Gudsfruktan

Detta klipp som jag hittade handlar om Gudsfruktan. Jag vet inte vilka lärare det är som talar och jag tar inte ställning till om deras förkunnelse i övrigt är bra. Men innehållet i klippet är sant och viktigt. Det handlar om att inte endast evangelium skall förkunnas i den kristna församlingen, utan också lagen. Det handlar om att det skall finnas gudsfruktan tillsammans med gudsförtröstan, och det är en förkunnelse mot antinomismen (laglösheten). Om det uppfattas rätt är det gott. Evangelium är det som för oss till Gud, lär oss hur vi blir frälsta, och helgar oss. Lagen avslöjar synden, visar vad köttet (inte) förmår i förhållande till den levande och helige Guden, samt visar hur vi skall leva vår liv. Lagen ger inte kraft till helgelse. Evangelium ger kraft och helgelse. Lagen skall förkunnas tillsammans med evangelium men inte blandas ihop med evangelium. Det är viktigt att tillägga att Skriften lär att Evangeliujm fostrar oss (Tit 2:12). I Evangelium finns en enorm kraft till att bryta med synden och leva i helgelse. Evangelium omskapar människan. Ändå måste lagen alltid förkunnas. Lag och Evangelium står i relation till varandra och Lagen kan inte avskaffas helt så länge vi lever i köttet.

Få har förkunnat evangelium så klart och tydligt som Luther gjorde det. Ändå är det få som har predikat lagen så klart och tydligt som Luther gjorde det. Samma sak gäller förstås i synnerhet aposteln Paulus. Lag och Evangelium skall alltså predikas och utan att någon del tonas ned eller tas bort.

I de lutherska bekännelseskrifterna står det bl a:

"1. Guds lag brukas icke blott till att gent emot råa och tygellösa människor upprätthålla yttre tukt och ärbarhet;

2. och att föra människorna till kännedom om sin synd, utan även  att lära dessa, då de blivit pånyttfödda genom Guds Ande och omvända till Herren och Moses' täckelse blivit borttaget från dem, att leva och vandra efter lagen.

...vi enhälligt tro, lära och bekänna, att ehuru de rätt troende och i sanning till Gud omvända och rättfärdiggjorda kristna äro frigjorda från lagens förbannelse, de dock dagligen hava att öva sig i Herrens lag, såsom det står skrivet i Psalt. 1 och 119: 'Säll är den, som har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag både dag och natt.' Ty lagen är en spegel, som tydligt avtecknar vad som är Guds vilja och Gud välbehagligt, och den bör ständigt förehållas de troende och utan uppehåll och med flit drivas bland dem.

Ty ehuru 'lagen icke är till för den rättfärdige', såsom aposteln betygar, 'utan för de orättfärdiga', så är detta dock icke att förstå rätt och slätt så, att de rättfärdiga skola leva utan lag. Ty Guds lag är skriven i deras hjärtan, liksom även åt den första människan strax efter hennes skapelse en lag blev given, efter vilken hon skulle leva. Men den helige Paulus' mening är den att lagen icke med sin förbannelse kan tynga dem, som genom Kristus är försonade med Gud, och icke heller förmår med sitt tvång plåga de pånyttfödda, emedan de till sin invärtes människa ha sin lust i Guds lag.

Om de troende och Guds utvalda barn blivit fullkomligt förnyade i detta livet genom den hos dem inneboende Anden, så att de i sin natur och alla dess krafter voro helt fria från synden, så behövde de förvisso icke någon lag eller pådrivare. De skulle då av sig själva och alldeles frivilligt utan varje lagens lära, förmaning, tillhållande eller pådrivande göra, vad de enligt Guds vilja voro pliktiga till, alldeles såsom solen, månen och alla himmelens stjärnor utan förmaning, tillhållande pådrivande, tvång och nödgande av sig själva och fritt fullgöra sitt föreskrivna lopp i enlighet med den ordning, som Gud en gång föreskrivit, ja, såsom de kära änglarna bevisa en helt och hållet frivillig lydnad.

Men då de troende i detta livet icke bliva förnyade completive vel consummative, d.v.s. fullständigt och fullkomligt, så befinnes, att ehuru deras synd genom Kristi fullkomliga lydnad är övertäckt, så att den icke tillräknas dem till fördömelse, och ehuru genom den helige Ande begynnelsen till den gamle Adams dödande och till förnyelsen i Anden av deras sinne skett,den gamle Adam dock sitter kvar i deras natur med dess inre och yttre krafter. ..

Därför behöva Guds rätt troende, utkorade och pånyttfödda barn i detta livet för köttets lustas skull icke blott lagens dagliga undervisning och förmaning, varning och hotelse, utan ofta även dess bestraffning, för att de må eggas till att följa Guds Ande, såsom det står skrivet: "Det är mig gott, Herre, att du tuktar mig, på det att jag må lära mig dina stadgar." Och på ett annat ställe: "Jag tuktar min kropp och kuvar den, så att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta." Och vidare: "Om I bleven utan aga, medan alla andra fingo sin del därav, så voren I oäkta och icke äkta barn." Härom har doktor Luther givit en utförlig förklaring i sommardelen av kyrkopostillan vid behandlingen av episteln på 19:e sönd. e. Tref."

Lagen måste predikas men ger samtidigt bara ramen av allt. Evangelium ger själva kärnan och innehåller, förvandlar människan och ställer henne i barnaskapets förhållande till Gud. Både lag och evangelium kan missbrukas. En människa kan bli fascinerade av lagen och predika den utan att ha kärnan, eller komma bort ifrån kärnan. En människa kan i kärnans namn bli köttslig och laglös. Guds barn måste undfly både antinomismen (laglösheten) och legalismen. Guds barn lever både i gudsfruktan och gudsförtröstan samtidigt. De två hör ihop. Köttet skall leva i fruktan, men den nya människan är fri. Lagen skall styra i lemmarna, men evangelium härska på samvetets tron och göra människan fri.

Ty Jesus Kristus vår Frälsare led och dog under Guds vrede. Han straffades och så förläts synden. Lag och evangelium. I honom sammanstrålar allt, och i Honom finns liv och frälsning. Lagen skall hamra på köttet och får inte upphöra att göra det. Men lagen gör endast det förberedande arbetet. Det är evangelium som ger liv och frälsning. Endast i evangelium lär vi känna Guds hjärta och sinne och endast i evangelium finns biljetten till evigt liv. Lagen skall fostra men inte göra oss till avgudadyrkare, dvs den skall inte få oss att se Guds ansikte eller få oss att känna Gud, för i lagen finns ingen väg till Gud, och ingen kännedom om frälsningen. Lagen kräver men ger inget. Ändå måste lagen alltid predikas, för köttet skull, för den gamla syndanaturens skull. Vi är korsfästa med Jesus Kristus, förenade i hans död och uppståndelse genom dopet. Köttet skall korsfästas. Köttet skall inte leva fritt och laglöst och utan fruktan för Gud. Den som lever i strid med lagen, varnas för straff och dom.

Den gamla syndanaturen är som en drake som dagligen måste dödas med Guds Ord och inte får släppas fri. Ingen kristen får tro att evangeliets syfte är att släppa lös den gamla syndanaturen på grund av att vi inte längre står under lagen. Att vandra i Anden är att vandra i Guds kraft, frid och förlåtelse och i kärlek göra göra det som behagar Gud. Gud vill att vi skall helgas och inte låta oss besegras av synden.  Gud vill att vi skall frukta och älska honom. Gudsfruktan och Gudsförtröstan är inte i strid mot varandra så länge vi har Kristi kors i sikte genom tron. Den som tror på en levande Gud som har sänt sin Son till världen och försonat oss med sig själv fruktar Gud och Guds domar, men älskar också Guds frikännande dom i Kristus.

/Göran

Dagen, Dagen, Dagen

Anden och köttet

"Den vitruvianske mannen", Leonardo DaVinci (ca 1492).

Det bibliska evangeliet är något helt unikt. Alla andra religioner som finns är lagiska. De förmedlar på olika sätt att människan skall göra olika saker, ändra på olika saker, uträtta olika saker, producera vissa saker, offra vissa saker, uppvisa vissa saker osv för att behaga Gud. Evangelium lär inte vad vi skall göra, utan vad Gud har gjort för oss. Evangelium förmedlar en färdig frälsning, inte en möjlighet till frälsning. Men lagen förmedlar inte något färdigt.

Evangelium är ett budskap från Gud, inte människor. Det är ett budskap som ingen människa har tänkt ut eller kan tänka ut. Det är därför det är så viktigt att lyssna till den helige Andes tilltal i Guds ord.

Det som vi människor - i oss själva och av vår natur - kan åtstadkomma eller tänka ut handlar alltid om "lagen", gärningar, prestation, meriter, förmåga, vilja, efterföljelse, lydnad, strävan, uppoffringar, offer, försakelser. Men den helige Ande förkunnar genom Ordet, dopet och nattvarden något som vi inte kan tänka ut, något som är färdigt, något som berövar människan alla hennes meriter och ger all ära åt Gud (jfr Ps 115:1).

Eftersom människan av naturen är lagisk behöver hon höra evangelium ofta, rikligt och väl utlagt. Luther sa att när människan bara hör lagen (vilket hon ju gör även när hon hör en otydlig förkunnelse av evangelium, eller ett förvrängt evangelium) så hänfaller hon bara åt a) högmod och stolthet, eller b) förtvivlan. Antingen blir hjärtat hårt och obotfärdigt och tänker "jag är bra som jag är, jag håller ju lagen, eller jag försöker åtminstone" osv, eller så tänker hon "allt hopp är ute för mig, och för alla, kan man ens vara säker?". I båda fallen ger hon inte Gud äran, erkänner inte syndens allvar, Guds helighet, Guds godhet, Guds allvar, Guds nitälskan, Guds nåd, Guds fria gåva, och hon talar och tänker som om Jesus ljuger i liv, gärning och tal. Hon bryter ytterst mot det första budet, för i hjärtat har hon inte Gud som Gud, utan som avgud har hon istället sin egen föreställning av Gud, eller sin egen förmåga och strävan som avgud. Sådan andlighet är demonisk och saknar Andens frukt ifråga om nitälskan i kärlek, uppriktig omsorg om människor, sanning enligt Guds ord, tålamod med okunniga och förledda människor osv. En sådan andlighet har inte samma sinne som Jesus och apostlarna hade. Det är inte Guds uttryckliga undervisning som ger ett felaktigt och förvrängt evangelium, utan det kommer från människans tankar och känslor och från de onda andemakterna som vill få inträde i kyrkors förkunnelse och i enskilda människors tankar. Jakob skriver om sådant:

"Är någon bland er vis och förståndig, då skall han visa sina gärningar genom ett klokt och vänligt uppträdande. Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen. En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja, demonisk. Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont. Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid" (Jak 3:13-18).

Paulus predikade både emot de som var stolta och säkra, och mot de som var förtvivlade. Det finns ingen tid när den kristna församlingen bara behöver höra evangelium, och ingen lag. Av sådant uppstår säkerhet och laglöshet. Och det finns ingen tid när den kristna kyrkan behöver komplettera evangelium med lagen, så att evangelium innehåller reservationer av typen "gör detta först". De två måste hållas isär. När de inte hålls isär så blir de säkra - som borde vara förkrossade och bedrövade över sin synd - förhärdade och styrkta i sitt högmod, och de bedrövade och nedslagna blir bortskrämda från Gud och ersätter hjärtats tro på frälsaren Jesus med bilden av Gud som en hjärtlös och hänsynslös tyrann och bödel, som är partisk, och som inte har något evangelium ämnat för hela den avfallna skapelsen. En sådan människa kan inte gå ut och bekänna Jesus för människor. Hon går ut och predikar lagen men använder Jesus namn. Hon samlar inte tillsammans med Jesus utan skingrar och förleder. Hon styrker dem som är fast i villfarelser eftersom Anden genom dem inte för människor till sann bättring av hjärtat.

Den som inte håller isär lag och evangelium har inte Gud som sin Gud och uppskattar inte att Jesus är sann Gud och människa, att han lät sig födas av en jungfru, att han av fri vilja ställde sig under lagen, höll lagen i vårt ställe, gjorde gott mot människor, botade sjuka, förde de vilsefarna rätt med stor kärlek och uthållighet, att han lät sig frestas av djävulen, plågas av människor, utlämnas och anklagas, hånskrattas åt av människor, att han bar Guds vrede över synden och dog för våra synders skull, i vårt ställe, för att sedan få nytt liv igen och uppstå från de döda, så att var och en som tror på honom redan idag har evigt liv, syndernas förlåtelse och barnskap hos Gud.

Men när lagen förkunnas rätt, då vågar den stolte inte längre vara stolt, och den förkrossade blir tacksam över den nåd och förlåtelse som är utlovad och skänkt genom Jesus, då börjar den helige Ande leva genom människan sa att hon kan säga som Paulus: "nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig." (Gal 2:20).

När jag skriver om detta låter det som en slags intellektuell formel. Men det är mer än en formel. Evangelium skall inte endast röra sig i förnuftet och i våra tankar, i intellektets sfär, utan vara hjärtats innerliga hopp. Gud är en levande Gud, och lika sant som att han - på riktigt - förde Israels folk ut ur Egypten vid en historisk tidpunkt och utförde mäktiga tecken och under inför alla människor, lika sant är det att han har sänt sin Son och genom Honom försonat hela världen med sig själv, som det står i 2 Kor 5:19. För att hjärtat skall kunna ha detta hopp måste givetvis formeln eller förkunnelsen vara rätt. Om lag och evangelium predikas felaktigt kan människan avfalla till stolthet eller förtvivlan. Det är alltså en kunskap, en andlig kunskap, ämnad för hjärtat (människans innersta) som kommer från Gud själv och uppenbaras i de heliga skrifterna av de profeter och apostlar som Frälsaren själv utvalde och som han sände till att förkunna upprättelse, frid med Gud, frälsningsvisshet och ge evigt liv åt bedrövliga, fallna och ogudaktiga människor.

Att äga den rätta tron i hjärtat är att äga det eviga livet. Att äga den rätta trosformuleringen är de dörrar som måste stå öppna för att hjärtat skall kunna ha den frälsande tron. Överallt där evangelium förkunnas, dvs där Jesus, apostlarnas och profeternas ord förkunnas, kan tron finnas. Men där kan det också finnas hycklare, oomvända människor, stolta och förtvivlade människor, människor som avfallit eller förtröstar på andra saker än evangelium, människor som inte ångrar sin synd osv. Den rätta läran är ingen merit som får sitt värde i förhållande till de orätta obibliska lärorna som finns i olika samfund, utan det är nåd från Gud, en tröst för det nedslagna samvetet, en förskräckelse för alla stolta och lagiska människor och medför skyldighet att förkunna för andra i hopp om att kunna leda så många som möjligt ut ur "träldomshuset Egypten" (lagens slaveri) till "ett land som flyter av mjölk och honung". Där växer inga tistlar och där är oket inte tungt. Bildlikt talat. Där finns bara en Gud och inga avgudar, bildlikt talat.

Men vem kan tänka ut något sådant? Det går inte att tänka ut. Det måste uppenbaras av den helige Ande genom Guds Ord. Den som tror detta börjar älskar Gud så som Gud vill bli älskad (dvs inte som en dömd fruktar sin bödel, utan som ett barn älskar sin förälder). Den som tror detta fruktar inte den kommande domen, och älskar dem som håller sig till evangelium och dem som inte håller sig till evangelium. Paulus upphörde inte att älska sitt folk eller önska och söka deras frälsning och omvändelse. Där finns inte anledning till strid, hämnd, avund, stolthet, fruktan, förakt, legalism, människofruktan, laglöshet, likgiltighet, självgodhet, otukt, fylleri, omoral, partibildningar och världslighet. Där finns istället en avsky för sådant och en kärlek till det som behagar Gud. Där börjar de Andens frukter som det står om i Guds ord:

"Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning. Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i anden, tjäna Herren. Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Lev i endräkt med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda." (Rom 12:9-21).

När man läser om Andens frukter och känner "det där saknar ju jag" och blir bedrövad av det, så är det inte ett verk av köttet, utan av Anden. Anden vill ju visa oss där vi brister, för att vi i vårt hopplösa tillstånd skall hålla oss till löftet av frälsning genom Jesus, den frälsning som är en fri gåva, den frälsning som är helt färdig. Blir du bedrövad och förtvivlad, så tänk då på att Jesus ropade "Min Gud Min Gud varför har du övergivit mig" för att ingen människa skall behöva bli övergiven av Gud. Men om du blir stolt och tänker "det där kan jag hålla" eller "jag håller ju allt detta" då rör du dig fortfarande inom lagens område, tänker lagiskt, köttsligt och är inte ärlig inför Gud som ser ditt hjärta. Men den som av Anden blir övertygad om sin synd och flyr till Guds nåd genom Jesus Kristus, vill gärna av fri vilja och utan tvång eller hot bära Andens frukter och kommer att göra det. Att lära något annat vore att säga att Gud inte skänker helgelse, eller att det inte finns en levande Gud som förmår förändra en människa.

Synd finns hos helgon. Den kristna tron går inte ut på att förbättra individen eller kyrkan i hopp om att på så sätt nå en möjlig frälsning. Sådant lär man ju överallt där lagen förkunnas. Den kristna tron handlar om att Gud för Jesus skull, trots ditt förskräckliga och förlorade tillstånd, inte tillräknar den synd som faktiskt finns, och att du därför älskar Gud och gör vad Gud vill. Alltså skall du hålla dig till korset och den tomma graven, när det gäller din frälsning, och som frälst lyder du Gud. Anden driver dig till det.

Why should the devil have all the good music

När jag var liten hade mina föräldrar, eller mina syskon (jag vet inte vem som ägde dem) ett par plattor av Cliff Richard. Jag lyssnade inte på dem. Jag kommer dock ihåg att jag var väldigt fascinerad av LP-omslaget till en av plattorna. Det var "Small Corners". På bilden var det ett mörkt källarliknande rum. Cliff Richard satt i ett hörn, barfota, och med skorna strax intill. Ljus kom uppifrån taket. Det såg ut som om han var instängd, eller likt Josef nedslängd i en brunn. Han satt där i hörnet och tycktes längta upp. På insidan (eller baksidan) av LP:n var det en bild på samma rum, men Cliff Richard var inte där, utan bara hans skor. Det var som om han hade blivit hjälpt bort från sin fångenskap. Jag tyckte att bilden var stark och jag tänkte på Josef. Jag tänkte också att det kanske var Gud som hade hämtat honom.

Jag har inte tänkt på Cliff Richard på många många år. Häromdagen fann jag dock en beskrivning av Cliff Richards liv. Han hade blivit stor kändis och skrev diverse profana (icke-religiösa) låtar. Sedan kom en vändning i Cliffs liv. Han blev kristen och fick stark kärlek till Gud. Han tänkte då att han skulle sluta med musiken och utbilda sig inom något annat område. Då sa en kristen vän till honom att han inte behöver ge upp sin musikkarriär bara för att han blivit kristen. Cliff har sedan dess profilerat sig mer som en kristen sångare och givit ut många plattor med kristna inslag. 

En låt som Cliff gjorde heter "Why should the devil have all the good music" och den tycks handla om hur han hanterade spänningsförhållandet att några kristna inte tyckte att man skall sjunga rockmusik som kristen i förhållande till hans egen kärlek till musiken. Nedan finns en musikvideo samt texten till låten:

I want the people to know

That He saved my soul

But I still like to listen to the radio

They say that rock and roll is wrong, we'll give you more chance

I say I feel so good I gotta get up and dance

I know what's right, I know what's wrong and I don't confuse it

Why should the devil have all the good music

I feel good every day

'Cause Jesus is the Rock and He rolled my blues away

I want the people to know

That He saved my soul

But I still like to listen to the radio

They say that rock and roll is wrong, we'll give you more chance

I say I feel so good I gotta get up and dance

I know what's right, I know what's wrong and I don't confuse it

Why should the devil have all the good music

I feel good every day

'Cause Jesus is the Rock and He rolled my blues away

Well now they say to cut my hair

They're driving me insane

I grew it out long to make room for my brain

But sometimes people don't understand

What's a good boy doing in a rock and roll band

There's nothing wrong with playing blues licks

But if you got a reason tell me to my face

Why should the devil have all the good music

There's nothing wrong with what we play

'Cause Jesus is the Rock and He rolled my blues away

Roll 'em away now!

I ain't knocking the hymns

Just give me a song that has a beat

No I ain't knocki8ng the hymns

Give me a song that moves my feet

Jesus told the Truth

Jesus showed the Way

There's one more thing I'd like to say

They nailed Him to a cross

And they laid Him in the ground

But they shoulda known they can't keep a Good Man down

And I feel good every day

I refuse to lose it

All I want to I know from all of you is

Why should the devil have all the good music

''cause I been filled I feel okay because Jesus is the Rock and He rolled all my blues

Jesus is the Rock and He rolled all my blues

Jesus is the Rock and He rolled all my blues

---

Musik hör till området "adiafora", dvs sådant som Guds ord varken förbjuder eller påbjuder. Musik kan användas till gott och ont. Musik kan skildra det onda utan att inspirera till det. Musik kan ära Gud, vara neutral eller vara världslig och ond. 

Om djurplågeri, debatter, Bibeln och Luther

Pelle Strindlund skriver i en artikel i tidningen Dagen (7/9) om djurplågeri. Han vänder sig emot ett antal präster och teologer som i böcker och artiklar (enligt hans mening) fört dåliga resonemang när det gäller synen på och behandlingen av slaktdjur. Jag har inte läst dessa böcker och artiklar så jag kan inte uttala mig om dem. Strindlund anser att resonemanget bland teologerna ofta är dåligt. Själv tycks han förespråka att de kristna skall byta matvanor (bli vegetarianer) till djurens försvar.

Jag håller med om att djurplågeri och dålig behandling av boskap är hemskt. Det vänder sig i magen på mig när jag tänker på, eller får höra talas om, djur som behandlas illa. Det låter naturvidrigt att grisar pga sysslolöshet "börjar äta på varandra", som Strindlund skriver, för att ta ett exempel.

Samtidigt tycker jag inte alls om det här svart-vita resonemanget om att man skall sluta äta djur helt och hållet bara för att vissa djur behandlas illa. Varför inte ta "tjuren i hornen" istället? Varför kan inte debattörer framföra en mer nyanserad och handfast metod istället? Varför tala som om själva ätandet i sig själv vore ett stöd för den dåliga ehandlingen av vissa djur? Är det inte bättre att arbeta för en tydligare lagstiftning vid djuruppfödning och behandling av slaktdjur? Varför kan det inte finnas mer kontrollerande funktioner i samhälllet när det gäller behandlingen av slaktdjur, så att giriga och mentalt grisiga djuruppfödare inte kommer undan? Varför kan man inte hellre argumentera för att människor bör köpa kravmärkt kött, samt införa bättre kravmärkningar?

Kristna skall inte tala och skriva som om själva ätandet av kött i sig själv är ett stöd för den dåliga behandlingen av vissa djur. De flesta vet inte ens varifrån köttet kommer, och då kan de knappast heller ha dåligt samvete för det. Enligt Bibeln finns det inga förbud att äta kött. Det finns inget orent eller syndigt i att äta en varelse som varit levande och är skapad av Gud. I apostlagärningarna 10 och 11 berättas om hur Petrus hade en dröm där Gud uppmanade honom "slakta och ät!" Och i första korintierbrevet står det: "Ät allt som säljs på torget utan att för samvetets skull ställa någon fråga." (1 Kor 10:25).

Bibeln vänder sig dock mot djurplågeri, t.ex. genom att understryka att hur en människa behandlar sina djur avspeglar hur det är funtat med det hjärtat: "Den rättfärdige vet hur hans boskap känner det, de ogudaktigas hjärtelag är grymt." (Ords 12:10).

Jag tycker alltså att man alltid måste understryka att en kristen kan äta vad han vill, kött eller vegetariskt. En kristen kan givetvis välja bort att äta kött. Men man skall inte binda någons samvete vid yttre bud som påminner om den gamla cerminallagen med dess renhetslagar och lagar kring föda. Man kan argumentera för varför man kan avstå från kött, men man bör vara försiktig med att göra det till en slags samvetsfråga eller en teologisk fråga. Att äta kött, är i sig själv inte synd. Samtidigt skall djur behandlas väl,och man kan argumentera och arbeta mot djurplågeri.

Men är detta överhuvudtaget en kristen fråga? Skall präster och teologer ägna sig åt sådant som varenda människa med sunt förnuft kan argumentera för, med eller utan Bibel? Säger inte "den naturliga lagen" i samvetet också hos hedningar, att djur skall behandlas väl? I en värld där få förkunnare ens vågar vara tydliga med att förkunna den dubbla utgången (att det finns en himmel och ett helvete), så borde nog teologerna lägga mer krut på människors själar! Med detta vill jag inte säga att det är fel att tala eller predika mot djurplågeri. Frågan är bara vilket utrymme man ger den här frågan, och frågan är om inte icke-troende är minst lika bra på att försvara djurens rätt.

Vad tycker våra läsare?

Jag avslutar med ett citat från Luther där han skriver emot djurplågeriet:

"Djuren är också Guds skapade verk, men det som är Guds verk skall inte skändligt missbrukas, och om du gör detta, så skall de ropa över dig till Herren deras Gud, som också har skapat och försörjer dem. Men många människor får inte dåligt samvete av att låta sina hästar och andra husdjur svälta eller av att pina och plåga dem, och genom slag och misshandel tvinga dem till överdrivet arbete. Allt detta kallar jag obarmhärtighet. Och den som är obarmhärtig mot djuren, är det väl också emot människor. Att slakta och äta dem är vår rätt, och i det finns ingen synd. Det är ju därför vi har fått dem. Men att pina och martera dem, det är en himmelskriande synd.  

Ofta låter en person också sin ondska gå ut över de oskyldiga djuren, när han inte har annat att låta den bryta ut över, eller söker att hämnas på sin nästa genom att skada och misshandla dennes kreatur, som dock är oskyldiga. Men vad ska du då svara, du djurplågare, när Gud kallar dig till räkenskap för vad du gjort mot hans skapade verk?   

Det är också en grymhetens glädje att hetsa hundar på djur och jaga dem till döds, vilket jag inte vill delta i, eftersom jag inte kan stå ut med att se en sådan plåga och förföljelse. Det borde också strängt inpräntas hos barnen och läras dem att ha medlidande med djuren, så att deras hjärtan inte blir kalla och kärlekslösa mot människorna."

(Ur "D:r Mårten Luthers Kristliga Lefnadsregler; Utdrag af Luthers skrifter", Malmö, 1922. Språkligt moderniserad av undertecknad).

/Shadow