Evangeliets segertåg

"FreeLance", digitalt konstverk av Christian Bravery.

"Och jag såg när Lammet bröt det första av de sju sigillen, och jag hörde ett av de fyra väsendena säga med en röst som åskan: 'Kom!' Jag såg, och se: en vit häst, och han som satt på den hade en båge. Åt honom gavs en segerkrans, och han drog ut som segerherre, för att segra." (Upp 6:1-2).

På ön Patmos fick Johannes se de syner vi har nedtecknade i Uppenbarelseboken. Bland dessa finns bland annat de sju sigillen som bryts en efter en. Ni känner kanske till Ingemar Bergmans film "Det sjunde inseglet" (1957). Insegel är ett annat och äldre ord för sigill. Sigillen var en slags underteckning av viktiga dokument. Ett konungsligt skriftligt dokument i bokrulle förseglades och märktes med ett avtryck, ett sigill, som bekräftade vem avsändaren är. Sigillen måste avlägsnas eller brytas för att bokrullen skulle kunna öppnas och läsas. På det sättet var sigillen också bekräftelser på att innehållet inte hade öppnats och ändrats av någon annan. Johannes stod inför ett Guds dokument, Guds hemligheter, som var i Guds hand.

Bokrullen som Johannes fick se i sin syn var förseglad med sju sigill. Sigillens funktion var både att besegla och att bekräfta. Successivt får Johannes se Guds sanningar öppnas när sigillen bryts. Och när de öppnas är de liksom fördolda och svåra att förstå och ta till sig om man inte läser igenom hela Bibeln och lär känna dess språkbruk och bilder. Lammet som bryter sigillen är Jesus själv, som inledningsvis presenterat sig för den förskräckte Johannes och upprättat honom (Upp 1:10-19) och som står bakom hela Uppenbarelsebokens innehåll (Upp 1:1). Lammet står inför Guds tron som ser ut att vara slaktat (Upp 5:1-7). När lamm slaktades skars de i halsen. Eftersom Lammet "ser ut" som om lammet blivit slaktat (Upp 5:7) förstår vi att lammet är fullt levande, men visar märkena av vad de genomgått. Jesus har dött och uppstått från de döda. Jesus är, säger Johannes Döparen, "Guds lamm, som tar bort världens synd" (Joh 1:29). Johannes fick veta att endast Lammet är värdigt att bryta de sju sigillen.

"Och Lammet gick fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen. Och när det tog bokrullen, föll de fyra väsendena och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. De hade var och en sin harpa och skålar av guld, fulla av rökelse, som är de heligas böner. Och de sjöng en ny sång: 'Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden." (Upp 5:7-10).

I Uppenbarelseboken upprepas saker på många olika sätt. Det är mycket som återkommer i nya bilder. Talet sju återkommer i många former. Även domedagen beskrivs flera gånger. De som förkunnade att endast Lammet är värdigt att öppna boken sjöng en ny sång. I GT betecknar "en ny sång" evangelium.

När det första sigillet bryts så är det också en slags upprepning med ny bild. Johannes fick se en ryttare som drog ut för att segra. Det betecknar enligt många bibelkommentarer, och med stor sannolikhet, att evangelium, budskapet om frälsningen, går ut i världen. 

Detta har också skett och det sker än idag. Evangelium är det glada budskapet om den försoning som Gud har skänkt världen genom sin Son. Det handlar inte om någon slags abstrakt filosofi eller något teoretiskt. Det är, enligt Guds ord, ett objektivt faktum, och historiskt förankrat i Jesu person, liv och gärning, för omkring 2000 år sedan.

"Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (2 Kor 5:19-21).

Vi får inte glömma att åtskilja kärnan eller verkligheten från skalet, platsen och verktygen. Det finns ateister och andra som är kritiska till kristendomen därför att de är kritiska till missbruk som skett inom den yttre kyrkan i Guds namn. De kan t.ex. vara kritiska mot inkvisitionen, häxbränningarna, korstågen, den romersk katolska kyrkans makt och missbruk genom historien, påvarnas agerande, sexuella övergrepp inom katolska kyrkan osv. Och på en sådan grund ställer de sig kritiska till själva kärnan, den kristna tron. Men samma kritik hade ju de flesta av reformatorerna. Och visade inte Gud genom sina profeter hur kritisk han var mot de religiösa ledarna i Israel när de avföll i otro? Gud själv gör alltså en åtskillnad mellan sin kyrka och de synliga religiösa gemenskaperna.

"Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma svarade han dem: 'Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er." (Luk 17:20-21).

Vi måste göra en åtskillnad mellan å ena sidan Guds rikes utbredning och å andra sidan yttre riken, samfund och rörelser. De två kan sammanfalla, och de två kan vara åtskiljda. En kyrka kan vara biblisk och en kyrka kan avfalla från Guds ords undervisning. Förföljdes inte profeterna både av ogudaktiga och religiösa? Förföljdes inte Jesus och apostlarna av både hedningar och religiösa? Kom inte reformationen som en reaktion mot kyrkans förfall och missbruk? Kom inte väckelserörelserna under en tid då de yttre kyrkorna stelnat, frusit till och avfallit genom bibelkritik, liberalteologi och världslighet?

Jesu rike är oberoende av de riken vi finner på jorden. Men han använder dem för att hans frälsande budskap skall förkunnas överallt till dess han kommer tillbaka (Matt 24:14) då han skall hämta sitt folk som kommit till tro på honom. Guds rike utbreds både där Guds ord predikas rent och klart, så som det bör predikas, och där falska läror och människobud är uppblandade med bibliska sanningar. Men hur otryggt och skadligt är det inte för fattiga syndare att lyssna till förkunnelsen där synden inte förmanas och där evangelium inte predikas rent och klart! Paulus lärde inte "Vi är befriade från synden, så nu skall vi leva i synden", utan han lärde att vi är befriade från synden för att leva i helgelse. Paulus lärde inte "Vi är befriade från synden, men nu måste du först göra det och det för att bli delaktig i frälsningen." Tron skall endast fästa sig vid Jesus Kristus och det Gud har gjort för oss genom honom. Men många lär ett begränsat evangelium där himlens portar bara öppnas för en kort stund för att sedan tillslutas mitt framför näsan. Kommer inte sådant av att människor inte vill ära Gud fullt ut utan också sig själva, på de mest förfinade sätt. "Jag avgjorde mig för Gud". "Jag lydde Gud". "Jag öppnade mig för Gud". Paulus lär istället att Gud kommer först, och i Guds kraft, inte vår, kommer helgelsen. Helgelsen är endast en frukt, ett resultat, av frälsningen. Helgelsen är inte en förutsättning.

Den kristna kyrkans budskap skall inte anpassas efter samtiden och världen. Guds sanningar skall inte krökas och bändas och anpassas efter vad denna världen önskar höra. Sådant behagar inte Gud. "Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. " (Rom 12:2).

Kyrkan skall uppbyggas på profeternas och apostlarnas grund, dvs på Bibeln, där hörnstenen är Jesus Kristus själv (Ef 2:20). Hörnstenen är i bibliskt språkbruk bilden för en avgörande sten i husbyggnaden. Hörnstenen i det kristna budskapet är försoningen i Jesus Kristus. Det är ett gott och trösterikt budskap som har gått ut i världen! Genom budskapet om frälsningen i Honom befrias vi från djävulens makt, vår egen svaghet och synd, och världens inflytande. Anklagelserna i samvetet förlorar sin makt. Djävulen måste ge vika. Vi kan helt enkelt erkänna "Ja, jag är en syndare, en mycket stor syndare. Kristus har kommit till världen för att frälsa sådana som mig".


I detta segertåg är det inte någon av oss som har huvudrollen. Det är Guds eget segertåg. Det är en juridisk proklamation om att någon annan, dvs Jesus Kristus, har burit vårt straff, och skänkt oss sin egen helighet och värdighet, så att djävulen inte längre kan anklaga oss, trots att vi är syndare som så ofta faller och felar. Genom den trösten, genom tron, får vi också kraft till ett nytt liv i helgelse. Då lever Kristus i oss. Som aposteln Paulus skriver i Efesierbrevet:

"Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam. Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla." (Ef 1:17-23).

Vem är huvudpersonen i din film, ditt liv? Lever Gud i dig? Enligt Bibeln har han dött för dig, friköpt dig, för att du inte längre skall leva för dig själv, utan för Honom. Förstå detta rätt. Det är inte en fråga om prestation, utan en fråga om nåd. Paulus, som förföljde den kristna kyrkan, skriver: "nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig" (Gal 2:20), och på ett annat ställe "lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud."(Ef 5:2), och på ett annat ställe: "Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar." (Tit 2:14). Den "ivern" att göra goda gärningar, kan ingen människa prestera. Den kommer av sig själv, när vi förlitar oss på Guds kärlek i Kristus och inget annat, så att Gud blir huvudpersonen i våra liv, ja, den som lever genom oss. Den ivern är ett Guds verk, en Guds gärning, i oss, och den har alltid formen av kärlek, precis som den hade hos Paulus, han som först förföljde kyrkan och sedan tjänade och vårdade den med stor uthållighet och omsorg.

Vem kan lägga till eller dra ifrån något till Guds frälsning? Det går inte. Affären, köpet, är redan avklarat: "Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!" (1 Kor 6:20). "Ni har blivit köpta och priset är betalt. Var inte slavar under människor." (1 Kor 7:23).

Vi bör söka oss dit där detta förkunnas, och inte söka upprätta ett oheligt konsensus med världen och människobuden (2 Kor 6:15).

/Göran

Vad uppenbarar Uppenbarelseboken? (2 av 2)

Klicka här för att gå tillbaka till del 1.

Philippe-Jacques de Loutherbourg (1740-1812), "Ängeln binder satan"

Tolkningen av de tusen åren mm i kapitel 20
Den sjätte synen slutar med domedagen och Jesu slutliga seger över fienderna. Den sjunde och sista synen (20:1-22:5) tar oss tillbaka till början av den nytestamentliga tiden. Johannes såg ”en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden” (20:1). Detta identifierar ängeln som Jesus. Jesus hade ju redan sagt till Johannes: ”Jag har nycklarna till döden och helvetet” (1:18). Den stora kedjan i Jesu hand symboliserar hans makt att koppla och binda Satan.
    Jesus ”band honom för tusen år” (20:2). Dessa ”tusen år” har misshandlats mer än något annat uttryck i Bibeln. Hur kan vi vara säkra på att dessa ”tusen år” inte ska förstås bokstavligt utan bildligt som en metafor? För det första: varje fras i vers 1-2 innehåller bildspråk och Johannes befinner sig mitt i en syn. Han avbildar Jesus som en ängel och introducerar Satan som en drake. Han talar om helvetet som en djup grop (”avgrunden”), och fastän en avgrund inte har något lock ser Johannes Jesus med en nyckel och att han stänger till och förseglar avgrunden. Satan är en ond ande som inte kan bindas med fysiska kedjor. Ändå ser Johannes hur Jesus binder Satan med en stor kedja. Att uppfatta de tusen åren i slutet av vers 2 bokstavligt gör våld på det framställningssätt som Jesus här använder sig av genom Johannes.
    För det andra: Om det råder någon tvekan om vad ett bibelavsnitt betyder, låter en troende Bibeln vara sin egen tolk. Är man osäker på betydelsen av de tusen åren i detta avsnitt som är fullt av bilder och metaforer, måste vi gå till Jesu bokstavliga beskrivningar av de yttersta dagarna i evangelierna. Vår Herres tydliga ord där talar emot ett tillstånd av kristen dominans och universell fred i tusen år i bokstavlig mening. I evangelierna går Jesus emot föreställningen att det skulle bli fred på jorden och att de troende skulle utgöra en politisk styrelse. Han förutsade motsatsen i mycket bokstavliga termer: de yttersta dagarna ska karakteriseras av ”stridslarm och rykten om krig... Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike” (Matt 24:6,7). De kristna ska inte regera världen, tvärtom kommer man att ”utlämna er till att misshandlas och dödas” (Matt 24:9). I motsats till massomvändelser sa Jesus att ”många falska profeter ska träda fram och bedra många” och ”kärleken kommer att svalna hos
de flesta” (Matt 24:11,12).
    Resten av Bibeln utesluter också ett bokstavligt tusenårigt fridsrike på jorden. Paulus skriver: ”Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som ska föda, och de slipper inte undan” (1 Tess 5:1-3).
    Vad menas då med de tusen åren i 20:2? Eftersom de börjar med att Jesus binder Satan (v 2) och slutar med att Satan släpps lös för en kort tid (v 3), symboliserar de tusen åren den nytestamentliga tiden. Den nytestamentliga tiden började med Kristi ankomst. Johannes skriver: ”Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh 3:8). ”Denna världens furste är nu dömd”, säger Jesus (Joh 16:11). Genom sin död och uppståndelse har Jesus ”avväpnat väldena och makterna”, skriver Paulus (Kol 2:15). Bindandet av Satan – begränsningen av hans förmåga att skada Guds folk – utmärker början av de tusen åren, början av den nytestamentliga tiden.
    ”Tusen” var namnet på det största talet i grekisk vokabulär. Det representerade en tidslängd vars slut man inte kunde fastställa. I 20:3 symboliserar ”tusen” den nytestamentliga tiden av obestämd längd då Satan hålls bunden. 
    Vid världens begynnelse begränsade Gud de onda änglarnas aktivitet när han drev ut dem från himlen. Judas skriver: ”Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom” (Jud 6). Berättelsen om Job visar hur Gud redan i gamla förbundet satte en gräns för Satans makt.
    Förseglandet av avgrunden i 20:3 är Jesu verk. Det vittnar om den inskränkning av Satans makt och aktivitet som Jesu seger på Golgata innebar. Jesus uppfyllde profetian i 1 Mos 3:15 om att krossa den gamle ormens huvud. Men varken Satans bindande vid världens begynnelse eller hans bindande under den nytestamentliga tiden begränsar fullständigt djävulens aktivitet. Det framgår klart av Bibelns många varningar om Satans slughet. Kedjan och den djupa gropen tjänar som ett koppel som håller tillbaka Satan när han attackerar Guds församling.
    Nära slutet av den nytestamentliga tiden ska Satan släppas lös för en kort tid (20:3). Denna relativt korta tid avser en period med stor nöd för de troende. Under dessa sista dagar ska ”många falska profeter träda fram och bedra många” och ”kärleken svalna hos de flesta” (Matt 24:11,12). Jesus sa: ”Om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas” (Matt 24:22).
    I 20:4-6 dras Johannes blick till troner i himlen ”och de som satt på dem”, nämligen de heliga och martyrerna. Med dessa avses troende som ”inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen” (v 4). I en tidigare syn identifierade Johannes dem som tillbad vilddjuret som de icke-troende, ”alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet” (13:8). De som har vilddjurets märke på pannan eller handen är de som samarbetat med världsliga makter mot Lammet (13:11-18). 
    I 20:4 skriver Johannes: ”Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma.” De som sitter på dessa domarsäten representerar dem som dött i tron under den nytestamentliga tiden. Johannes första läsare hade utan tvekan sett och hört om kristna trossyskon som hade förföljts och dödats för sin tros skull. De ”hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord” (v 4). 
    Johannes skriver att han såg ”deras själar som hade halshuggits” (20:4). Han såg själarna av avlidna troende, eftersom deras kroppar inte skulle uppväckas till liv och i förhärligad form återförenas med deras själar förrän på den yttersta dagen.
    Slutet av vers 4 översätter många översättningar så här: ”De fick liv igen och var kungar med Kristus i tusen år” (så står det i Bibel 2000). Men Johannes skriver inte ”de fick liv igen” utan bara ”de levde och regerade med Kristus i tusen år”. De troendes själar behöver inte få liv igen, eftersom de aldrig verkligen dött. Jesus lovade Marta: ”Var och en som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö” (Joh 11:26). Och han försäkrade rövaren på korset: ”I dag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43). De som dör med Kristus börjar omedelbart regera med honom i himlen. Detta regerande inkluderar att döma de onda änglarna och de otroende. Paulus skrev till de troende i Korint: ”Vet ni inte att de heliga ska döma världen? ... Vet ni inte att vi ska döma änglar?” (1 Kor 6:2,3). Dömandet i vers 4 syftar varken på domedagen eller de troendes regerande i evigheten efter domedagen. Detta dömande börjar det ögonblick våra själar tas till himlen. Troende fortsätter att leva och regera med Kristus när deras själar lämnar sina kroppar.
    De otroende kallar Johannes ”de andra döda” (20:5). De ”levde inte förrän de tusen åren hade gått” (v 5). De som dör utan Kristus är döda (skilda från Gud) både till kropp och själ fram till domedagen. För de troende börjar livet med Kristus och regerandet med honom när vi kommer till tro. Omvändelsen är en uppståndelse från andlig död. När vi kom till tro ”uppväckte Gud oss med Kristus och satte oss med honom i den himmelska världen”, skriver Paulus (Ef 2:6). 
    I slutet av vers 5 talar Johannes om ”den första uppståndelsen”. Eftersom Johannes bara såg de troendes själar i himlen, kan denna första uppståndelse inte betyda de troendes kroppsliga uppståndelse. Här avses de troendes uppståndelse från andlig död genom omvändelsen. Jesus talar om denna andliga uppståndelse med följande ord: ”Amen, amen, jag säger er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör den ska få liv” (Joh 5:25).
    De som har uppstått till tro på Jesus är ”saliga och heliga” (20:6). ”Över dem har den andra döden inte någon makt.” Den första döden ärden andliga död som vi till följd av syndafallet föds till. Paulus skriver: ”Ni var döda genom era överträdelser och synder” (Ef 2:1). Den första uppståndelsen är omvändelsen. Den andra döden är vad de otroende möter när de dör. Fysisk död utan tro slutar i evig död, evig skilsmässa från Gud. Den andra döden har ingen makt över de troende. De går från ett liv och ett regerande med Kristus i den här världen till ett liv och ett regerande med Kristus på troner i himlen.
    All död innebär separation. 1) Andlig död eller otro skiljer själen från Gud även när kroppen lever på jorden. 2) Fysisk eller lekamlig död skiljer själen från kroppen. 3) Evig död är själens och kroppens eviga skilsmässa från Gud, den eviga förtappelsen, ”eldsjön”, ”den andra döden” (20:14).
    Den tusenårsperiod som började i 20:1 slutar i 20:7. I vers 3 berättade Johannes hur den nytestamentliga tiden skulle sluta. Draken skulle ”släppas lös för en kort tid”. Nu får vi detaljerna: ”Satan ska släppas ut ur sitt fängelse och han ska gå ut för att bedra folken” (20:7,8). Detta är de sista förskräckliga dagarna för jorden. Paulus beskriver resultatet av Satans lössläppande i sitt andra brev till Timoteus:  
    Det ska du veta att i de sista dagarna ska det komma svåra tider. Mäniskorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De ska älska njutning i stället för Gud (2 Tim 3:1-4).
    Bedrägeri är Satans verktyg. ”När han talar lögn”, sa Jesus, ”talar han av sitt eget, för han är en lögnare, ja, lögnens fader” (Joh 8:44). Han bedrog Eva och Adam i begynnelsen och han ska ljuga för folken vid tidens slut. Uttrycket ”vid jordens fyra hörn” (20:8) betonar Satans universella inflytande. Johannes lånar ”Gog och Magog” från Hesekiel för att beskriva alla härskare och folk som står emot Guds folk.
    Johannes beskrivning av den sista tiden då Satans släppts lös passar in på den tid som vi nu lever i. Men för de troende som lever i tider av avfall och nöd ger han rik tröst. Han säger att Satans inflytande mot slutet av den nytestamentliga tiden ska vara bara ”en kort tid” (20:3). Han beskriver Guds av fiender omringade folk som ”den älskade staden” (20:9). Och just när Satans styrkor tycks vinna sin slutliga seger, griper Gud in med sin slutliga befrielse (20:9). Eld är medlet för Guds vrede mot sina fiender. ”Djävulen som hade bedragit dem kastades i sjön av eld och svavel, där också vilddjuret och den falske profeten är” (20:10). Också denna hemska scen ger tröst åt alla troende. Johannes ser den slutliga undergången för Satan och kyrkans fiender som ett fullbordat faktum. Han skildrar det med verben i förfluten tid som om det redan hade skett.
    Vi får också tröst från kontrasten mellan händelserna i slutet av kapitel 20 och beskrivningen av himlen och den eviga saligheten i kapitel 21:1-22:5. ”Jag såg en ny himmel och en nu jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit” (21:1). ”Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta” (21:4)

Vad uppenbarar Uppenbarelseboken? (1 av 2)

En färglagd version av Gustave Dorés "Johannes på Patmos"

Nedanstående artikel av Seth Erlandsson är hämtad från Tidskriften Biblicum, nr 1, 2006. 

Denna artikel bygger i stor utsträckning på Wayne Muellers bibelkommentar till Uppenbarelseboken (Revelation, The People’s Bible, Northwestern Publishing House, Milwaukee, Wisconsin 1996, 229 sid.). En annan bok att rekommendera är Revelation av Siegbert W. Becker (samma förlag 1985, 371 sid.).

Låt mig inleda med några korta påpekanden om Uppenbarelse-bokens syfte och karaktär:

1. Uppenbarelseboken vill ge den lidande kyrkan, dvs de kristna här i världen, en ny försäkran om Jesu slutliga seger.
2. Uppenbarelseboken använder i stor utsträckning ett rikt bildspråk för att uppenbara vilken framtid Guds folk har.
3. Uppenbarelsebokens bildspråk ingår i sju syner. Jesus låter aposteln Johannes se dessa syner för att undervisa om den nytestamentliga tiden, världens slut, domedagen och evigheten.
4. Uttrycksformerna i Uppenbarelseboken liknar det djärva bildspråk som används av Hesekiel, Daniel, Sakarja och andra profeter i GT.

Tolkningsprinciper vid studiet av Uppenbarelseboken

1. Hela Bibeln är Guds ord. Därför är alla dess delar i överensstämmelse med varandra. Vi kan alltså utgå ifrån att Uppenbarelseboken inte vill komma med läror som är främmande för resten av Bibeln.
2. Eftersom Bibeln är Guds ord tar vi vad den säger ordagrant. Ibland talar Gud till oss rakt på sak utan målande mskrivningar, ibland använder han bilder och symboler. Att låta Gud tala för sig själv innebär att låta Bibeln avgöra när den talar till oss rakt på sak utan omskrivningar och när den använder symboler och bildspråk. Många feltolkningar av Uppenbarelseboken beror på att man bryter mot denna regel. Vi måste därför noggrant ge akt på de inledningar som föregår varje syn och vars tolkning vi undrar över. Dessa inledande ord talar om för oss när Johannes talar rakt på sak och när han beskriver de syner som Anden har låtit honom se. Vi kommer att fördunkla Uppenbarelsebokens budskap om vi uppfattar Johannes bokstavligt menade ord som bildliga eller tillskriver hans bildspråk en bokstavlig innebörd.
3. Vi närmar oss Uppenbarelsebokens bildspråk på samma sätt som vi närmar oss symbolspråk i andra delar av Bibeln. Johannes syner liknar stora, färgstarka målningar. Liksom Jesu liknelser har varje bild ett centrum som vill förmedla en bestämd lärdom. Enskilda detaljer bidrar till den övergripande skönheten i en syn men får inte dra vår uppmärksamhet bort från huvudbudskapet. Precis som när vi studerar en av Jesu liknelser försöker vi finna huvudpoängen i Johannes syner utan att tvinga fram en speciell innebörd i varje detalj.
4. Bibeln förser oss med sin egen förklaring av Uppenbarelsebokens livfulla bilder och metaforer. Bibelns klara ställen hjälper oss att förstå dem som är mindre klara för oss. Johannes förklarar många av sina bildliga uttryckssätt precis som Jesus ofta gjorde med sina liknelser. När Johannes inte omedelbart förklarar sina symboler, förklarar han dem längre fram i sin bok. Några bilder som inte förklaras i Uppenbarelseboken blir klara när vi jämför dem med liknande bilder i andra delar av Bibeln. Innebörden i några av Johannes bilder förblir dolda för oss. När vi inte förstår allt bildspråk i Uppenbarelseboken, får vi inte tvinga fram en betydelse som Bibeln inte ger stöd för.
5. Om vi låter Gud tala för sig själv, kommer hans ord att visa oss hur vi ska koppla samman den ena synen med den andra. Det sätt som Jesus talar till oss på i Uppenbarelseboken hindrar oss från att läsa de sju synerna som kapitel i en novell. Johannes skriver ofta ”efter detta” eller ”sedan”. Då menar han vanligtvis den tid som gått sedan han fick föregående syn. Bara synernas eget innehåll kan säga oss om det har förflutit någon tid från det som Johannes ser i en syn till vad han ser i nästa. Vi lägger märke till att flera syner avbildar samma tid i historien, bara från skilda synvinklar.
6. Uppenbarelseboken beskriver sluttiden före Jesu återkomst, dvs den tid som vi lever i nu. Johannes sju syner rör sig fram och tillbaka över den pågående striden mellan Kristus och Satan. Guds armé inkluderar Jesus, de heliga änglarna, de troende som redan avlidit och evangeliets trogna vittnen som ännu lever. Djävulens styrkor inkluderar Satan, hans onda änglar, de icke-troende, falska profeter och världsliga regeringar. Fastän alla synerna beskriver samma strid, avbildar de olika stridande och stridsarenor. De på varandra följande synerna visar att striden växer i intensitet. Den sista synen når sitt klimax med Satans slutliga nederlag och Jesu eviga seger.

Innebörden i Uppenbarelsebokens taluppgifter
Taluppgifter är en del av Jesu bildspråk i Uppenbarelseboken. Även om inte varje tal i denna bok är symboliskt, använder Jesus ofta siffror, inte för att ange ett faktiskt antal utan för att de representerar vissa andliga sanningar. För att lära sig talens innebörd bör man först se hur Jesus använder dem och sedan hur resten av Bibeln tillämpar dem. Vi får inte läsa in i symboliska tal något som motsäger vad Bibeln bokstavligt säger. Men när taluppgifter har en symbolisk innebörd som aktualiserar och betonar bibliska sanningar, berikar en rätt tolkning av taluppgifterna vår förståelse av synerna i sin helhet. Här följer en förteckning över tal som har en symbolisk betydelse i Uppenbarelseboken:
    Talet 3 är Guds tal.
    Talet 4 står för den skapade världen, jorden och alla människor.
    Talet 6 står för ondska, bedrägeri och ting som är ofullkomliga eller ofullständiga. Vilddjurets tal är 666 (13:18).
    Talet 7 är summan av Guds tal (3) och människans tal (4). Det står för Guds nådiga handlande med världen, Guds nådes-förbund. Exempel: De 7 andarna framför Guds tron (1:4, 4:5, 5:6), de 7 ljusstakarna, stjärnorna och församlingarna (kap 1-3), Uppenbarelsebokens 7 syner, bokrullenmed de 7 inseglen (5:1). Hälften av talet 7 eller detta tal mitt itu är 3½: 42 månader är 3½ år (11:2), 1260 dagar är 3½ år (11:3, 12:6), 3½ dagar är en halv vecka (11:9,11). 
    Talet 10 är talet för fullständigheten av en mängd som är bestämd och begränsad av Gud. Exempel: ”10 dagar” av lidande för medlemmarna av församlingen i Smyrna (2:10); 10 tusen x 10 tusen (5:11); 10 x 10 x 10 är tusen (20:2-7). Hälften av 10 är 5 (9:5,10). 
    Talet 12 är Guds tal (3) gånger människans tal (4), sålunda resultatet av Guds nådiga handlande bland människor, dvs Guds sanna folk eller kyrka: 24 äldste (12+12) representerar denna kyrka (4:4, 19:4), Israels 12 stammar (7:4-8, 21:12), de 144 000 utvalda (7:4, 14:1,3) = 12 x 12 x 10 x 10 x 10; 12 apostlar (21:14). Lägg också märke till det återkommande 12-talet i måtten för den heliga staden (21:12-21) och att livets träd mitt i Guds stad bär frukt 12 gånger per år, en gång per månad (22:2). 

Uppenbarelsebokens disposition
Boken har en inledning (1:1-11) och en avslutning (22:6-21). Däremellan kommer de sju synerna, uppenbarade av Jesus Kristus för Johannes för att han skulle skriva ner dem i en bokrulle:

• Den första synen och de sju breven (1:12-3:22).
• Den andra synen och bokrullen med de sju inseglen (4:1-7:17).
• Den tredje synen: de sju basunerna (8:1-11:19).
• Den fjärde synen (12:1-15:8) som i sin tur innehåller sju syner: draken och barnet (12:1-18), vilddjuret från havet (13:1-10), vilddjuret från jorden (13:11-18), de 144 000 tillsammans med Lammet (14:1-5), de tre änglarna (14:6-13), skörden (14:14-20), de sju änglarna med de sista sju plågorna (15:1-8).
• Den femte synen: de sista sju plågorna - Guds sju vredesskålar (16:1-21).
• Den sjätte synen: Kristus och Antikrist (17:1-19:21). 
• Den sjunde synen: den slutliga segern (20:1-22:5)

Gå vidare till del 2 av Vad uppenbarar Uppenbarelseboken?

Om Bibeln auktoritet och klarhet

(Ur "En sammanfattning av den kristna läran", E. Koehler).

Bibelns auktoritet.
  Bibelns auktoritet beror på att den innehåller  allt som är nödvändigt för att uppnå vad den Heliga Skrift var ämnad till (A.L.Graebner, Doctrinal Theology, s. 13).Bibeln innehåller ”hela Guds rådslut” (Apg 20:27), som är nog för att ”göra oss visa till frälsning” (2 Tim 3:15) och för att undervisa och uppfostra oss till ett liv i rättfärdighet (2 Tim 3:16-17). För den skull fick den rike mannen veta att hans bröder hade ”Mose och profeterna” (Luk 16:29), och om de trodde deras ord, skulle de undkomma helvetets pina, de behövde inget mer. Därför finns det ingen brist i Bibeln, som måste fyllas av muntliga traditioner, uttalanden av påven, nya uppenbarelser, modern tolkning av troslära etc. I dag är Bibeln lika fullkomlig för sitt ändamål som den någonsin varit. Kyrkans bekännelser får inte på något sätt betraktas som tillägg till Bibeln, en bilaga med kompletterande eller mer fullständiga sanningar. De har endast till uppgift att lyfta fram trosläror i Skriften och avvisa villfarelser, som utvecklats under tidernas lopp

Bibelns tillgänglighet och klarhet.
   ”Bibelns tillgänglighet beror på den Heliga Skrifts klarhet. Den ger åt varje läsare och åhörare av normal mänsklig intelligens och tillräcklig kunskap i det använda språket klar insikt i alla lärosatser och föreskrifter i det inspirerade Ordet. Det sker dock under den förutsättningen, att själen inte på förhand är så ockuperad av villfarelser, att den utestänger intrycken av sanningen själv, fast den framställes klart i ord av mänskligt tal” (A.L.Graebner, Doctrinal Theology, sid 11). Eftersom Bibeln är given till människor i ord på mänskligt språk, förutsätter den från början att människor skall kunna förstå dess undervisning. De grundläggande lärosatserna uttryckes på ett språk som är tillräckligt klart att förstås av alla människor med normal intelligens. Av detta skäl kallas Bibeln ett ljus (Ps 119:105; 2 Pet 1:19). Den gör den enfaldige vis (Ps 19:8). Även barnen kan förstå Skriften (2 Tim 3:15). Vi medger att den Heliga Skrifts undervisning inte alltid sammanfaller med det mänskliga förnuftets slutledningar (2 Kor 10:5). ”Det finns ett och annat i dem som är svårt att förstå” (2 Pet 3:16; Rom 11:33). Det finns texter, som är svåra att översätta på grund av vår brist på kunskap, antingen till följd av språket eller beroende på förhållanden, som texten refererar till. Vi kan inte alltid, så t ex i Uppenbarelseboken, med absolut säkerhet avgöra meningen och betydelsen av det använda bildspråket. 

Trots det är lärosatserna, som vi måste känna till för att bli frälsta och för att föra ett heligt liv på jorden, klart uttalade och begripliga för var och en. ”Mot åsikten att Skriften är oklar och att man förväntar att präst och påve, teologer och kyrkomöte skall demonstrera dess verkliga mening har den Lutherska kyrkan framhållit klarheten av Skriften, ’apostlarnas klara ord och undervisning’ (Apol. VII., VIII:25, Triglotta sid 235), ’Israels rena och klara källa’” (SKB sid 542; Popular Symbolics, 23, sid 28).

Läs fler inlägg i katogorin Bibelns klarhet.

Jesus profeterar till SvK?

Kyrkoval

"Jesus var sosse" är temat på socialdemokraternas kyrkovalsfilm (Tidningen Dagen 2013-09-03).

Det är mycket olustigt när Jesus beskrivs i politiska termer. NT lär att stat och kyrka inte hör ihop. Jesus är den levande Gudens Son. Han sändes till jorden för att frälsa syndare. Guds vrede över synden tog han på sig själv på korset. Han led, dog och uppstod för vår skull, för syndares skull. Han kan inte summeras till ett blockpolitiskt fack. 

Skall verkligen Svenska kyrkan, när det är skild från staten, använda sig av politiska organisationer?

I Uppenbarelseboken talar den uppståndne förhärligade Jesus direkt till sju olika församlingar. De fanns i mindre Asien och var verkliga församlingar som fanns under den tiden. Städerna låg inte så långt från varandra och nämns efter sin placering på kartan. Att Gud låter dessa ord stå med i de heliga Skrifterna visar att det finns något allmängiltigt i dem. Breven till de sju församlingarna gäller för alla kristna, för alla kyrkor, i alla tider. De förmaningar, den undervisning och den tröst som de sju sändebreven innehåller är viktiga för kristna i alla tider att hörsamma. 

Jesu budskap till Svenska kyrkan - detsamma som Jesu budskap till församlingen i Pergamus?

Jag satt häromdagen och läste igenom Jesu förmaningar till församlingen i Pergamus. Där står bl a: 

"Skriv till församlingens ängel i Pergamus: Så säger han som har det skarpa, tveeggade svärdet: Jag vet var du bor -- där Satan har sin tron. Och du håller fast vid mitt namn och förnekade inte tron på mig ens i de dagarna då Antipas, mitt trogna vittne, blev mördad hos er där Satan bor. Men något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att sätta ut en fälla för Israels barn, så att de åt kött från avgudaoffer och bedrev otukt. Så har också du sådana som på samma sätt håller sig till nikolaiternas lära. Omvänd dig därför! Annars kommer jag snart över dig och strider mot dem med min muns svärd. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat. Och en vit sten skall jag ge honom, och på den är skrivet ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det." (Upp 2:12-17).

Om de sju sändebreven är giltiga för alla kristna i alla tider, liksom allt i NT är giltigt och relevant för alla kristna i alla tider, hur mycket bör man inte inom Svenska kyrkan ta till sig dessa ord och omvända sig! Jag skall gå mer in på detta nedan.

Pergamus

Pergamus var en stad där de kristna hade det svårt. Där demonstrerade den dåvarande världsliga överheten (Rom) sin makt. Det fanns en stor avgudabild som alla kunde se, tillägnad Zeus. Hur passande är det därför inte att Jesus säger att "Satan har sin tron" där. Människor tvingades tända rökelse åt avguden, och de som inte gjorde det riskerade fängelse eller dödsstraff. Hur passande är det inte att Jesus säger att han själv har det "tveeggade svärdet". Svärdet representerar hans ord. Men det representerar också överheten (Rom 13:4). Trots att de lever där Rom utövade sin makt så blir församlingen tröstad vid påminnelsen om att Jesus har makten över alla överheter. Han är konungarnas konung, även om otroende människorna inte tror det. 

I staden hade åtminstone en kristen, som nämns vid namn, fått sätta livet till. Ändå hade de inte förnekat honom.

Bileams lära
Vad var "Bileams lära"? I 4:e Mosebok (kap 22-31) berättas om en ogudaktig spåman, Bileam, som användes som Guds redskap, Guds språkrör, trots att han själv var ogudaktig, motståndare till Israel och mest ute efter att få sin spådomslön av Israels fiender. Gud lade sitt Ord i hans mun och han kunde inte göra annat än att säga det som Gud hade sagt. Hur mycket han än sökte uttala en förbannelse över Israel för att fienden (moabiterna) skulle segra över dem, så hindrades han av Gud, så att han istället välsignade Israel. 

När Bileam inte lyckades förbanna Israel så använde han istället ett annat knep. Han gav moabiterna rådet att föra israeliternas män bort från troheten till Gud genom att föra dem in i deras egen avgudakult. Midjanitiska kvinnor förledde israelitiska män till otukt och avgudakult, och därmed även trolöshet mot Herren Gud. Det var Bileam som lärde ut detta knep, och några israeliter kom på fall på detta sätt, andra inte. På detta sätt vändes Guds vrede mot Israel. 

Det är detta som Jesus anknyter till. De som i Pergamus "höll sig till Bileams lära" (eller "det som Bileam lärde") agerade på precis samma sätt som de israelitiska män som lät sig förföras till otukt, avgudakult och otrohet mot Gud. Det är avgudakulten och otukten som fördöms. Lägg dock märke till att Jesu förmaning inte riktas till dem som syndade, utan till dem som tillät att synden förekom. Enligt NT skall församlingarna inte tillåta synd och falsk lära. Hur svårt är inte detta att praktisera i statskyrkor (och f d statskyrkor) som inte ens har rätt bibelsyn, inte samma bibelsyn som den nytestamentliga kyrkan hade.

"Nikoaliternas lära" handlar i princip om samma sak. Utläggare till Uppenbarelseboken säger att Nikoaliterna (som också omnämns av kyrkofäder) var en slags sekt som försökte göra sig ett namn genom att stjäla namnet från en biblisk person nämnd i Apostlagärningarna. Dessa levde köttsligt, i otukt. De var en slags namnkristna som inte levde i daglig omvändelse utan försvarade synd. De syndade på nåden. På det sättet agerade de som om de också höll sig till "Bileams lära". Det är i princip samma sak.

Hur relevant är inte detta budskap för Svenska kyrkan, eller snarare dem som vill vara bibeltrogna, trogna Gud, inom Svenska kyrkan? Den avfallna Svenska kyrkan som kommit så långt bort ifrån den kristna sexualmoralen och troheten till bibelordet. Är inte Jesu budskap till Svenska kyrkan idag, detsamma som hans budskap till församlingen i Pergamus?

"Omvänd dig därför!" säger Jesus. Orden riktar han till dem (ja hela församlingen) som tillät det och hade gemenskap med dem som var kristna till namnet men inte var trogna Guds ord. De levde i otukt och trolöshet, och var namnkristna som kommit bort från Gud och det nya livet som Gud skapat i hjärtat genom tron. Synd var inte längre synd, för dem. Pergamus församling förmanade inte dem som felade utan hade full gemenskap med dem, helt obekymrade om att de på så sätt blev medskyldiga till andras synd och riskerade Guds dom pga detta. Hur väl stämmer inte den undervisningen inte med vad som står i t.ex. 2:a Petrusbrevet. 

Avslutning
Guds Son har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, inte för att säga till dem som lever i synd "fortsätt att leva i synden. Allt går väl med er hur ni än lever, ja även när ni tillber andra gudar, bedriver otukt och inte är trogna er Gud och Frälsare". 

Hårda ord, tycker någon kanske. Ja, men av kärlek. Gud vill ingen syndares död, som det står skrivet, utan han vill att syndare omvänder sig:

"Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus? Men du människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall inte rädda honom när han syndar. Den ogudaktige skall inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet. Den rättfärdige skall inte heller kunna leva genom sin rättfärdighet när han syndar. Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så skall ingen av alla hans rättfärdiga gärningar bli ihågkommen, utan han skall dö för det orätta han har gjort. Om jag säger till den ogudaktige: Du måste dö! och han sedan vänder om från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, så att han, den ogudaktige, ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då skall han förvisso få leva och inte dö. Man skall inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, skall han förvisso få leva. Men när dina landsmän säger: Herrens väg är inte rätt, då är det tvärtom deras egen väg som inte är rätt. Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö. Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då skall han få leva. Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Men jag skall döma var och en av er efter hans vägar, ni av Israels hus." (Hes 33:10-20)

/Shadow

Johannes skrev inte "poesi". Han fick profetiska syner.

Robert Eriksson skriver i tidningen Dagen (2/11) om Uppenbarelseboken. Han skriver bl a: 

"Pastorn och författaren Eugene Peterson hävdar att Uppenbarelseboken främst skildrar hur Johannes använder sina gåvor som teolog, poet och pastor." 

"Alla tveksamma tolkningar av Uppenbarelseboken, kan härledas till att man inte förstått att Johannes är teolog, poet och pastor. Ordet "poet" betyder "skapare" och antyder att poeten inte skriver för att objektivt förklara, utan för att väcka läsarens kreativitet och fantasi. En dikt ger inte information, utan erfarenhet. Om Uppenbarelseboken är skriven av en teolog som också är poet, kan man inte läsa boken som en exakt tidslinje för tidens slut."

"Johannes är främst pastor för sju församlingar och han skriver sin teologi och poesi till dem."

"När vi kan se att Johannes är teolog, poet och pastor, kan vi också förstå Uppenbarelsebokens ärende."

Ett problem med att beskriva Johannes som poet och Uppenbarelsebokens innehåll som poesi är det förknippas med påhitt, dikt, fantasi, kreativitet, skapande. Som om aposteln Johannes satt och tänkte ut saker. Men läser vi Uppenbarelseboken på detta sätt så frångår vi den "naturliga läsningen" av Bibeln och dess genrer. Det finns andra böcker i Bibeln som innehåller poesi eller har poetisk form, som t.ex. psaltaren. I psaltaren finns sånger som skrivits av heliga människor och som handlar om specifika händelser i deras liv (såsom t.ex. Davids olika förehavanden) men som samtidigt innehåller profetior om Messias, därför att de drevs av Anden (se 2 Sam 23:1-2; Mark 12:36; Matt 22:43; Apg 1:16) vilket också var fallet med Bibelns övriga författare (2 Pet 1:19-21; 2 Tim 3:16). 


Det är viktigt att särskilja Bibelns olika genrer. Och detta är inte särskilt svårt. Det framgår ju av texten, kontexten och karaktären huruvida vi läser historia, poesi, undervisningsbrev, ordspråk, liknelser, syner osv. 


Vad gäller just Uppenbarelseboken så är det inte så att Johannes sitter och diktar. Han "tänkte inte ut" det som nedtecknades. Om det är någon som "diktar" så är det Gud isåfall. För Gud uppmanade aposteln Johannes att skriva precis det han skrev. Han skrev alltså under en annans diktamen. Exempel: 

• "Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna..." (Upp 1:11).
• "Skriv alltså ner vad du har sett och vad som är och vad som skall ske härefter." (Upp 1:19).
• "Skriv till församlingens ängel i Efesus..." (Upp 2:1).
• "Skriv till församlingens ängel i Smyrna..." (Upp 2:8).
• "När de sju åskorna hade talat, skulle jag just skriva. Men jag hörde en röst från himlen säga: "Försegla i ditt inre vad de sju åskorna har sagt och skriv inte ner det." (Upp 10:4).
• "Och jag hörde en röst från himlen säga: "Skriv! Saliga är de döda som härefter dör i Herren." (Upp 14:13).
• "Och ängeln sade till mig: "Skriv! Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid."" (Upp 19:9).
• "Och han sade: "Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna." (Upp 21:5).

Uppenbarelseboken är alltså nedtecknad under direkt ledning av Gud. Uppenbarelseboken beskrivs också som en uppenbarelse (Upp 1:1), en profetia (Upp 1:3), ja, en profetia vars ord är så fast och orubbliga Guds ord, att den som tar bort eller lägger till något riskerar straff och förlust av det eviga livet (Upp 22:18-19). 


Det är alltså frågan om diktamen. Det är inte fråga om att Johannes likt en poet sitter och tänker ut finurliga och vackra formuleringar. Han skriver helt enkelt det han ser. Alltså är det Gud som är "poeten" i detta fall, om man nu skall kalla det för poesi. 


Innehållet i texten är dessutom baserat på syner. Detta får vi inte förneka eller glömma bort. Orden baseras på syner. Det är inte tvärtom. Johannes hittar inte på något, utan skriver det han får se. Några exempel:

• "Och när jag vände mig om, såg jag..." (Upp 1:12).
• "När jag såg honom föll jag ner..." (Upp 1:17).
• "Därefter såg jag, och se, en dörr stod öppen i himlen..." (Upp 4:1).
• "Och han som satt på den såg ut som..." (Upp 4:3).
• "Och jag såg en väldig ängel som ropade med hög röst..." (Upp 5:2).
• "Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet." (Upp 6:12).
• "Och jag såg de sju änglarna som står inför Gud..." (Upp 8:2).
• "Gräshopporna såg ut som hästar..." (Upp 9:7).
• "Och jag såg ett vilddjur stiga upp ur havet." (Upp 13:1).
• "Och han sade till mig: "Vattnen som du såg, där skökan tronar, de är folk och människomassor och folkslag och språk." (Upp 17:15).
• "Och jag såg en ny himmel och en ny jord." (Upp 211).

Vidare beskrivs förflyttningar. Johannes berörs av Guds Ande, får sina ögon öppnade, och ser vad andra inte kan se. Exempel:

• "jag befann mig på den ö som kallas Patmos... På Herrens dag kom jag i Anden... Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld" (Upp 1:9-12).
• "Därefter såg jag, och se, en dörr stod öppen i himlen, och den röst jag först hade hört tala till mig, som en basun, sade: "Kom hit upp, så skall jag visa dig vad som måste ske härefter." Genast kom jag i Anden, och se, en tron stod i himlen och någon satt på tronen." (Upp 4:1-2).
• "I anden förde han mig då bort till en öken." (Upp 17:3).
• "Och han förde mig i anden upp på ett stort och högt berg..." (Upp 21:10).

Alltså. På massor av ställen i Uppenbarelseboken används uttryck som "Jag såg", "Jag fördes", "Skriv..." och "Han sade...". Uppenbarelseboken är en profetisk syn som Johannes tecknat ned. Dess genre påminner om vissa partier i Daniels och Hesekiels bok. Man skall inte läsa Uppenbarelseboken som Johannes egen diktning eller poesi, eftersom den inte beskrivs så. 


Uppenbarelseboken är inte lätt att tolka och förstå. Läs gärna vad jag tidigare skrivit om Uppenbarelseboken genom att klicka här. Uppenbarelseboken är också en mycket missbrukad bok. Det beror på att människor inte tagit hänsyn till dess särskilda genre. Många har läst för bokstavligt sådant som är andlig syn, talsymbolik och profetiska uppenbarelser av apokalyptisk särart. Många har skrämt upp sig själv och andra genom att läsa in bokstavliga tatueringar ("666") och annat. De har alltså inte tagit hänsyn till bokens genre. Men man löser inte detta genom att placera boken i genren "poesi". Också detta är en felaktig kategori. Det framgår tydligt att Johannes faktiskt såg dessa saker, som Gud förmedlade till honom. Dessa ting skådas "i Anden" och har därför andlig karaktär. Det framgår också att Gud sa till Johannes vad han skulle skriva.


Vad gäller det här med tidens ände och falska profetior om vilken dag den nuvarande världen går under: läs gärna detta inlägg. 


/Shadow


Dagen

Om Uppenbarelseboken

"To chain the beast", Justin Gerard
"Och han grep draken, den gamle ormen, det är Djävulen
och Satan,och band honom för tusen år" (Upp 20:2).

Tidigare tyckte jag alltid att Uppenbarelseboken var den svåraste och jobbigaste boken i Bibeln. Den tycktes märklig, svår att förstå, mörk och skrämmande. Sen fick jag tips om en bok som utlägger och förklarar Uppenbarelseboken. Den heter Revelation: The Distant Triumph Song och är skriven av Prof. Siegbert W. Becker.

För dem som vill fördjupa sig i Uppenbarelseboken och dess budskap rekommenderar jag varmt denna bok. Utan tvivel är det den bästa bok jag någonsin läst om Uppenbarelseboken. Den finns att köpa på Amazon.

Vad gäller Uppenbarelsebokens budskap, så säger Becker att det skulle kunna sammanfattas i två bibelord: "vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike" (Apg 14:22) och "helvetets* portar skall inte få makt över den [kristna församlingen]" (Matt 16:18). Med andra ord, Uppenbarelsebokens budskap genom alla bilder av katastrofer, förföljelser, lidanden, falska profeter, odjur osv är att Jesus Kristus är med och bevarar sin kyrka, sina troende, vad de än måste gå igenom. Den är en uppmaning till uthållighet inför alla de prövningar som Guds barn måste gå igenom, när de än lever, och den innehåller mycket tröst och uppmuntran.

Becker är mycket bra på att utlägga och förklara olika symboler som används i Uppenbarelseboken. Metoden är inte spekulation, typ att han försöker gissa sig till vad olika saker kan betyda. Snarare utgår han från en mängd andra bibelställen, både från gamla och nya testamentet, för att komma åt bildspråket som används i Uppenbarelseboken. Det bästa sättet att lära sig förstå Uppenbarelseboken är med andra ord att läsa allt det övriga som står i den heliga Skrift.

Becker gör också intressanta förklaringar över den talsymbol som används i Uppenbarelseboken. Det vanligaste talet i Uppenbarelseboken, som inte bara förekommer utskrivet utan också invävt i själva strukturen, är talet 7. Talet 3 är Guds tal. 4 hör ihop med denna världen (skapelsen). 7 är Guds förhållande till människor. 3 1/2 (hälften av 7) symboliserar det brutna förbundet mellan Gud och människan. 12 är kyrkans tal, både den gammeltestamentliga och nytestamentliga kyrkan. 12 + 12 (24) är de troende både under GT:s och NTs tid. 10, 100, 1000 etc är fullhetens tal. De 144 000 i Uppenbarelseboken är således 12x12x1000 (=samtliga troende i GTs och NTs tid, dvs alla Guds barn som finns, kommer att finnas och någonsin funnits).

Revelation: The Distant Triumph Song går också emot vanliga missuppfattningar och feltolkningar av Uppenbarelseboken. Idén om ett jordiskt tusenårsrike avvisas, likaså föreställningen om att Jesus en gång kommer att rycka bort alla troende människor från jorden innan själva domedagen (en lära som återspeglas i filmer som Som en tjuv om natten och Left Behind).

Becker vänder sig emot de bokstavliga tolkningar som gjorts av Uppenbarelseboken, och ändå var Becker verkligen en "bokstavstroende" teolog. Han trodde på skapelseberättelsen, syndafloden, Jesu alla underverk, och var mycket noga med att endast lära och tro det som står i Bibeln. Uppenbarelseboken hör helt enkelt till en viss typ av genre i Bibeln som mättas av symboliskt tal. Liknande karaktär finns i t.ex. Hesekiels bok och i Daniels bok. Becker säger att vi skall läsa Uppenbarelseboken på precis samma bokstavliga sätt som vi läser Första Mosebok. När det t.ex. står i Första Mosebok att Josef umgicks med sin far och sina bröder, så skall vi tro att det verkligen fanns en historisk person som gjorde allt detta. Och när det står att Josef hade drömmar och tjärvar som bugar sig, om stjärnor som bugar sig osv, så skall vi läsa detta precis som det står: som en dröm. På samma sätt är det med Uppenbarelseboken. Johannes var verkligen fånge på ön Patmos och skrev till 7 församlingar, och han fick på ön syner ifrån Gud.

Siegbert W. Becker höll också föreläsningar över Uppenbarelseboken. De som han höll i USA fanns tidigare på internet i mp3 format men har numera tagits bort. Becker höll dock även föreläsningar i Sverige som tolkades till svenska. Dessa finns att lyssna på (eller tanka hem genom att högerklicka] här:

SW Becker - Uppenbarelseboken del 1, [del 2], [del 3], [del 4], [del 5], [del 6], [del 7], [del 8], [del 9], [del 10], [del 11], [del 12a], [del 12b], [del 13].

Samma föreläsningar skrevs också ned (mycket kortfattat) på svenska och finns att läsa på logosmappen.

Tidskriften Biblicum, som fick rätten att översätta och publicera boken Revelation: The Distant Triumph Song publicerade översättningar av valda delar av boken: Kommentar till valda ställen i Uppenbarelseboken, [del 2], [del 3], [del 4].

/Shadow