Min katt har fått tillbaka sin kattböld. Den får kattbölder ibland som ett resultatet av (tror jag) slagsmål med grannens katt. De är förvisso vänner också. Ännu en gång måste han gå omkring med tratt, såres måste tvättas, och han gnäller om nätterna eftersom han är en utekatt som vill gå ut som vanligt. Ibland tar jag med honom ned till källaren för att aktivera honom lite. Antibiotikan gillar han inte.
Min katt förstår inte, från sitt perspektiv, att det tillfälliga lidandet är gott för honom. Om jag bara släppte ut honom som han är, obehandlad, hade det kunna bli värre med kattbölden. Svåra infektioner kan leda till att man måste amputera eller avliva en katt. Nu måste han leva ett mycket begränsat liv, med tratt, mediciner och utegångsförbud under en tid. Han förstår inte sitt eget bästa, men resultatet av min och frugans omsorg om honom är gott, även om han inte förstår det.
Är det inte också så i det kristna livet? Det är så lite vi förstår om vad som är gott och nyttigt för oss. Ibland förstår vi först efteråt att ett lidande eller en motgång har varit nyttigt för oss. Ibland förstår vi det nog först i evigheten. Paulus tycktes göra bedömningen att det nog var bäst för honom själv, och kanske även för Guds rikes utbredning, att hans "törntagg i köttet" togs bort. Han bad därför tre gånger till Gud om den saken, med uthållig bön i tro. Men han fick svaret "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet." (2 Kor 12:9). Han förstod även att törntaggen i köttet, den "satans ängel som slog honom i ansiktet", gavs åt honom för att skydda honom från högmod som kunde uppstå som ett resultat av extraordinära uppenbarelser från Gud. Gud gjorde en annan bedömning än Paulus först gjorde.
Om Gud hade gjort så som Paulus ville när han bad, hade Gud inte haft omsorg om honom. Om jag skulle släppa ut min katt utan tratt, obehandlad efter en kattböld, så skulle det inte vara gott för katten. Likväl vill jag ju veta vad katten vill och tillmötagå dess behov. Gud vill också att vi uttrycker våra behov till Honom och förlitar oss på hans hjälp i allt: "Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er" (1 Pet 5:7). Eftersom han vet vad vi behöver och eftersom han har omsorg om oss, skall vi inte förminska och förneka detta och tänka "Gud är nog inte intresserad", "Gud bryr sig inte", "Gud vill mig inte gott", "Gud vill nog inte höra". Vi inbjuds inte bara att försiktigt "hinta" om vad vi behöver, utan att i hjärtats tro och bön "
kasta alla våra bekymmer på honom".
Det gjorde alltså Paulus när han kände törntaggen i sitt kött. Men han visste inte vad som var bäst för honom.
Det är en fråga om perspektiv. Gud har ett bättre perspektiv på vad som är gott för oss än vi själva har. Vad vet vi om vad som är gott för oss? Vi är ju inte Gud den allsmäktige och allseende, som råder med vishet över allt. För
en kristen kanske det är gott och nyttigt att bli påmind om att man inte skall förlita sig på rikedomar genom att rikedomarna plötsligt tas bort. För
en annan kristen kanske det är en viktigare lärdom att ha rikedomarna kvar för att han eller hon skall lära sig att förvalta dem rätt i enlighet med Guds ords undervisning, till Guds ära och andra människors nytta.
David som skrev "Herren är min Herde" (Psaltaren 23) var själv en herde som ung. I psalmen beskriver han hur Gud, som är större och vet bättre än David, har omsorg om honom och välsignar Honom mitt bland olyckor och förföljelser. Davids liv kännetecknades av kors och lidanden. Det är inte särskilt långa tider i Israels historia som allt har stått väl till med saker och ting. David stred mot Goliat och filisteerna, förföljdes av kung Saul, utsattes för komplotter, uppror, förakt och svek. Även hans eget hjärta bedrog honom så att han syndade svårt. Genom allt detta hade Gud omsorg om David, som en Herde, och gav honom vila, vatten, mat, beskydd, trygghet, tröst, räddning, nåd, välsignelse, godhet. förlåtelse osv. (Ps 23)
Bilden av Gud som en Herde är inte unik för David. Fäderna, som var boskapsskötare, hade använt den tidigare, t.ex. Josef som bekänner att Gud är "den Gud som mina fäder Abraham och Isak har vandrat inför, den Gud som har varit min herde från min födelse ända till i dag" (1 Mos 48:15). Gud är inte en Herde endast för kung David.
Jesus säger att det är
han som är den egentlige Herden.
"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren." (Joh 10:11).
Det är ett orubbligt löfte. När Jesus säger att vi skall gå ut i "hela världen" och predika evangelium "för hela skapelsen" så är ju vi själva inkluderade. Eftersom Jesus har dött för alla har han dött för mig och dig. Evangeliet utlovar Guds fria och fulla förlåtelse genom Jesus. Det är nog för oss att ha evangelium. Det är det som är det centrala som kastar ljus över allt annat. Det är nog för oss att veta att Guds egen Son har gått i döden för syndare och betalt det pris som vi aldrig har råd att betala, och att han även mitt i lidanden, sjukdomar, förföljelser, motgångar, förakt, förtal, sorg, ångest, förnedring osv är en god Herde för oss. Gud är också allsmäktig och kan rädda oss ur de svåraste faror och hot när vi ropar till honom, liksom han gång på gång räddade Paulus och profeterna ur svåra faror.
Gud utför ett pågående arbete i de troende. Han helgar oss. Men rättfärdiggörelsen och helgelsen skall vi inte blanda ihop med varandra. Frälsningsverket är helt färdigt genom Jesus. Gud helgar oss genom sitt Ord, sin Ande, i medgång och motgång, och vi förstår det inte. Vi kan inte begripa det. Som David son, Salomo, den visaste av dem alla, skriver:
"Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden." (Pred 3:11).
"då insåg jag att alla Guds verk är sådana att människan inte förmår fatta vad som sker under solen. Ty hur mycket människan än bemödar sig med att utforska det, förstår hon det ändå inte. Även om den vise säger sig förstå det, kan han ändå inte fatta det. " (Pred 8:17).
"Liksom du inte vet vart vinden far eller hur benen bildas i moderlivet, så förstår du ej heller Guds verk, hans som gör alltsammans." (Pred 11:5).
Min katt behöver inte, och kan inte, förstå - just nu - att det är viktigt att ha tratt, stanna inomhus och äta antibiotika. Den gnäller en tid och blir frisk eftersom jag har omsorg om den. Och vi alla som hotas av dödens realitet och förskräcks av den, måste påminna oss om att Jesus Guds Son har kommit för att "befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv." (Heb 2:15). I ljuset av det är inte döden död, utan vi kan instämma med Paulus som skriver: "Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst." (Fil 1:21) och "Herren skall också rädda mig från alla onda anslag och frälsa mig till sitt himmelska rike. " (2 Tim 4:18).
Vi kan också instämma i nattvardspsalmen "Jesus Kristus är vår hälsa" [
länk till en version av psalmen].
Nu sitter min katt otåligt och ångestfylld och väntar och förstår inte att jag snart kommer och hjälper honom. Jag förstår kattens behov, in synnerhet när den ropar gång på gång, men katten förstår inte mitt språk, mina tankar, och i vilken ordning saker och ting skall ske. När den är sjuk förstår den inte att den måste stanna inomhus. När den vant sig vid att vara inomhus får den plötsligt komma ut. Den saknar perspektiv och kunskap eftersom den är katt.Så är det väl också med Guds barn och den gode Herden.
