Gudsfruktan

Detta klipp som jag hittade handlar om Gudsfruktan. Jag vet inte vilka lärare det är som talar och jag tar inte ställning till om deras förkunnelse i övrigt är bra. Men innehållet i klippet är sant och viktigt. Det handlar om att inte endast evangelium skall förkunnas i den kristna församlingen, utan också lagen. Det handlar om att det skall finnas gudsfruktan tillsammans med gudsförtröstan, och det är en förkunnelse mot antinomismen (laglösheten). Om det uppfattas rätt är det gott. Evangelium är det som för oss till Gud, lär oss hur vi blir frälsta, och helgar oss. Lagen avslöjar synden, visar vad köttet (inte) förmår i förhållande till den levande och helige Guden, samt visar hur vi skall leva vår liv. Lagen ger inte kraft till helgelse. Evangelium ger kraft och helgelse. Lagen skall förkunnas tillsammans med evangelium men inte blandas ihop med evangelium. Det är viktigt att tillägga att Skriften lär att Evangeliujm fostrar oss (Tit 2:12). I Evangelium finns en enorm kraft till att bryta med synden och leva i helgelse. Evangelium omskapar människan. Ändå måste lagen alltid förkunnas. Lag och Evangelium står i relation till varandra och Lagen kan inte avskaffas helt så länge vi lever i köttet.

Få har förkunnat evangelium så klart och tydligt som Luther gjorde det. Ändå är det få som har predikat lagen så klart och tydligt som Luther gjorde det. Samma sak gäller förstås i synnerhet aposteln Paulus. Lag och Evangelium skall alltså predikas och utan att någon del tonas ned eller tas bort.

I de lutherska bekännelseskrifterna står det bl a:

"1. Guds lag brukas icke blott till att gent emot råa och tygellösa människor upprätthålla yttre tukt och ärbarhet;

2. och att föra människorna till kännedom om sin synd, utan även  att lära dessa, då de blivit pånyttfödda genom Guds Ande och omvända till Herren och Moses' täckelse blivit borttaget från dem, att leva och vandra efter lagen.

...vi enhälligt tro, lära och bekänna, att ehuru de rätt troende och i sanning till Gud omvända och rättfärdiggjorda kristna äro frigjorda från lagens förbannelse, de dock dagligen hava att öva sig i Herrens lag, såsom det står skrivet i Psalt. 1 och 119: 'Säll är den, som har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag både dag och natt.' Ty lagen är en spegel, som tydligt avtecknar vad som är Guds vilja och Gud välbehagligt, och den bör ständigt förehållas de troende och utan uppehåll och med flit drivas bland dem.

Ty ehuru 'lagen icke är till för den rättfärdige', såsom aposteln betygar, 'utan för de orättfärdiga', så är detta dock icke att förstå rätt och slätt så, att de rättfärdiga skola leva utan lag. Ty Guds lag är skriven i deras hjärtan, liksom även åt den första människan strax efter hennes skapelse en lag blev given, efter vilken hon skulle leva. Men den helige Paulus' mening är den att lagen icke med sin förbannelse kan tynga dem, som genom Kristus är försonade med Gud, och icke heller förmår med sitt tvång plåga de pånyttfödda, emedan de till sin invärtes människa ha sin lust i Guds lag.

Om de troende och Guds utvalda barn blivit fullkomligt förnyade i detta livet genom den hos dem inneboende Anden, så att de i sin natur och alla dess krafter voro helt fria från synden, så behövde de förvisso icke någon lag eller pådrivare. De skulle då av sig själva och alldeles frivilligt utan varje lagens lära, förmaning, tillhållande eller pådrivande göra, vad de enligt Guds vilja voro pliktiga till, alldeles såsom solen, månen och alla himmelens stjärnor utan förmaning, tillhållande pådrivande, tvång och nödgande av sig själva och fritt fullgöra sitt föreskrivna lopp i enlighet med den ordning, som Gud en gång föreskrivit, ja, såsom de kära änglarna bevisa en helt och hållet frivillig lydnad.

Men då de troende i detta livet icke bliva förnyade completive vel consummative, d.v.s. fullständigt och fullkomligt, så befinnes, att ehuru deras synd genom Kristi fullkomliga lydnad är övertäckt, så att den icke tillräknas dem till fördömelse, och ehuru genom den helige Ande begynnelsen till den gamle Adams dödande och till förnyelsen i Anden av deras sinne skett,den gamle Adam dock sitter kvar i deras natur med dess inre och yttre krafter. ..

Därför behöva Guds rätt troende, utkorade och pånyttfödda barn i detta livet för köttets lustas skull icke blott lagens dagliga undervisning och förmaning, varning och hotelse, utan ofta även dess bestraffning, för att de må eggas till att följa Guds Ande, såsom det står skrivet: "Det är mig gott, Herre, att du tuktar mig, på det att jag må lära mig dina stadgar." Och på ett annat ställe: "Jag tuktar min kropp och kuvar den, så att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta." Och vidare: "Om I bleven utan aga, medan alla andra fingo sin del därav, så voren I oäkta och icke äkta barn." Härom har doktor Luther givit en utförlig förklaring i sommardelen av kyrkopostillan vid behandlingen av episteln på 19:e sönd. e. Tref."

Lagen måste predikas men ger samtidigt bara ramen av allt. Evangelium ger själva kärnan och innehåller, förvandlar människan och ställer henne i barnaskapets förhållande till Gud. Både lag och evangelium kan missbrukas. En människa kan bli fascinerade av lagen och predika den utan att ha kärnan, eller komma bort ifrån kärnan. En människa kan i kärnans namn bli köttslig och laglös. Guds barn måste undfly både antinomismen (laglösheten) och legalismen. Guds barn lever både i gudsfruktan och gudsförtröstan samtidigt. De två hör ihop. Köttet skall leva i fruktan, men den nya människan är fri. Lagen skall styra i lemmarna, men evangelium härska på samvetets tron och göra människan fri.

Ty Jesus Kristus vår Frälsare led och dog under Guds vrede. Han straffades och så förläts synden. Lag och evangelium. I honom sammanstrålar allt, och i Honom finns liv och frälsning. Lagen skall hamra på köttet och får inte upphöra att göra det. Men lagen gör endast det förberedande arbetet. Det är evangelium som ger liv och frälsning. Endast i evangelium lär vi känna Guds hjärta och sinne och endast i evangelium finns biljetten till evigt liv. Lagen skall fostra men inte göra oss till avgudadyrkare, dvs den skall inte få oss att se Guds ansikte eller få oss att känna Gud, för i lagen finns ingen väg till Gud, och ingen kännedom om frälsningen. Lagen kräver men ger inget. Ändå måste lagen alltid predikas, för köttet skull, för den gamla syndanaturens skull. Vi är korsfästa med Jesus Kristus, förenade i hans död och uppståndelse genom dopet. Köttet skall korsfästas. Köttet skall inte leva fritt och laglöst och utan fruktan för Gud. Den som lever i strid med lagen, varnas för straff och dom.

Den gamla syndanaturen är som en drake som dagligen måste dödas med Guds Ord och inte får släppas fri. Ingen kristen får tro att evangeliets syfte är att släppa lös den gamla syndanaturen på grund av att vi inte längre står under lagen. Att vandra i Anden är att vandra i Guds kraft, frid och förlåtelse och i kärlek göra göra det som behagar Gud. Gud vill att vi skall helgas och inte låta oss besegras av synden.  Gud vill att vi skall frukta och älska honom. Gudsfruktan och Gudsförtröstan är inte i strid mot varandra så länge vi har Kristi kors i sikte genom tron. Den som tror på en levande Gud som har sänt sin Son till världen och försonat oss med sig själv fruktar Gud och Guds domar, men älskar också Guds frikännande dom i Kristus.

/Göran

Dagen, Dagen, Dagen

Att döma sig själv

"Mig gör det ingenting att ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Ja, jag vill inte ens döma mig själv." (1 Kor 4:3).

Lägg noga märke till vad Paulus säger här. Domen över människor ligger inte i vår hand. Det är synd att intala sig att vi skall utföra Guds domar över människors hjärtan och handlingar.

När det gäller dömande så fnins det två diken som måste undvikas. Det ena diket är sådana som tror att Guds ord inte skall döma oss, så att kyrkan inte måste lyda Guds bud och undervisa i enlighet med Skirften, eller över huvud taget förmana någon. Sådana människor kan hänvisa till att Jesus har sagt "Döm inte, och ni skall inte bli dömda." (Luk 6:37).. De använder detta bibelord som ett verktyg för en slags laglöshet. De tänker att man inte skall säga till när människor felar, syndar eller försvarar synd. Detta är ett grovt fel och ett missbruk av Guds ord. Ja, det är förnekelse av Guds ords betydelse, och i slutändan ett motarbetande mot den helige Ande som genom Guds ord leder och uppbygger kyrkan, Kristi kropp.

Sådana människor glömmer att Jesus har sagt. "Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom" (Joh 7:24). De glömmer att aposteln Paulus i nästan alla sina brev korrigerar och förmanar Guds folk i alla tider. De har fel och tror att Gud vill ha en slags laglöshet där ingen får ha någon åsikt om vad som är synd, falsk lära eller ogudaktighet. De hindrar människor att få en rätt ånger över synden, ett övergivande av synden och ett liv i helgelse. De använder Guds ord MOT Guds ord.

Det andra diket är de människor som förvisso har förstått att förmaning skall ske genom Guds ord, men i sina hjärtan fäller domar över andra människor. Sådana människor lyssnar inte till Jesu ord när han säger:
"Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna." (Luk 6:37) . De sätter sig på ett domarsäte över andras hjärtan och lever inte i kärlek till människor. De har en fördömande inställning och ser inte på sina medmänniskor med kärlek. De förstår inte giltigheten i Paulus förmaning: "Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud." (1 Kor 4:5).

Paulus är mycket tydlig angående detta. Han säger att han själv inte dömer andra människor. Han visar att domarsätet tillhör Gud. Likaså skriver aposteln Petrus om vår älskade Frälsare::"När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist." (1 Pet 2:23).

Kristna människor måste lyda Guds ord, och vill göra det för Frälsarens skull. Domen tillhör Gud. Ingen människa skall ha en fördömande intställning mot sina människor. Att ha det är att sätta sig på ett domarsäte som tillhör Gud och som skall döma rättvist när tiden är inne. Samtidigt visar Guds ord att synd i församling och bland kristna medmänniskor skall förmanas i kärlek. Falsk lära skall förmanas. Falsk lära för människor bort från Guds ord, Guds nåd i Kristus, försoningen i hans död och uppståndelse, och till ett liv i oklarhet, vilsenhet, ogudaktighet och laglöshet. Läran och livet skall förmanas utifrån Guds ord.

Paulus säger samtidigt att han varken dömer sig själv eller andra. Här avses hjärtat dom. Den tillhör alltid Gud och är inte överlämnad åt någon kristen eller någon församling. Den som dömer andra människor dömer sig själv och det anstår inte en Guds tjänare, ett Guds barn.

Paulus säger att han förvisso inte har någon synd i sitt leverne, men att han därmed inte dömer sig själv. Han friar inte heller sig själv. Han ser att Gud har dömt synden genom Jesu ställföreträdande offer i vårt ställe. Han vet att Guds Son en dag skall komma tillbaka och döma hela världen. Gud må döma människors hjärtan. Gud dömer rättvist. Ett Guds barn skall hålla sig till Guds frikännande dom i Jesus Kristus, Guds kärlek och förlåtelse. Ett Guds barn har synder enligt lagens rättvisa bok. Ett Guds barn är också skriven i Livet Bok och skall, som Jakob skriver, dömas efter frihetens lag (Jak 2:12).

"Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, då handlar ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare. Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. Han som har sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott, har också sagt: Du skall inte mörda. Om du inte begår äktenskapsbrott, men mördar, är du en brottsling. Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag. Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som inte har visat barmhärtighet. Men barmhärtigheten triumferar över domen." (Jak 2:8-13).

Den gamla syndanaturen frestas åt olika håll, såsom t.ex. laglöshet eller högmod. Fariseismen och legalismen är lika nära en människa som laglösheten och ogudaktigheten. En legalistisk människa sätter sig på ett domarsäte som tillhör Gud och dömer andra människor, medan ett gudfruktigt Guds barn överlämnar allt åt den som dömer rättvist. Ett sådant Guds barn låter Guds ord döma och förmana i församlingen, i kärlek och med omsorg. En sådan omsorg hade Jesus apostel Paulus. Han ivrade för församlingen, led och slet, förföljdes, förmanade, älskade, förde de vilsnegångna rätt, drev ut dem som är onda, styrkte dem som är svaga. Han överlämnade domen över hjärtan åt Gud, och förmanade Guds folk åtifrån Skriften och Guds Ande.

Vilken förebild är inte Paulus!

Det är trösterikt för Guds barn att de inte behöver döma sig själva. De vill låta sig förmanas utifrån Guds ord och kommer då att känna ånger och bedrövelse över synden och ett stort behov av förlåtelse och nåd, och då vänder de sig till sin Frälsare som har öppna armar för dem och för deras talan som en advokat i himlen. Då kan de, vissa om att Gud har frikänt dem och försonat deras synd, bortse från hjärtats domar, känslor och tankar som baseras på lagens stränga dom. De vet genom tron att deras Frälsare och Gud älskar dem för Jesu Kristi skull. Som det står skrivet:

"Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. Då vet vi att vi är av sanningen, och vi kan inför honom övertyga vårt hjärta, vad det än anklagar oss för, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt. Mina älskade, om hjärtat inte anklagar oss är vi frimodiga inför Gud, och vad vi än ber om, det får vi av honom, ty vi håller hans bud och gör det som gläder honom. Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller fast vid hans budskap förblir i Gud och Gud i honom. Och att Gud förblir i oss, det vet vi av Anden som han gav oss." (1 Joh 3:18-24).

Kristna skall inte fara med skvaller

Tidningen Dagen (7/10) skriver om en amerikansk pastors död. Dödsorsaken är okänd, och familjen har uttryckligen sagt att den inte skall offentliggöras. Ändå tar tidningen upp hans tidigare drogmissbruk, att man funnit ett vitt pulver i hans hotellrum. Jag ställer mig frågan till varför man tar upp sånt här. 


Att profana tidningar sprider sådana här nyheter vidare, och ger pastorn dåligt rykte efter hans död, kan jag förstå. Tidningar gillar ju att frossa i skvaller och rykten och bryr sig inte mycket om konsekvenserna eller en människas goda namn och rykte. Men jag har svårare att förstå att en "kristen" tidning skriver om det här. Vi vet ju inte vad han dog av, och även om han skulle ha dött av drogproblem, så är det väl onödigt att föra den informationen vidare. 


Man vet nämligen inte hur mycket personen ifråga har kämpat och brottats med sin drogproblematik. Han kanske inte förlorade tron på syndernas förlåtelse för egen del. Han kanske dagligen ångrade sin synd, så som många människor brottas med personliga frestelser och synder, men till slut föll han, dvs tog droger på nytt och tog för mycket därför att striden mot kroppen blev för svår. Vad vet vi? Det finns människor som syndar så att man ser det i det personliga mötet. Det kan vara saker som dåligt temperament, sexuella frestelser av olika slag, otillbörlig nyfikenhet, feghet, svaghet, dåliga karaktärsdrag, eller andra saker. Men vi vet inte om de dagligen begråter sin synd och vänder sig till Gud och tar emot förlåtelsen genom att förlita sig på den nåd som ges genom Jesus. Den helige Ande gör inte att man blir nyfiken av, eller benägen att framhålla, sin nästas synder. Den helige Ande gör att vi blir medvetna om våra egna synder och överser med vår nästas synd, i enlighet med ordet "kärleken överskyler många synder" (1 Pet 4:8).


Luthers lilla katekes utlägger det åttonde budet om att inte bära falskt vittnesbörd mot sin nästa såhär: "Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.". Så borde kristna agera! Tyda allt till det bästa och inte föra saker vidare innan man har all information. Vad har vi för uppgift att överhuvudtaget att föra vidare vår nästas synder, brister och svagheter, om det inte handlar om en förmaning för att hjälpa personen eller att skydda andra?


I det aktuella fallet hade till och med anhöriga bett om att dödsorsaken inte skulle offentliggöras. Sådant bör man också respektera som kristen. Det är en helt annan sak om en församlingsmedlem eller pastor lever ut sin synd offentligt, öppet bryter mot Guds bud, inte ångrar sig, utan försvarar det han gör fast det strider mot Guds vilja. Han blir då till offentlig anstöt och bör också förmanas offentligt enligt bibelordet "Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning." (1 Tim 5:20). 


När vi lär känna att en person syndat, har vi tydliga instruktioner i Skriften i vilken ordning förmaning skall ske: först enskilt, sedan med en eller två vittnen, sedan inför hela församlingen (Matt 18). Jag rekommenderar intresserade att läsa Martin Luthers kommentar till det åttonde budet i hans stora katekes [länk]. Där skriver han bl a:

"Därför vill Gud förbjuda var och en att tala illa om en annan, även om denne är skyldig och man väl vet det; men ännu mera om man icke vet det, utan blott bygger på andras utsagor. "Skall jag då", genmäler du kanske, "icke säga det, om det är rena sanningen?" Jag svarar: "Varför bringar du det icke inför behöriga domare?" "Nej, jag kan icke offentligen styrka det, och då skulle man kanske bara snäsa och skändligen avvisa mig." "Min vän, förstår du nu, var skon klämmer! Tilltror du dig icke att stå för saken och svara för den inför behöriga personer, så håll också munnen! Vet du det åter, så vet det för dig själv och icke för en annan! Ty om du för det vidare, så står du som en lögnare, även om det är sant, alldenstund du icke kan bevisa det, och du handlar dessutom som en usling, ty man skall icke taga ifrån någon hans goda namn och rykte, om han icke redan förlorat det genom laga dom." 

Falskt vittnesbörd kallas sålunda allt, som man icke vederbörligen kan bestyrka. Vad som därför icke genom tillräcklig bevisning är bekant skall ingen yppa eller utgiva för sanning. Korteligen, vad som är hemligt skall man låta förbliva hemligt eller och i hemlighet bestraffa, såsom vi skola höra. Om du därför träffar på en skvallrare, som utskriker och förtalar en annan, så sjung ut ordentligt för honom, så att han rodnar av blygsel. På så sätt skall mången veta hålla munnen, som eljest skulle bringa en stackars människa i ett vanrykte, varifrån hon svårligen åter kan befria sig. Ty heder och ära är lätt att förlora, men icke lätt att återvinna."

/Shadow


Dagen

Budorden, det tionde

"Du skall inte ha begärelse till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, inte heller till hans boskap, inte heller till något annat som tillhör din nästa."

                                                               Bild gjord av Nephele


Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte lockar ifrån vår nästa hans hustru eller någon som arbetar hos honom, utan påminner alla om att vara trogna och göra sin plikt.

(Ur Luthers lilla katekes)

/Nephele

Budorden, det nionde

"Du skall inte ha begärelse till din nästas hus."

                                 Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, bättre att sköta om sin egen plätt

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte med list försöker få vår nästas arv eller hus, eller under sken av lag och rätt tillägnar oss det, utan hjälper honom att behålla det, som tillhör honom.

(Ur Luthers lilla katekes)

/Nephele

Budorden, det åttonde

"Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa."

                                                Bild komponerad av Nephele

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.

(Ur Luthers lilla katekes)

Det finns ingenting som heter "vit lögn". Antingen är det sanning eller lögn, det man säger.

Man är ärlig eller oärlig, gråzoner finns inte även om där kan finnas otaliga bevekelsegrunder till varför man inte väljer att berätta den nakna ocensurerade sanningen, alltid, när man ändå ska tala.

Detta är ett av de bud som är enklast att bryta emot, inte minst för att vi människor är så uppfinningsrika med att hitta rationaliserande ursäkter. Här kan också nämnas något av det mest destruktiva vi kan göra mot varandra, som i sig i förstone verkar harmlöst nog men på sikt kan skada en medmänniska mycket illa. Det är skvaller. Det finns ingenting som är så svårt att få bort, som stämpeln skvaller kan ge. Oavsett om det är sanning eller förmodad sanning är det förkastligt att tala annat än väl bakom ryggen på sin nästa.

En "liten minilögn eller extra "pålägg"", vad är det i det långa loppet, visst är det lätt att tänka så..?

Men Gud säger: Du Skall Inte Ljuga

/Nephele

Evangelium och buden

"Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud." (Joh. 14:15).

Hur får man denna kärlek?

Så fördärvat är människans hjärta, att det inte kan älska, förrän det erfarit någon välgärning. När Gud därför under gammaltestamentlig tid umgicks med människorna, så älskade de honom inte. Då tänkte Gud: Jag måste umgås så vänligt med dem, att de börjar älska mig. Då tog han sin älskade Son, skickade honom ned till vår syndiga jord, till vår synd och vårt elände och utgöt sin barmhärtighet ända till botten. Nu är allt vad han har vårt. Han är vår käre Fader och överser så med vår svaghet, att vi tvingas att vända hela vårt hjärta och vår kärlek till Gud och handla med vår nästa så, som Gud gjort med oss.

På detta sätt håller vi då Guds bud av hjärtat, med håg och lust. Vi har då inga andra gudar. Vi åkallar hans namn och prisar endast det. Vi låter Gud råda, han får ge vad han vill så är vi stilla. Därmed håller vi då den förra tavlans bud. Sedan är vi även vänliga och ödmjuka mot var man, ärar fader och moder, tjänar nästan med lust och kärlek och tänker så: Jag vill göra mot min nästa så, som Gud gjort med mig."

(Martin Luther. Ur "Resekost, betraktelser för var dag i året", 8 nov). 

Budorden, det sjunde

"Du skall inte stjäla"

                                                         Bild komponerad av Nephele

                                                
Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte tar vår nästas pengar eller ägodelar, eller tillägnar oss dem genom ett oärligt handlande, utan hjälper honom så att hans ägodelar och affärer befrämjas och beskyddas.

(Ur Luthers lilla katekes)

/Nephele

Budorden, det sjätte

"Du skall inte begå äktenskapsbrott."

                                                                Bild av Nephele

                   
Vi skall frukta och älska Gud, så att vi lever rent och hedersamt i ord och gärningar, och att man och hustru älskar och hedrar varandra.

(Ur Luthers lilla katekes)

Att visa trohet i äktenskapet är ett av dess absoluta grundvalar. Det är ett bud från Gud såväl som det är en avgörande fråga om tillit mellan de äkta makarna. Att begå otrohet behöver inte vara en fysisk handling, det kan ske i hjärtat redan. Att se på någon annan på det sätt man endast borde se på sin blivande hälft, är otrohet.

/Nephele

Budorden, det femte

"Du skall inte dräpa."

                                                       Bild av Nephele

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte skadar vår nästa till hans liv utan bistår och hjälper honom i all nöd.

(Ur Luther lilla katekes)

                

Budorden, det fjärde

"Hedra din far och mor."

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar våra föräldrar och överordnade eller retar dem till vrede, utan hedrar dem, tjänar dem, lyder dem, älskar och uppskattar dem.

(Ur Luthers lilla katekes)

/Nephele

Budorden, det tredje

"Tänk på vilodagen, så att du helgar den."

                                                      Bild av Nephele

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan håller det heligt, gärna hör och lär det.

(Ur Luthers lilla katekes)

Att avsätta tid för Gud är viktigt. Genom att regelbundet ta del av Ordet, läsa ur Bibeln, så tankar man ständigt på med näring. Särskilt för den som är stressad, kan det vara nödvändigt att medvetet planera in tid som enbart ägnas åt detta. Det kan betyda att man går i kyrkan, om man har en församling som man är hemma i. Eller att man som sagt läser ur Bibeln, kanske tillsammans med familjen. Pratar om den text man valt, vad den säger. Viktigt är det också att ta sig tid att be.

Att hålla sig nära Gud är det säkraste sättet att undvika "distansförhållande". Mellan Gud och människa, är ett sådant mycket riskfyllt och kan leda till skilsmässa, dvs att man förlorar sin tro.

/Nephele 

Varför ska man predika lagen? del 3

Det finns människor som tänker att eftersom Jesus är Frälsningen så behöver vi endast tala om Jesus och inte predika lagen. De tänker att eftersom vi som troende är fria från lagen så behöver vi inte höra någon lag. Det är en märklig inställning, med tanke på att Jesus och apostlarna ger så många exempel på att de predikade lagen. De lärde också att en kristen skall förmana sin broder som felar (Matt 18; 1 Kor kap 5 etc). 
Inom teologiskt språkbruk kallas denna lära eller inställning för antinomism. Ordet kommer från grekiskans αντι som betyder "emot" och νομος som betyder "lag". Under reformationstiden framfördes den hållningen främst av Johann Agricola (1494-1566). Luther predikade emot Agricolas undervisning. I de lutherska bekännelseskrifterna fick ämnet rubriken "lagens tredje bruk". 

Jag citerar här ur Konkordieformeln ur kapitlet om "lagens tredje bruk", eftersom den sammanfattar så bra varför lagen behöver predikas, inte bara för otroende hedningar, utan också för de kristna:

"Lagen har av tre orsaker givits åt människorna, nämligen för det första för att bevara en yttre ordning gent emot den råa och ouppfostrade hopen, för det andra för att föra människorna till kännedom om sin synd och för det tredje för att giva dem, som blivit pånyttfödda, men vilka köttet ännu vidlåder, en säker regel, efter vilken de skola ställa och rätta sina liv."

Längre fram står det 

"Vi tro, lära och bekänna, att ehuru de rätt troende och till Gud omvända människorna äro genom Kristus befriade från lagens förbannelse och tvång, de dock icke därför är utan lag, utan de äro frälsta av Guds Son, för att de skola öva sig i lagen dag och natt, Psalt. 119. Så levde icke våra stamföräldrar före fallet utan lag, ty Guds lag var skriven i deras hjärtan, då de voro skapade till Guds avbild.3] 2. Vi tro, lära och bekänna, att lagens predikan bör med kraft drivas icke blott bland de icke troende och obotfärdiga, utan även bland de rätt troende och verkligen omvända, de pånyttfödda och genom tron rättfärdiggjorda.
Ty ehuru de äro pånyttfödda och förnyade i sitt sinnes ande är denna pånyttfödelse och förnyelse likväl i detta livet icke fullkomlig, utan blott påbörjad, och de troende stå med sitt sinnes ande i ständig strid mot köttet, d.v.s. mot den fördärvade naturen, som vidlåder oss ända till döden. För denne gamle Adams skull, vilken ännu sitter kvar i människornas förstånd, vilja och alla krafter, är det – för att de icke av någon mänsklig religiös drift skola företaga sig godtyckliga och självvalda fromhetsövningar – synnerligen av nöden, att Herrens lag ständigt förelyser dem, ävensom att den gamle Adam icke brukar sin egen vilja, utan tvingas mot sin egen vilja genom lagens förmaning och hotelser och med straff och plågor att följa Anden och giva sig under dess lydnad, 1 Kor. 9; Rom. 6; Gal. 6; Psalt. 119; Hebr. 13."

Konkordieformeln betonar alltså att lagen eller Guds bud verkligen skall predikas och användas vid förmaning, men den lär inte att människan blir rättfärdiggjord genom att hålla lagen, utan endast av nåd, och den gör en åtskillnad mellan trons frukter och lydnad för buden utan tron.

"Skillnaden, vad beträffar lydnaden för lagen, föreligger endast hos människorna. Den människa, som ännu icke är pånyttfödd (liksom den pånyttfödde till sin köttsliga sida), gör endast av tvång och motvilligt, vad lagen kräver av henne. Den troende människan åter gör, i den mån hon är pånyttfödd, utan tvång och med villig håg det, som intet lagens hot någonsin kan framtvinga hos henne."

Rekommenderad läsning: [länk] [länk].

Om Guds bud inte predikas finns stor risk att de ersätt med människors stadgar och bud, liksom fallet var på Jesu tid, eller att människor blir laglösa och struntar i Guds bud, vilket är fallet i vår tid. 

Det är också stor fara att om man inte predikar Guds bud i kyrkan så börjar till slut köttet eller den gamle Adam att använda sig av evangelium, och hävda att han inte behöver omvända sig från synder eller handla efter Guds vilja, eftersom vi är fria genom Kristus. Det finns då en risk att kyrkan utvecklar en slags "allergi" mot Guds bud, så att man säger "Nej, vi vill bara höra evangelium. Predikas lagen så blir vi lagiska". Det är ett helt felaktigt tänkesätt. Guds bud gör inte att människor blir fariseer, om lagen används rätt, så att man ångrar synder, inser att man är förlorad utan Kristus, och vet vilka gärningar Gud vill ha av oss som är frälsta av nåd. Människor blir inte fariseer av RÄTT lära, utan av felaktig undervisning och människors bud, precis som på Jesus tid. 

 /Shadow

Budorden, det andra

"Du skall inte missbruka Herrens din Guds namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar hans namn."

                                                     Bild av Nephele

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förbannar eller svär vid hans namn eller använder det till vidskepelse, lögn och bedrägeri, utan åkallar det i all nöd, ber, tackar och lovar.

(Ur Luthers lilla katekes)


Några exempel på hur man kan missbruka Guds namn: svordomar, eder: "Men vad i herrans namn sysslar du med!" , "Men för Guds skull, lägg av med det där!", i USA skulle ett vanligt exempel kunna vara: "Fucking Christ".
Att lova eller svära i Guds namn: "Jag svär vid Gud att det är sant!!" eller "Må jag falla ner död i Guds namn om det jag säger nu är lögn".

Men det allra värsta exemplet på hur man kan missbruka Guds namn, är när man gör det för att försvara en falsk lära, en "biblisk sanning" som inte alls är biblisk, utan konstruerad av människor. Att använda Guds namn för att ge detta legitimitet, är en allvarlig synd. 
Det är detsamma som att ljuga i Hans namn och förleda andra till fel lära. Och Gud förkastar ALL lögn, Han är Sanningens ljus. Han ser inte heller med blida ögon på den som leder andra törstande själar fel.

/Nephele

Varför ska man predika lagen? del 2

Jesus sade till fariseerna: "Rätt profeterade Jesaja om er, ni hycklare. Hos honom står det skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människobud. Ni upphäver Guds bud och håller er till människors stadgar." (Mark 7:6-8).

Varför sa han så? Jo, för fariseerna på flera punkter hade ersatt Guds rätta bud med sina egna mänskliga stadgar. Jesus ger ett exempel på detta: "Mose har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller sin mor skall straffas med döden. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig ger jag i stället som 'korban', som offergåva, då tillåter ni honom inte längre att göra något för sin far eller mor." (vers 10-12).

Jesus poängterar att de upphävt Guds bud och ersatt det med människors bud på många punkter. "Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni." (vers 13). I NT nämns flera gånger "de äldstes stadgar" (Matt 15:2; Mark 7:3; Mark 7:5). Det var en muntlig undervisning som fariseerna var noga med och som långt senare skrevs ned och utgör kärnan i judendomens bok med rabbinsk undervisning (Talmud). I NT finner vi många exempel på fariseernas felaktiga undervisning, t.ex. sättet de undervisade om sabbatsbudet. Jesus och apostlarna undervisade dock inga människobud utan undervisade utifrån Guds bud, sammanfattade i tio Guds bud. Genom den kristna missionen spred sig sedan Guds bud över hednavärlden som levde i okunskapens mörker.

Men efter århundraden av andligt och kyrkligt förfall så kom man allt mer bort ifrån Guds ords undervisning och började på nytt lära människobud. På reformationstiden (1500-talet) så hade kyrkan mängder av bud, både om vad man inte får göra, och saker som man bör göra, som inte har någon förankring alls i Guds ord. På Martin Luthers tid lärde påvekyrkan att goda gärningar kan bestå i saker som att läsa Ave Maria, att gå i kloster, avlägga celibatlöften, bege sig ut på pilgrimsfärder, betala avlat. Präster förbjöds att gifta sig, människor skulle lyda påvekyrkans ledarskap osv. Än en gång måste mänskligheten återföras till Guds ords undervisning och till Guds bud. Trots att Martin Luther är en av de mest evangeliska predikanter som historien skådat, så är det få inom kyrkohistorien som predikat Guds bud så klart och tydligt som han och hans samtida själsfränder. När Luther såg hur svag kunskapen var av det grundläggande, såsom läran om Jesus och frälsningen, om tio Guds bud osv, gav han ut lilla och stora katekesen, där bland annat tio Guds bud förklaras på ett enkelt sätt.

Under 1800-talet uppstod på nytt många människobud. Laestadianerna och pietisterna lärde flera bud som skriften inte tar upp. Man gick till överdrifter på flera punkter, människor fick inte dricka över huvud taget, inte lyssna på viss typ av musik, man fick inte klä sig hur som helst, och man fick inte inreda hemmen hur som helst. En "syndakatalog" växte fram med stränga fast ytliga bud.

Idag lever vi i en laglöshetens tid, då människor har liten eller obefintlig kunskap om vad Gud lär i sitt ord. Guds ord upphävs på nytt och ersätt med mänskliga spekulationer om Guds vilja. Utomäktenskaplig sex, homosexualitet och andra synder försvaras. Man gör en mänsklig tolkning av vad kärlek är som inte har någon koppling till Bibelns beskrivning av kärlek m m.

På nytt behöver Guds bud predikas. Därför finner vi det angeläget att gå igenom tio Guds bud.

/Shadow

Budorden, det första

Jag tänkte förklara de tio budorden, som Gud gav Moses.

Dessa är själva grundstommen i Guds Lag, och Bibeln skriver såhär om överlämnandet av dem:

2 Mos 24:12

"HERREN sade till Mose: "Stig upp till mig på berget och bli kvar där, så skall jag ge dig stentavlorna med lagen och budorden som jag har skrivit till undervisning för dem"

Vilka var budorden, och vad betyder dem?

Det första, lyder:

"Jag är Herren, din Gud. Du skall inte ha andra gudar."

                                                      Bild av Nephele

Vi skall frukta och älska Gud mer än något annat och i allt förtrösta på honom.
   

(Ur Luthers lilla katekes)

Vi ska inte ha avgudar. Det innebär inte endast att man vänder sig till andra religioner, andra gudar. I detta bud finns också uppmaningen att Gud alltid ska vara nummer ett för oss, ingenting annat får ha större betydelse eller auktoritet i våra liv. 

/Nephele