Gå tillbaka till del 1
Fiendskap och förföljelse
»Då skall man prisge er till misshandling, och man skall dräpa er, och ni skall bli hatade av alla folk, för mitt namns skull.» Mt 24:9. Dessa ord gäller inte bara apostlarna utan Kristi lärjungar i alla tider. Samtidigt med världskatastrofer uppstår fiendskap mot de kristna. De, som är fiender till Kristus och hans ord och därmed till de kristna, utsätter lärjungarna för bedrövelser och dödar dem. För Kristi namns skull, därför att de tror på honom och bekänner honom inför världen, så blir de hatade av alla folk. Men det förutsätter att man lärt känna de kristna och deras budskap, att kristendomen brett ut sig.
När vi ser på dessa tecken verkar de ha fått en tillspetsning i vår tid. Kristna har alltid förföljts. Först var det judarna, sedan romarna när de kristna budbärarna bar fram evangelium. Islam och påvedömet förföljde de kristna i alla länder. De senaste två århundradena har det varit »ideologier», som förföljt och bekämpat kristendomen, ända från franska revolutionen till nationalsocialismen och kommunismen. Men knappast någonsin har någon fört en sådan fördömelse-, lögn-, hets- och hatkampanj mot all sann kristendom, som vad den världsvida liberalismen har gjort. Det kan man förstå, när man vet att liberalismen visat upp det emanciperade jaget, den gränslösa, oförställda egoismen. »Jag är alltings mått», lyder dess bekännelse. Aldrig har en sådan världsåskådning framträtt, som varit så konsekvent gudlös och fiende till all gudomlig ordning.
För denna världsåskådning måste kristendomen vara en påle i köttet. Därför stormar den nu med hjälp av alla medier mot allt som är sant kristligt, inte minst mot sådana som vill att man skall lyda också Guds minsta bud. Ofta sker det så fint och bakslugt, och inte sällan under namn av frihet, rättfärdighet och humanism. Och, något som är särskilt påfallande, denna världsåskådning, som skriver tolerans med stora bokstäver på sin fana, är framför allt totalt intolerant mot all verklig kristendom. »Ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull». Följden blir att många förargar sig på de kristna. De tar anstöt av Guds ord och den rena läran. Anklagelser och ofördragsamhet drabbar de rättroende kyrkorna. Man fordrar anpassning till tidsandan. Många förvillas bort från Guds ord, när vetenskapliga rön tycks vederlägga Guds ord. Man söker kompromisser, som gynnar de så kallade vetenskapliga rönen och missgynnar den heliga Skrift. Man överlämnar de rättsinniga kristna till världen genom att leverera kritik mot Guds ord. Det blir sedan vapen mot den kristna kyrkan. Skulle det gå så långt, och det kan det göra, att världen står efter de kristnas liv och lem, då drar sig inte de falska kristna för att förråda de rättroende kristna till fienden. Inte bara för att rädda sitt eget kött, utan därför att de är så uppfyllda av hat mot rättroende kristna, mot Guds ord och mot Herren Kristus själv.
När man läser kyrkliga tidskrifter idag, ser man, att Guds ord inte har någon betydelse där längre. Däremot får allsköns gudsfientliga åsikter, som t.ex. feminism och förespråkare för homosexualitet, komma till tals. Och deras tonläge är för det mesta präglade av hat.
De falska lärorna och sekterna blir allt fler
Det har alltid funnits falska lärare inom kristenheten. Redan apostlarna måste kämpa mot dem. Men i våra dagar har detta växt till något oöverstigligt. Aldrig förr har det funnits så många olika falska läror och lärare och sekter som idag. Man skulle kunna säga med en luthersk lärare, om det nu inte läte så bittert, att »snart är ingenting omöjligt».
Å ena sidan har vi den negativt kritiska teologiska liberalismen, som i yttersta konsekvens av sin kritik förkunnar, att Gud är död. Det finns ingen Gud. Å den andra sidan har vi sektgrundarna, som inte bara hävdar att de vet mer än vad Gud uppenbarat i sitt ord, utan också uttryckligt avvisar den heliga Skrift. Det finns t.ex. en sekt i Tyskland. Den kallar sig »Universellt liv». Kvinnan som grundat den, kallar sig »Maria från Würzburg». Hon beskyller apostlarna för lögn och förfalskning och hävdar att hon nu har fått den verkliga sanningen genom uppenbarelse. Och bland dessa extremister hittar man, vad en rättsinnig luthersk lärare från föregående århundrade kallade » hundratals entusiastiska självbedrägerier».
I en mening är de dock allihop överens: I att mer eller mindre avvisa Guds ord och den rena läran. Aposteln beskriver alla dessa falska lärare med orden i 2 Tim 3: »Men det skall du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skall komma. Ty människor skall då vara själviska (älska sig själva, egoister), penningkära (giriga), stortaliga (skrytsamma), övermodiga (högfärdiga, självtillräckliga), smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa (oheliga, skändliga), kärlekslösa, trolösa, begivna på förtal (hatfulla och fördömande), omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda (älskar inte det goda utan är dess fiender), förrädiska (förrädare, överilade och falska i sina handel och vandel), besinningslösa, förblindade av högmod. De skall älska vällust mer än Gud. De skall ha ett sken av gudsfruktan, men skall inte vilja veta av dess kraft». Det hade varit intressant, om vi haft tid, att få visa på det som försiggår i världen idag, också där man kallar sig kyrka.
Kärleken skall kallna
»Och medan orättfärdigheten tar överhanden, så kallnar kärleken hos många». Orättfärdigheten, eller laglösheten skall ta överhanden i världen. Under namn av frihet gör var och en som han själv vill. De som regerar kan inte hindra dem, och kanske vill de det inte. Detta medför, att kärleken hos många kristna kallnar, först kärleken till Gud. Det är svårt att leva som kristen i en värld, som så skrupelfritt sätter sig över Guds bud och ordningar. Men det är inte svårt att bli bedragare när andra blir rika genom bedrägeri, när lögnen hör till vardagen och sanningen och pålitligheten förhånas och man bara har nackdelar av att leva ärbart i handel och vandel och av att visa kärlek. När alla bara tänker på sig själva så är det bekvämast att följa med strömmen.
I en gudlös tid och värld framstår kristenlivet lätt som en börda. Under korset, som vi kristna måste bära, bleknar fort glansen från kronan, som vi fått för Kristi skull för att bära om vi är trogna intill döden. Så kan kärleken till Gud, vår Frälsare och hans evangelium kallna. Men där kärleken till Gud kallnar, där kallnar också kärleken till vår nästa. Där kärleken till Gud trängs bort av kärleken till världen, där tänker människan bara på sig själv.
Under korset mot kronan
»Men den som är trogen intill döden skall bli frälst.» Det gäller att hålla ut i gemenskapen med Herren och Frälsaren Jesus Kristus och hans ord i denna kaotiska och gudlösa värld. Det gäller att tålmodigt bära sitt kors i vissheten att Gud inte prövar oss över vår förmåga. Det gäller att stå fast mot alla frestelser, som förespeglar oss ett skönare och bekvämare liv om vi gör oss fria från vår Herre. Herren skall hjälpa oss genom jämmerdalen. Han skall rädda oss ur denna onda världen. Han skall ta oss hem till himmelen och det eviga, saliga livet. Paulus, en man som prövats mycket för Kristi skull, vet att trösta oss och ingjuta mod när han skriver: »Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyder, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss», Rom 8:18. Den kristnes väg går under korset mot kronan, under det bittra korset mot härlighetens krona.
Evangelium skall predikas i hela världen
»Och detta evangelium om riket skall bli predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma», Matt 24:14. Intill den yttersta dagen varar nådatiden, när Gud gör människor saliga. »Hans ord skall inte återvända fåfängt utan att ha uträttat det vartill han sänt ut det», Jesaja 55. I vår onda tid blir kristna lätt modlösa. Är det någon mening med att vittna om Kristus och hans rike? Ingen lyssnar ju ändå. Ingen vill ändå höra om Kristus och himmelriket. Men Herren Kristus vet bättre. Hans ord manar oss att fullfölja vårt vittnesuppdrag. Han uppmuntrar oss att tjäna med glada hjärtan. Han har ju lovat oss välsignelse och hjälp. Genom oss räcker Gud människor sin nådeshand. Den som visar bort den och inte tar emot hans ord skall inte ha någon ursäkt på domens dag. Herren Kristus sänder ut sitt evangelium till alla folk, »och sedan kommer änden».
De sista tecknen inför återkomsten
Ändens tid ligger inte i första hand i framtiden. Den började med Kristi himmelsfärd och utgjutandet av den helige Ande. Petrus åberopar Joel i sin pingstpredikan: »Och det skall ske i kommande dagar, säger Herren, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött». Jerusalems fall var början till världsdomen. Förutom ökad nöd och att evangelium skall predikas för alla folk har vi sen inget mer att vänta innan Kristus kommer tillbaka. Detta klara besked från Herren om den yttersta tiden är en tydlig vederläggning av alla drömmar och svärmerier om ett tusenårsrike här på jorden. I Augsburgska Bekännelsens 17:de artikel heter det: »Vi fördömer även alla andra, som nu utsprider judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skall få herraväldet, sedan de ogudaktiga överallt har slagits ned».
I Matteus 24:29f. talar Jesus om tecken som skall sammanfalla med hans återkomst. »Solen skall förmörkas och månen upphöra att ge sitt sken, och stjärnorna skall falla från himmelen, och himmelens makter skall bäva». Inte bara jorden utan hela kosmos skall drabbas. Himmelens makter, de krafter som finns i himmelen, skall bäva och vackla. Bespottare har sagt att det är en helt dåraktig tanke att stjärnorna skulle hänga som lampor på himlen och falla ner på jorden. Men deras bespottelser vänder tillbaka över dem själva. Ty det är inte fråga om att stjärnorna hänger som lampor eller att de skall falla ner på jorden. Men från jordens horisont sett skall de falla ner från himlen, när kosmos störtar samman. Också det är spekulationer. Vi måste nöja oss med att vi inte vet hur det skall ske. Förmodligen överträffar det allt vad vi kan föreställa oss.
»Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen», Matteus 24:30. Meningarna går isär om vad detta tecken är. Några menar att det måste vara ett speciellt tecken, som föregår Kristi återkomst, eftersom det är särskilt omnämnt. Många tänker på ett kors eller på en återklang från julnatten. Andra lämnar det öppet och säger: »Ett tydligt kännetecken på hans återkomst i härlighet, vad det är och hur det ser ut, det får den dagen själv visa». En gammal luthersk utläggare tillfogar: »Enligt någras mening är det Kristus själv». Efter alla förebud, som manar oss att akta på hans återkomst, skulle han själv då vara tecknet som fullbordar vad som sagts om hans rike. Det stämmer väl med hans svar till de skriftlärda och fariseerna, som begärde tecken. »Ett ont och trolöst släkte är detta. Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas tecken. Ty likasom Jonas var tre dagar och tre nätter i den stora fiskens buk, så skall och Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte», Matteus 12:39f. Här är han, den uppståndne, själv tecknet. Likaså kan han själv vara tecknet för återkomsten.
Meningen med tecknen
Det är med tecknen som med talen hos Daniel och i Uppenbarelseboken. Lika litet som vi har fått dessa tal för att kunna räkna ut när den sista dagen kommer, lika litet har vi fått tecknen för att kunna göra det. Vi har fått tecknen framför allt av två anledningar:
1. De gör det helt klart att den yttersta dagen kommer. Hans ord är fast och visst. Förebuden för Kristi ankomst, liksom alla tecken, skall stärka tron på honom och på hans ord. När tecknen för den yttersta dagen visar sig, så som Jesus sagt, då skall löftet om hans återkomst gå i uppfyllelse. Redan Jesu samtida såg förebuden. Jesus förkunnade med eftertryck: »Sannerligen säger jag er, detta släkte skall inte förgås förrän allt detta sker», Matteus 24:34.
2. Förebuden skall förmana oss att alltid vara beredda att ta emot vår Herre. »Var därför redo. Ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma», Matteus 24:44. Inte i svärmisk överspändhet, som i Tessalonika, där man försummade sina dagliga plikter för att bara ägna sig åt den yttersta dagen. Men inte heller i loj likgiltighet som de gör som säger i sin säkerhet: »Allt står väl till och ingen fara är på färde», 1.Tess 5:3. I fast tro på Herren Jesus Kristus, min Frälsare, är jag beredd att möta honom. Liksom redan apostlarna räknade med Kristi återkomst, så skall och bör också jag vänta honom alla dagar, ja varje stund.
Utöver de hebreiska ord vi använder i gudstjänsten (Halleluja, Hosianna, Amen), så använde man i urkristendomen i större utsträckning det arameiska ordet Marana ta. I Nya testamentet möter det oss i 1 Kor 16:21 i brevslutet, som Paulus skriver med egen hand. Det betyder: »Vår Herre, Kom!» Också i det äldsta, väl kända nattvardsritualet, det som kallas »De 12 apostlarnas lära» (Didache), finner man det. I 1 Kor 11:26 läser vi: »Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker kalken, förkunnar ni Herrens död, till dess att han kommer». Samma ord används som bönerop i avslutningen av Johannes Uppenbarelsebok och därmed som avslutning på Nya testamentet: »Han som betygar detta säger: 'Ja, jag kommer snart'. Amen. Kom, Herre Jesus!»
Vi instämmer i detta rop: Marana ta! Ja, kom Herre Jesus! Och jag slutar med de sista orden i Nya testamentet: »Herrens Jesu nåd vare med alla».
Visar inlägg med etikett Samhället. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Samhället. Visa alla inlägg
fredag 6 september 2013
Om tecknen för Jesu återkomst (del 1 av 2)
Efter en föreläsning av pastor Fritz Horbank, Evangelish-Lutherische Freikirche, Tyskland. Översättning: Lars Engquist. Texten publicerades i tidskriften Biblicum nr 4, 1994 med titeln "Vår Herre kommer - Tecknen för Kristi återkomst enligt den heliga Skrift".
Grundläggande om Kristi återkomst
Jag tror att Jesus Kristus skall komma för att döma levande och döda. Det tror jag, liksom allt jag tror som kristen, därför att det står i den heliga Skrift. Jag tror det med andra ord därför att Gud själv har sagt det. I den heliga Skrift talar den helige Ande genom profeter och apostlar. Det är Guds Ord. Och vi litar fast på det. »Herrens ord är rätt, och allt vad Han gör är gjort i trofasthet», Psalt 33. Detta gäller också om allt som har med Kristi återkomst att göra.
Jag behöver hjälp av den heliga Skrift. Där får jag svar, som jag kan lita på. Svärmare och rationalister, som förlitar sig på sitt eget förnuft, har i alla tider gjort sig egna föreställningar om Kristi återkomst och den yttersta domen. De har blandat in dem i Guds Ord eller fört fram dem i strid med Guds Ord. Men i dessa frågor, lika litet som i andra trosfrågor, hjälper inte förnuft eller fantasi. Här gäller det att bygga på Guds Ord för att inte hamna på villovägar. »Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd», säger konung Salomo, som var så berömd för sin vishet. Ordspr. 3:5.
Men om Gud inte svarar på min fråga? Ja då måste jag nöja mig med det och inte försöka tillfredsställa min nyfikenhet genom egna eller andras spekulationer. Det är ett kännetecken på svärmare och sekterister, att de vet svar på alla frågor. Lutherska kristna, som förlitar sig enbart på Skriften, skäms inte för att svara: »Det vet jag inte», när Skriften tiger. Vi vill inte vara klokare än vad Skriften gör oss. Vi vill gärna höra och läsa Guds Ord och ivrigt lära vad Ordet säger. »Av dina befallningar får jag förstånd. Därför hatar jag alla lögnens vägar. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.», Psalt 119:104f.
Därför att det står i den heliga Skrift, så tror jag att Kristus skall komma för att döma levande och döda.
Förvissningen om att vår Herre kommer tillbaka
Herren Kristus talar utförligt om sin återkomst i Matteus 24 och i parallellställena hos Markus och Lukas. Det är grundläggande ställen för vad vi tror om vår Herres återkomst. Jesus lämnar oss inte i något som helst tvivelsmål, när Han talar om sin återkomst. Han talar om den som en visshet, utan något tvivel, ja som något självklart. Likadant gör apostlarna. Och det är inte underligt. De har ju först hört det från Herrens mun. Och på himmelsfärdsdagen, när de såg med sina egna ögon hur han togs ifrån dem, sade Herrens ängel: »Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himmelen», Apg 1:11. Apostlarna vittnar om Kristi återkomst som något för tron självklart.
Vi vet inte när
I Matteus 14 säger Jesus: »Om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena». I parallellstället Markus, 13:32, står det också: »..., inte ens Sonen». Även om Sonen i sitt förnedringstillstånd hade gudomligt vetande, så visste han inte denna hemlighet.
Vi känner inte tidpunkten för Herrens återkomst, och vi skall inte känna den. Det framgår så klart av de ord Herren talar vid sin himmelsfärd. Han förmanade lärjungarna att stanna i Jerusalem och där vänta på den utlovade helige Ande, som de snart skulle få. När de frågade om han vid den tiden skulle återupprätta Israels rike, så svarade Jesus: »Det till-kommer inte er att få veta tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt». Apg 1:7.
Fastän vi har dessa klara och tydliga ord, så har svärmare och sekterister, om och om igen, räknat ut datum för den yttersta dagen. De anser sig ha stöd av uppgifter i Skriften om dagar och tider, särskilt hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse. Men har de då inte rätt, när de hävdar, att deras uträkningar stämmer med Skriften? Slutresultatet visar att de har fel. Alla sådana tider, som man angett, har kommit, utan att Herren har kommit tillbaka. Dessa uträknare har glömt bort grunden för all bibelutläggning: Den heliga Skrift utlägger sig själv. Eftersom Kristus klart har sagt, att vi inte vet och inte skall veta datum för den yttersta dagen, så kan vi inte ha fått talen och tidsangivelserna hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse för att räkna ut när den dagen skall komma.
Men vad skall vi då ha dessa tal i de profetiska böckerna till? Jo, de visar oss, att Gud styr historien och att han inte gör det godtyckligt. Han har en fast och bestämd plan för världen i allmänhet och särskilt för sitt rike. Det är han som sätter alla gränser. Men för oss är hans plan hemlig till dess att han uppfyllt vad han lovat. Vi har inte nyckeln till hans hemligheter. Den som påstår något annat är en lögnare. Det förblir så, att Gud inte låter oss veta tidpunkten för Kristi återkomst.
Kristus skall komma plötsligt och oväntat
När Herren Kristus har sagt detta, som han vill att vi skall veta om hans återkomst, så säger han till lärjungarna: »Vaka fördenskull. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer. Men det förstår ni väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt boven skulle komma, så vakade han och tillät inte att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni redo, ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma». Matt 24:42ff.
Även Petrus använder bilden av tjuven när det talas om den yttersta dagens ankomst. I tredje kapitlet i sitt andra brev profeterar han om att bespottare skall komma i de yttersta dagarna och säga: »Hur går det med löftet om hans tillkommelse?» De tror inte, utan framhåller sin egen uppfattning: »Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse». Det betyder, att fäderna, de första kristna, som fick löftena om Kristi återkomst, sedan länge är döda. Under tiden har allt förblivit som det varit ända sedan skapelsen. Och så kommer det att förbli. Och, säger Petrus, i ert högmod glömmer ni syndafloden, eftersom ni inte tror på detta. Men liksom världen en gång gick under i syndafloden, så skall världen på yttersta dagen gå under i eld.
Förförelse och avfall
»Se till att ingen förvillar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och förvilla många», Matt 24:4f. Jesus menar här sådana som utger sig för att vara Messias eller Kristus. Fram till Jerusalems förstöring år 70 hade ingen framträtt med ett sådant anspråk. Alla de ledare och banerförare, som vi känner till från Nya testamentet eller som den judiske historieskrivaren Josefus berättar om, säger sig visserligen kämpa för Messias rike, men de kallade sig inte själva för Messias.
Först i början på tvåhundratalet under kejsar Hadrianus, som förtryckte judarna så fruktansvärt, framträdde en med detta anspråk, Barkochba. Han for våldsamt fram mot alla kristna som inte ville erkänna honom som Messias och delta i kriget mot romarna. Då fick många kristna, som var lydiga mot sin Herres varnande ord, lida döden. Och många avföll från Kristus Jesus och hans ord och höll Barkochba för den rätte Kristus.
Senare har åter och åter sektledare trätt fram med anspråk på att vara Kristus. Och de har förvillat många. När det visat sig att de var helt annorlunda än vad som förutsagts i profetiorna om den återkommande Herren, så måste de säga emot Guds ord och framföra egna läror. Därför vinner de anhängare bland sådana som inte alls känner Guds ord eller som föraktar det. Den som är väl grundad i Guds ord, faller inte för deras lögner. Men faran är stor, därför varnar Jesus: »Se till att ingen förvillar er!»
Gå vidare till del 2
Grundläggande om Kristi återkomst
Jag tror att Jesus Kristus skall komma för att döma levande och döda. Det tror jag, liksom allt jag tror som kristen, därför att det står i den heliga Skrift. Jag tror det med andra ord därför att Gud själv har sagt det. I den heliga Skrift talar den helige Ande genom profeter och apostlar. Det är Guds Ord. Och vi litar fast på det. »Herrens ord är rätt, och allt vad Han gör är gjort i trofasthet», Psalt 33. Detta gäller också om allt som har med Kristi återkomst att göra.
Jag behöver hjälp av den heliga Skrift. Där får jag svar, som jag kan lita på. Svärmare och rationalister, som förlitar sig på sitt eget förnuft, har i alla tider gjort sig egna föreställningar om Kristi återkomst och den yttersta domen. De har blandat in dem i Guds Ord eller fört fram dem i strid med Guds Ord. Men i dessa frågor, lika litet som i andra trosfrågor, hjälper inte förnuft eller fantasi. Här gäller det att bygga på Guds Ord för att inte hamna på villovägar. »Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd», säger konung Salomo, som var så berömd för sin vishet. Ordspr. 3:5.
Men om Gud inte svarar på min fråga? Ja då måste jag nöja mig med det och inte försöka tillfredsställa min nyfikenhet genom egna eller andras spekulationer. Det är ett kännetecken på svärmare och sekterister, att de vet svar på alla frågor. Lutherska kristna, som förlitar sig enbart på Skriften, skäms inte för att svara: »Det vet jag inte», när Skriften tiger. Vi vill inte vara klokare än vad Skriften gör oss. Vi vill gärna höra och läsa Guds Ord och ivrigt lära vad Ordet säger. »Av dina befallningar får jag förstånd. Därför hatar jag alla lögnens vägar. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.», Psalt 119:104f.
Därför att det står i den heliga Skrift, så tror jag att Kristus skall komma för att döma levande och döda.
Förvissningen om att vår Herre kommer tillbaka
Herren Kristus talar utförligt om sin återkomst i Matteus 24 och i parallellställena hos Markus och Lukas. Det är grundläggande ställen för vad vi tror om vår Herres återkomst. Jesus lämnar oss inte i något som helst tvivelsmål, när Han talar om sin återkomst. Han talar om den som en visshet, utan något tvivel, ja som något självklart. Likadant gör apostlarna. Och det är inte underligt. De har ju först hört det från Herrens mun. Och på himmelsfärdsdagen, när de såg med sina egna ögon hur han togs ifrån dem, sade Herrens ängel: »Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himmelen», Apg 1:11. Apostlarna vittnar om Kristi återkomst som något för tron självklart.
Vi vet inte när
I Matteus 14 säger Jesus: »Om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena». I parallellstället Markus, 13:32, står det också: »..., inte ens Sonen». Även om Sonen i sitt förnedringstillstånd hade gudomligt vetande, så visste han inte denna hemlighet.
Vi känner inte tidpunkten för Herrens återkomst, och vi skall inte känna den. Det framgår så klart av de ord Herren talar vid sin himmelsfärd. Han förmanade lärjungarna att stanna i Jerusalem och där vänta på den utlovade helige Ande, som de snart skulle få. När de frågade om han vid den tiden skulle återupprätta Israels rike, så svarade Jesus: »Det till-kommer inte er att få veta tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt». Apg 1:7.
Fastän vi har dessa klara och tydliga ord, så har svärmare och sekterister, om och om igen, räknat ut datum för den yttersta dagen. De anser sig ha stöd av uppgifter i Skriften om dagar och tider, särskilt hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse. Men har de då inte rätt, när de hävdar, att deras uträkningar stämmer med Skriften? Slutresultatet visar att de har fel. Alla sådana tider, som man angett, har kommit, utan att Herren har kommit tillbaka. Dessa uträknare har glömt bort grunden för all bibelutläggning: Den heliga Skrift utlägger sig själv. Eftersom Kristus klart har sagt, att vi inte vet och inte skall veta datum för den yttersta dagen, så kan vi inte ha fått talen och tidsangivelserna hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse för att räkna ut när den dagen skall komma.
Men vad skall vi då ha dessa tal i de profetiska böckerna till? Jo, de visar oss, att Gud styr historien och att han inte gör det godtyckligt. Han har en fast och bestämd plan för världen i allmänhet och särskilt för sitt rike. Det är han som sätter alla gränser. Men för oss är hans plan hemlig till dess att han uppfyllt vad han lovat. Vi har inte nyckeln till hans hemligheter. Den som påstår något annat är en lögnare. Det förblir så, att Gud inte låter oss veta tidpunkten för Kristi återkomst.
Kristus skall komma plötsligt och oväntat
När Herren Kristus har sagt detta, som han vill att vi skall veta om hans återkomst, så säger han till lärjungarna: »Vaka fördenskull. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer. Men det förstår ni väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt boven skulle komma, så vakade han och tillät inte att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni redo, ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma». Matt 24:42ff.
Även Petrus använder bilden av tjuven när det talas om den yttersta dagens ankomst. I tredje kapitlet i sitt andra brev profeterar han om att bespottare skall komma i de yttersta dagarna och säga: »Hur går det med löftet om hans tillkommelse?» De tror inte, utan framhåller sin egen uppfattning: »Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse». Det betyder, att fäderna, de första kristna, som fick löftena om Kristi återkomst, sedan länge är döda. Under tiden har allt förblivit som det varit ända sedan skapelsen. Och så kommer det att förbli. Och, säger Petrus, i ert högmod glömmer ni syndafloden, eftersom ni inte tror på detta. Men liksom världen en gång gick under i syndafloden, så skall världen på yttersta dagen gå under i eld.
Förförelse och avfall
»Se till att ingen förvillar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och förvilla många», Matt 24:4f. Jesus menar här sådana som utger sig för att vara Messias eller Kristus. Fram till Jerusalems förstöring år 70 hade ingen framträtt med ett sådant anspråk. Alla de ledare och banerförare, som vi känner till från Nya testamentet eller som den judiske historieskrivaren Josefus berättar om, säger sig visserligen kämpa för Messias rike, men de kallade sig inte själva för Messias.
Först i början på tvåhundratalet under kejsar Hadrianus, som förtryckte judarna så fruktansvärt, framträdde en med detta anspråk, Barkochba. Han for våldsamt fram mot alla kristna som inte ville erkänna honom som Messias och delta i kriget mot romarna. Då fick många kristna, som var lydiga mot sin Herres varnande ord, lida döden. Och många avföll från Kristus Jesus och hans ord och höll Barkochba för den rätte Kristus.
Senare har åter och åter sektledare trätt fram med anspråk på att vara Kristus. Och de har förvillat många. När det visat sig att de var helt annorlunda än vad som förutsagts i profetiorna om den återkommande Herren, så måste de säga emot Guds ord och framföra egna läror. Därför vinner de anhängare bland sådana som inte alls känner Guds ord eller som föraktar det. Den som är väl grundad i Guds ord, faller inte för deras lögner. Men faran är stor, därför varnar Jesus: »Se till att ingen förvillar er!»
Gå vidare till del 2
onsdag 4 september 2013
Jesus profeterar till SvK?
Kyrkoval
"Jesus var sosse" är temat på socialdemokraternas kyrkovalsfilm (Tidningen Dagen 2013-09-03).
Det är mycket olustigt när Jesus beskrivs i politiska termer. NT lär att stat och kyrka inte hör ihop. Jesus är den levande Gudens Son. Han sändes till jorden för att frälsa syndare. Guds vrede över synden tog han på sig själv på korset. Han led, dog och uppstod för vår skull, för syndares skull. Han kan inte summeras till ett blockpolitiskt fack.
Skall verkligen Svenska kyrkan, när det är skild från staten, använda sig av politiska organisationer?
I Uppenbarelseboken talar den uppståndne förhärligade Jesus direkt till sju olika församlingar. De fanns i mindre Asien och var verkliga församlingar som fanns under den tiden. Städerna låg inte så långt från varandra och nämns efter sin placering på kartan. Att Gud låter dessa ord stå med i de heliga Skrifterna visar att det finns något allmängiltigt i dem. Breven till de sju församlingarna gäller för alla kristna, för alla kyrkor, i alla tider. De förmaningar, den undervisning och den tröst som de sju sändebreven innehåller är viktiga för kristna i alla tider att hörsamma.
Jesu budskap till Svenska kyrkan - detsamma som Jesu budskap till församlingen i Pergamus?
Jag satt häromdagen och läste igenom Jesu förmaningar till församlingen i Pergamus. Där står bl a:
Pergamus
Pergamus var en stad där de kristna hade det svårt. Där demonstrerade den dåvarande världsliga överheten (Rom) sin makt. Det fanns en stor avgudabild som alla kunde se, tillägnad Zeus. Hur passande är det därför inte att Jesus säger att "Satan har sin tron" där. Människor tvingades tända rökelse åt avguden, och de som inte gjorde det riskerade fängelse eller dödsstraff. Hur passande är det inte att Jesus säger att han själv har det "tveeggade svärdet". Svärdet representerar hans ord. Men det representerar också överheten (Rom 13:4). Trots att de lever där Rom utövade sin makt så blir församlingen tröstad vid påminnelsen om att Jesus har makten över alla överheter. Han är konungarnas konung, även om otroende människorna inte tror det.
I staden hade åtminstone en kristen, som nämns vid namn, fått sätta livet till. Ändå hade de inte förnekat honom.
Bileams lära
Vad var "Bileams lära"? I 4:e Mosebok (kap 22-31) berättas om en ogudaktig spåman, Bileam, som användes som Guds redskap, Guds språkrör, trots att han själv var ogudaktig, motståndare till Israel och mest ute efter att få sin spådomslön av Israels fiender. Gud lade sitt Ord i hans mun och han kunde inte göra annat än att säga det som Gud hade sagt. Hur mycket han än sökte uttala en förbannelse över Israel för att fienden (moabiterna) skulle segra över dem, så hindrades han av Gud, så att han istället välsignade Israel.
När Bileam inte lyckades förbanna Israel så använde han istället ett annat knep. Han gav moabiterna rådet att föra israeliternas män bort från troheten till Gud genom att föra dem in i deras egen avgudakult. Midjanitiska kvinnor förledde israelitiska män till otukt och avgudakult, och därmed även trolöshet mot Herren Gud. Det var Bileam som lärde ut detta knep, och några israeliter kom på fall på detta sätt, andra inte. På detta sätt vändes Guds vrede mot Israel.
Det är detta som Jesus anknyter till. De som i Pergamus "höll sig till Bileams lära" (eller "det som Bileam lärde") agerade på precis samma sätt som de israelitiska män som lät sig förföras till otukt, avgudakult och otrohet mot Gud. Det är avgudakulten och otukten som fördöms. Lägg dock märke till att Jesu förmaning inte riktas till dem som syndade, utan till dem som tillät att synden förekom. Enligt NT skall församlingarna inte tillåta synd och falsk lära. Hur svårt är inte detta att praktisera i statskyrkor (och f d statskyrkor) som inte ens har rätt bibelsyn, inte samma bibelsyn som den nytestamentliga kyrkan hade.
"Nikoaliternas lära" handlar i princip om samma sak. Utläggare till Uppenbarelseboken säger att Nikoaliterna (som också omnämns av kyrkofäder) var en slags sekt som försökte göra sig ett namn genom att stjäla namnet från en biblisk person nämnd i Apostlagärningarna. Dessa levde köttsligt, i otukt. De var en slags namnkristna som inte levde i daglig omvändelse utan försvarade synd. De syndade på nåden. På det sättet agerade de som om de också höll sig till "Bileams lära". Det är i princip samma sak.
Hur relevant är inte detta budskap för Svenska kyrkan, eller snarare dem som vill vara bibeltrogna, trogna Gud, inom Svenska kyrkan? Den avfallna Svenska kyrkan som kommit så långt bort ifrån den kristna sexualmoralen och troheten till bibelordet. Är inte Jesu budskap till Svenska kyrkan idag, detsamma som hans budskap till församlingen i Pergamus?
"Omvänd dig därför!" säger Jesus. Orden riktar han till dem (ja hela församlingen) som tillät det och hade gemenskap med dem som var kristna till namnet men inte var trogna Guds ord. De levde i otukt och trolöshet, och var namnkristna som kommit bort från Gud och det nya livet som Gud skapat i hjärtat genom tron. Synd var inte längre synd, för dem. Pergamus församling förmanade inte dem som felade utan hade full gemenskap med dem, helt obekymrade om att de på så sätt blev medskyldiga till andras synd och riskerade Guds dom pga detta. Hur väl stämmer inte den undervisningen inte med vad som står i t.ex. 2:a Petrusbrevet.
Avslutning
Guds Son har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, inte för att säga till dem som lever i synd "fortsätt att leva i synden. Allt går väl med er hur ni än lever, ja även när ni tillber andra gudar, bedriver otukt och inte är trogna er Gud och Frälsare".
Hårda ord, tycker någon kanske. Ja, men av kärlek. Gud vill ingen syndares död, som det står skrivet, utan han vill att syndare omvänder sig:
"Jesus var sosse" är temat på socialdemokraternas kyrkovalsfilm (Tidningen Dagen 2013-09-03).
Det är mycket olustigt när Jesus beskrivs i politiska termer. NT lär att stat och kyrka inte hör ihop. Jesus är den levande Gudens Son. Han sändes till jorden för att frälsa syndare. Guds vrede över synden tog han på sig själv på korset. Han led, dog och uppstod för vår skull, för syndares skull. Han kan inte summeras till ett blockpolitiskt fack.
Skall verkligen Svenska kyrkan, när det är skild från staten, använda sig av politiska organisationer?
I Uppenbarelseboken talar den uppståndne förhärligade Jesus direkt till sju olika församlingar. De fanns i mindre Asien och var verkliga församlingar som fanns under den tiden. Städerna låg inte så långt från varandra och nämns efter sin placering på kartan. Att Gud låter dessa ord stå med i de heliga Skrifterna visar att det finns något allmängiltigt i dem. Breven till de sju församlingarna gäller för alla kristna, för alla kyrkor, i alla tider. De förmaningar, den undervisning och den tröst som de sju sändebreven innehåller är viktiga för kristna i alla tider att hörsamma.
Jesu budskap till Svenska kyrkan - detsamma som Jesu budskap till församlingen i Pergamus?
Jag satt häromdagen och läste igenom Jesu förmaningar till församlingen i Pergamus. Där står bl a:
"Skriv till församlingens ängel i Pergamus: Så säger han som har det skarpa, tveeggade svärdet: Jag vet var du bor -- där Satan har sin tron. Och du håller fast vid mitt namn och förnekade inte tron på mig ens i de dagarna då Antipas, mitt trogna vittne, blev mördad hos er där Satan bor. Men något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att sätta ut en fälla för Israels barn, så att de åt kött från avgudaoffer och bedrev otukt. Så har också du sådana som på samma sätt håller sig till nikolaiternas lära. Omvänd dig därför! Annars kommer jag snart över dig och strider mot dem med min muns svärd. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat. Och en vit sten skall jag ge honom, och på den är skrivet ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det." (Upp 2:12-17).Om de sju sändebreven är giltiga för alla kristna i alla tider, liksom allt i NT är giltigt och relevant för alla kristna i alla tider, hur mycket bör man inte inom Svenska kyrkan ta till sig dessa ord och omvända sig! Jag skall gå mer in på detta nedan.
Pergamus
Pergamus var en stad där de kristna hade det svårt. Där demonstrerade den dåvarande världsliga överheten (Rom) sin makt. Det fanns en stor avgudabild som alla kunde se, tillägnad Zeus. Hur passande är det därför inte att Jesus säger att "Satan har sin tron" där. Människor tvingades tända rökelse åt avguden, och de som inte gjorde det riskerade fängelse eller dödsstraff. Hur passande är det inte att Jesus säger att han själv har det "tveeggade svärdet". Svärdet representerar hans ord. Men det representerar också överheten (Rom 13:4). Trots att de lever där Rom utövade sin makt så blir församlingen tröstad vid påminnelsen om att Jesus har makten över alla överheter. Han är konungarnas konung, även om otroende människorna inte tror det.
I staden hade åtminstone en kristen, som nämns vid namn, fått sätta livet till. Ändå hade de inte förnekat honom.
Bileams lära
Vad var "Bileams lära"? I 4:e Mosebok (kap 22-31) berättas om en ogudaktig spåman, Bileam, som användes som Guds redskap, Guds språkrör, trots att han själv var ogudaktig, motståndare till Israel och mest ute efter att få sin spådomslön av Israels fiender. Gud lade sitt Ord i hans mun och han kunde inte göra annat än att säga det som Gud hade sagt. Hur mycket han än sökte uttala en förbannelse över Israel för att fienden (moabiterna) skulle segra över dem, så hindrades han av Gud, så att han istället välsignade Israel.
När Bileam inte lyckades förbanna Israel så använde han istället ett annat knep. Han gav moabiterna rådet att föra israeliternas män bort från troheten till Gud genom att föra dem in i deras egen avgudakult. Midjanitiska kvinnor förledde israelitiska män till otukt och avgudakult, och därmed även trolöshet mot Herren Gud. Det var Bileam som lärde ut detta knep, och några israeliter kom på fall på detta sätt, andra inte. På detta sätt vändes Guds vrede mot Israel.
Det är detta som Jesus anknyter till. De som i Pergamus "höll sig till Bileams lära" (eller "det som Bileam lärde") agerade på precis samma sätt som de israelitiska män som lät sig förföras till otukt, avgudakult och otrohet mot Gud. Det är avgudakulten och otukten som fördöms. Lägg dock märke till att Jesu förmaning inte riktas till dem som syndade, utan till dem som tillät att synden förekom. Enligt NT skall församlingarna inte tillåta synd och falsk lära. Hur svårt är inte detta att praktisera i statskyrkor (och f d statskyrkor) som inte ens har rätt bibelsyn, inte samma bibelsyn som den nytestamentliga kyrkan hade.
"Nikoaliternas lära" handlar i princip om samma sak. Utläggare till Uppenbarelseboken säger att Nikoaliterna (som också omnämns av kyrkofäder) var en slags sekt som försökte göra sig ett namn genom att stjäla namnet från en biblisk person nämnd i Apostlagärningarna. Dessa levde köttsligt, i otukt. De var en slags namnkristna som inte levde i daglig omvändelse utan försvarade synd. De syndade på nåden. På det sättet agerade de som om de också höll sig till "Bileams lära". Det är i princip samma sak.
Hur relevant är inte detta budskap för Svenska kyrkan, eller snarare dem som vill vara bibeltrogna, trogna Gud, inom Svenska kyrkan? Den avfallna Svenska kyrkan som kommit så långt bort ifrån den kristna sexualmoralen och troheten till bibelordet. Är inte Jesu budskap till Svenska kyrkan idag, detsamma som hans budskap till församlingen i Pergamus?
"Omvänd dig därför!" säger Jesus. Orden riktar han till dem (ja hela församlingen) som tillät det och hade gemenskap med dem som var kristna till namnet men inte var trogna Guds ord. De levde i otukt och trolöshet, och var namnkristna som kommit bort från Gud och det nya livet som Gud skapat i hjärtat genom tron. Synd var inte längre synd, för dem. Pergamus församling förmanade inte dem som felade utan hade full gemenskap med dem, helt obekymrade om att de på så sätt blev medskyldiga till andras synd och riskerade Guds dom pga detta. Hur väl stämmer inte den undervisningen inte med vad som står i t.ex. 2:a Petrusbrevet.
Avslutning
Guds Son har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, inte för att säga till dem som lever i synd "fortsätt att leva i synden. Allt går väl med er hur ni än lever, ja även när ni tillber andra gudar, bedriver otukt och inte är trogna er Gud och Frälsare".
Hårda ord, tycker någon kanske. Ja, men av kärlek. Gud vill ingen syndares död, som det står skrivet, utan han vill att syndare omvänder sig:
"Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus? Men du människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall inte rädda honom när han syndar. Den ogudaktige skall inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet. Den rättfärdige skall inte heller kunna leva genom sin rättfärdighet när han syndar. Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så skall ingen av alla hans rättfärdiga gärningar bli ihågkommen, utan han skall dö för det orätta han har gjort. Om jag säger till den ogudaktige: Du måste dö! och han sedan vänder om från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, så att han, den ogudaktige, ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då skall han förvisso få leva och inte dö. Man skall inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, skall han förvisso få leva. Men när dina landsmän säger: Herrens väg är inte rätt, då är det tvärtom deras egen väg som inte är rätt. Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö. Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då skall han få leva. Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Men jag skall döma var och en av er efter hans vägar, ni av Israels hus." (Hes 33:10-20)/Shadow
torsdag 6 oktober 2011
Johannes Döparens besked till soldater innehöll ingen pacifism (Luk 3:14)
Emmanuel Bäckryd skriver i en debattartikel i tidningen Dagen (6/10) att en kristen inte får bära vapen och vara soldat.
Bäckryd har fel. Bibeln förespråkar inte pacifism.
I Lukas evangelium (kapitel tre) beskrivs hur olika grupper av människor kom ut till Johannes Döparen och frågade "Vad skall vi göra?". Bland de olika grupper som kom till Johannes fanns även soldater. Också dessa ställde frågan "Vad skall vi göra?" (dvs hur uttrycker sig omvändelsens frukter för oss? Hur skall bättringen visa sig i våra liv?). Om Johannes Döparen, som skulle bereda vägen för Kristus, hade varit pacifist, då hade han givetvis svarat att de inte längre får vara soldater, att de inte får bruka svärdet, att de inte får ta emot lön för att försvara landet, att de måste avstå från sin tjänst och ta andra arbeten.
Men så svarar inte Johannes Döparen. Han säger istället: "Våldför er inte på någon och pressa inte ut pengar från någon, utan nöj er med er lön!" (Luk 3:14). Liksom i svaret till publikanerna strax innan(Luk 3:12-13) finns ingen uppmaning att byta yrke. De fick förbli vid sina yrken, och tjäna det civila samhället, kejsaren och överheten. Men de skulle inte missbruka sin position. Publikanerna skulle inte kräva mer än vad som var fastställt (vers 13), och soldaterna skulle inte våldföra sig på människor, eller hota till sig pengar från någon. De skulle nöja sig med sin lön. De fick förbli soldater. Här hade ju Johannes Döparen ett ypperligt tillfälle att uttrycka pacifism, men det gör han inte.
Hur kan då detta stämma med Jesu bergspredikan om att vända andra kinden till? Det stämmer bra med det bibelordet, för Nya testamentets undervisning upplöser inte det civila samhället, överheten, försvaret, militären, poliser och myndigheter. Guds folk tillhör syndaförlåtelsens rike där den törnekrönte och korsfäste Jesus ensam är Konung, men Guds folk är också utspritt och sammanblandat med jordiska riken.
Johannes Döparens uppmaning till soldaterna är helt i linje med Jesus och apostlarnas syn på den kristnes förhållande till samhället. Ingen av dessa uppmanar någon soldat (och de mötte ju flera) att avstå från att vara soldat. Som parentes kan nämnas att det till och med finns en episod i evangelierna, strax innan Jesus grips, där Jesus uppmanar lärjungarna att införskaffa svärd.
Kristna skall inte söka personlig hämnd, Gud har sagt att hämnden är hans (Rom 12:19). Men Gud har delegerat hämnden till överheten, vad gäller de som gör det onda i samhället. Aposteln Petrus skriver: "Underordna er varje myndighet för Herrens skull, det må gälla kejsaren som högste härskare eller landshövdingarna, som är utsända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda." (1 Pet 2:13).
Överheten finns för att människan inte ska leva laglös. Vi har skyldigheter i vårt samhälle, men ingenstans står att vi har skyldigheter att lyda dem som behandlar sitt folk med grymhet, övergrepp och orättvisor. Det kan komma lägen då det är synd att tjäna överheten, t.ex. om den befaller folkmord. "Man måste lyda Gud mer än människor." (Apg 5:29).
Militärer omnämns i Bibeln, och beskrivs som äkta troende och de får inte någon uppmaning att byta karriär. Förutom de som nämns i GT, kan nämnas Matt 8:5 och Apg 10:1. Fångvaktaren i Apg 16 bar också svärd och han förblev fångvaktare trots att han blev omvänd.
Jesu rike tillhör inte denna värld. Det är inte så att de kristna skall dra sig undan samhället och skapa ett eget samhälle med egna regler, egna ordningar, eller att de skall leva laglöst. De skall leva i världen men inte av världen. Det nya förbundets folk är inte ett teokratins folk (så som det var med Israels folk i det gamla förbundet). Därför skall man inte betrakta kristenheten som ett fristående folk från lag, ordning, överhet och civilt samhälle. De är inte ämnade att urskiljas från det vanliga samhället och dess förpliktelser. Jesus har sagt "Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." (Joh 18:36). Det är ju ett osynligt rike, syndaförlåtelsens rike, där Kristus är Konung, Herre och Frälsare.
Kristna har alltså gjort fel när de har sammanblandat kyrka och stat, religion och politik. Kristna gjorde fel när de gick ut i korståg. Man gjorde det för att kristenheten hade blivit en politisk maktfaktor (i den romerska kyrkan) och för att man brukade svärdet. Statskyrkan, en nya förbundets teokrati, är något obibliskt.
Så gjorde också en viss Thomas Müntzer (1489-1525) fel. Han var protestantisk, men brukade svärdet och ledde ett bondeuppror och förde krig mog överheten. De lutherska reformatorerna tog kraftigt avstånd ifrån Müntzer och andra som tog till svärdet i Jesu namn. Men de tog också avstånd från lärorna från sin tids pacifister. De tog avstånd ifrån bl a:
/Shadow
Dagen
Bäckryd har fel. Bibeln förespråkar inte pacifism.
I Lukas evangelium (kapitel tre) beskrivs hur olika grupper av människor kom ut till Johannes Döparen och frågade "Vad skall vi göra?". Bland de olika grupper som kom till Johannes fanns även soldater. Också dessa ställde frågan "Vad skall vi göra?" (dvs hur uttrycker sig omvändelsens frukter för oss? Hur skall bättringen visa sig i våra liv?). Om Johannes Döparen, som skulle bereda vägen för Kristus, hade varit pacifist, då hade han givetvis svarat att de inte längre får vara soldater, att de inte får bruka svärdet, att de inte får ta emot lön för att försvara landet, att de måste avstå från sin tjänst och ta andra arbeten.
Men så svarar inte Johannes Döparen. Han säger istället: "Våldför er inte på någon och pressa inte ut pengar från någon, utan nöj er med er lön!" (Luk 3:14). Liksom i svaret till publikanerna strax innan(Luk 3:12-13) finns ingen uppmaning att byta yrke. De fick förbli vid sina yrken, och tjäna det civila samhället, kejsaren och överheten. Men de skulle inte missbruka sin position. Publikanerna skulle inte kräva mer än vad som var fastställt (vers 13), och soldaterna skulle inte våldföra sig på människor, eller hota till sig pengar från någon. De skulle nöja sig med sin lön. De fick förbli soldater. Här hade ju Johannes Döparen ett ypperligt tillfälle att uttrycka pacifism, men det gör han inte.
Hur kan då detta stämma med Jesu bergspredikan om att vända andra kinden till? Det stämmer bra med det bibelordet, för Nya testamentets undervisning upplöser inte det civila samhället, överheten, försvaret, militären, poliser och myndigheter. Guds folk tillhör syndaförlåtelsens rike där den törnekrönte och korsfäste Jesus ensam är Konung, men Guds folk är också utspritt och sammanblandat med jordiska riken.
Johannes Döparens uppmaning till soldaterna är helt i linje med Jesus och apostlarnas syn på den kristnes förhållande till samhället. Ingen av dessa uppmanar någon soldat (och de mötte ju flera) att avstå från att vara soldat. Som parentes kan nämnas att det till och med finns en episod i evangelierna, strax innan Jesus grips, där Jesus uppmanar lärjungarna att införskaffa svärd.
"Han sade vidare till dem: "När jag sände er utan börs, utan lädersäck och sandaler, saknade ni då något?" De svarade: "Nej, inget." "Men nu", sade han, "skall den som har en börs ta den med sig, och likaså den som har en lädersäck. Och den som inte har något svärd skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. Ty jag säger er att på mig måste det ord uppfyllas som står skrivet: Han blev räknad bland förbrytare. Ja, det ordet om mig blir nu uppfyllt." De sade: "Herre, här är två svärd." Han svarade dem: "Det räcker." (Luk 22:35-38).Hur kan det då gå ihop att man får vara soldat, och att Jesus säger att man skall vända andra kinden till? Det hör, som sagt, ihop med NT:s syn på samhället och överheten. Jesus hade sagt "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." (Matt 22:21). Och Paulus förklarar i Romarbrevet:
"Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gördet onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. Därför måste man underordna sig den inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull. Det är också därför ni betalar skatt. Ty de styrande är Guds tjänare, ständigt verksamma för just denna uppgift. Fullgör era skyldigheter mot alla: skatt åt den ni är skyldiga skatt, tull åt den ni är skyldiga tull, vördnad åt den som bör få vördnad och heder åt den som bör få heder." (Rom 13:1-7).Då tänker kanske någon: "Ja, överheten får finnas, men en kristen får inte vara en del av överheten eller tjäna överheten med svärdet som soldat eller polis." Nej, det är en felaktig slutsats. Om det är syndigt för en kristen att vara soldat, så är det syndigt för alla att tjäna i armén. Om det är syndigt för en kristen att vara en polis, så är alla poliser fördömda. Och ändå befaller Gud överheten att straffa förbrytare. Överheten skall finnas, och överheten får ha ett försvar, och poliser, och bruka svärdet. Som det står i vers 4 i ovanstående stycke: "Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda."
Kristna skall inte söka personlig hämnd, Gud har sagt att hämnden är hans (Rom 12:19). Men Gud har delegerat hämnden till överheten, vad gäller de som gör det onda i samhället. Aposteln Petrus skriver: "Underordna er varje myndighet för Herrens skull, det må gälla kejsaren som högste härskare eller landshövdingarna, som är utsända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda." (1 Pet 2:13).
Överheten finns för att människan inte ska leva laglös. Vi har skyldigheter i vårt samhälle, men ingenstans står att vi har skyldigheter att lyda dem som behandlar sitt folk med grymhet, övergrepp och orättvisor. Det kan komma lägen då det är synd att tjäna överheten, t.ex. om den befaller folkmord. "Man måste lyda Gud mer än människor." (Apg 5:29).
Militärer omnämns i Bibeln, och beskrivs som äkta troende och de får inte någon uppmaning att byta karriär. Förutom de som nämns i GT, kan nämnas Matt 8:5 och Apg 10:1. Fångvaktaren i Apg 16 bar också svärd och han förblev fångvaktare trots att han blev omvänd.
Jesu rike tillhör inte denna värld. Det är inte så att de kristna skall dra sig undan samhället och skapa ett eget samhälle med egna regler, egna ordningar, eller att de skall leva laglöst. De skall leva i världen men inte av världen. Det nya förbundets folk är inte ett teokratins folk (så som det var med Israels folk i det gamla förbundet). Därför skall man inte betrakta kristenheten som ett fristående folk från lag, ordning, överhet och civilt samhälle. De är inte ämnade att urskiljas från det vanliga samhället och dess förpliktelser. Jesus har sagt "Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." (Joh 18:36). Det är ju ett osynligt rike, syndaförlåtelsens rike, där Kristus är Konung, Herre och Frälsare.
Kristna har alltså gjort fel när de har sammanblandat kyrka och stat, religion och politik. Kristna gjorde fel när de gick ut i korståg. Man gjorde det för att kristenheten hade blivit en politisk maktfaktor (i den romerska kyrkan) och för att man brukade svärdet. Statskyrkan, en nya förbundets teokrati, är något obibliskt.
Så gjorde också en viss Thomas Müntzer (1489-1525) fel. Han var protestantisk, men brukade svärdet och ledde ett bondeuppror och förde krig mog överheten. De lutherska reformatorerna tog kraftigt avstånd ifrån Müntzer och andra som tog till svärdet i Jesu namn. Men de tog också avstånd från lärorna från sin tids pacifister. De tog avstånd ifrån bl a:
- "Att överheten icke är i Nya testamentet ett stånd, som behagar Gud."
- "Att en kristen människa icke med gott och okränkt samvete kan bekläda överhetens ämbete."
- "Att en kristen icke kan med okränkt samvete vid vissa tillfällen utöva överhetens ämbete gent emot onda människor och att undersåtarna icke kunna påkalla överhetens makt." (Konkordieformeln).
/Shadow
Dagen
fredag 9 september 2011
Att vara vuxen och hylla ansvarslöshet och omoral
Det står i Bibeln att läsa; (2 Tim 3:1-5)
"Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!"
Nu vet jag ju inte om Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk eller någon av de andra medverkande i boken "Happy Happy - en bok om skilsmässa" har någon Gudstro och därmed behöver ge sken av gudsfruktan, däremot är det med all önskvärd tydlighet så att böcker som dessa bidrar till det totala fördärv som likt ett långsamt verkande gift infekterar samhället till en enda moralisk härdsmälta.
"Skilj dig och bli lyckligare!" tycks vara temat för boken, och budskapet är att så fort problem och bekymmer landar med frukostmaten på bordet, så är lösningen just skilsmässa.
Att de kvinnor som medverkar i boken själva är välutbildade, självständiga och självgående resurser som inte tvekar två gånger att ta för sig och etablera sin plats i samhället, ger i sig signalen att skilsmässa kan vara svaret på vad kvinnor (framförallt då, förmodar jag) behöver för att bli lyckliga och slippa känna sig hindrade att "förverkliga sig själva" som det så vackert heter. Leva ut sin maximala potential. Klara sig alldeles utmärkt utan en karl.
Men statistiken gör att boken kommer på skam.
Bland de som gifter om sig ökar risken för skilsmässa med cirka 20%. (Inte konstigt alls, om man har anammat en moralisk livsstil där man inte behöver ta ansvar för löften man gett, där det egna jagets tillfredsställelse kommer i första hand, så är en skilsmässa ingenting märkvärdigare än att byta ut inredningen i ett vardagsrum, soffa och gardiner, för att piffa upp med en "ny look")
Enligt Mavis Hetherington, en välrenommerad skilsmässoforskare i USA som har följt 1400 skilsmässofamiljer, blev resultatet att blott 20 procent fick det bättre. 30 procent fick det sämre. De flesta andra, ca 40 procent, hamnade i samma problem som innan, men med en ny äkta hälft.
I Sverige visar en undersökning från Socialstyrelsen att 150 000 barn i ensamhushåll löper DUBBELT så hög risk att drabbas av psykisk ohälsa och suicidförsök.
Är det verkligen att leva ut sin frihet och bli lycklig att kunna ta sig flera älskare, njuta av att hångla med vem man vill utan att ha dåligt samvete..? Enligt Maria Sveland som skriver i boken, är det just det.
Jag förmodar att författarna tror att de kommer med ett radikalt och provokativt budskap, men så är det inte. Detta är bara ännu en-i-raden-självstjälpbok, där goda sunda värderingar skjuts i sank av omoralens förespråkare. Kvinnor lurar sig själva, män lurar också sig själva som tror på quick-fixes, att en skilsmässa löser alla problem.
Är det verkligen den sortens frihet, som den självständiga starka kvinnan av idag vill ha..? Isåfall har utvecklingen gått, tvärtemot vad dessa och övriga feminister tror, i cement. Hård cement. Till en mycket hård betongvägg.
Och där kan man se dessa och många andra kvinnors huvudavtryck.
För var någonstans ligger sann frihet i att odla egoismen, sina egna ideal, färgkoda älskare i kalendern, metodiskt riva ner ett av ett fungerande samhälles viktigaste bäraktiga fundament: FAMILJEN?
Gud är mycket sträng i sitt bud att det som Han fogat samman, får ingen människa bryta.
Jag vet att ibland är skilsmässa den enda utvägen, men alla sådana är enorma misslyckanden.
Det är absolut ingenting som gläder Herren, tvärtom.
Vi har ett samhälle där andan säger att det är okay att gå vid första tecken till problem, det är okay att ta lättvindigt på löften som ges för att räcka till döden skiljer åt.
Det är okay att leva singel och ha många tillfälliga förbindelser.
Det är okay att inte behöva ta sitt ansvar och jobba för det som är värt att bevara, det man tagit ansvar för.
Äktenskap är inte bara en löftesförening, det är en plikt.
De som viger sig har lovat att älska och vara trogna i lust OCH i nöd.
I goda tider såväl som i onda.
Att hylla skilsmässan på det sätt som boken "Happy Happy" gör, är ett hån mot Gud men även mot de människor som står bakom boken. Och mot alla andra som instämmer i dess budskap.
Det är att binda sig själv vid helt fel fixstjärnor som de hoppas ska lysa just dem till den berömda krukan med guld vid regnbågens slut.
Vad de kommer finna i krukan är ingenting annat än en bitter sanning. Det blev inte bättre.
Vad de kommer finna är en tomhet. Jag blev visst inte lyckligare av mina prioriteringar.Vad de kommer finna är en otrygg och ytlig värld.
Och om de nått tillräcklig insikt då, så kommer de att inse att de själva bidragit till den.
Samhällets förfall går hand i hand med det andliga förfallet omkring oss, det här är bara ännu ett sorgligt bevis för det.
DN, Dagen
"Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!"
Nu vet jag ju inte om Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk eller någon av de andra medverkande i boken "Happy Happy - en bok om skilsmässa" har någon Gudstro och därmed behöver ge sken av gudsfruktan, däremot är det med all önskvärd tydlighet så att böcker som dessa bidrar till det totala fördärv som likt ett långsamt verkande gift infekterar samhället till en enda moralisk härdsmälta.
"Skilj dig och bli lyckligare!" tycks vara temat för boken, och budskapet är att så fort problem och bekymmer landar med frukostmaten på bordet, så är lösningen just skilsmässa.
Att de kvinnor som medverkar i boken själva är välutbildade, självständiga och självgående resurser som inte tvekar två gånger att ta för sig och etablera sin plats i samhället, ger i sig signalen att skilsmässa kan vara svaret på vad kvinnor (framförallt då, förmodar jag) behöver för att bli lyckliga och slippa känna sig hindrade att "förverkliga sig själva" som det så vackert heter. Leva ut sin maximala potential. Klara sig alldeles utmärkt utan en karl.
Men statistiken gör att boken kommer på skam.
Bland de som gifter om sig ökar risken för skilsmässa med cirka 20%. (Inte konstigt alls, om man har anammat en moralisk livsstil där man inte behöver ta ansvar för löften man gett, där det egna jagets tillfredsställelse kommer i första hand, så är en skilsmässa ingenting märkvärdigare än att byta ut inredningen i ett vardagsrum, soffa och gardiner, för att piffa upp med en "ny look")
Enligt Mavis Hetherington, en välrenommerad skilsmässoforskare i USA som har följt 1400 skilsmässofamiljer, blev resultatet att blott 20 procent fick det bättre. 30 procent fick det sämre. De flesta andra, ca 40 procent, hamnade i samma problem som innan, men med en ny äkta hälft.
I Sverige visar en undersökning från Socialstyrelsen att 150 000 barn i ensamhushåll löper DUBBELT så hög risk att drabbas av psykisk ohälsa och suicidförsök.
Är det verkligen att leva ut sin frihet och bli lycklig att kunna ta sig flera älskare, njuta av att hångla med vem man vill utan att ha dåligt samvete..? Enligt Maria Sveland som skriver i boken, är det just det.
Jag förmodar att författarna tror att de kommer med ett radikalt och provokativt budskap, men så är det inte. Detta är bara ännu en-i-raden-självstjälpbok, där goda sunda värderingar skjuts i sank av omoralens förespråkare. Kvinnor lurar sig själva, män lurar också sig själva som tror på quick-fixes, att en skilsmässa löser alla problem.
Är det verkligen den sortens frihet, som den självständiga starka kvinnan av idag vill ha..? Isåfall har utvecklingen gått, tvärtemot vad dessa och övriga feminister tror, i cement. Hård cement. Till en mycket hård betongvägg.
Och där kan man se dessa och många andra kvinnors huvudavtryck.
För var någonstans ligger sann frihet i att odla egoismen, sina egna ideal, färgkoda älskare i kalendern, metodiskt riva ner ett av ett fungerande samhälles viktigaste bäraktiga fundament: FAMILJEN?
Gud är mycket sträng i sitt bud att det som Han fogat samman, får ingen människa bryta.
Jag vet att ibland är skilsmässa den enda utvägen, men alla sådana är enorma misslyckanden.
Det är absolut ingenting som gläder Herren, tvärtom.
Vi har ett samhälle där andan säger att det är okay att gå vid första tecken till problem, det är okay att ta lättvindigt på löften som ges för att räcka till döden skiljer åt.
Det är okay att leva singel och ha många tillfälliga förbindelser.
Det är okay att inte behöva ta sitt ansvar och jobba för det som är värt att bevara, det man tagit ansvar för.
Äktenskap är inte bara en löftesförening, det är en plikt.
De som viger sig har lovat att älska och vara trogna i lust OCH i nöd.
I goda tider såväl som i onda.
Att hylla skilsmässan på det sätt som boken "Happy Happy" gör, är ett hån mot Gud men även mot de människor som står bakom boken. Och mot alla andra som instämmer i dess budskap.
Det är att binda sig själv vid helt fel fixstjärnor som de hoppas ska lysa just dem till den berömda krukan med guld vid regnbågens slut.
Vad de kommer finna i krukan är ingenting annat än en bitter sanning. Det blev inte bättre.
Vad de kommer finna är en tomhet. Jag blev visst inte lyckligare av mina prioriteringar.Vad de kommer finna är en otrygg och ytlig värld.
Och om de nått tillräcklig insikt då, så kommer de att inse att de själva bidragit till den.
Samhällets förfall går hand i hand med det andliga förfallet omkring oss, det här är bara ännu ett sorgligt bevis för det.
DN, Dagen
/Nephele
lördag 23 juli 2011
Åsiktsbevakning av barn
Tidningen Dagen (22/7) och Svenska Dagbladet (22/7) skriver om en förskola i Uppsala där barnen fått frågor om tro, etnicitet och kärlek mellan människor av samma kön. Mona och Olof Edsinger, båda aktiva inom EFS, skriver: "I sin nit över att ingen ska känna sig diskriminerad lägger man på våra barn ett frågebatteri som de ännu inte har några verktyg för att hantera. Därtill ställer man närgångna frågor i ett antal ämnen som ingen vuxen skulle acceptera i exempelvis en anställningsintervju" och "barnen som inte har något närmare begrepp om vad det betyder att vara kär över huvud taget, förväntats uttala sig om vad de anser i fråga om samkönade kärleksrelationer".
Man kan verkligen fråga sig i vilken utveckling samhället håller på att ta när man gör en slags åsiktsregistrering av barn, och förväntar sig att de skall ta ställning till sådana frågor så tidigt i livet. Är inte risken att människor inpräntas att hålla en fasad av "det politiskt korrekta", och att barn inte får vara barn, fria att själva utveckla sina åsikter och funderingar? Och är det inte stor risk att man underblåser fördomar när man söker undvika dem? Mona och Olof Edsinger skriver:
"våra barn, som ytterst sällan brukar reflektera kring skillnader mellan pojkar och flickor, och än mindre mellan olika etniciteter, [hade] fått ett antal frågor som enligt vår mening snarare skapar en problemställning än fångar upp befintliga problem. (Om man själv knappt ser någon skillnad mellan ljusa och mörka barn – varför ska man då få en fråga om detta?)"
Man kan verkligen fråga sig i vilken utveckling samhället håller på att ta när man gör en slags åsiktsregistrering av barn, och förväntar sig att de skall ta ställning till sådana frågor så tidigt i livet. Är inte risken att människor inpräntas att hålla en fasad av "det politiskt korrekta", och att barn inte får vara barn, fria att själva utveckla sina åsikter och funderingar? Och är det inte stor risk att man underblåser fördomar när man söker undvika dem? Mona och Olof Edsinger skriver:
"våra barn, som ytterst sällan brukar reflektera kring skillnader mellan pojkar och flickor, och än mindre mellan olika etniciteter, [hade] fått ett antal frågor som enligt vår mening snarare skapar en problemställning än fångar upp befintliga problem. (Om man själv knappt ser någon skillnad mellan ljusa och mörka barn – varför ska man då få en fråga om detta?)"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)