Allt är skapat genom Frälsaren Kristus

Tänk, Jesus från Nasaret, Guds Son, (som kallades "timmermannens son" av de som inte trodde Honom), är upphovet till allting du ser omkring dig, allting som finns på jorden och i universum. Det är en oerhörd biblisk sanning! Allting som finns - både synligt och osynligt - är skapat genom Honom, alla osynliga änglar, furstar och makter, alla människor, insekter, djur, växter, hav och berg, planeter, solar och galaxer.

Allt som finns och som någonsin har funnits i skapelsen har sitt ursprung i Honom och har sin fortsatta existens genom Honom. Han bär allt som finns i skapelsen, och utan Honom kan inget i skapelsen existera eller ha liv. 

Skapelsen är bundet till naturlagarna, och allt som finns i skapelsen begränsas till tid och rum (längd, bredd, djup). Tidigare beskrevs universum såsom bestående av materia inom tid och rum. Efter Einsteins formulering av relativitetsteorin sammanslogs rummet och tiden till en enhet som kallas för rumtid.

Gud är bortom "rumtid". Han är Ande (Joh 4:24), Han är transcendent, evig, upphöjd, såsom i en annan dimension. Han är överallt och skapelsen kan inte rymma honom (1 Kung 8:27). Denne Gud, som är helt oberoende av skapelsen, är upphovet till allting du ser omkring dig och allt osynligt.


Den naturalistiska världsbilden och Skaparen

Människor som inte tror på Gud intalar sig att allting som finns i universum har kommit till av sig själv, utan design, plan, vilja eller initiativ. De förnekar Gud och förnekar den naturliga gudskunskapen vi får genom Ordet, skapelsen och samvetet (Ps 19:2; Rom 1:19-21; Rom 2:15).

De tror att skapelsen så att säga "skapar sig själv" och att universum på något sätt uppstod ur ingenting - vilket är en absurd tanke. Det strider mot allt förnuft.

Allting i skapelsen föds och dör, och ingenting finns utan något upphov eller orsak. Allså måste hela skapelsen och det första i skapelsen också komma från något eller någon, och det som finns i skapelsen skapar inte sig själv genom någon slags inbyggd automatik.

"Genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt." (Heb 11:3).

De som förnekar att det finns en Skapare kallas i Bibeln för dårar (Ps 14:1). Gud har ju genom sina skapade verk vittnat om att han finns, ja uppenbarat det man kan veta om Gud också för de som inte tror på Honom (Rom 1:19). Ateismen är alltså ingen neutral ståndpunkt eller livsåskådning. Det är ett aktivt undertryckande av sanningen (Rom 1:18). Det är ett uttryck för hjärtats fientliga inställning till den gode helige Guden, och det visar att synd, otro, villfarelse, okunskap eller förnekelse råder i hjärtat.


Skapelsen genom Sonen

Enligt de heliga skrifterna som vi har samlade i Bibeln finns det en evig Gud, som är oberoende av tid och rum. Han varkens föds eller dör. Denne evige Gud har skapat allt som finns inom tid och rum i kraften av sitt allsmakts skaparord, och detta Ord är Gud själv, dvs Guds Son, som också kallas för Ordet. Det står skrivet:

"I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till." (Joh 1:1-3)

"Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte." (Joh 1:10).

"han har nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen." (Heb 1:2).

"Skriv till församlingens ängel i Laodicea: Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet till Guds skapelse..." (Upp 3:14)

Man skall alltså inte föreställa sig att endast Gud Fadern är skaparen och Guds son är bara Frälsaren och har inget med vårt ursprung att göra. Nej, allting som finns kommer från Gud Fadern och genom Sonen.

"så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi själva är" (1 Kor 8:6).

Sonen är din Frälsare

När du alltså hör att Jesus led och dog på korset för alla syndare och sedan uppstod på den tredje dagen, så minns att det är den evige Guds Son, som aldrig har skapats själv, utan är till av evighet. Han blev människa för att stå under våra förhållanden, under Guds lag, och han dömdes som vore han en syndare. Han var inte människa från begynnelsen, men antog människonatur vid en bestämd historisk tidpunkt, för att bli vår broder och Frälsare. Denne som dömdes och spikades på ett kors är alltså själv Gud, och har därför ingen synd i sig och har makt att bära alla människors synd och ge oss barnaskapet hos Gud.

"Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. Och eftersom ni är söner, har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: 'Abba! Fader!' Så är du inte längre slav utan son, och är du son är du också arvinge, insatt av Gud." (Gal 4:4-7). 

En sådan underbar uppenbarelse av Skaparen, Domaren och Frälsaren Gud finns inte i något annat trossystem eller religion. Endast den kristna tron förmedlar denna oerhörda kunskap om Guds helighet, dom, rättfärdighet, godhet, kärlek och barmhärtighet. Den kristna tron som uppenbaras i de heliga skrifterna är helt unik.

För de som förkastar den kristna tron är det anstötligt att den helige Guds Son hänger halvnaken, torterad och fastspikad på ett kors, under det att både hedningar och religiösa människor hånar honom och förkastar honom (1 Kor 1). De tycker att det är hädiskt och omöjligt att Gud skulle kunna bli lik oss, besöka syndares hem, låta sig begränsas av tid och rum, bota sjuka, hjälpa människor, bli trött, gråta, vredgas, förkastas, torteras och avrättas. De tror inte att Gud har makt att göra detta. De underskattar Guds makt och underskattar därför sin egen försvarsadvokat i himlens domstol. 

De ser inte vilken oerhörd tröst denna Guds uppenbarade sanning är för våra samveten. Men den som förstår att han är en syndare, den som inte har något gott att uppvisa inför Gud och berömma sig av, för den som plågas av syndamedvetenhet och önskar frid med Gud, så är budskapet om korset en ovärderlig skatt. Det finns en oerhörd tröst i att höra att nådens och förlåtelsens portar är vidöppna hos Gud, att synden är försonad redan innan vi bad om det eller sökte det, att Gud själv har uppsökt och befriat oss, för att vara hjärtats och samvetets ende Gud.


Ånger

Den som vill försvara sin synd och bli kvar i den bör förskräckas inför Guds helighet och stränghet. Lagen vittnar ju emot en sådan människa. I Jesu kors ser vi att Gud inte ser mellan fingrarna när det gäller synden, utan är så god, helig, upphöjd över syndare, att han inte står ut med den onda utan bestraffar synden. Gud gör ju inte heller skillnad på synd såsom människor gör. I världen tänker man sig att endast riktigt grova förbrytelser, såsom mord, tyranni och övergrepp, är brottsliga och förkastliga saker. Men Bibeln tränger beskriver synden mer ingående. Att t.ex. hata eller förtala sin broder, att stjäla eller vara girig är lika brottsligt inför Gud som att leva i otukt, homosexualitet eller fylleri, och det är helt ovärdig det kristna livet eftersom det är ett uttryck för upprorisk köttslighet och oandlighet. "Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. " (1 Kor 5:11).  Sådana synder gör att vi inte kan ärva Guds rike. Det står ju:

"Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike." (1 Kor 6:9-10).

"Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig." (1 Joh 3:15).

Den som har obekänd synd i sitt hjärta bör alltså inte gå omkring och bära på den, fortsätta med den eller försvara den, utan veta att Guds vrede riktar sig mot syndare. Bekänn därför synden inför Gud!


Nåd

I Jesu kors ser vi att Guds kärlek är utgjuten utan gräns, så att var och en som önskar frid med Gud och bli kvitt sin synd, fritt kan ösa ur nådens källor. Hos Gud finns fri och full förlåtelse. Den förlåtelsen finns i Jesu kors, i hans lidande, död och uppståndelse. Bekänn därför din synd inför Gud och tro att han hör din bön och förlåter dig för Jesus, Guds Sons, skull. Han har ju dött för dig, och med Honom är du förenad genom tron och i dopet (Rom 6). Han som förlät både David och Petrus när de ångrade sin synd, han skall också förlåta dig, när du ångrar dig och återvänder till Guds nåd och kärlek i Kristus.

"Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet." (1 Joh 1:9).

Om du plågas av din synd så låt dig tröstas och upprättas av Gud Ord. Tro på Guds löfte om nåd och förlåtelse. Det står ju att Sonen - genom vilket allting är skapat - har tagit din synd på sig själv.

"Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden." (Heb 1:3).

"Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom" (Kol 1:15).

/Göran

Frälsningens tidpunkt och goda gärningar

En villfarelse som är rätt vanlig i vissa kristna kretsar är att fokus på människans frälsning förflyttas från Jesu ställföreträdande lidande, död och uppståndelse till det subjektiva/personliga mottagandet av frälsningens budskap vid en given tidpunkt. Inom den här rörelsen betonar man starkt en frälsningsupplevelse, en given tidpuntk i det egna livet då man blev kristen, på bekostnad av att den objektiva och universella frälsningen får träda åt sidan.

Sådana kristna kan säga saker som "Jag blev frälst för 10 år sedan", eller "Jag blev frälst den 10 januari 1992", eller "Har du blivit frälst?", "När blev du frälst?"

Det felaktiga med detta är att frälsningens egentliga tidpunkt och orsak, vilket är Jesu liv och verk, som så tydligt beskrivs i de heliga skrifterna, får träda åt sidan och det väsentliga blir istället en upplevelse, en tidpunkt när man tog emot frälsningen.

Det här stämmer inte med hur Bibeln beskriver frälsningens tidpunkt. Om man läser igenom Gamla eller Nya testamentet noggrant finner man inte den här typen av betoning. Däremot finns det, från de första löftena om Frälsarens ankomst, till och med de slutliga beskrivningarna av hans frälsningsverk och fortsatta verk genom kyrkan, otaliga exempel på att frälsningens tidpunkt hör ihop med Guds historiska verk, vad Gud har gjort för oss genom att sända sin egen Son i döden i vårt ställe. Detta är den objektiva frälsningen.

Den subjektiva sidan av saken är dock lika viktig som den objektiva sidan av frälsningen, hur sekundär den än är. För den som inte personligen tar emot och förtröstar på Guds frälsning, och förblir i den resten av livet, har Guds kärlek i Kristus inte nått sitt mål.

Bibeln beskriver både Jesu objektiva frälsningsverk, och uppmaningar till oss att personligen ta emot det och förbli i det. Vidare beskrivs det kristna livet, hur en kristen skall leva, och vilka frukter tron bär hos en troende. Skriften förmanar vidare frukterna av köttslighet och oandlighet.

Skriften beskriver Guds färdiga frälsningsverk genom Sonen och hur en kristen skall ta emot. förbli i det och svara på det. Skriften talar mycket litet om tidpunkten för mottagandet av frälsningens budskap.

Alla som vet med sig att de haft en frälsningsupplevelse, en tidpunkt i livet då de tog emot frälsningens budskap, bör fråga sig om de också förblir i tron. Mycket av det som är skrivet i Nya Testamentet står där för att uppmuntra den nya människan att förbli i tron. Det är inte nog att ta emot budskapet en gång i tiden. Det är ju möjligt att man faktiskt rätt har tagit emot budskapet en gång i tiden men sedan avfallit.

För att vi inte skall avfalla har Gud givit oss sitt Ord och sin Ande.

Skriftens budskap är ytterst att Gud har förklarat oss förlåtna, såsom i en domstol. Ingenting kan lägga till eller dra ifrån något till frälsningen. Som en respons på detta glada buskap bär en kristen människa god frukt, gör goda gärningar, älskar  Gud och sin nästa, om än så ofullkomligt. Motivet är åtminstone det rätta och giltiga, hos dem som förtröstar på en historiskt förankrad universell frälsning som Gud utfört en gång för alla genom att ta synden på sig själv i vårt ställe. Det naturliga för den som hör detta är att respondera på Guds kärlek, älska Gud och sin nästa, följa och lyda Gud och älska hans ankomst. En kristen är dock inte endast en ny människa genom tron, utan också full av synd och brist, och behöver därför daglig ovändelse och tröst.

Inget av detta är möjligt utan den helige Andes verk i människans hjärta. Frälsningen är uteslutande ett verk av Gud, från början till slut. Från löfte och utförande till mottagande, helgelse och fram till skådandet då Frälsaren kommer tillbaka för att döma världen och frälsa de som väntar på honom.

När alltså någon säger "Jag blev frälst för 10 år sedan" bör man glädja sig och tala om trons innehåll, för det kan ju vara en människa som tagit emot det frälsande budskapet i hjärtat, men man bör också peka på att det är viktigt och avgörande att vi förblir i tron till änden, samt hänvisa till att allt detta hör ihop med Guds verk och handlande. Det är möjligt att avfalla, bli köttslig och somna in i oandlighet. Människan kan inte skapa tron, men hjärtats aktivitet kan leda henne bort från tron. Sådant måste en kristen akta sig för och varna andra för.

Vidare tror jag att man kan ha felaktig uppfattning om var man bör ha fokus vad gäller frälsningens tidpunkt, men ändå ha en sann frälsande tro. Det jag skriver är inte för att ifråga sätta någon eller någras frälsande tro. Jag skriver för att uppmuntra till ett förblivande i tron. Bibeln talar om Guds färdiga gärningar som vi skall ta emot, dvs Jesu död och uppståndelse i vårt ställe. Den talar också om hur vi skall leva som troende. Bibeln talar väldigt lite om upplevelser, personlig tidpuntk för omvändelse, känslor vid omvändelsen osv. Ändå finns det grupper av kristna som tycks lägga den avgörande betoningen på just dessa saker. Det finns kyrkohistoriska orsaker till att dessa läror. Men Skriften lägger betoningen på Guds färdiga frälsning och uppmuntrar oss att personligen ta emot och förtrösta på detta budskap. Som en frukt av tron vill en kristen vidare göra goda gärningar, och lär sig genom Guds ord vilka dessa gärningar är, och om inte hjärtat står emot den helige Andes verkan, så utför en kristen sådana goda gärningar. 

På ett liknande sätt så kom löftet till Abraham före lagen (se Galaterbrevet). På ett likande sätt kom också Guds räddning från slaveriet i Egypten, INNAN lagen gavs. Gud ville inte att Israel skulle hålla lagen av egen kraft. Gud ville att Israels folk skulle förtrösta på Gud och genom lagen förskräckas, förödmjukas och lära sig vilka gärningar som behagar Gud. Israel borde ha förtröstat på den ende sanne Guden som med så mäktig kraft hade räddat dem från slaveriet. Gud vill stå i centrum i hjärtat.  Gud vill vara hjärtats Gud. Tron måste vara personlig. Tron är alltså inte endast en intellektuell formulering. Tron är inte heller endast känslor i hjärtat. Tron håller fast vid och förtröstar på vad Gud har gjort för oss en gång för alla.

Den som har tron drivs av den helige Ande, älskar Gud och sin nästa och bär frukt. När synden känns i hjärtat kan vi ha orsak att bekänna vår synd inför Gud och ta emot förlåtelsen har ger. Vi bör även bekänna synd i allmänhet, även sådana synder vi inte känner till (såsom David gjorde) eftersom det mänskliga hjärtat är ont och syndigt av naturen. Den som rannsaker sig själv måste ju finna att det inte finns någon ände på den egna synden. Den som rannsakar skrifterna finner att Guds nåd övertäckte och tog bort allt synd. Gud ser oss som om vi vore lika fria från synd som Jesus var. Gud såg Jesus som om han vore helt iklädd våra synder. Därför älskar en kristen Gud och tillväxer i tron varje dag, lyder och tjänar Gud och sin nästa av rätta motiv, även om dagarna och livet än vore överhopat av synd och brist. Från denna grund flödar all sann helgelse, och den behagar den ende sanne Guden, som inte tillräknar synd och som verkar helgelse i de troende genom den helige Andes verk.

"Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (2 Kor 5:17-21).

"Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem." (Ef 2:8-10).

"Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra." (Joh 15:5).

 /Göran

Om Jesu lidande och seger (ett tänkt brev)

Tänkt brev till en vän:

"Hej igen. Du ifrågasätter det som står i Bibeln. Men betänk om det som står i Bibeln är Guds Ord och helt och hållet sant. Gud är helig och vi människor är syndare. Jesus är både sann Gud och sann människa, som det står i Johannes evangelium första kapitlet.

Jesus dog inte som vilken martyr som helst. Han lidande kan inte jämföras med lidandet hos en vanlig människa som utsätts för våld. Det finns människor som utsatts för mer fysiskt våld än Jesus, dvs under en längre tid och med inslag av kränkning, sexuellt våld och tortyr. Jesus lidande består inte endast i det fysiska våldet. Det var av ett helt annat slag.

Jesus valde själv att lida och dö för vår skull. Han är både Gud och människa. Han valde själv att låta sig födas som människa. Han kom inte till världen av en tillfällighet, utan som sänd till världen för att frälsa den. Han var helt och hållet utan synd. "Vem av er kan överbevisa mig om synd?" (Joh 8:46). Han led och dog inte som en förföljd ledare, utan utifrån ett eget beslut. Jesus är allsmäktig och Gud kan göra vad han vill. Guds Son kunde stoppa lidande, piskandet, korsfästandet om han ville. Men med iver gick han korsdöden för vår skull. Strängt avvisade han Satan som genom Petrus ville hindra honom (Matt 16:23). Han gav sitt liv av fri vilja. "Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader." (Joh 10:18).Våra hjärtan kan inte vet något om Guds kärlek och frälsniing utan att se den korsfäste Guds Son.

Jesus talade sanning och allt han gjorde var gott. Hans ord skall alltid bestå (Matt 24:35). Han skall komma tillbaka för att döma levande och döda. Han är Guds Messias, vår Frälsare.

"Jesus ropade: 'Den som tror på mig, han tror inte bara på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. Om någon hör mina ord och inte håller dem, så dömer inte jag honom. Ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att frälsa världen. Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen. Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag skall säga och tala. Och jag vet att hans befallning är evigt liv. Vad jag talar, det talar jag så som Fadern har sagt mig." (Joh 10:44-50).

Det finns ingen ursäkt för dem som förkastar sin egen advokat i himlen. Att förkasta Jesus är att förkasta evigt liv. Jesus för ju vår talan inför Fadern i himlen och han är Guds Son och har tagit alla våra synder på sig själv för att frälsa/rädda vår själar från det straff vi förtjänar pga synden.

Jesus har inför hela världen bevisat sig vara Sanningen. Jag talar om vittnesbördet och personen. Det finns ingen annan tro på jorden som öppet och klart demonstrera frälsningen och innehåller frälsningens budskap så att det kan begrundas om omfattas i hjärtat. Inget annat budskap visar Guds rättvisa dom. Ingen annan religion visat att:

a) Gud är 100 % HELIG och RÄTTFÄRDIG och kan inte låta synden vara ostraffat. Enligt sin helighet kan han inte heller spendera evigheten tillsammans med syndare, ge dem evig liv och leva tillsammans med dem, eftersom de är syndare. Gud är också helig på det sättat att han ser till alla motiv i alla gärningar. Gud ser till hjärtat. Gud är inte ytlig och ser inte endast handlingen. Gud ser uppsåtet och skälen till våra handlingar. Gud ser om vi hycklar och är rädda istället för att vara tacksamma. Gud ser alla våra brister. Han ser om vi är inställsamma i våra gärningar. Han ser om vi bortser från Guds verk och söker upprätta vår egen rättfärdighet inför honom. Gud dömer hjärtat, det som finns in människans innersta. Andra religioner framställer detta ofullkomligt och stannar vid den okände domaren: De kommer inte längre än att de hävdar att det finns en helig Gud som skall döma världen, och att det finns bud som människan måste hålla.

b) Gud är 100 % KÄRLEK och FÖRLÅTELSE och tvekade inte att bli som en av oss. Han blev en sann och verklig människa, vår broder och räddare. Han sände sin Son som antog vår natur. Han ställde sig under våra förhållanden. Han ställde sig under lagen. Han frestades som vi, men var utan synd. "Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd." (Heb 4:15). Han ställde sig under lagen "Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. " (Gal 4:4-5). Han lät sig frestas av djävulen i öknen. Han stod emot frestelserna och avvisade dem med hjälp av Guds Ord (Matt 4). Han höll lagen i vårt ställe. Han iklädde oss sin egen rättfärdighet och värdighet, som när en god människa ger sin egen mantel till en fattig och smutsig tiggare. Som Paulus skriver: "nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig. " (Gal 2:20). Guds Son led och dog på korset. Han tog alla våra synder på sig själv, all vår fiendeskap, allt som skiljer oss från Gud. Han bad för oss och dog i vårt ställe. På den tredje dagen uppstod han från de döda. Sedan satte han sig på Guds högra sida i himlen och reger än idag. 

Gud har alltså bevisat sig vara helt och hållet helig, och samtidigt helt och hållet god, kärleksfull, nådig, förlåtande, överseende, skänkande, utgivande, självuppffrande, omhändertagande, frälsande.Vid Golgata kors straffades alla synder, och förläts alla synder samtidigt. Jesus tog allt på sig själv. Guds rättfärdighet är bevisad för hela mänskligheten och det finns ingen annat evangelium. Evangelium är från Gud själv och innebär att vi skall berätta för människor att deras syndiga själar är försonade med Gud genom Jesus. Det finns ingen religion eller livsåskådning som visar sådan helighet och nåd. 

c) Genom ovanstående kan varje enskild själ ha 100 % visshet om sin egen frälsning. Den som söker nåd och visshet behöver bara i tron skåda upp vad Gud har gjort för oss alla genom sin enfödde Son. Upp till Honom, den korsfäste och rättfärdige, får våra ögon skåda. Där ser vi Guds helighet och kärlek så fullkomligt som det kan framställas. Ingen annan religion ger oss visshet om frälsning. "Detta skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn. " (1 Joh 5:13). Muhammed sade att han inte visste hur det skulle gå för hans själ på domens dag, trots att han enligt dem var frommare och mer gudfruktig än alla. Men den kristna tron viskar inte "försök", "kanske har du en chans", "kanske skall du finna livet", "kanske skall du frikännas på domens dag". Den kristna tron säger "Detta är Gud. Guds nåd och försoning. Detta är Guds Frälsning. Det är fullbordat. Du är helt och fullt förlåten och tillhör nu Gud. Alla andra religioner innehåller ovisshet. Den kristna tron visar vad Gud har gjort för vår frälsning. Goda gärningar är endast frukter av tron. 

d) Jesus lidande var alltså inte vilken martyrdöd som helst. Han bar Guds vrede över synden. "Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä." (Gal 3:13). Det gjorde han frivilligt och helt enligt Guds plan och vilja. Han var lydig och utan synd ända in i döden. Han uppenbarade Guds kärlek till oss. Han befriade oss från allt som skiljer oss från Gud. Han förvandlade oss från slavar under synden till fri och förlåtna Guds barn. Genom sin kärlek till oss regerar han över och genom oss. Det står skrivet "Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder." (1 Joh 4:10). Detta gjorde han inte endast för sina bästa vänner och lärjungar. Han gjorde det för alla, även sina fiender. I sin kärlek inkluderade han alla. Han förbannade inte dem som förföljde och dödade honom. Han bad för sina fiender intill döden. Han vädjade för våra själar "Fader förlåt dem. De vet inte vad de gör". 

Gud förlät alla synder och bestraffade alla synder samtidigt. Gud har bevisat sig vara helig och kärleksfull. Det finns hopp för dig, liksom det fanns hopp för Paulus, som först förfööljde kyrkan men sedan blev omvänd 180 grader så att han blev en Jesus Kristi tjänare och en lärare för alla kristna.  Paulus står som ett perfekt exempel på Guds nåd och kärlek. Han är ett exempel på förlåtelse och nåd. Paulus skrev: "Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste. Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen." (1 Tim 1:15-17). Gud välsigne dig. Må Gud föra dig till omvändelse. Omvänd dig från synd och otro, och tro på Guds kärlek i Jesus Kristus. Gud välsigne dig."

Dead Come Alive - animation

"Dead come alive", väldigt snygg och stark kristen animation/musikvideo jag hittade på Youtube.

"Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.

Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.

Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem." (Ef 2:1-10).

Att döma sig själv

"Mig gör det ingenting att ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Ja, jag vill inte ens döma mig själv." (1 Kor 4:3).

Lägg noga märke till vad Paulus säger här. Domen över människor ligger inte i vår hand. Det är synd att intala sig att vi skall utföra Guds domar över människors hjärtan och handlingar.

När det gäller dömande så fnins det två diken som måste undvikas. Det ena diket är sådana som tror att Guds ord inte skall döma oss, så att kyrkan inte måste lyda Guds bud och undervisa i enlighet med Skirften, eller över huvud taget förmana någon. Sådana människor kan hänvisa till att Jesus har sagt "Döm inte, och ni skall inte bli dömda." (Luk 6:37).. De använder detta bibelord som ett verktyg för en slags laglöshet. De tänker att man inte skall säga till när människor felar, syndar eller försvarar synd. Detta är ett grovt fel och ett missbruk av Guds ord. Ja, det är förnekelse av Guds ords betydelse, och i slutändan ett motarbetande mot den helige Ande som genom Guds ord leder och uppbygger kyrkan, Kristi kropp.

Sådana människor glömmer att Jesus har sagt. "Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom" (Joh 7:24). De glömmer att aposteln Paulus i nästan alla sina brev korrigerar och förmanar Guds folk i alla tider. De har fel och tror att Gud vill ha en slags laglöshet där ingen får ha någon åsikt om vad som är synd, falsk lära eller ogudaktighet. De hindrar människor att få en rätt ånger över synden, ett övergivande av synden och ett liv i helgelse. De använder Guds ord MOT Guds ord.

Det andra diket är de människor som förvisso har förstått att förmaning skall ske genom Guds ord, men i sina hjärtan fäller domar över andra människor. Sådana människor lyssnar inte till Jesu ord när han säger:
"Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna." (Luk 6:37) . De sätter sig på ett domarsäte över andras hjärtan och lever inte i kärlek till människor. De har en fördömande inställning och ser inte på sina medmänniskor med kärlek. De förstår inte giltigheten i Paulus förmaning: "Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud." (1 Kor 4:5).

Paulus är mycket tydlig angående detta. Han säger att han själv inte dömer andra människor. Han visar att domarsätet tillhör Gud. Likaså skriver aposteln Petrus om vår älskade Frälsare::"När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist." (1 Pet 2:23).

Kristna människor måste lyda Guds ord, och vill göra det för Frälsarens skull. Domen tillhör Gud. Ingen människa skall ha en fördömande intställning mot sina människor. Att ha det är att sätta sig på ett domarsäte som tillhör Gud och som skall döma rättvist när tiden är inne. Samtidigt visar Guds ord att synd i församling och bland kristna medmänniskor skall förmanas i kärlek. Falsk lära skall förmanas. Falsk lära för människor bort från Guds ord, Guds nåd i Kristus, försoningen i hans död och uppståndelse, och till ett liv i oklarhet, vilsenhet, ogudaktighet och laglöshet. Läran och livet skall förmanas utifrån Guds ord.

Paulus säger samtidigt att han varken dömer sig själv eller andra. Här avses hjärtat dom. Den tillhör alltid Gud och är inte överlämnad åt någon kristen eller någon församling. Den som dömer andra människor dömer sig själv och det anstår inte en Guds tjänare, ett Guds barn.

Paulus säger att han förvisso inte har någon synd i sitt leverne, men att han därmed inte dömer sig själv. Han friar inte heller sig själv. Han ser att Gud har dömt synden genom Jesu ställföreträdande offer i vårt ställe. Han vet att Guds Son en dag skall komma tillbaka och döma hela världen. Gud må döma människors hjärtan. Gud dömer rättvist. Ett Guds barn skall hålla sig till Guds frikännande dom i Jesus Kristus, Guds kärlek och förlåtelse. Ett Guds barn har synder enligt lagens rättvisa bok. Ett Guds barn är också skriven i Livet Bok och skall, som Jakob skriver, dömas efter frihetens lag (Jak 2:12).

"Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, då handlar ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare. Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. Han som har sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott, har också sagt: Du skall inte mörda. Om du inte begår äktenskapsbrott, men mördar, är du en brottsling. Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag. Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som inte har visat barmhärtighet. Men barmhärtigheten triumferar över domen." (Jak 2:8-13).

Den gamla syndanaturen frestas åt olika håll, såsom t.ex. laglöshet eller högmod. Fariseismen och legalismen är lika nära en människa som laglösheten och ogudaktigheten. En legalistisk människa sätter sig på ett domarsäte som tillhör Gud och dömer andra människor, medan ett gudfruktigt Guds barn överlämnar allt åt den som dömer rättvist. Ett sådant Guds barn låter Guds ord döma och förmana i församlingen, i kärlek och med omsorg. En sådan omsorg hade Jesus apostel Paulus. Han ivrade för församlingen, led och slet, förföljdes, förmanade, älskade, förde de vilsnegångna rätt, drev ut dem som är onda, styrkte dem som är svaga. Han överlämnade domen över hjärtan åt Gud, och förmanade Guds folk åtifrån Skriften och Guds Ande.

Vilken förebild är inte Paulus!

Det är trösterikt för Guds barn att de inte behöver döma sig själva. De vill låta sig förmanas utifrån Guds ord och kommer då att känna ånger och bedrövelse över synden och ett stort behov av förlåtelse och nåd, och då vänder de sig till sin Frälsare som har öppna armar för dem och för deras talan som en advokat i himlen. Då kan de, vissa om att Gud har frikänt dem och försonat deras synd, bortse från hjärtats domar, känslor och tankar som baseras på lagens stränga dom. De vet genom tron att deras Frälsare och Gud älskar dem för Jesu Kristi skull. Som det står skrivet:

"Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. Då vet vi att vi är av sanningen, och vi kan inför honom övertyga vårt hjärta, vad det än anklagar oss för, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt. Mina älskade, om hjärtat inte anklagar oss är vi frimodiga inför Gud, och vad vi än ber om, det får vi av honom, ty vi håller hans bud och gör det som gläder honom. Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller fast vid hans budskap förblir i Gud och Gud i honom. Och att Gud förblir i oss, det vet vi av Anden som han gav oss." (1 Joh 3:18-24).

Anden och köttet

"Den vitruvianske mannen", Leonardo DaVinci (ca 1492).

Det bibliska evangeliet är något helt unikt. Alla andra religioner som finns är lagiska. De förmedlar på olika sätt att människan skall göra olika saker, ändra på olika saker, uträtta olika saker, producera vissa saker, offra vissa saker, uppvisa vissa saker osv för att behaga Gud. Evangelium lär inte vad vi skall göra, utan vad Gud har gjort för oss. Evangelium förmedlar en färdig frälsning, inte en möjlighet till frälsning. Men lagen förmedlar inte något färdigt.

Evangelium är ett budskap från Gud, inte människor. Det är ett budskap som ingen människa har tänkt ut eller kan tänka ut. Det är därför det är så viktigt att lyssna till den helige Andes tilltal i Guds ord.

Det som vi människor - i oss själva och av vår natur - kan åtstadkomma eller tänka ut handlar alltid om "lagen", gärningar, prestation, meriter, förmåga, vilja, efterföljelse, lydnad, strävan, uppoffringar, offer, försakelser. Men den helige Ande förkunnar genom Ordet, dopet och nattvarden något som vi inte kan tänka ut, något som är färdigt, något som berövar människan alla hennes meriter och ger all ära åt Gud (jfr Ps 115:1).

Eftersom människan av naturen är lagisk behöver hon höra evangelium ofta, rikligt och väl utlagt. Luther sa att när människan bara hör lagen (vilket hon ju gör även när hon hör en otydlig förkunnelse av evangelium, eller ett förvrängt evangelium) så hänfaller hon bara åt a) högmod och stolthet, eller b) förtvivlan. Antingen blir hjärtat hårt och obotfärdigt och tänker "jag är bra som jag är, jag håller ju lagen, eller jag försöker åtminstone" osv, eller så tänker hon "allt hopp är ute för mig, och för alla, kan man ens vara säker?". I båda fallen ger hon inte Gud äran, erkänner inte syndens allvar, Guds helighet, Guds godhet, Guds allvar, Guds nitälskan, Guds nåd, Guds fria gåva, och hon talar och tänker som om Jesus ljuger i liv, gärning och tal. Hon bryter ytterst mot det första budet, för i hjärtat har hon inte Gud som Gud, utan som avgud har hon istället sin egen föreställning av Gud, eller sin egen förmåga och strävan som avgud. Sådan andlighet är demonisk och saknar Andens frukt ifråga om nitälskan i kärlek, uppriktig omsorg om människor, sanning enligt Guds ord, tålamod med okunniga och förledda människor osv. En sådan andlighet har inte samma sinne som Jesus och apostlarna hade. Det är inte Guds uttryckliga undervisning som ger ett felaktigt och förvrängt evangelium, utan det kommer från människans tankar och känslor och från de onda andemakterna som vill få inträde i kyrkors förkunnelse och i enskilda människors tankar. Jakob skriver om sådant:

"Är någon bland er vis och förståndig, då skall han visa sina gärningar genom ett klokt och vänligt uppträdande. Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen. En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja, demonisk. Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont. Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid" (Jak 3:13-18).

Paulus predikade både emot de som var stolta och säkra, och mot de som var förtvivlade. Det finns ingen tid när den kristna församlingen bara behöver höra evangelium, och ingen lag. Av sådant uppstår säkerhet och laglöshet. Och det finns ingen tid när den kristna kyrkan behöver komplettera evangelium med lagen, så att evangelium innehåller reservationer av typen "gör detta först". De två måste hållas isär. När de inte hålls isär så blir de säkra - som borde vara förkrossade och bedrövade över sin synd - förhärdade och styrkta i sitt högmod, och de bedrövade och nedslagna blir bortskrämda från Gud och ersätter hjärtats tro på frälsaren Jesus med bilden av Gud som en hjärtlös och hänsynslös tyrann och bödel, som är partisk, och som inte har något evangelium ämnat för hela den avfallna skapelsen. En sådan människa kan inte gå ut och bekänna Jesus för människor. Hon går ut och predikar lagen men använder Jesus namn. Hon samlar inte tillsammans med Jesus utan skingrar och förleder. Hon styrker dem som är fast i villfarelser eftersom Anden genom dem inte för människor till sann bättring av hjärtat.

Den som inte håller isär lag och evangelium har inte Gud som sin Gud och uppskattar inte att Jesus är sann Gud och människa, att han lät sig födas av en jungfru, att han av fri vilja ställde sig under lagen, höll lagen i vårt ställe, gjorde gott mot människor, botade sjuka, förde de vilsefarna rätt med stor kärlek och uthållighet, att han lät sig frestas av djävulen, plågas av människor, utlämnas och anklagas, hånskrattas åt av människor, att han bar Guds vrede över synden och dog för våra synders skull, i vårt ställe, för att sedan få nytt liv igen och uppstå från de döda, så att var och en som tror på honom redan idag har evigt liv, syndernas förlåtelse och barnskap hos Gud.

Men när lagen förkunnas rätt, då vågar den stolte inte längre vara stolt, och den förkrossade blir tacksam över den nåd och förlåtelse som är utlovad och skänkt genom Jesus, då börjar den helige Ande leva genom människan sa att hon kan säga som Paulus: "nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig." (Gal 2:20).

När jag skriver om detta låter det som en slags intellektuell formel. Men det är mer än en formel. Evangelium skall inte endast röra sig i förnuftet och i våra tankar, i intellektets sfär, utan vara hjärtats innerliga hopp. Gud är en levande Gud, och lika sant som att han - på riktigt - förde Israels folk ut ur Egypten vid en historisk tidpunkt och utförde mäktiga tecken och under inför alla människor, lika sant är det att han har sänt sin Son och genom Honom försonat hela världen med sig själv, som det står i 2 Kor 5:19. För att hjärtat skall kunna ha detta hopp måste givetvis formeln eller förkunnelsen vara rätt. Om lag och evangelium predikas felaktigt kan människan avfalla till stolthet eller förtvivlan. Det är alltså en kunskap, en andlig kunskap, ämnad för hjärtat (människans innersta) som kommer från Gud själv och uppenbaras i de heliga skrifterna av de profeter och apostlar som Frälsaren själv utvalde och som han sände till att förkunna upprättelse, frid med Gud, frälsningsvisshet och ge evigt liv åt bedrövliga, fallna och ogudaktiga människor.

Att äga den rätta tron i hjärtat är att äga det eviga livet. Att äga den rätta trosformuleringen är de dörrar som måste stå öppna för att hjärtat skall kunna ha den frälsande tron. Överallt där evangelium förkunnas, dvs där Jesus, apostlarnas och profeternas ord förkunnas, kan tron finnas. Men där kan det också finnas hycklare, oomvända människor, stolta och förtvivlade människor, människor som avfallit eller förtröstar på andra saker än evangelium, människor som inte ångrar sin synd osv. Den rätta läran är ingen merit som får sitt värde i förhållande till de orätta obibliska lärorna som finns i olika samfund, utan det är nåd från Gud, en tröst för det nedslagna samvetet, en förskräckelse för alla stolta och lagiska människor och medför skyldighet att förkunna för andra i hopp om att kunna leda så många som möjligt ut ur "träldomshuset Egypten" (lagens slaveri) till "ett land som flyter av mjölk och honung". Där växer inga tistlar och där är oket inte tungt. Bildlikt talat. Där finns bara en Gud och inga avgudar, bildlikt talat.

Men vem kan tänka ut något sådant? Det går inte att tänka ut. Det måste uppenbaras av den helige Ande genom Guds Ord. Den som tror detta börjar älskar Gud så som Gud vill bli älskad (dvs inte som en dömd fruktar sin bödel, utan som ett barn älskar sin förälder). Den som tror detta fruktar inte den kommande domen, och älskar dem som håller sig till evangelium och dem som inte håller sig till evangelium. Paulus upphörde inte att älska sitt folk eller önska och söka deras frälsning och omvändelse. Där finns inte anledning till strid, hämnd, avund, stolthet, fruktan, förakt, legalism, människofruktan, laglöshet, likgiltighet, självgodhet, otukt, fylleri, omoral, partibildningar och världslighet. Där finns istället en avsky för sådant och en kärlek till det som behagar Gud. Där börjar de Andens frukter som det står om i Guds ord:

"Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning. Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i anden, tjäna Herren. Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Lev i endräkt med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda." (Rom 12:9-21).

När man läser om Andens frukter och känner "det där saknar ju jag" och blir bedrövad av det, så är det inte ett verk av köttet, utan av Anden. Anden vill ju visa oss där vi brister, för att vi i vårt hopplösa tillstånd skall hålla oss till löftet av frälsning genom Jesus, den frälsning som är en fri gåva, den frälsning som är helt färdig. Blir du bedrövad och förtvivlad, så tänk då på att Jesus ropade "Min Gud Min Gud varför har du övergivit mig" för att ingen människa skall behöva bli övergiven av Gud. Men om du blir stolt och tänker "det där kan jag hålla" eller "jag håller ju allt detta" då rör du dig fortfarande inom lagens område, tänker lagiskt, köttsligt och är inte ärlig inför Gud som ser ditt hjärta. Men den som av Anden blir övertygad om sin synd och flyr till Guds nåd genom Jesus Kristus, vill gärna av fri vilja och utan tvång eller hot bära Andens frukter och kommer att göra det. Att lära något annat vore att säga att Gud inte skänker helgelse, eller att det inte finns en levande Gud som förmår förändra en människa.

Synd finns hos helgon. Den kristna tron går inte ut på att förbättra individen eller kyrkan i hopp om att på så sätt nå en möjlig frälsning. Sådant lär man ju överallt där lagen förkunnas. Den kristna tron handlar om att Gud för Jesus skull, trots ditt förskräckliga och förlorade tillstånd, inte tillräknar den synd som faktiskt finns, och att du därför älskar Gud och gör vad Gud vill. Alltså skall du hålla dig till korset och den tomma graven, när det gäller din frälsning, och som frälst lyder du Gud. Anden driver dig till det.

Den biblisk-lutherska läran om rättfärdiggörelsen

Känner du dagligen av synden och plågas av den?

Oroar du dig för hur det skulle gå för dig om Jesus kom tillbaka idag för att döma levande och döda?

Önskar du frid med Gud och visshet om att spendera evigheten med Gud?

Den bibliska läran om rättfärdiggörelsen (frälsningen) skänker tröst, frid, hopp och visshet!

 

Knarklangare blir omvänd

 

Crack dealer meets Jesus Christ

Om synd och sann tro

"Synd heter i Skriften inte blott den yttre gärningen med våra lemmar utan allt som rör sig i hjärtat och driver till den yttre gärningen, nämligen vårt hjärtas innersta och alla våra förmögenheter. Det lilla ordet »göra» (synd) betyder alltså, att människan hel och hållen faller i och ger sig hän åt synden. Ty ingen yttre syndig gärning sker utan att människan hel och hållen med kropp och själ ger sig däri. Och framför allt ser Skriften ned i hjärtat och på roten och huvudkällan till all synd, nämligen otron i hjärtats innersta. Det förhåller sig nämligen så, att liksom tron ensam gör rättfärdig och skänker ande och håg till goda yttre gärningar, så är det endast otron, som syndar och låter köttet få makten och väcker begär till onda yttre gärningar. Så skedde med Adam och Eva i paradiset (1 Mos. 3:6).

Därför kallar Kristus otron allena för synd, då han i Joh. 16:8 f. säger: Anden skall låta världen veta sanningen ... i fråga om synd ..., ty de tror inte på mig. Därför måste det också finnas tro eller otro i hjärtat innan goda eller onda gärningar framkommer, likt goda eller onda frukter. Otron är ju roten, saven och den egentliga kraften i all synd. Därför heter den också i Skriften ormens huvud och den gamle drakens huvud, som kvinnans säd, Kristus, måste söndertrampa, såsom det utlovas åt Adam i 1 Mos. 3:15 ... 

Tro är inte en sådan självgjord mening eller dröm, som somliga anser vara tro. Och när de ser, att livet inte blir bättre, och att inga goda gärningar följer med den, fastän de kan både höra och tala mycket om tron, så förleds de till den villfarelsen, att tron inte är tillräcklig. Man måste dessutom göra goda gärningar, om man vill bli rättfärdig och salig. Detta beror på, att när de hör evangelium, så tar de emot det och gör sig av egna krafter en tanke i hjärtat: jag tror. Och detta räknar de för en sann tro. Men då den inte är annat än en mänsklig dikt och tanke, som hjärtats innersta aldrig tillägnat sig, så bär den inte heller någon frukt och har ingen bättring med sig.

Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud (Joh. 1:13) och dödar den gamle Adam, gör oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla krafter och för den helige Ande med sig. Ja, tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt, att den inte oavlåtligt skulle verka vad som är gott. Den frågar inte heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frågar har den gjort dem och är alltid sysselsatt med det. Men den som inte gör sådana gärningar, han har ingen tro, han famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar. Han vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och orerar en massa om tron och de goda gärningarna.

Tron är en levande och dristig förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat: detta är den helige Andes verk i tron. Så blir människan villig att gärna, utan något tvång, göra var människa gott, tjäna alla, och lida vad det än må vara, Gud till behag och ära, som visat henne sådan nåd. Det är alltså omöjligt att skilja tro och gärningar åt. Ja, det är lika omöjligt som att skilja värme och ljus från elden.

Akta dig därför för dina egna falska tankar och för allt tomt prat av sådana människor, som tror sig skickade att döma om tron och goda gärningar, fast de är stora narrar. Be Gud, att han ger dig tron. Annars blir du väl utan tro till evig tid – du må tänka och sträva så mycket du vill och förmår. 

Rättfärdighet är nu en sådan tro, och den kallas Guds rättfärdighet eller en rättfärdighet som gäller inför Gud, emedan Gud ger den och räknar den som rättfärdighet för Kristi, vår medlares, skull. Dessutom driver den människan att ge var och en vad hon är honom skyldig. Ty genom tron blir människan fri från synd och lär sig att älska Guds bud. Därmed ger hon Gud den ära som tillkommer honom, och betalar vad hon är honom skyldig. Men människorna tjänar hon villigt på det sätt hon kan, och betalar därmed också vad hon är skyldig var man. Sådan rättfärdighet kan vår natur, vår fria vilja och våra egna krafter inte åstadkomma. Ty liksom ingen kan ge sig själv tron, så kan han inte heller ta bort otron. Hur skulle han då kunna ta bort en enda synd, om det också vore den minsta? Vad som sker i otro eller utan tro, det är därför idel falskhet, skrymteri och synd (Rom. 14:23), det må sedan se aldrig så lysande ut."

(Ur Luthers Företal till Romarbrevet)

Jesus profeterar till SvK?

Kyrkoval

"Jesus var sosse" är temat på socialdemokraternas kyrkovalsfilm (Tidningen Dagen 2013-09-03).

Det är mycket olustigt när Jesus beskrivs i politiska termer. NT lär att stat och kyrka inte hör ihop. Jesus är den levande Gudens Son. Han sändes till jorden för att frälsa syndare. Guds vrede över synden tog han på sig själv på korset. Han led, dog och uppstod för vår skull, för syndares skull. Han kan inte summeras till ett blockpolitiskt fack. 

Skall verkligen Svenska kyrkan, när det är skild från staten, använda sig av politiska organisationer?

I Uppenbarelseboken talar den uppståndne förhärligade Jesus direkt till sju olika församlingar. De fanns i mindre Asien och var verkliga församlingar som fanns under den tiden. Städerna låg inte så långt från varandra och nämns efter sin placering på kartan. Att Gud låter dessa ord stå med i de heliga Skrifterna visar att det finns något allmängiltigt i dem. Breven till de sju församlingarna gäller för alla kristna, för alla kyrkor, i alla tider. De förmaningar, den undervisning och den tröst som de sju sändebreven innehåller är viktiga för kristna i alla tider att hörsamma. 

Jesu budskap till Svenska kyrkan - detsamma som Jesu budskap till församlingen i Pergamus?

Jag satt häromdagen och läste igenom Jesu förmaningar till församlingen i Pergamus. Där står bl a: 

"Skriv till församlingens ängel i Pergamus: Så säger han som har det skarpa, tveeggade svärdet: Jag vet var du bor -- där Satan har sin tron. Och du håller fast vid mitt namn och förnekade inte tron på mig ens i de dagarna då Antipas, mitt trogna vittne, blev mördad hos er där Satan bor. Men något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att sätta ut en fälla för Israels barn, så att de åt kött från avgudaoffer och bedrev otukt. Så har också du sådana som på samma sätt håller sig till nikolaiternas lära. Omvänd dig därför! Annars kommer jag snart över dig och strider mot dem med min muns svärd. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat. Och en vit sten skall jag ge honom, och på den är skrivet ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det." (Upp 2:12-17).

Om de sju sändebreven är giltiga för alla kristna i alla tider, liksom allt i NT är giltigt och relevant för alla kristna i alla tider, hur mycket bör man inte inom Svenska kyrkan ta till sig dessa ord och omvända sig! Jag skall gå mer in på detta nedan.

Pergamus

Pergamus var en stad där de kristna hade det svårt. Där demonstrerade den dåvarande världsliga överheten (Rom) sin makt. Det fanns en stor avgudabild som alla kunde se, tillägnad Zeus. Hur passande är det därför inte att Jesus säger att "Satan har sin tron" där. Människor tvingades tända rökelse åt avguden, och de som inte gjorde det riskerade fängelse eller dödsstraff. Hur passande är det inte att Jesus säger att han själv har det "tveeggade svärdet". Svärdet representerar hans ord. Men det representerar också överheten (Rom 13:4). Trots att de lever där Rom utövade sin makt så blir församlingen tröstad vid påminnelsen om att Jesus har makten över alla överheter. Han är konungarnas konung, även om otroende människorna inte tror det. 

I staden hade åtminstone en kristen, som nämns vid namn, fått sätta livet till. Ändå hade de inte förnekat honom.

Bileams lära
Vad var "Bileams lära"? I 4:e Mosebok (kap 22-31) berättas om en ogudaktig spåman, Bileam, som användes som Guds redskap, Guds språkrör, trots att han själv var ogudaktig, motståndare till Israel och mest ute efter att få sin spådomslön av Israels fiender. Gud lade sitt Ord i hans mun och han kunde inte göra annat än att säga det som Gud hade sagt. Hur mycket han än sökte uttala en förbannelse över Israel för att fienden (moabiterna) skulle segra över dem, så hindrades han av Gud, så att han istället välsignade Israel. 

När Bileam inte lyckades förbanna Israel så använde han istället ett annat knep. Han gav moabiterna rådet att föra israeliternas män bort från troheten till Gud genom att föra dem in i deras egen avgudakult. Midjanitiska kvinnor förledde israelitiska män till otukt och avgudakult, och därmed även trolöshet mot Herren Gud. Det var Bileam som lärde ut detta knep, och några israeliter kom på fall på detta sätt, andra inte. På detta sätt vändes Guds vrede mot Israel. 

Det är detta som Jesus anknyter till. De som i Pergamus "höll sig till Bileams lära" (eller "det som Bileam lärde") agerade på precis samma sätt som de israelitiska män som lät sig förföras till otukt, avgudakult och otrohet mot Gud. Det är avgudakulten och otukten som fördöms. Lägg dock märke till att Jesu förmaning inte riktas till dem som syndade, utan till dem som tillät att synden förekom. Enligt NT skall församlingarna inte tillåta synd och falsk lära. Hur svårt är inte detta att praktisera i statskyrkor (och f d statskyrkor) som inte ens har rätt bibelsyn, inte samma bibelsyn som den nytestamentliga kyrkan hade.

"Nikoaliternas lära" handlar i princip om samma sak. Utläggare till Uppenbarelseboken säger att Nikoaliterna (som också omnämns av kyrkofäder) var en slags sekt som försökte göra sig ett namn genom att stjäla namnet från en biblisk person nämnd i Apostlagärningarna. Dessa levde köttsligt, i otukt. De var en slags namnkristna som inte levde i daglig omvändelse utan försvarade synd. De syndade på nåden. På det sättet agerade de som om de också höll sig till "Bileams lära". Det är i princip samma sak.

Hur relevant är inte detta budskap för Svenska kyrkan, eller snarare dem som vill vara bibeltrogna, trogna Gud, inom Svenska kyrkan? Den avfallna Svenska kyrkan som kommit så långt bort ifrån den kristna sexualmoralen och troheten till bibelordet. Är inte Jesu budskap till Svenska kyrkan idag, detsamma som hans budskap till församlingen i Pergamus?

"Omvänd dig därför!" säger Jesus. Orden riktar han till dem (ja hela församlingen) som tillät det och hade gemenskap med dem som var kristna till namnet men inte var trogna Guds ord. De levde i otukt och trolöshet, och var namnkristna som kommit bort från Gud och det nya livet som Gud skapat i hjärtat genom tron. Synd var inte längre synd, för dem. Pergamus församling förmanade inte dem som felade utan hade full gemenskap med dem, helt obekymrade om att de på så sätt blev medskyldiga till andras synd och riskerade Guds dom pga detta. Hur väl stämmer inte den undervisningen inte med vad som står i t.ex. 2:a Petrusbrevet. 

Avslutning
Guds Son har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, inte för att säga till dem som lever i synd "fortsätt att leva i synden. Allt går väl med er hur ni än lever, ja även när ni tillber andra gudar, bedriver otukt och inte är trogna er Gud och Frälsare". 

Hårda ord, tycker någon kanske. Ja, men av kärlek. Gud vill ingen syndares död, som det står skrivet, utan han vill att syndare omvänder sig:

"Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus? Men du människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall inte rädda honom när han syndar. Den ogudaktige skall inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet. Den rättfärdige skall inte heller kunna leva genom sin rättfärdighet när han syndar. Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så skall ingen av alla hans rättfärdiga gärningar bli ihågkommen, utan han skall dö för det orätta han har gjort. Om jag säger till den ogudaktige: Du måste dö! och han sedan vänder om från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, så att han, den ogudaktige, ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då skall han förvisso få leva och inte dö. Man skall inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, skall han förvisso få leva. Men när dina landsmän säger: Herrens väg är inte rätt, då är det tvärtom deras egen väg som inte är rätt. Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö. Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då skall han få leva. Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Men jag skall döma var och en av er efter hans vägar, ni av Israels hus." (Hes 33:10-20)

/Shadow

Stora underverk idag! (Bibelstudium)

Tidningen Dagen (24/8) berättar om en 37-årig bilmekaniker från Ohio som kommit till liv efter att ha varit död i 45 minuter. Berättelsen är hämtad från den amerikanska tidningen USA Today. Mannen som skall ha dött heter Tony Yahle. Händelsen inträffade den 5:e augusti i år. Sjuksköterskorna höll på att förbereda Tony Yahles döda kropp så att familjen kunde ta farväl, när han plötsligt kom till liv igen. Hans hjärtläkare säger att han inte upplevt något liknande under sitt 20-åriga arbete som kardiolog, varken sett eller hört talas om det. Själv säger Tony, som är troende kristen, att det är ett mirakel.

Fler detaljer om händelsen återges i den amerikanska tidningen Daily Mail (Mail Online, 22/8). Vid 4-tiden på natten upptäckte hustrun Melissa att Tony andades konstigt. Hon kunde inte väcka honom och ringde 911. Melissa arbetar som sjuksköterska. Medan hon väntade på att ambulansen skulle komma utförde hon Hjärt- och Lungräddning.  På sjukhuset, som inte ligger långt från familjens hem, fann man att hans hjärta slog. Men vid lunchtid stannade det, och Tony var dödförklarad under 45 minuter då man försökte få igång hans hjärta med Hjärt-Lungräddning och annan medicinsk hjälp.

Sedan sprang hans 17-årige son, Lawrence, genom sjukhusets korridor och in till rummet där hans fars kropp låg. Han pekade på sin pappa och ropade "Dad, you're not going to die today!" (Pappa, du skall inte dö idag!) Han stod där några sekunder och skulle precis gå tillbaka för att trösta familjen. Då började hjärtmonitorn visa små utslag, och det återkom varje minut. Personalen på sjukhuset började göra nya återupplivningsförsök, och då kom Tony Yahle tillbaka till livet. Till en början fruktade man att de skulle behöva utföra en hjärttransplantation, men Tony Yahle har till fullo återfått hälsan och har flyttat hem igen. Nu på måndag skall han återgå till arbetet.

Hustrun berättar för tidningar att Tony varken har några brustna reben och inte heller är öm i bröstet efter återupplivningsförsöken, vilket förvånar henne. På sin Facebook sida skrev Tony: "A week ago Sunday I died for 35 to 45 min it was bad enough that the doctor pronounced me dead... I would just like to thank everyone who prayed for me and my family over these past 12 days. God has worked more than I can say and no one can say any different... Even the doctors that worked on me say it was god's work".

Tony Yahle berättar för massmedia att hans och familjens tro har blivit stärkt genom händelsen. Familjen menar att det är deras kristna tro som ligger bakom hans mirakulösa uppvaknande.

Vad säger Bibeln om sådana här saker? Bibeln beskriver en allsmäktig Gud som kan göra vad som helst. Jesus säger: "Ty för Gud är ingenting omöjligt." (Luk 1:37). I sitt försvarstal till kung Agrippa säger Paulus: "Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?" (Apg 26:8).

Först av allt måste vi påminna om att Jesus själv uppstod från de döda efter att ha legat död i en grav i flera dagar. Han "utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull." (Rom 4:25). Han är "den förstfödde från de döda" (Kol 1:18; Upp 1:5). Jesu uppståndelse är ytterst central för den kristna tron. Det är inte nog att tro att Jesus dog för våra synder. Vi skall också tro att han har uppstått, för vår skull. Vi är ju i dopet förenade med hans död och uppståndelse (Rom 6). Paulus skriver: "Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa." (1 Kor 15).

Jesus har sagt: "Amen, amen säger jag er: Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern." (Joh 14:12). Apostlarna skulle komma att göra stora och mäktiga gärningar, i kraft av Hans namn. I samband med att Petrus hade botat en lam man predikar han: "Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser." (Apg 3:16). Bibeln berättar att apostlarna också gjorde många andra under. De uppväckte också flera döda, däribland Eutykus (Apg 20) och Tabita (Apg 9),

Underverken genom apostlarna var särskilt stora och sedan dess har kyrkan inte sett så många och underbara gärningar i sådan omfattning. Underverken hade också ett särskilt syfte: Att bekräfta Guds ord. Så var det ju också när Gud utförde stora gärningar genom Moses. "HERRENS undervisning skall vara i din mun, ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur Egypten." (2 Mos 13:9). Om apostlarna står det att "Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det". (Mark 16:20), Herren "bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer" (Apg 14:3). Om frälsningen står det att "den förkunnades först av Herren och bekräftades för oss av dem som hade hört honom. Gud gav också sitt vittnesbörd genom tecken och under och många slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja." (Heb 2:3-4). Så skulle det nytestamentliga Ordet, evangelium om Jesus, av Gud få särskild bekräftelse för mänskligheten, och dessa gärningar eller tecken blev nedtecknade för vår skull. Dessa gärningar avskiljer sig från allt annat som hänt i historien. Vi bör förundras över dem på samma sätt som när vi läser om Tony Yahle.

Gud är den samme igår som idag, säger Skriften (Heb 13:8). Vi skall inte föreställa oss att Guds Allmakt har förändrats. Han har också lovat att höra våra böner, och att vara med oss intill tidens slut (Matt 17:20; Mark 11:24; Matt 28:20). Vi bör inte utesluta att Gud gör häpnadsväckande under än idag. Vi får bedja Gud om allt. Samtidigt skall vi inte bedja på ett sådant sätt att vi frestar Gud genom att kräva att han gör tecken och under på ett synligt sätt för att tillfredsställa vårt kött och otron (Matt 4:7; Matt 16:1-4; Mark 8:12; 1 Kor 1:22).

Vi skall förvänta oss att Gud hör våra böner, men vi skall också i prövningen och nöden likt Jesus bedja "Men ske inte min vilja utan din." (Luk 22:42). När det gäller det köttsliga sinnet skulle det kunna summeras i vad Jesus en gång sa: "Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte." (Joh 4:48). Och vi skall inte glömma bort att Jesus sa: "Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser." (Joh 20:29). Inför Gud och i evigheten är det större att vi tror när vi inte fått något tecken som stärker vår tro. Samtidigt ska vi inte glömma bort att direkt efter att Jesus sagt "Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte." botade han sonen till den man som vädjat till honom. Det står att Jesus sa till honom "Gå, din son lever." och det står att mannen då trodde på Jesu ord och vände hemåt. Först kom löftet, och på det följde mannens tro, och i samma stund fick mannen höra att sonen blivit frisk (Joh 4).

Vi måste också komma ihåg att tecken och under just var till för att bekräfta Ordet. Guds ord får således inte åsidosättas pga tecken och under. Det står skrivet: "Vad som kännetecknar en apostel har blivit utfört hos er med all uthållighet, genom tecken, under och kraftgärningar." (2 Kor 12:12). Ingen bör t.ex. söka sig till en kyrka där man talar om tecken och under om man samtidigt ser att den kyrkan predikar falsk och obiblisk lära. Tecken och under kan vara lögner och påhitt. De kan vara en trend som utgår från en falsk lära, där man ersatt nådemedlens tröst och verkan med spektakulära underverk. Det kan vara djävulens verk. Falsk lära kan spridas tillsammans med tecken och under (Matt 24: 24; Gal 1:8-9; 2 Tess 2:9; Upp 13:13).

Eftersom tecknens uppgift är att bekräfta Ordet eller läran, så är det nog för oss att hålla oss till Guds ord. Tungomåls talet är ett bekräftande tecken. "Så är tungomålstalen ett tecken, inte för dem som tror utan för de otroende" (1 Kor14:22). Skriften säger också "Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen." (1 Joh 4:1). "Pröva allt, behåll det goda" (1 Tess 5:21). Vi får inte glömma att de falska lärarna beskrivs som vargar förklädda till får (Matt 7:15), dvs de ser ut att vara sanna gudsmänniskor. Paulus varnar och säger: "Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden." (Apg 20:29). Aposteln Petrus skriver: "Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror." (2 Pet 2:1).

Jesus säger "Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar?" (Matt 7:22). De människorna skall ändå visas bort. De hade inte evangelisk tro och förtröstan i sina hjärtan. Jesus säger "Jag känner er inte".

När vi hör talas om mäktiga underverk och tecken så skall vi alltså komma ihåg att a) när vi inte känner till saken närmare kan vi alltid lämna saken öppen och tänka att det kan vara ett verkligt underverk från Gud, men det kan också vara ett påhitt eller ett falskt tecken b) även djävulen, Antikrist och de falska profeterna är förutsagda att de skall göra tecken och underverk c) underverken är till för att bekräfta Guds ord, och det centrala är vad Gud lär i sitt ord. När vi har Guds ord rena lära så är det läran som avgör vad som är sant och falskt. Vi skall alltså inte dras till sammanhang där man talar om tecken och under men lär obibliskt.

Vidare får vi inte glömma att Guds underverk är inte endast det spektakulära. Se mitt tidigare blogginlägg om detta. Visst är det ett underbart verk av Gud om han uppväcker en människa som har varit fysiskt död i 45 minuter. Men om vi tänker efter, är det inte också ett stort underverk att en andligt död människa, som varit fientligt inställd till Gud, Guds bud, den kristna tron o.s.v. plötsligt blir en omvänd kristen och bekänner Jesus som sin Frälsare? En sådan människa har inte varit fysiskt död i 45 minuter, men andligt död hela sitt liv! Tron hos en sådan människa är inget annat än ett underverk från Gud. Ingen människa kan skaffa sig tron på egen hand. Språkbruket i Bibeln beskriver omvändelsen som en Guds gärning, inte människans. En troende har blivit pånyttfödd (Joh 3:3; Jak 1:18; 1 Pet 1:23) uppväckt (Ef 2:6; Kol 2:12; Rom 6:9) levandegjord (1 Kor 15:22). Språkbruket talar alltså om tron som ett Guds verk, en uppväckelse från de döda, ett nytt liv.

Vad gäller Tony Yahle så får vi inte glömma bort att han på sin Facebook-sida tackar de människor som har bett för honom och familjen under de närmaste 12 dagarna. Varför skulle inte Gud idag kunna besvara sådana förböner? Vi bör bedja Gud i all nöd. Gud vill att vi skall bedja. Men vi bör inte säga till Gud hur han skall besvara våra böner.

/Shadow

Dagen, Aftonbladet, Världen Idag, Daily Mail, USA Today

Lögnen om människans andliga "frihet" (före omvändelsen)

En ny debattartikel om dopet har skrivits i tidningen Dagen (5/10). Ännu en pingstvän träder fram och förklarar hur han ser på dopet. Pelle Hörnmark hävdar att Sigvard Svärd - som tidigare i en debattartikel oroat sig för att pingströrelsen håller på att tappa bort sin baptistiska grundsyn - har fel. Han menar att man istället öppet samtalar om tron inom pingströrelsen, utan att förlora grundsynen. 


Hur det än är med det så är det tragiskt att läsa hur han ser på människan - av den anledningen att det stämmer så dåligt med Guds ord. Hörnmark understryker människans "frihet" när han talar om dopet. Friheten att välja. Men detta är en så klassisk obiblisk missuppfattning av hur Guds ord beskriver människans förmåga före omvändelsen. Det kallas för synergism, tron att människan på något sätt kan medverka till sin omvändelse (vilket i praktiken är tron att människan i någon liten mån medverkar till sin frälsning). 


Så beskrivs inte människans andliga tillstånd, människans andliga förmåga, omvändelsen och frälsningen i Bibeln. 


Jag är själv uppväxt i pingströrelsen och känner till deras syn på människan, omvändelsen och dopet. Efter en lång och krokig vandring och mycket bibelstudier kom jag, tillsammans med flera av mina anhöriga och vänner, att ändra dopsyn. 


Läs gärna om min historia och mina erfarenheter i mitt tidigare inlägg
Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 1


Läs framför allt del 2, där jag tar upp mängder av bibelord som beskriver människans andliga förmåga före omvändelsen, och visar barndopets teologiska berättigande. 
Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 2


Människan är lika "fri" att välja sin omvändelsen, som en död är fri att bli uppväckt, en vuxen är fri att låta föda sig på nytt, en livlös är fri att bli levandegjord. Det är precis det språkbruk som Bibeln använder om omvändelsen. 


En grundläggande skillnad mellan Paulus och fariseismens teologi är just denna syn på människans natur och förmåga. Under det att man bland de judiska fariseerna hade en relativt positiv grundsyn på människans natur, så understryker Paulus syndafallets konsekvenser, människans oförmåga och att omvändelsen är endast Guds verk, av nåd, genom Kristus.


Det rena evangeliet och den bibliska synen på människan fråntar människan all egen värdighet, all egen berömmelse, all egen förmåga, all egen medverkan till frälsningen, och ger all ära till Gud, all berömmelse till Gud, och tillskriver Gud ensam frälsningen orsak. Inte till 98 eller 99 %, utan till 100 %. Frälsningen och omvändelsen är helt och hållet Guds verk. Men otron och synden är helt och hållet människans verk. Inför Gud är vi inte fria att berömma oss av något annat än hans oerhörda. överflödande och underbara nåd i Kristus. 


Denna syn på människan och Gud berövar oss som sagt all egen stolthet och religiös självrättfärdighet. Men syndare som vet med sig sin stora brist, sin ovärdighet, sin oduglighet, självmedvetna syndare, finner en oerhörd tröst och glädje i det rena evangeliet. Det har makt att upprätta de mest nedslagna och förskräckta syndare. Men en sådan undervisning tilltalar inte den stora massan. Det visar kyrkohistorien, redan från Jesu tid. Läs Johannesevangeliets 6:e kapitel där Jesus talar om sig själv som Livets Bröd. Där beskriver Jesus tron som ett Guds verk (Joh 6:29), att endast de som Fadern ger Jesus kommer till honom (Joh 6:37), att ingen kan komma till Jesus om inte Fadern drar honom (Joh 6:44), att köttet (människans natur) inte är till någon nytta eftersom det är Anden som ger liv (Joh 6:63), och ännu en gång, att ingen kan komma till Jesus om det inte blir honom givet av Fadern (Joh 6:65). 


Efter detta tal står det: "Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom." (Joh 6:66). 


Jesus hade talat helt öppet. Han hade predikat evangeliet och om sig själv som Livets bröd. Men det var en undervisning som slog hårt mot den "religiösa" människans självkänsla, den människa som vill ha lite del av berömmelsen, om så bara den berömmelsen att hon åtminstone avgjort sig för Gud och själv valt att följa Gud. I Jesu undervisning dödförklarades den religiösa människan och hennes förmåga. Denna anstöt gällde dock inte alla. För det står vidare:


"Jesus sade därför till de tolv: "Inte vill väl också ni gå bort?" Simon Petrus svarade honom: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige."  (Joh 6:67-69). 


Precis så är det för förkrossade syndare som inte finner någon värdighet eller duglighet i sig själva. De bryr sig inte om att de inte får någon del av berömmelsen. De gläder sig bara av att de får del av Guds underbara gåva, frälsningen av nåd, genom Jesus. De har, som Petrus säger, ingen annanstans att gå. Men så länge de har Jesus, så länge de har det rena oförvanskade evangeliet, då har de liv, glädje, frid, frälsningsvisshet. Det är för dessa evangeliet verkligen når fram. För dessa som, liksom publikanen i templet, inte vågar lyfta blicken mot himlen utan stannar kvar lite på avstånd men ändå frampressar ett: "Gud, var nådig mot mig, syndare" (Luk 18:13). Inför Gud var det en rätt och god bekännelse, och Gud är full av nåd och sanning. Publikanen gick därifrån rättfärdig. 


/Shadow


Dagen