Anfäktelser och tvivel (ljudfil)

Länk till ett mycket bra föredrag från Lutherska Bekännelsekyrkans ljudarkiv:

"Hur skall jag övervinna anfäktelser & tvivel" (mp3)

Föredraget behandlar olika typer av anfäktelser och tvivel, i synnerhet tanken att Gud inte skulle vilja eller kunna förlåta dig. Mycket bra och uppbyggligt föredrag.

"Anguish", digitalt konstverk av OneiromancerNJV.

/Göran

Om Bibeln (5)

Mer om Bibeln:

• Hela Bibeln, från första Mosebok till Uppenbarelseboken, handlar om Jesus. Det står i Lukasevangeliet att Jesus efter sin uppståndelse "började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna" (Luk 24:27). Gud är huvudpersonen i Bibeln och skall vara huvudpersonen i våra liv. Gud är den som styr och råder över allt och det finns ingen annan Gud än Herren. Bibeln innehåller frälsningshistoria och berättar för dig hur just du blev fri från synden och fördömelsen genom Guds väldiga gärningar genom historien. Du är alltså, tillsammans med alla människor, objektet för Guds outgrundliga och väldiga kärlek, som kommer till uttryck genom Jesus Kristus. Att Jesus blod utgjöts för dig innebär att Guds blod utgjöts för dig.
• Bibeln är den enda boken i historien som lär ut klart och tydligt följande tre saker:
  1. Att Gud är 100 % helig, bestraffar synden och inte överser eller glömmer den.
  2. Att Gud är 100 % kärlek, självuppoffrande, nådig, förlåtande, god och förbarmande och hellre tar synden på sig själv än låter sina skapade varelse som blivit fientliga varelser går förlorade. Evangeliet predikas för vår skull, för att det gäller oss.
  3. Att varje människa som tar emot det som Gud säger oss i sitt ord kan vara 100 % säker på sin frälsning. Detta är möjligt eftersom frälsningen inte beror på oss, utan på Gud och Guds gärningar. Där fattades inget. Jesus är det fullkomliga översteprästen, som det står i Hebreerbrevet.
  Dessa tre saker uppenbaras i Jesu lidande, död och uppståndelse. På Jesus kors bestraffades alla synder. På Jesus kors förläts alla synder. På Jesus kors lades de synder som du annars skulle straffas för på domens dag då Jesus kommer åter och därför kan du vara säker på din frälsning. Alla andra religioner lär att människan måste göra olika saker för att bli frälst. Alla andra religioner innehåller ett tydligt element av osäkerhet kring frälsningen. Muhammed säger de var en förebild och nästan perfekt i sin fromhet, men ändå visste han inte hur det skulle gå för honom på domens dag. I Koranen står det
  

  "Jag är inte den förste av [Guds] sändebud och jag vet inte vad som skall ske med mig och med er. Jag följer bara det som uppenbaras för mig; jag är ingenting annat än en varnare, [som varnar] klart och entydigt."  (Sura 46:9).

  Och i en högt ansedd Hadith (tradition) säger Muhammed angående en nyligen av sjukdom avliden man (eng övers):
  

  "As to him, by Allah, death has overtaken him, and I hope the best for him. By Allah, though I am the Apostle of Allah, yet I do not know what Allah will do to me" (Sahih al-Bukhari, Volume 5, Book 58, Number 266).

  Kristen tro och Islam skiljer sig också mycket åt vad gäller en enskild människas relation till Gud. Inom Islam finns en viss distans till Gud, och inte samma nära intima relation som inom kristen tro. Det är inte en tillfällighet att Islams Gud, som sägs ha 99 olika namn, inte heter Kärlek eller Fader. Inom kristen tro lyfts vi in i Guds familj och Guds kärlek och får bedja "Abba" ((det familjära ordet för fader) till Gud. 
• Varje människa - kristen, muslim eller av annan religion - kan ju också gå till sig själv och ärligt ställa frågan "Om Gud skulle döma dig efter dina gärningar, skulle du komma till paradiset eller dömas ifrån det?" En kristen kan svara "Ja, jag kommer till himlen, annars säger jag ju att Gud ljuger i Skriften när det står:
  

  'Gud har köpt oss med sitt eget blod' (Apg 20:28)

  och när han säger
  

  'Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. '(2 Kor 5:19)

  och
  

  'Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag." (Apg 13:38-39)

Jesus hade ju 'kommit ner från himlen' (Joh 6:38), han 'visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud. ' (Joh 13:3). På alla sätt visade han att han var Gud. Han sa 'Allt vad Fadern har är mitt' (Joh 16:15). Han förlåter synder (Matt. 9:1-8; Mark. 2:1-12), Han tillbeds (Matt. 28:9; 28:17; Luk. 24:52; Joh. 9:38). Han är allsmäktig (Matt. 28:18-19; Joh. 13:3). Han skall döma världen (Joh. 5:22; Matt. 25:31-46; Joh. 5:22-23). Han har alltså Guds egenskaper och är sann Gud. Och ändå säger han:.

• 'Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Nej, just därför har jag kommit till denna stund." (Joh 12:27).

  På grund av att priset är så högt som har betalat för vår frälsning, kan en kristen vara säker på hur det skall gå på domens dag. En kristens frälsningsvisshet handlar i själva verket om att inte underskatta Guds färdiga gåva.
• Tror du detta så är ditt namn skrivet i det som kallas för "Livets Bok" i himlen. Det står skrivet:
  • "Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jord och himmel, och det fanns ingen plats för dem. Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna. Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och helvetet gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Döden och helvetet kastades i eldsjön. Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden. Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön." (Upp 20:11-15). 
  • "Medan jag såg på djuret sattes troner fram, och den Gamle av dagar satte sig ner. Hans kläder var snövita och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var av eldslågor och hjulen på den var av flammande eld. En ström av eld flöt ut från honom. Tusen gånger tusen tjänade honom och tio tusen gånger tio tusen stod inför honom. Han satte sig ner för att döma och böcker öppnades ...I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar, och han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte skall ta slut, och hans rike skall inte förstöras." (Dan 7:9-10,13-14). 
  • "Men gläd er inte så mycket över att andarna lyder er, som över att era namn är skrivna i himlen." (Luk 10:20). 
  • "Den som segrar skall alltså bli klädd i vita kläder, och jag skall aldrig stryka ut hans namn ur livets bok utan kännas vid hans namn inför min Fader och hans änglar." (Upp 3:5)

/Göran

Om Bibeln (3)

Ytterligare något om bibelläsning och Bibelns innehåll:

• Det är två budskap från första till sista boken i Bibeln: Lag och Evangelium. Lagen uppenbarar synden och lär oss vad vi skall göra, men den ger ingen kraft att hålla lagen. Det andra budskapet, evangelium, lär oss vad Gud har gjort för oss. Det budskapet gör att vi börjar älska Gud och vill göra hans vilja utan att vara pådrivna av hot eller prestationsångest. Lagen leder oss bara till högmod eller förtvivlan. Antingen får vi för oss att vi kan hålla lagen, och då blir vi stolta och högmodiga. Eller så upplever vi att vi inte kan hålla buden, och då blir vi förtvivlade och upplever att det inte finns något hopp eller någon utväg. Lagen rör sig inom människans område och är som ett fängelse. Evangelium å andra sidan, kommer från himlen och lär oss inte vad vi bör, kan eller skall göra utan vad Gud har gjort för oss, dvs att Gud har sänt sin Son till världen, som har försonat oss med Fadern i himlen genom att lida och dö i vårt ställe. Evangelium lär att frälsningen genom Jesus är helt färdig. Den som tror att frälsningen inte är fullbordad ärar inte Gud och tror inte på vad Gud säger. Alltså är Evangelium ett helt ljuvligt budskap som befriar oss från lagens fängelse och samtidigt avkläder oss all stolthet, högmod, självgodhet, lagiskhet, självrättfärdighet och berömmelse. Evangelium är berättelsen om Guds gärningar, där Gud ensam är huvudpersonen och gör allt. Evangelium berättar för oss om att Gud älskar oss så högt att Hans egen Son ställde sig i vårt ställe, blev vår broder, höll lagen, straffades och dog för våra synder. Enligt evangelium låg alla våra synder på Jesus och hans värdighet gavs åt oss, så att vi nu genom tron och dopet är helt iklädda Jesus rättfärdighet och ärver himmelriket helt fritt och gratis som en gåva. Lagen gör oss hungriga, trasiga, förtvivlade, vilsna och innestängda. Lagen är en spegel som visar vår synd. Evangelium visar hur all den synd som lagen avslöjar nu och för alltid är försonad genom Jesus. "Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord." (2 Kor 5:19).

Jesus i Getsemane

• Från den första till den sista boken i Bibeln beskrivs tempel och offer som centrala och återkommande teman. Från och med Abels offer och till och med det fullbordade offerlammet i uppenbarelseboken skildras försoningen genom Jesus ställföreträdande offerdöd på korset och hans uppståndelse. I första Mosebok skildras Guds uppenbarelseplatser, och sedan tabernaklet och templet och slutligen det himmelska templet. Även i detta skildras Guds närvaro och försoningen. Jesus Kristus ensam är det sanna offret, den sanna översteprästen som offrar sig själv, det sanna templet, och honom har vi del av, eftersom vi som tror på Jesus är hans kropp, hans tempel, iklädda hans död och uppståndelse genom dopet (Rom 6).
• I Bibeln finner vi två förbund. Lagens förbund och det nya förbundet i Jesu död och uppståndelse. Många ateister som inte tror på Bibeln brukar dra fram gamla bud och regler som gällde endast teokratin Israel, det gamla förbundsfolket, och menar att kristna måste hålla även dessa regler. Detta gör de för att de inte förstår att det finns två förbund och att de har olika syften.
• Bibeln är en bok, men också ett bibliotek av många böcker. Bibeln är en bok därför att den helige Ande är den som har skrivit boken (2 Tim 3:16; 2 Pet 1:19-21), och flera böcker därför att den helige Ande ingav innehållet genom utvalda profeter, evangelister och apostlar. Den kristna tron bygger uteslutande på undervisningen i dessa böcker, som handlar om Jesus (Ef 2:20)..
• Bibeln innehåller 66 böcker som är skrivna av 40 olika författare under en tidsperiod av ca 1500 år. De var av olika klasser och bodde på olika platser. De skrev i olika genrer, såsom poesi, historia, sånger, liknelser, undervisningsbrev, profetior osv. Människor som inte vill omvända sig och tro på Bibelns innehåll brukar ofta blanda ihop dessa genrer eller inte ta hänsyn till dem alls. De kan t.ex. ta några ord från psaltarens sånger och tala om dem som om det vore astronomisk undervisning, eller läsa första mosebok som en symbolisk myt. Det är dock inte svårt att se vilken genre varje bok eller kapitel utgör.  

/Göran

Bibelns budskap i sammanfattning

Sidan 52 av Papyrus 66 (P66), handskrift av Nya Testamentet från
ca år 200 e kr som innehåller Johannesevangeliet.

Bibeln innehåller inte endast ord från människor, som vissa otroende och sekulariserade människor tror. Att tro att Bibeln bara innehåller ord av människor är som nästan samma sak som att säga om Jesus "Är det inte snickarens son?" (Matt 13:55), "Är han inte Josefs son?" (Joh 6:42). Man ser då bara till skalet och skenet, och inte verkligheten och sanningen. För Bibeln skrevs av människor men är Guds ord, och Jesus växte upp hos en snickare, men är Guds Son - Gud som kom till jorden, antåg vår natur och föddes av en jungfru.

Bibeln är alltså inte bara en bok skriven av människor, utan Guds eget ord. Bibeln är ett bibliotek bestående av 66 böcker skrivna under en period av omkring 1500 år, av 40 olika författare som kom från olika klasser och hade olika professioner. Den är skriven på 3 olika språk. Alla författare drevs av Guds Ande, så det är Guds eget ord. Alla författare lämnar oss samma budskap om vi ser till boksamlingens helhet. De pekar alla mot Guds Sons frälsningsverk, Guds Sons lidande, död och uppståndelse, att Gud älskar oss så mycket att han sände sin enfödde Son för att frälsa våra själar från evig förtappelse. Skrifterna meddelar oss att Gud var i Kristus och försonade hela världen med sig själv, som Paulus skriver (2 Kor 5:19).

I mer detalj berättar boksamlingen om Skaparen och skapelsen, om syndafallet och löftet om frälsning, om de gufruktiga i forna tider, och om de ogudaktiga, hur endast några få höll sig till löftet om frälsning och hur många följde sin syndiga natur, precis som det är i våra dagar. Vidare berättar Skriften hur ondskan växte på jorden, till dess hela jorden var uppfylld av våld, tyranni och ytlighet. Människor levde för det som fanns för ögonen, de gifte sig och blev bortgifta, åt och drack, utövade våld och stod emot Guds Andes vittnesbörd. Ondskan växte tills dess endat en man och hans familj fruktade och älskade Gud. Gud varnade människorna under 120 år för vad som skulle ske med dem om de inte omvände sig. Ändå lyssnade de inte utan drabbades av Guds rättfärdiga straff, och en syndaflod förstörde dem alla och allt skapat, förutom Noa och hans familj.

Vidare förmedlar skrifterna att Gud upprepade löftet om frälsning genom Messias, och hur detta löfte förmedlades från generation till generation, till Abraham, Isak och Jakob. Från dessa fäder kom sedan ett folk som Gud utvalde och välsignade. Han lovade att genom deras avkomma skulle Messias komma. Han befriade dem från deras slaveri i Egypten och förde dem genom öknen. Under 40 år vandrade de i öknen eftersom de var motsträviga och inte trodde. De prövades och fick hjälp av Gud. De klagade och knotade, men mättades med vatten ur klippan och manna och fåglar från himlen. De blev utan mat men led aldrig någon nöd, för Gud var med dem hela tiden trots att de hade svårt att tro och genom sin otro syndade svårt. Gud gav dem vidare Lagen på Sinai berg, och särskilda bud och förordningar som avsåg deras gudstjänst och liv. Han gav dem många bud som rörde deras yttre renhet och helgelse, avseende mat, högtider, strafflagar vid överträdelser, regler för levernet, gudstjänsten osv. Dessa förordningar hörde samman med det förbund som de ingick med Gud då de blev hans särskilt utvalda folk.

De gavs land, prästerskap och tempel. Deras leverne skulle avspegla Guds rike, deras tempel skulle avspegla försoningen genom Messias. Deras förbund innehåll regler och bud kring fysisk mat, fysisk krigsföring, ett fysiskt land, ett fysiskt tempel, fysisk offertjänst, fysisk bestraffning mot falska profeter och syndare osv.. Förbundet skiljer sig avsevärt från det nya förbundet som har andliga motsvarigheter och som får sin uppfyllelse i Jesus försoningsverk för mänskligheten.

Skrifterna ger vidare vittnesbörd om hur olydigt och motsträvigt folket var,  hur ofta de avföll till otro och avgudadyrkan. Ja redan efter att de förts ut ur Egypten var de motsträviga, och detta fortsätter under profeternas tid och ända tills Messias ankomst. Deras strävan hade vid den tiden tagit sig nya uttryck. De ville vara trogna Gud och inte ha avgudar, men eftersom de inte hade tron på Gud och kärlek till honom i sina hjärtan glömde de Messias och kände inte igen honom när trädde fram och predikade förlåtelsens budskap för dem, förlåtelsen genom Messias. I sin strävan att inte ha avgudar blev de avgudadyrkare eftersom de lyssnade till utläggningar av Skriften istället för Skriften. De hade satt sina fäder och skriftutläggare över Guds ord. De strävade efter att upprätta sin egen rättfärdighet och underordnade sig inte den rättfärdighet som kommer från Gud.

Därför utlämnade de Messias till hedningarna för att de skulle straffa honom till döden, för vid denna tid hade rätten att ge dödsstraff tagits ifrån dem och landet var ockuperat av det romerska imperiet. I sin fanatism såg de till att Messias dog, och genom detta uppfylldes de heliga Skrifterna om Messias, som hade förutsett att detta skulle ske och att Gud genom detta skulle välsigna hedningarna, dvs alla folkslag. De skulle tillsammans med det utvalda folket bli del av Guds folk och få evigt liv. På detta sätt skulle det sanna Israel utgå ur det jordiska Israel, och både judar och hedningar bli del av Israel under den tid Gud insamlar sina barn från hela världen.

Genom fiendeskapen mot Messias, hans utlämnade och död, vände Gud allt till världens frälsning. Det folk som Gud utvalt strävade av egen kraft att bli rättfärdiga, och deras synd mot Gud visar hur syndiga alla människor är på jorden som strävar av egen kraft att bli rättfärdiga inför Gud. När han led och dog syntes han vara besegrad också av de onda andemakterna som avskydde och fruktade honom, men genom att han dog förläts alla synder på jorden och Satan och andemakterna förlorade sin makt över själarna. Guds Son blev ingen martyr. Han valde att ge sitt liv på detta sätt. Han hade makt att förhindra det, men han hade också makt att ge sitt liv och ta det tillbaka. När detta skedde straffades alla synder, och förläts alla synder. Den avfallne lögnaren och åklagaren Satan, som likt en ondskefull åklagare alltid kunnat hänvisa till människans synd och att Guds lag måste uppfyllas, förlorade all makt och rätt att anklaga. För genom att synden är försonad är Satans hänvisning till Guds lag helt kraftlös. Den som tror sätter sitt hopp till Gud, som försonat hela världen med sig själv. Satan lurades i sin egen ondska, ty hatet hindrade honom att se Guds vishet och kärlek som framträdde i full kraft genom Jesus. Det är Gud som styr och råder över allt. Guds Son bar Guds vrede över synden på korset, för vår skull. Han blev en förbannelse för vår skull. Han dog som en syndare fast han var utan synd. Han gav oss barnaskapet hos Gud och rätten att likt söner ärva Guds rike, för vår synd är hans, och hans rättfärdighet är vår. Vem kan nu anklaga Guds utvalda som tror på Messias, Frälsaren, Guds Lamm som borttar världen synd? Att inte tro är att underskatta och underkänna Guds frälsningsverk, Guds största gärning i historien. Det är att underskatta Guds Sons liv och blod, som är vår tröst, vårt hopp.

Sedan Guds Son försonat hela världen med Gud uppstod han på den tredje dagen och satte sig på Guds högra sida i höjden, dvs han återgick till Guds tron, till allsmakten och härligheten, och han är likt Fadern allstädes närvarande och allvetande. Denne Guds Son, Jesus Kristus, utvalde särskilda sändebud eller apostlar som skulle fortsätta att förkunna Guds rike och nedteckna Guds ord, så att Guds folk skulle ha skrifter som tillsammans med det gamla förbundets skrifter är Guds folk rättesnöre och undervisning, ingivet av Guds Ande.

Därför är Bibeln en boksamling som berättar om Guds kärlek och frälsning som avser dig och mig, ja alla människor: För när Jesus sa "Gå ut och predika evangelium för hela skapelsen" då menade han att evangelium omfattar och är ämnat åt hela skapelsen, dvs dig, mig och alla människor. De har rätt att höra evangelium eftersom Guds Son har lidit och dött för oss och dem. Gud förklarar den rättfärdig som tror på vad Gud har gjort, och vars hjärtan genom tron klamrar sig fast vid det mot alla anklagelser. Nu när frälsningsverket är färdig är alla anklagelser falska, ja lögn och påhitt, hur sanna de än tycks vara för samvetet. De största av synder är redan försonade.

Bibeln lär klart och tydligt på hundratals ställen att Bibeln är Guds ord och inte människors ord. Så alla som säger att Bibeln bara innehåller ord av människor ljuger och talar i otro. De heliga Skrifterna som är samlade i Bibeln vittnar om Jesus, från första Mosebok till Uppenbarelseboken. Bibeln är boken om Guds väldiga gärningar, boken om Guds Son, Jesus. Bibeln skall inte behandlas som andra böcker. Den Gud som Bibeln talar om är Undrens Gud, allsmäktig, helig, kärleksfull, nådig. Bibeln är Guds bok.

Ingen annan bok har blivit så angripen och attackerad på otaliga sätt. Så är det också med Guds Son. Inget annat budskap har förvrängts så mycket. Det står det också i Jesajas bok i slutet av det 52:a kapitlet och i början av det 53:e kapitlet. Om du själv ogillar Bibeln så hör det förmodligen ihop med att Lögnens fader har ljugit för dig genom människor och genom din egen syndiga natur. För om du läste och trodde på det som står i Bibeln skulle du jubla och förkunna för alla människor att Gud är god. Skriften står i övrigt för sig själv: Gud behöver inte svara för dem som förvrider och förvänder Guds ord, lika lite nu som förr. Det var inte Guds fel att det fanns fariseer på Jesu tid, och det är inte Guds fel att det under hela den kristna kyrkans tid har funntis falska kristna och människor som på olika sätt missbrukar Guds namn. Att det t.ex. har funnits människor som bränner oskyldiga människor på bål, blir härskare i makt och rikedom, strider i korståg, bedriver otukt med barn och lär ut alla möjliga lögner i Guds namn, är frukter av Satans verk, för det är tydligt i strid mot Guds Andes vittnesbörd i de heliga skrifterna. Satan har outtröttligen angripen Skriften och den kristna kyrkan för genom Skriften och kyrkan förkunnas hans nederlag. Således hatar han Skriften och kyrkan över allt annat på jorden och angriper dem på alla sätt som finns - utifrån genom förföljelser och inifrån genom falska läror och ogudaktighet.

Men detta är ett tecken som ingen kan motsäga: Ingen annanstans, i ingen annan religion eller trosbekännelse, får du klart framställt dessa 3 tecken som gör Skriftens budskap helt unikt gentemot alla andra religioner och livsåskådningar:

1. Att Gud är 100 % HELIG och RÄTTFÄRDIG i sina domar, så att att han utifrån lagen dömer syndare och inte överser någon synd, inte heller synder i människans hjärtan. Gud dömer syndare för deras synd och låter ingen syndare komma undan, dvs inte någon människa alls, för vi är alla syndare. Detta finner du inte i någon annan religion, inte i hedendom, polyteistiska religioner, judendom eller islam. Deras Gud eller gudar framställs som överseende vissa syndare. Som om Gud skulle ge evigt liv åt människor utan att någon försoning har skett.

2. Att Gud är 100 % KÄRLEK, NÅD och FÖRLÅTELSE och fritt och helt gratis förlåter synder hos de största av syndare på grund av det återlösningsverk som Gud själv har åstadkommit genom sin Son, genom hans ställföreträdande lidande död och uppståndelse. Ja, han förlåter stora berg av synder som om  de aldrig hade funnits, även hos dem som är Guds och kyrkans största motståndare, som t.ex. Paulus. Frälsningen är inte ett skeende i dig. Det är inte först och främst en förvandlingsprocess. Frälsningen är redan färdig, på Golgata kors och i den tomma graven. Den är ett verk av Guds Son, och beror inte till någon del på oss. Detta finner du inte i någon annan religion, inte i hedendom, polyteistiska religioner, judendom eller islam. De lär alla att människan måste göra någonting, eller göra allting, trots att människan är en skapad varelse och syndig. De lär något som inte är möjligt, för ingen skapad varelse kan åstadkomma att synden tas bort eller att det finns anledning för Gud att förlåta.

3. Att syndare som tror detta kan ha 100 % FRÄLSNINGSVISSHET, och inte behöver leva i osäkerhet rörande sin framtida boning efter döden eller vid Jesu återkomst. De kan veta hur det skall gå på domedagen, för frälsningen är helt färdig. Jesus glömde inte någon synd när han tog den på sig och försonade den på korset. Frälsningen åstadkoms vid en utvald historisk tidpunkt, då profetiorna om Messias blev uppfyllda. Frälsningen beror till 100 % på Guds Son, och därför kan var och en som tror på detta ha 100 % frälsningsvisshet. Detta finner du inte i någon annan religion, inte i hedendom, polyteistiska religioner, judendom eller islam. De förmedlar alla ovisshet kring frälsningen och hur det skall gå på domedagen. Ingen av dem kan säga till dig det löftet "Om du dör inatt kommer du till himlen", men en kristen kan lova med absolut säkerhet "Om du dör inatt i tron på Guds Son som har försonat dig med Fadern så har du evigt liv och kommer inte under någon dom". En kristen har en sådan visshet angående domedagen att han eller hon likt de nytestamentliga kristna kan ropa och vädja "Marana Ta!" (det betyder "Vår Herre, kom!"). Guds Sons återkomst är en glädjedag. Domen har redan fallit. Guds Sons blod ropar för oss inför Gud, och gör oss helt fria, och därför ropar vi efter honom. Bruden längtar efter sin brudgum. Den kristna församlingen väntar på att bli förhärligad, och lik sin Frälsare. Men i alla andra religioner och livsåskådningar så söker människan själv komma in i ett rätt förhållande med sin skapare, genom gärningar, helgelse, lydnad, offer, ritualer, regler, uppoffringar, fastor, bud. Därför måste de alla vara osäkra. För så snart Frälsningen till någon del beror på människan upppstår osäkerhet. Ingen ärlig självrannsakande själ kan bestå provet när frälsningen beror på oss. Muhammed, Islams grundare, som enligt dem var nära perfektion i sin fromhet och gudsfruktan sade om domedagen att han inte vet hur det skall gå med hans själ. Och varje själ som inte sätter sitt hopp uteslutande till Guds ord och löfte, så finns osäkerheten och ovissheten om hur det skall gå på domedagen. Det som synes bara vara en liten spricka av osäkerhet mellan människan och Gud, blir vid närmare betraktande en stor och omöjlig avgrund, ett brinnande helvete mellan jord och himmel, och dörren till paradiset synes lika fjärran som månens sakta roterande omkring jorden. Dörren bara står där och säger att den finns, men kan inte nås av dig.

Läs de heliga Skrifterna. Läs din Bibel. I dem finner du Guds Son och hans försoningsverk. Skrifterna pekar alla mot honom och han finns överallt i dem, från första till sista sidan. Han finns avbilder i patriarkerna och fädernas liv. Han finns i templet och offren, i  löftena och profetiorna, i uppfyllelsen och förkunnelsen. De heliga skrifterna som är samlade i Bibeln innehåller liv, och ger liv,  eftersom Kristus finns i dem. Må det livet pulsera genom dig och det eviga livet som är utlovat i dem bli ditt.

/Göran

Dagen, Dagen, Dagen

Att döma sig själv

"Mig gör det ingenting att ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Ja, jag vill inte ens döma mig själv." (1 Kor 4:3).

Lägg noga märke till vad Paulus säger här. Domen över människor ligger inte i vår hand. Det är synd att intala sig att vi skall utföra Guds domar över människors hjärtan och handlingar.

När det gäller dömande så fnins det två diken som måste undvikas. Det ena diket är sådana som tror att Guds ord inte skall döma oss, så att kyrkan inte måste lyda Guds bud och undervisa i enlighet med Skirften, eller över huvud taget förmana någon. Sådana människor kan hänvisa till att Jesus har sagt "Döm inte, och ni skall inte bli dömda." (Luk 6:37).. De använder detta bibelord som ett verktyg för en slags laglöshet. De tänker att man inte skall säga till när människor felar, syndar eller försvarar synd. Detta är ett grovt fel och ett missbruk av Guds ord. Ja, det är förnekelse av Guds ords betydelse, och i slutändan ett motarbetande mot den helige Ande som genom Guds ord leder och uppbygger kyrkan, Kristi kropp.

Sådana människor glömmer att Jesus har sagt. "Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom" (Joh 7:24). De glömmer att aposteln Paulus i nästan alla sina brev korrigerar och förmanar Guds folk i alla tider. De har fel och tror att Gud vill ha en slags laglöshet där ingen får ha någon åsikt om vad som är synd, falsk lära eller ogudaktighet. De hindrar människor att få en rätt ånger över synden, ett övergivande av synden och ett liv i helgelse. De använder Guds ord MOT Guds ord.

Det andra diket är de människor som förvisso har förstått att förmaning skall ske genom Guds ord, men i sina hjärtan fäller domar över andra människor. Sådana människor lyssnar inte till Jesu ord när han säger:
"Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna." (Luk 6:37) . De sätter sig på ett domarsäte över andras hjärtan och lever inte i kärlek till människor. De har en fördömande inställning och ser inte på sina medmänniskor med kärlek. De förstår inte giltigheten i Paulus förmaning: "Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud." (1 Kor 4:5).

Paulus är mycket tydlig angående detta. Han säger att han själv inte dömer andra människor. Han visar att domarsätet tillhör Gud. Likaså skriver aposteln Petrus om vår älskade Frälsare::"När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist." (1 Pet 2:23).

Kristna människor måste lyda Guds ord, och vill göra det för Frälsarens skull. Domen tillhör Gud. Ingen människa skall ha en fördömande intställning mot sina människor. Att ha det är att sätta sig på ett domarsäte som tillhör Gud och som skall döma rättvist när tiden är inne. Samtidigt visar Guds ord att synd i församling och bland kristna medmänniskor skall förmanas i kärlek. Falsk lära skall förmanas. Falsk lära för människor bort från Guds ord, Guds nåd i Kristus, försoningen i hans död och uppståndelse, och till ett liv i oklarhet, vilsenhet, ogudaktighet och laglöshet. Läran och livet skall förmanas utifrån Guds ord.

Paulus säger samtidigt att han varken dömer sig själv eller andra. Här avses hjärtat dom. Den tillhör alltid Gud och är inte överlämnad åt någon kristen eller någon församling. Den som dömer andra människor dömer sig själv och det anstår inte en Guds tjänare, ett Guds barn.

Paulus säger att han förvisso inte har någon synd i sitt leverne, men att han därmed inte dömer sig själv. Han friar inte heller sig själv. Han ser att Gud har dömt synden genom Jesu ställföreträdande offer i vårt ställe. Han vet att Guds Son en dag skall komma tillbaka och döma hela världen. Gud må döma människors hjärtan. Gud dömer rättvist. Ett Guds barn skall hålla sig till Guds frikännande dom i Jesus Kristus, Guds kärlek och förlåtelse. Ett Guds barn har synder enligt lagens rättvisa bok. Ett Guds barn är också skriven i Livet Bok och skall, som Jakob skriver, dömas efter frihetens lag (Jak 2:12).

"Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, då handlar ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare. Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. Han som har sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott, har också sagt: Du skall inte mörda. Om du inte begår äktenskapsbrott, men mördar, är du en brottsling. Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag. Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som inte har visat barmhärtighet. Men barmhärtigheten triumferar över domen." (Jak 2:8-13).

Den gamla syndanaturen frestas åt olika håll, såsom t.ex. laglöshet eller högmod. Fariseismen och legalismen är lika nära en människa som laglösheten och ogudaktigheten. En legalistisk människa sätter sig på ett domarsäte som tillhör Gud och dömer andra människor, medan ett gudfruktigt Guds barn överlämnar allt åt den som dömer rättvist. Ett sådant Guds barn låter Guds ord döma och förmana i församlingen, i kärlek och med omsorg. En sådan omsorg hade Jesus apostel Paulus. Han ivrade för församlingen, led och slet, förföljdes, förmanade, älskade, förde de vilsnegångna rätt, drev ut dem som är onda, styrkte dem som är svaga. Han överlämnade domen över hjärtan åt Gud, och förmanade Guds folk åtifrån Skriften och Guds Ande.

Vilken förebild är inte Paulus!

Det är trösterikt för Guds barn att de inte behöver döma sig själva. De vill låta sig förmanas utifrån Guds ord och kommer då att känna ånger och bedrövelse över synden och ett stort behov av förlåtelse och nåd, och då vänder de sig till sin Frälsare som har öppna armar för dem och för deras talan som en advokat i himlen. Då kan de, vissa om att Gud har frikänt dem och försonat deras synd, bortse från hjärtats domar, känslor och tankar som baseras på lagens stränga dom. De vet genom tron att deras Frälsare och Gud älskar dem för Jesu Kristi skull. Som det står skrivet:

"Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. Då vet vi att vi är av sanningen, och vi kan inför honom övertyga vårt hjärta, vad det än anklagar oss för, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt. Mina älskade, om hjärtat inte anklagar oss är vi frimodiga inför Gud, och vad vi än ber om, det får vi av honom, ty vi håller hans bud och gör det som gläder honom. Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller fast vid hans budskap förblir i Gud och Gud i honom. Och att Gud förblir i oss, det vet vi av Anden som han gav oss." (1 Joh 3:18-24).

Anden och köttet

"Den vitruvianske mannen", Leonardo DaVinci (ca 1492).

Det bibliska evangeliet är något helt unikt. Alla andra religioner som finns är lagiska. De förmedlar på olika sätt att människan skall göra olika saker, ändra på olika saker, uträtta olika saker, producera vissa saker, offra vissa saker, uppvisa vissa saker osv för att behaga Gud. Evangelium lär inte vad vi skall göra, utan vad Gud har gjort för oss. Evangelium förmedlar en färdig frälsning, inte en möjlighet till frälsning. Men lagen förmedlar inte något färdigt.

Evangelium är ett budskap från Gud, inte människor. Det är ett budskap som ingen människa har tänkt ut eller kan tänka ut. Det är därför det är så viktigt att lyssna till den helige Andes tilltal i Guds ord.

Det som vi människor - i oss själva och av vår natur - kan åtstadkomma eller tänka ut handlar alltid om "lagen", gärningar, prestation, meriter, förmåga, vilja, efterföljelse, lydnad, strävan, uppoffringar, offer, försakelser. Men den helige Ande förkunnar genom Ordet, dopet och nattvarden något som vi inte kan tänka ut, något som är färdigt, något som berövar människan alla hennes meriter och ger all ära åt Gud (jfr Ps 115:1).

Eftersom människan av naturen är lagisk behöver hon höra evangelium ofta, rikligt och väl utlagt. Luther sa att när människan bara hör lagen (vilket hon ju gör även när hon hör en otydlig förkunnelse av evangelium, eller ett förvrängt evangelium) så hänfaller hon bara åt a) högmod och stolthet, eller b) förtvivlan. Antingen blir hjärtat hårt och obotfärdigt och tänker "jag är bra som jag är, jag håller ju lagen, eller jag försöker åtminstone" osv, eller så tänker hon "allt hopp är ute för mig, och för alla, kan man ens vara säker?". I båda fallen ger hon inte Gud äran, erkänner inte syndens allvar, Guds helighet, Guds godhet, Guds allvar, Guds nitälskan, Guds nåd, Guds fria gåva, och hon talar och tänker som om Jesus ljuger i liv, gärning och tal. Hon bryter ytterst mot det första budet, för i hjärtat har hon inte Gud som Gud, utan som avgud har hon istället sin egen föreställning av Gud, eller sin egen förmåga och strävan som avgud. Sådan andlighet är demonisk och saknar Andens frukt ifråga om nitälskan i kärlek, uppriktig omsorg om människor, sanning enligt Guds ord, tålamod med okunniga och förledda människor osv. En sådan andlighet har inte samma sinne som Jesus och apostlarna hade. Det är inte Guds uttryckliga undervisning som ger ett felaktigt och förvrängt evangelium, utan det kommer från människans tankar och känslor och från de onda andemakterna som vill få inträde i kyrkors förkunnelse och i enskilda människors tankar. Jakob skriver om sådant:

"Är någon bland er vis och förståndig, då skall han visa sina gärningar genom ett klokt och vänligt uppträdande. Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen. En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja, demonisk. Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont. Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid" (Jak 3:13-18).

Paulus predikade både emot de som var stolta och säkra, och mot de som var förtvivlade. Det finns ingen tid när den kristna församlingen bara behöver höra evangelium, och ingen lag. Av sådant uppstår säkerhet och laglöshet. Och det finns ingen tid när den kristna kyrkan behöver komplettera evangelium med lagen, så att evangelium innehåller reservationer av typen "gör detta först". De två måste hållas isär. När de inte hålls isär så blir de säkra - som borde vara förkrossade och bedrövade över sin synd - förhärdade och styrkta i sitt högmod, och de bedrövade och nedslagna blir bortskrämda från Gud och ersätter hjärtats tro på frälsaren Jesus med bilden av Gud som en hjärtlös och hänsynslös tyrann och bödel, som är partisk, och som inte har något evangelium ämnat för hela den avfallna skapelsen. En sådan människa kan inte gå ut och bekänna Jesus för människor. Hon går ut och predikar lagen men använder Jesus namn. Hon samlar inte tillsammans med Jesus utan skingrar och förleder. Hon styrker dem som är fast i villfarelser eftersom Anden genom dem inte för människor till sann bättring av hjärtat.

Den som inte håller isär lag och evangelium har inte Gud som sin Gud och uppskattar inte att Jesus är sann Gud och människa, att han lät sig födas av en jungfru, att han av fri vilja ställde sig under lagen, höll lagen i vårt ställe, gjorde gott mot människor, botade sjuka, förde de vilsefarna rätt med stor kärlek och uthållighet, att han lät sig frestas av djävulen, plågas av människor, utlämnas och anklagas, hånskrattas åt av människor, att han bar Guds vrede över synden och dog för våra synders skull, i vårt ställe, för att sedan få nytt liv igen och uppstå från de döda, så att var och en som tror på honom redan idag har evigt liv, syndernas förlåtelse och barnskap hos Gud.

Men när lagen förkunnas rätt, då vågar den stolte inte längre vara stolt, och den förkrossade blir tacksam över den nåd och förlåtelse som är utlovad och skänkt genom Jesus, då börjar den helige Ande leva genom människan sa att hon kan säga som Paulus: "nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig." (Gal 2:20).

När jag skriver om detta låter det som en slags intellektuell formel. Men det är mer än en formel. Evangelium skall inte endast röra sig i förnuftet och i våra tankar, i intellektets sfär, utan vara hjärtats innerliga hopp. Gud är en levande Gud, och lika sant som att han - på riktigt - förde Israels folk ut ur Egypten vid en historisk tidpunkt och utförde mäktiga tecken och under inför alla människor, lika sant är det att han har sänt sin Son och genom Honom försonat hela världen med sig själv, som det står i 2 Kor 5:19. För att hjärtat skall kunna ha detta hopp måste givetvis formeln eller förkunnelsen vara rätt. Om lag och evangelium predikas felaktigt kan människan avfalla till stolthet eller förtvivlan. Det är alltså en kunskap, en andlig kunskap, ämnad för hjärtat (människans innersta) som kommer från Gud själv och uppenbaras i de heliga skrifterna av de profeter och apostlar som Frälsaren själv utvalde och som han sände till att förkunna upprättelse, frid med Gud, frälsningsvisshet och ge evigt liv åt bedrövliga, fallna och ogudaktiga människor.

Att äga den rätta tron i hjärtat är att äga det eviga livet. Att äga den rätta trosformuleringen är de dörrar som måste stå öppna för att hjärtat skall kunna ha den frälsande tron. Överallt där evangelium förkunnas, dvs där Jesus, apostlarnas och profeternas ord förkunnas, kan tron finnas. Men där kan det också finnas hycklare, oomvända människor, stolta och förtvivlade människor, människor som avfallit eller förtröstar på andra saker än evangelium, människor som inte ångrar sin synd osv. Den rätta läran är ingen merit som får sitt värde i förhållande till de orätta obibliska lärorna som finns i olika samfund, utan det är nåd från Gud, en tröst för det nedslagna samvetet, en förskräckelse för alla stolta och lagiska människor och medför skyldighet att förkunna för andra i hopp om att kunna leda så många som möjligt ut ur "träldomshuset Egypten" (lagens slaveri) till "ett land som flyter av mjölk och honung". Där växer inga tistlar och där är oket inte tungt. Bildlikt talat. Där finns bara en Gud och inga avgudar, bildlikt talat.

Men vem kan tänka ut något sådant? Det går inte att tänka ut. Det måste uppenbaras av den helige Ande genom Guds Ord. Den som tror detta börjar älskar Gud så som Gud vill bli älskad (dvs inte som en dömd fruktar sin bödel, utan som ett barn älskar sin förälder). Den som tror detta fruktar inte den kommande domen, och älskar dem som håller sig till evangelium och dem som inte håller sig till evangelium. Paulus upphörde inte att älska sitt folk eller önska och söka deras frälsning och omvändelse. Där finns inte anledning till strid, hämnd, avund, stolthet, fruktan, förakt, legalism, människofruktan, laglöshet, likgiltighet, självgodhet, otukt, fylleri, omoral, partibildningar och världslighet. Där finns istället en avsky för sådant och en kärlek till det som behagar Gud. Där börjar de Andens frukter som det står om i Guds ord:

"Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning. Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i anden, tjäna Herren. Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Lev i endräkt med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda." (Rom 12:9-21).

När man läser om Andens frukter och känner "det där saknar ju jag" och blir bedrövad av det, så är det inte ett verk av köttet, utan av Anden. Anden vill ju visa oss där vi brister, för att vi i vårt hopplösa tillstånd skall hålla oss till löftet av frälsning genom Jesus, den frälsning som är en fri gåva, den frälsning som är helt färdig. Blir du bedrövad och förtvivlad, så tänk då på att Jesus ropade "Min Gud Min Gud varför har du övergivit mig" för att ingen människa skall behöva bli övergiven av Gud. Men om du blir stolt och tänker "det där kan jag hålla" eller "jag håller ju allt detta" då rör du dig fortfarande inom lagens område, tänker lagiskt, köttsligt och är inte ärlig inför Gud som ser ditt hjärta. Men den som av Anden blir övertygad om sin synd och flyr till Guds nåd genom Jesus Kristus, vill gärna av fri vilja och utan tvång eller hot bära Andens frukter och kommer att göra det. Att lära något annat vore att säga att Gud inte skänker helgelse, eller att det inte finns en levande Gud som förmår förändra en människa.

Synd finns hos helgon. Den kristna tron går inte ut på att förbättra individen eller kyrkan i hopp om att på så sätt nå en möjlig frälsning. Sådant lär man ju överallt där lagen förkunnas. Den kristna tron handlar om att Gud för Jesus skull, trots ditt förskräckliga och förlorade tillstånd, inte tillräknar den synd som faktiskt finns, och att du därför älskar Gud och gör vad Gud vill. Alltså skall du hålla dig till korset och den tomma graven, när det gäller din frälsning, och som frälst lyder du Gud. Anden driver dig till det.

Den biblisk-lutherska läran om rättfärdiggörelsen

Känner du dagligen av synden och plågas av den?

Oroar du dig för hur det skulle gå för dig om Jesus kom tillbaka idag för att döma levande och döda?

Önskar du frid med Gud och visshet om att spendera evigheten med Gud?

Den bibliska läran om rättfärdiggörelsen (frälsningen) skänker tröst, frid, hopp och visshet!

 

Frälsaren

Jesus i Getsemane trädgård, bild från filmen The Passion of Christ

"Jag vet ganska väl, varför jag så ivrigt förmanar att man av Pauli ord skall lära känna Kristus rätt och väl. Ty Kristus är inte alls sådan att han fodrar eller vill ha något av oss. Tvärtom är han en försonare, som har försonat alla människor i hela världen med Gud. Om du alltså är en syndare (vilket vi i sanning alla är, och vi är större syndare än vi tror och förstår), så gör inte, för allt det som är dig heligt och kärt, Kristus till någon sträng domare, som sitter på regnbågen, vredgas mot syndare och vill fördöma dem! På det sättet har man i påvedömet betraktat Kristus. Men gör inte det, för då måste du förskräckas för honom och förtvivla. Fatta honom istället i hans egen rätta gestalt, så att du erkänner honom vara Guds och jungfru Marias Son, som har utgivit sig själv för hela världens synder, inte för att förskräcka, långt mindre för att förkasta och fördöma bedrövade och nedslagna samveten, utan för att man vill upprätta dem från synd och död, styrka och trösta dem i all ångest och nöd samt göra dem rättfärdiga och saliga... Håll fast vid den rätta bilden av Kristus, nämligen att han till sitt egentliga väsen ingalunda är någon Moses, han är inte någon fångvaktare eller bödel, utan en medlare, som har utgivit sig själv, icke på grund av vår förtjänst, helighet, rättfärdighet, vår ära och vårt fromma liv, utan för våra synders skull. Håll envist fast vid att han därigenom har försonat oss arma syndare med Gud och förvärvat oss nåd, rättfärdighet, evigt liv och salighet. Även om Kristus stundom utlägger lagen, så är inte det hans egentliga och rätta ämbete, vartill Fadern sänt honom."

(Ur Stora Galaterbrevskommentaren, Martin Luther).

Klippa du som brast för mig

Maria Almroth & Daniel Viklund - Klippa du som brast för mig
Orginalet, "Rock of ages", skrevs 1776 av Augustus Montague Toplady.
Nedan en annan översättning av sången (några smärre skillnader). 

1.
Klippa, du som brast för mig,
låt mig gömma mig i dig.
Vattnet, blodet, som går fram
från ditt hjärta, o Guds Lamm,
blive mig en dubbel bot
emot synd och lagens hot.

2.
Med min fromma möda jag
aldrig fylla kan din lag.
Bleve jag i nit ej matt,
gräte jag båd dag och natt,
syndens fläckar stå dock kvar.
Blott i dig jag frälsning har.

3.
Intet kan jag giva dig.
Till ditt kors jag sluter mig,
naken dig om kläder ber,
hjälplös upp till nåden ser.
I din livsvåg låt mig tvås,
Herre, annars jag förgås.

4.
Vid vart flyktigt andedrag
och när jag skall dö en dag,
när till okänt land jag går,
när inför din dom jag står:
Klippa, du som brast för mig,
låt mig gömma mig i dig.

It Is Well With My Soul

Något om den anmärkningsvärda bakgrunden till psalmen

"It Is Well With My Soul" är en mycket känd psalm som författades av Horatio Spafford (1828-1888). Bakgrunden till att han skrev psalmen är rörande och anmärkningsvärd. Spafford var en framgångsrik advokat och investerare, vars liv plötsligt fick en drastisk vändning. Den stora eldsvådan i Chicago 1871 ruinerade honom, tillsammans med den ekonomiska kolapsen 1873. Han hade då bokat en resa tillsammans med hustru och barn. På grund av den ekonomiska krisen blev Horatio Spafford tvungen att stanna kvar och ordna med en del saker, och därför lät han sin fru och sina fyra döttrar åka i förväg över Atlanten med båten SS Ville du Havre.

Båten kolliderade med ett annat fartyg och sjönk ute i Atlanten. Horatios fyra döttrar avled. Hustrun Anna överlevde och skickade ett telegram till sin make där hon skrev "Saved alone..." Horatio Spafford reste då med en båt för att möta och trösta sin hustru i deras gemensamma sorg, och när han var i närheten av den plats där döttrarna förlist och drunknat skrev han psalmen "It is well with my soul".

Anna Spafford's telegram till sin make 1873.
"Saved alone what shall I do"

Texten (orginalet)

It Is Well With My Soul

When peace like a river, attendeth my way,
When sorrows like sea billows roll;
Whatever my lot, Thou hast taught me to know,
It is well, it is well, with my soul.

Refrain:
It is well, (it is well),
With my soul, (with my soul)
It is well, it is well, with my soul.

Though Satan should buffet, though trials should come,
Let this blest assurance control,
That Christ has regarded my helpless estate,
And hath shed His own blood for my soul.

My sin, oh, the bliss of this glorious thought!
My sin, not in part but the whole,
Is nailed to the cross, and I bear it no more,
Praise the Lord, praise the Lord, O my soul!

For me, be it Christ, be it Christ hence to live:
If Jordan above me shall roll,
No pang shall be mine, for in death as in life,
Thou wilt whisper Thy peace to my soul.

But Lord, 'tis for Thee, for Thy coming we wait,
The sky, not the grave, is our goal;
Oh, trump of the angel! Oh, voice of the Lord!
Blessed hope, blessed rest of my soul.

And Lord, haste the day when my faith shall be sight,
The clouds be rolled back as a scroll;
The trump shall resound, and the Lord shall descend,
A song in the night, oh my soul!

Efterspel

Horatio Spafford fick senare tillsammans med sin hustru ytterligare tre barn, två döttrar och en son. Sonen avled vid fyra års ålder av scharlakansfeber. År 1881 for familjen till Israel där de hjälpte fattiga. Familjen var med och bildade den amerkanska koloni i Jerusalem som omnämns i Selma Lagerlöfs "Jerusalem" (filmatiserad av regissören Bille August 1996). De svenska Jerusalemfararna leddes av Olof Henrik Larsson, som tillsammans med ett stort antal gårdar från Nås i Dalarna anslöt sig till den amerikanska gruppens koloni i Jerusalem för att där leva filantropiskt och ge allmosor åt de fattiga i staden. Gruppen var påverkad av Piazza Smith från Skottland som fått för sig att man utifrån Stora pyramiden i Giza (Egypten) kunde fastställa Jesu återkomst till år 1881. De for alltså dit för att vänta på Jesu återkomst samma år, trots att Frälsaren har sagt: "Men om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. " (Matt 24:36), "Var på er vakt och håll er vakna, ty ni vet inte när tiden är inne... Vaka därför! Ni vet inte när husets herre kommer, om det sker på kvällen eller vid midnatt eller på efternatten eller på morgonen." (Mark 13:35).och aposteln Paulus skriver:

"Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: "Fred och trygghet", då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. Ty de som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten. Men vi som hör dagen till, låt oss vara nyktra, iförda tron och kärleken som pansar och hoppet om frälsning som hjälm. Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han har dött för oss, för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör." (1 Tess 5:1-11).

Vad uppenbarar Uppenbarelseboken? (2 av 2)

Klicka här för att gå tillbaka till del 1.

Philippe-Jacques de Loutherbourg (1740-1812), "Ängeln binder satan"

Tolkningen av de tusen åren mm i kapitel 20
Den sjätte synen slutar med domedagen och Jesu slutliga seger över fienderna. Den sjunde och sista synen (20:1-22:5) tar oss tillbaka till början av den nytestamentliga tiden. Johannes såg ”en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden” (20:1). Detta identifierar ängeln som Jesus. Jesus hade ju redan sagt till Johannes: ”Jag har nycklarna till döden och helvetet” (1:18). Den stora kedjan i Jesu hand symboliserar hans makt att koppla och binda Satan.
    Jesus ”band honom för tusen år” (20:2). Dessa ”tusen år” har misshandlats mer än något annat uttryck i Bibeln. Hur kan vi vara säkra på att dessa ”tusen år” inte ska förstås bokstavligt utan bildligt som en metafor? För det första: varje fras i vers 1-2 innehåller bildspråk och Johannes befinner sig mitt i en syn. Han avbildar Jesus som en ängel och introducerar Satan som en drake. Han talar om helvetet som en djup grop (”avgrunden”), och fastän en avgrund inte har något lock ser Johannes Jesus med en nyckel och att han stänger till och förseglar avgrunden. Satan är en ond ande som inte kan bindas med fysiska kedjor. Ändå ser Johannes hur Jesus binder Satan med en stor kedja. Att uppfatta de tusen åren i slutet av vers 2 bokstavligt gör våld på det framställningssätt som Jesus här använder sig av genom Johannes.
    För det andra: Om det råder någon tvekan om vad ett bibelavsnitt betyder, låter en troende Bibeln vara sin egen tolk. Är man osäker på betydelsen av de tusen åren i detta avsnitt som är fullt av bilder och metaforer, måste vi gå till Jesu bokstavliga beskrivningar av de yttersta dagarna i evangelierna. Vår Herres tydliga ord där talar emot ett tillstånd av kristen dominans och universell fred i tusen år i bokstavlig mening. I evangelierna går Jesus emot föreställningen att det skulle bli fred på jorden och att de troende skulle utgöra en politisk styrelse. Han förutsade motsatsen i mycket bokstavliga termer: de yttersta dagarna ska karakteriseras av ”stridslarm och rykten om krig... Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike” (Matt 24:6,7). De kristna ska inte regera världen, tvärtom kommer man att ”utlämna er till att misshandlas och dödas” (Matt 24:9). I motsats till massomvändelser sa Jesus att ”många falska profeter ska träda fram och bedra många” och ”kärleken kommer att svalna hos
de flesta” (Matt 24:11,12).
    Resten av Bibeln utesluter också ett bokstavligt tusenårigt fridsrike på jorden. Paulus skriver: ”Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som ska föda, och de slipper inte undan” (1 Tess 5:1-3).
    Vad menas då med de tusen åren i 20:2? Eftersom de börjar med att Jesus binder Satan (v 2) och slutar med att Satan släpps lös för en kort tid (v 3), symboliserar de tusen åren den nytestamentliga tiden. Den nytestamentliga tiden började med Kristi ankomst. Johannes skriver: ”Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh 3:8). ”Denna världens furste är nu dömd”, säger Jesus (Joh 16:11). Genom sin död och uppståndelse har Jesus ”avväpnat väldena och makterna”, skriver Paulus (Kol 2:15). Bindandet av Satan – begränsningen av hans förmåga att skada Guds folk – utmärker början av de tusen åren, början av den nytestamentliga tiden.
    ”Tusen” var namnet på det största talet i grekisk vokabulär. Det representerade en tidslängd vars slut man inte kunde fastställa. I 20:3 symboliserar ”tusen” den nytestamentliga tiden av obestämd längd då Satan hålls bunden. 
    Vid världens begynnelse begränsade Gud de onda änglarnas aktivitet när han drev ut dem från himlen. Judas skriver: ”Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom” (Jud 6). Berättelsen om Job visar hur Gud redan i gamla förbundet satte en gräns för Satans makt.
    Förseglandet av avgrunden i 20:3 är Jesu verk. Det vittnar om den inskränkning av Satans makt och aktivitet som Jesu seger på Golgata innebar. Jesus uppfyllde profetian i 1 Mos 3:15 om att krossa den gamle ormens huvud. Men varken Satans bindande vid världens begynnelse eller hans bindande under den nytestamentliga tiden begränsar fullständigt djävulens aktivitet. Det framgår klart av Bibelns många varningar om Satans slughet. Kedjan och den djupa gropen tjänar som ett koppel som håller tillbaka Satan när han attackerar Guds församling.
    Nära slutet av den nytestamentliga tiden ska Satan släppas lös för en kort tid (20:3). Denna relativt korta tid avser en period med stor nöd för de troende. Under dessa sista dagar ska ”många falska profeter träda fram och bedra många” och ”kärleken svalna hos de flesta” (Matt 24:11,12). Jesus sa: ”Om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas” (Matt 24:22).
    I 20:4-6 dras Johannes blick till troner i himlen ”och de som satt på dem”, nämligen de heliga och martyrerna. Med dessa avses troende som ”inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen” (v 4). I en tidigare syn identifierade Johannes dem som tillbad vilddjuret som de icke-troende, ”alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet” (13:8). De som har vilddjurets märke på pannan eller handen är de som samarbetat med världsliga makter mot Lammet (13:11-18). 
    I 20:4 skriver Johannes: ”Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma.” De som sitter på dessa domarsäten representerar dem som dött i tron under den nytestamentliga tiden. Johannes första läsare hade utan tvekan sett och hört om kristna trossyskon som hade förföljts och dödats för sin tros skull. De ”hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord” (v 4). 
    Johannes skriver att han såg ”deras själar som hade halshuggits” (20:4). Han såg själarna av avlidna troende, eftersom deras kroppar inte skulle uppväckas till liv och i förhärligad form återförenas med deras själar förrän på den yttersta dagen.
    Slutet av vers 4 översätter många översättningar så här: ”De fick liv igen och var kungar med Kristus i tusen år” (så står det i Bibel 2000). Men Johannes skriver inte ”de fick liv igen” utan bara ”de levde och regerade med Kristus i tusen år”. De troendes själar behöver inte få liv igen, eftersom de aldrig verkligen dött. Jesus lovade Marta: ”Var och en som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö” (Joh 11:26). Och han försäkrade rövaren på korset: ”I dag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43). De som dör med Kristus börjar omedelbart regera med honom i himlen. Detta regerande inkluderar att döma de onda änglarna och de otroende. Paulus skrev till de troende i Korint: ”Vet ni inte att de heliga ska döma världen? ... Vet ni inte att vi ska döma änglar?” (1 Kor 6:2,3). Dömandet i vers 4 syftar varken på domedagen eller de troendes regerande i evigheten efter domedagen. Detta dömande börjar det ögonblick våra själar tas till himlen. Troende fortsätter att leva och regera med Kristus när deras själar lämnar sina kroppar.
    De otroende kallar Johannes ”de andra döda” (20:5). De ”levde inte förrän de tusen åren hade gått” (v 5). De som dör utan Kristus är döda (skilda från Gud) både till kropp och själ fram till domedagen. För de troende börjar livet med Kristus och regerandet med honom när vi kommer till tro. Omvändelsen är en uppståndelse från andlig död. När vi kom till tro ”uppväckte Gud oss med Kristus och satte oss med honom i den himmelska världen”, skriver Paulus (Ef 2:6). 
    I slutet av vers 5 talar Johannes om ”den första uppståndelsen”. Eftersom Johannes bara såg de troendes själar i himlen, kan denna första uppståndelse inte betyda de troendes kroppsliga uppståndelse. Här avses de troendes uppståndelse från andlig död genom omvändelsen. Jesus talar om denna andliga uppståndelse med följande ord: ”Amen, amen, jag säger er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör den ska få liv” (Joh 5:25).
    De som har uppstått till tro på Jesus är ”saliga och heliga” (20:6). ”Över dem har den andra döden inte någon makt.” Den första döden ärden andliga död som vi till följd av syndafallet föds till. Paulus skriver: ”Ni var döda genom era överträdelser och synder” (Ef 2:1). Den första uppståndelsen är omvändelsen. Den andra döden är vad de otroende möter när de dör. Fysisk död utan tro slutar i evig död, evig skilsmässa från Gud. Den andra döden har ingen makt över de troende. De går från ett liv och ett regerande med Kristus i den här världen till ett liv och ett regerande med Kristus på troner i himlen.
    All död innebär separation. 1) Andlig död eller otro skiljer själen från Gud även när kroppen lever på jorden. 2) Fysisk eller lekamlig död skiljer själen från kroppen. 3) Evig död är själens och kroppens eviga skilsmässa från Gud, den eviga förtappelsen, ”eldsjön”, ”den andra döden” (20:14).
    Den tusenårsperiod som började i 20:1 slutar i 20:7. I vers 3 berättade Johannes hur den nytestamentliga tiden skulle sluta. Draken skulle ”släppas lös för en kort tid”. Nu får vi detaljerna: ”Satan ska släppas ut ur sitt fängelse och han ska gå ut för att bedra folken” (20:7,8). Detta är de sista förskräckliga dagarna för jorden. Paulus beskriver resultatet av Satans lössläppande i sitt andra brev till Timoteus:  
    Det ska du veta att i de sista dagarna ska det komma svåra tider. Mäniskorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De ska älska njutning i stället för Gud (2 Tim 3:1-4).
    Bedrägeri är Satans verktyg. ”När han talar lögn”, sa Jesus, ”talar han av sitt eget, för han är en lögnare, ja, lögnens fader” (Joh 8:44). Han bedrog Eva och Adam i begynnelsen och han ska ljuga för folken vid tidens slut. Uttrycket ”vid jordens fyra hörn” (20:8) betonar Satans universella inflytande. Johannes lånar ”Gog och Magog” från Hesekiel för att beskriva alla härskare och folk som står emot Guds folk.
    Johannes beskrivning av den sista tiden då Satans släppts lös passar in på den tid som vi nu lever i. Men för de troende som lever i tider av avfall och nöd ger han rik tröst. Han säger att Satans inflytande mot slutet av den nytestamentliga tiden ska vara bara ”en kort tid” (20:3). Han beskriver Guds av fiender omringade folk som ”den älskade staden” (20:9). Och just när Satans styrkor tycks vinna sin slutliga seger, griper Gud in med sin slutliga befrielse (20:9). Eld är medlet för Guds vrede mot sina fiender. ”Djävulen som hade bedragit dem kastades i sjön av eld och svavel, där också vilddjuret och den falske profeten är” (20:10). Också denna hemska scen ger tröst åt alla troende. Johannes ser den slutliga undergången för Satan och kyrkans fiender som ett fullbordat faktum. Han skildrar det med verben i förfluten tid som om det redan hade skett.
    Vi får också tröst från kontrasten mellan händelserna i slutet av kapitel 20 och beskrivningen av himlen och den eviga saligheten i kapitel 21:1-22:5. ”Jag såg en ny himmel och en nu jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit” (21:1). ”Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta” (21:4)

Vad uppenbarar Uppenbarelseboken? (1 av 2)

En färglagd version av Gustave Dorés "Johannes på Patmos"

Nedanstående artikel av Seth Erlandsson är hämtad från Tidskriften Biblicum, nr 1, 2006. 

Denna artikel bygger i stor utsträckning på Wayne Muellers bibelkommentar till Uppenbarelseboken (Revelation, The People’s Bible, Northwestern Publishing House, Milwaukee, Wisconsin 1996, 229 sid.). En annan bok att rekommendera är Revelation av Siegbert W. Becker (samma förlag 1985, 371 sid.).

Låt mig inleda med några korta påpekanden om Uppenbarelse-bokens syfte och karaktär:

1. Uppenbarelseboken vill ge den lidande kyrkan, dvs de kristna här i världen, en ny försäkran om Jesu slutliga seger.
2. Uppenbarelseboken använder i stor utsträckning ett rikt bildspråk för att uppenbara vilken framtid Guds folk har.
3. Uppenbarelsebokens bildspråk ingår i sju syner. Jesus låter aposteln Johannes se dessa syner för att undervisa om den nytestamentliga tiden, världens slut, domedagen och evigheten.
4. Uttrycksformerna i Uppenbarelseboken liknar det djärva bildspråk som används av Hesekiel, Daniel, Sakarja och andra profeter i GT.

Tolkningsprinciper vid studiet av Uppenbarelseboken

1. Hela Bibeln är Guds ord. Därför är alla dess delar i överensstämmelse med varandra. Vi kan alltså utgå ifrån att Uppenbarelseboken inte vill komma med läror som är främmande för resten av Bibeln.
2. Eftersom Bibeln är Guds ord tar vi vad den säger ordagrant. Ibland talar Gud till oss rakt på sak utan målande mskrivningar, ibland använder han bilder och symboler. Att låta Gud tala för sig själv innebär att låta Bibeln avgöra när den talar till oss rakt på sak utan omskrivningar och när den använder symboler och bildspråk. Många feltolkningar av Uppenbarelseboken beror på att man bryter mot denna regel. Vi måste därför noggrant ge akt på de inledningar som föregår varje syn och vars tolkning vi undrar över. Dessa inledande ord talar om för oss när Johannes talar rakt på sak och när han beskriver de syner som Anden har låtit honom se. Vi kommer att fördunkla Uppenbarelsebokens budskap om vi uppfattar Johannes bokstavligt menade ord som bildliga eller tillskriver hans bildspråk en bokstavlig innebörd.
3. Vi närmar oss Uppenbarelsebokens bildspråk på samma sätt som vi närmar oss symbolspråk i andra delar av Bibeln. Johannes syner liknar stora, färgstarka målningar. Liksom Jesu liknelser har varje bild ett centrum som vill förmedla en bestämd lärdom. Enskilda detaljer bidrar till den övergripande skönheten i en syn men får inte dra vår uppmärksamhet bort från huvudbudskapet. Precis som när vi studerar en av Jesu liknelser försöker vi finna huvudpoängen i Johannes syner utan att tvinga fram en speciell innebörd i varje detalj.
4. Bibeln förser oss med sin egen förklaring av Uppenbarelsebokens livfulla bilder och metaforer. Bibelns klara ställen hjälper oss att förstå dem som är mindre klara för oss. Johannes förklarar många av sina bildliga uttryckssätt precis som Jesus ofta gjorde med sina liknelser. När Johannes inte omedelbart förklarar sina symboler, förklarar han dem längre fram i sin bok. Några bilder som inte förklaras i Uppenbarelseboken blir klara när vi jämför dem med liknande bilder i andra delar av Bibeln. Innebörden i några av Johannes bilder förblir dolda för oss. När vi inte förstår allt bildspråk i Uppenbarelseboken, får vi inte tvinga fram en betydelse som Bibeln inte ger stöd för.
5. Om vi låter Gud tala för sig själv, kommer hans ord att visa oss hur vi ska koppla samman den ena synen med den andra. Det sätt som Jesus talar till oss på i Uppenbarelseboken hindrar oss från att läsa de sju synerna som kapitel i en novell. Johannes skriver ofta ”efter detta” eller ”sedan”. Då menar han vanligtvis den tid som gått sedan han fick föregående syn. Bara synernas eget innehåll kan säga oss om det har förflutit någon tid från det som Johannes ser i en syn till vad han ser i nästa. Vi lägger märke till att flera syner avbildar samma tid i historien, bara från skilda synvinklar.
6. Uppenbarelseboken beskriver sluttiden före Jesu återkomst, dvs den tid som vi lever i nu. Johannes sju syner rör sig fram och tillbaka över den pågående striden mellan Kristus och Satan. Guds armé inkluderar Jesus, de heliga änglarna, de troende som redan avlidit och evangeliets trogna vittnen som ännu lever. Djävulens styrkor inkluderar Satan, hans onda änglar, de icke-troende, falska profeter och världsliga regeringar. Fastän alla synerna beskriver samma strid, avbildar de olika stridande och stridsarenor. De på varandra följande synerna visar att striden växer i intensitet. Den sista synen når sitt klimax med Satans slutliga nederlag och Jesu eviga seger.

Innebörden i Uppenbarelsebokens taluppgifter
Taluppgifter är en del av Jesu bildspråk i Uppenbarelseboken. Även om inte varje tal i denna bok är symboliskt, använder Jesus ofta siffror, inte för att ange ett faktiskt antal utan för att de representerar vissa andliga sanningar. För att lära sig talens innebörd bör man först se hur Jesus använder dem och sedan hur resten av Bibeln tillämpar dem. Vi får inte läsa in i symboliska tal något som motsäger vad Bibeln bokstavligt säger. Men när taluppgifter har en symbolisk innebörd som aktualiserar och betonar bibliska sanningar, berikar en rätt tolkning av taluppgifterna vår förståelse av synerna i sin helhet. Här följer en förteckning över tal som har en symbolisk betydelse i Uppenbarelseboken:
    Talet 3 är Guds tal.
    Talet 4 står för den skapade världen, jorden och alla människor.
    Talet 6 står för ondska, bedrägeri och ting som är ofullkomliga eller ofullständiga. Vilddjurets tal är 666 (13:18).
    Talet 7 är summan av Guds tal (3) och människans tal (4). Det står för Guds nådiga handlande med världen, Guds nådes-förbund. Exempel: De 7 andarna framför Guds tron (1:4, 4:5, 5:6), de 7 ljusstakarna, stjärnorna och församlingarna (kap 1-3), Uppenbarelsebokens 7 syner, bokrullenmed de 7 inseglen (5:1). Hälften av talet 7 eller detta tal mitt itu är 3½: 42 månader är 3½ år (11:2), 1260 dagar är 3½ år (11:3, 12:6), 3½ dagar är en halv vecka (11:9,11). 
    Talet 10 är talet för fullständigheten av en mängd som är bestämd och begränsad av Gud. Exempel: ”10 dagar” av lidande för medlemmarna av församlingen i Smyrna (2:10); 10 tusen x 10 tusen (5:11); 10 x 10 x 10 är tusen (20:2-7). Hälften av 10 är 5 (9:5,10). 
    Talet 12 är Guds tal (3) gånger människans tal (4), sålunda resultatet av Guds nådiga handlande bland människor, dvs Guds sanna folk eller kyrka: 24 äldste (12+12) representerar denna kyrka (4:4, 19:4), Israels 12 stammar (7:4-8, 21:12), de 144 000 utvalda (7:4, 14:1,3) = 12 x 12 x 10 x 10 x 10; 12 apostlar (21:14). Lägg också märke till det återkommande 12-talet i måtten för den heliga staden (21:12-21) och att livets träd mitt i Guds stad bär frukt 12 gånger per år, en gång per månad (22:2). 

Uppenbarelsebokens disposition
Boken har en inledning (1:1-11) och en avslutning (22:6-21). Däremellan kommer de sju synerna, uppenbarade av Jesus Kristus för Johannes för att han skulle skriva ner dem i en bokrulle:

• Den första synen och de sju breven (1:12-3:22).
• Den andra synen och bokrullen med de sju inseglen (4:1-7:17).
• Den tredje synen: de sju basunerna (8:1-11:19).
• Den fjärde synen (12:1-15:8) som i sin tur innehåller sju syner: draken och barnet (12:1-18), vilddjuret från havet (13:1-10), vilddjuret från jorden (13:11-18), de 144 000 tillsammans med Lammet (14:1-5), de tre änglarna (14:6-13), skörden (14:14-20), de sju änglarna med de sista sju plågorna (15:1-8).
• Den femte synen: de sista sju plågorna - Guds sju vredesskålar (16:1-21).
• Den sjätte synen: Kristus och Antikrist (17:1-19:21). 
• Den sjunde synen: den slutliga segern (20:1-22:5)

Gå vidare till del 2 av Vad uppenbarar Uppenbarelseboken?

Noa som profet

Ur "Profetian genom årtusendena" av John C. Jeske. 
Publicerad i tidskriften Biblicum nr 2, 1993- nr 1, 1994.

"Petrus betygar att Noa själv skall räknas bland profeterna. I 2 Petr brev kallar Petrus Noa för »rättfärdighetens förkunnare». Under den tid arken byggdes förkunnade Noa med såg och hammare att Gud aldrig hade skapat människan att leva utan Honom. Och att Han inte kan och inte vill acceptera en andraplats i någon människas liv. Även om Noas samtida före floden hånade arkbygget och förkastade Noas lagförkunnelse, så hörde de profetian att Gud menade allvar när Han säger att Han inte skall ge upp sin härlighet. 

Noa predikade lag och evangelium inte bara med sina händer utan också med munnen. Främsta exemplet på detta får vi vid tiden efter floden. När Noa hade förnedrat sig själv och förnedrats av Ham, sin son, så uttalade han en av de märkligaste profetiorna i hela Gamla testamentet. Han förutsade den moraliska och andliga historien för det folk som skulle komma av hans tre söner (1 Mos 9:25). Kana var en av Hams söner. Hos denne yngling hade Noa märkt en förvänd sensualitet som bådade illa för framtiden. Det omoraliska drag som hans far Ham hade visat skulle utvecklas fullt hos Kana och visa sig i hans barns liv, de som ockuperade det förlovade landet vid tiden för israeliternas intåg och seger. Gud skulle komma att ta ifrån dem sin helige Andes återhållande kraft så att Kanas omoral fick utvecklas okontrollerat och resultera i den smutsigaste och lägsta form av avguderi.

Noas profetia lär oss att Guds dom över Kana utformades annorlunda. »Förbannad vare Kana!» Han skulle bli den ringaste slaven hos sina bröder. Gud tillät i sin dom över Kanas synd att också hans söner skulle få säljas som slavar till broderfolken hamiterna, shamiterna och jafetiterna.

Noa bevisade sig som en sann profet inte bara genom att förutsäga den förskräckliga framtiden för kainiterna, utan också genom att samtycka till Guds domar. När den helige författaren skriver ner Noas profetia, använder han sig av hebreiskans imperfektum, som återger en handling som ännu inte är avslutad: »...han skall, vara den ringaste bland slavar...». Det är inte bara en förutsägelse om vad som skulle komma att hända. Det är samtycke till Guds beslut. Som en sann profet instämmer Noa i Guds dom över kainiternas synd. De troendes vilja överensstämmer med Guds vilja, även när Gud avkunnar domen. När Noa avslutat den skrämmande delen av profetian, brister han ut i en lovsång till Herren, Sems Gud. Genom gudomlig uppenbarelse visste Noa att Sems avkomma skulle bli Frälsarens vagga. Och han prisade Gud för att Han skulle uppfylla sitt löfte till Sem.

Den tredje delen av Noas profetia kom med goda nyheter till jafetiterna, hednafolket i norra och västra delen av det heliga landet. Enligt Noa skulle jafetiterna få »leva i tält med Sem». De skulle få dela det välsignade arv Gud skulle ge Sem - Guds sanning som vi fått i evangeliet om Jesus Kristus.

Under profetians långa utveckling intar Noa en framskjuten plats. Han predikade lag och evangelium som skar och smärtade. Det får oss att tänka på Walthers ord: »Vi måste predika människor till helvetet innan vi kan predika dem in i himmelen.» Och Noa predikade evangelium - inte bara oförvanskat och för alla, utan i dess klarhet och tydlighet."

--------

Några bibelord:

"Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. Då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. HERREN sade: 'Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta, ja, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag har gjort dem.' Men Noa hade funnit nåd inför HERRENS ögon." (1 Mos 6:5-8).

--------

"Detta är Noas fortsatta historia. Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud." (1 Mos 6:9-12).

--------

"Noas söner som gick ut ur arken var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. " (1 Mos 9:18-19).

-------- 

"När Noa vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han: 

'Förbannad vare Kanaan, 
en slavars slav skall han vara åt sina bröder!' 

Han sade vidare: 

'Välsignad vare HERREN, Sems Gud, 
och Kanaan skall vara hans slav! 
Gud skall utvidga Jafet, han skall bo i Sems tält, 
och Kanaan skall vara deras slav.'" (1 Mos 9:24-27).

--------

 
"Om då dessa tre män fanns i landet: Noa, Daniel och Job, så skulle de genom sin rättfärdighet rädda endast sina egna liv, säger Herren, HERREN. " (Hes 14:14).

--------

"Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla - så skall Människosonens ankomst vara" (Matt 24:37-39).

--------

"Han skonade inte heller den gamla världen men bevarade Noa, rättfärdighetens förkunnare, tillsammans med sju andra, när han lät floden stiga över de ogudaktigas värld." (2 Pet 2:5).

--------

"Jag skall upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer skall allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer skall en flod komma och fördärva jorden."  (1 Mos 9:11).

--------

 
"Framför allt skall ni veta, att i de sista dagarna kommer det människor som drivs av sina begär och som förtalar och hånar er och frågar: 'Hur går det med löftet om hans återkomst? Ända sedan våra fäder dog förblir ju allting precis som det har varit från världens begynnelse.' De som påstår detta bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som uppstod ur vatten och genom vatten, i kraft av Guds ord. I vatten och i kraft av Guds ord dränktes den dåtida världen och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns har i kraft av samma ord blivit sparade åt eld och förvaras till den dag då de ogudaktiga skall dömas och bli fördömda." (2 Pet 3:3-7).

--------

"Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten. Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse, han som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, furstar och makter har blivit lagda under honom." (1 Pet 3:18-22).

Den naturliga gudskunskapen

Ur boken "En sammanfattning av den kristna läran", av Edward W.A. Koehler, D.D (1875 - 1951).

"1. Naturen vittnar om Guds existens. 
 ”Ingen har någonsin sett Gud” (Joh 1:18). För våra yttre sinnen är Gud osynlig och obegriplig. Trots det är den en dåre som förnekar Guds existens (Ps 14:1). Därför att: ”Vad man kan veta om Gud, det ligger nämligen i öppen dager för dem. Gud själv har gjort det uppenbart för dem. Guds osynliga väsen kan ju ses ända sen världens skapelse: det kan uppfattas i hans verk, på samma sätt som hans eviga makt och gudomsväsen. Därför är de utan ursäkt” (Rom 1:19-20). ”Varje hus måste ju ha byggts av någon, men Gud är den som har byggt allt” (Heb 3:4). Varken denna världens ursprung eller att den dagligen hålles i gång kan tillfredsställande förklaras utan en Första Orsak, som skapade och en allsmäktig Kraft som uppehåller och regerar den. Fastän vi inte ser Gud, känner vi honom ändå av hans verk. Det är befängd dårskap att anta att det vi ser omkring oss i naturen kom till av sig själv, och att detta välordnade universum med dess myriader av olika levande och icke levande varelser är en produkt av ett blint öde och evolution. Då en förnuftig människa begrundar naturens underbara verk, måste han fråga sig varifrån dessa ting kom och genom vilken de finns till. Hans medfödda sunda förnuft säger honom att det måste ha varit Någon som gjorde dem, och att det ännu finns Någon genom vilkens makt de fortfarande finns till. Och denne Någon är Gud.
   Under det att Gud i sanning uppenbarar sig i naturen, får varken naturen själv eller krafterna i naturen identifieras med Gud. Panteism är tron att Gud och universum är detsamma. Såsom vi skiljer byggnaden från byggmästaren, så måste vi också skilja skapelsen från Skaparen. ”Han är till före allting och allting äger bestånd i honom” (Kol 1:17).

   2. Människans samvete vittnar också om Guds existens. 
  Paulus skriver att hedningarna visar, ”att det som lagen kräver står skrivet i deras hjärtan. Också samvetet hos dem vittnar om den saken, liksom deras tankar, när de kommer med anklagelser mot varandra eller tar varandra i försvar” (Rom 2:15). ”Och fastän de väl känner till vad Gud i sin rättfärdighet stadgat, att de som gör sådant är döden värda” (Rom 1:32). Samvetet, som för den skull håller människan ansvarig för sina gärningar mot en makt högre än sig själv, vittnar om Guds existens.

   3. Tron på Guds existens är universell. 
  Vittnesbörden från naturen och samvetet om Guds existens är ett faktum, som ingen förnuftig människa kan förneka. Därför har det alltid varit angeläget för den förnuftiga människan att åstadkomma någon sorts relation mellan sig själv och Gud. ”Ty det har aldrig funnits ett folk så gudlöst, att det icke har inrättat och hållit gudstjänst av något slag” (SKB sid 392). Det skulle helt enkelt vara omöjligt att förstå den religiösa tillbedjan som vi finner bland hedniska folk, om det inte fanns en grundläggande kunskap om existensen av ett Högre Väsen.

"Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet
förkunnar hans händers verk." (Ps 19:2).

   Emellertid har människor, som följer sina dåraktiga föreställningar, på den naturliga gudskunskapens grund byggt upp religiösa system, som är vidskepliga, avgudiska och avskyvärda (Rom 1:21-25; Apg 17:22-25). ”Ty även hedningarna har genom den naturliga lagen i någon mån haft kunskap om Gud, men likväl har de varken lärt att rätt känna eller att rätt ära honom” (SKB sid 602).

   4. Hur långt sträcker sig denna kunskap och var går gränsen? 
  Naturen, historien och samvetet lär inte bara att Gud existerar, utan också att han är en levande Gud (Apg 17:27); att han är allsmäktig (Rom 1:20); att han är vis (Ords 3:19); att han är god mot sin skapelse (Apg 14:17); att han är helig och rättvis, befaller och belönar det goda och förbjuder och straffar det onda (Rom 1:32; 2:15).
   Den sanne Guden uppenbarar sig själv för oss i naturen, men naturen uppenbarar inte för oss vem denne sanne Gud är. Inget hednafolk lärde av naturens bok, att Gud är treenig: Fader, Son och Helig Ande. När de på basis av människors naturliga gudskunskap försöker avgöra vem han är, gör de alltid en avgud av honom. ”Ty folkens alla gudar är avgudar” (Ps 96:5; Rom 1:21-23); ”Därför är det i själva verket sin egen falska inbillning och dröm om Gud, som de ha till avgud och som kommer dem att förtrösta på det rena intet” (SKB sid 392).
   Inte heller är naturlig gudskunskap tillräcklig till frälsning, därför att Guds nåd i Kristus är uppenbarad för människan endast i evangelium, och därom vet människan ingenting genom sin naturliga gudskunskap. Därför är hedningarna ”utan hopp och utan Gud i världen” (Ef 2:12).

Barnoffer till Molok, en hednisk avgud som omnämns i Bibeln.

   5. Ändamålet med denna kunskap, särskilt när den kommer genom samvetet, är att upprätthålla yttre ordning bland människor, som känner Guds dom över dem som gör det onda (Rom 1:32). Kunskapen om Guds existens bör dessutom sporra människor att söka honom, ”om de nu kunde treva sig fram till honom” och lära känna vem han är och vad han vill med människan (Apg 17:27). Om de vägrar att göra det, skall de bli utan ursäkt på domens dag (Rom 1:20).

   6. Den uppenbarade kunskapen om Gud.
  För att människan skall lära känna den sanne Guden och hur han skall tillbedjas, har Gud uppenbarat sig mer fullständigt i Bibeln. Bibeln inte bara bekräftar den naturliga gudskunskapen som människan har, utan den utvecklar den och lägger till den sådan kunskap som inte kan inhämtas på annat sätt (1 Kor 2:7-11). Under det att naturen säger oss att det finns en Gud, säger oss Bibeln vem denne Gud är. Under det att naturen och samvetet uppenbarar för oss många av Guds egenskaper, bekräftar Bibeln dem men inte enbart det. Den berättar också för oss om Guds kärlek och nåd i Kristus och den frälsning han berett för oss. Vi har därför inte tillåtelse att ha våra egna åsikter om Gud, så som hedningarna har, utan våra tankar och vår uppfattning om Gud måste, så långt det är möjligt för vårt begränsade förnuft, sammanfalla med vad Skriften säger om honom. Inte heller skall vi åkalla honom som det behagar oss, utan vi måste åkalla och tjäna honom så som Hans ord lär oss (Matt 15:9)."

Läs också gärna inlägget Gud och avgudarna