En bok som VERKLIGEN påverkat mitt liv

...är en bok med en ganska torr och trist titel: Stora Galaterbrevskommentaren.


För ca 17 år sedan frågade jag en anhörig: 
- Vilken är den bästa kristna bok du någonsin läst? 
Han, som var ovan vid frågan från mig eftersom jag inte frågat efter kristna böcker förut, responderade försiktigt? 
- Oj, är du verkligen intresserad? 
- Javisst, berätta! svarade jag. 
Då nämnde han Stora Galaterbrevskommentaren av Martin Luther. Han berättade lite kort om innehållet. Jag fick en bild av bokens innehåll, men den var inte så fyllig. Jag blev dock väldigt nyfiken på boken utifrån den beskrivning han gav. Jag tänkte att jag måste ge boken en chans. Jag fann den senare på stadsbiblioteket i Malmö och lånade den. 


Sedan dess har jag införskaffat boken och läst så mycket i den att den fallit sönder i bitar. Den yttre pärmen är skadad, bokryggen har fallit av, det finns understrykningar av mig på många ställen (de flesta från 20-års åldern), en hel del hundöron osv. 

Framsidan av Martin Luthers Stora Galaterbrevskommentar. Mitt slitna exemplar.

När jag läste boken slogs jag av hur oerhört bra den är till sitt andliga innehåll. Personen som tipsade mig om boken har tidigare gett mig diverse böcker av olika slag som julklappar, en del av dem har jag läst, andra skummat lite i, andra lagt åt sidan. Jag utgick inte från att den här boken skulle vara så anmärkningsvärd. Jag var bara nyfiken på vilken kristen bok han tyckte var bäst, och jag ville ge den en chans. 


Att den kallas för Martin Luthers Stora kommentar över Galaterbrevet hör ihop med att Luther givit ut en annan kommentar över samma epistel med mindre omfattning år 1519. Den skall inte heller vara lika berörande som denna bok från 1535. Faktum är att han inte ens har skrivit boken. Den består av föreläsningar som Luther höll år 1531 över detta brev från Paulus, och som hans åhörare skrev ned. Luther har skrivit företalet till boken, men han har inte bearbetat bokens innehåll själv inför tryckningen. 


Som sagt, titeln på boken låter ju rätt torr. Det låter inte som en storsäljare direkt. Men innehållet är helt underbart. Luther är så personlig i boken. När han går igenom Galaterbrevet och föreläser över dess budskap, anknyter han väldigt ofta till sig själv, sin samtid, de lärostrider de hade. Han gör också kopplingar till tidigare personer och händelser i kyrkans historia. Luther är också personlig på det planet att han släpper in lyssnaren i hans egen värld av anfäktelser, tvivel, ångest, tröst, glädje, vrede osv. Luther har en enastående förmåga att varva mellan att vara personlig och samtidigt tala om ett ämne utanför han själv. Han har en förmåga att vara oerhört enkel och grov i sitt språk, men samtidigt väldigt träffande och kärnfull. 


Luther har en hel del humor också. En del är ämnat att vara humoristiskt, annat kanske snarare framstår som humoristisk för läsaren då de stundom grovhuggna senmedeltida uttrycken och utfallen känns ovana och annurlunda i vår tid. Han är väldigt rak på sak. Han drar sig inte för att ta kraftigt avstånd från dem som på olika sätter förvränger och förvrider Bibelns tröstande budskap om syndernas förlåtelse genom Jesus. Hur grovt hans språk än är, så är hans blick knivskarp. 


Framförallt är boken oerhört tröstande och uppbygglig. I denna bok fann jag för första gången någon som predikar så som jag känner det inuti, i mina djupaste personliga vrår och i mitt samvete. Luther framställer en slags inre stridssituation, då samvetet brottas med den egna syndamedvetenheten, rädslan för Gud som en sträng tyrannisk domare och bödel. Mot dessa felaktiga inre bilder av Gud framställer Luther tydligt den bild som Biben ger av Guds kärlek genom Kristus, hans lidande och död i mänsklighetens ställe. Budskapet i boken skär fullständigt sönder all falsk andlighet och religiositet, all självberömmelse, allt högmod, allt hyckleri, all skenhelighet, alla villoläror om Kristus, all självbelåtenhet. Istället presenteras den gode Frälsaren i Kristus, som verkligen upprättar envar som är ärlig och är medveten om sin synd, men kommer i strid mot dem som i falsk andlighet är stolta. Luther blir mycket personlig och berättar om hur han av Djävulen plågas av felaktiga gudsbilder, och hur den heliga Skrift upprättar honom.


Församlingarna i Galatien hade drabbats av villoläror som kom från judiska kristna, som förvisso kommit till tro på Jesus som Messias, men som fått en felaktig och obiblisk syn på skillnaden mellan lag och evangelium. Deras villfarelser var inte grov av den typ som t.ex. arianerna och gnostikerna kom med senare. Deras villfarelse bestod endast i detta att de ville att de kristna skulle omskäras också. Men detta "lilla" felsteg i läran, innebar enligt Paulus så grov förvrängning av evangeliets budskap, att det var att komma bort ifrån Kristus, att avfalla ifrån nåden, att återvända till lagen. Just detta, skillnaden mellan lag och evangelium, är också ett huvudtema i boken. Ofta anknyter Luther till hur olika grupper av samtida sammanblandade lag och evangelium, alltifrån påvekyrkans sofistikerade teologer på universiteten, till de  "svärmare", eller "svärmeandar", som var enkla bönder och bokförsäljare som gick runt i byarna och predikade sin egen version av evangeliet, och gjorde anspråk på att ledas direkt av Guds Ande. Man kan göra oerhört många paralleller till olika samfund idag. 


Här följer några utdrag ur boken:

"Men den som icke skakar av sig tanken på synden utan kvarhåller den och plågar sig med sina grubblerier över hur han skall kunna reda sig i egen kraft, eller den som vill vänta litet, tills samvetet kommit till ro, han faller i Satans snara (som denne utlägger i avsikt att fånga människorna), fördärvar sig själv genom sin grämelse och blir till sist ömkligen besegrad. Ty djävulen slutar icke att anklaga samvetet. Den listige ormen förstår sig utmärkt på att framställa Jesus Kristus, vår medlare och frälsare, såsom lagstiftare och fördömande domare." (Sid 44-45)  

"Men det sanna evangeliet är, att gärningarna eller kärleken icke äro trons prydnad eller fullkomning, utan att tron i och för sig är Guds gåva och Guds verk i hjärtat, och att den rättfärdiggör, därför att den griper om Frälsaren Kristus själv. Det mänskliga förnuftet har lagen till sitt föremål: detta har jag gjort, det har jag icke gjort. Men tron i sin egentliga funktion har absolut intet annat föremål än Jesus Kristus, Guds Son, utgiven för världens synder. Den ser icke på kärleken, den säger icke: Vad har jag gjort? Vilka synder har jag begått? Vilka förtjänster har jag förvärvat? Utan den säger: Vad har Kristus gjort? Vad har han förtjänat? Då svarar evangelii sanning: Han har återlöst dig från synden, djävulen och den eviga döden. Tron inser alltså, att i denna person, Jesus Kristus, har hon syndernas förlåtelse och evigt liv." (Sid 86).

"Därför må den som väl förstår att skilja evangelium från lag tacka Gud och veta, att han är teolog. Jag har säkert icke ännu lärt mig att i frestelsen upprätthålla denna skillnad så som jag borde. De skola nämligen skiljas på det sättet, att evangelium förlägges till himlen och lagen till jorden. Evangeliets rättfärdighet skall benämnas himmelsk och gudomlig, lagens jordisk och mänsklig. Och dessa båda skola skiljas från varandra lika skarpt som Gud skilt himlen från jorden, ljuset från mörkret, dagen från natten. Evangeliets rättfärdighet skall vara ljuset och dagen, lagens åter mörkret och natten. Gott vore, om vi kunde skilja dem ännu längre från varandra. När det alltså gäller tron, den himmelska rättfärdigheten och samvetet, skall lagen helt och hållet uteslutas och lämnas kvar på jorden. Gäller det gärningar, må gärningarnas eller lagrättfärdighetens lampa tändas i natten. Så skall evangeliet och nådens oförlikneligt strålande sol lysa om dagen och lagens lampa om natten. Så bör man även i känslan eller stämningen skilja mellan de båda, så att samvetet, som förskräckes, då det förnimmer sin synd, tänker: Nu är du på jorden, där skall åsnan arbeta, tjäna och bära den börda, som lagts på henne. Det är, kroppen med dess lemmar skall vara lagen underlagd. Men när du stiger upp i himlen, skall du lämna åsnan med dess börda på jorden. Ty samvetet har intet att göra med lag, gärningar och jordisk rättfärdighet. Så stannar åsnan i dalen, men samvetet stiger med Isak upp på berget utan att veta något alls om lag och gärningar, med blicken fäst uteslutande på syndernas förlåtelse och den rena rättfärdighet, som erbjudes och gives i Kristus...

...Denna punkt om skillnaden mellan lag och evangelium är ytterst nödvändig att känna till, eftersom den innehåller en sammanfattning av hela den kristna läran. Därför må var och en med flit lära sig att väl skilja lag från evangelium icke med ord endast utan även i känslan och erfarenheten, d.v.s. i hjärta och samvete. Att i ord uppdraga skillnaden är ju icke svårt. Men då det kommer till praktiken, finner man, att evangeliet är en sällsynt och lagen en trägen gäst i samvetet, ty det är vant vid lagen och syndakänslan, och den förnimmelsen understöder också förnuftet." (Sid 107-108).

Den utgåva jag har av boken är utgiven av bokförlaget Skeab/Verbum 1982 (2:a upplagan). Den är översatt av Martin Lindström. 


Sökte efter boken nu, men tycker den verkar svår att finna på vanliga ställen som t.ex. Bokus och Adlibris (engelska översättningar finns det dock gott om där). Den finns däremot att köpa på ställen som bokbörsen m.m, och den går ju givetvis att låna på bibliotek runt om i landet.  Ett sammandrag av Stora Galaterbrevskommentaren har utgivit under namnet "Kristi dyra återlösningsverk", och den går att köpa för en ringa summa på BV-förlag, Gospelcenter m. m. Stora Galaterbrevskommentaren finns också att läsa på nätet. Mitt absoluta favoritstycke i boken är där Luther kommenterar Gal 1:4 där det står att Kristus "har utgivit sig själv för våra synder". Under just det stycket har jag gjort massor av understrykningar. Det var det stycket som verkligen tröstade och upprättade mig, och fick mig att förstå Bibelns budskap. Det var också denna bok som gjorde att jag blev helt övertygad om att den evangelisk-lutherska tron är den tro som presenteras i Bibeln. Den fick mig att se på vilket sätt andra läror om frälsningen, som finns inom andra samfund, är obibliska. 


/Shadow


DN, DN, DN, Adlibris, Adlibris, Adlibris, Adlibris, Adlibris, 
Adlibris, Bokus, Bokus, Bokus, Bokus, Bokus, Bokus, 

Om änglarna, del 1

Änglarnas beskaffenhet och förmögenheter


Såsom andar är änglarna immateriella väsenden, som vi inte får tillskriva ens någon eterisk kroppslighet (Luk. 24:39, Ef. 6:12), något som vissa kyrkofäder och även nyare teologer gjort. Då de i och för sig okroppsliga änglarna vid vissa tillfällen visat sig för människor (1 Mos. 18 och 19), var detta blott tillfälligt antagna gestalter (unio accidentalis). Hur änglarna i dessa antagna gestalter kunnat äta, (1 Mos. 18:8, 19:3), förklaras inte i Skriften; maten förtärdes på ett för oss obegripligt sätt. "Liksom flammor förtärde änglarna födan", (J.A.Osiander, Colleg. Theol. II, 165). Mellan Gud, som är ande (Joh. 4:24), och änglarna, som är andar, kvarstår det oändliga avstånd, som finns mellan Skaparen och det skapade. Änglarna är ändock inte ofullständiga (spiritus incompleti), som våra själar är, utan de är fullständiga väsenden (spiritus completi). De behöver inte såsom människan en kropp såsom integrerande beståndsdel.


När det gäller änglarnas förmögenheter, tillskriver Skriften dem både förstånd och vilja. De goda änglarna erfar genom kyrkan Guds mångfaldiga vishet (Ef. 3:10) och är villiga tjänare åt dem, som skall ärva saligheten (Hebr. 1: 14). Men även de onda änglarna har förstånd och vilja (1 Mos. 3, Matt. 4), fastän deras förmögenheter står helt i syndens tjänst. Skriften tillskriver änglarna, trots att de är immateriella, förmågan att verka fysiskt (1 Mos. 19:6, Matt. 4:5), på liknande sätt som den immateriella själen har inverkan på människans materiella kropp. Eftersom allvetande och förutvetande endast tillkommer Gud, har änglarna i likhet med människorna blott begränsat vetande; således vet de inte heller människornas tankar (1 Kon. 8:39). Änglarnas makt är stor (Ps 103:20, 2 Tess. 1:7, Matt. 12:29) och överträffar människans, ty de goda änglarna uppträder i Skriften såsom människornas beskyddare (Ps. 91:11 ff), medan de onda andarna är de, som håller de otroende fångna i djavulens rike (Luk. 11:21, 22). De troende kan emellertid i Guds kraft och med Guds Ord stå emot djävulens angrepp (Ef. 6:10 ff), eftersom änglarnas makt alltid är underkastad Guds. Enligt Skriftens lära kan djävlarna inte utföra några äkta under (Ps. 72:18), men med Guds tillstädjande och föranstaltande kan de onda andarna göra ting, som för människorna ter sig såsom under. I synnerhet tillskriver Skriften antikrist, som uppenbarar sig genom Satans verkan, allehanda lögnaktiga krafter, tecken och under (2 Tess. 2:9), till en dom över dem, som inte satt tro till sanningen. (Jämför de lutherska dogmatikernas distinktion mellan miracula och mirabilia seu mira; de förra tillkommer Gud, de senare Satan.) Det är en ren fabel, att änglarna skulle kunna ingå äktenskap med människor, något som läres av nyare teologer, som åberopar 1 Mos. 6:2. Skriften nämner såsom ett känneteckan på änglarna, att de varken ingår äktenskap eller ges i äktenskap (Matt. 20:30).


Om änglarnas förhållande till rummet lär Skriften, att änglarna kan befinna sig på en viss ort (Apg. 12:7), men såsom orumsliga, immateriella väsen upptar de inget utrymme. De kan alltså befinna sig på ett utrymme, där andra kroppar redan finns. De är emellertid inte allestädesnärvarande, utan de är "någonstans", och detta "någonstans" kan bestämmas närmare (jfr såsom exempel den mänskliga själen, som är i kroppen, trots att den inte upptar något utrymme; Agp. 20:10).


Änglarnas antal och skillnaderna mellan dem


Änglarnas antal är mycket stort (Dan 7:10, Luk. 2:13, Hebr. 12:22). Att det finns ordningar bland änglarna framgår av de olika namn, som Skriften bilägger dem: kerubim (1 Mos. 3:24, Ps. 80:2), serafim (Jes. 6:2, jfr även Kol 1:16, 1 Tess. 4:16). Även bland de onda änglarna finrs det över- och underordning (Matt. 25:41, Luk. 11:15, 18, 19). Men varken om änglarnas antal eller om deras ordningar ger Skriften närmare upplysning. 


Ovanstående är utdrag ur Pieper-Mueller's Kristen Dogmatik

Vad skiljer de olika kristna samfunden åt?

Nedanstående text är hämtat från Kristen Dogmatik av D. Franz Pieper (omarbetad av D. Dr J.T Mueller, översatt till svenska och utgivet av bokförlaget Pro Veritate). Jag tänkte först att texten skulle delas upp i flera separata blogginlägg, men insåg sedan att det nog blir rörigare att klippa i denna intressanta text. Den behandlar frågan om varför det finns olika partier inom den yttre kristenheten, dvs varför det finns olika samfund. Den förklarar skillnaderna mellan de olika huvudfårorna i den yttre kristenheten och dess grundläggande skillnader.

En del bloggläsare kanske är vana att läsa den här typen av texter. Andra inte. För er som är lite ovana vid språket rekommenderar jag att ni ändå försöker ta er igenom texten, för den ger en mycket intressant överblick över de olika samfundens grundskillnader trots att orginalet gavs ut första gången på 1920-talet. Det finns mycket att lära av texten. Om det är några teologiska begrepp som ni funderar över får ni hemskt gärna skriva i kommentarsfältet och fråga. Eventuellt kommer fler texter ur denna utomordentliga bok läggas ut i bloggen senare.

/Shadow

 5. Orsaken till förekomsten av partier inom den yttre kristenheten

De lutherska bekännelseskrifterna förklarar mycket noggrant, hur det kommer sig, att de icke-kristna religionerna uppträder i nästan otaliga former: "Då gärningarna likväl inte kunna skänka samvetet frid, utväljer man åt sig efter hand nya sådana... vid sidan av Guds bud" (SKB s. 137). Inom kristenheten borde varje form av partibildning vara utesluten, eftersom den kristna kyrkan har blott en enda kunskapskälla, nämligen Kristi ord (Joh 8:31-32; Ef 2:20). Genom tron på den försoning, som skett genom Kristus, får människans samvete verkligen lugn, vilket innebär, att det inte finns någon anledning till att se sig omkring efter andra försoningsmetoder (Rom 5:1; Kol. 2:10). Ändå finns det splittringar inom den kristna kyrkan, trots att dessa är uttryckligen förbjudna i Skriften (1 Kor. 1:10 f.). Sådana partibildningar har inte sin grund i olika klimatiska förhållanden och rasskillnader, som somliga har menat. De beror på att lärare, som inte förblivit vid Kristi apostlars och profeters ord, uppträtt inom kyrkan och vunnit gehör. Dessa har förkunnat sitt eget ord och har följaktligen förvanskat eller rentav förnekat den kristna religionens särart, rättfärdiggörelsen genom tron utan Lagens gärningar. Som bekant hände sådant redan på apostlarnas tid (Rom 16:17; 1 Kor 14:37; Gal 1:6 ff, 5:12 m.fl.). Dessa strävanden att åsidosätta apostlarnas ord och därmed även den kristna läran om nåden är förklaringen till att partierna uppkommit inom den kristna kyrkan och består även i vår tid. Det lönar sig att klargöra detta med konkreta fall såsom det romerska partiet, de reformerta gemenskaperna, splittringarna inom den lutherska kyrkan och den moderna teologiska riktningen. 

Formellt erkänner det romerska partiet visserligen Skriftens gudomliga auktoritet, men det kräver, att Skriften skall tolkas i den heliga modern kyrkans mening [moderkyrkans mening], vilket i sista instans innebär, att den skall tolkas enligt påvens mening, istället för att Skriften skall få tala för sig själv. Detta tolkande av Skriften enligt påvens mening medför, att det romerska partiet mycket bestämt förbannar den kristna religionens centrala lära, människans rättfärdiggörelse genom tron på nådens evangelium utan lagens gärningar (Tridentinum, Sess. VI,can. 11,12,20). Skrifttrogna kristna inom det romerska partiet släpper i anfäktelsen tillliten till sina egna gärningar, och inför Gud tar de sin tillflykt till Guds nåd i Kristus allena (SKB s. 173, 288). Såsom ett särskilt parti består dock den romerska kyrkan, därför att den inte låter Skriften gälla såsom den enda kunskapsprincipen (SKB s. 333). I och med att Skriften åsidosättes, angrips även den kristna läran om nåden. Det romerska partiets hela stora maskineri är inställt på gärningslära och på påvens auktoritet.

Också de reformerta samfunden medger formellt Skriftens gudomliga auktoritet. De betonar rentav starkt Skriftens inspiration. T.o.m. deras nyare teologer håller fast vid den. Den reformerta kyrkan vill på ett mer uteslutande sätt göra Skriften till den kristna lärans källa än den lutherska kyrkan, som sägs vara mera konservativ och mera bunden till historien och låter traditionen äga giltighet vid sidan om Skriften. I själva verket förhåller det sig emellertid så, att det reformerta partiet i sina avvikelser från den kristna läran åsidosätter skriftprincipen och ersätter den med klart uttalade rationalistiska axiom, som det envist håller fast vid.

1. Detta sker till att börja med beträffande de av Gud förordnade nådemedlen. Enligt Skriften sker framräckandet av den av Kristus förvärvade syndaförlåtelsen samt trons framkallande och styrkande genom de av Gud förordnade yttre medlen: evangeliets ord, dopet och den heliga nattvarden (Rom 1:16, 10:17 m.fl.). Dessa yttre nådemedel i Skriftens mening vill varken äldre eller nyare reformerta teologer acceptera. Zwingli, Calvin och nyare reformerta teologer (jfr Hodge, Systematic Theology II,684: "Efficacious grace acts immediately") anser, att det vore opassande för Den Helige Ande att binda sitt uppenbarande och sitt verkande av nåden vid de yttre medel, som Gud förordnat. De menar, att Den Helige Ande i själva verket inte ens använder dessa medel, när han verkar i frälsningssyfte (jfr Zwingli, Fidei Ratio, Niemeyer s.24, Calvin Inst. IV, 14,17). Den praktiska konsekvensen av att Andens nådesuppenbarelse och verkan skiljes från nådemedlen blir, att de reformerta återfaller till den romerska föreställningen om ingjuten nåd (gratia infusa), vilket innebär ett avfall från den kristna läran om rättfärdiggörelsen. Luthers ofta uttalade omdöme, att en papist och en svärmare är samma sak, är inte något, som kan räknas till 1500-talets överdrifter. Det är ett helt sakligt omdöme. Att det trots det officiella förnekandet av nådemedlen ändå finns många Guds barn i de reformerta samfunden, beror på en Iycklig inkonsekvens (jfr härtill Luther i de schmalk. art., SKB s.333). De reformerta underlåter nämligen inte att predika; de är tvärtom ivriga i både tal och skrift. För så vitt de därvidlag lär evangelium om den för världens synders skull korsfäste Kristus, ger de Den Helige ande tillfälle att verka och bevara tron på Kristus - givetvis inte utan eller vid sidan om Ordet utan just genom Ordet, d.v.s. på ett medelbart sätt.

2. Ytterligare ett åsidosättande av Skriftens ord, som beror på ett rationalistiskt axiom, föreligger i de reformertas förnekande av Kristi lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden. De medger både direkt och indirekt, att Skriftens ord vid första anblicken lär Kristi lekamens och blods närvaro och inte dessas frånvaro, men de säger att nattvardsorden måste tolkas på så sätt, att de rimmar med tron. Frågar man vad det är för innehåll i den tro, enligt vilken nattvardsorden skall tolkas, så svarar de äldre och nyare reformerta teologerna inte med några Skriftens utsagor utan med ett mänskligt dekret, som säger, att om inte Kristi mänskliga natur skall omintetgöras, kan det bara tillkomma den en synlig och lokal närvaro. Calvin lär eftertryckligen, att Kristus efter den mänskliga naturen blott äger en närvaro, som inte överstiger Kristi kropps naturliga dimension, och som således inte räcker till för ett nattvardsfirande på många orter i världen (jfr Inst. IV,7). Vad som ligger bakom det reformerta förnekandet av Kristi lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden är, såsom med lätthet kan bevisas, den omständigheten, att ett mänskligt axiom göres gällande i strid mot Skriftens utsagor.

3. Frågan huruvida Guds nåd i Kristus är allmän (gratia universalis) eller partikulär (gratia particularis), tror de reformerta teologerna sig böra besvara genom att hänvisa till den historiska framgången eller den historiska erfarenheten istället för att hålla sig till Skriftens utsagor, vilka lär allmän nåd (Joh 1:29, 3:16 ff; 1 Joh 1:2; 1 Tim 2:4-6). Det reformerta argumentet är som bekant detta: "av att faktiskt inte alla människor blir frälsta följer slutsatsen att Kristi förtjänst och Guds nådevilja inte sträcker sig till alla människor. Att antaga en allmän nådevilja, när resultatet är partikulärt, skulle vara en förolämpning mot Guds vishet, makt och majestät" (Inst. III, 24,16). Den nödvändiga följden av denna borttolkning av gratia universalis är, att evangelium om Kristus i praktiken blir oanvändbart. Hos den syndare, som är drabbad av Guds Lag, kan nämligen tron på syndarnas frälsare inte uppkomma, så länge hans medvetande behärskas av föreställningen om gratia particularis. Att det även bland kalvinistiska reformerta finnes Guds barn, som gläder sig över sin frälsning genom Kristus, beror på att somliga bland de reformerta i själva verket aldrig accepterat gratia particularis samt på att en del av dem, som accepterat denna tanke, ändå tar sin tillflykt till gratia universalis, när de plågas av samvetets förskräckelse. Egendomligt nog råder de reformerta lärarna själva därtill, varmed de ju själva förkastar det egna partiets inställning istället för att tillämpa gratia particularis i praktiken.

Till skillnad från de kalvinistiska reformerta vill de arminianska reformerta hålla fast vid gratia universalis, men de anser, att de inte kan göra detta på annat sätt än genom att ta avstånd från sola gratia (av nåd allena). De lär alltså en mänsklig medverkan vid trons uppkomst. Således hävdar de, att Guds nådeverkan vid omvändelsen "icke kan övergå i handling utan den fria mänskliga viljans medverkan". Detta inskränkande av sola gratia innebär ett avfall från skriftprincipen, därför att Skriften tillskriver Guds allenaverksamhet människans omvändelse och frälsning (Ef 1: 19; Fil 1: 19; 1 Kor 2: 14, 1 :23 o.s.v.). Denna anklagelse måste naturligtvis riktas även mot de synergistiska lutheraner, som har arminianernas föreställning om att människan medverkar för att ernå Guds nåd. Dessa begagnar sig av olika uttryckssätt (rätt hållning, det egna avgörandet, ringare skuld i jämförelse med andra, o.dyl.). Denna ståndpunkt innebär, att den kristna tron hindras från att uppkomma, därför att den kristna tron inte kan uppkomma annat än i förkrossade hjärtan och bygger på just sola gratia. Så säger även apologien: "Så ofta barmhärtighet kommer på tal, bör man därför veta, att här också fordras tro, som mottager löftet om barmhärtighet" (SKB s. 112). Att det ändå finns Guds barn även bland dem, som i tal och skrift lär arminianismen eller synergismen, beror på att en del av dem är inkonsekventa och i sin bönekammare inför Gud själva inte tror på sin egen lära (så t.ex. Melanchton).

En särskilt fruktbar källa för oenighet och söndring har på nyare tid brutit fram inom den yttre kristenheten i och med att flertalet bland nutidens tongivande offentliga lärare övergivit den kristna uppfattningen om den heliga Skrift. De förnekar nämligen, att den heliga Skrift är Guds eget, ofelbara Ord, och därmed överger de den heliga Skrift såsom den kristna lärans källa och norm. Därmed har principen för enigheten inom den kristna kyrkan övergivits. Ty endast de, vilka förblir vid Kristi ord, känner sanningen, såsom Kristus säger (Joh 8:31-32). Men den, som inte tror på det, som Kristus och hans apostlar säger i Joh. 10:35, 2 Tim. 3:16, 1 Petr. 1:10-12, kommer inte heller att tro på Joh. 3:16, Matt. 20:28, Joh. 1:29, Rom. 3:28 m.fl. Visserligen kan det förekomma, och det har också faktiskt förekommit, att den, som teoretiskt förnekat den heliga Skrifts inspiration, i anfäktelsen och i dödens nöd trott på sina synders förlåtelse på grund av Skriftens ord och på grund av Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse. Men i och med detta överger han ju sin tidigare avvikelse och återvänder till enheten i tron med den kristna kyrkan, som förblir vid Kristi ord, och som inte känner till någon annan grundval för tillförsikten om Guds nåd än den frälsning, som skett genom Jesus Kristus.

Till behandlingen av partisöndringen inom den yttre kristenheten ansluter sig den omstridda frågan, om också den lutherska kyrkan skall räknas som ett utav partierna. "Luthersk kyrka" i ordets egentliga betydelse kan inte användas för att beteckna alla samfund, som kallar sig själva för "lutherska". Det betecknar blott dem, som faktiskt lär och bekänner den lutherska läran, såsom den läres och bekännes i de lutherska bekännelseskrifterna. Förstår man "luthersk kyrka" på detta sätt, så utgör den lutherska kyrkan inte något parti, d.v.s. den är inte ett av de kyrkliga samfund, som konstituerat sig såsom självständiga på grundval av skriftvidriga läror. I sin bekännelse företräder den lutherska kyrkan inte några särläror. Den bekänner och lär blott den lära, som enligt Guds vilja och ordning alla kristna bör bekänna och lära. Här ligger reformationens kyrkas ekumeniska karaktär. Å ena sidan sätter inte den lutherska kyrkan likhetstecken mellan sig själv och una sancta. Den bekänner istället, att det finns Guds barn även i sådana samfund, där vid sidan om människoläror så mycket utav evangelium förkunnas, att tron på Kristus som den ende frälsaren från synden därigenom kan uppkomma. Å andra sidan gör den lutherska kyrkan anspråk på att vara den rena lärans kyrka, d.v.s. att dess lära i alla stycken överensstämmer med den heliga Skrift. Bevisföringen för den lutherska kyrkans ekumeniska karaktär skall naturligtvis ske på induktiv väg.

Till behandlingen av partisöndringen inom den yttre kristenheten hör också motiven för avvikelsen från Skriftens lära och för den partibildning, som för det mesta brukar följa därpå. Den heliga Skrift känner inte till några ädla motiv till denna onormala företeelse. Den nämner blott köttsliga motiv såsom t.ex. egenintresset (Rom 16:18), uppblåsthet över egen visdom (1 Tim 6:3), andra människors pris (Joh 5:44), viljan att undgå förföljelse för korsets skull (Gal 6:12), avund (Matt 27:19), okunnighet (Joh 16:3, 1 Tim. 1:13) och personlig hätskhet (SKB s. 142 f.: "Även många irrläror ha uppstått i kyrkan blott därigenom, att lärarna varit förbittrade på varandra. "). När enigheten i den kristna läran är förhanden och vidmakthålles, är däremot detta inte på något sätt en följd av mänsklig kraft, vishet och skicklighet. Det är helt och hållet Guds nåd och Guds kraft, som verkar detta (Joh 17:11,12,15,20,21)."

"Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ..?" (Om Dan Brown)

År 2003 smällde en liten bomb ner bland Bibeltrogna kristna världen över, då Dan Brown släppte sin tjocka bok: "The Da Vinci Code". Boken blev en säljarsuccé (men enligt DN 5/7 är det också en bok som man inte sparar i bokhyllan särskilt länge)

I den attackerar han i första hand kristendomen, och "fingret" pekas åt Romersk-katolska kyrkans håll till. Men säga vad man vill om RKK (Romersk-katolska kyrkan), det är ett helt eget ämne att ta upp.


Vad som blir den allvarliga konsekvensen från denna bok och sedermera storfilm med Tom Hanks i huvudrollen som symbolforskaren Robert Langdon, det är skadan som sker hos de kristna.


Hos de nyomvända som ännu inte har så mycket kunskap likväl hos den som upplevt att tron var stabil, men nu i och med alla "upptäckter" som görs i boken, plötsligt finner sig ompröva dessa saker.


Finns det någon sanning i det här..?


I det där Philippusevangeliet som bokens mr Teabing pratar om, nämns ju Jesus ständiga följeslagerska, Maria Magdalena, och det förklaras att hon var hans hustru...


Genom en uppsättning mycket skarpa instrument opererar Dan Brown skickligt samman en helt ny revolutionernade världssanning, i filmen tar det ca 30 min blankt. Det är den tid Langdon och Sophie Neveu spenderar hemma hos Sir Leigh Teabing, brittisk historieprofessor och besatt av att hitta den Heliga Graal.


Han avslöjar för dem "tidernas störste lögn", den om Jesus gudomlighet, genom att återge detaljer ur kyrkomötet i Nicaea år 325 e.Kr. Detta möte skedde ju i verkligheten, det var där det fastslogs vilka texter som var Gudomliga och skulle utgöra det vi alltid kallat "Bibeln".


Men Teabing vrider skändligt på detaljerna, och påstår, citat: "”föreslogs och röstades igenom vid konciliet i Nicaea” år 325 e Kr. ”Fram till dess såg Jesu anhängare honom som en dödlig profet … en stor och betydelsefull man, men likväl bara en människa. En vanlig dödlig en” (s 265). ”Vänta nu lite”, säger Sophie. ”Ni menar att Jesu gudomlighet var resultatet av en omröstning?” ”En ganska jämn omröstning, till på köpet”, lade Teabing till (s 266).


Medan Langdon och Neveu ännu är i ifrågasättande chock, plaskar Teabing på med ytterligare ett "bevis", en sanning som ska ha funnits där hela tiden, men dold i sin öppenhet. Han ska förklara ett av de största och viktigaste mysterierna med målningen "Den sista måltiden", skapad av Leonardo Da Vinci.


Först...ser vi bara tavlan, så som vi känner den. Men sedan låter Teabing med sina egna händer och avancerade instrument visa vad som OCKSÅ finns med på tavlan, men som i hastigheten lätt kan antas vara ännu en lärjunge. Men det är Maria Magdalena.


Utrymmet mellan de två, Jesus och hon, trots att de sitter intill varandra (var och en lutar sig dock åt sidan), visar en primitiv avbildning av en kalk. Som ett stort V. Kalken. Men också "the womb", menar Teabing. Livmodern. Han visar tydligt hur "mannen" bredvis Jesus inte alls är en man...utan en kvinna.


(Ni kan kolla hur mycket ni vill på Da Vincis verk "The Last Supper", kvinnan finns ICKE ;)
Men om man är så nyfiken att man måste kolla efter, då förstår ni vilken förödande kraft den här boken har på själar som inte är stadda i stark tro va..?


De skarpa instrument jag tidigare åsyftade som Brown har till sitt förfogande, är följande:


1) Han är utbildad inom kultur -och religionshistoria, och räknas alltså som akademiskt lärd inom ämnet

2) Han har skapat en mycket sympatisk och trovärdig karaktär i professorn i symbolforskning, mr Langdon, som
håller frågan öppen om Gud och gudars vara eller icke vara.
Han finner för mycket av människans hand inom de otaliga symboler han forskat i under alla år, och kan lekande lätt ge en uppvisning i boken "Änglar och demoner", som skrevs före "Da vinci Koden", i hur just kristendomen tagit över många från början hedniska symboler och "Gudliggjort dem" samt högtidsdagar, som t ex julafton.

3) Brown är noga med att innan första kapitlet börjar, ha en sida med FAKTA, där han uppger vilka brödraskap och andra grupper som de facto existerat eller existerar i verkligheten, som t ex: Opus Dei, Priory of Sion, Frimurarna. Lika noga är han att redogöra om vissa ämnen som berörs, existerar eller forskning kring dessa.
4) Han har en oerhört skicklig förmåga att skriva spänningsromaner.


Med tanke på denna skärpa på skalpellen, är det ingen som står neutral inför hans böcker eller de filmer som görs, allraminst den romerska kyrkan.


Han skapar lätt, oerhört lätt, en stark trovärdighet åt alla sina karaktärer. Med sina egna kunskaper och med efterforskningar blandar han sedan sanning med lögn på ett sådant sätt att man måste ha kunskaper för att kunna skilja ut det falska.


Jag vet själv hur duktig författare han är, duktig på att skapa levande trovärdiga öden, rafflande spännande dramatik på hög nivå, för jag har läst åtminstone 4 av hans böcker och sett "The Da Vinci Code".
Tillbaka till den sistnämnda.


I boken får vi alltså reda på att där finns flera evangelium som inte tagits med, t ex Philippusevangeliet och ett Marias evangelium. 
Vi får reda på att Jesus inte alls var Gudomlig, och att Han hade en kvinna som stänndig följeslagerska, Maria Magdalena. Följeslagerska som i sin grundtext betyder "hustru".
Vi får reda på att den Helige Graal inte alls är någon vinkalk efter Jesus sista måltid med sina lärjungar, utan en person. Just...Maria Magdalena.


Hon skulle ha blivit havande och fött en dotter, Sara, direkt från Jesu kungalinje.


I filmen ser man också i slutet, som en twist, hur de kommer fram till att den franska kryptograf som varit Robert behjälplig under hela jakten, är den senaste i denna kungaättslinje, Sophie Neveu.


Det är tydligt att drag av både gnosticism och feminism har påverkat denna bok, jag skulle vilja veta VARFÖR Brown skrev den, vad han hade hoppats på att få åstadkomma?

På frågan varför han skrev just "The Da Vinci Code", svarar han att det skulle vara ett intressant projekt.
Ett annat Brown-citat som svar:
"The Da Vinci Code was inspired by an art history lecture I heard 15 years ago in Spain".


Så. Vad är sanningen då? Ligger det någonting i det här?
Svaret är förstås NEJ.
Det Brown har gjort är just att ta med verkliga organisationer och symboler och sedan lägga till sin egen fantasi för att skapa en FIKTIV berättelse.


Jag ska ge Er en länk, lättläst, informativ och intressant, i slutet som jag rekommenrerar den intresserade att läsa.


Jag har läst tillräckligt mycket Dan Brown nu för att vara övertygad om att han inspireras av en mycket ond och splittrande ande, när han skriver. Det har hans popularitet och "trovärdighet" hos många, bekräftat ytterligare.
Att lyckas så minsta split mellan en troendes sköra själ och Gud, vad kan vara mer lockande för Guds största fiende?


Ni som läser Browns böcker, läs och njut om Ni vill! Jag tycker han är en formidabel författare. (Da Vinci-koden dock undantagen, då den är för äcklig).

Men läs KRITISKT snälla, svälj inte allt bara för att det låter trovärdigt.
Ta reda på sanningen, in till detaljen.


Den här länken kan definitivt hjälpa Er med det:

Sanningen om Da Vinci-koden


/Nephele