Anden och köttet

"Den vitruvianske mannen", Leonardo DaVinci (ca 1492).

Det bibliska evangeliet är något helt unikt. Alla andra religioner som finns är lagiska. De förmedlar på olika sätt att människan skall göra olika saker, ändra på olika saker, uträtta olika saker, producera vissa saker, offra vissa saker, uppvisa vissa saker osv för att behaga Gud. Evangelium lär inte vad vi skall göra, utan vad Gud har gjort för oss. Evangelium förmedlar en färdig frälsning, inte en möjlighet till frälsning. Men lagen förmedlar inte något färdigt.

Evangelium är ett budskap från Gud, inte människor. Det är ett budskap som ingen människa har tänkt ut eller kan tänka ut. Det är därför det är så viktigt att lyssna till den helige Andes tilltal i Guds ord.

Det som vi människor - i oss själva och av vår natur - kan åtstadkomma eller tänka ut handlar alltid om "lagen", gärningar, prestation, meriter, förmåga, vilja, efterföljelse, lydnad, strävan, uppoffringar, offer, försakelser. Men den helige Ande förkunnar genom Ordet, dopet och nattvarden något som vi inte kan tänka ut, något som är färdigt, något som berövar människan alla hennes meriter och ger all ära åt Gud (jfr Ps 115:1).

Eftersom människan av naturen är lagisk behöver hon höra evangelium ofta, rikligt och väl utlagt. Luther sa att när människan bara hör lagen (vilket hon ju gör även när hon hör en otydlig förkunnelse av evangelium, eller ett förvrängt evangelium) så hänfaller hon bara åt a) högmod och stolthet, eller b) förtvivlan. Antingen blir hjärtat hårt och obotfärdigt och tänker "jag är bra som jag är, jag håller ju lagen, eller jag försöker åtminstone" osv, eller så tänker hon "allt hopp är ute för mig, och för alla, kan man ens vara säker?". I båda fallen ger hon inte Gud äran, erkänner inte syndens allvar, Guds helighet, Guds godhet, Guds allvar, Guds nitälskan, Guds nåd, Guds fria gåva, och hon talar och tänker som om Jesus ljuger i liv, gärning och tal. Hon bryter ytterst mot det första budet, för i hjärtat har hon inte Gud som Gud, utan som avgud har hon istället sin egen föreställning av Gud, eller sin egen förmåga och strävan som avgud. Sådan andlighet är demonisk och saknar Andens frukt ifråga om nitälskan i kärlek, uppriktig omsorg om människor, sanning enligt Guds ord, tålamod med okunniga och förledda människor osv. En sådan andlighet har inte samma sinne som Jesus och apostlarna hade. Det är inte Guds uttryckliga undervisning som ger ett felaktigt och förvrängt evangelium, utan det kommer från människans tankar och känslor och från de onda andemakterna som vill få inträde i kyrkors förkunnelse och i enskilda människors tankar. Jakob skriver om sådant:

"Är någon bland er vis och förståndig, då skall han visa sina gärningar genom ett klokt och vänligt uppträdande. Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen. En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja, demonisk. Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont. Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid" (Jak 3:13-18).

Paulus predikade både emot de som var stolta och säkra, och mot de som var förtvivlade. Det finns ingen tid när den kristna församlingen bara behöver höra evangelium, och ingen lag. Av sådant uppstår säkerhet och laglöshet. Och det finns ingen tid när den kristna kyrkan behöver komplettera evangelium med lagen, så att evangelium innehåller reservationer av typen "gör detta först". De två måste hållas isär. När de inte hålls isär så blir de säkra - som borde vara förkrossade och bedrövade över sin synd - förhärdade och styrkta i sitt högmod, och de bedrövade och nedslagna blir bortskrämda från Gud och ersätter hjärtats tro på frälsaren Jesus med bilden av Gud som en hjärtlös och hänsynslös tyrann och bödel, som är partisk, och som inte har något evangelium ämnat för hela den avfallna skapelsen. En sådan människa kan inte gå ut och bekänna Jesus för människor. Hon går ut och predikar lagen men använder Jesus namn. Hon samlar inte tillsammans med Jesus utan skingrar och förleder. Hon styrker dem som är fast i villfarelser eftersom Anden genom dem inte för människor till sann bättring av hjärtat.

Den som inte håller isär lag och evangelium har inte Gud som sin Gud och uppskattar inte att Jesus är sann Gud och människa, att han lät sig födas av en jungfru, att han av fri vilja ställde sig under lagen, höll lagen i vårt ställe, gjorde gott mot människor, botade sjuka, förde de vilsefarna rätt med stor kärlek och uthållighet, att han lät sig frestas av djävulen, plågas av människor, utlämnas och anklagas, hånskrattas åt av människor, att han bar Guds vrede över synden och dog för våra synders skull, i vårt ställe, för att sedan få nytt liv igen och uppstå från de döda, så att var och en som tror på honom redan idag har evigt liv, syndernas förlåtelse och barnskap hos Gud.

Men när lagen förkunnas rätt, då vågar den stolte inte längre vara stolt, och den förkrossade blir tacksam över den nåd och förlåtelse som är utlovad och skänkt genom Jesus, då börjar den helige Ande leva genom människan sa att hon kan säga som Paulus: "nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig." (Gal 2:20).

När jag skriver om detta låter det som en slags intellektuell formel. Men det är mer än en formel. Evangelium skall inte endast röra sig i förnuftet och i våra tankar, i intellektets sfär, utan vara hjärtats innerliga hopp. Gud är en levande Gud, och lika sant som att han - på riktigt - förde Israels folk ut ur Egypten vid en historisk tidpunkt och utförde mäktiga tecken och under inför alla människor, lika sant är det att han har sänt sin Son och genom Honom försonat hela världen med sig själv, som det står i 2 Kor 5:19. För att hjärtat skall kunna ha detta hopp måste givetvis formeln eller förkunnelsen vara rätt. Om lag och evangelium predikas felaktigt kan människan avfalla till stolthet eller förtvivlan. Det är alltså en kunskap, en andlig kunskap, ämnad för hjärtat (människans innersta) som kommer från Gud själv och uppenbaras i de heliga skrifterna av de profeter och apostlar som Frälsaren själv utvalde och som han sände till att förkunna upprättelse, frid med Gud, frälsningsvisshet och ge evigt liv åt bedrövliga, fallna och ogudaktiga människor.

Att äga den rätta tron i hjärtat är att äga det eviga livet. Att äga den rätta trosformuleringen är de dörrar som måste stå öppna för att hjärtat skall kunna ha den frälsande tron. Överallt där evangelium förkunnas, dvs där Jesus, apostlarnas och profeternas ord förkunnas, kan tron finnas. Men där kan det också finnas hycklare, oomvända människor, stolta och förtvivlade människor, människor som avfallit eller förtröstar på andra saker än evangelium, människor som inte ångrar sin synd osv. Den rätta läran är ingen merit som får sitt värde i förhållande till de orätta obibliska lärorna som finns i olika samfund, utan det är nåd från Gud, en tröst för det nedslagna samvetet, en förskräckelse för alla stolta och lagiska människor och medför skyldighet att förkunna för andra i hopp om att kunna leda så många som möjligt ut ur "träldomshuset Egypten" (lagens slaveri) till "ett land som flyter av mjölk och honung". Där växer inga tistlar och där är oket inte tungt. Bildlikt talat. Där finns bara en Gud och inga avgudar, bildlikt talat.

Men vem kan tänka ut något sådant? Det går inte att tänka ut. Det måste uppenbaras av den helige Ande genom Guds Ord. Den som tror detta börjar älskar Gud så som Gud vill bli älskad (dvs inte som en dömd fruktar sin bödel, utan som ett barn älskar sin förälder). Den som tror detta fruktar inte den kommande domen, och älskar dem som håller sig till evangelium och dem som inte håller sig till evangelium. Paulus upphörde inte att älska sitt folk eller önska och söka deras frälsning och omvändelse. Där finns inte anledning till strid, hämnd, avund, stolthet, fruktan, förakt, legalism, människofruktan, laglöshet, likgiltighet, självgodhet, otukt, fylleri, omoral, partibildningar och världslighet. Där finns istället en avsky för sådant och en kärlek till det som behagar Gud. Där börjar de Andens frukter som det står om i Guds ord:

"Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning. Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i anden, tjäna Herren. Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Lev i endräkt med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda." (Rom 12:9-21).

När man läser om Andens frukter och känner "det där saknar ju jag" och blir bedrövad av det, så är det inte ett verk av köttet, utan av Anden. Anden vill ju visa oss där vi brister, för att vi i vårt hopplösa tillstånd skall hålla oss till löftet av frälsning genom Jesus, den frälsning som är en fri gåva, den frälsning som är helt färdig. Blir du bedrövad och förtvivlad, så tänk då på att Jesus ropade "Min Gud Min Gud varför har du övergivit mig" för att ingen människa skall behöva bli övergiven av Gud. Men om du blir stolt och tänker "det där kan jag hålla" eller "jag håller ju allt detta" då rör du dig fortfarande inom lagens område, tänker lagiskt, köttsligt och är inte ärlig inför Gud som ser ditt hjärta. Men den som av Anden blir övertygad om sin synd och flyr till Guds nåd genom Jesus Kristus, vill gärna av fri vilja och utan tvång eller hot bära Andens frukter och kommer att göra det. Att lära något annat vore att säga att Gud inte skänker helgelse, eller att det inte finns en levande Gud som förmår förändra en människa.

Synd finns hos helgon. Den kristna tron går inte ut på att förbättra individen eller kyrkan i hopp om att på så sätt nå en möjlig frälsning. Sådant lär man ju överallt där lagen förkunnas. Den kristna tron handlar om att Gud för Jesus skull, trots ditt förskräckliga och förlorade tillstånd, inte tillräknar den synd som faktiskt finns, och att du därför älskar Gud och gör vad Gud vill. Alltså skall du hålla dig till korset och den tomma graven, när det gäller din frälsning, och som frälst lyder du Gud. Anden driver dig till det.

Den biblisk-lutherska läran om rättfärdiggörelsen

Känner du dagligen av synden och plågas av den?

Oroar du dig för hur det skulle gå för dig om Jesus kom tillbaka idag för att döma levande och döda?

Önskar du frid med Gud och visshet om att spendera evigheten med Gud?

Den bibliska läran om rättfärdiggörelsen (frälsningen) skänker tröst, frid, hopp och visshet!

 

Martin Luther, Heretic (1983)

Det finns en ovanligt bra Luther film som någon har lagt upp i sin helhet på Youtube. Jag länkar till den här ovan. Filmen heter Martin Luther, Heretic och är från 1983. Några av er har kanske sett filmen Luther från 2003 med Joseph Fiennes i huvudrollen. Jag gillar även den filmen.

Det finns även en äldre svart-vit film från 50-talet om Luther som jag har liggandes någonstans, men den har jag inte sett i sin helhet. Jag har även en dramatisering (mer teaterlik) av Luthers liv från 1973 med Stacy Keach i huvudrollen (han spelade bl a Barabbas i filmen/tv-serien Jesus från Nazareth samt nazi ledare i filmen American History X).

Jag är inte särskilt bra på att känna igen och namnge skådespelare, men huvudrollsinnehavaren i Martin Luther, Heretic (Jonathan Pryce) kände jag igen från bl a TV-filmen David (1997) där han spelade kung Saul. Luthers motståndare Johann Eck spelas av Philip Stone och honom känner jag igen som servitören Delbert Grady i The Shining (1980), samt Moses svärfar Jetro i filmen Moses (1995).

I vilket fall som helst. Jag var lite skeptisk när jag började titta på filmen eftersom jag aldrig hört talas om den, och jag tänkte att det kanske är en dålig B-film. Jag blev dock väldigt positivt överaskad. Martin Luther, Heretic tränger djupare in i Martin Luthers teologi, personliga anfäktelser och frälsningsvisshet än t.ex. Luther från 2003. Det är en mycket uppbygglig och intressant TV-film och ger en rätt god inblick i vad som drev Luther, och den stämmer väl med de biografier som jag läst om hans liv och tro.

Rekommenderas varmt!

/Göran

Jesus och fariséerna

Scen ur filmen "Jesus of Nazareth".

Guds frälsande nåd

Artikel ur Tidskriften Biblicum, nr 1, 1979.

Nådens nödvändighet

Alla människor har syndat (Rom. 3:23) och står därför med skuld inför Gud (Rom. 3:19), är under lagens förbannelse (Gal. 3:10) och förtjänar döden (Rom 6:23). Om människan lämnas åt sig själv är det absolut omöjligt för henne att åstadkomma sin frälsning, »ty av laggärningar blir intet kött rättfärdigt inför honom» (Rom. 3 :20). Frälsning som förtjänas genom våra gärningar är en omöjlighet. Därför är den gudomliga nåden nödvändig för vår frälsning.

Den gudomliga nådens visshet

Guds nåd är inte en tanke eller en möjlighet utan ett gudomligt uppenbarat faktum. Rörd av sin kärlek till människan beslöt Gud att frälsa henne genom sin Sons död (Joh. 3:16, Rom. 5:8, 10). Guds kärlek är sålunda den drivande orsaken och återlösningen genom Kristus den förtjänstfulla orsaken till vår frälsning. »Av nåden är ni frälsta genom tro - och det inte av er själva, Guds gåva är det - inte av gärningar, för att ingen skall berömma sig - (Ef. 2:8-9). Frälsning genom gärningar är en omöjlighet, genom nåden är den en visshet.

Denna lära om frälsning av nåd skiljer kristendomen från alla andra religioner i världen. Alla andra lär att eftersom människan har syndat, måste hon själv ställa till rätta och själv söka blidka Guds vrede. De skiljer sig visserligen åt när det gäller sätt och medel för hur detta skall gå till, men de är i princip överens om att människan måste åstadkomma sin frälsning, genom egna ansträngningar och gärningar. 

Bibeln däremot lär att människans frälsning åstadkommes uteslutande av Guds nåd. Mänsklig tanke kunde aldrig tänka ut den frälsningsplan som är uppenbarad i Bibeln (1 Kor. 2:6-10). Den går tvärs emot vårt sätt att tänka. Den är »dårskap» för oss (1 Kor. 2:14). Denna lära, som är vår tros huvudlära, visar att kristendomen är av gudomligt ursprung, medan alla andra religioner är mänskliga påfund.

Vad menas med nåden?

När vi definierar vad vi menar med »nåd», innefattar vi inte den godhet, som Gud visar mot alla sina skapade varelser (Ps. 145:9). Vi begränsar oss till den nåd, genom vilken Gud frälsar syndare.

Ordet »nåd» brukas ibland om en gåva, kvalitet, förmåga eller kraft, som Gud ger människan gratis (Rom. 15:15, 1 Petr. 4:10). Men när vi talar om »frälsande nåd», menar vi inte någonting av detta, inte heller menar vi en »ingjuten» eller en »förekommande» nåd, med vars hjälp människan anses kunna åstadkomma sin omvändelse, om hon använder den rätt (katolsk och pietistisk lära). Den nåd, genom vilken Gud frälsar oss, är en personlig egenskap och kvalitet hos Gud, som visar sig i hans hållning gentemot människan och i hans löften och gåvor. Enligt katolsk lära är »nåden» inte en kvalitet hos Gud utan en ingjuten »kvalitet inneboende i människans själ», med vars hjälp hon kan göra gott och erhålla förlåtelse. När den katolska kyrkan säger att vi blir frälsta »av nåd», menar den något helt annat än vad vi menar, när vi säger att vi blir frälsta av nåd. Den Guds nåd, genom vilken vi frälses, är favor Dei, d.v.s. den barmhärtiga hållning, enligt vilken han förlåter syndare som är värdiga en evig förtappelse.

"Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio
i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?" (Luk 15:4-7).

"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. " (Joh 10:11).

Guds nåd är inte på minsta sätt orsakad eller påverkad av någon förtjänst hos människan, någon värdighet hos oss. I själva verket är det så, att så snart man blandar in något litet av människans förtjänst och värdighet, gör man helt och hållet Guds nåd om intet. »Är det av nåd, så är det inte på grund av gärningar; annars vore nåd inte mer nåd» (Rom. 11:6) Guds nåd och människans förtjänst utesluter varandra. Människan kan inte frälsas till en del av Guds nåd och till en del av sin egen förtjänst.

Guds frälsande nåd är en nåd i Kristus Jesus. När människans förtjänst är helt utesluten från nådesbegreppet, så måste Kristi förtjänst med nödvändighet inneslutas. Människan »förklaras rättfärdig utan förskyllan, av hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus» (Rom. 3:24). Det kunde inte finnas någon nåd hos Gud för syndare, om inte Guds heliga och rättfärdiga krav till fullo hade uppfyllts genom vår Återlösares aktiva och passiva lydnad. Med den aktiva lydnaden menas laguppfyllelsen i vårt ställe, med den passiva lydnaden strafflidandet i vårt ställe. Sålunda får vi inte tänka oss Guds nåd skild från återlösningen genom Kristus. Gud är nådig mot syndare endast i Kristus och för Kristi skull. De som förtröstar på Guds nåd men förkastar Kristi ställföreträdande försoning, förtröstar på något som inte finns, och de skall en dag finna att Gud är en förtärande eld (Hebr. 12:29). Guds nåd är oss given genom Jesus Kristus (1 Kor. 1:4)

Den naturliga gudskunskapen

Ur boken "En sammanfattning av den kristna läran", av Edward W.A. Koehler, D.D (1875 - 1951).

"1. Naturen vittnar om Guds existens. 
 ”Ingen har någonsin sett Gud” (Joh 1:18). För våra yttre sinnen är Gud osynlig och obegriplig. Trots det är den en dåre som förnekar Guds existens (Ps 14:1). Därför att: ”Vad man kan veta om Gud, det ligger nämligen i öppen dager för dem. Gud själv har gjort det uppenbart för dem. Guds osynliga väsen kan ju ses ända sen världens skapelse: det kan uppfattas i hans verk, på samma sätt som hans eviga makt och gudomsväsen. Därför är de utan ursäkt” (Rom 1:19-20). ”Varje hus måste ju ha byggts av någon, men Gud är den som har byggt allt” (Heb 3:4). Varken denna världens ursprung eller att den dagligen hålles i gång kan tillfredsställande förklaras utan en Första Orsak, som skapade och en allsmäktig Kraft som uppehåller och regerar den. Fastän vi inte ser Gud, känner vi honom ändå av hans verk. Det är befängd dårskap att anta att det vi ser omkring oss i naturen kom till av sig själv, och att detta välordnade universum med dess myriader av olika levande och icke levande varelser är en produkt av ett blint öde och evolution. Då en förnuftig människa begrundar naturens underbara verk, måste han fråga sig varifrån dessa ting kom och genom vilken de finns till. Hans medfödda sunda förnuft säger honom att det måste ha varit Någon som gjorde dem, och att det ännu finns Någon genom vilkens makt de fortfarande finns till. Och denne Någon är Gud.
   Under det att Gud i sanning uppenbarar sig i naturen, får varken naturen själv eller krafterna i naturen identifieras med Gud. Panteism är tron att Gud och universum är detsamma. Såsom vi skiljer byggnaden från byggmästaren, så måste vi också skilja skapelsen från Skaparen. ”Han är till före allting och allting äger bestånd i honom” (Kol 1:17).

   2. Människans samvete vittnar också om Guds existens. 
  Paulus skriver att hedningarna visar, ”att det som lagen kräver står skrivet i deras hjärtan. Också samvetet hos dem vittnar om den saken, liksom deras tankar, när de kommer med anklagelser mot varandra eller tar varandra i försvar” (Rom 2:15). ”Och fastän de väl känner till vad Gud i sin rättfärdighet stadgat, att de som gör sådant är döden värda” (Rom 1:32). Samvetet, som för den skull håller människan ansvarig för sina gärningar mot en makt högre än sig själv, vittnar om Guds existens.

   3. Tron på Guds existens är universell. 
  Vittnesbörden från naturen och samvetet om Guds existens är ett faktum, som ingen förnuftig människa kan förneka. Därför har det alltid varit angeläget för den förnuftiga människan att åstadkomma någon sorts relation mellan sig själv och Gud. ”Ty det har aldrig funnits ett folk så gudlöst, att det icke har inrättat och hållit gudstjänst av något slag” (SKB sid 392). Det skulle helt enkelt vara omöjligt att förstå den religiösa tillbedjan som vi finner bland hedniska folk, om det inte fanns en grundläggande kunskap om existensen av ett Högre Väsen.

"Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet
förkunnar hans händers verk." (Ps 19:2).

   Emellertid har människor, som följer sina dåraktiga föreställningar, på den naturliga gudskunskapens grund byggt upp religiösa system, som är vidskepliga, avgudiska och avskyvärda (Rom 1:21-25; Apg 17:22-25). ”Ty även hedningarna har genom den naturliga lagen i någon mån haft kunskap om Gud, men likväl har de varken lärt att rätt känna eller att rätt ära honom” (SKB sid 602).

   4. Hur långt sträcker sig denna kunskap och var går gränsen? 
  Naturen, historien och samvetet lär inte bara att Gud existerar, utan också att han är en levande Gud (Apg 17:27); att han är allsmäktig (Rom 1:20); att han är vis (Ords 3:19); att han är god mot sin skapelse (Apg 14:17); att han är helig och rättvis, befaller och belönar det goda och förbjuder och straffar det onda (Rom 1:32; 2:15).
   Den sanne Guden uppenbarar sig själv för oss i naturen, men naturen uppenbarar inte för oss vem denne sanne Gud är. Inget hednafolk lärde av naturens bok, att Gud är treenig: Fader, Son och Helig Ande. När de på basis av människors naturliga gudskunskap försöker avgöra vem han är, gör de alltid en avgud av honom. ”Ty folkens alla gudar är avgudar” (Ps 96:5; Rom 1:21-23); ”Därför är det i själva verket sin egen falska inbillning och dröm om Gud, som de ha till avgud och som kommer dem att förtrösta på det rena intet” (SKB sid 392).
   Inte heller är naturlig gudskunskap tillräcklig till frälsning, därför att Guds nåd i Kristus är uppenbarad för människan endast i evangelium, och därom vet människan ingenting genom sin naturliga gudskunskap. Därför är hedningarna ”utan hopp och utan Gud i världen” (Ef 2:12).

Barnoffer till Molok, en hednisk avgud som omnämns i Bibeln.

   5. Ändamålet med denna kunskap, särskilt när den kommer genom samvetet, är att upprätthålla yttre ordning bland människor, som känner Guds dom över dem som gör det onda (Rom 1:32). Kunskapen om Guds existens bör dessutom sporra människor att söka honom, ”om de nu kunde treva sig fram till honom” och lära känna vem han är och vad han vill med människan (Apg 17:27). Om de vägrar att göra det, skall de bli utan ursäkt på domens dag (Rom 1:20).

   6. Den uppenbarade kunskapen om Gud.
  För att människan skall lära känna den sanne Guden och hur han skall tillbedjas, har Gud uppenbarat sig mer fullständigt i Bibeln. Bibeln inte bara bekräftar den naturliga gudskunskapen som människan har, utan den utvecklar den och lägger till den sådan kunskap som inte kan inhämtas på annat sätt (1 Kor 2:7-11). Under det att naturen säger oss att det finns en Gud, säger oss Bibeln vem denne Gud är. Under det att naturen och samvetet uppenbarar för oss många av Guds egenskaper, bekräftar Bibeln dem men inte enbart det. Den berättar också för oss om Guds kärlek och nåd i Kristus och den frälsning han berett för oss. Vi har därför inte tillåtelse att ha våra egna åsikter om Gud, så som hedningarna har, utan våra tankar och vår uppfattning om Gud måste, så långt det är möjligt för vårt begränsade förnuft, sammanfalla med vad Skriften säger om honom. Inte heller skall vi åkalla honom som det behagar oss, utan vi måste åkalla och tjäna honom så som Hans ord lär oss (Matt 15:9)."

Läs också gärna inlägget Gud och avgudarna

Om synd och sann tro

"Synd heter i Skriften inte blott den yttre gärningen med våra lemmar utan allt som rör sig i hjärtat och driver till den yttre gärningen, nämligen vårt hjärtas innersta och alla våra förmögenheter. Det lilla ordet »göra» (synd) betyder alltså, att människan hel och hållen faller i och ger sig hän åt synden. Ty ingen yttre syndig gärning sker utan att människan hel och hållen med kropp och själ ger sig däri. Och framför allt ser Skriften ned i hjärtat och på roten och huvudkällan till all synd, nämligen otron i hjärtats innersta. Det förhåller sig nämligen så, att liksom tron ensam gör rättfärdig och skänker ande och håg till goda yttre gärningar, så är det endast otron, som syndar och låter köttet få makten och väcker begär till onda yttre gärningar. Så skedde med Adam och Eva i paradiset (1 Mos. 3:6).

Därför kallar Kristus otron allena för synd, då han i Joh. 16:8 f. säger: Anden skall låta världen veta sanningen ... i fråga om synd ..., ty de tror inte på mig. Därför måste det också finnas tro eller otro i hjärtat innan goda eller onda gärningar framkommer, likt goda eller onda frukter. Otron är ju roten, saven och den egentliga kraften i all synd. Därför heter den också i Skriften ormens huvud och den gamle drakens huvud, som kvinnans säd, Kristus, måste söndertrampa, såsom det utlovas åt Adam i 1 Mos. 3:15 ... 

Tro är inte en sådan självgjord mening eller dröm, som somliga anser vara tro. Och när de ser, att livet inte blir bättre, och att inga goda gärningar följer med den, fastän de kan både höra och tala mycket om tron, så förleds de till den villfarelsen, att tron inte är tillräcklig. Man måste dessutom göra goda gärningar, om man vill bli rättfärdig och salig. Detta beror på, att när de hör evangelium, så tar de emot det och gör sig av egna krafter en tanke i hjärtat: jag tror. Och detta räknar de för en sann tro. Men då den inte är annat än en mänsklig dikt och tanke, som hjärtats innersta aldrig tillägnat sig, så bär den inte heller någon frukt och har ingen bättring med sig.

Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud (Joh. 1:13) och dödar den gamle Adam, gör oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla krafter och för den helige Ande med sig. Ja, tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt, att den inte oavlåtligt skulle verka vad som är gott. Den frågar inte heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frågar har den gjort dem och är alltid sysselsatt med det. Men den som inte gör sådana gärningar, han har ingen tro, han famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar. Han vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och orerar en massa om tron och de goda gärningarna.

Tron är en levande och dristig förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat: detta är den helige Andes verk i tron. Så blir människan villig att gärna, utan något tvång, göra var människa gott, tjäna alla, och lida vad det än må vara, Gud till behag och ära, som visat henne sådan nåd. Det är alltså omöjligt att skilja tro och gärningar åt. Ja, det är lika omöjligt som att skilja värme och ljus från elden.

Akta dig därför för dina egna falska tankar och för allt tomt prat av sådana människor, som tror sig skickade att döma om tron och goda gärningar, fast de är stora narrar. Be Gud, att han ger dig tron. Annars blir du väl utan tro till evig tid – du må tänka och sträva så mycket du vill och förmår. 

Rättfärdighet är nu en sådan tro, och den kallas Guds rättfärdighet eller en rättfärdighet som gäller inför Gud, emedan Gud ger den och räknar den som rättfärdighet för Kristi, vår medlares, skull. Dessutom driver den människan att ge var och en vad hon är honom skyldig. Ty genom tron blir människan fri från synd och lär sig att älska Guds bud. Därmed ger hon Gud den ära som tillkommer honom, och betalar vad hon är honom skyldig. Men människorna tjänar hon villigt på det sätt hon kan, och betalar därmed också vad hon är skyldig var man. Sådan rättfärdighet kan vår natur, vår fria vilja och våra egna krafter inte åstadkomma. Ty liksom ingen kan ge sig själv tron, så kan han inte heller ta bort otron. Hur skulle han då kunna ta bort en enda synd, om det också vore den minsta? Vad som sker i otro eller utan tro, det är därför idel falskhet, skrymteri och synd (Rom. 14:23), det må sedan se aldrig så lysande ut."

(Ur Luthers Företal till Romarbrevet)

Lagiskhet

Jesus och fariseerna

"denna falska och gudlösa inställning, att man vill bli rättfärdig genom lagen eller dess gärningar, är ingenting annat, som jag ovan anfört, än ett djävulens bländverk och häxeri, varigenom människor blir så från sina sinnen, att de alls inte erkänner Kristi välgärning och i hela sitt liv inte gör annat än förnekar den Herre, som har köpt dem med sitt eget blod och i vars namn de blir döpta. Ja, de inte endast förnekar honom utan korsfäster honom också på nytt i sig själva. Därför må var och en som menar allvar med sin gudsfruktan så fort som möjligt fly från detta Babylon och rysa, blott han hör påven nämnas. Ty hans gudlösa styggelse är så stor, att det inte kan utsägas med ord, och inte heller kan det upptäckas utan andliga ögon." 

(Luther. Stora Galaterbrevskommentaren s.175.)