Visar inlägg med etikett Vittnesbörd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vittnesbörd. Visa alla inlägg
torsdag 12 september 2013
måndag 11 juli 2011
Underbart lästips
Har hittat ett underbart vittnesbörd!
Länkar vidare till en kvinna som varit inom både wicca och satanism bland annat, och som blev en omvänd kristen. Du som undrar om det är möjligt för en som varit i mörkret att komma till ljuset, läs DET HÄR.
Vi har en levande Gud som självklart verkar än idag och tack vare Jesu verk på korset finns INGEN synd som är för allvarlig för att förlåtas!
Precis som Heli säger; det finns inga hopplösa fall.
/Nephele
måndag 4 juli 2011
Vad är mörker
Låt mig tala öppet och kortfattat. Jag vet att det finns fördomar om kristna, och att flera av dem faktiskt har reella grunder. Att vara kristen betyder ju inte att man automatiskt (eller huvud taget) blir helt igenom glad, positiv och framåt. Det finns t.o.m. (sjukt nog) en bok som heter ”Deprimerade kristna – finns vi?”
Vilken sjuk frågeställning egentligen? Boken är säkert bra (jag har inte ens läst den). Men jag tänker genast: Varför behöver en sådan bok ens skrivas? Är inte det självklart? Kristna är lika mycket människor som alla andra. Vi kan inte placeras i något fack.
Jag får en känsla av att den problematik som boken tar upp hör ihop med frikyrklighet eller väckelsekristendom, typ de tendenser som finns inom t.ex. Livets Ord eller Pingströrelsen. Jag växte personligen upp inom pingströrelsen, men lämnade kristendomen under många år, och kom sedan tillbaka, och tror nu på allt som står i Guds ord (Bibeln).
Men min återkomst till Bibeln innebar inte alls att jag ändrade på min syn på människor, utanförskap, ljus och mörker, psykologi osv. Under mina år bortanför Gud hade jag läst väldigt mycket om psykologi, psykiatri, psykiska sjukdomar, depressioner, beroendeproblematik, ångest osv. Och det finns ingen anledning för mig att ändra det minsta när det gäller hur jag ser på mänskliga processer och mänsklig problematik. Dessutom så har jag ju själv gått igenom ångest, mörker, depression, anfäktelser och annat.
Men min återkomst till Bibeln innebar inte alls att jag ändrade på min syn på människor, utanförskap, ljus och mörker, psykologi osv. Under mina år bortanför Gud hade jag läst väldigt mycket om psykologi, psykiatri, psykiska sjukdomar, depressioner, beroendeproblematik, ångest osv. Och det finns ingen anledning för mig att ändra det minsta när det gäller hur jag ser på mänskliga processer och mänsklig problematik. Dessutom så har jag ju själv gått igenom ångest, mörker, depression, anfäktelser och annat.
När jag blev kristen AVSKYDDE jag tanken på – som jag kallade det - ”HELTÄCKNINGSMATTE-KRISTENDOM”. För mig betyder heltäckningsmattekristendom, en typ av andlighet där det finns en scen, med uppträdanden, mikrofoner och effekter, stiliga kostymer, präktfulla kristna, perfekta frisyrer, glada miner, glada miner, glada miner... Usch vad jag avskydde det, och usch vad jag avskyr sådant än idag.
Det handlar ju om en sjuk och perverterad konformitet. Man blir ju inte automatiskt lycklig, fullt fungerande och rik bara för att man är kristen. Ett sådant budskap är snarare helt tvärt emot Bibelns beskrivning av gudfruktiga och heliga människor. Vi kan t.ex. läsa psaltaren där David och många andra psalmister gång på gång klagar över sin ångest, sin medvetenhet över synden.
Eller vi kan läsa om Paulus som med smärta konstaterar i Romarbrevet att han är köttslig och fruktar att han är förlorad, såvida det inte finns en Jesus Kristus som upprättar och förlåter honom. Och Martin Luther skriver på 1500-talet i otaliga predikningar, bibelutläggningar, andakter etc om hur han inom sig är djupt nedsänkt av anfäktelser, att han plågas av djävulen som vill anklaga honom, att han är medveten om sina synder, men att han till slut segrar genom att hålla sig till löftet om syndernas förlåtelse genom Jesus.
Eller vi kan läsa om Paulus som med smärta konstaterar i Romarbrevet att han är köttslig och fruktar att han är förlorad, såvida det inte finns en Jesus Kristus som upprättar och förlåter honom. Och Martin Luther skriver på 1500-talet i otaliga predikningar, bibelutläggningar, andakter etc om hur han inom sig är djupt nedsänkt av anfäktelser, att han plågas av djävulen som vill anklaga honom, att han är medveten om sina synder, men att han till slut segrar genom att hålla sig till löftet om syndernas förlåtelse genom Jesus.
Att vara kristen är inte att glida på en räkmacka genom livet.
Att vara kristen är att få djup frid i sitt hjärta eftersom Jesus har tagit våra synder på dig. Att vara kristen är att ta korset och följa honom, och den vägen är inte alltid lätt. Det kan vara en väg genom stor ångest, fattigdom, anfäktelser, svårigheter, depression, frestelser, lidanden. Men inget sådant är ett hinder. För segern är redan vunnen. Jesus har dött och uppstått för alla.
Gud, låt mig aldrig bli en sådan kristen som skrämmer bort sökande människor ifrån Gud genom att jag framställer dig eller livet på jorden som en räkmacka. Jag vet mycket väl att din Son, min Frälsare, fick gå den tyngsta vägen man kan föreställa sig, och att profeterna, från Abel till Johannes Döparen, och apostlarna, inte hade ett liv som är 100 % lycka, rikedom och ljus.
Men när skapelsen återupprättas en gång, när Jesus kommer tillbaka, då skall både Job, Jeremia, Johannes Döparen, Paulus, Luther och alla andra troende få se en värld där det finns all anledning att glädja sig.
/Shadow
/Shadow
Gud var ond! (Avslutande del 2)
Det visade sig att just detta kristna diskussionsforum skulle komma att bli min räddning.
Min diskussionstråd bemöttes genast aggressivt av två män, mr X och mr Y.
Jag blev förvirrad över att de inte höll med mig och kunde ge något slags förklaring, och förstås också omedelbart uppretad över deras provokativa bemötande av mig så direkt.
Särskilt mr X frågade vad jag hade för grund att komma med ett så ogudaktigt påstående.
De här två herrarna, skulle komma att bli mina värsta motdebattörer därinne, inte för att de var elaka eller otrevliga, utan för att de var tuffa och raka och måna om att rensa bort alla felaktiga bilder jag hade av Gud.
Det vimlade av människor på detta forum som hade felaktiga Gudsbilder, även om de bekände sig som kristna. I huvudsak kan man säga att de representerade en sk känslobaserad kristendom, där Sanningen förmedlades av just ens egna känslor inför något, samt Guds Ande, snarare än Bibeln.
Det gjorde ju jag också, resonerade så. Och kaxigt inlät jag mig i vissa av trådarna som var särskilt intressanta för mig, och meddelade hur man skulle förstå den aktuella frågan eller Bibelversen, i startinlägget.
"Ingen kärlek kan vara fel, för Gud ÄR kärlek, och om det är rätt och gott för MIG, så är det rätt i Guds ögon! Han har ju skapat mig sådan som jag är, varför skulle Han ha gjort det om det inte är meningen att jag ska göra det som är rätt..(för mig)."
Jag hyllade inlägg som andra kristna skrev som gick i samma stil, och jag deklarerade stolt att jag lämnat en frikyrka och anslutit mig till Svenska Kyrkan (blev där dock mycket kortvarigt).
Ett av alla minnesvärda inlägg jag fick från mr X, löd ungefär såhär: "Så du vill ha din bomullsgud och deras pocketbibel, och så är allt bra?"
Jag blev förvirrad av det, och förstås, arg haha. Jag var ofta arg!
"Vadå bomullsgud!!??", fräste jag.
Jag hade åsikter om det mesta vartefter tiden gick, delvis för att utgöra balans åt de där två stränga som jag undrade om de NÅGONSIN log, och för att jag njöt och hungrade enormt efter att få diskutera GUD.
Under den första kaotiska tiden, försvarade jag flera synder i Bibeln, alltifrån samboskap (jag bodde sambo då), homosexualitet till vem som avgör vad som är just synd. "Känns det fel, eller om det skadar någon annan, då är det synd", sa jag.
En vacker dag tog mr X kontakt med mig via mejlen därinne, och frågade trevligt om vi kunde prata lite. Prata...?
Ja, en stund i mobil. Om du vill alltså!
Öööö....ok..
"Jag kanske ringer snart då", skrev han.
"Jag kanske svarar", sa jag, och loggade ur.
Jag var ordentligt nervös inför att prata med denne stränge man. Det lilla jag visste om honom då, var att han var något slags präst.
När han ringde och jag svarade, var jag reserverad och beredd på tuffa frågor. Men jag skulle bli överraskad.
Han var lätt att prata med, han skrattade och fick mig att slappna av. Frågade hur det var annars, var jag bodde, osv.
Sedan sa han att om jag ville skulle han kunna tänka sig att förklara några saker för mig, i all vänlighet, som han trodde att jag inte förstått.
Lite tveksamt sa jag okay till det.
Det ledde till en serie telefonsamtal, där jag fick ta upp VARENDA fråga,VARTENDA ifrågasättande jag hade, VARJE uppfattning som jag var arg över när det gällde Gud.
Och han förklarade lugnt, vänligt och utan att vika en tum.
Att vi fortfarande inte kan hålla hela Lagen, vet Gud redan om. Men den här gången har Han gett oss en livlina.
Allt detta gav mig mycket att tänka på. Han hämtade många många exempel från Bibeln som understödde det han sagt.
Jag reggade av sajten, kände att jag behövde "Regroup" och fundera.
Jag hade fortfarande kontakt med mr X via telefon och en dag när jag skulle besöka mina syskon som bor nära där han bor, så beslöt vi att träffas irl.
Det gjorde vi, och han var mycket trevlig, vänlig och hjälpte mig t om att lokalisera min fars grav på en enorm kyrkogård. Vi gick där rad efter rad och letade och till slut fick jag nästan panik.
(Det visade sig senare att mina syskon höll på att ordna en rejäl gravsten, därför var graven mycket svårare att hitta)
Hursomhelst, det tog mig 9 månader, ca, att totalt överge min gamla Gudsbild och få hjälp att rätta till den. Utifrån Bibeln.
Lika lång tid som det tar att bära ett barn i magen innan födsel.
När jag åter reggade på sajten, var jag som en annan person, och reaktionerna lät inte vänta på sig. Men det är en annan historia.
Det viktiga är att Gud använde framförallt denna människa som verktyg för att hjälpa mig rensa bort slagg och felaktigheter som grumlade min syn för det som var Rätt.
Jag är den människan ett stort tack skyldig för det, och har också tackat.
Likaså har jag tackat mr Y, som också han hjälpte mig, i tuff kärlek.
Utan dem, vet jag inte var jag hade varit idag, eller om jag kanske fått hjälp på något annat sätt.
Men nu är det en enorm befrielse att Sanningen finns i Bibeln, PÅ DE GODASTE GRUNDERNA I VÄRLDEN, och det är endast ifrån den jag hämtar både andlig näring och kunskap.
Det låter sig också göras, som sagt, i och med att jag lyssnar på vissa andra människor, predikanter, läser viss litteratur osv. Men eftersom Bibeln alltid kommer först, är normen och rättesnöret, så prövar jag vad jag får höra. Det lär också Bibeln:
1Joh 4:1
Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen.
Rom 12:2
Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.
Det finns fortfarande ställen i Bibeln jag inte till fullo förstår (jag brukar lämna dem för att sedan återkomma, eller så lämnar jag det helt i Guds mysteriösa väsen och klamrar mig fast ändå.) men det avgörande för mig var att få bli överbevisad av Guds ord om att jag VAR förlåten, UTAN hot och löfte om helvetet om jag skulle falla längs den väg som är Guds vilja.
Det rätta är...att den som ALLTID förtröstar på Jesus Kristus, har omedelbar förlåtelse när han/hon faller, syndar, gör fel, så länge ånger finns där och man inte försvarar sin synd.
Man blir bedrövad av sin synd, inte en bakslug klåpare till djävulsadvokat som försöker hitta alternativa tolkningar till det som svart på vitt står i Bibeln, eller som försöker hitta ett kryphål i Lagen.
Vi är syndare, allihop. Men den som tror och förtröstar på Kristus, är en förlåten syndare, och rättfärdig i Honom! I Herren Jesus!
Det är så otroligt stort och så starkt att inse detta.
Hur GOD Gud är.
Vad man än har gjort sig skyldig till, så finns det INGENTING Gud INTE förlåter. Jesus dog för hela världens samlade synder. Då, Idag och de Framtida innan Hans återkomst.
Att lita på detta, att "hålla fast vid Korset", vid Guds löften, att hålla allt Han säger för sant och LITA på det...det är det mest avgörande viktiga vi kan göra i detta jordeliv.
Ingenting annat spelar så stor och viktig roll som just det.
Ingenting.
/Nephele
Min diskussionstråd bemöttes genast aggressivt av två män, mr X och mr Y.
Jag blev förvirrad över att de inte höll med mig och kunde ge något slags förklaring, och förstås också omedelbart uppretad över deras provokativa bemötande av mig så direkt.
Särskilt mr X frågade vad jag hade för grund att komma med ett så ogudaktigt påstående.
De här två herrarna, skulle komma att bli mina värsta motdebattörer därinne, inte för att de var elaka eller otrevliga, utan för att de var tuffa och raka och måna om att rensa bort alla felaktiga bilder jag hade av Gud.
Det vimlade av människor på detta forum som hade felaktiga Gudsbilder, även om de bekände sig som kristna. I huvudsak kan man säga att de representerade en sk känslobaserad kristendom, där Sanningen förmedlades av just ens egna känslor inför något, samt Guds Ande, snarare än Bibeln.
Det gjorde ju jag också, resonerade så. Och kaxigt inlät jag mig i vissa av trådarna som var särskilt intressanta för mig, och meddelade hur man skulle förstå den aktuella frågan eller Bibelversen, i startinlägget.
"Ingen kärlek kan vara fel, för Gud ÄR kärlek, och om det är rätt och gott för MIG, så är det rätt i Guds ögon! Han har ju skapat mig sådan som jag är, varför skulle Han ha gjort det om det inte är meningen att jag ska göra det som är rätt..(för mig)."
Jag hyllade inlägg som andra kristna skrev som gick i samma stil, och jag deklarerade stolt att jag lämnat en frikyrka och anslutit mig till Svenska Kyrkan (blev där dock mycket kortvarigt).
Ett av alla minnesvärda inlägg jag fick från mr X, löd ungefär såhär: "Så du vill ha din bomullsgud och deras pocketbibel, och så är allt bra?"
Jag blev förvirrad av det, och förstås, arg haha. Jag var ofta arg!
"Vadå bomullsgud!!??", fräste jag.
Jag hade åsikter om det mesta vartefter tiden gick, delvis för att utgöra balans åt de där två stränga som jag undrade om de NÅGONSIN log, och för att jag njöt och hungrade enormt efter att få diskutera GUD.
Under den första kaotiska tiden, försvarade jag flera synder i Bibeln, alltifrån samboskap (jag bodde sambo då), homosexualitet till vem som avgör vad som är just synd. "Känns det fel, eller om det skadar någon annan, då är det synd", sa jag.
En vacker dag tog mr X kontakt med mig via mejlen därinne, och frågade trevligt om vi kunde prata lite. Prata...?
Ja, en stund i mobil. Om du vill alltså!
Öööö....ok..
"Jag kanske ringer snart då", skrev han.
"Jag kanske svarar", sa jag, och loggade ur.
Jag var ordentligt nervös inför att prata med denne stränge man. Det lilla jag visste om honom då, var att han var något slags präst.
När han ringde och jag svarade, var jag reserverad och beredd på tuffa frågor. Men jag skulle bli överraskad.
Han var lätt att prata med, han skrattade och fick mig att slappna av. Frågade hur det var annars, var jag bodde, osv.
Sedan sa han att om jag ville skulle han kunna tänka sig att förklara några saker för mig, i all vänlighet, som han trodde att jag inte förstått.
Lite tveksamt sa jag okay till det.
Det ledde till en serie telefonsamtal, där jag fick ta upp VARENDA fråga,VARTENDA ifrågasättande jag hade, VARJE uppfattning som jag var arg över när det gällde Gud.
Och han förklarade lugnt, vänligt och utan att vika en tum.
Till exempel förklarade Han att Gud inte alls ändrat sig beträffande sina krav på vår fullkomlighet.
Men vi kan inte leva upp till dem, därför...sände Gud det perfekta fläckfria offerlammet. Sin egen Son, Jesus Kristus.
Och det som skedde på Korset för ca 2000 år sedan, var en fullkomlig rättfärdiggörelse för alla syndare. Det var att Jesus tog straffet som vi annars, rättvist, skulle ha fått.
Och i detta har inte en enda av oss, någon del. Inte en enda...av oss, klarar att "hjälpa till med frälsningen, genom att lyda Gud, genom att gottgöra gamla synder".
Det var endast och enbart av Nåd.
Och i detta har inte en enda av oss, någon del. Inte en enda...av oss, klarar att "hjälpa till med frälsningen, genom att lyda Gud, genom att gottgöra gamla synder".
Det var endast och enbart av Nåd.
Att vi fortfarande inte kan hålla hela Lagen, vet Gud redan om. Men den här gången har Han gett oss en livlina.
Livlinan är Kristus. Bild gjord av Nephele
Allt detta gav mig mycket att tänka på. Han hämtade många många exempel från Bibeln som understödde det han sagt.
Jag reggade av sajten, kände att jag behövde "Regroup" och fundera.
Jag hade fortfarande kontakt med mr X via telefon och en dag när jag skulle besöka mina syskon som bor nära där han bor, så beslöt vi att träffas irl.
Det gjorde vi, och han var mycket trevlig, vänlig och hjälpte mig t om att lokalisera min fars grav på en enorm kyrkogård. Vi gick där rad efter rad och letade och till slut fick jag nästan panik.
(Det visade sig senare att mina syskon höll på att ordna en rejäl gravsten, därför var graven mycket svårare att hitta)
Hursomhelst, det tog mig 9 månader, ca, att totalt överge min gamla Gudsbild och få hjälp att rätta till den. Utifrån Bibeln.
Lika lång tid som det tar att bära ett barn i magen innan födsel.
När jag åter reggade på sajten, var jag som en annan person, och reaktionerna lät inte vänta på sig. Men det är en annan historia.
Det viktiga är att Gud använde framförallt denna människa som verktyg för att hjälpa mig rensa bort slagg och felaktigheter som grumlade min syn för det som var Rätt.
Jag är den människan ett stort tack skyldig för det, och har också tackat.
Likaså har jag tackat mr Y, som också han hjälpte mig, i tuff kärlek.
Utan dem, vet jag inte var jag hade varit idag, eller om jag kanske fått hjälp på något annat sätt.
Men nu är det en enorm befrielse att Sanningen finns i Bibeln, PÅ DE GODASTE GRUNDERNA I VÄRLDEN, och det är endast ifrån den jag hämtar både andlig näring och kunskap.
Det låter sig också göras, som sagt, i och med att jag lyssnar på vissa andra människor, predikanter, läser viss litteratur osv. Men eftersom Bibeln alltid kommer först, är normen och rättesnöret, så prövar jag vad jag får höra. Det lär också Bibeln:
1Joh 4:1
Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen.
Rom 12:2
Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.
Det finns fortfarande ställen i Bibeln jag inte till fullo förstår (jag brukar lämna dem för att sedan återkomma, eller så lämnar jag det helt i Guds mysteriösa väsen och klamrar mig fast ändå.) men det avgörande för mig var att få bli överbevisad av Guds ord om att jag VAR förlåten, UTAN hot och löfte om helvetet om jag skulle falla längs den väg som är Guds vilja.
Det rätta är...att den som ALLTID förtröstar på Jesus Kristus, har omedelbar förlåtelse när han/hon faller, syndar, gör fel, så länge ånger finns där och man inte försvarar sin synd.
Man blir bedrövad av sin synd, inte en bakslug klåpare till djävulsadvokat som försöker hitta alternativa tolkningar till det som svart på vitt står i Bibeln, eller som försöker hitta ett kryphål i Lagen.
Vi är syndare, allihop. Men den som tror och förtröstar på Kristus, är en förlåten syndare, och rättfärdig i Honom! I Herren Jesus!
Det är så otroligt stort och så starkt att inse detta.
Hur GOD Gud är.
Vad man än har gjort sig skyldig till, så finns det INGENTING Gud INTE förlåter. Jesus dog för hela världens samlade synder. Då, Idag och de Framtida innan Hans återkomst.
Att lita på detta, att "hålla fast vid Korset", vid Guds löften, att hålla allt Han säger för sant och LITA på det...det är det mest avgörande viktiga vi kan göra i detta jordeliv.
Ingenting annat spelar så stor och viktig roll som just det.
Ingenting.
/Nephele
söndag 3 juli 2011
Gud var ond! (Del 1)
Jag skulle kunna berätta om min relation, eller snarare mitt förhållningssätt till Gud ända sedan jag var barn, men jag tänker istället göra det från just den där gryningen...
Jag skrev om den i det tredje inlägget om mina upplevelser inom Wicca. När tiden därinom absolut och definitivt avslutades i och med att jag vaknade av min förkrossande ånger.
Men vad jag inte visste då, var exakt HUR rik Guds nåd är. För den Gudsbilden jag hade, var ordentligt kaotisk. Jag var arg....omedelbart efter mitt inledande lyckliga rus av harmoni och befrielse och lättnad...så var jag rädd och ARG.
Det skulle dröja ett litet tag innan den vreden fick sitt utlopp, för jag hade fullt upp med den frikyrka som "tagit sig an mig". Det var en stor seger för dem, inte för den jag VAR som människa, utan för det jag och min vän representerat.
Detta är den kyrka som haft flest konfrontationer med satanister i vår stad,och med säkert andra vilsegångare, men jag vill bara gå på det jag vet som fakta.
(Min tid i detta samfund ska jag också beröra längre fram, där finns aspekter som kan vara väldigt intressanta för DIG som läser detta, om du känner dig vilse själv)
Segern bestod i att två häxor lämnat sin förtappade tillvaro och sökt sig till Ljuset. Inget fel i det! Absolut inte. Varje själ som går till Gud ÄR en seger! Och trots att mycket var fel i detta kristna sammanhang, kommer jag alltid vara tacksam för vissa av de saker som de sa och gjorde, som förhindrade att jag hamnade i ett totalt ensamt vakuum med min nya visshet och min Bambi-på-isen liknande osäkerhet.
Ett tag efter min omvändelse, exploderade all den iska och den förvirring och det uppror jag kände gentemot Gud. Det mesta av det var resultatet av en enorm okunskap och konkreta erfarenheter jag gjort som har med kyrkor att göra, och vad "gudsmän" sagt åt mig.
Det var en ond Gud jag hade att göra med, tänkte jag. Eller var Han nyckfull...? Vad fasen var det som stod på egentligen? Vad var det för poäng att tillhöra Honom om Han ändå skulle sända mig till det rykande helvetet efter min död? Jag var förlåten för mina synder, hette det. Men jag skulle ändå alltid bära dem med mig som blytyngder, och när jag läste i Gamla Testamentet förstod jag att lika väl som Gud ändrat sig i brytningen mellan Gamla och Nya Testamentet, kunde Han ändra sig igen.
Här fanns inga garantier! Den här Guden krävde offer, den här Guden utlät fruktansvärda domar över folk och hade till och med krävt av en man att offra sin son, om än Han hindrade honom (Abraham) i sista stund.
Jag såg för mig en blods- och hämndlysten Gud som hade all makt och använde den för att krossa de människor som inte lydde Hans minsta vink och VARFÖR SKULLE JAG HA MED HONOM ATT GÖRA!?
Vad var Han för en Gud som straffade sina barn så hårt, vad var Han för en Gud som inte kunnat hålla reda på mig, vad var Han för Gud som plötsligt gör en schizofren makeover till Nya Testamentet där det gamla plötsligt inte nämns mer än i snabba vaga gimtar, men hela tiden lurar där i skuggorna..? För att med all säkerhet lura människan med en skenbart mild Gud, och slå till så fort vi visar att vi INTE ENS kan ta till oss vad Kristus gjort, att vi kommer att fortsätta synda trots allt. Och då..adjöss.
Alltså, upprepar: jag tänkte att när Gud märkte att vi efter Jesu död ändå inte kunde göra Hans vilja i allt, så skulle Hans besvikelse och nyckfullhet leda till att vi trots allt hamnar i helvetet, lurade i en av de mest effektiva av fällor.
I alla fall. Jag behövde bollplank. Eller fel; jag behövde substitut att slå på då jag inte tillräckligt effektfullt kunde nå Källan och kräva svaren där.
Frikyrkan lämnade jag, väldigt odramatiskt men också med en övertygelse som gjorde att jag visste att jag aldrig kunde återvända. En del av min kritik mot Gud, "bekräftades" i en del av det som skedde där, främst från ledarnas håll, och det bara gick inte.
Återigen ensam. Utan någonstans att gå, och Bibeln hade jag ännu inte fått klart för mig vad den egentligen var, även om jag trodde det då och följaktligen undvek den utom i sällsynta fall av ånger eller konfrontationslust.
En vän tipsade mig om en kristen sajt, där det fanns ett diskussionsforum. Där kunde man diskutera allt möjligt om Gud!
Eftersom jag inte hade någon naturlig krets av kristna omkring mig att diskutera de här frågorna med, så reggade jag på och startade genast och stridslystet en egen diskussionstråd, där rubriken var: "Varför var Gud så ond i Gamla Testamentet!?"
Det var ändå en "snäll" rubrik". Jag hade lika gärna kunnat skriva: "Varför är Gud så jävla ond??"
Det var, ungefär, min bild av Honom.
Det var det enda försvar jag hade och det enda språk jag kunde kommunicera med, vrede. Sorg. Rädsla.
Jag tror ärligt, såhär i efterhand, att jag knappt hade någon äkta Gudstro vid denna tid. Jag måste ha blivit "inkvoterad".
Bild gjord av Nephele
-----------
/Nephele
Jag skrev om den i det tredje inlägget om mina upplevelser inom Wicca. När tiden därinom absolut och definitivt avslutades i och med att jag vaknade av min förkrossande ånger.
Men vad jag inte visste då, var exakt HUR rik Guds nåd är. För den Gudsbilden jag hade, var ordentligt kaotisk. Jag var arg....omedelbart efter mitt inledande lyckliga rus av harmoni och befrielse och lättnad...så var jag rädd och ARG.
Det skulle dröja ett litet tag innan den vreden fick sitt utlopp, för jag hade fullt upp med den frikyrka som "tagit sig an mig". Det var en stor seger för dem, inte för den jag VAR som människa, utan för det jag och min vän representerat.
Detta är den kyrka som haft flest konfrontationer med satanister i vår stad,och med säkert andra vilsegångare, men jag vill bara gå på det jag vet som fakta.
(Min tid i detta samfund ska jag också beröra längre fram, där finns aspekter som kan vara väldigt intressanta för DIG som läser detta, om du känner dig vilse själv)
Segern bestod i att två häxor lämnat sin förtappade tillvaro och sökt sig till Ljuset. Inget fel i det! Absolut inte. Varje själ som går till Gud ÄR en seger! Och trots att mycket var fel i detta kristna sammanhang, kommer jag alltid vara tacksam för vissa av de saker som de sa och gjorde, som förhindrade att jag hamnade i ett totalt ensamt vakuum med min nya visshet och min Bambi-på-isen liknande osäkerhet.
Ett tag efter min omvändelse, exploderade all den iska och den förvirring och det uppror jag kände gentemot Gud. Det mesta av det var resultatet av en enorm okunskap och konkreta erfarenheter jag gjort som har med kyrkor att göra, och vad "gudsmän" sagt åt mig.
Det var en ond Gud jag hade att göra med, tänkte jag. Eller var Han nyckfull...? Vad fasen var det som stod på egentligen? Vad var det för poäng att tillhöra Honom om Han ändå skulle sända mig till det rykande helvetet efter min död? Jag var förlåten för mina synder, hette det. Men jag skulle ändå alltid bära dem med mig som blytyngder, och när jag läste i Gamla Testamentet förstod jag att lika väl som Gud ändrat sig i brytningen mellan Gamla och Nya Testamentet, kunde Han ändra sig igen.
Här fanns inga garantier! Den här Guden krävde offer, den här Guden utlät fruktansvärda domar över folk och hade till och med krävt av en man att offra sin son, om än Han hindrade honom (Abraham) i sista stund.
Jag såg för mig en blods- och hämndlysten Gud som hade all makt och använde den för att krossa de människor som inte lydde Hans minsta vink och VARFÖR SKULLE JAG HA MED HONOM ATT GÖRA!?
Vad var Han för en Gud som straffade sina barn så hårt, vad var Han för en Gud som inte kunnat hålla reda på mig, vad var Han för Gud som plötsligt gör en schizofren makeover till Nya Testamentet där det gamla plötsligt inte nämns mer än i snabba vaga gimtar, men hela tiden lurar där i skuggorna..? För att med all säkerhet lura människan med en skenbart mild Gud, och slå till så fort vi visar att vi INTE ENS kan ta till oss vad Kristus gjort, att vi kommer att fortsätta synda trots allt. Och då..adjöss.
Alltså, upprepar: jag tänkte att när Gud märkte att vi efter Jesu död ändå inte kunde göra Hans vilja i allt, så skulle Hans besvikelse och nyckfullhet leda till att vi trots allt hamnar i helvetet, lurade i en av de mest effektiva av fällor.
I alla fall. Jag behövde bollplank. Eller fel; jag behövde substitut att slå på då jag inte tillräckligt effektfullt kunde nå Källan och kräva svaren där.
Frikyrkan lämnade jag, väldigt odramatiskt men också med en övertygelse som gjorde att jag visste att jag aldrig kunde återvända. En del av min kritik mot Gud, "bekräftades" i en del av det som skedde där, främst från ledarnas håll, och det bara gick inte.
Återigen ensam. Utan någonstans att gå, och Bibeln hade jag ännu inte fått klart för mig vad den egentligen var, även om jag trodde det då och följaktligen undvek den utom i sällsynta fall av ånger eller konfrontationslust.
En vän tipsade mig om en kristen sajt, där det fanns ett diskussionsforum. Där kunde man diskutera allt möjligt om Gud!
Eftersom jag inte hade någon naturlig krets av kristna omkring mig att diskutera de här frågorna med, så reggade jag på och startade genast och stridslystet en egen diskussionstråd, där rubriken var: "Varför var Gud så ond i Gamla Testamentet!?"
Det var ändå en "snäll" rubrik". Jag hade lika gärna kunnat skriva: "Varför är Gud så jävla ond??"
Det var, ungefär, min bild av Honom.
Det var det enda försvar jag hade och det enda språk jag kunde kommunicera med, vrede. Sorg. Rädsla.
Jag tror ärligt, såhär i efterhand, att jag knappt hade någon äkta Gudstro vid denna tid. Jag måste ha blivit "inkvoterad".
-----------
/Nephele
fredag 1 juli 2011
Min tid som häxa (Avslutande del 3)
"Jag höll på att andligen dö", skrev jag i slutet av del 2.
Det stämmer verkligen, det kändes som att allt det jag upplevt som andligt och som jag investerat en så väsentlig del av min själ i...det höll på att rinna bort som en sinande stråle vatten mellan mina greppande fingrar.
Jag var ihålig inuti.
Jag inser att jag skulle ha kunnat skriva en otroligt mycket mer detaljerad redogörelse för de år jag spenderade i denna hedniska naturreligion. Det finns flera viktiga och dramatiska skeden och åtskilliga magiska utövningar och experiment som inte tagits med, men det saknas helt enkelt utrymme för det.
Och relevans också, egentligen.
Mot slutet kände jag att mitt arbete i Cirkeln blev mer och mer mekaniskt, alla mina verktyg och mina klädnader, förlorade kraft och blev till rekvisita. En ödesdiger och tung tomhet kom över mig. Och, faktiskt, en känsla av dumhet. Vad är det du försöker inbilla dig?
Den mest ovälkomna gästen var dock den ofrid som började nagga även min sömn i kanterna, förgifta mina drömmar. Det var inte bara det att jag kände hur allt höll på att gå mig ur händerna i sin "andliga meningslöshet", där fanns definitivt en ogripbar men omisskännlig känsla av skuld.
Jag blev mer och mer rastlös, och i umgänget med vännerna märkte jag hur lusten till spirituella filosofiska samtal (samtal som normalt sett brukade vara till långt in på gryningstimmarna), sakta övergav mig.
En sorts ifrågasättande kom.
Det förvånade mig och fick mig att känna mig förfärligt vilsen och rädd. Minnena av min tid som andlig sökare dök upp, och jag tänkte: "men jag har ju redan prövat Gud! Jag har redan varit där, och det hjälpte inte. Gav inga svar, var inget för MIG! Vad ska jag göra!!"
Jag reflekterade inte då över hur underligt det var att det var just Gud jag tog som exempel och måttstock, och ingen annan religion eller livsåskådning jag nosat på.
Utan just...Gud.
Idag, när jag ser allt detta retrospektivt, så kan jag säga såhär; med tämligen odiskutabel övertygelse:
Jag visste att Han var Den. Min längtan efter äkthet och mitt hårt ansatta samvete och min känsla av borttynandet av mig själv på grund av det jag höll jag på med, bekräftade på något sätt att det bara fanns en väg. Men jag var ovillig. Det var en sträng och jobbig väg, och totalt ointressant då den inte innehöll magi eller något av det andra som jag trodde jag så fullt tagit till mitt hjärta. Det var en väg som var stängd för mig, Gud, för Hans krav skulle jag aldrig klara av att med bästa vilja i världen leva upp till.
Och.
Han skulle aldrig kunna förlåta mig ändå, för det jag gjort.
Kompromisser och överläggningar i det tysta, mentalt nedbitna tumnaglar och många mycket konkreta tårar.
Äh! Det MÅSTE vara rätt det jag håller på med, jag GÖR bara inte rätt! Jag lägger inte in tillräckligt mycket vilja i det, jag lägger inte ned hela mitt jag och då kan jag inte heller förvänta mig resultat. Kom igen nu!!
Det höll i alla fall inte. En dag gick jag på stan, totalt slut. Jag tog upp mobilen, ringde min närmaste vän och häxsyster, och frågade vad det var vi höll på med. Trodde vi på det vi gjorde? Var det äkta, eller var det en intressant livsstil bara?
Och påminn mig alla argument vi haft emot Gud..? Skulle du hata mig om jag lämnade? Jag tror jag måste lämna. Jag får väl leva utan någon övertygelse om en högre Mening. Massor med människor gör det. Men jag orkar nog inte detta, längre.
Hennes reaktion blev inte alls negativ, Människans Totala Frihet har hon alltid trott på och levt efter.
Min omvändelse blev för mig dramatisk och oerhört "No Going Back Option".
En långfredagsgryning (nej, jag skojar inte), för sisådär 10 år sedan, vaknade jag av att jag skakade i hela kroppen och grät. Och jag mumlade oupphörligt. Min vän sov över, på en madrass på golvet.
Hon väcktes av mina ord: "förlåt mig Gud snälla ta mig tillbaka förlåt mig förlåt snälla förlåt ta mig tillbaka låt mig få komma tillbaka låt det inte vara för sent"
Hela den dagen vandrade jag i ett totalt RUS, och pratade med precis rätt människor för mig just då.
Jag var tillbaka hos den Gud jag en gång lämnat, utan att egentligen på allvar någonsin ha tillhört Honom.
Och jag återvände med en hejdundrande fel bild av Honom :P
Beredd på det absolut värsta, att ingen förlåtelse fanns, visste jag ändå att oavsett vad var det dags att sluta kväva sanningen i sin linda nu, och ta konsekvenserna.
Det skulle visa sig bli min största svårighet att acceptera också, jag kämpade emot med både vrede och hån gentemot de människor jag slutligen mötte som gav mig Äkta Sant Evangelium.
"Nej! Jag MÅSTE gottgöra! Ni fattar inte vad jag har gjort, Han KAN inte bara förlåta det, ljug inte för mig!"
Men Bibeln ljuger inte. Gud ljuger inte.
Det budskap jag hade svårast av allt att ta till mig, och som är kristendomens mest centrala kärna, var och kommer alltid vara:
Du Är Förlåten
/Nephele
Det stämmer verkligen, det kändes som att allt det jag upplevt som andligt och som jag investerat en så väsentlig del av min själ i...det höll på att rinna bort som en sinande stråle vatten mellan mina greppande fingrar.
Jag var ihålig inuti.
Jag inser att jag skulle ha kunnat skriva en otroligt mycket mer detaljerad redogörelse för de år jag spenderade i denna hedniska naturreligion. Det finns flera viktiga och dramatiska skeden och åtskilliga magiska utövningar och experiment som inte tagits med, men det saknas helt enkelt utrymme för det.
Och relevans också, egentligen.
Mot slutet kände jag att mitt arbete i Cirkeln blev mer och mer mekaniskt, alla mina verktyg och mina klädnader, förlorade kraft och blev till rekvisita. En ödesdiger och tung tomhet kom över mig. Och, faktiskt, en känsla av dumhet. Vad är det du försöker inbilla dig?
Den mest ovälkomna gästen var dock den ofrid som började nagga även min sömn i kanterna, förgifta mina drömmar. Det var inte bara det att jag kände hur allt höll på att gå mig ur händerna i sin "andliga meningslöshet", där fanns definitivt en ogripbar men omisskännlig känsla av skuld.
Jag blev mer och mer rastlös, och i umgänget med vännerna märkte jag hur lusten till spirituella filosofiska samtal (samtal som normalt sett brukade vara till långt in på gryningstimmarna), sakta övergav mig.
En sorts ifrågasättande kom.
Det förvånade mig och fick mig att känna mig förfärligt vilsen och rädd. Minnena av min tid som andlig sökare dök upp, och jag tänkte: "men jag har ju redan prövat Gud! Jag har redan varit där, och det hjälpte inte. Gav inga svar, var inget för MIG! Vad ska jag göra!!"
Jag reflekterade inte då över hur underligt det var att det var just Gud jag tog som exempel och måttstock, och ingen annan religion eller livsåskådning jag nosat på.
Utan just...Gud.
Idag, när jag ser allt detta retrospektivt, så kan jag säga såhär; med tämligen odiskutabel övertygelse:
Jag visste att Han var Den. Min längtan efter äkthet och mitt hårt ansatta samvete och min känsla av borttynandet av mig själv på grund av det jag höll jag på med, bekräftade på något sätt att det bara fanns en väg. Men jag var ovillig. Det var en sträng och jobbig väg, och totalt ointressant då den inte innehöll magi eller något av det andra som jag trodde jag så fullt tagit till mitt hjärta. Det var en väg som var stängd för mig, Gud, för Hans krav skulle jag aldrig klara av att med bästa vilja i världen leva upp till.
Och.
Han skulle aldrig kunna förlåta mig ändå, för det jag gjort.
Kompromisser och överläggningar i det tysta, mentalt nedbitna tumnaglar och många mycket konkreta tårar.
Äh! Det MÅSTE vara rätt det jag håller på med, jag GÖR bara inte rätt! Jag lägger inte in tillräckligt mycket vilja i det, jag lägger inte ned hela mitt jag och då kan jag inte heller förvänta mig resultat. Kom igen nu!!
Det höll i alla fall inte. En dag gick jag på stan, totalt slut. Jag tog upp mobilen, ringde min närmaste vän och häxsyster, och frågade vad det var vi höll på med. Trodde vi på det vi gjorde? Var det äkta, eller var det en intressant livsstil bara?
Och påminn mig alla argument vi haft emot Gud..? Skulle du hata mig om jag lämnade? Jag tror jag måste lämna. Jag får väl leva utan någon övertygelse om en högre Mening. Massor med människor gör det. Men jag orkar nog inte detta, längre.
Hennes reaktion blev inte alls negativ, Människans Totala Frihet har hon alltid trott på och levt efter.
Min omvändelse blev för mig dramatisk och oerhört "No Going Back Option".
En långfredagsgryning (nej, jag skojar inte), för sisådär 10 år sedan, vaknade jag av att jag skakade i hela kroppen och grät. Och jag mumlade oupphörligt. Min vän sov över, på en madrass på golvet.
Hon väcktes av mina ord: "förlåt mig Gud snälla ta mig tillbaka förlåt mig förlåt snälla förlåt ta mig tillbaka låt mig få komma tillbaka låt det inte vara för sent"
Hela den dagen vandrade jag i ett totalt RUS, och pratade med precis rätt människor för mig just då.
Jag var tillbaka hos den Gud jag en gång lämnat, utan att egentligen på allvar någonsin ha tillhört Honom.
Och jag återvände med en hejdundrande fel bild av Honom :P
Beredd på det absolut värsta, att ingen förlåtelse fanns, visste jag ändå att oavsett vad var det dags att sluta kväva sanningen i sin linda nu, och ta konsekvenserna.
Det skulle visa sig bli min största svårighet att acceptera också, jag kämpade emot med både vrede och hån gentemot de människor jag slutligen mötte som gav mig Äkta Sant Evangelium.
"Nej! Jag MÅSTE gottgöra! Ni fattar inte vad jag har gjort, Han KAN inte bara förlåta det, ljug inte för mig!"
Men Bibeln ljuger inte. Gud ljuger inte.
Det budskap jag hade svårast av allt att ta till mig, och som är kristendomens mest centrala kärna, var och kommer alltid vara:
Du Är Förlåten
/Nephele
torsdag 30 juni 2011
Min tid som häxa (Del 2)
Ja, vi var alltså inte främmande för att möta och samtala med andra människor.
I den relativt lilla stad där vi bor, (ca 50 000 invånare), så kunde vi erbjuda det mesta i andlig väg åt den som törstade.
Folkkyrkan (Svenska kyrkan), alla frikyrkor, katolska kyrkan, New Age-lokaler, samt Sveriges då första öppnade satanistkyrka (tror det var -98).
När man står på ett visst ställe nere i centrum, har man olika kyrkor i alla riktningar, som om man befann sig på en skärningspunkt. Det var något jag ofta tänkte på och förundrade mig över, för relationerna mellan kyrkorna var inte så odelat goda då.
Det var stora konflikter mellan stans dominerande frikyrka som höll till mitt i centrum, och satanisterna som hade för vana att hamna i ständiga konflikter med pastorsparet (en gång av det mer handfasta slaget, då pastorsfrun helt sonika kastades in genom ett butiksfönster av en uppretad satanist, som man väl får förmoda inte gillade tanken på att bli omvänd)
Det fanns vissa häxor som hade sina kontroverser med dem också, men inga i vår "krets".
Vi tyckte snarast det var intressant, jag och min närmaste häxsyster ville veta mer om deras ideologi och satt på Stadsbiblioteket och letade upp dem via deras hemsida, där även telefonnummer fanns.
Det var inte svårt att få tag i dem, och de var mer än villiga att svara på frågor.
Ja, ledaren hälsade på hemma hos mig i min lägenhet och tillbringade en hel kväll och tidig natt med att diskutera och bolla tankar, insikter, motsatta förhållningssätt och mycket mer. Även häxsystern var med.
Det slutade inte på något sätt med att någon var "omvänd" åt endera hållet, men berikande var det att få veta hur han och hans övriga grupp tänkte.
Så, sökte vi då deras "visdom"?
Ville vi ha den, bli en del av den, kände vi oss "hemma" med dem?
Nej, inte alls. Vi ville bara VETA.
Själva var vi vithäxor och inte svarthäxor, (svarthäxor och satanister brukar annars "leka bra ihop".)
Hur ser man om någon är en vithäxa?
Det tydligaste tecknet är pentagramet hon/han i regel bär runt halsen i silverkedja.
På en vithäxa är tecknet sådant att EN av de femuddiga stjärnspetsarna sticker upp.
Hos en satanist är det upp och ner, reversed, inversed, två av uddarna sticker upp.
Det ska symbolisera en bock med horn.
Jag hade en bok av en författare, "Pentagram, Maktens portal" (1988) av Dénis Lindbohm, som förklarade det oändligt avancerade system som finns inbyggt i denna enkla symbol (pentagramet).
Tänker inte dra det för er, vad jag minns, utan det jag skrivit ovan räcker gott och väl.
Ju mer jag gick in för detta, Wicca, desto mer ökade de andliga aktiviteterna runt mig och de närmast mig. Jag lovade att berätta om vad som hände första kvällen/natten efter min och min väns initiering till häxor.
Det var endast vi tre som på kvällen gick iväg till berget, ganska undanskymt, svårt att veta vägen dit, men högt, och väldigt centralt.
Det var häxan och de två noviserna som nu skulle vigas till häxor.
Eftersom Wicca har många inriktningar och traditioner, vill jag för tydlighetens skull säga att jag tillhörde eklektisk Wicca, med mycket tydliga inslag av Gardneriansk Wicca.
Att arbeta skyclad (naken) var helt frivilligt, oftast gjorde vi det inte alls.
Gerald Brosseau Gardner (1884-1964)
När vi efter ceremonin på berget, som var mycket mäktig och effektfull, vände tillbaka till min närmaste häxsysters stora lägenhet, väntade två personer där, den synska tjejen och den jordbunden mannnen. Nu var det fest!
Vi lyssnade på "häxmusik", som "The calling of the Goddess", en speciell "häxlåt" som jag ärligt inte vet om jag minns titeln rätt på. Den är suggestiv, med upprepande verser och refränger, och vacker. Oerhört vacker. Lång som ett hypnotiserande mantra och perfekt vid sabbater.
Med rökelsen brinnande i lägenheten, och levande ljus utspridda här och var fulländades harmonin av några vedträn i den öppna eldstaden.
Men det skulle bli en kväll helt annorlunda än vi tänkt oss.
Först tog vi fram ett Ouidjabräde, (vi gjorde senare alltid egna, eftersom de då blir kraftfullare), och först var alla delaktiga.
Sedan kände jag att "markören" stannade, ville inte röra sig. När jag frågade om den ville avsluta, gick den direkt till "nej".
Den synska tjejen fick ett infall och frågade om den ville att bara jag skulle "föra", och då gick den lika hårt och snabbt till "ja".
Så jag tog över själv, ännu inte van vid just den personliga aspekten, och jag fick genast kontakt.
Jag försökte fråga om dess namn, men den ville inte svara.
Det skulle ännu dröja ett tag innan min intuition samverkade med vissa av "besökarna", dock långtifrån alla.
Likaså skulle det dröja innan jag inte längre behövde något "bräde" för kntakt med den andra sidan.
Min mediala känslighet växte hela tiden, och jag försökte stävja rädslan med högmod.
"Det krävs speciella människor för att hantera sådant här, varje gång jag känner rädsla är det tecken på okunskap, och denna måste genast överbryggas".
Tillbaka till initiationskvällen.
I rummet fanns en korgstol, som ingen använde. Den stod en bit ifrån bordet, men vi var alla posterade i soffan eller på knä intill bordet.
Plötsligt hör vi hasande steg mot korgstolen, och stelnar alla till. Ett hårt knakande hörs i korgstolen när någon tungt slår sig ner, och utandas en suck som..jag kan inte beskriva den i ord.
Avgrundsdjup, trött, avgjort manlig. Som från en mycket gammal man.
Brädet lät mig meddela att det var han som ville manifestera sin närvaro, och att det var med honom jag hade kontakt.
Strax därefter kom dock andra besökare "in", och någon meddelade mig att jag nu alltid stod i direkt förbindelse med någon som följt mig sedan många många tidsåldrar, och han skilde sig från de andra i det att han var
"en tanke, inte ett väsen,
men så var det inte alltid"
Jag fick veta att han skyddat mig många gånger, och skulle sätta mig i förbindelse med några från mitt tidigare liv som varit min familj.
(Jag fick många exempel på hans ständiga närvaro, men vill inte berätta om hur kontakten var, eller hur han konkret hjälpte mig)
Den natten, efter att jag och häxsystern lämnats ensamma och de andra gått hem till sitt, jag sov ofta över hos henne, pratade vi om det som hänt och jag försökte att hantera de ljudmanifestationer jag hört.
Jag kan berätta hur mycket som helst om min tid i Wicca. Jag kan berätta om alla besök vi fick, även nattetid, hur manifestationerna även kom att bli fysiskt plågsamma. INTE med mig eller min häxsyster som villiga deltagare. En natt vågade vi inte somna, vi låg i samma säng med hårt uppdragna täcken och befallde närvaron att ge sig av.
En natt vaknade jag av att jag upplevde att någons hand rörde vid mitt ben utanpå täcket, och jag sprang upp, tände överallt i lägenheten och tillsammans lämnade min vän och jag stället tills morgonljuset kom.
Men jag fick tillgång till verktyg som tog hand om detta, främst vad jag lärde mig av andra. Men mest av min egen auktoritet som ökade, i samma takt jag mer och mer suddade ut linjen mellan vår värld och den andra världen, i enlighet med de plikter och de intressen jag som häxa, hade.
Som sagt, jag har mycket att berätta, hur jag alltmer kom att bli säker i min roll, och orädd för det "övernaturliga".
Men.
Jag höll på att andligen dö, i meningens sanna betydelse.
Och vad jag menar med det, ska jag berätta i del 3.
/Nephele
I den relativt lilla stad där vi bor, (ca 50 000 invånare), så kunde vi erbjuda det mesta i andlig väg åt den som törstade.
Folkkyrkan (Svenska kyrkan), alla frikyrkor, katolska kyrkan, New Age-lokaler, samt Sveriges då första öppnade satanistkyrka (tror det var -98).
När man står på ett visst ställe nere i centrum, har man olika kyrkor i alla riktningar, som om man befann sig på en skärningspunkt. Det var något jag ofta tänkte på och förundrade mig över, för relationerna mellan kyrkorna var inte så odelat goda då.
Det var stora konflikter mellan stans dominerande frikyrka som höll till mitt i centrum, och satanisterna som hade för vana att hamna i ständiga konflikter med pastorsparet (en gång av det mer handfasta slaget, då pastorsfrun helt sonika kastades in genom ett butiksfönster av en uppretad satanist, som man väl får förmoda inte gillade tanken på att bli omvänd)
Det fanns vissa häxor som hade sina kontroverser med dem också, men inga i vår "krets".
Vi tyckte snarast det var intressant, jag och min närmaste häxsyster ville veta mer om deras ideologi och satt på Stadsbiblioteket och letade upp dem via deras hemsida, där även telefonnummer fanns.
Det var inte svårt att få tag i dem, och de var mer än villiga att svara på frågor.
Ja, ledaren hälsade på hemma hos mig i min lägenhet och tillbringade en hel kväll och tidig natt med att diskutera och bolla tankar, insikter, motsatta förhållningssätt och mycket mer. Även häxsystern var med.
Det slutade inte på något sätt med att någon var "omvänd" åt endera hållet, men berikande var det att få veta hur han och hans övriga grupp tänkte.
Så, sökte vi då deras "visdom"?
Ville vi ha den, bli en del av den, kände vi oss "hemma" med dem?
Nej, inte alls. Vi ville bara VETA.
Själva var vi vithäxor och inte svarthäxor, (svarthäxor och satanister brukar annars "leka bra ihop".)
Hur ser man om någon är en vithäxa?
Det tydligaste tecknet är pentagramet hon/han i regel bär runt halsen i silverkedja.
På en vithäxa är tecknet sådant att EN av de femuddiga stjärnspetsarna sticker upp.
Hos en satanist är det upp och ner, reversed, inversed, två av uddarna sticker upp.
Det ska symbolisera en bock med horn.
Jag hade en bok av en författare, "Pentagram, Maktens portal" (1988) av Dénis Lindbohm, som förklarade det oändligt avancerade system som finns inbyggt i denna enkla symbol (pentagramet).
Tänker inte dra det för er, vad jag minns, utan det jag skrivit ovan räcker gott och väl.
Ju mer jag gick in för detta, Wicca, desto mer ökade de andliga aktiviteterna runt mig och de närmast mig. Jag lovade att berätta om vad som hände första kvällen/natten efter min och min väns initiering till häxor.
Det var endast vi tre som på kvällen gick iväg till berget, ganska undanskymt, svårt att veta vägen dit, men högt, och väldigt centralt.
Det var häxan och de två noviserna som nu skulle vigas till häxor.
Eftersom Wicca har många inriktningar och traditioner, vill jag för tydlighetens skull säga att jag tillhörde eklektisk Wicca, med mycket tydliga inslag av Gardneriansk Wicca.
Att arbeta skyclad (naken) var helt frivilligt, oftast gjorde vi det inte alls.
Gerald Brosseau Gardner (1884-1964)
När vi efter ceremonin på berget, som var mycket mäktig och effektfull, vände tillbaka till min närmaste häxsysters stora lägenhet, väntade två personer där, den synska tjejen och den jordbunden mannnen. Nu var det fest!
Vi lyssnade på "häxmusik", som "The calling of the Goddess", en speciell "häxlåt" som jag ärligt inte vet om jag minns titeln rätt på. Den är suggestiv, med upprepande verser och refränger, och vacker. Oerhört vacker. Lång som ett hypnotiserande mantra och perfekt vid sabbater.
Med rökelsen brinnande i lägenheten, och levande ljus utspridda här och var fulländades harmonin av några vedträn i den öppna eldstaden.
Men det skulle bli en kväll helt annorlunda än vi tänkt oss.
Först tog vi fram ett Ouidjabräde, (vi gjorde senare alltid egna, eftersom de då blir kraftfullare), och först var alla delaktiga.
Sedan kände jag att "markören" stannade, ville inte röra sig. När jag frågade om den ville avsluta, gick den direkt till "nej".
Den synska tjejen fick ett infall och frågade om den ville att bara jag skulle "föra", och då gick den lika hårt och snabbt till "ja".
Så jag tog över själv, ännu inte van vid just den personliga aspekten, och jag fick genast kontakt.
Jag försökte fråga om dess namn, men den ville inte svara.
Det skulle ännu dröja ett tag innan min intuition samverkade med vissa av "besökarna", dock långtifrån alla.
Likaså skulle det dröja innan jag inte längre behövde något "bräde" för kntakt med den andra sidan.
Min mediala känslighet växte hela tiden, och jag försökte stävja rädslan med högmod.
"Det krävs speciella människor för att hantera sådant här, varje gång jag känner rädsla är det tecken på okunskap, och denna måste genast överbryggas".
Tillbaka till initiationskvällen.
I rummet fanns en korgstol, som ingen använde. Den stod en bit ifrån bordet, men vi var alla posterade i soffan eller på knä intill bordet.
Plötsligt hör vi hasande steg mot korgstolen, och stelnar alla till. Ett hårt knakande hörs i korgstolen när någon tungt slår sig ner, och utandas en suck som..jag kan inte beskriva den i ord.
Avgrundsdjup, trött, avgjort manlig. Som från en mycket gammal man.
Brädet lät mig meddela att det var han som ville manifestera sin närvaro, och att det var med honom jag hade kontakt.
Strax därefter kom dock andra besökare "in", och någon meddelade mig att jag nu alltid stod i direkt förbindelse med någon som följt mig sedan många många tidsåldrar, och han skilde sig från de andra i det att han var
"en tanke, inte ett väsen,
men så var det inte alltid"
Jag fick veta att han skyddat mig många gånger, och skulle sätta mig i förbindelse med några från mitt tidigare liv som varit min familj.
(Jag fick många exempel på hans ständiga närvaro, men vill inte berätta om hur kontakten var, eller hur han konkret hjälpte mig)
Den natten, efter att jag och häxsystern lämnats ensamma och de andra gått hem till sitt, jag sov ofta över hos henne, pratade vi om det som hänt och jag försökte att hantera de ljudmanifestationer jag hört.
Jag kan berätta hur mycket som helst om min tid i Wicca. Jag kan berätta om alla besök vi fick, även nattetid, hur manifestationerna även kom att bli fysiskt plågsamma. INTE med mig eller min häxsyster som villiga deltagare. En natt vågade vi inte somna, vi låg i samma säng med hårt uppdragna täcken och befallde närvaron att ge sig av.
En natt vaknade jag av att jag upplevde att någons hand rörde vid mitt ben utanpå täcket, och jag sprang upp, tände överallt i lägenheten och tillsammans lämnade min vän och jag stället tills morgonljuset kom.
Men jag fick tillgång till verktyg som tog hand om detta, främst vad jag lärde mig av andra. Men mest av min egen auktoritet som ökade, i samma takt jag mer och mer suddade ut linjen mellan vår värld och den andra världen, i enlighet med de plikter och de intressen jag som häxa, hade.
Som sagt, jag har mycket att berätta, hur jag alltmer kom att bli säker i min roll, och orädd för det "övernaturliga".
Men.
Jag höll på att andligen dö, i meningens sanna betydelse.
Och vad jag menar med det, ska jag berätta i del 3.
/Nephele
tisdag 28 juni 2011
Min tid som häxa (Del 1)
1994 ledde jag ett wiccanskt bröllop. På grund av vädret firades högtiden hemma hos mig, alltså drog jag Cirkeln där med min Attamé (*se ordförklaringar längst ner), och inom denna (cirkeln), vigde jag två vänner tillsammans. En man och en kvinna. Själva ceremonin var lång, med vissa traditionsenliga innehåll, samt andra som tillägg då det gällde ett bröllop.
I mina uppgifter som ÖP, ingick detta, bl a. Det var något jag med glädje gjorde.
Det är inte juridiskt bindande, liksom inga frikyrkor har vigselrätt. Det är endast en ceremoni, men viktig för den som tror.
Dock finns det en mycket väsentlig skillnad mellan wiccanska vigsellöften och de man avger inom kyrkan och borgerligt, (för att en vigsel ska räknas som juridiskt giltig i detta land måste man gifta sig borgerligt eller i Svenska Kyrkan, men många som tillhör t ex en frikyrka har ett "dubbelt bröllop". Detta för att de i regel vill visa upp sin kärlek och sitt val inför Gud och församlingen).
Den mest markanta skillnaden är att inom Wicca, är bröllopet giltigt så LÄNGE BÅDA ÄLSKAR VARANDRA.
Så länge man älskar sin partner, är man gift.
Mot slutet av ceremonin, knöt jag ceremoniellt och symboliskt ett sidenband om brudens och brudgummens handleder, knöt ihop dem försiktigt, samtidigt som jag ställde mina frågor och de gav sina svar. Sedan gav jag dem min "blessing" med Attamén och den femfaldiga kyssen. Och..förstås...förklarade dem gifta.
Ett stort bett av 90-talet var jag alltså wiccan, vad som i vardagslag kallas "häxa".
Jag var strax efter 20 när jag initerades, tillsammans med en annan novis, på ett högt berg, av en häxa. Någon gång längre fram, när jag skriver mer om det ockulta, så ska jag beskriva vad som skedde senare under den kvällen. Den var minnesrik, kan jag säga.
Som wiccan hade jag en egen Cirkel, dvs var solitär, samtidigt som jag hade en coven med min bästa vän och en större med både män och kvinnor och jag gick så helhjärtat jag kunde in för min uppgift. I början var jag både livrädd och skuldtyngd, men med tiden kom jag att förneka skulden och intensivt ägna mig åt min tro.
Eftersom andekontakter var en naturlig del av vår vardag, hade jag ett eget "Ouidja-board" och ett som vi använde tillsammans. Men "bordet" som vi kallade det, brukade föredra att jag ensam ställde frågor och var den enda som hade fingret på markören, på så sätt kom jag att fungera som språkrör för de andra, levererade medelanden, fick många egna, och vi återknöt till kontakter från tidigare liv. Ofta efter dessa sessioner, var vi trötta och brukade somna efter en stund om det var natt.
Vi var ofta hemma hos min häxsyster, som både varit den som vigt in mig och uppgraderat mig till ÖP.
När jag tänker på det...var som en liten vattenvirvel. Det började med mig och min syster, där fanns centrum. Sedan spred sig ringarna sakta utåt, men totalt sett var vi sex stycken i vår lilla lokala umgängeskrets, där vi bevarade våra hemligheter utåt.
Av dessa sex fanns en man som var helt jordbunden, dvs helt opåverkad av andliga aktiviteter, och en lite yngre kvinna, som var synsk. Ingen av dessa två var medlemmar i någon Coven.
Kvinnan var till stor hjälp för mig, när jag började kunna förmedla budskap, utan att behöva "andebrädet" . Jag växte också hela tiden i min mediala känslighet, snabbare än jag hann med mentalt utan att "crack".
Jag arbetade flitigt med Book of Shadows,och med att vidareutveckla både mina magiska färdigheter samt ta hand om mina verktyg.
Väl i minnet hade jag ord som yttrats under min häxinitiering: "Lovar du att aldrig missbruka Kraften eller föra hemligheter vidare, må dina magiska verktyg isåfall vändas till vapen mot dig?"
Det var aldrig meningen att jag skulle bli en en solitär häxa, utan bara medlem av en större coven.
Men det blev tre varianter, tack vare de budskap jag mottog från den andliga sidan.
Det var också så jag fick mina andliga namn.
Jag dyrkade Gudinnan med de tiotusen namnen, men aspekten Aradia kom att bli den jag fokuserade på.
Hon dök ytterst sällan upp under de ockulta andliga sessionerna, och när hon väl gjorde det blev det en nästan vördnadsfull stämning bland oss.
Hon gav mig namnet "Isis Aradia".
"Åå, du fick HENNE som tilläggsnamn!!", sa min vän förvånat. Jag var inte ens ÖP än, och då var det tydligen ovanligt med mer än ett magiskt namn. Det skulle dock visa sig bli ännu "bättre".
Eftersom jag hade rötter som gick låååångt tillbaka, bestämde jag själv att mitt magiska häxnamn skulle vara Öktu, eftersom jag varit henne tidigare.
Det var jag.
För att jag skulle minnas mitt förflutna, bokstaverade bordet tydligare än någonsin:
"Ympa bolmört med blod, gnid in, minns"
Jag förstod inte, och min vän blev helt stel.
Hon förklarade denna örts egenskaper och hur den typen av örter använts av häxor tidigare, men att hon aldrig hört talas om att det skulle blandas med BLOD.
Hursomhelt, jag var alltså en mycket aktiv häxa, och vi hade kontakt med andra covens och vår nyfikenhet och oräddhet gjorde att vi sökte oss till många olika slags människor.
/Nephele
-------------------------------------------------------------
Ordförklaringar
ÖP=Översteprästinna
Coven=häxgemenskap, grupp
Attamé=magisk dolk, med "avslipad spets", dvs den får inte vara vass
Solitär=häxa som arbetar ensam
Book of Shadows=den hemliga bok där häxan skriver ner formler, recept, allt som har med hennes magiska arbete att göra samt sabbaternas och esbaternas olika fokus mm
lördag 25 juni 2011
Jag sade i min ångest: Alla människor är lögnare
Jag blev kristen när jag var cirka 20 år. Jag hade då levt ett liv i sus och dus, och kände mig utanför det mesta. Jag var kritisk mot mina föräldrar, mot skolan, mot samhället, mot allt. Jag hade mycket ångest och försökte bedöva det på många olika sätt, även på kemisk väg.
Jag drogs till de utstötta. De annorlunda. De som inte är "svenssons". Jag trivdes inte med dem som är "vanliga" eller "etablerade". Jag kände mig så annorlunda och jag sökte mina egna vägar.
En dag läste jag Bibeln och blev träffad av det som stod där. Jag insåg att "Om detta är sant så är jag förlorad, för jag lever inte rätt". Men så läste jag många ord av Jesus, där han säger "Den som tror på mig..." Han säger t.ex: "Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet." (Joh 5:24). "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör" (Joh 11:25). Och jag kom till tro. Jag blev en kristen.
Men blev jag en helt annorlunda människa? Jag förändrades inuti, och jag fick en del nya värderingar. Jag började förlåta dem som jag var så bittra emot, både föräldrar och samhället. Och när jag började förlåta så var det som om en stor börda lättade ifrån mig. Jag var både förlåten, och kunde förlåta andra. Men visst är livet fortfarande fullt av mörker och ångest ibland. Livet är inte som en stor smiley bara för att man är kristen.
Då, när jag precis blivit kristen, fann jag en bibelvers som jag tyckte stämde så bra in på mig. Det blev liksom "min" psaltarpsalm. Det är psaltaren 116. Där står bl a
"Du har räddat min själ från döden,
mitt öga från tårar, min fot från fall.
Jag skall vandra inför HERREN i de levandes land.
Jag tror, därför talar jag, jag som plågades svårt,
jag som sade i min ångest: "Alla människor är lögnare."
Hur skall jag kunna återgälda HERREN
alla hans välgärningar mot mig?"
Gud bryr sig om också de som kommit mycket långt bort ifrån Gud,
de som känner sig utstötta och annorlunda.
De som går sina egna vägar.
De som har ångest och tycker att alla människor är lögnare.
Bibelns Gud är inte till endast för de människor som är på ett visst sätt,
och han är full av kärlek och förlåtelse.
/Shadow
(bilder tecknade av Shadow)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)