The Lord is my Shepherd

Psalm 23
"En psalm av David.
HERREN är min herde, mig skall intet fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.
Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar
för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont, ty du är med mig.
Din käpp och stav de tröstar mig.
Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn.
Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar,
och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen."

It is better to trust in the Lord than to put confidence in people

"Intro" från albumet "Forever" (1999) av Puff Daddy (Sean Combs).
Texten är delvis baserad på Psaltarpsalm 118 i Bibeln.
Psalmen rekommenderas att läsa i sin helhet.

Gud som Herde och Hälsa

Min katt har fått tillbaka sin kattböld. Den får kattbölder ibland som ett resultatet av (tror jag) slagsmål med grannens katt. De är förvisso vänner också. Ännu en gång måste han gå omkring med tratt, såres måste tvättas, och han gnäller om nätterna eftersom han är en utekatt som vill gå ut som vanligt. Ibland tar jag med honom ned till källaren för att aktivera honom lite. Antibiotikan gillar han inte.

Min katt förstår inte, från sitt perspektiv, att det tillfälliga lidandet är gott för honom. Om jag bara släppte ut honom som han är, obehandlad, hade det kunna bli värre med kattbölden. Svåra infektioner kan leda till att man måste amputera eller avliva en katt. Nu måste han leva ett mycket begränsat liv, med tratt, mediciner och utegångsförbud under en tid. Han förstår inte sitt eget bästa, men resultatet av min och frugans omsorg om honom är gott, även om han inte förstår det.

Är det inte också så i det kristna livet? Det är så lite vi förstår om vad som är gott och nyttigt för oss. Ibland förstår vi först efteråt att ett lidande eller en motgång har varit nyttigt för oss. Ibland förstår vi det nog först i evigheten. Paulus tycktes göra bedömningen att det nog var bäst för honom själv, och kanske även för Guds rikes utbredning, att hans "törntagg i köttet" togs bort. Han bad därför tre gånger till Gud om den saken, med uthållig bön i tro. Men han fick svaret "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet." (2 Kor 12:9). Han förstod även att törntaggen i köttet, den "satans ängel som slog honom i ansiktet", gavs åt honom för att skydda honom från högmod som kunde uppstå som ett resultat av extraordinära uppenbarelser från Gud. Gud gjorde en annan bedömning än Paulus först gjorde.

Om Gud hade gjort så som Paulus ville när han bad, hade Gud inte haft omsorg om honom. Om jag skulle släppa ut min katt utan tratt, obehandlad efter en kattböld, så skulle det inte vara gott för katten. Likväl vill jag ju veta vad katten vill och tillmötagå dess behov. Gud vill också att vi uttrycker våra behov till Honom och förlitar oss på hans hjälp i allt: "Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er" (1 Pet 5:7). Eftersom han vet vad vi behöver och eftersom han har omsorg om oss, skall vi inte förminska och förneka detta och tänka "Gud är nog inte intresserad", "Gud bryr sig inte", "Gud vill mig inte gott", "Gud vill nog inte höra". Vi inbjuds inte bara att försiktigt "hinta" om vad vi behöver, utan att i hjärtats tro och bön "kasta alla våra bekymmer på honom".

Det gjorde alltså Paulus när han kände törntaggen i sitt kött. Men han visste inte vad som var bäst för honom.

Det är en fråga om perspektiv. Gud har ett bättre perspektiv på vad som är gott för oss än vi själva har. Vad vet vi om vad som är gott för oss? Vi är ju inte Gud den allsmäktige och allseende, som råder med vishet över allt. För en kristen kanske det är gott och nyttigt att bli påmind om att man inte skall förlita sig på rikedomar genom att rikedomarna plötsligt tas bort. För en annan kristen kanske det är en viktigare lärdom att ha rikedomarna kvar för att han eller hon skall lära sig att förvalta dem rätt i enlighet med Guds ords undervisning, till Guds ära och andra människors nytta.

David som skrev "Herren är min Herde" (Psaltaren 23) var själv en herde som ung. I psalmen beskriver han hur Gud, som är större och vet bättre än David, har omsorg om honom och välsignar Honom mitt bland olyckor och förföljelser. Davids liv kännetecknades av kors och lidanden. Det är inte särskilt långa tider i Israels historia som allt har stått väl till med saker och ting. David stred mot Goliat och filisteerna, förföljdes av kung Saul, utsattes för komplotter, uppror, förakt och svek. Även hans eget hjärta bedrog honom så att han syndade svårt. Genom allt detta hade Gud omsorg om David, som en Herde, och gav honom vila, vatten, mat, beskydd, trygghet, tröst, räddning, nåd, välsignelse, godhet. förlåtelse osv. (Ps 23)

Bilden av Gud som en Herde är inte unik för David. Fäderna, som var boskapsskötare, hade använt den tidigare, t.ex. Josef som bekänner att Gud är "den Gud som mina fäder Abraham och Isak har vandrat inför, den Gud som har varit min herde från min födelse ända till i dag" (1 Mos 48:15). Gud är inte en Herde endast för kung David.

Jesus säger att det är han som är den egentlige Herden.

"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren." (Joh 10:11).

Det är ett orubbligt löfte. När Jesus säger att vi skall gå ut i "hela världen" och predika evangelium "för hela skapelsen" så är ju vi själva inkluderade. Eftersom Jesus har dött för alla har han dött för mig och dig. Evangeliet utlovar Guds fria och fulla förlåtelse genom Jesus. Det är nog för oss att ha evangelium. Det är det som är det centrala som kastar ljus över allt annat. Det är nog för oss att veta att Guds egen Son har gått i döden för syndare och betalt det pris som vi aldrig har råd att betala, och att han även mitt i lidanden, sjukdomar, förföljelser, motgångar, förakt, förtal, sorg, ångest, förnedring osv är en god Herde för oss. Gud är också allsmäktig och kan rädda oss ur de svåraste faror och hot när vi ropar till honom, liksom han gång på gång räddade Paulus och profeterna ur svåra faror.

Gud utför ett pågående arbete i de troende. Han helgar oss. Men rättfärdiggörelsen och helgelsen skall vi inte blanda ihop med varandra. Frälsningsverket är helt färdigt genom Jesus. Gud helgar oss genom sitt Ord, sin Ande, i medgång och motgång, och vi förstår det inte. Vi kan inte begripa det. Som David son, Salomo, den visaste av dem alla, skriver:

"Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden." (Pred 3:11).

"då insåg jag att alla Guds verk är sådana att människan inte förmår fatta vad som sker under solen. Ty hur mycket människan än bemödar sig med att utforska det, förstår hon det ändå inte. Även om den vise säger sig förstå det, kan han ändå inte fatta det. " (Pred 8:17).

"Liksom du inte vet vart vinden far eller hur benen bildas i moderlivet, så förstår du ej heller Guds verk, hans som gör alltsammans." (Pred 11:5).

Min katt behöver inte, och kan inte, förstå - just nu - att det är viktigt att ha tratt, stanna inomhus och äta antibiotika. Den gnäller en tid och blir frisk eftersom jag har omsorg om den. Och vi alla som hotas av dödens realitet och förskräcks av den, måste påminna oss om att Jesus Guds Son har kommit för att "befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv." (Heb 2:15). I ljuset av det är inte döden död, utan vi kan instämma med Paulus som skriver: "Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst." (Fil 1:21) och "Herren skall också rädda mig från alla onda anslag och frälsa mig till sitt himmelska rike. " (2 Tim 4:18).

Vi kan också instämma i nattvardspsalmen  "Jesus Kristus är vår hälsa" [länk till en version av psalmen].

Nu sitter min katt otåligt och ångestfylld och väntar och förstår inte att jag snart kommer och hjälper honom. Jag förstår kattens behov, in synnerhet när den ropar gång på gång, men katten förstår inte mitt språk, mina tankar, och i vilken ordning saker och ting skall ske. När den är sjuk förstår den inte att den måste stanna inomhus. När den vant sig vid att vara inomhus får den plötsligt komma ut. Den saknar perspektiv och kunskap eftersom den är katt.Så är det väl också med Guds barn och den gode Herden.

A Mighty Fortress Is Our God - Promise Keepers

Martin Luthers reformationspsalm, "A mighty Fortress Is Our God", med Promise Keepers.

Om tecknen för Jesu återkomst (del 2 av 2)

Gå tillbaka till del 1

Fiendskap och förföljelse

»Då skall man prisge er till misshandling, och man skall dräpa er, och ni skall bli hatade av alla folk, för mitt namns skull.» Mt 24:9. Dessa ord gäller inte bara apostlarna utan Kristi lärjungar i alla tider. Samtidigt med världskatastrofer uppstår fiendskap mot de kristna. De, som är fiender till Kristus och hans ord och därmed till de kristna, utsätter lärjungarna för bedrövelser och dödar dem. För Kristi namns skull, därför att de tror på honom och bekänner honom inför världen, så blir de hatade av alla folk. Men det förutsätter att man lärt känna de kristna och deras budskap, att kristendomen brett ut sig. 

När vi ser på dessa tecken verkar de ha fått en tillspetsning i vår tid. Kristna har alltid förföljts. Först var det judarna, sedan romarna när de kristna budbärarna bar fram evangelium. Islam och påvedömet förföljde de kristna i alla länder. De senaste två århundradena har det varit »ideologier», som förföljt och bekämpat kristendomen, ända från franska revolutionen till nationalsocialismen och kommunismen. Men knappast någonsin har någon fört en sådan fördömelse-, lögn-, hets- och hatkampanj mot all sann kristendom, som vad den världsvida liberalismen har gjort. Det kan man förstå, när man vet att liberalismen visat upp det emanciperade jaget, den gränslösa, oförställda egoismen. »Jag är alltings mått», lyder dess bekännelse. Aldrig har en sådan världsåskådning framträtt, som varit så konsekvent gudlös och fiende till all gudomlig ordning. 

För denna världsåskådning måste kristendomen vara en påle i köttet. Därför stormar den nu med hjälp av alla medier mot allt som är sant kristligt, inte minst mot sådana som vill att man skall lyda också Guds minsta bud. Ofta sker det så fint och bakslugt, och inte sällan under namn av frihet, rättfärdighet och humanism. Och, något som är särskilt påfallande, denna världsåskådning, som skriver tolerans med stora bokstäver på sin fana, är framför allt totalt intolerant mot all verklig kristendom. »Ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull». Följden blir att många förargar sig på de kristna. De tar anstöt av Guds ord och den rena läran. Anklagelser och ofördragsamhet drabbar de rättroende kyrkorna. Man fordrar anpassning till tidsandan. Många förvillas bort från Guds ord, när vetenskapliga rön tycks vederlägga Guds ord. Man söker kompromisser, som gynnar de så kallade vetenskapliga rönen och missgynnar den heliga Skrift. Man överlämnar de rättsinniga kristna till världen genom att leverera kritik mot Guds ord. Det blir sedan vapen mot den kristna kyrkan. Skulle det gå så långt, och det kan det göra, att världen står efter de kristnas liv och lem, då drar sig inte de falska kristna för att förråda de rättroende kristna till fienden. Inte bara för att rädda sitt eget kött, utan därför att de är så uppfyllda av hat mot rättroende kristna, mot Guds ord och mot Herren Kristus själv. 

När man läser kyrkliga tidskrifter idag, ser man, att Guds ord inte har någon betydelse där längre. Däremot får allsköns gudsfientliga åsikter, som t.ex. feminism och förespråkare för homosexualitet, komma till tals. Och deras tonläge är för det mesta präglade av hat. 

De falska lärorna och sekterna blir allt fler

Det har alltid funnits falska lärare inom kristenheten. Redan apostlarna måste kämpa mot dem. Men i våra dagar har detta växt till något oöverstigligt. Aldrig förr har det funnits så många olika falska läror och lärare och sekter som idag. Man skulle kunna säga med en luthersk lärare, om det nu inte läte så bittert, att »snart är ingenting omöjligt». 

Å ena sidan har vi den negativt kritiska teologiska liberalismen, som i yttersta konsekvens av sin kritik förkunnar, att Gud är död. Det finns ingen Gud. Å den andra sidan har vi sektgrundarna, som inte bara hävdar att de vet mer än vad Gud uppenbarat i sitt ord, utan också uttryckligt avvisar den heliga Skrift. Det finns t.ex. en sekt i Tyskland. Den kallar sig »Universellt liv». Kvinnan som grundat den, kallar sig »Maria från Würzburg». Hon beskyller apostlarna för lögn och förfalskning och hävdar att hon nu har fått den verkliga sanningen genom uppenbarelse. Och bland dessa extremister hittar man, vad en rättsinnig luthersk lärare från föregående århundrade kallade » hundratals entusiastiska självbedrägerier». 

I en mening är de dock allihop överens: I att mer eller mindre avvisa Guds ord och den rena läran. Aposteln beskriver alla dessa falska lärare med orden i 2 Tim 3: »Men det skall du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skall komma. Ty människor skall då vara själviska (älska sig själva, egoister), penningkära (giriga), stortaliga (skrytsamma), övermodiga (högfärdiga, självtillräckliga), smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa (oheliga, skändliga), kärlekslösa, trolösa, begivna på förtal (hatfulla och fördömande), omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda (älskar inte det goda utan är dess fiender), förrädiska (förrädare, överilade och falska i sina handel och vandel), besinningslösa, förblindade av högmod. De skall älska vällust mer än Gud. De skall ha ett sken av gudsfruktan, men skall inte vilja veta av dess kraft». Det hade varit intressant, om vi haft tid, att få visa på det som försiggår i världen idag, också där man kallar sig kyrka. 

Kärleken skall kallna

»Och medan orättfärdigheten tar överhanden, så kallnar kärleken hos många». Orättfärdigheten, eller laglösheten skall ta överhanden i världen. Under namn av frihet gör var och en som han själv vill. De som regerar kan inte hindra dem, och kanske vill de det inte. Detta medför, att kärleken hos många kristna kallnar, först kärleken till Gud. Det är svårt att leva som kristen i en värld, som så skrupelfritt sätter sig över Guds bud och ordningar. Men det är inte svårt att bli bedragare när andra blir rika genom bedrägeri, när lögnen hör till vardagen och sanningen och pålitligheten förhånas och man bara har nackdelar av att leva ärbart i handel och vandel och av att visa kärlek. När alla bara tänker på sig själva så är det bekvämast att följa med strömmen. 

I en gudlös tid och värld framstår kristenlivet lätt som en börda. Under korset, som vi kristna måste bära, bleknar fort glansen från kronan, som vi fått för Kristi skull för att bära om vi är trogna intill döden. Så kan kärleken till Gud, vår Frälsare och hans evangelium kallna. Men där kärleken till Gud kallnar, där kallnar också kärleken till vår nästa. Där kärleken till Gud trängs bort av kärleken till världen, där tänker människan bara på sig själv. 

Under korset mot kronan

»Men den som är trogen intill döden skall bli frälst.» Det gäller att hålla ut i gemenskapen med Herren och Frälsaren Jesus Kristus och hans ord i denna kaotiska och gudlösa värld. Det gäller att tålmodigt bära sitt kors i vissheten att Gud inte prövar oss över vår förmåga. Det gäller att stå fast mot alla frestelser, som förespeglar oss ett skönare och bekvämare liv om vi gör oss fria från vår Herre. Herren skall hjälpa oss genom jämmerdalen. Han skall rädda oss ur denna onda världen. Han skall ta oss hem till himmelen och det eviga, saliga livet. Paulus, en man som prövats mycket för Kristi skull, vet att trösta oss och ingjuta mod när han skriver: »Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyder, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss», Rom 8:18. Den kristnes väg går under korset mot kronan, under det bittra korset mot härlighetens krona. 

Evangelium skall predikas i hela världen

»Och detta evangelium om riket skall bli predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma», Matt 24:14. Intill den yttersta dagen varar nådatiden, när Gud gör människor saliga. »Hans ord skall inte återvända fåfängt utan att ha uträttat det vartill han sänt ut det», Jesaja 55. I vår onda tid blir kristna lätt modlösa. Är det någon mening med att vittna om Kristus och hans rike? Ingen lyssnar ju ändå. Ingen vill ändå höra om Kristus och himmelriket. Men Herren Kristus vet bättre. Hans ord manar oss att fullfölja vårt vittnesuppdrag. Han uppmuntrar oss att tjäna med glada hjärtan. Han har ju lovat oss välsignelse och hjälp. Genom oss räcker Gud människor sin nådeshand. Den som visar bort den och inte tar emot hans ord skall inte ha någon ursäkt på domens dag. Herren Kristus sänder ut sitt evangelium till alla folk, »och sedan kommer änden». 

De sista tecknen inför återkomsten

Ändens tid ligger inte i första hand i framtiden. Den började med Kristi himmelsfärd och utgjutandet av den helige Ande. Petrus åberopar Joel i sin pingstpredikan: »Och det skall ske i kommande dagar, säger Herren, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött». Jerusalems fall var början till världsdomen. Förutom ökad nöd och att evangelium skall predikas för alla folk har vi sen inget mer att vänta innan Kristus kommer tillbaka. Detta klara besked från Herren om den yttersta tiden är en tydlig vederläggning av alla drömmar och svärmerier om ett tusenårsrike här på jorden. I Augsburgska Bekännelsens 17:de artikel heter det: »Vi fördömer även alla andra, som nu utsprider judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skall få herraväldet, sedan de ogudaktiga överallt har slagits ned». 

I Matteus 24:29f. talar Jesus om tecken som skall sammanfalla med hans återkomst. »Solen skall förmörkas och månen upphöra att ge sitt sken, och stjärnorna skall falla från himmelen, och himmelens makter skall bäva». Inte bara jorden utan hela kosmos skall drabbas. Himmelens makter, de krafter som finns i himmelen, skall bäva och vackla. Bespottare har sagt att det är en helt dåraktig tanke att stjärnorna skulle hänga som lampor på himlen och falla ner på jorden. Men deras bespottelser vänder tillbaka över dem själva. Ty det är inte fråga om att stjärnorna hänger som lampor eller att de skall falla ner på jorden. Men från jordens horisont sett skall de falla ner från himlen, när kosmos störtar samman. Också det är spekulationer. Vi måste nöja oss med att vi inte vet hur det skall ske. Förmodligen överträffar det allt vad vi kan föreställa oss. 

»Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen», Matteus 24:30. Meningarna går isär om vad detta tecken är. Några menar att det måste vara ett speciellt tecken, som föregår Kristi återkomst, eftersom det är särskilt omnämnt. Många tänker på ett kors eller på en återklang från julnatten. Andra lämnar det öppet och säger: »Ett tydligt kännetecken på hans återkomst i härlighet, vad det är och hur det ser ut, det får den dagen själv visa». En gammal luthersk utläggare tillfogar: »Enligt någras mening är det Kristus själv». Efter alla förebud, som manar oss att akta på hans återkomst, skulle han själv då vara tecknet som fullbordar vad som sagts om hans rike. Det stämmer väl med hans svar till de skriftlärda och fariseerna, som begärde tecken. »Ett ont och trolöst släkte är detta. Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas tecken. Ty likasom Jonas var tre dagar och tre nätter i den stora fiskens buk, så skall och Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte», Matteus 12:39f. Här är han, den uppståndne, själv tecknet. Likaså kan han själv vara tecknet för återkomsten. 

Meningen med tecknen

Det är med tecknen som med talen hos Daniel och i Uppenbarelseboken. Lika litet som vi har fått dessa tal för att kunna räkna ut när den sista dagen kommer, lika litet har vi fått tecknen för att kunna göra det. Vi har fått tecknen framför allt av två anledningar: 

1. De gör det helt klart att den yttersta dagen kommer. Hans ord är fast och visst. Förebuden för Kristi ankomst, liksom alla tecken, skall stärka tron på honom och på hans ord. När tecknen för den yttersta dagen visar sig, så som Jesus sagt, då skall löftet om hans återkomst gå i uppfyllelse. Redan Jesu samtida såg förebuden. Jesus förkunnade med eftertryck: »Sannerligen säger jag er, detta släkte skall inte förgås förrän allt detta sker», Matteus 24:34. 

2. Förebuden skall förmana oss att alltid vara beredda att ta emot vår Herre. »Var därför redo. Ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma», Matteus 24:44. Inte i svärmisk överspändhet, som i Tessalonika, där man försummade sina dagliga plikter för att bara ägna sig åt den yttersta dagen. Men inte heller i loj likgiltighet som de gör som säger i sin säkerhet: »Allt står väl till och ingen fara är på färde», 1.Tess 5:3. I fast tro på Herren Jesus Kristus, min Frälsare, är jag beredd att möta honom. Liksom redan apostlarna räknade med Kristi återkomst, så skall och bör också jag vänta honom alla dagar, ja varje stund. 

Utöver de hebreiska ord vi använder i gudstjänsten (Halleluja, Hosianna, Amen), så använde man i urkristendomen i större utsträckning det arameiska ordet Marana ta. I Nya testamentet möter det oss i 1 Kor 16:21 i brevslutet, som Paulus skriver med egen hand. Det betyder: »Vår Herre, Kom!» Också i det äldsta, väl kända nattvardsritualet, det som kallas »De 12 apostlarnas lära» (Didache), finner man det. I 1 Kor 11:26 läser vi: »Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker kalken, förkunnar ni Herrens död, till dess att han kommer». Samma ord används som bönerop i avslutningen av Johannes Uppenbarelsebok och därmed som avslutning på Nya testamentet: »Han som betygar detta säger: 'Ja, jag kommer snart'. Amen. Kom, Herre Jesus!» 

Vi instämmer i detta rop: Marana ta! Ja, kom Herre Jesus! Och jag slutar med de sista orden i Nya testamentet: »Herrens Jesu nåd vare med alla». 

Om tecknen för Jesu återkomst (del 1 av 2)

Efter en föreläsning av pastor Fritz Horbank, Evangelish-Lutherische Freikirche, Tyskland. Översättning: Lars Engquist. Texten publicerades i tidskriften Biblicum nr 4, 1994 med titeln "Vår Herre kommer - Tecknen för Kristi återkomst enligt den heliga Skrift".

Grundläggande om Kristi återkomst

Jag tror att Jesus Kristus skall komma för att döma levande och döda. Det tror jag, liksom allt jag tror som kristen, därför att det står i den heliga Skrift. Jag tror det med andra ord därför att Gud själv har sagt det. I den heliga Skrift talar den helige Ande genom profeter och apostlar. Det är Guds Ord. Och vi litar fast på det. »Herrens ord är rätt, och allt vad Han gör är gjort i trofasthet», Psalt 33. Detta gäller också om allt som har med Kristi återkomst att göra. 

Jag behöver hjälp av den heliga Skrift. Där får jag svar, som jag kan lita på. Svärmare och rationalister, som förlitar sig på sitt eget förnuft, har i alla tider gjort sig egna föreställningar om Kristi återkomst och den yttersta domen. De har blandat in dem i Guds Ord eller fört fram dem i strid med Guds Ord. Men i dessa frågor, lika litet som i andra trosfrågor, hjälper inte förnuft eller fantasi. Här gäller det att bygga på Guds Ord för att inte hamna på villovägar. »Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd», säger konung Salomo, som var så berömd för sin vishet. Ordspr. 3:5. 

Men om Gud inte svarar på min fråga? Ja då måste jag nöja mig med det och inte försöka tillfredsställa min nyfikenhet genom egna eller andras spekulationer. Det är ett kännetecken på svärmare och sekterister, att de vet svar på alla frågor. Lutherska kristna, som förlitar sig enbart på Skriften, skäms inte för att svara: »Det vet jag inte», när Skriften tiger. Vi vill inte vara klokare än vad Skriften gör oss. Vi vill gärna höra och läsa Guds Ord och ivrigt lära vad Ordet säger. »Av dina befallningar får jag förstånd. Därför hatar jag alla lögnens vägar. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.», Psalt 119:104f. 

Därför att det står i den heliga Skrift, så tror jag att Kristus skall komma för att döma levande och döda. 

Förvissningen om att vår Herre kommer tillbaka

Herren Kristus talar utförligt om sin återkomst i Matteus 24 och i parallellställena hos Markus och Lukas. Det är grundläggande ställen för vad vi tror om vår Herres återkomst. Jesus lämnar oss inte i något som helst tvivelsmål, när Han talar om sin återkomst. Han talar om den som en visshet, utan något tvivel, ja som något självklart. Likadant gör apostlarna. Och det är inte underligt. De har ju först hört det från Herrens mun. Och på himmelsfärdsdagen, när de såg med sina egna ögon hur han togs ifrån dem, sade Herrens ängel: »Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himmelen», Apg 1:11. Apostlarna vittnar om Kristi återkomst som något för tron självklart. 

Vi vet inte när

I Matteus 14 säger Jesus: »Om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena». I parallellstället Markus, 13:32, står det också: »..., inte ens Sonen». Även om Sonen i sitt förnedringstillstånd hade gudomligt vetande, så visste han inte denna hemlighet. 

Vi känner inte tidpunkten för Herrens återkomst, och vi skall inte känna den. Det framgår så klart av de ord Herren talar vid sin himmelsfärd. Han förmanade lärjungarna att stanna i Jerusalem och där vänta på den utlovade helige Ande, som de snart skulle få. När de frågade om han vid den tiden skulle återupprätta Israels rike, så svarade Jesus: »Det till-kommer inte er att få veta tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt». Apg 1:7. 

Fastän vi har dessa klara och tydliga ord, så har svärmare och sekterister, om och om igen, räknat ut datum för den yttersta dagen. De anser sig ha stöd av uppgifter i Skriften om dagar och tider, särskilt hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse. Men har de då inte rätt, när de hävdar, att deras uträkningar stämmer med Skriften? Slutresultatet visar att de har fel. Alla sådana tider, som man angett, har kommit, utan att Herren har kommit tillbaka. Dessa uträknare har glömt bort grunden för all bibelutläggning: Den heliga Skrift utlägger sig själv. Eftersom Kristus klart har sagt, att vi inte vet och inte skall veta datum för den yttersta dagen, så kan vi inte ha fått talen och tidsangivelserna hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse för att räkna ut när den dagen skall komma. 

Men vad skall vi då ha dessa tal i de profetiska böckerna till? Jo, de visar oss, att Gud styr historien och att han inte gör det godtyckligt. Han har en fast och bestämd plan för världen i allmänhet och särskilt för sitt rike. Det är han som sätter alla gränser. Men för oss är hans plan hemlig till dess att han uppfyllt vad han lovat. Vi har inte nyckeln till hans hemligheter. Den som påstår något annat är en lögnare. Det förblir så, att Gud inte låter oss veta tidpunkten för Kristi återkomst. 

Kristus skall komma plötsligt och oväntat

När Herren Kristus har sagt detta, som han vill att vi skall veta om hans återkomst, så säger han till lärjungarna: »Vaka fördenskull. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer. Men det förstår ni väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt boven skulle komma, så vakade han och tillät inte att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni redo, ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma». Matt 24:42ff. 

Även Petrus använder bilden av tjuven när det talas om den yttersta dagens ankomst. I tredje kapitlet i sitt andra brev profeterar han om att bespottare skall komma i de yttersta dagarna och säga: »Hur går det med löftet om hans tillkommelse?» De tror inte, utan framhåller sin egen uppfattning: »Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse». Det betyder, att fäderna, de första kristna, som fick löftena om Kristi återkomst, sedan länge är döda. Under tiden har allt förblivit som det varit ända sedan skapelsen. Och så kommer det att förbli. Och, säger Petrus, i ert högmod glömmer ni syndafloden, eftersom ni inte tror på detta. Men liksom världen en gång gick under i syndafloden, så skall världen på yttersta dagen gå under i eld. 

Förförelse och avfall

»Se till att ingen förvillar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och förvilla många», Matt 24:4f. Jesus menar här sådana som utger sig för att vara Messias eller Kristus. Fram till Jerusalems förstöring år 70 hade ingen framträtt med ett sådant anspråk. Alla de ledare och banerförare, som vi känner till från Nya testamentet eller som den judiske historieskrivaren Josefus berättar om, säger sig visserligen kämpa för Messias rike, men de kallade sig inte själva för Messias. 

Först i början på tvåhundratalet under kejsar Hadrianus, som förtryckte judarna så fruktansvärt, framträdde en med detta anspråk, Barkochba. Han for våldsamt fram mot alla kristna som inte ville erkänna honom som Messias och delta i kriget mot romarna. Då fick många kristna, som var lydiga mot sin Herres varnande ord, lida döden. Och många avföll från Kristus Jesus och hans ord och höll Barkochba för den rätte Kristus. 

Senare har åter och åter sektledare trätt fram med anspråk på att vara Kristus. Och de har förvillat många. När det visat sig att de var helt annorlunda än vad som förutsagts i profetiorna om den återkommande Herren, så måste de säga emot Guds ord och framföra egna läror. Därför vinner de anhängare bland sådana som inte alls känner Guds ord eller som föraktar det. Den som är väl grundad i Guds ord, faller inte för deras lögner. Men faran är stor, därför varnar Jesus: »Se till att ingen förvillar er!» 

Gå vidare till del 2

Förföljelse av kristna

Tidningen Dagen (2013-09-03) skriver om den förföljelse av kristna som finns i vår tid i bl a Syrien. Där har två biskopar,  Yohanna Ibrahim och Baulos Yazidji, kidnappats i slutet av april när de var på väg mot den turkiska gränsen. 

Vi som lever i Sverige slipper för närvarande de svårare fysiska förföljelser som förekommer i en del länder. Likväl kan det vara ett livslångt och svårt lidande, och med viss förföljelse, även i Sverige. Liksom Lot i Sodom plågades, kan en kristen i ett sekulariserat (avkristnat) land som Sverige plågas av både sina egna synder och tillkortakommanden och den omgivande världens omoral. 

Om Lot står det att han "plågades av de ogudaktigas utsvävande liv. - Den rättfärdige mannen bodde nämligen bland dem, och dag efter dag plågades han i sin rättfärdiga själ av att se och höra det onda som de gjorde." (2 Pet 2:7-8). Hur svår kan inte en sådan plåga vara, och hur stor kan inte längtan vara att Kristus en dag skall befria oss från världens skriande ondska! Om Lot står det att Herren till slut frälste honom ur hans tillvaro (2 Pet 2:7). Det skedde när änglar kom och förde ut honom ur staden innan den förgjordes (1 Mos 19). Detta, tillsammans med andra exempel i Skriften, förebildar hur frälsaren Jesus Kristus på den yttersta dagen skall frälsa de som väntar på honom, när världen möter Guds dom. Den dagen tycks mig vara allt närmare. 

Vi vet inte vilken dag Herren kommer åter. Men är inte tiden mogen? Även om vi inte vet tiden och stunden, utan alltid bör vara redo för Frälsarens återkomst, så säger Jesus i ett sammanhang då han talar om domedagen: "Lär av en jämförelse med fikonträdet. Redan när kvisten blir mjuk och bladen spricker ut, vet ni att sommaren är nära. När ni ser allt detta vet ni på samma sätt att han är nära och står vid dörren. Amen säger jag er: Detta släkte [dvs judafolket] skall inte dö, förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå." (Matt 24:32-35).

Vi bör be för alla som får lida för sin kristna tro, världen över. De behöver våra förböner!

Några andra inlägg om lidanden och förföljelser:

• Be för kristna i länder där det finns förföljelse
• Att bo bland Kedars hyddor (om andligt främlingskap)
• När de kristna inte förföljs har nog saltet förlorat sin sälta
• Petrus korsfästelse
• Vissheten om att Gud dog för oss gör oss till villiga martyrer
• Den unga martyren
• Brända på bål, del 1
• Brända på bål, del 2

/Shadow

Jesu sårmärken

Ur Stora Galaterbrevskommentaren, av Martin Luther:


"Nu må ingen plåga mig längre, eftersom jag bär Jesu märken på min kropp." (Gal 6:17).

Franciskus

Liksom franciskanerna fattade den föregående satsen: »Över alla dem som vandra efter denna regel», såsom syftande på deras klosterregel, så vilja de också tolka denna såsom gällande de sårmärken, som Franciskus hade. Jag anser, att hela talet om dessa sårmärken är dikt och bedrägeri. Men må så vara att Franciskus på sin kropp haft de märken, med vilka han framställes på målningar, så ha de dock icke givits honom för Kristi skull, utan han har själv tillfogat sig dem av någon dåraktig fromhetsiver eller snarare av fåfänglig ärelystnad, för att kunna njuta av den smickrande tanken, att Kristus älskat honom så högt, att han t.o.m. intryckt sina sår på hans kropp.


Pauli verkliga mening med orden är denna: De märken, som blivit satta på min kropp, visa tydligt, vems tjänare jag är. Om jag sökte vara människor till behag, om jag yrkade på omskärelse och laguppfyllelse såsom nödvändiga för frälsningen och så berömde mig av ert kött på de falska apostlarnas vis, skulle jag icke behöva bära dessa märken på min kropp. Men emedan jag är Jesu Kristi tjänare och vandrar efter den rätta regeln, d.v.s. öppet förkunnar och bekänner, att utanför Kristus ingen, utan något som helst undantag, kan få nåd, rättfärdighet och frälsning, därför måste jag också bära min Herre Kristi utmärkelsetecken, som icke äro några frivilligt åsamkade märken, utan som mot min vilja tillfogats mig av världen och Satan, därför att jag påstår Jesus vara Messias.

Martyr

Dessa märken äro alltså kroppslig misshandel och kroppsliga lidanden och vidare bedrövelse, djävulens pilar och hjärtats förskräckelse. Om sådant talar Paulus på många ställen i sina brev, liksom även Lukas nämner dylikt i Apostlagärningarna. Så heter det, l Kor. 4, 9 f f.: »Det verkar som om Gud hade ställt oss apostlar sist, som vigda åt döden. Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor. ... Ännu i denna stund är vi hungriga och törstiga. Vi går nakna, vi misshandlas och är hemlösa. Vi sliter och arbetar med våra händer. När vi hånas, välsignar vi. När vi förföljs, härdar vi ut. När folk talar illa om oss, talar vi väl om dem. Vi har blivit som världens avskum, som alla människors slödder, och så är det fortfarande.» Och likaså 2 Kor. 6, 4 f.: »Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, 5 under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält.» Och i 2 Kor. 11, 23 ff.: »Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder.»


Detta är verkligen märken, d.v.s. de intryckta tecken, om vilka aposteln här talar, och som även vi, Gud vare tack, nu bära på vår kropp för Kristi skull. Ty världen förföljer och dödar oss, falska bröder hata oss bittert, Satan förskräcker oss invärtes i hjärtat med sina glödande pilar, alltsammans av ingen annan anledning än att vi lära, att Kristus är vår rättfärdighet och vårt liv. Dessa märken hava vi icke själva tillfogat oss i sentimental fromhet, och icke heller lida vi dem gärna, utan emedan världen och Satan mot vår vilja tillfogar oss dem för Kristi skull, tvingas vi att lida dem, och med Paulus berömma vi oss i anden, som alltid är trygg, alltid berömmer sig och jublar, över att vi få bära dem på vår kropp. De äro nämligen sigillet på och det säkraste intyget om att vår lära och tro är sann."


---


Länk till blogginlägg om Stora Galaterbrevskommentaren:
En bok som VERKLIGEN påverkat mitt liv

Kolla upp martyrer eller träffa kyrkan som mördat martyrer?

Ett gäng pastorer från Livets Ord planerar att åka till Rom. Det är den tredje resan de gör till staden Rom, och man skall träffa katoliker. Ulf Ekman tycker inte att det är kontroversiellt. Han har ju tidigare inbjudit katoliker att tala i Livets Ord, och han har själv talat i katolska kyrkan. Han motiverar resorna på detta sätt: "Vi vill fördjupa vår kunskap om den kristna trons ursprung och koppla den till de tidiga kristna martyrerna. Och var kan man göra det bättre än i Rom?" Han säger vidare: "Vi lever i en komplicerad värld där vi som kristna kommer att bli mer och mer ifrågasatta från alla håll i samhället. Och då är det värdefullt att vi lär känna varandra lite bättre." 


Notera glidningen mellan att besöka staden Rom av intresse för kyrkohistoria och att studera martyrerna till att åka dit för att träffa katoliker, att "lära känna varandra lite bättre". 


Det är sant att en hel del kristna har dött i Rom under den första århundradena efter Kristus. Enligt traditionen led både Paulus och Petrus martyrdöden i Rom. Ignatios av Antiochia (30-107 e.Kr.) vittnade om Kristus, men tillfångatogs och fördes till Rom för att möta martyrdöden på Colosseum. Under färden författade han flera brev. Många av dem finns bevarade än idag och kan läsas i "De apostoliska fäderna". Under färden dit uppmuntrade han de kristna, och han såg fram emot att få möta martyrdöden, därför att de skedde för Kristi namns skull. 


Polykarpos (ca 69-155 e.kr) var kyrkoledare i Smyrna, och lärjunge till aposteln Johannes. Han led martyrdöden för att han vägrade att offra till den romerska kejsaren. Det finns ett brev bevarat av honom, och ett brev till honom, samt en uppteckning (en ögonvittnesskildring) av hans martyrdöd. När han befalldes att förneka Kristus svarade han: "Jag har i åttiosex år tjänat Kristus, och Han har inte gjort mig någon orätt, så varför skulle jag nu häda min Konung, som har frälst mig?". När man hotade att bränna honom svarade han: "Du hotar med den eld som brinner en tid och snart slocknar, för du känner inte till den eld som är förvarad åt de gudlösa till den kommande domen och den eviga pinan." Polykarpos skriver om frälsningens orsak i sitt brev till Filipperna: "Låt oss alltså oavlåtligt hålla fast vid vårt hopp och vår rättfärdighets underpant, Jesus Kristus, som bar våra synder i sin kropp upp på (korsets) trä [1 Pet 2:24], som inte hade begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun [1 Pet 2:22; Jes 53:9]. Men för vår skull uthärdade han allt, för att vi skall leva i honom." och han skriver om förföljelsen "Och om vi får lida för hans namns skull, så må vi prisa honom" (Polykarpos brev till Filipperna).  


Justinus Martyren (ca 100-165 e.kr) var en hedning som blev kristen. Han studerade och bemötte filosofiska invändningar och gick även klädd som en filosof. Han led martyrdöden i Rom genom halshuggning tillsammans med sex av sina trognaste elever. Många andra skildringar av den unga kyrkans förföljelser och martyrer går att läsa om i Eusebius Kyrkohistoria från 300-talet. 


Det är intressant och lärorikt att studera de tidiga kyrkofäderna. Deras uthållighet och tro mitt under svår förföljelse inspirerar och ger perspektiv.


Men vad finns det för koppling mellan dessa och "katoliker"? Dessa kristna från 100-200 talet hade inte de grova villfarelser som den romersk katolska kyrkan har om rättfärdiggörelsen, Maria obefläckade avelse, Marias himmelsfärd, Maria som förebedjare och himladrottning, helgonkulten, likställandet av Skriftens auktoritet och kyrkomöten och traditioner, om den romerske biskopen (påvens) överhöghet och ofelbarhet, om skärselden, om mässoffret, prästers celibat, avlaten, det orätta bruket av reliker osv. Den romerska kyrkan har inte ärvt apostlarnas och de tidiga fädernas teologi, utan de har övergivit och förvrängt den till förmån för egna obibliska läror. 


De tidiga kyrkofäderna vederlade ofta falska läror och tog avstånd ifrån dem som lärde obibliskt på olika punkter. Om Polykarpos står det att "han vederlade grundligt varje villolära" (Pol Mart 22). När Polykarpos mötte en grupp heretiker som sa "Erkänn oss, Polykarpos!" svarade han deras ledare: "Jag erkänner, jag erkänner dig som Satans förstfödde." (Ibid). Ignatius skrev i sitt brev till Polykarpos: "Undvik de onda konsterna och predika i stället mot dem." (Ign Pol 5:1).


Den unga kyrkan förföljde och mördade heller inte kristna. Men det har den romersk katolska kyrkan gjort. John Wycliffe (1328-1384) angrep påven och den kyrkliga hierarkin för deras samlande av rikedom. Wycliffes lärde att Gud inte har delegerat någon makt till påven eller kyrkan, varav följer att påven inte kan betraktas som Kristi ställföreträdare. Wycliffe hävdade också att Bibeln är fullt begriplig för vem som helst och inte behöver någon kyrkan särskilda uttolkning. Efter sin (naturliga) död, dömdes han för kätteri. År 1415 grävde man upp hans kvarlevor i England och brände dem.


Jan hus (1371-1415 e.kr) avrättades genom att brännas på bål för sin evangeliska tro och sin kritik av den romerska kyrkans olika missbruk. 


Heinrich Voes och Johann Esch var tidigare munkar, som konverterat till den evangelisk-lutherska tron, och fick möta martyrdöden år 1523 genom att brännas på bål. De mördades för att de bekände sig till det rena evangeliet, Skriftens ord, och tog avstånd från ett antal villoläror i den romersk-katolska kyrkan som rörde deras absoluta makt och gärningsrättfärdighet. Klicka här för att läsa mina två blogginlägg som återger en ögonvittnesskildring av deras bekännelse och martyrdöd. 


Många andra har fått sätta livet till pga den romersk katolska kyrkan, eller fått utstå förföljelse på olika sätt. 


Oskyldigt blod vittnar emot den romersk katolska kyrkan, inte endast av heretiker av olika slag, utan också av många som endast vill tro det som Paulus och Petrus trodde på, det som den unga kyrkan och de tidiga martyrerna trodde på, människor som vågade sina liv för att de satte sin förtröstan till Guds nåd i Kristus och inte lät sig tystas av den romersk-katolska kyrkans makt och hot. De ville hellre dela öde med Kristus och martyrerna än att förneka sanningen. 


Det är osmakligt att uppsöka Rom för att både studera martyrer och för att samtala med katoliker för att "lära känna varandra". Den romersk katolska kyrkan samlar på sig många berättelser om martyrer och många reliker. Men det är också en kyrka som i strid mot Bibelns undervisning har utsatt människor för förföljelser och martyrskap. Katolikers fascination av martyrer är osmaklig eftersom de själva skapat martyrer. Är det inte påvekyrkan Johannes förutsade när skriver: "Och jag såg att kvinnan var berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod. Och när jag såg henne blev jag mycket förundrad." (Upp 17:6). 


Och påminner inte detta om hur Jesu samtida å ena sidan byggde gravar åt profeterna, samtidigt som de själva utsatte dem för förföljelser: "Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni bygger profeternas gravar och pryder de rättfärdigas minnesstenar och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha varit med om att utgjuta profeternas blod. Därmed vittnar ni om er själva, att ni är söner till dem som mördade profeterna. Fyll då också ni era fäders mått! Ni ormar, ni huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till Gehenna? Därför sänder jag till er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem skall ni döda och korsfästa, andra skall ni gissla i era synagogor och förfölja från stad till stad." (Matt 23:29-34). 


Relaterade blogginlägg:
Petrus korsfästelse
Vissheten om att Gud dog för oss gör oss till villiga martyrer
När de kristna inte förföljs har nog saltet förlorat sin sälta
Be för kristna i länder där det finns förföljelse
Brända på bål, del 1
Ogudaktig tillbedjan
Påvedömets mirakler kan läsas om i 2 Tess 2:9
Efter andedopet sa Gud: "Jag vill ha dig i Katolska kyrkan"?
Nog tillbeds Maria och helgonen i den Romersk Katolska kyrkan
Vad skiljer de olika kristna samfunden åt?
Katolska kyrkans katekes upprepar gamla villfarelser


/Shadow


Dagen

Be för kristna i länder där det finns förföljelse

Tidningen Dagen (27/9) rapporterar om den iranske pastorn Yousef Nadarkhani som riskerar dödsstraff för sin tro. Tidningen skriver att han i värsta fall riskerar avrättning redan på torsdag. Han har tidigare (september 2010) dömts för avfall från Islam. Man undersökte om han tidigare varit muslim, vilket han inte varit, men pga att hans förfäder varit det kan han komma att betraktas som avfälling. 


I länder med muslimskt styre betraktas avfall ifrån Islam som något mycket allvarligt som kan medföra dödsstraff. Man har mer överseende med att kristna vistas i trakten. Det är värre när en muslim konverterar och blir kristen, eller om en kristen försöker övertyga människor till kristen tro. En av åtalspunkterna mot Nadarkhani är just evangelisation. 


För omkring tio år sedan chattade jag mycket med muslimer via IRC på en internationell chat. En gång kom vi in på ämnet Apostasy eller avfällighet från Islam. Jag tog då upp frågan hur de närvarande såg på dödsstraff, och en muslim i Italien svarade då att han inte tycker att länder som avrättar avfällingar gör fel. Han resonerade så att om man lärt känna Allah och sedan lämnar Islam, så förtjänar man inte längre livet, eftersom också Gud förskjuter en sådan. 


Många västerländska muslimer brukar annars inte stå för den här typen av våld och straff. Dock tycker jag att de hörs för lite i media från muslimer när det gäller de grymheter som begås i Allahs namn. Istället brukar de understryka att Islam står för fred. 


Nadarkhani kan säkert komma undan straff genom att förneka sin Frälsare, och avsvärja sig sitt hjärtas övertygelse. Han står med andra ord inför samma typ av förföljelse som urkyrkan stod inför, då de många gånger fick välja mellan att dö, eller att förneka Kristus och offra åt avgudar. Det var en svår tid för de kristna. Många gick frimodigt döden till mötes eftersom de trodde på de dödas uppståndelse och inte ville förneka sin frälsare. Andra kom till korta och förnekade sin Frälsare. En del av dessa ångrade sig senare, och togs upp i kyrkan ändå. Mer om detta går att läsa i Eusebius Kyrkohistoria, en sammanställning från omkring år 300 e.kr som tar upp mycket av det som hände de kristna från apostlarnas dagar och framåt. 


Vi kristna som lever i ett land där det inte förekommer fysisk förföljelse bör be för de människor som har samma tro som vi, och riskerar sina liv. Det måste vara Guds vilja att vi ber för dem.


Klicka här för att läsa mer vi har skrivit om förföljelse i denna blogg. 


/Shadow


Dagen

Att bo bland Kedars hyddor (om andligt främlingskap)

Bild komponerad av Shadow

"Ve mig som bor i Mesheks land och bland Kedars hyddor! 

Länge har min själ bott bland dem som hatar friden. 

Jag vill ha frid, men säger jag ett ord, 

är de redo till strid."

(Ps 120:5-7).


Vad är "Mesheks land" och "Kedars hyddor" som psalmisten avskyr att bo i?


Mesek var son till Jafef, en av Noas söner (1 Mos 10:2; 1 Kor 1:5). Hans namn förknippas med en annan person i GT som heter Tubal (Hes 27:13; 39:1). Utifrån Psaltaren 120 kan man ana att det folk som härstammar från Mesek var brutala och barbariska. De bodde i gränstrakterna för vad man på den tiden betraktade som civilisationen, och deras folkstam tycks ha haft samma negativa associationer som man senare hade till goter, vandaler m m. Enligt bibelforskare bodde de i trakterna kring Armenien. 


Ordet Kedar betyder ungefär mörkhyad. Kedar var son till Ismael (1 Mos 25:13; 1 Krön 1:29) och namnet används också om det folkslag som härstammar från honom (Jes 42:11; 60:7; Jer 40:28). De bodde enligt vissa uppgifter i trakterna kring Babylon, inte i städer utan i hyddor och nomadiska byar med tält (Höga v 1:5: Jes 42:11). De var bågskyttar och låg i strid mot Guds folk Israel (Jes 21:13-17), och de representerar barbarism och hedendom. 


Av psalmen i sin helhet får man intrycket av att folkslagen var kända för att baktala, ljuga och smäda. "HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar,från falska tungor. Vad skall han ge dig, ja, vad mer skall han ge dig, du falska tunga? " (vers 2-3). Oavsett om folkslagen hade detta drag, eller om det är en generalisering, så tycks psalmisten lyfta fram dessa egenskaper som exempel på deras ociviliserade, barbariska råhet. 


Psalmisten ställer alltså två helt olika folkslag, Kedar och Mesheks, sida vid sida. Poängen var inte att han själv verkligen bodde hos dem, utan det förtal, de lögner och det baktal som han utsattes för av sina samtida visade deras "barbariska natur", deras ociviliserade uppträdande, deras hedniska anda. "Mesheks land" och "Kedars hyddor" används alltså som metafor. 


En alternativ tolkning bland bibelforskare är att psalmisten tillhörde dem som vistades en tid i fångenskap i Babylon. I vilket fall som helst är meningen uppenbar: Psalmisten brister ut i klagan för att han känner sig som främling bland hedningar, och deras onda väsende tar sig i uttryck i hur de använder sina tungor till att tala svek, lögn och vara redo till strid även mot de milda och ödmjuka (vers 7). En liknande klagan finns hos profeten Jesaja, som utbrister: "Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar..." (Jes 6:5). 


Av psaltaren 120 kan man också finna en andlig dimension. Liksom psalmisten upplever att han bor bland barbarer, hos hedningar, kan Guds barn i alla tider uppleva att de bor bland hedningar och att de är främlingar.


Ingen bör förvänta sig att få bo i ett tryggt kristet land, där alla människor fruktar Gud och har den bibliska tron och moralen. Guds ord har förvisso under perioder påverkat större områden och hela nationer, som t.ex. under reformationen och under väckelsen, men den som verkligen vandrar i Anden, förtröstar på Guds nåd och lyder hans bud, kommer att uppleva både främlingskap och fiendskap här på jorden. Och den barbariska råheten kan även komma från folk som är "religiösa" (i yttre mening). Bibeln visar ju många exempel på att gudfruktiga fått lida mitt ibland ett yttre religiöst gudsfolk, såsom Jesus och apostlarna säger om GT:s profeter (Matt 23:35; Apg 7:52). Hebreerbrevets författare skriver om GT:s gudfruktiga människor, trons människor, att de "bekände sig vara gäster och främlingar på jorden" (Heb 11:13) och de "utstod hån och gisselslag, ja, även bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade eller dödade med svärd." (Heb 11:36), och psalmisten utbrister: "Jag är en främling på jorden" (Ps 119:19). 


Kristna som lever i vår tid, bör inte alls bli förvånade om de känner sig som främlingar på jorden, och blir bemötta med misstankar, förtal, orätta beskyllningar osv. Jesus har prisat dem saliga som drabbas av detta. "Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull" (Matt 5:11). 


Främlingskapet kan också uppleves utan att det förekommer någon direkt förföljelse eller något förtal. Om Lot står det att han "plågades av de ogudaktigas utsvävande liv. Den rättfärdige mannen bodde nämligen bland dem, och dag efter dag plågades han i sin rättfärdiga själ av att se och höra det onda som de gjorde." (2 Pet 2:7-8). Han kände sig inte hemma i Sodom, och han plågades även när man inte gjorde honom illa personligen. Han var en främling bland dem, inte bara av härstamning, utan också i andlig mening. 


Det är viktigt för troende människor att påminna sig om att de "bor bland Kedars hyddor", och att deras rätta hem aldrig varit och aldrig kommer att vara här i världen. Det är viktigt att Guds barn inte liksom bara stör sig lite, rynkar pannan och väntar och hoppas på att världen skall bli bättre, när det inte finns några löften om detta. Det finns snarare förutsägelser om andligt förfall. 


Den förutsägelse som Paulus ger visar en tid då Guds barn verkligen bor bland "Kedars hyddor", och det är en slags hedendom och barbari som kommer i skenet av gudsfruktan:

"Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!" (2 Tim 3:1-5).

/Shadow 

När de kristna inte förföljs har nog saltet förlorat sin sälta

I en artikel i tidningen Dagen, "Hat mot religiösa ökar på internet" (Dagen 24/8), behandlas ämnet näthat. Emanuel Karlsten, som tidigare varit redaktör för Dagen.se, arbetat för Expressen.se, är konsult och sociala-medier expert. Han uppger att judar och muslimer är den vanligaste grupperna som attackeras i det stigande näthatet. På frågan om de kristna behandlas på samma sätt svarar han:

"Nej, det kan man inte säga. Det är nog snarare en axelryckning inför det kristna, vilket kanske är mer besvärande - att det berör så lite".

Om detta stämmer - och det gör det nog - så bör det av kristna uppfattas som en allvarlig varningsklocka. Har kristna, som verkligen tror att Jesus är deras Frälsare och att Bibeln är Guds ord, blivit för anpassade gentemot världen? Vågar moderna kristna inte stå för sin tro? Eller står det inte rätt till med mångas personliga tro?

Jesus sa: "Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor." (Matt 5:13). Och Jakob skriver: "Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende." (Jak 4:4).

Evangelium om Kristus är en oerhörd kraft från Gud. Evangeliets ord pånyttföder den människa som tar emot det i tro. Den som lever i förtröstan på evangeliets Löfte får den helige Ande och vandrar i Anden. Det är genom evangelium om syndernas förlåtelse som feghet övervinns och frimodighet inför människor uppstår. Samtidigt är det just evangelium som skapar förföljelse. Budskapet om den korsfäste Frälsaren bär med sig ett underförstått budskap som skulle kunna sammanfattas såhär: "Om Guds egen Son måste dö för mänsklighetens synder, hur stora är då inte våra synder inför Gud? Om priset var så högt, hur ovärdiga är vi inte himmelriket i oss själva? Om Jesus Kristus var tvungen att göra allt för oss, ja ge oss sitt eget liv, hur oduglig är då inte våra egna krafter, vår egen gudstjänst, vår egen andlighet, våra egna gärningar och vår egen strävan? Om människor historiskt sätt inte gör annat än att korsfäster Kristus eller flyr till avgudar så snart de skall försöka hålla lagen av egen kraft, hur ond är då inte människan?" Jesus säger: "Världen kan inte hata er, men mig hatar den, därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda." (Joh 7:7).

Alltså, samma budskap som säger att alla synder är helt försonade, så att den mest ovärdige och kristusfientliga person kan få del av nåden (typ Paulus, 1 Tim 1:12-16), uttalar också en dom över mänsklig visdom, mänsklig helighet, mänskliga gärningar, mänsklig kraft, och förargar världen. Den fråntar mänskligheten all berömelse, så att Guds barn måste instämma med psalmisten då han säger: "Inte åt oss, HERRE, inte åt oss utan åt ditt namn ge äran,för din nåds och din sannings skull." (Ps 115:1).

Och detta är inte en tung bekännelse för en själ som är medveten om sin synd och ovärdighet, utan det är glädjande och tröstande att veta att Guds nåd övertäcker allt på ett överflödande sätt. Det står: "Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer" (Rom 5:20). Alltså är det den köttsliga, religiösa, självrättfärdiga människan som känner sig hotad av evangeliet och hatar de kristna på grund av detta, inte den förkrossade, självmedvetne, bedrövade syndaren, som liksom den förlorade Sonen tas emot med öppna armar av Gud.

Skriften talar mycket om att förföljelsen hör ihop med att predika Kristi kors.

Men mycket av det som står i Bibeln i övrigt ifrågasätts av den moderna människan. Man kan förföljas eller föraktas för att man håller sig till den heliga Skrifts lärdomar och ifrågasätter denna världens visdom, moral och definitioner. Man kan förföljas för att man håller fast vid Guds bud och den kristna moralen i en laglös "hednisk" tid. I ett brev från ca 100-talet e kr beskrivs förföljelsens orsak på två sätt: "Av judarna bekämpas de kristna som främlingar och av hellenerna förföljas de, och de som hatar dem kan inte ange orsaken till fiendskapen." och "Världen hatar de kristna utan att vara förorättad, därför att dessa står emot dess lustar" (Brevet till Diognetus).

Om de kristna själva inte är så noga med att hålla sig till Bibelns undervisning, och lära andra det som står i Bibeln, så är det inte så konstigt om de inte förföljs. Det finns ju inget som stör. Budskapet är då urvattnat, och saltet har förlorat sin sälta.

Utebliven förföljese bör sporra kristna till eftertanke. Förföljelsen behöver ju inte pressas fram. Den kommer av sig självt, därför att Anden då strider mot köttet, inte bara inom den kristne, utan också mot omvärlden. Det köttet kan vara både laglöshet och självrättfärdighet/religiositet.

Tips på en artikel om förföljelsens orsak: [länk]

/Shadow

Petrus korsfästelse

"Petrus korsfästelse", Caravaggio

Tavlan är målad omkring år 1600 av Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610. Inte att förväxla med konstnären Michelangelo). Tavlan beställdes av Tiberio Cerasi till att utsmycka det som nu är känt som Cerasikapellet i kyrkan Santa Maria del Popolo i Rom. Cerasi beställde samtidigt en annan tavla av Caravaggio: "Paulus omvändelse". 

En av syftena med att man beställde tavlor föreställande Petrus och Paulus var att de skulle representera den katolska kyrkans grundval. De pilgrimer som kom norrifrån mötte tidigt dessa bilder när de anlände till staden, och ett syfte var också att från mot-reformationens sida propagera för den romersk-katolska kyrkan gentemot dem som riskerade att omvända sig till protestantism. 

Tavlan föreställer aposteln Petrus martyrdöd. Petrus hade bett om att få korsfästas upp och ned, för att han inte skulle likna sin frälsare Jesus. Han ansåg sig inte värdig att dö på samma sätt som Kristus. I tavlan ser vi de romerska bödlarna som kämpar med att resa korset med den åldrade Petrus. Jag tycker att Caravaggio hade en enastående förmåga att skildra bibliska motiv väldigt uttrycksfullt med anatomisk realism och intressant ljussättning. 

Bakgrunden till Petrus martyrdöd är den förföljelse som utbröt efter det att stora delar av Rom brann ned år 64 e kr. Det finns misstankar om att kejsar Nero själv var ansvarig för bränderna. De ledde i alla fall till att de kristna anklagades och förföljdes. Detta var den första stora förföljelsen av de kristna. Deras bekännelse "Kristus är Herre" uppfattades som ett hot eftersom endast kejsaren ansågs vara herre. 

Det finns en kyrklig tradition som säger att Petrus blev martyr under den förföljelsen, och att han korsfästes upp och ned. Det enda Bibeln säger om Petrus martyrdöd är Jesu ord till Petrus:

"Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill." Detta sade han för att ge till känna med vilken död Petrus skulle förhärliga Gud." (Joh 21:18-19).

Och hans egna ord:

"Jag ser det som min plikt att väcka er genom mina påminnelser, så länge jag bor i detta tält. Jag vet att jag plötsligt skall lägga av mitt tält. Det har vår Herre Jesus Kristus visat mig. Men jag vill göra det jag kan för att ni också efter min bortgång alltid skall kunna minnas detta." (2 Pet 1:13-15).

Den apokryfiska skriften "Petrusakterna" från ca år 190 e.kr beskriver att Petrus blev korsfäst i Rom. Skriftens historiska betydelse kan dock ifrågasättas. Första Clemensbrevet, författat av biskopen Clemens till församlingen i Korint ca år 95 e.kr omnämner Petrus martyrdöd utan att beskriva den närmare: "Lås oss ställa de goda apostlarna för våra ögon: Petrus som på grund av orättfärdig nitälskan utstod inte blott en eller två utan många lidanden, och så, när han avlagt vittnesbörd, vandrade till den härlighetens plats som tillkom honom." I Eusebius Kyrkohistoria från 300-talet, som innehåller många citat från tidigare kyrkofäder, står det att Petrus "kom slutligen till Rom, där han blev korsfäst med huvudet ned så som han själv ville." Ett upp-och-nedvänt kors tillsammans med två nycklar symboliserar i kyrkliga sammanhang aposteln Petrus. 

Aposteln Petrus två brev i Nya testamentet är mycket uppbyggliga att läsa på många sätt. Petrus avfärdar tanken att den kristna tron skulle röra sig om myter och understryker att det är gudomlig uppenbarelse, där han själv har varit en av ögonvittnena. Sådana ord kan man hänvisa människor till som också idag tror att Bibeln är full av uppdiktade myter eller människors åsikter:

"Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät. Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje." Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud." (2 Pet 1:16-21). 

Och inför lidanden och förföljelser ställer Petrus fram Jesu korsdöd, som kraft, tröst och förebild. Det är rörande att läsa detta inte minst för att han själv fick möta martyrdöden när han bekände sin tro. 

"Om någon som vet att Gud är med honom, håller ut när han får lida oskyldigt, så är det nåd från Gud. Vad är det för berömvärt, om ni härdar ut med att bli slagna när ni handlar orätt? Men om ni håller ut när ni får lida fast ni handlar rätt, då är det nåd från Gud. Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare." (1 Pet 2:19-25). 

/Shadow

Kristna levnadsregler: Om feghet och mod

"Det är i sanning mycket ömkligt och beklagansvärt att människor är så rädda och ängsliga, och det skulle bli mycket mer uträttat i världen, och det goda och Guds rike skulle ha mycket mer framgång, om man ville lägga bort denna skamliga feghet. Men alltid heter det: 'Ack, hur skall det gå med mig, om jag skulle stå upp och motsätta mig det onda och orättfärdiga. Då fick jag fiender både här och där, och riskerade sätta uppskattning, förmögenhet, ja själva livet till. Nej, då förblir jag hellre sittande och låter allt gå som det går. Mig skadar det endast lite, eller inte alls. Jag skall väl akta mig för att bränna fingrarna och själv kasta bort allt som är mig kärt.'


Men skulle alla nu tänka så, så blev ju inget gott befrämjat här i världen. All denna fruktan är ju en stor skam för människorna. Om Herren Kristus hade varit så sinnad, vad hade då hänt med Guds ord? Om han hade tänkt: 'Detta upprör judarna, därför skall jag tiga och sluta med min predikan och inte mer säga eller göra något, för annars tar de livet av mig.' Jag frågar dig, min medkristen, hade Herren Kristus vara så sinnad, hade du då varit en kristen nu? Om inte, så må du också lägga bort och betvinga din egen fruktan och riskera allt, när det handlar om Guds ära eller att befrämja något gott. Ty säger inte Herren själv: 'Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.' (Matt 10:28).


Se detta är ett kristligt sinnelag som Gud har behag till: 'HERRENS Ande skall komma över dig, och du skall profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa. När du ser att dessa tecken inträffar, gör då vad du finner lämpligt att göra, ty Gud är med dig", säger Samuel till Saul (1 Sam 10:6-7). Det betyder: Gör allt vad som är rätt och värt att berömma inför Gud, och låt dig inte avskräckas från det av fruktan för människor eller något annat. Detta är det hjältemod, som också en kristen kan berömma sig av, för han har ju också en Gud som är med honom.


Ta detta exempel: Den som har en nådig furste, han fruktar inte något som är underlagt den fursten, för han litar ju på, berömmer sig av och prisar sin herres nåd och makt. Hur mycket mer skall då inte en kristen kunna lita på och berömma sig av sin herres nåd och makt, och trotsa lidande och plågor, ja, döden och djävulen, och med frimodigt hjärta säga till honom: 'Vad kan väl du göra mig? Är du inte lagd under min herres fötter? Försök du, så får du se om du kan göra något utan att det är hans vilja.' Ja, vad skulle väl kunna förskräcka en kristen, när han har detta mod, denna tro och denna bekännelse.


Men ack, hur annorlunda går det inte till i världen. Överallt feg fruktan, att det skall kosta möda och arbete, att man skall möta hinder och motstånd och utsätta sig för faror, varje gång det är fråga om att göra något till Guds ära. Men den som förhåller sig så, han berömmer sig inte av Kristus och av hans namn. Han berömmer sig istället såhär: 'Ack, jag är en stackars rädd usling, jag har varken mod eller manligt hjärta. Jag gör inte villigt något, lider inte gärna något, jag ger inte heller bort något, och duger dessutom inte till annat än att äta, dricka och sova.'


O, hur helt och hållet har inte kristendomen förlorat sin kraft hos sådana människor!"


(Ur "D:r Mårten Luthers Kristliga Lefnadsregler; Utdrag af Luthers skrifter", Malmö, 1922. Språkligt moderniserad av Shadow).

Vissheten om att Gud dog för oss gör oss till villiga martyrer

I en debattartikel i tidningen Dagen 3/8, "Gud måste få rätt plats i livet", skriver Olof Edsinger, teolog och författare: "Vi behöver hitta tillbaka till tron på en Gud som både är värd att dö för och som kan uppväcka döda. Kraften och lidandet i tron går hand i hand." och "Själv har jag den senaste tiden gått och smakat lite extra på två för mig väldigt rannsakande frågor. Nämligen: Tror jag på en Gud som är värd att dö för? Och: Tror jag på en Gud som kan uppväcka döda?". Edsinger poängterar i sin artikel att Sveriges kristenhet har en "kris" och att "Gud har blivit alltför hanterbar." Han gör vidare jämförelser med kyrkor i andra delar av världen, såsom i Kina och Etiopien, "där lidandet och kraften vandrar hand i hand."

Det är en intressant debattartikel på många sätt. Men den ger mig också en del frågor. Vilka syftar Edsinger på när han talar om "vi" och "oss"? Vilka kristna sammanhang rör han sig i? Är det inte svårt att göra generaliseringar över "Sveriges kristenhet" när det innefattar ett så brett spektrum, alltifrån extremt liberal och bibelkritisk teologi, till den bibeltrogna teologi som finns i en del mindre kyrkor, och alltifrån karismatism och framgångsteologi till luthersk ortodoxi? Men om man nu skall göra en generalisering så kanske det är så att många kyrkor predikar ett rätt lamt budskap och att troende människor lever väldigt bekväma liv och inte är beredda att lida och dö för sin tro om det skulle krävas, ja kanske inte ens att utsättas för minsta påtryckning.

Edsinger ställer fram Guds kraft och makt såsom det inspirerande till martyrskapet. Han skriver "för att människor ska komma till tro måste vi som kristna bära vittnesbörd om en Gud som verkligen är Gud. En Gud som utmanar oss både som den korsfäste och den uppståndne. Som försätter oss i ett totalt och provocerande beroende av honom själv. Som tillåts spränga det rationellas gräns. Som helt enkelt är den han säger sig vara, kungars Kung och herrars Herre."

Det som jag tycker avsaknas i debattartikeln är själva kärnan i budskapet (evangelium, vad Jesus har gjort för oss) och vilken kraft som finns i det. Jag skall därför skriva lite mer om det. Evangelium, budskapet om att Jesus har lidit, dött och uppstått i ditt och mitt ställe, gör själen viss om sin frälsning, glad och frimodig, villig att lida allt. Evangelium måste predikas rent och klart, precis som det står i Bibeln, utan inskränkningar. Det får inte reduceras till ett "Gud har gjort det mesta, men nu måste du göra din del", eller "om du bara gör goda gärningar, blir helgad, så blir du frälst till slut" eller "eftersom jag har öppnat mitt hjärta för Kristus för 10 år sedan, så är jag frälst". Evangelium är en orubblig sanning. Evangelium handlar inte alls om vad vi gör eller vad vi ska göra. Evangelium är en 100 % fri och gratis gåva som grundar sig i vad Gud har gjort en gång för alla vid en historisk tidpunkt. Evangelium säger inte något om vad vi ska göra, utan vad vi har fått helt gratis. Tron är som en tiggares hand som tar emot en enorm gåva. Evangelium tröstar oss varje dag och upprättar oss varje dag. Evangelium gör att vi älskar Gud helhjärtat och inte på ett hycklande inställsamt sätt för att köpa eller muta oss in i himmelriket. När vi hör det rena evangeliet såsom det framställs i de heliga Skrifterna, så förstår vi att vi inte kan lägga till eller dra ifrån något, och att allt verkligen är färdigt och gäller varje dag i livet. Hur syndiga vi än är, så har Jesus redan tagit på sig alla våra synder.

Det budskapet gör att våra hjärtans ögon riktar sig bort från denna världen och till Gud och Hans godhet. Vi vågar då riskera allt för honom. Såsom Skriften säger:

"Vi älskar därför att han först har älskat oss." (1 Joh 4:19). 

"Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem." (2 Kor 5:15). 

"Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste" (Heb 10:19). 

"Ja, kära barn, förbli i honom, så att vi kan vara frimodiga när han uppenbarar sig och inte behöver stå där med skam inför honom när han kommer åter." (1 Joh 2:28). 

"Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet." (Heb 12:2-3). 

"om ni håller ut när ni får lida fast ni handlar rätt, då är det nåd från Gud. Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade." (1 Pet 2:20-24).

Evangelium är inte en kraftlöst lära, utan det är Ande och kraft. Men många kyrkor har inte ett rent evangelium och inte heller tron på allt Guds ord. Stefanus (bilden överst) fick genom Anden det mod och den frimodighet han hade in i det sista, för han höll sig orubbligt till evangelium. Det är viktigt att tro på allt som står i Bibeln, också Guds makt att uppväcka från de döda. Annars tror man ju på en annan Gud än Bibelns Gud.

/Shadow