som beskriver slag i ansiktet som en förnedring. I samma brev skriver Paulus till brevets mottagare: "Ni finner er i att man gör er till slavar, att man utnyttjar och utsuger er, att man uppträder utmanande och slår er i ansiktet." (2 Kor 11:20). Paulus hade också själv utsatts för sådan förnedring då översteprästen Anianas bad dem som stod intill Paulus att slå honom på munnen (Apg 23:2). De romerska soldater som hånade och pryglade Jesus slog honom också i ansiktet (Joh 19:3). Att bli slagen i ansiktet har alltså sina kopplingar till att förnedras och därmed förödmjukas och ödmjukas. Detta skedde genom att en satans ängel fick fortsätta att plåga Paulus. Det är dock inte säkert att det är detta Paulus menar med att säga att han slogs i ansiktet, för det kan lika väl vara en hänvisning till var på kroppen (i köttet) han hade sin irritation och sina plågor. Att Gud tillät det har sin parallell till hur Gud tillät att Job slogs av satan, när han utsattes för prövningar, även fysiskt i fråga om sjukdomar (Job 2:7).

Förståelsen att törntaggen i köttet åsyftar synfel eller andra problem med ögonen är rimlig också av den anledningen att Paulus på ett ställe skriver: "Se här med vilka stora bokstäver jag skriver till er med egen hand." (Gal 6:11). Det synes som om Paulus tog över skrivandet från den han dikterade för, men inte kunde skriva med för liten text. Det framgår av andra brev att han använde människor till hjälp när han författade sina brev (Rom 16:22), och att han själv kunde tillägga en hälsningsrad (1 Kor 16:21). I andra brevet till Tessanolika skriver Paulus att det alltid är så det går till: "Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Detta är ett kännetecken i alla mina brev, så skriver jag." (2 Tess 3:17). Det var inte brist på skrivkunskap som gjorde att han endast skrev enstaka hälsningsfraser själv, för Paulus var mycket beläst. Han var utbildad i lagen av den judiske läraren Gamaliel i Jerusalem (Apg 5:34; 22:3) Hans bildning och kunskap om lagen var stor. Själv säger han "Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag" (Apg 22:3). En kritiker till Paulus sade i samband med hans försvarstal: "Du är från vettet, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen!" (Apg 26:24). Han var alltså inte analfabet eller dålig på att skriva, men av någon anledning - kanske just synfel - lät han diktera sina brev för skrivare, och tillade endast enstaka rader, och i ett fall med "stora bokstäver". 

Det är alltså svårt att fastställa exakt vad som menas med att han slogs av en satans ängel i ansiktet, och att han hade en törntagg i köttet. Men detta påverkar inte på något sätt Bibelns klarhet och tillförlitlighet.  Moderna människor älskar ju att betrakta bibeln som en oerhört luddig och svårtolkad bok. Som om man inte kan veta med säkerhet vad Bibeln lär om omvändelsen, dopet, nattvarden osv. Detta är inte sant. Och så har inte gudfruktiga människor betraktat Bibeln tidigare. Den bibelsynen hör ihop med subjektivism och förmodligen en ovilja att få klara besked från Gud vad som gäller. Det kan också höra ihop med att man inte gör en rätt åtskillnad mellan lag och evangelium så att Bibelns olika läror synes svåra att harmonisera. 

Att det finns ställen i Bibeln som inte ger fullständig och uttömmande information betyder inte att Bibeln inte skulle vara klar och tydlig i alla lärofrågor. Det är t.ex. ingen lärofråga på något sätt, huruvida Paulus plågades av synfel, migrän, eller någon okänd sjukdom. Det påverkar inte det väsentliga i sammanhanget. Det var också delvis därför jag valde att skriva om detta bibelställe. Det får stå som ett exempel på svårtolkade ställen som inte påverkar läran. Vi kan fortfarande lära oss av sammanhanget, att Paulus var en aposteln, som fick utomordentligt höga uppenbarelser, att han fördes till himlen, att han pga detta riskerade att bli högmodig, men att detta förhindrades genom att Gud tillät plågor drabba honom, plågor från den Onde, i köttet. När Paulus bad att de skulle upphöra fick han svaret "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet." (2 Kor 12:9). Det är detta som är det centrala, och det spelar ingen roll om vi lyckas få reda på exakt vad som plågade Paulus eller inte. 

På samma sätt spelar det ingen roll vad som orsakade den höga feber som Petrus svärmor hade (Matt 8:14). Vi lär oss det viktiga av sammanhanget, att Jesus kom dit och botade henne, tillsammans med många andra, och att han därmed uppfyllde skriftord om Messias (Matt 8:14-17). 

Jag är övertygad om att om det vore väsentligt att veta vad som plågade Paulus i köttet, då hade det framgått tydligare. Den helige Ande har uppenbarligen inte velat lyfta fram detta, då han inspirerade Bibelns olika författare och gav oss en bild av Paulus. Kanske var det en särskild poäng med att vi inte får veta det, så att vårt fokus inte skall vara Paulus och hans liv, utan Guds nåd som var med Paulus, trots alla svagheter och plågor. Paulus antyder bara sina höga uppenbarelser som föranledde risken för högmod. Han beskriver dem inte. Och han prisar strax därefter istället sin egen svaghet som något positivt i Guds rike. "Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig. Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark." (2 Kor 12:10). Den sanningen har många kristna fått erfara i sina liv, oavsett vad de gått igenom, och det är det som Gud vill lära oss här. Även om vi inte fått samma oerhörda uppenbarelser som Paulus fått, och därmed inte riskerar samma högmod och behöver precis samma tuktan som han, så har vi alla en syndanatur som ställer tilldet. Men vi har också alla en kärleksfull fader i himlen, som inte överger oss med sin nåd, även då vi får gå igenom svårigheter. Gud är inte längre ifrån oss, och Kristi kraft avtar inte, bara för att vi plågas av svagheter. 

Bibelstället handlar i synnerhet om att under gudsfruktan inte bli högmodig av särskild kunskap, erfarenhet, insikt och uppenbarelse, att bevaras i ödmjukhet. Paulus skryter inte, utan nämner sina erfarenheter och oerhörda syner flyktigt och förbigående, som om det inte ens handlade om honom själv. Han gjorde det också av  ett pedagogiskt syfte, "för att ingen skall tänka högre om mig än man gör, när man ser och hör mig." (2 Kor 12:6). Han var ju trots allt ett viktigt redskap i Guds hand, men inte större människa än någon annan. (2 Kor 12:2-6). Törntaggen var svår för honom, men det hade varit värre för honom, om han förfallit till högmod. 

/Shadow

söndag 25 september 2011

Jobs tro

Bild komponerad av Shadow
"Var barmhärtiga, ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig, 
ty Guds hand har slagit mig. 
Varför förföljer ni mig som Gud gör? 
Blir ni aldrig mätta av mitt kött?

O, att mina ord hade skrivits ner, 
att de hade blivit upptecknade i en bok 
och för evigt inristade i klippan med ett stift av järn och med bly!

Men jag vet att min återlösare lever, 
och som den siste skall han träda fram över stoftet. 
När sedan denna min sargade hud är borta, 
skall jag i mitt kött skåda Gud. 
Jag själv skall få skåda honom, 
med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. 
Därefter trånar jag i mitt innersta."

(Job 19:21-27).

 Läs mer om Job här

fredag 9 september 2011

Perspektiv

Bild komponerad av Shadow
Orden från Psaltaren i bilden ovan är ett uttryck för tacksamhet och förnöjsamhet i Gud. Psalmisten inser rikedomen i att ha gemenskap med Gud, Skaparen och Frälsaren. 

Orden har dock föregåtts av en kamp, en anfäktelse, en frestelse. Psalmisten har iakttagit hur väl det går för de ogudaktiga på jorden och han börjar förtvivla om rättvisan. Han skriver att han "avundades de övermodiga, när jag såg att det gick de övermodiga väl" (vers 3), "de plågas inte som andra människor" (vers 5), "Med sin mun stiger de upp i himlen och deras tunga far fram på jorden." (vers 9), "Så är det med de ogudaktiga, det går alltid väl för dem och deras rikedom växer" (vers 12).

Han vänder sedan blicken mot sig själv och säger: "Men förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde i oskuld mina händer." (vers 13). Hans sätt att betakta omvärlden fick honom att ställa frågor som det inte syntes finnas några svar på. "När jag försökte förstå detta, då tycktes det mig alltför svårt" (vers 16).

Men sedan sker en vändning i Psaltaren 73. Han tänkte ett steg till, och insåg att Gud till slut skall fälla rättvisa domar. Han såg bortom det synliga på jorden, och tänkte på Guds rättvisa. Han insåg då att de ogudaktigas rikedom och framgång på jorden får ett slut, och att de när allt kommer omkring inte äger den skatt det innebär att äga Gud i sitt hjärta, att veta att Gud är Frälsaren i himlen som mitt under lidanden vakar och tar hand om sina barn (vers 17-20).

Psalmisten inser därefter att hans egna frågeställningar var dårskap, ett köttsligt och ytligt sätt att betrakta omgivningen och de ogudaktiga. Han insåg att han själv gjorde sig till en dåre genom att se i avund på de ogudaktiga och ifrågasätta Guds rättvisa. "då var jag oförnuftig och förstod ingenting,som ett djur var jag inför dig." (vers 22). Han insåg att han själv har en enorm rikedom genom att han som själv är syndare, är benådad av Gud, förlåten, och att Gud alltid är med honom, hur svårt det än kan vara att tro det ibland. "Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära." (vers 23-24). Lyckan finns i att "vara i Guds närhet" (vers 28), både här i tiden, genom den personliga relationen med Frälsaren Gud, och sedan i evigheten. 


Med det perspektivet finns det inga skäl att avundas de ogudaktiga, och livet på jorden är inte heller det högsta goda. "Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt." (vers 26). Lidandet och tron gjorde psalmisten ödmjuk, trots att han själv i synd och svaghet tänkte oförnuftigt först. Detta står som motsats till hur det är för de ogudaktiga, som på grund av rikedom, makt och framgång blir högmodiga och våldsamma. "Därför är högmod deras halsprydnad och våld de kläder de bär." (vers 6). Det var inte jordisk rikedom och framgång som var den enda och direkta orsaken till deras högmod och ondska. Utan deras ogudaktighet, deras sätt att se världen utan att räkna med Gud och Guds omsorg mot fattiga och svaga som förtröstar på Honom, gjorde att de såg sig som denna världens barn, härskare, våldsverkare, omöjliga att stoppa, bättre och säkrare än andra. 


Framgången blev deras fall. Men lidandet kan vara den troende människans tillgång, även om det inte alltid verkar eller känns så. 


/Shadow

tisdag 2 augusti 2011

Bibeln om katastrofer och död

När jag följer nyhetsbevakningen om de hemska händelserna i Norge (Dagen, SvD, DN etc), hur Anders Behring Breivik tagit så många oskyldiga liv, kommer jag att tänka på en mycket läsvärd artikel i tidskriften Biblicum, skriven av teol dr Ingemar Furberg († 1998), huvudöversättare av Svenska Folkbibeln. 


Furberg skriver om Estoniakatastrofen, som drabbat Sverige året innan, och gör kopplingar till ett ställe i NT där Jesus talar om två slags katastrofoffer, de judar som massakerats av Pilatus i Galileen, och de människor som stått under tornet i  Siloam när det rasade, dvs både katastrofoffer som drabbats av aktiv ondska från andra människor, och katastrofoffer som avlidit genom fysiska olyckor utan mänsklig inblandning. Artikeln behandlar några bibelställen om Guds roll i samband med katastrofer, och hur många moderna teologer förnekar detta (jfr hur den norske biskopen i dagsläget säger om terrordåden att Gud förlorade en strid mot Djävulen, Dagen 3/8). Artikeln är hämtad från Tidskriften Biblicum nr 1, 1995, och har rubriken "Två katastrofer - Siloatornets fall och Estoniakatastrofen". Jag klistrar in den här nedan:


Katastrofoffer är inte större syndare än andra, men katastrofer drabbar oss, därför att vi alla är syndare

I Luk 13:1ff berättas om hur några kom till Jesus och berättade om Pilatus blodsdåd. Det är då som Jesus ställer frågan: »Menar ni att dessa galileer var större syndare, eftersom de fick lida sådant?» Jesus påminner i detta sammanhang om ännu en svår katastrof, när tornet i Siloam föll och arton personer dödades. Han upprepar då sin fråga, om de var större syndare än andra i Jerusalem. Denna fråga besvarar han med ett kraftfullt nej och tillfogar: »Jag säger er: om ni inte omvänder er skall ni alla på samma sätt förgås.» Jesus har därmed avvisat att olycka, lidande och bråddöd skulle vara tydliga tecken på Guds särskilda misshag över dem som drabbas. Jesus riktar sig i stället till alla människor, när han låter förstå, att de alla har syndat.

Domen kunde lika väl ha drabbat er, förklarar han. Synd och död hör samman. Jesus avvisar alltså tanken på att den som drabbas av ond bråddöd måste vara en särskilt grov syndare, men han avvisar inte tanken att lidandena här i världen har sin grund i synden. Den tanken är tvärtom mycket väsentlig för honom. Synden och döden har trängt in i världen. Därmed har plågan kommit in, så att »hela skapelsen suckar och våndas.» (Rom 8:22).

Både välsignelse och olycka kommer från Herren

Vilken själavård har då sörjande människor fått av den kristna kyrkan? I våra massmedier har förkunnare trätt fram och förklarat att Gud inte har något med katastrofen att göra. Han står endast på avstånd och vet att den har inträffat. I sin iver att ställa Gud utanför har man förnekat att Gud är Herren, den Allsmäktige, tillvarons centrum. Samtidigt har man avvisat Skriftens lära om syndens »allmännelighet».

Men Skriften erkänner ingen självständig makt vid sidan om Herren, den Allsmäktige. Det finns inget kaos oberoende av Gud. Herren säger genom sin tjänare profeten Jesaja: »Jag är den som danar ljuset och skapar mörkret, som giver lyckan och skapar olyckan, jag, Herren, är den som gör allt detta» (Jes 45:7). Det finns alltså inget kaos oberoende av Gud. Pieper skriver i sin stora dogmatik: »Att det onda i betydelsen »det fysiskt onda» (»das Ubel») i motsats till synden (»das Böse») kommer från Gud är Skriftens klara lära. När därför olyckor och katastrofer kommer behöver inte Kristi lärjungar förhandla med djävulen, som inte känner något förbarmande, utan de vänder sig i bot och tro till den ende sanne Guden, som har allt i sin hand och som för Kristi skull är en god och nådig Fader för dem.»

Det sägs ibland att det endast är i Gamla testamentet som Gud sänder onda öden. Så är inte fallet. Vi kan i detta sammanhang hänvisa till vad aposteln Paulus säger. I 1 Tess 3:4 skriver han: »Ni vet ju själva att vi är bestämda att utstå lidanden», bestämda inte av ett oblitt öde utan av Gud. Det är tydligt att Paulus tröstar sina läsare med att deras svårigheter är förutsagda. På samma sätt säger han i 1 Kor 11:30f att en hel del i församlingen genom gudomligt ingripande drabbats av svaghet och dödliga sjukdomar och där Guds syfte med dessa varit församlingsmedlemmarnas uppfostran. Detta förhållande gäller inte endast några i församlingen i Korint. Det är en allmän regel som Paulus fastställer och i vilken Paulus innefattar även sig själv genom att skriva att »vi fostras».

Skriften lär oss att Gud är den som ser i förväg, försörjer och förser människan med allt hon behöver i alla hennes livsdagar. Det är han som utstakar livsödet, som konung David säger: »Du, Herre, har skapat mig. Alla mina dagar blev uppskrivna i din bok, de var bestämda, förrän någon av dem hade kommit» (Ps 139:13ff). Jesus säger också: »Ingen sparv faller till marken utan er Fader» (Matt 10:29), dvs utan att er Fader vill det, eller utan att han låter det ske. Människans tid är utmätt, ja, till och med sparvens. Det är Gud som »låter människorna vända åter till stoft» (Ps 90:3).

Men läser vi denna vers i NT 81:s översättning sägs det där att »ingen sparv faller till marken utan att er fader vet om det.» I den tidskrift som Dansk Bibelinstitut utger har denna översättning kritiserats. Man har helt riktigt upptäckt att Gud enligt en sådan översättning inte längre är inbegripen i utformandet av människans levnadsöde. Han står i stället på avstånd och sägs endast ha en viss kännedom om hur människans liv kommer att gestaltas. Det fysiskt onda står då som en självständig makt vid sidan om Gud. Det onda som en självständig makt förkunnas i manikeismen, som talar om två urprinciper i tillvaron, en god och en ond. Men denna lära är inte Skriftens lära. Skriften lär att Gud är Herren, den Allsmäktige.

I olyckan är Kristus vår tröst och vårt hopp

Estoniakatastrofen har drabbat oss. Är då de förolyckade större syndare än andra? På den frågan har Jesus uttalat sitt klara nej. Den behöver vi inte ta upp till behandling. Men nu har Jesus också i klartext sagt, att en sådan katastrof påminner oss om syndens »allmännelighet». Den väcker inte bara förstämning och sorg. Den väcker också förskräckelse. Hur skall dessa sörjande och förskräckta människor få hjälp? Hebreerbrevets författare förkunnar Kristus. Han skriver: Kristus kom »för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen, och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom» (Hebr 2:14f). I anfäktelse och nöd, då allt ont hotar och vi vill falla ihop, är det gott att få Jesus Kristus förkunnad. Hos profeten Jesaja läser vi: »Så blev han deras frälsare. I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty hans ansiktes ängel /dvs Kristus, den oskapade ängeln/ frälste dem» (Jes 63:9). Där detta evangelium om Kristus förkunnas och tron tänds, där får en av olyckor drabbad människa hjälp att i tron fasthålla hoppet att Gud är hennes käre himmelske Fader.

Dagens teologer som förnekar synden kan endast ge förvirrande besked

Medvetandet om synd är ju förutsättningen för att människan skall söka rättfärdiggörelsen och förlåtelsen av nåden genom tron. Nu har emellertid en biskop trätt fram och förklarat att »katastrofens alla offer är i himlen och att de ber för oss.» I de fall teologer ändå utgått från tanken på en allsmäktig Gud, har Gud blivit föremål för skarpa tillrättavisningar. Förkunnare har trätt fram och hädat Gud. Skriftens lära om synd och nåd har man alltså helt fört åt sidan. Såväl lagens förkunnelse om synd och dom, som evangeliets förkunnelse om syndares frälsning av nåden genom tron har tystats ner. Människan har satts i centrum. De kristna själavårdarna har förklarat att de inte har något att ge. De har sagt att de endast kan vara till hands och delta i sorgen. Vi kan inte överräcka evangeliet till de omkomna, det är sant. Men vi skall, om vi får, förkunna evangeliet om Kristi död för våra synders skull och hans uppståndelse för vår rättfärdiggörelses skull för alla som vill höra. Vid död och grav skall Kristi seger över synd och död förkunnas: »Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!» (1 Kor 15:55f)."

måndag 25 juli 2011

Job och hans vänner

"Job och hans vänner", Ilja Repin
För att läsa vad jag skrivit tidigare om konstnären Ilja Repin, klicka här. Bilden föreställer den bibliska figuren Job som får besök av sina vänner efter att ha drabbats av svåra olyckor och plågor. Bibeltexten lyder:

"Och Åklagaren gick bort från HERRENS ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan. Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan. Då sade hans hustru till honom: "Står du ännu fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö." Men han svarade henne: "Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" Under allt detta syndade inte Job med sina läppar.  
När tre av Jobs vänner fick höra om alla de olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. De enades om att de skulle gå till honom för att visa sitt deltagande och trösta honom. Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen, ner över sina huvuden. Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor." (Job 2:7-13). 
Teol dr Ingemar Furberg, huvudöversättare av Svenska folkbibeln NT, skrev 1997 en mycket läsvärd och intressant artikel om Job i tidskriften Biblicum. Klicka här för att läsa den. 


Jobs vänner som kom dit för att trösta honom, förde honom än mer in i lidande och anfäktelser genom att vara dåliga rådgivare, dåliga själavårdare. Furberg skriver i ovan nämnda artikel:

"Allt starkare betonar han för sina vänner att han har rätt, att han står som rättfärdig (6:29f, 10:7, 13:18ff), fastän han samtidigt smärtsamt förstår, att ett sådant erkännande av egen rättfärdighet är omöjligt inför Gud, »dold i fruktansvärt majestät» (37:22): »Vill Gud gå till rätta med människan, så kan hon inte svara honom på en sak bland tusen» (9:3ff). Han kan då tala om »människan, av kvinna född, som lever en liten tid och mättas av oro» och som »Gud sätter sig till doms över» (14:1, 3). Även om människan är moraliskt rättskaffens, kan hon inte vara ren inför Gud. En ny situation uppstår, när Job utbrister: »Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Nej, inte en enda» (14:1, 3f). Job är medveten om att han står som syndare inför Gud.  
Job blir därför alltmer anfäktad och förvirrad av sina vänners själavård. Under det att dessa talar om Guds underbara makt, som människan inte kan förstå och som hon ödmjukt böjer sig under, börjar Job - provocerad av sina vänner - alltmer tala om Guds absoluta makt. Han frågar sig: »Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig som din fiende?» Job söker Gud på spekulationens väg, men Gud döljer sig för honom. I sitt skrämda tillstånd börjar han att anklaga Gud och hålla på sin rätt. Som 'rättfärdig' har han rätt till välsignelsen. Job kräver endast rättvisa. »Till den Allsmäktige vill jag nu tala och med Gud vill jag gå till rätta», säger han (13:3).  
Samtidigt kan han tala om »människan, av kvinna född, som lever en liten tid och mättas av oro» och som »Gud sätter sig till doms över» (14:1, 3). Även om människan är moraliskt rättskaffens, kan hon inte vara ren inför Gud. En ny situation uppstår, när Job utbrister: »Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Nej, inte en enda.» (14:1, 3f). Job är medveten om att han står som syndare inför Gud.  
Vi har sett hur Job inleder med att påstå att han inte mer än de andra vännerna hade förtjänat ett sådant lidande, något som var sant. Vi har också sett hur han i mänsklig svaghet, när allt går honom emot, alltmer börjar tala om Gud som en sträng domare och en vred tyrann. Han ser sig förföljd av den dolde Guden. Han kan fråga: »Varför skall ni förfölja mig, ni liksom Gud?» (19:22)  
Men samtidigt ser vi hur han uttrycker sin tro och sin förtröstan. I 16:19f talar han om sin advokat i himmelen, sin försvarare och vän. Han vet att han äger en sakförare, en försvarare, och det betyder ett avgörande genombrott. Han lämnar den dolde Guden, av vilken han känt sig förföljd, och håller sig till den gudomlige Återlösaren, Frälsaren, som frikänner honom: »Dock, jag vet att min Återlösare lever, och han skall stå fram över stoftet. Och sedan denna min sargade hud är borta skall jag i mitt kött skåda Gud» (19:25-26).  
Han tror och vet att han skall få rättsligt erkännande inför Gud, och detta på grund av den himmelske försvararen och sakföraren. Guds rättfärdiggörelse av Job är en rättfärdiggörelse sådan han var, full av motsägelser, en syndare. En sådan rättfärdiggörelse var vad han behövde."
/Shadow