Anfäktelser och tvivel (ljudfil)

Länk till ett mycket bra föredrag från Lutherska Bekännelsekyrkans ljudarkiv:

"Hur skall jag övervinna anfäktelser & tvivel" (mp3)

Föredraget behandlar olika typer av anfäktelser och tvivel, i synnerhet tanken att Gud inte skulle vilja eller kunna förlåta dig. Mycket bra och uppbyggligt föredrag.

"Anguish", digitalt konstverk av OneiromancerNJV.

/Göran

Knarklangare blir omvänd

 

Crack dealer meets Jesus Christ

Om tecknen för Jesu återkomst (del 2 av 2)

Gå tillbaka till del 1

Fiendskap och förföljelse

»Då skall man prisge er till misshandling, och man skall dräpa er, och ni skall bli hatade av alla folk, för mitt namns skull.» Mt 24:9. Dessa ord gäller inte bara apostlarna utan Kristi lärjungar i alla tider. Samtidigt med världskatastrofer uppstår fiendskap mot de kristna. De, som är fiender till Kristus och hans ord och därmed till de kristna, utsätter lärjungarna för bedrövelser och dödar dem. För Kristi namns skull, därför att de tror på honom och bekänner honom inför världen, så blir de hatade av alla folk. Men det förutsätter att man lärt känna de kristna och deras budskap, att kristendomen brett ut sig. 

När vi ser på dessa tecken verkar de ha fått en tillspetsning i vår tid. Kristna har alltid förföljts. Först var det judarna, sedan romarna när de kristna budbärarna bar fram evangelium. Islam och påvedömet förföljde de kristna i alla länder. De senaste två århundradena har det varit »ideologier», som förföljt och bekämpat kristendomen, ända från franska revolutionen till nationalsocialismen och kommunismen. Men knappast någonsin har någon fört en sådan fördömelse-, lögn-, hets- och hatkampanj mot all sann kristendom, som vad den världsvida liberalismen har gjort. Det kan man förstå, när man vet att liberalismen visat upp det emanciperade jaget, den gränslösa, oförställda egoismen. »Jag är alltings mått», lyder dess bekännelse. Aldrig har en sådan världsåskådning framträtt, som varit så konsekvent gudlös och fiende till all gudomlig ordning. 

För denna världsåskådning måste kristendomen vara en påle i köttet. Därför stormar den nu med hjälp av alla medier mot allt som är sant kristligt, inte minst mot sådana som vill att man skall lyda också Guds minsta bud. Ofta sker det så fint och bakslugt, och inte sällan under namn av frihet, rättfärdighet och humanism. Och, något som är särskilt påfallande, denna världsåskådning, som skriver tolerans med stora bokstäver på sin fana, är framför allt totalt intolerant mot all verklig kristendom. »Ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull». Följden blir att många förargar sig på de kristna. De tar anstöt av Guds ord och den rena läran. Anklagelser och ofördragsamhet drabbar de rättroende kyrkorna. Man fordrar anpassning till tidsandan. Många förvillas bort från Guds ord, när vetenskapliga rön tycks vederlägga Guds ord. Man söker kompromisser, som gynnar de så kallade vetenskapliga rönen och missgynnar den heliga Skrift. Man överlämnar de rättsinniga kristna till världen genom att leverera kritik mot Guds ord. Det blir sedan vapen mot den kristna kyrkan. Skulle det gå så långt, och det kan det göra, att världen står efter de kristnas liv och lem, då drar sig inte de falska kristna för att förråda de rättroende kristna till fienden. Inte bara för att rädda sitt eget kött, utan därför att de är så uppfyllda av hat mot rättroende kristna, mot Guds ord och mot Herren Kristus själv. 

När man läser kyrkliga tidskrifter idag, ser man, att Guds ord inte har någon betydelse där längre. Däremot får allsköns gudsfientliga åsikter, som t.ex. feminism och förespråkare för homosexualitet, komma till tals. Och deras tonläge är för det mesta präglade av hat. 

De falska lärorna och sekterna blir allt fler

Det har alltid funnits falska lärare inom kristenheten. Redan apostlarna måste kämpa mot dem. Men i våra dagar har detta växt till något oöverstigligt. Aldrig förr har det funnits så många olika falska läror och lärare och sekter som idag. Man skulle kunna säga med en luthersk lärare, om det nu inte läte så bittert, att »snart är ingenting omöjligt». 

Å ena sidan har vi den negativt kritiska teologiska liberalismen, som i yttersta konsekvens av sin kritik förkunnar, att Gud är död. Det finns ingen Gud. Å den andra sidan har vi sektgrundarna, som inte bara hävdar att de vet mer än vad Gud uppenbarat i sitt ord, utan också uttryckligt avvisar den heliga Skrift. Det finns t.ex. en sekt i Tyskland. Den kallar sig »Universellt liv». Kvinnan som grundat den, kallar sig »Maria från Würzburg». Hon beskyller apostlarna för lögn och förfalskning och hävdar att hon nu har fått den verkliga sanningen genom uppenbarelse. Och bland dessa extremister hittar man, vad en rättsinnig luthersk lärare från föregående århundrade kallade » hundratals entusiastiska självbedrägerier». 

I en mening är de dock allihop överens: I att mer eller mindre avvisa Guds ord och den rena läran. Aposteln beskriver alla dessa falska lärare med orden i 2 Tim 3: »Men det skall du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skall komma. Ty människor skall då vara själviska (älska sig själva, egoister), penningkära (giriga), stortaliga (skrytsamma), övermodiga (högfärdiga, självtillräckliga), smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa (oheliga, skändliga), kärlekslösa, trolösa, begivna på förtal (hatfulla och fördömande), omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda (älskar inte det goda utan är dess fiender), förrädiska (förrädare, överilade och falska i sina handel och vandel), besinningslösa, förblindade av högmod. De skall älska vällust mer än Gud. De skall ha ett sken av gudsfruktan, men skall inte vilja veta av dess kraft». Det hade varit intressant, om vi haft tid, att få visa på det som försiggår i världen idag, också där man kallar sig kyrka. 

Kärleken skall kallna

»Och medan orättfärdigheten tar överhanden, så kallnar kärleken hos många». Orättfärdigheten, eller laglösheten skall ta överhanden i världen. Under namn av frihet gör var och en som han själv vill. De som regerar kan inte hindra dem, och kanske vill de det inte. Detta medför, att kärleken hos många kristna kallnar, först kärleken till Gud. Det är svårt att leva som kristen i en värld, som så skrupelfritt sätter sig över Guds bud och ordningar. Men det är inte svårt att bli bedragare när andra blir rika genom bedrägeri, när lögnen hör till vardagen och sanningen och pålitligheten förhånas och man bara har nackdelar av att leva ärbart i handel och vandel och av att visa kärlek. När alla bara tänker på sig själva så är det bekvämast att följa med strömmen. 

I en gudlös tid och värld framstår kristenlivet lätt som en börda. Under korset, som vi kristna måste bära, bleknar fort glansen från kronan, som vi fått för Kristi skull för att bära om vi är trogna intill döden. Så kan kärleken till Gud, vår Frälsare och hans evangelium kallna. Men där kärleken till Gud kallnar, där kallnar också kärleken till vår nästa. Där kärleken till Gud trängs bort av kärleken till världen, där tänker människan bara på sig själv. 

Under korset mot kronan

»Men den som är trogen intill döden skall bli frälst.» Det gäller att hålla ut i gemenskapen med Herren och Frälsaren Jesus Kristus och hans ord i denna kaotiska och gudlösa värld. Det gäller att tålmodigt bära sitt kors i vissheten att Gud inte prövar oss över vår förmåga. Det gäller att stå fast mot alla frestelser, som förespeglar oss ett skönare och bekvämare liv om vi gör oss fria från vår Herre. Herren skall hjälpa oss genom jämmerdalen. Han skall rädda oss ur denna onda världen. Han skall ta oss hem till himmelen och det eviga, saliga livet. Paulus, en man som prövats mycket för Kristi skull, vet att trösta oss och ingjuta mod när han skriver: »Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyder, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss», Rom 8:18. Den kristnes väg går under korset mot kronan, under det bittra korset mot härlighetens krona. 

Evangelium skall predikas i hela världen

»Och detta evangelium om riket skall bli predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma», Matt 24:14. Intill den yttersta dagen varar nådatiden, när Gud gör människor saliga. »Hans ord skall inte återvända fåfängt utan att ha uträttat det vartill han sänt ut det», Jesaja 55. I vår onda tid blir kristna lätt modlösa. Är det någon mening med att vittna om Kristus och hans rike? Ingen lyssnar ju ändå. Ingen vill ändå höra om Kristus och himmelriket. Men Herren Kristus vet bättre. Hans ord manar oss att fullfölja vårt vittnesuppdrag. Han uppmuntrar oss att tjäna med glada hjärtan. Han har ju lovat oss välsignelse och hjälp. Genom oss räcker Gud människor sin nådeshand. Den som visar bort den och inte tar emot hans ord skall inte ha någon ursäkt på domens dag. Herren Kristus sänder ut sitt evangelium till alla folk, »och sedan kommer änden». 

De sista tecknen inför återkomsten

Ändens tid ligger inte i första hand i framtiden. Den började med Kristi himmelsfärd och utgjutandet av den helige Ande. Petrus åberopar Joel i sin pingstpredikan: »Och det skall ske i kommande dagar, säger Herren, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött». Jerusalems fall var början till världsdomen. Förutom ökad nöd och att evangelium skall predikas för alla folk har vi sen inget mer att vänta innan Kristus kommer tillbaka. Detta klara besked från Herren om den yttersta tiden är en tydlig vederläggning av alla drömmar och svärmerier om ett tusenårsrike här på jorden. I Augsburgska Bekännelsens 17:de artikel heter det: »Vi fördömer även alla andra, som nu utsprider judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skall få herraväldet, sedan de ogudaktiga överallt har slagits ned». 

I Matteus 24:29f. talar Jesus om tecken som skall sammanfalla med hans återkomst. »Solen skall förmörkas och månen upphöra att ge sitt sken, och stjärnorna skall falla från himmelen, och himmelens makter skall bäva». Inte bara jorden utan hela kosmos skall drabbas. Himmelens makter, de krafter som finns i himmelen, skall bäva och vackla. Bespottare har sagt att det är en helt dåraktig tanke att stjärnorna skulle hänga som lampor på himlen och falla ner på jorden. Men deras bespottelser vänder tillbaka över dem själva. Ty det är inte fråga om att stjärnorna hänger som lampor eller att de skall falla ner på jorden. Men från jordens horisont sett skall de falla ner från himlen, när kosmos störtar samman. Också det är spekulationer. Vi måste nöja oss med att vi inte vet hur det skall ske. Förmodligen överträffar det allt vad vi kan föreställa oss. 

»Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen», Matteus 24:30. Meningarna går isär om vad detta tecken är. Några menar att det måste vara ett speciellt tecken, som föregår Kristi återkomst, eftersom det är särskilt omnämnt. Många tänker på ett kors eller på en återklang från julnatten. Andra lämnar det öppet och säger: »Ett tydligt kännetecken på hans återkomst i härlighet, vad det är och hur det ser ut, det får den dagen själv visa». En gammal luthersk utläggare tillfogar: »Enligt någras mening är det Kristus själv». Efter alla förebud, som manar oss att akta på hans återkomst, skulle han själv då vara tecknet som fullbordar vad som sagts om hans rike. Det stämmer väl med hans svar till de skriftlärda och fariseerna, som begärde tecken. »Ett ont och trolöst släkte är detta. Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas tecken. Ty likasom Jonas var tre dagar och tre nätter i den stora fiskens buk, så skall och Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte», Matteus 12:39f. Här är han, den uppståndne, själv tecknet. Likaså kan han själv vara tecknet för återkomsten. 

Meningen med tecknen

Det är med tecknen som med talen hos Daniel och i Uppenbarelseboken. Lika litet som vi har fått dessa tal för att kunna räkna ut när den sista dagen kommer, lika litet har vi fått tecknen för att kunna göra det. Vi har fått tecknen framför allt av två anledningar: 

1. De gör det helt klart att den yttersta dagen kommer. Hans ord är fast och visst. Förebuden för Kristi ankomst, liksom alla tecken, skall stärka tron på honom och på hans ord. När tecknen för den yttersta dagen visar sig, så som Jesus sagt, då skall löftet om hans återkomst gå i uppfyllelse. Redan Jesu samtida såg förebuden. Jesus förkunnade med eftertryck: »Sannerligen säger jag er, detta släkte skall inte förgås förrän allt detta sker», Matteus 24:34. 

2. Förebuden skall förmana oss att alltid vara beredda att ta emot vår Herre. »Var därför redo. Ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma», Matteus 24:44. Inte i svärmisk överspändhet, som i Tessalonika, där man försummade sina dagliga plikter för att bara ägna sig åt den yttersta dagen. Men inte heller i loj likgiltighet som de gör som säger i sin säkerhet: »Allt står väl till och ingen fara är på färde», 1.Tess 5:3. I fast tro på Herren Jesus Kristus, min Frälsare, är jag beredd att möta honom. Liksom redan apostlarna räknade med Kristi återkomst, så skall och bör också jag vänta honom alla dagar, ja varje stund. 

Utöver de hebreiska ord vi använder i gudstjänsten (Halleluja, Hosianna, Amen), så använde man i urkristendomen i större utsträckning det arameiska ordet Marana ta. I Nya testamentet möter det oss i 1 Kor 16:21 i brevslutet, som Paulus skriver med egen hand. Det betyder: »Vår Herre, Kom!» Också i det äldsta, väl kända nattvardsritualet, det som kallas »De 12 apostlarnas lära» (Didache), finner man det. I 1 Kor 11:26 läser vi: »Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker kalken, förkunnar ni Herrens död, till dess att han kommer». Samma ord används som bönerop i avslutningen av Johannes Uppenbarelsebok och därmed som avslutning på Nya testamentet: »Han som betygar detta säger: 'Ja, jag kommer snart'. Amen. Kom, Herre Jesus!» 

Vi instämmer i detta rop: Marana ta! Ja, kom Herre Jesus! Och jag slutar med de sista orden i Nya testamentet: »Herrens Jesu nåd vare med alla». 

Varför förnekelse av trosläror är synd

Tidningen Dagen har skickat en frågeenkät via mail till 312 präster och pastorer inom olika samfund. 156 personer (50 procent) svarade. En fråga som ställdes var "Kan man vara kristen och inte tro på helvetet?" 81 procent av de svarande pingstpastorerna menar att man kan vara kristen utan att tro på helvetet. 100 procent av pastorerna inom frälsningsarmén svarade att man inte kan vara kristen utan att tro på helvetet. 


Några spontana tankar om detta. 

• Som en kristen bör man göra en uppdelning mellan fundementala och icke-fundamentala läror, eller annorlunda uttryckt, veta att inte alla läror är frälsningsavgörande.
• Till de frälsningsavgörande frågorna hör frågor om vem Gud är, dvs att det finns en treenig Gud, och att Fadern har sänt sin Son till världen och försonat hela mänskligheten med Gud. Att Jesus är både sann Gud och sann människa måste också erkännas, liksom att Frälsningen som han har åstadkommit är en gåva från Gud, av nåd, att den tas emot genom tron, och att den är universell eller innefattar hela mänskligheten, dvs alla syndare, alla människor, och inte förutsätter en motprestation ifrån människans sida, såsom laglydnad, eller trons frukter. Att det sistnämnda är oerhört viktigt hör ihop med att, om frälsningen genom Jesus framställs såsom villkorlig utifrån motprestation så kan i slutändan ingen människa vara säker på att hon är frälst, eftersom hon inte vet med säkerhet att hon uppfyllt kraven. I synnerhet kan inte de mest värdiga syndare, dvs de syndamedvetna ångerfulla, djupt förkrossade själarna, veta att de är frälsta, om de får höra att frälsningen beror på lydnad eller kärlek. Det leder också till att de som intalar sig att de är frälsta utgörs av människor som har en ytlig syn på syndens djuphet och allvar.
• Att tron på de frälsningsavgörande sanningarna är den enda förutsättningen till frälsning innebär i praktiken att en människa faktiskt kan ha fel om mindre viktiga läror, och ändå bli frälst.
• Att tron på de frälsningsavgörande sanningarna är den enda förutsättningen till frälsning innebär inte att de övriga frågorna eller lärorna är oviktiga.
• Varje förnekelse av en i Skriften tydligt uttryckt lära är synd, för det är inte människor som avgör vad som är rätt och fel, sant och falskt, utan Gud.
• En människa kan teoretiskt sätt bli fördömd genom att förneka en icke-fundamental sanning, en icke frälsningsavgörande lärofråga. Varför? Därför att Skriften lär att synden leder till döden, och att Kristus har frälst oss från synden och syndens konsekvenser. Således: Den som förhärdar sig och fortsätter i synd, försvarar den, trots förmaning, riskerar sin egen frälsning. Det är nämligen ett uttryck för förhärdelse när man trots varning ihärdar sig i synd, oavsett om det gäller liv eller lära. 
• Den dubbla utgången (att en människa kan bli evigt frälst eller evigt straffad och fördömd) är en sanning i Skriften.
• Den sanningen har, tror jag, haft en otillbörlig betoning i en del äldre generationers förkunnelse. Man har ibland haft för utförliga beskrivningar av helvetets plågor, eller, varit för dåliga på att predika hur fullkomlig, fast och tillförlitlig frälsningen är för den mest ovärdige syndare på jorden. 
• En sak som gör att det är särskilt allvarligt att förneka helvetets existens är att det är en fasansfull destinationsort som de heliga skrifterna beskriver som verklig, och inte hypotetisk.
• En annan sak som gör att det är allvarligt att förneka helvetets existens är att det kan vara ett uttryck för brist på syndamedvetenhet. Den som tror att människan "duger som hon är", är väldigt främmande för vad Anden säger i Skriften.
• Samtidigt är det så att alla människor har både köttet och anden, den gamle adam och den nya människan, och att den gamla människan alltid kommer att ta anstöt över Skriftens lära om salighet och fördömelse. Den gamle Adam är en laglös vilde som tror att det inte finns någon rättvis dom i slutändan, som tror att synd kan betalas med goda gärningar eller lydnad, som inte tror på Gud och Guds lags absoluta helighet, och inte heller mäter rättvisan utifrån andliga ögon.
• Den som förnekar helvetet har inte perspektiv på vad Kristus gjorde. 
• Teoretiskt sett kan man bli frälst utan att tro på helvetet, eftersom den frälsande tron handlar om Kristus och frälsningen, men det vore synd att utlova frälsning till dem som förnekar helvetet, för det vore detsamma som att utlova att människor som förnekar andra sanningar i Skriften blir frälsta ändå. Som om det vore oviktigt eller ofarligt att synda, eller förneka och förvränga det Gud säger i sitt Ord. Det är det inte.
• Om en människa inte tror att helvetet existerar, hur skall hon då tänka om den eviga saligheten. Om hon tror att alla människor blir frälsta, oavsett tro, så tror hon obibliskt och förnekar även Jesu försoningsverk. Om hon tror att många blir frälsta genom tron, och att de andra raderas bort och bara försvinner, så förnekar hon både syndens konsekvenser, själens odödlighet och vad Skriften har uppenbarat om de yttersta tingen.
• Det förvånar mig inte, egentligen, att den teoretiska frågan "Kan man vara kristen och inte tro på helvetet?" fick många svar där man säger att detta är möjligt, eftersom frälsning hör samman med tro på Kristus och vad han har gjort. Det är egentligen naturligt att svara så. Men det förvånar mig att inte massor av pastorer har förklarat mer utförligt vad de menar i en så viktigt fråga, för enligt Dagen så gav de utrymme för förklaringar till varje svar. 
• Det är naturligt att bäva och förskräckas över det faktum att det finns ett helvete. Ingen bör likgiltigt tänka på helvetets existens. Det är en fasansfull slutdestination för själen. Detta bör dock inte leda till att vi förnekar dess existens, utan snarare till att vi förskräcks över synden och flyr till lösningen (dvs till den bibliska sanningen att Jesus har lidit, dött och uppstått för vår frälsnings skull).
• Läs gärna mitt tidigare blogginlägg Bibeln lär att det finns ett helvete

/Shadow

Dagen, Dagen

Rob Bell lämnade sin församling, och klassisk kristen tro

Pastorn Craig Gross träder fram och försvarar Rob Bell som övergivit sin församling för att gå vidare. Det har varit en debatt om Rob Bell gjorde rätt som övergav sin församling för att ägna sig åt andra saker (han har blivit populär efter att ha sålt en bok där han förnekar den dubbla utgången, helvetets existens, och framför s k universalism, tron att alla blir frälsta till slut).

Se för övrigt mitt tidigare blogginlägg Bibeln lär att det finns ett helvete.


Bell har alltså lämnat sin församling och har nya planer. Bra för församlingen, kan man tycka. Han förnekar ju saker som står i Bibeln, saker som kristna människor har trott på i alla tider. Men kanske har den falska läran redan rotats bland åhörarna i församlingen. 


För övrigt är det en märklig syn det där att man tycker att det är OK för en pastor att bara lämna sin församling. När församlingen kallar en pastor är det Gud som kallar genom församlingen. Det är inte ett arbete som man bara kan hoppa på och sedan lämna bakom sig hur som helst. En församling kan inte heller bara avsätta en pastor, avsluta hans tjänst, utan att det finns goda bibliska skäl för det. En Ordets tjänare är en Guds tjänare, insatt av Gud och kallad av Gud den heliga Ande till sin tjänst. 


Men många har en ytlig syn på predikoämbetet. Man verkar betrakta det som vilket jobb som helst. Som Craig Gross (roligt namn föressten) uttrycker det: "fler pastorer borde lämna sin församling, i en ny tid.", "om ditt hjärta inte är med i det du gör och du känner att Herren leder dig vidare, varför då stanna?" Klassiska uttryck där. "känner att Herren leder dig". Känslor. Inte uppenbarelse i Ordet. "Anden" och "känslor" flyter samman när man använder sådana formuleringar. Hjärtats känslor blir Guds ledning. 


I Rob Bells församling borde församlingen ha avsatt honom när han började förneka helvetet och lära att alla blir frälsta till slut. 

• "En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång," (Tit 3:10).
• "Om någon inte rättar sig efter det vi säger i detta brev, ge noga akt på honom och ha inte något med honom att göra, så att han får skämmas." (2 Tess 3:14).
• "Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem." (Rom 16:17).
• "Akta er för de falska profeterna" (Matt 7:15).

/Shadow


Dagen

Bibeln lär att det finns ett helvete

...även om några moderna människor har kommit bort ifrån den bibliska sanningen.

Kristna har i alla tider, och inom alla möjliga samfund och inriktningar, trott på helvetet. Skriften lär ju att det finns ett helvete.

Må så vara att kyrkokonsten ibland beskrivit helvetet felaktigt, och att man haft felaktiga föreställningar om dess karaktär. Felet kan ibland bestå i att man försökt beskriva det för mycket, medan Skriften är mer sparsam med att beskriva det.

Det är inte så att kristna under perioden 100-1900 e.kr trott på ett helvete som inte existerar medan vi idag vet bättre. Vi vet av Skriften att helvetet innebär evig skilsmässa från Gud (Matt 7:23; Luk 16:26; Matt 18:18; Matt 25:41; Upp 14:11), och att där finns plågor (Luk 16:23-25), förtvivlan och vrede (Matt 13:42). Inom kyrkokonsten har man ibland varit för grafisk och framställt kroppar som torteras av Satan och demoner, medan Bibeln framställer det som en straffort också för dessa (Matt 25:41).

Bibelreferenserna ovan var bara några ställen jag kom på sådär på rak arm. Det finns nog fler bibelverser om helvetet. Jag rekommenderar intresserade att läsa följande artiklar som fördjupar sig mer i detta ämne:

Är helvetet en verklig plats?
Är det sant att ordet 'helvete' inte finns i Bibelns grundtext?
Enligt grekerna straffades endast verkliga nidingsdåd
Ordet Hades

/Shadow

Dagen, Dagen