Den biblisk-lutherska läran om rättfärdiggörelsen

Känner du dagligen av synden och plågas av den?

Oroar du dig för hur det skulle gå för dig om Jesus kom tillbaka idag för att döma levande och döda?

Önskar du frid med Gud och visshet om att spendera evigheten med Gud?

Den bibliska läran om rättfärdiggörelsen (frälsningen) skänker tröst, frid, hopp och visshet!

 

En apostels predikan till hedningar

"Paulus vid Aeropagen", Mariano Fortuny (1838-1874)

"Paulus ställde sig nu mitt på Areopagen och sade: 

Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er. Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt. Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi. Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.

När de hörde Paulus tala om uppståndelsen från de döda, började några håna honom, men andra sade: "Vi vill höra dig tala om detta en annan gång." Därmed lämnade Paulus dem. Men några män slöt sig till honom och kom till tro, bland dem Dionysius, som var medlem av Areopagen, och en kvinna som hette Damaris och några till." (Apg 17:22-34).

A Mighty Fortress Is Our God - Promise Keepers

Martin Luthers reformationspsalm, "A mighty Fortress Is Our God", med Promise Keepers.

Evangeliets segertåg

"FreeLance", digitalt konstverk av Christian Bravery.

"Och jag såg när Lammet bröt det första av de sju sigillen, och jag hörde ett av de fyra väsendena säga med en röst som åskan: 'Kom!' Jag såg, och se: en vit häst, och han som satt på den hade en båge. Åt honom gavs en segerkrans, och han drog ut som segerherre, för att segra." (Upp 6:1-2).

På ön Patmos fick Johannes se de syner vi har nedtecknade i Uppenbarelseboken. Bland dessa finns bland annat de sju sigillen som bryts en efter en. Ni känner kanske till Ingemar Bergmans film "Det sjunde inseglet" (1957). Insegel är ett annat och äldre ord för sigill. Sigillen var en slags underteckning av viktiga dokument. Ett konungsligt skriftligt dokument i bokrulle förseglades och märktes med ett avtryck, ett sigill, som bekräftade vem avsändaren är. Sigillen måste avlägsnas eller brytas för att bokrullen skulle kunna öppnas och läsas. På det sättet var sigillen också bekräftelser på att innehållet inte hade öppnats och ändrats av någon annan. Johannes stod inför ett Guds dokument, Guds hemligheter, som var i Guds hand.

Bokrullen som Johannes fick se i sin syn var förseglad med sju sigill. Sigillens funktion var både att besegla och att bekräfta. Successivt får Johannes se Guds sanningar öppnas när sigillen bryts. Och när de öppnas är de liksom fördolda och svåra att förstå och ta till sig om man inte läser igenom hela Bibeln och lär känna dess språkbruk och bilder. Lammet som bryter sigillen är Jesus själv, som inledningsvis presenterat sig för den förskräckte Johannes och upprättat honom (Upp 1:10-19) och som står bakom hela Uppenbarelsebokens innehåll (Upp 1:1). Lammet står inför Guds tron som ser ut att vara slaktat (Upp 5:1-7). När lamm slaktades skars de i halsen. Eftersom Lammet "ser ut" som om lammet blivit slaktat (Upp 5:7) förstår vi att lammet är fullt levande, men visar märkena av vad de genomgått. Jesus har dött och uppstått från de döda. Jesus är, säger Johannes Döparen, "Guds lamm, som tar bort världens synd" (Joh 1:29). Johannes fick veta att endast Lammet är värdigt att bryta de sju sigillen.

"Och Lammet gick fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen. Och när det tog bokrullen, föll de fyra väsendena och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. De hade var och en sin harpa och skålar av guld, fulla av rökelse, som är de heligas böner. Och de sjöng en ny sång: 'Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden." (Upp 5:7-10).

I Uppenbarelseboken upprepas saker på många olika sätt. Det är mycket som återkommer i nya bilder. Talet sju återkommer i många former. Även domedagen beskrivs flera gånger. De som förkunnade att endast Lammet är värdigt att öppna boken sjöng en ny sång. I GT betecknar "en ny sång" evangelium.

När det första sigillet bryts så är det också en slags upprepning med ny bild. Johannes fick se en ryttare som drog ut för att segra. Det betecknar enligt många bibelkommentarer, och med stor sannolikhet, att evangelium, budskapet om frälsningen, går ut i världen. 

Detta har också skett och det sker än idag. Evangelium är det glada budskapet om den försoning som Gud har skänkt världen genom sin Son. Det handlar inte om någon slags abstrakt filosofi eller något teoretiskt. Det är, enligt Guds ord, ett objektivt faktum, och historiskt förankrat i Jesu person, liv och gärning, för omkring 2000 år sedan.

"Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (2 Kor 5:19-21).

Vi får inte glömma att åtskilja kärnan eller verkligheten från skalet, platsen och verktygen. Det finns ateister och andra som är kritiska till kristendomen därför att de är kritiska till missbruk som skett inom den yttre kyrkan i Guds namn. De kan t.ex. vara kritiska mot inkvisitionen, häxbränningarna, korstågen, den romersk katolska kyrkans makt och missbruk genom historien, påvarnas agerande, sexuella övergrepp inom katolska kyrkan osv. Och på en sådan grund ställer de sig kritiska till själva kärnan, den kristna tron. Men samma kritik hade ju de flesta av reformatorerna. Och visade inte Gud genom sina profeter hur kritisk han var mot de religiösa ledarna i Israel när de avföll i otro? Gud själv gör alltså en åtskillnad mellan sin kyrka och de synliga religiösa gemenskaperna.

"Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma svarade han dem: 'Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er." (Luk 17:20-21).

Vi måste göra en åtskillnad mellan å ena sidan Guds rikes utbredning och å andra sidan yttre riken, samfund och rörelser. De två kan sammanfalla, och de två kan vara åtskiljda. En kyrka kan vara biblisk och en kyrka kan avfalla från Guds ords undervisning. Förföljdes inte profeterna både av ogudaktiga och religiösa? Förföljdes inte Jesus och apostlarna av både hedningar och religiösa? Kom inte reformationen som en reaktion mot kyrkans förfall och missbruk? Kom inte väckelserörelserna under en tid då de yttre kyrkorna stelnat, frusit till och avfallit genom bibelkritik, liberalteologi och världslighet?

Jesu rike är oberoende av de riken vi finner på jorden. Men han använder dem för att hans frälsande budskap skall förkunnas överallt till dess han kommer tillbaka (Matt 24:14) då han skall hämta sitt folk som kommit till tro på honom. Guds rike utbreds både där Guds ord predikas rent och klart, så som det bör predikas, och där falska läror och människobud är uppblandade med bibliska sanningar. Men hur otryggt och skadligt är det inte för fattiga syndare att lyssna till förkunnelsen där synden inte förmanas och där evangelium inte predikas rent och klart! Paulus lärde inte "Vi är befriade från synden, så nu skall vi leva i synden", utan han lärde att vi är befriade från synden för att leva i helgelse. Paulus lärde inte "Vi är befriade från synden, men nu måste du först göra det och det för att bli delaktig i frälsningen." Tron skall endast fästa sig vid Jesus Kristus och det Gud har gjort för oss genom honom. Men många lär ett begränsat evangelium där himlens portar bara öppnas för en kort stund för att sedan tillslutas mitt framför näsan. Kommer inte sådant av att människor inte vill ära Gud fullt ut utan också sig själva, på de mest förfinade sätt. "Jag avgjorde mig för Gud". "Jag lydde Gud". "Jag öppnade mig för Gud". Paulus lär istället att Gud kommer först, och i Guds kraft, inte vår, kommer helgelsen. Helgelsen är endast en frukt, ett resultat, av frälsningen. Helgelsen är inte en förutsättning.

Den kristna kyrkans budskap skall inte anpassas efter samtiden och världen. Guds sanningar skall inte krökas och bändas och anpassas efter vad denna världen önskar höra. Sådant behagar inte Gud. "Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. " (Rom 12:2).

Kyrkan skall uppbyggas på profeternas och apostlarnas grund, dvs på Bibeln, där hörnstenen är Jesus Kristus själv (Ef 2:20). Hörnstenen är i bibliskt språkbruk bilden för en avgörande sten i husbyggnaden. Hörnstenen i det kristna budskapet är försoningen i Jesus Kristus. Det är ett gott och trösterikt budskap som har gått ut i världen! Genom budskapet om frälsningen i Honom befrias vi från djävulens makt, vår egen svaghet och synd, och världens inflytande. Anklagelserna i samvetet förlorar sin makt. Djävulen måste ge vika. Vi kan helt enkelt erkänna "Ja, jag är en syndare, en mycket stor syndare. Kristus har kommit till världen för att frälsa sådana som mig".


I detta segertåg är det inte någon av oss som har huvudrollen. Det är Guds eget segertåg. Det är en juridisk proklamation om att någon annan, dvs Jesus Kristus, har burit vårt straff, och skänkt oss sin egen helighet och värdighet, så att djävulen inte längre kan anklaga oss, trots att vi är syndare som så ofta faller och felar. Genom den trösten, genom tron, får vi också kraft till ett nytt liv i helgelse. Då lever Kristus i oss. Som aposteln Paulus skriver i Efesierbrevet:

"Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam. Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla." (Ef 1:17-23).

Vem är huvudpersonen i din film, ditt liv? Lever Gud i dig? Enligt Bibeln har han dött för dig, friköpt dig, för att du inte längre skall leva för dig själv, utan för Honom. Förstå detta rätt. Det är inte en fråga om prestation, utan en fråga om nåd. Paulus, som förföljde den kristna kyrkan, skriver: "nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig" (Gal 2:20), och på ett annat ställe "lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud."(Ef 5:2), och på ett annat ställe: "Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar." (Tit 2:14). Den "ivern" att göra goda gärningar, kan ingen människa prestera. Den kommer av sig själv, när vi förlitar oss på Guds kärlek i Kristus och inget annat, så att Gud blir huvudpersonen i våra liv, ja, den som lever genom oss. Den ivern är ett Guds verk, en Guds gärning, i oss, och den har alltid formen av kärlek, precis som den hade hos Paulus, han som först förföljde kyrkan och sedan tjänade och vårdade den med stor uthållighet och omsorg.

Vem kan lägga till eller dra ifrån något till Guds frälsning? Det går inte. Affären, köpet, är redan avklarat: "Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!" (1 Kor 6:20). "Ni har blivit köpta och priset är betalt. Var inte slavar under människor." (1 Kor 7:23).

Vi bör söka oss dit där detta förkunnas, och inte söka upprätta ett oheligt konsensus med världen och människobuden (2 Kor 6:15).

/Göran

"Avskedstalet 1560", Gustav Vasa

Målningen "Avskedstalet 1560" i Vasakoret, Uppsala domkyrka,
målad av Johan Gustaf Sandberg på 1830-talet.

I Uppsala domkyrka finns ett kor (ett kyrkorum) som kallas för Vasakoret. Det ligger längst in i kyrkan, åt öster. Där finns bl a ett gravmonument över Gustav Vasa (Sveriges kung 1523-1560) och hans familj, ett par målningar föreställande honom och ett par citat målade på väggen. Jag citerar här nedan det Gustav Vasa tal som är målat under målningen "Avskedstalet 1560" som jag tycker är intressant och talande:

"Jag tackar Eder, trogne undersåter, att I welat mig till konungslig höghet upphöja, och till en stamfader i Edert konungahus. Ej mindre tackar jag Eder för den trohet och bistånd I mig bewisat uti min regering. Nåd och wälsignelse äro oss rikeligen wederfarna genom Guds ords sanna kunskap och genom timmelig ymnighet, som för ögonen är. Har jag i min tid något godt kunnat uträtta, gifwen derföre Gudi äran! Hwad jag af mensklig swaghet felat, förlåten mig för Christi skull. Jag wet att jag i mångas sinne warit en hård konung. Men de tider skola komma då Sweriges barn skulle wilja rifwa mig opp ur mullen, stode det i deras magt. Jag wet ock, att de Swenske äro snara till att samtycka, sene till att utransaka. Jag förutser, att många willoandar framdeles warda uppkommande. Derföre beder och förmanar jag Eder: Hållen Eder hardt wid Guds ord: Waren öfwerheten hörsamma, sinsemellan enige. Min tid är snart förbi. Ej tarwas mig derom stjernor eller annan spådom. Jag känner i min egen kropp tecknen, att jag snart skall hädanfara. Följen mig då med Edra trogna förböner, och, när jag lagt mina ögon tillsammans, låten mitt stoft hwila i frid!" Konung Gustaf 1s Afskedstal till Riksens Ständer d. 16 juni 1560.

Martin Luther, Heretic (1983)

Det finns en ovanligt bra Luther film som någon har lagt upp i sin helhet på Youtube. Jag länkar till den här ovan. Filmen heter Martin Luther, Heretic och är från 1983. Några av er har kanske sett filmen Luther från 2003 med Joseph Fiennes i huvudrollen. Jag gillar även den filmen.

Det finns även en äldre svart-vit film från 50-talet om Luther som jag har liggandes någonstans, men den har jag inte sett i sin helhet. Jag har även en dramatisering (mer teaterlik) av Luthers liv från 1973 med Stacy Keach i huvudrollen (han spelade bl a Barabbas i filmen/tv-serien Jesus från Nazareth samt nazi ledare i filmen American History X).

Jag är inte särskilt bra på att känna igen och namnge skådespelare, men huvudrollsinnehavaren i Martin Luther, Heretic (Jonathan Pryce) kände jag igen från bl a TV-filmen David (1997) där han spelade kung Saul. Luthers motståndare Johann Eck spelas av Philip Stone och honom känner jag igen som servitören Delbert Grady i The Shining (1980), samt Moses svärfar Jetro i filmen Moses (1995).

I vilket fall som helst. Jag var lite skeptisk när jag började titta på filmen eftersom jag aldrig hört talas om den, och jag tänkte att det kanske är en dålig B-film. Jag blev dock väldigt positivt överaskad. Martin Luther, Heretic tränger djupare in i Martin Luthers teologi, personliga anfäktelser och frälsningsvisshet än t.ex. Luther från 2003. Det är en mycket uppbygglig och intressant TV-film och ger en rätt god inblick i vad som drev Luther, och den stämmer väl med de biografier som jag läst om hans liv och tro.

Rekommenderas varmt!

/Göran

Vår enda regel och norm

Ur De lutherska bekännelseskrifterna, närmare bestämt inledningen till Konkordieformeln (Epitome)

"1. Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: "Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad", Gal. 1.

Men andra skrifter av äldre och nyare lärare, vad de än må heta, få icke likställas med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och få icke anses vara något annat och mer än vittnen, som betyga, huru och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid.

2. Då strax efter apostlarnas dagar, ja, ännu under deras livstid, villolärare och kättare uppstodo och mot dem i den äldsta kyrkan symbola, d.v.s. korta klara bekännelser, uppställdes, vilka gåvo uttryck åt den rättrogna sanna kyrkans enhällighet och allmänt omfattade kristna tro, nämligen Symbolum Apostolicum, Symbolum Nicaenum och Symbolum Athanasianum, bekänna vi oss till desamma och förkasta härmed alla kätterska läror, som i strid med dessa bekännelser införts i Guds kyrka.

3. Men beträffande den söndring i trosfrågor, som inträffat i vår tid, anse vi den första oförändrade Augsburgska bekännelsen, vilken överlämnades till kejsar Karl V vid den stora riksdagen i Augsburg år 30, såsom vår tids symbolum, då den är yttryck för vår enhälliga övertygelse och förklaring av vår kristna tro särskilt gent emot påvedömet med dess falska gudstjänst, avgudadyrkan och vantro ävensom mot andra sekter. Nära samman med denna bekännelse hör dess Apologi, vartill komma de år 37 uppställda Schmalkaldiska artiklarna, som då underskrevos av de främsta teologerna.

Då dessa trosting angå även lekmannen och hans salighet, bekänna vi oss också till doktor Luthers Lilla och Stora katekes, sådana dessa ingå i Luthers verk, och anse dem såsom lekmannabibel, vari allt finnes sammanfattat, vilket utförligt behandlas i den heliga Skrift och som en kristen människa behöver veta för sin själs salighet.

Efter denna här ovan angivna norm böra alla läror prövas och vad som befinnes strida däremot bör förkastas och fördömas såsom stridande mot vår enhälliga förklaring av vår tro.

På detta sätt fasthålles åtskillnaden mellan å ena sidan Gamla och Nya testamentets heliga Skrift och å andra sidan alla övriga skrifter. Den heliga Skrift ensam förblir den enda domaren, regeln och rättesnöret, varmed alla läror skola såsom med en probersten prövas och bedömas, om de äro goda eller onda, rätta eller orätta.

Men de nämnda symbola och bekännelseskrifterna äro icke domare såsom den heliga Skrift, utan endast trosvittnesbörd och förklaringar, som visa, huru med avseende på omstridda frågor den heliga Skrift tolkats och förklarats i Guds kyrka under olika tider av de då levande och huru mot densamma stridande läror förkastats och fördömts."

[Tema: Bönen] Böner av kyrkofäder

"O vilken frikostighet hos Gud!

O öppna hand!

O mäktiga arm!

Omätliga är de nådegåvor, som du hämtar ur din dolda

skattkammare för att strö över oss!

Av ren kärlek till oss reser du oss

nästan upp till din egen höghet,

oss som genom våra synder förlorat

vårt värde och vår värdighet.

När du i en sådan fri kärlek

tar dej an oss,

vad betyder det annat

än att du gör oss värdiga dig själv."

                                         Gregorios av Nyssa (ca 335–394)

"O Herre, vår Gud, 

under dina vingars skugga kan vi hoppas.

Du skyddar och bär oss.

Om du är vår styrka 

har vi en kraft som inte sviktar,

litar vi på vår egen styrka, blir vi kraftlösa.

Vi vill komma tillbaka till dig

och vi behöver inte vara rädda att 

vi inget hem har att komma till.

Även om vi varit långt borta 

har inte ditt hus störtat samman."

                                              Augustinus (354-430)

"Vi var döda

men du har fött oss på nytt med din Ande

till kropp och själ.

Du har renat oss från vår skam.

Och vi ber nu till dej, barmhärtighetens Fader

och all trösts Gud:

bevara oss i vår kallelse,

i tillbedjan och trohet.

Vi överlåter oss åt ditt gudomliga ord

och din heliga lag.

Upplys våra själar,

så att vi kan känna och tjäna dej.

Vi ber dej: ge oss kraft

att förverkliga det som är vår innersta önskan,

och att kasta av oss plågan

över de felsteg vi gjort och kommer att fortsätta med,

glöm våra överträdelser och försummelser,

som dag och natt kastar sin skugga av skuld.

Herre, tänk på hur lätt vi faller,

hur bräckliga dina människor är,

hur mycket ont som finns dolt i deras natur och anlag.

Stärk oss, gode Gud, med din kraft,

upplys våra själar med din tröst.

Hjälp oss att leva i överensstämmelse med trons lärosatser

som förkunnats av apostlarna

och med vår Frälsare Jesu Kristi

underbara undervisning i evangelierna,

hjälp oss att följa den i ord och handling

och i hela vårt sätt att vara."

                                     från papyrus (odaterat?)

"Herre, allsmäktige Gud,

din älskade och välsignade tjänares, Jesu Kristi, Fader,

genom vilken vi har kommit till kunskap om dig,

du änglarnas och krafternas,

du hela skapelsens och de rättfärdigas Gud,

som har gett liv åt alla,

jag prisar dig för att du har låtit mig få leva

till denna dag och stund 

och för att du har låtit mig få gemenskap med dina martyrer

och låter mig få dricka ur Kristi kalk

till uppståndelse och liv för kropp och själ

i den helige Andes oförgänglighet.

Låt mig i dag få nåd inför ditt ansikte

och tag emot mig som ett välbehagligt offer,

du som har berett mig och som uppfyller mina löften,

du trofaste och sanne Gud.

Därför lovar och prisar jag dig

och ärar dig genom vår evige och himmelske överstepräst,

Jesus Kristus, din älskade tjänare.

Genom honom skall allting prisa dig

med den helige Ande, nu och i evighet. Amen."

                                             Polykarpos (ca 69-115)

"Godhet flödar från dig, Herre, ren och oupphörlig.

Du kunde ha förkastat oss, det hade endast varit rätt,

men i din barmhärtighet förlät du oss.

Du hatade oss, och du blev försonad med oss.

Du förbannade oss, och du välsignade oss.

Du fördrev oss från paradiset, och du kallade oss åter.

Du tog ifrån oss fikonlöven, denna opassande dräkt,

och klädde oss i en dyrbar mantel.

Du öppnade fängelseportarna och benådade de dömda.

Du bestänkte dem med rent vatten 

och tvättade bort deras smuts."

                               Gregorios av Nyssa (ca 335–394)

                     

Vad skiljer de olika kristna samfunden åt?

Nedanstående text är hämtat från Kristen Dogmatik av D. Franz Pieper (omarbetad av D. Dr J.T Mueller, översatt till svenska och utgivet av bokförlaget Pro Veritate). Jag tänkte först att texten skulle delas upp i flera separata blogginlägg, men insåg sedan att det nog blir rörigare att klippa i denna intressanta text. Den behandlar frågan om varför det finns olika partier inom den yttre kristenheten, dvs varför det finns olika samfund. Den förklarar skillnaderna mellan de olika huvudfårorna i den yttre kristenheten och dess grundläggande skillnader.

En del bloggläsare kanske är vana att läsa den här typen av texter. Andra inte. För er som är lite ovana vid språket rekommenderar jag att ni ändå försöker ta er igenom texten, för den ger en mycket intressant överblick över de olika samfundens grundskillnader trots att orginalet gavs ut första gången på 1920-talet. Det finns mycket att lära av texten. Om det är några teologiska begrepp som ni funderar över får ni hemskt gärna skriva i kommentarsfältet och fråga. Eventuellt kommer fler texter ur denna utomordentliga bok läggas ut i bloggen senare.

/Shadow

 5. Orsaken till förekomsten av partier inom den yttre kristenheten

De lutherska bekännelseskrifterna förklarar mycket noggrant, hur det kommer sig, att de icke-kristna religionerna uppträder i nästan otaliga former: "Då gärningarna likväl inte kunna skänka samvetet frid, utväljer man åt sig efter hand nya sådana... vid sidan av Guds bud" (SKB s. 137). Inom kristenheten borde varje form av partibildning vara utesluten, eftersom den kristna kyrkan har blott en enda kunskapskälla, nämligen Kristi ord (Joh 8:31-32; Ef 2:20). Genom tron på den försoning, som skett genom Kristus, får människans samvete verkligen lugn, vilket innebär, att det inte finns någon anledning till att se sig omkring efter andra försoningsmetoder (Rom 5:1; Kol. 2:10). Ändå finns det splittringar inom den kristna kyrkan, trots att dessa är uttryckligen förbjudna i Skriften (1 Kor. 1:10 f.). Sådana partibildningar har inte sin grund i olika klimatiska förhållanden och rasskillnader, som somliga har menat. De beror på att lärare, som inte förblivit vid Kristi apostlars och profeters ord, uppträtt inom kyrkan och vunnit gehör. Dessa har förkunnat sitt eget ord och har följaktligen förvanskat eller rentav förnekat den kristna religionens särart, rättfärdiggörelsen genom tron utan Lagens gärningar. Som bekant hände sådant redan på apostlarnas tid (Rom 16:17; 1 Kor 14:37; Gal 1:6 ff, 5:12 m.fl.). Dessa strävanden att åsidosätta apostlarnas ord och därmed även den kristna läran om nåden är förklaringen till att partierna uppkommit inom den kristna kyrkan och består även i vår tid. Det lönar sig att klargöra detta med konkreta fall såsom det romerska partiet, de reformerta gemenskaperna, splittringarna inom den lutherska kyrkan och den moderna teologiska riktningen. 

Formellt erkänner det romerska partiet visserligen Skriftens gudomliga auktoritet, men det kräver, att Skriften skall tolkas i den heliga modern kyrkans mening [moderkyrkans mening], vilket i sista instans innebär, att den skall tolkas enligt påvens mening, istället för att Skriften skall få tala för sig själv. Detta tolkande av Skriften enligt påvens mening medför, att det romerska partiet mycket bestämt förbannar den kristna religionens centrala lära, människans rättfärdiggörelse genom tron på nådens evangelium utan lagens gärningar (Tridentinum, Sess. VI,can. 11,12,20). Skrifttrogna kristna inom det romerska partiet släpper i anfäktelsen tillliten till sina egna gärningar, och inför Gud tar de sin tillflykt till Guds nåd i Kristus allena (SKB s. 173, 288). Såsom ett särskilt parti består dock den romerska kyrkan, därför att den inte låter Skriften gälla såsom den enda kunskapsprincipen (SKB s. 333). I och med att Skriften åsidosättes, angrips även den kristna läran om nåden. Det romerska partiets hela stora maskineri är inställt på gärningslära och på påvens auktoritet.

Också de reformerta samfunden medger formellt Skriftens gudomliga auktoritet. De betonar rentav starkt Skriftens inspiration. T.o.m. deras nyare teologer håller fast vid den. Den reformerta kyrkan vill på ett mer uteslutande sätt göra Skriften till den kristna lärans källa än den lutherska kyrkan, som sägs vara mera konservativ och mera bunden till historien och låter traditionen äga giltighet vid sidan om Skriften. I själva verket förhåller det sig emellertid så, att det reformerta partiet i sina avvikelser från den kristna läran åsidosätter skriftprincipen och ersätter den med klart uttalade rationalistiska axiom, som det envist håller fast vid.

1. Detta sker till att börja med beträffande de av Gud förordnade nådemedlen. Enligt Skriften sker framräckandet av den av Kristus förvärvade syndaförlåtelsen samt trons framkallande och styrkande genom de av Gud förordnade yttre medlen: evangeliets ord, dopet och den heliga nattvarden (Rom 1:16, 10:17 m.fl.). Dessa yttre nådemedel i Skriftens mening vill varken äldre eller nyare reformerta teologer acceptera. Zwingli, Calvin och nyare reformerta teologer (jfr Hodge, Systematic Theology II,684: "Efficacious grace acts immediately") anser, att det vore opassande för Den Helige Ande att binda sitt uppenbarande och sitt verkande av nåden vid de yttre medel, som Gud förordnat. De menar, att Den Helige Ande i själva verket inte ens använder dessa medel, när han verkar i frälsningssyfte (jfr Zwingli, Fidei Ratio, Niemeyer s.24, Calvin Inst. IV, 14,17). Den praktiska konsekvensen av att Andens nådesuppenbarelse och verkan skiljes från nådemedlen blir, att de reformerta återfaller till den romerska föreställningen om ingjuten nåd (gratia infusa), vilket innebär ett avfall från den kristna läran om rättfärdiggörelsen. Luthers ofta uttalade omdöme, att en papist och en svärmare är samma sak, är inte något, som kan räknas till 1500-talets överdrifter. Det är ett helt sakligt omdöme. Att det trots det officiella förnekandet av nådemedlen ändå finns många Guds barn i de reformerta samfunden, beror på en Iycklig inkonsekvens (jfr härtill Luther i de schmalk. art., SKB s.333). De reformerta underlåter nämligen inte att predika; de är tvärtom ivriga i både tal och skrift. För så vitt de därvidlag lär evangelium om den för världens synders skull korsfäste Kristus, ger de Den Helige ande tillfälle att verka och bevara tron på Kristus - givetvis inte utan eller vid sidan om Ordet utan just genom Ordet, d.v.s. på ett medelbart sätt.

2. Ytterligare ett åsidosättande av Skriftens ord, som beror på ett rationalistiskt axiom, föreligger i de reformertas förnekande av Kristi lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden. De medger både direkt och indirekt, att Skriftens ord vid första anblicken lär Kristi lekamens och blods närvaro och inte dessas frånvaro, men de säger att nattvardsorden måste tolkas på så sätt, att de rimmar med tron. Frågar man vad det är för innehåll i den tro, enligt vilken nattvardsorden skall tolkas, så svarar de äldre och nyare reformerta teologerna inte med några Skriftens utsagor utan med ett mänskligt dekret, som säger, att om inte Kristi mänskliga natur skall omintetgöras, kan det bara tillkomma den en synlig och lokal närvaro. Calvin lär eftertryckligen, att Kristus efter den mänskliga naturen blott äger en närvaro, som inte överstiger Kristi kropps naturliga dimension, och som således inte räcker till för ett nattvardsfirande på många orter i världen (jfr Inst. IV,7). Vad som ligger bakom det reformerta förnekandet av Kristi lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden är, såsom med lätthet kan bevisas, den omständigheten, att ett mänskligt axiom göres gällande i strid mot Skriftens utsagor.

3. Frågan huruvida Guds nåd i Kristus är allmän (gratia universalis) eller partikulär (gratia particularis), tror de reformerta teologerna sig böra besvara genom att hänvisa till den historiska framgången eller den historiska erfarenheten istället för att hålla sig till Skriftens utsagor, vilka lär allmän nåd (Joh 1:29, 3:16 ff; 1 Joh 1:2; 1 Tim 2:4-6). Det reformerta argumentet är som bekant detta: "av att faktiskt inte alla människor blir frälsta följer slutsatsen att Kristi förtjänst och Guds nådevilja inte sträcker sig till alla människor. Att antaga en allmän nådevilja, när resultatet är partikulärt, skulle vara en förolämpning mot Guds vishet, makt och majestät" (Inst. III, 24,16). Den nödvändiga följden av denna borttolkning av gratia universalis är, att evangelium om Kristus i praktiken blir oanvändbart. Hos den syndare, som är drabbad av Guds Lag, kan nämligen tron på syndarnas frälsare inte uppkomma, så länge hans medvetande behärskas av föreställningen om gratia particularis. Att det även bland kalvinistiska reformerta finnes Guds barn, som gläder sig över sin frälsning genom Kristus, beror på att somliga bland de reformerta i själva verket aldrig accepterat gratia particularis samt på att en del av dem, som accepterat denna tanke, ändå tar sin tillflykt till gratia universalis, när de plågas av samvetets förskräckelse. Egendomligt nog råder de reformerta lärarna själva därtill, varmed de ju själva förkastar det egna partiets inställning istället för att tillämpa gratia particularis i praktiken.

Till skillnad från de kalvinistiska reformerta vill de arminianska reformerta hålla fast vid gratia universalis, men de anser, att de inte kan göra detta på annat sätt än genom att ta avstånd från sola gratia (av nåd allena). De lär alltså en mänsklig medverkan vid trons uppkomst. Således hävdar de, att Guds nådeverkan vid omvändelsen "icke kan övergå i handling utan den fria mänskliga viljans medverkan". Detta inskränkande av sola gratia innebär ett avfall från skriftprincipen, därför att Skriften tillskriver Guds allenaverksamhet människans omvändelse och frälsning (Ef 1: 19; Fil 1: 19; 1 Kor 2: 14, 1 :23 o.s.v.). Denna anklagelse måste naturligtvis riktas även mot de synergistiska lutheraner, som har arminianernas föreställning om att människan medverkar för att ernå Guds nåd. Dessa begagnar sig av olika uttryckssätt (rätt hållning, det egna avgörandet, ringare skuld i jämförelse med andra, o.dyl.). Denna ståndpunkt innebär, att den kristna tron hindras från att uppkomma, därför att den kristna tron inte kan uppkomma annat än i förkrossade hjärtan och bygger på just sola gratia. Så säger även apologien: "Så ofta barmhärtighet kommer på tal, bör man därför veta, att här också fordras tro, som mottager löftet om barmhärtighet" (SKB s. 112). Att det ändå finns Guds barn även bland dem, som i tal och skrift lär arminianismen eller synergismen, beror på att en del av dem är inkonsekventa och i sin bönekammare inför Gud själva inte tror på sin egen lära (så t.ex. Melanchton).

En särskilt fruktbar källa för oenighet och söndring har på nyare tid brutit fram inom den yttre kristenheten i och med att flertalet bland nutidens tongivande offentliga lärare övergivit den kristna uppfattningen om den heliga Skrift. De förnekar nämligen, att den heliga Skrift är Guds eget, ofelbara Ord, och därmed överger de den heliga Skrift såsom den kristna lärans källa och norm. Därmed har principen för enigheten inom den kristna kyrkan övergivits. Ty endast de, vilka förblir vid Kristi ord, känner sanningen, såsom Kristus säger (Joh 8:31-32). Men den, som inte tror på det, som Kristus och hans apostlar säger i Joh. 10:35, 2 Tim. 3:16, 1 Petr. 1:10-12, kommer inte heller att tro på Joh. 3:16, Matt. 20:28, Joh. 1:29, Rom. 3:28 m.fl. Visserligen kan det förekomma, och det har också faktiskt förekommit, att den, som teoretiskt förnekat den heliga Skrifts inspiration, i anfäktelsen och i dödens nöd trott på sina synders förlåtelse på grund av Skriftens ord och på grund av Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse. Men i och med detta överger han ju sin tidigare avvikelse och återvänder till enheten i tron med den kristna kyrkan, som förblir vid Kristi ord, och som inte känner till någon annan grundval för tillförsikten om Guds nåd än den frälsning, som skett genom Jesus Kristus.

Till behandlingen av partisöndringen inom den yttre kristenheten ansluter sig den omstridda frågan, om också den lutherska kyrkan skall räknas som ett utav partierna. "Luthersk kyrka" i ordets egentliga betydelse kan inte användas för att beteckna alla samfund, som kallar sig själva för "lutherska". Det betecknar blott dem, som faktiskt lär och bekänner den lutherska läran, såsom den läres och bekännes i de lutherska bekännelseskrifterna. Förstår man "luthersk kyrka" på detta sätt, så utgör den lutherska kyrkan inte något parti, d.v.s. den är inte ett av de kyrkliga samfund, som konstituerat sig såsom självständiga på grundval av skriftvidriga läror. I sin bekännelse företräder den lutherska kyrkan inte några särläror. Den bekänner och lär blott den lära, som enligt Guds vilja och ordning alla kristna bör bekänna och lära. Här ligger reformationens kyrkas ekumeniska karaktär. Å ena sidan sätter inte den lutherska kyrkan likhetstecken mellan sig själv och una sancta. Den bekänner istället, att det finns Guds barn även i sådana samfund, där vid sidan om människoläror så mycket utav evangelium förkunnas, att tron på Kristus som den ende frälsaren från synden därigenom kan uppkomma. Å andra sidan gör den lutherska kyrkan anspråk på att vara den rena lärans kyrka, d.v.s. att dess lära i alla stycken överensstämmer med den heliga Skrift. Bevisföringen för den lutherska kyrkans ekumeniska karaktär skall naturligtvis ske på induktiv väg.

Till behandlingen av partisöndringen inom den yttre kristenheten hör också motiven för avvikelsen från Skriftens lära och för den partibildning, som för det mesta brukar följa därpå. Den heliga Skrift känner inte till några ädla motiv till denna onormala företeelse. Den nämner blott köttsliga motiv såsom t.ex. egenintresset (Rom 16:18), uppblåsthet över egen visdom (1 Tim 6:3), andra människors pris (Joh 5:44), viljan att undgå förföljelse för korsets skull (Gal 6:12), avund (Matt 27:19), okunnighet (Joh 16:3, 1 Tim. 1:13) och personlig hätskhet (SKB s. 142 f.: "Även många irrläror ha uppstått i kyrkan blott därigenom, att lärarna varit förbittrade på varandra. "). När enigheten i den kristna läran är förhanden och vidmakthålles, är däremot detta inte på något sätt en följd av mänsklig kraft, vishet och skicklighet. Det är helt och hållet Guds nåd och Guds kraft, som verkar detta (Joh 17:11,12,15,20,21)."

Paulus

"Paulus", Giuseppe Ribera

Den spansk-italienske konstnären Giuseppe Ribera (1591-1662) som målat den här tavlan är också känd under det spanska namnet José de Ribera (Giuseppe är italienska). Ribera föddes i Spanien. Hans föräldrar ville att han skulle utbilda sig inom andra områden, men Ribera reste till Rom för att studera konst. Han inspirerades av konstnären Caravaggios stil (som jag lagt upp flera bilder av i den här bloggen). Ribera har målat en rad bibliska motiv, men också bilder på romersk katolska helgon. 

Den här tavlan föreställer aposteln Paulus. Vi vet inte hur Paulus såg ut i verkligheten. Den tidigaste bilden av Paulus är från 300-talet och togs fram ur Roms katakomber med hjälp av laserteknik. 

Den äldsta kända bilden av Paulus

Paulus levnadsålder sträcker sig från ca 3-65 e. kr. Han föddes i Tarsus i södra Turkiet under det hebreiska namnet Saul eller Saulus. Han hade romersk medborgarskap (Apg 16:37-38). var av judisk börd och tillhörde Benjamins stam (Fil 3:5).  Han tillhörde det fariséiska partiet och var utbildad i lagen av den judiske läraren Gamaliel i Jerusalem (Apg 5:34; 22:3). Hans bildning och kunskap om lagen var stor. Själv säger han  "Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag" (Apg 22:3). En kritiker till Paulus sade i samband med hans försvarstal: "Du är från vettet, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen!" (Apg 26:24). Paulus lärare, Gamaliel, var enligt judiska källor sonson till den store rabbinen Hillel. Den judiska skriftsamlingen Talmud säger om Gamaliel: "Då Gamalile dog, upphörde vördnaden för lagen, renhet och avsöndring (från synd och syndare)"

Paulus romerska medborgarskap kommer av att hans far, som också var farisé (Apg 23:6) hade romerskt medborgskap. Detta kan tyda på att familjen var relativt välbärgad, för det romerska medborgarskapet brukade endast tilldelas familjer med någon social status. Saulus hade redan från början namnet Saulus och Paulus. Det är alltså inte sant att han skulle ha fått namnet Paulus vid sin omvändelse. NT beskriver honom som "Saulus som även kallades Paulus" (Apg 13:9). Judar som levde utanför Israel gav sina barn både hebreiska och grekiska eller latinska namn. Paulus är alltså en latnisk anpassning av hans namn. Att han i de tidigare kapitlen av apostlagärningarna beskrivs under namnet Saulus, men under de senare kapitlen benämns Paulus, hör nog ihop med i vilka sammanhang han vistades och vilket namn han själv valde att använda. Under den tid han förföljde de kristna var han känd som Saulus, eftersom det var bland judar. Men efter sin omvändelse och under hans evangelisation i hednavärlden benämns han Paulus. Kanske också för att han inte skulle skrämma dem som fruktade honom pga den tidigare förföljelsen (Apg 9:13, 21-22).

Lika nitisk som Paulus hade varit före sin omvändelse i fråga om att förfölja de kristna, blev han efter sin omvändelse i fråga om att frimodigt predika Guds rike bland människor, trots hot, misshandel och förföljelse. Paulus beskriver sin verksamhet under mödor och förföljelser på detta sätt:

"jag har suttit i fängelse... fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna." (2 Kor 11:23-28).

Sin omvändelse beskriver han som ett exempel på nåd, ett stort exempel för alla troende vad det innebär att bli och vara en kristen. Där finns inget att berömma sig av, annat än att Gud benådar och frälser syndare:

"Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman. Men han förbarmade sig över mig, därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde. Vår Herres nåd överflödade och med den tron och kärleken i Kristus Jesus. Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste. Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen." (1 Tim 1:12-17).

Bibelns berättelser om Paulus liv och gärning sträcker sig fram till att han kommer till Rom och stannar där en tid. Efter den tiden skrev han ett par brev, under fångenskap. Senare skall han enligt traditionen och vissa antydningar i breven ha gjort en sista missionsresa innan han återvände till Rom där han led martyrdöden. Paulus hade sett fram emot att få komma hem till Gud efter att ha fullgjort sin uppgift på jorden (Fil 1:20-24).

Paulus var lika mycket utvald och insatt till apostel som de övriga tolv, för Jesus hade själv kallat och sänt honom (Apg 9,22; Gal 1:11-12). Han insattes till att vara hedningarnas apostel och lärare i tron (Rom 11:13; 1 Tim 2:7). Han inleder flera av sina brev med att tydligt förklara vem som sänt honom och vilken uppgift han fått som apostel (Gal 1:1; Tit 1:1; Rom 1:1). Man skall därför inte betrakta Paulus ord som mindre Guds ord än Jesus eller profeternas ord. Att lyssna till Paulus ord i Nya testamentet är att lyssna till den som sänt Paulus och ledde honom genom sin Ande (Luk 10:16; 2 Kor 5:20; 1 Tess 2:13; 1 Kor 2:12-13; Ef 3:4-5; 1 Tess 4:8).

/Shadow

Petrus korsfästelse

"Petrus korsfästelse", Caravaggio

Tavlan är målad omkring år 1600 av Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610. Inte att förväxla med konstnären Michelangelo). Tavlan beställdes av Tiberio Cerasi till att utsmycka det som nu är känt som Cerasikapellet i kyrkan Santa Maria del Popolo i Rom. Cerasi beställde samtidigt en annan tavla av Caravaggio: "Paulus omvändelse". 

En av syftena med att man beställde tavlor föreställande Petrus och Paulus var att de skulle representera den katolska kyrkans grundval. De pilgrimer som kom norrifrån mötte tidigt dessa bilder när de anlände till staden, och ett syfte var också att från mot-reformationens sida propagera för den romersk-katolska kyrkan gentemot dem som riskerade att omvända sig till protestantism. 

Tavlan föreställer aposteln Petrus martyrdöd. Petrus hade bett om att få korsfästas upp och ned, för att han inte skulle likna sin frälsare Jesus. Han ansåg sig inte värdig att dö på samma sätt som Kristus. I tavlan ser vi de romerska bödlarna som kämpar med att resa korset med den åldrade Petrus. Jag tycker att Caravaggio hade en enastående förmåga att skildra bibliska motiv väldigt uttrycksfullt med anatomisk realism och intressant ljussättning. 

Bakgrunden till Petrus martyrdöd är den förföljelse som utbröt efter det att stora delar av Rom brann ned år 64 e kr. Det finns misstankar om att kejsar Nero själv var ansvarig för bränderna. De ledde i alla fall till att de kristna anklagades och förföljdes. Detta var den första stora förföljelsen av de kristna. Deras bekännelse "Kristus är Herre" uppfattades som ett hot eftersom endast kejsaren ansågs vara herre. 

Det finns en kyrklig tradition som säger att Petrus blev martyr under den förföljelsen, och att han korsfästes upp och ned. Det enda Bibeln säger om Petrus martyrdöd är Jesu ord till Petrus:

"Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill." Detta sade han för att ge till känna med vilken död Petrus skulle förhärliga Gud." (Joh 21:18-19).

Och hans egna ord:

"Jag ser det som min plikt att väcka er genom mina påminnelser, så länge jag bor i detta tält. Jag vet att jag plötsligt skall lägga av mitt tält. Det har vår Herre Jesus Kristus visat mig. Men jag vill göra det jag kan för att ni också efter min bortgång alltid skall kunna minnas detta." (2 Pet 1:13-15).

Den apokryfiska skriften "Petrusakterna" från ca år 190 e.kr beskriver att Petrus blev korsfäst i Rom. Skriftens historiska betydelse kan dock ifrågasättas. Första Clemensbrevet, författat av biskopen Clemens till församlingen i Korint ca år 95 e.kr omnämner Petrus martyrdöd utan att beskriva den närmare: "Lås oss ställa de goda apostlarna för våra ögon: Petrus som på grund av orättfärdig nitälskan utstod inte blott en eller två utan många lidanden, och så, när han avlagt vittnesbörd, vandrade till den härlighetens plats som tillkom honom." I Eusebius Kyrkohistoria från 300-talet, som innehåller många citat från tidigare kyrkofäder, står det att Petrus "kom slutligen till Rom, där han blev korsfäst med huvudet ned så som han själv ville." Ett upp-och-nedvänt kors tillsammans med två nycklar symboliserar i kyrkliga sammanhang aposteln Petrus. 

Aposteln Petrus två brev i Nya testamentet är mycket uppbyggliga att läsa på många sätt. Petrus avfärdar tanken att den kristna tron skulle röra sig om myter och understryker att det är gudomlig uppenbarelse, där han själv har varit en av ögonvittnena. Sådana ord kan man hänvisa människor till som också idag tror att Bibeln är full av uppdiktade myter eller människors åsikter:

"Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät. Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje." Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud." (2 Pet 1:16-21). 

Och inför lidanden och förföljelser ställer Petrus fram Jesu korsdöd, som kraft, tröst och förebild. Det är rörande att läsa detta inte minst för att han själv fick möta martyrdöden när han bekände sin tro. 

"Om någon som vet att Gud är med honom, håller ut när han får lida oskyldigt, så är det nåd från Gud. Vad är det för berömvärt, om ni härdar ut med att bli slagna när ni handlar orätt? Men om ni håller ut när ni får lida fast ni handlar rätt, då är det nåd från Gud. Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare." (1 Pet 2:19-25). 

/Shadow

Hett tips

Här ska ni få ett fantastiskt dokumentärtips! Länken går till Youtube och en dramatiserad dokumentär om Martin Luthers liv och gärningar. Martin Luther - The Reluctant Revolutionary. (Det är en spellista, alla delar spelas upp automatiskt i rätt ordning)
Det finns få människor i kyrkohistorien som har åstadkommit så mycket gott för kristendomen som han. Hans mod att trotsa den romerska kyrkans oheliga anspråk på monopol på människans frälsning, kostade honom mycket. Utan att medvetet välja det eller överväga konsekvenserna, drog han igång en historiskt avgörande reformation när han spikade upp sina berömda 95 teser på slottskyrkoporten i Wittenberg 1520. En bannbulla utfärdades från påven, som inte tålde att bli ifrågasatt och emotsagd.
Den bullan brände Luther på bålet.

Han levde ett intressant liv, men också ett som var fullt av prövningar och många själsliga anfäktelser, Martin Luther.
Innan han kom till insikt om den fria nåden i Kristus, var han bunden till den lagiska träldomen som den romerska kyrkan höll sina skötesjälar i.
Det var Luther som förde tillbaka fokus till Skriften allena, och till budskapets kärna: rättfärdiggörelse av nåd och genom tro endast

/Nephele

Det är falsk lära att tro att kristna måste hålla sabbatsbudet

Tidningen Dagen (12/8) tar i två artiklar upp fenomenet att en del svenska kristna familjer firar Sabbat. Det beskrivs som en "växande trend". En pastor som kommenterar det hela säger "Det finns inget uppseendeväckande i det. Vill man hellre läsa Bibeln på fredagskvällen i stället för att se Skavlan är det inte mig emot." Det kan låta som betydelselöst adiafora (adiafora = sådant som är fritt för en kristen att göra eller inte göra, därför att Bibeln varken påbjuder eller förbjuder det). Och det vore inte ett problem ifall man gör det bara för att man vill göra det - egentligen. Men problemet, den falska läran, uppstår när människor börjar tro att en kristen måste göra det, eller att Gud skulle kräva det. Och frågan är om det inte är så det är. En person som intervjuas av tidningen Dagen säger "Det är kyrkan som gjort söndagen till vilodag, men Gud har bestämt lördagen till det. Så ser jag det." och "De har felaktigt kallats judiska högtider. Det står ingenstans att vi ska sluta fira dem."


Detta är falsk lära. 


När Jesus räknar upp buden låter det såhär: ""Du skall inte mörda, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Hedra din far och mor och Du skall älska din nästa som dig själv." (Matt 19:18-19).


Det är ingen tillfällighet att sabbatsbudet inte tas upp. Samma sak står i Markus- och Lukasevangeliet (Mark 10:19; Luk 18:20), och när Paulus räknar upp buden i Romarbrevet (Rom 13:9) så utlämnas på samma sätt sabbatsbudet. Budet tas inte med eftersom det inte gäller i nya förbundet. 


Paulus visar i denna vers att varken matreglerna, högtiderna eller sabbaten är bindande på något sätt i det nya förbundet: "Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller ifråga om högtid eller nymånad eller sabbat." (Kol 2:16). 


Att tro att en kristen bör eller måste fira sabbat, och att sabbatsbudet gäller också i det nya förbundet, det är att helt missuppfatta det nya förbundets karaktär. I strikt mening är det att återvända till lagens förbund. När Hebreerbrevets författare, som ju så tydligt förklarar skillnaden mellan det nya och gamla förbundet, kommer in på sabbaten så används istället sabbaten som bild för "vilan från laggärningar". Sabbat betyder ju vila. "Den som har kommit in i hans vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina." (Heb 9:10).


Här följer ett antal bibelord som visar förhållandet till det gamla förbundet, och att vi är fria ifrån lagens förbund.


"Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid." (Ef 2:14-15)


"Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror." (Rom 10:4)


"I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda. Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem. Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller ifråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus." (Kol 2:12-17). 


"Lagen innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt." (Heb 10:1).


"Detta har en djupare mening: de två kvinnorna betecknar två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn i slaveri, det är Hagar ... Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder ... Men vad säger Skriften: Driv ut slavinnan och hennes son. Ty hennes son skall inte ärva tillsammans med den fria hustruns son. Alltså, bröder, är vi inte barn till slavinnan utan till den fria hustrun" (Gal 4).


"Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus." (Joh 1:17).


Paulus, som före sin omvändelse var ytterst nitisk i sin strävan att hålla lagen, förkastar allt detta och säger ”genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig … Men om jag bygger upp igen det som jag har rivit ner, då står jag där som överträdare. Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig. Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen då hade Kristus dött förgäves” (Gal 2:16-21).


Den som tror att sabbatsbudet måste hållas är inkonsekvent. För isåfall måste man även omskära alla pojkar. Det argument som används mot omskärelsen i hela Galaterbrevet kan användas på samma sätt mot sabbatsfirandet som krav/bud. Att läsa igenom Galaterbrevet är för övrigt den bästa medicinen mot sådana föreställningar. 


Det är för övrigt lite typiskt för vissa moderna kristna att de tror sig kläcka något viktigt och väsentligt och inte tar hänsyn till hur de kristna har talat och skrivit om sabbaten under hela kyrkohistorien, från 100-talet och fram till idag. Man bortser ifrån den samlade kunskap, baserad på Bibeln, som finns, och tror sig nu på 2000-talet komma fram till "hur det egentligen bör vara". 


Ignatius skriver i sitt brev till Magnesierna (ca år 110 e.kr): "Far inte vilse genom främmande läror eller de gamla fablerna, som är onyttiga. Ty om vi fortfarande lever efter judisk lag, så erkänner vi, att vi inte mottagit nåden." och längre fram "Skaffa alltså bort den dåliga surdegen, den föråldrade och surnade, och byt ut den mot en ny surdeg, som är Jesus Kristus ... Det är orimligt att nämna Jesus Kristus och samtidigt judaisera. Ty kristendomen kom inte till tro på judendomen utan judendomen på kristendomen, med vilken varje tunga som tror på Gud förenats."


I Barnabasbrevet (från ca år 130 e.kr): "Till sist säger han: Era nymånader och era sabbater står jag inte ut med. Se efter vad han menar: Inte de nuvarande sabbaterna är mig behagliga, utan den som jag har bestämt för att på den göra en ände på allt och börja en åttonde dag, som är gryningen till en ny värld. Därför firar vi också den åttonde dagen med fröjd, på vilken Jesus uppstod från de döda".


De kristna började, redan under NT:s tid, samlas på söndagen, "Herrens dag". Aposteln Johannes nämner söndagen, "Herrens dag", i Uppenbarelseboken, då han säger att det var på den dagen han fick sina syner från Gud. "På Herrens dag kom jag i Anden och hörde bakom mig en stark röst, lik ljudet av en basun..." (Upp 1:10). I Didaché, också kallad "De tolv apostlarnas lära" (från ca 70-90 e.kr) står det: "På Herrens dag skall ni samlas för att bryta bröd och fira nattvard, sedan ni bekänt era synder". 


De kristna utvalde söndagen, inte som ett bud eller tvång, utan tvärtom, som ett exempel på kristen frihet, friheten från lagens förbund. 


/Shadow


Dagen, Dagen

Luther och Djävulen

"Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp." (Ef 6:11). 

En gång kom djävulen till mig och sade: 'Martin Luther du är en stor syndare och skall bli fördömd!' – 'Stopp, stopp!' svarade jag: 'en sak i sänder. Jag är en stor syndare, det är sant, trots att du ingen rätt har att säga mig detta. – Jag erkänner, att jag är det. Men vad kommer därnäst? – ”Därför skall du bli fördömd” detta är inte rimligt tal. Det är sant att jag är en syndare, men det står skrivet: ”Kritstus Jesus har kommit i världen till att frälsa syndare”. Därför skall också jag bli salig. Nu kan du gå din väg!' – Alltså slog jag djävulen ifrån mig med hans eget svärd, och han lomade av, förargad däröver att inte kunna störta mig i förtvivlan genom att kalla mig en stor syndare." 

(Martin Luther, ur "Nåd för nåd" 3 Juli).

I Luthers böcker talar han ibland om anfäktelser av Djävulen. Ibland i dialogform, som ovan. Han beskriver den inre anfäktelsen i tanke- och känslolivet som vore det en dialog med djävulen. Citatet ovan ser för övrigt ut att vara en liten omskrivning av ett stycke ur Stora Galaterbrevskommentaren där Luther skriver i formen "Om djävulen kommer till dig.. skall du svara..." osv.

Anfäktelserna som Luther hade var periodvis svåra. Samtidigt skriver han många gånger väldigt positivt om anfäktelser. Anfäktelser, oavsett om de handlar om yttre förföljelser eller inre ångest, såg Luther som en slags andlig resurs. Anfäktelsen kan bevara den kristne från högmod, och göra så att människan förblir "fattig i anden", och flyr till Jesu nåd och förlåtelse. Anfäktelser kan vara en slags "lagens röst" i samvetet som avslöjar och belyser synden, fast med tillägget "Nu är det ute med dig. Det finns inget hopp för dig, även om det finns hopp för andra", "Det är kört för din del" osv.

Vid några enstaka tillfällen beskriver Luther mer påtagliga möten med Djävulen eller demonerna, t.ex. att de skulle ha plågat honom på olika sätt under sömnlösa perioder i Wartburg, men för det mesta handlar det mer om en inre röst eller känsla.

Det finns för övrigt en populär myt om Luther. Jag stötte på den första gången i en historiebok under högstadiet. Där fanns en bild på hur Luther lyfter upp ett bläckhorn och kastar det mot en synlig Djävul som står i rummet. Djävulen skulle ha visat sig för honom, och i självförsvar kastade Luther bläckhornet emot honom, så att det träffade väggen och lämnade en fläck. Det är inte alltför ovanligt att människor tror att den här myten är sann. I slottet Wartburg, dit Luther flydde undan förföljelse, och där han översatte Nya Testamentet till tyska, skall det under flera hundra år ha funnits märken på väggen där Luther skall ha kastat sitt bläckhorn när han försvarade sig mot Djävulen. Besökare har t o m skrapat loss små bitar från den väggen.

Luther kastar sitt bläckhorn mot Djävulen. Gammal tavla i Wittenberg.

Men detta är alltså en gammal myt. Man har sökt stöd för myten i Luthers ord om att han "fördrivit djävulen med bläck", vilket syftar på hans skrifter, i synnerhet översättningen av Nya Testamentet, vilket befriade människor från påvekyrkans många villfarelser. Denna vandringssägen om bläckhornet uppstod i slutet av 1500-talet, och den sägs komma från någon av Luthers studenter. I början gick berättelsen ut på att Djävulen, förklädd till munk, kastar ett bläckhorn mot Luther. Men på 1650-talet hade berättelsen ändrat form, och den gick då ut på att Luther kastade bläck mot Djävulen.

Människor gillar ju att höra spektakulära berättelser, och därför har denna legend fått en sådan spridning under så lång tid. Det kan också finnas ett "politiskt intresse" från katoliker och andra att framställa Luther som en ganska förvirrad människa (liksom katolska uppslagsböcker kan psykologisera Luthers person och uppväxt samtidigt som de förbigår den konkreta bibliska undervisning han hade, och som så många människor instämde i), När det gäller andliga saker så var Luther för övrigt väldigt "jordnära". Han uppmanade inte människor, liksom mystikerna, att söka andliga upplevelser av olika slag och han fokuserade inte heller på sina egna andliga erfarenheter, utan han fokuserade på det uppenbara: Vad Gud har sagt i sitt skrivna Ord, vad vi tar emot i nattvarden och i dopet. Luther hade ett förakt för andlighet som går bortom Skriften och predikade ofta emot sådant. Men eftersom han trodde på Guds ord så trodde han också på Djävulens och demonernas existens, vilket alla kristna bör göra.

/Shadow

Ett brev från 190-talet e kr om Filippos gravplats

Jag läste precis i tidningen Dagen (5/8) att man har funnit aposteln Filippos gravplats. Den italienska professorn Francesco D'Andria, som lett utgrävningarna, är övertygad om att det rör sig om apostelns grav. Platsen för fyndet är den antika staden Hierapolis i Turkiet. Jag blev nyfiken på om Eusebios Kyrkohistoria (från 300-talet) säger något Filippos och hans grav, så jag hämtade boken och läste. I den citeras ett brev från ca 188-199 e kr, skrivet av Polykarpos (aposteln Johannes lärljunge) "till Viktor och till församlingen i Rom":

"I Asien vilar nämligen stora himlaljus som skall stå upp på Herrens tillkommelses dag när han kommer i härlighet från himlen och skall uppväcka alla heliga. Filippos, en av de tolv apostlarna, vilar i Hierapolis tillsammans med två av sina döttrar som åldrats som jungfrur..."

/Shadow

Svd  Dagen  DN 

Den unga martyren

"Den unga martyren", Paul Delaroche

Den här tavlas blev färdig 1855, ett år innan den franske konstnären Paul Delaroche avled. Han skall ha fått idén till tavlan under en period av svår sjukdom. Den föreställer en ung kristen martyr som levde och dog under den fruktansvärda förföljelse mot de kristna som utbröt under kejsar Diocletianus (245-316 e kr). Eusebius "Kyrkohistoria", som skildrar den kristna kyrkans historia fram till 300-talet, beskriver ingående den förföljelse som skedde under Diocletianus. Kejsaren hade beslutat att alla kyrkor skulle jämnas med marken och de kristnas skrifter skulle brännas. Troende människor mördades på många olika brutala sätt. Jag vet inte om det är någon särskild händelse som konstnären hade i åtanke när han målade tavlan, men den skall skildra en martyr som flyter i floden Tibern, Italien. Kanske hade konstnären läst om den gudfruktiga kvinnan från Antiochia, som tillsammans med sina båda döttrar valde att kasta sig i en flod som flöt förbi, istället för att skändas av de vakter som gripit dem. "Att överlämna sin själ till de onda andarnas tjänst var värre än all död och undergång ... de svepte kläderna prydligt om sig och bad väktarna att få gå litet åt sidan. Mitt under färden kastade de sig i en flod som flöt förbi" (Eusebius Eccl VIII 12:3-4). 

Tavlan "Den unga martyren" har av en del konstnärer kallats för "Den kristna Ofelia" därför att den påminner om bilder av Ofelia från Shakespeare's "Hamlet". Tavlan finns på Eremitaget, ett av världens främsta konstmuseer beläget i Sankt Petersburg, Ryssland. Tavlan är målad i olja på duk och har måtten 73 x 60 cm. 

/Shadow

Varför ska man predika lagen? del 3

Det finns människor som tänker att eftersom Jesus är Frälsningen så behöver vi endast tala om Jesus och inte predika lagen. De tänker att eftersom vi som troende är fria från lagen så behöver vi inte höra någon lag. Det är en märklig inställning, med tanke på att Jesus och apostlarna ger så många exempel på att de predikade lagen. De lärde också att en kristen skall förmana sin broder som felar (Matt 18; 1 Kor kap 5 etc). 
Inom teologiskt språkbruk kallas denna lära eller inställning för antinomism. Ordet kommer från grekiskans αντι som betyder "emot" och νομος som betyder "lag". Under reformationstiden framfördes den hållningen främst av Johann Agricola (1494-1566). Luther predikade emot Agricolas undervisning. I de lutherska bekännelseskrifterna fick ämnet rubriken "lagens tredje bruk". 

Jag citerar här ur Konkordieformeln ur kapitlet om "lagens tredje bruk", eftersom den sammanfattar så bra varför lagen behöver predikas, inte bara för otroende hedningar, utan också för de kristna:

"Lagen har av tre orsaker givits åt människorna, nämligen för det första för att bevara en yttre ordning gent emot den råa och ouppfostrade hopen, för det andra för att föra människorna till kännedom om sin synd och för det tredje för att giva dem, som blivit pånyttfödda, men vilka köttet ännu vidlåder, en säker regel, efter vilken de skola ställa och rätta sina liv."

Längre fram står det 

"Vi tro, lära och bekänna, att ehuru de rätt troende och till Gud omvända människorna äro genom Kristus befriade från lagens förbannelse och tvång, de dock icke därför är utan lag, utan de äro frälsta av Guds Son, för att de skola öva sig i lagen dag och natt, Psalt. 119. Så levde icke våra stamföräldrar före fallet utan lag, ty Guds lag var skriven i deras hjärtan, då de voro skapade till Guds avbild.3] 2. Vi tro, lära och bekänna, att lagens predikan bör med kraft drivas icke blott bland de icke troende och obotfärdiga, utan även bland de rätt troende och verkligen omvända, de pånyttfödda och genom tron rättfärdiggjorda.
Ty ehuru de äro pånyttfödda och förnyade i sitt sinnes ande är denna pånyttfödelse och förnyelse likväl i detta livet icke fullkomlig, utan blott påbörjad, och de troende stå med sitt sinnes ande i ständig strid mot köttet, d.v.s. mot den fördärvade naturen, som vidlåder oss ända till döden. För denne gamle Adams skull, vilken ännu sitter kvar i människornas förstånd, vilja och alla krafter, är det – för att de icke av någon mänsklig religiös drift skola företaga sig godtyckliga och självvalda fromhetsövningar – synnerligen av nöden, att Herrens lag ständigt förelyser dem, ävensom att den gamle Adam icke brukar sin egen vilja, utan tvingas mot sin egen vilja genom lagens förmaning och hotelser och med straff och plågor att följa Anden och giva sig under dess lydnad, 1 Kor. 9; Rom. 6; Gal. 6; Psalt. 119; Hebr. 13."

Konkordieformeln betonar alltså att lagen eller Guds bud verkligen skall predikas och användas vid förmaning, men den lär inte att människan blir rättfärdiggjord genom att hålla lagen, utan endast av nåd, och den gör en åtskillnad mellan trons frukter och lydnad för buden utan tron.

"Skillnaden, vad beträffar lydnaden för lagen, föreligger endast hos människorna. Den människa, som ännu icke är pånyttfödd (liksom den pånyttfödde till sin köttsliga sida), gör endast av tvång och motvilligt, vad lagen kräver av henne. Den troende människan åter gör, i den mån hon är pånyttfödd, utan tvång och med villig håg det, som intet lagens hot någonsin kan framtvinga hos henne."

Rekommenderad läsning: [länk] [länk].

Om Guds bud inte predikas finns stor risk att de ersätt med människors stadgar och bud, liksom fallet var på Jesu tid, eller att människor blir laglösa och struntar i Guds bud, vilket är fallet i vår tid. 

Det är också stor fara att om man inte predikar Guds bud i kyrkan så börjar till slut köttet eller den gamle Adam att använda sig av evangelium, och hävda att han inte behöver omvända sig från synder eller handla efter Guds vilja, eftersom vi är fria genom Kristus. Det finns då en risk att kyrkan utvecklar en slags "allergi" mot Guds bud, så att man säger "Nej, vi vill bara höra evangelium. Predikas lagen så blir vi lagiska". Det är ett helt felaktigt tänkesätt. Guds bud gör inte att människor blir fariseer, om lagen används rätt, så att man ångrar synder, inser att man är förlorad utan Kristus, och vet vilka gärningar Gud vill ha av oss som är frälsta av nåd. Människor blir inte fariseer av RÄTT lära, utan av felaktig undervisning och människors bud, precis som på Jesus tid. 

 /Shadow