Vid en drejskiva

"Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN. Han sade: 'Stå upp och gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord.' Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg att han arbetade på drejskivan. Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då började han om och gjorde av leran ett annat kärl så som han ville ha det.

Och HERRENS ord kom till mig. Han sade: 'Skulle jag inte kunna göra med er, ni av Israels hus, så som denne krukmakare gör? säger HERREN. Se, som leran är i krukmakarens hand, så är ni, Israels hus, i min hand. Ena gången talar jag om ett hednafolk och ett rike att jag vill rycka upp, bryta ner och förgöra det. Men om det hednafolk som jag har talat om vänder om från sin ondska, ångrar jag det onda som jag hade tänkt göra mot det. En annan gång talar jag om ett hednafolk och ett rike, att jag vill bygga upp och plantera det. Men om man då gör det som är ont i mina ögon så att man inte hör min röst, då ångrar jag det goda som jag hade sagt att jag ville göra dem.

Säg därför nu till Juda män och till Jerusalems invånare: Så säger HERREN: Se, jag bereder en olycka åt er, och jag tänker ut en plan mot er. Vänd därför om, var och en från sin onda väg, och ändra ert liv och era gärningar. Men de kommer att svara: Det är lönlöst. Vi vill följa våra egna tankar och göra var och en efter sitt onda och hårda hjärta.'

Därför säger HERREN så: Fråga bland hednafolken:
Vem har hört något sådant?
Fruktansvärda saker har hon gjort, jungfrun Israel.
Skall då snön från Libanons höga berg lämna mina åkerfält?
Skall de friska vattnen som strömmar fjärran ifrån, sina ut?
Men mitt folk har glömt mig och tänder rökelse åt avgudar,
som har fått dem på fall där de färdas fram
på de urgamla vägarna och slå in på obanade vägar och stigar.
Så blir deras land öde och utsätts ständigt för hån.
Alla som går fram där skall förundra sig och skaka på huvudet.
Som en östanvind skall jag skingra dem för fienden.
Jag skall vända ryggen åt dem och inte ansiktet
på deras olyckas dag.

Men de sade: 'Kom, låt oss tänka ut onda planer mot Jeremia. För prästerna skall inte komma till korta med sin undervisning och inte de vise med sitt råd eller profeten med sitt ord. Kom, låt oss förtala honom och låt oss strunta i vad han säger.'" (Jer 18:1-18).

Evangeliets segertåg

"FreeLance", digitalt konstverk av Christian Bravery.

"Och jag såg när Lammet bröt det första av de sju sigillen, och jag hörde ett av de fyra väsendena säga med en röst som åskan: 'Kom!' Jag såg, och se: en vit häst, och han som satt på den hade en båge. Åt honom gavs en segerkrans, och han drog ut som segerherre, för att segra." (Upp 6:1-2).

På ön Patmos fick Johannes se de syner vi har nedtecknade i Uppenbarelseboken. Bland dessa finns bland annat de sju sigillen som bryts en efter en. Ni känner kanske till Ingemar Bergmans film "Det sjunde inseglet" (1957). Insegel är ett annat och äldre ord för sigill. Sigillen var en slags underteckning av viktiga dokument. Ett konungsligt skriftligt dokument i bokrulle förseglades och märktes med ett avtryck, ett sigill, som bekräftade vem avsändaren är. Sigillen måste avlägsnas eller brytas för att bokrullen skulle kunna öppnas och läsas. På det sättet var sigillen också bekräftelser på att innehållet inte hade öppnats och ändrats av någon annan. Johannes stod inför ett Guds dokument, Guds hemligheter, som var i Guds hand.

Bokrullen som Johannes fick se i sin syn var förseglad med sju sigill. Sigillens funktion var både att besegla och att bekräfta. Successivt får Johannes se Guds sanningar öppnas när sigillen bryts. Och när de öppnas är de liksom fördolda och svåra att förstå och ta till sig om man inte läser igenom hela Bibeln och lär känna dess språkbruk och bilder. Lammet som bryter sigillen är Jesus själv, som inledningsvis presenterat sig för den förskräckte Johannes och upprättat honom (Upp 1:10-19) och som står bakom hela Uppenbarelsebokens innehåll (Upp 1:1). Lammet står inför Guds tron som ser ut att vara slaktat (Upp 5:1-7). När lamm slaktades skars de i halsen. Eftersom Lammet "ser ut" som om lammet blivit slaktat (Upp 5:7) förstår vi att lammet är fullt levande, men visar märkena av vad de genomgått. Jesus har dött och uppstått från de döda. Jesus är, säger Johannes Döparen, "Guds lamm, som tar bort världens synd" (Joh 1:29). Johannes fick veta att endast Lammet är värdigt att bryta de sju sigillen.

"Och Lammet gick fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen. Och när det tog bokrullen, föll de fyra väsendena och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. De hade var och en sin harpa och skålar av guld, fulla av rökelse, som är de heligas böner. Och de sjöng en ny sång: 'Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden." (Upp 5:7-10).

I Uppenbarelseboken upprepas saker på många olika sätt. Det är mycket som återkommer i nya bilder. Talet sju återkommer i många former. Även domedagen beskrivs flera gånger. De som förkunnade att endast Lammet är värdigt att öppna boken sjöng en ny sång. I GT betecknar "en ny sång" evangelium.

När det första sigillet bryts så är det också en slags upprepning med ny bild. Johannes fick se en ryttare som drog ut för att segra. Det betecknar enligt många bibelkommentarer, och med stor sannolikhet, att evangelium, budskapet om frälsningen, går ut i världen. 

Detta har också skett och det sker än idag. Evangelium är det glada budskapet om den försoning som Gud har skänkt världen genom sin Son. Det handlar inte om någon slags abstrakt filosofi eller något teoretiskt. Det är, enligt Guds ord, ett objektivt faktum, och historiskt förankrat i Jesu person, liv och gärning, för omkring 2000 år sedan.

"Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (2 Kor 5:19-21).

Vi får inte glömma att åtskilja kärnan eller verkligheten från skalet, platsen och verktygen. Det finns ateister och andra som är kritiska till kristendomen därför att de är kritiska till missbruk som skett inom den yttre kyrkan i Guds namn. De kan t.ex. vara kritiska mot inkvisitionen, häxbränningarna, korstågen, den romersk katolska kyrkans makt och missbruk genom historien, påvarnas agerande, sexuella övergrepp inom katolska kyrkan osv. Och på en sådan grund ställer de sig kritiska till själva kärnan, den kristna tron. Men samma kritik hade ju de flesta av reformatorerna. Och visade inte Gud genom sina profeter hur kritisk han var mot de religiösa ledarna i Israel när de avföll i otro? Gud själv gör alltså en åtskillnad mellan sin kyrka och de synliga religiösa gemenskaperna.

"Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma svarade han dem: 'Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er." (Luk 17:20-21).

Vi måste göra en åtskillnad mellan å ena sidan Guds rikes utbredning och å andra sidan yttre riken, samfund och rörelser. De två kan sammanfalla, och de två kan vara åtskiljda. En kyrka kan vara biblisk och en kyrka kan avfalla från Guds ords undervisning. Förföljdes inte profeterna både av ogudaktiga och religiösa? Förföljdes inte Jesus och apostlarna av både hedningar och religiösa? Kom inte reformationen som en reaktion mot kyrkans förfall och missbruk? Kom inte väckelserörelserna under en tid då de yttre kyrkorna stelnat, frusit till och avfallit genom bibelkritik, liberalteologi och världslighet?

Jesu rike är oberoende av de riken vi finner på jorden. Men han använder dem för att hans frälsande budskap skall förkunnas överallt till dess han kommer tillbaka (Matt 24:14) då han skall hämta sitt folk som kommit till tro på honom. Guds rike utbreds både där Guds ord predikas rent och klart, så som det bör predikas, och där falska läror och människobud är uppblandade med bibliska sanningar. Men hur otryggt och skadligt är det inte för fattiga syndare att lyssna till förkunnelsen där synden inte förmanas och där evangelium inte predikas rent och klart! Paulus lärde inte "Vi är befriade från synden, så nu skall vi leva i synden", utan han lärde att vi är befriade från synden för att leva i helgelse. Paulus lärde inte "Vi är befriade från synden, men nu måste du först göra det och det för att bli delaktig i frälsningen." Tron skall endast fästa sig vid Jesus Kristus och det Gud har gjort för oss genom honom. Men många lär ett begränsat evangelium där himlens portar bara öppnas för en kort stund för att sedan tillslutas mitt framför näsan. Kommer inte sådant av att människor inte vill ära Gud fullt ut utan också sig själva, på de mest förfinade sätt. "Jag avgjorde mig för Gud". "Jag lydde Gud". "Jag öppnade mig för Gud". Paulus lär istället att Gud kommer först, och i Guds kraft, inte vår, kommer helgelsen. Helgelsen är endast en frukt, ett resultat, av frälsningen. Helgelsen är inte en förutsättning.

Den kristna kyrkans budskap skall inte anpassas efter samtiden och världen. Guds sanningar skall inte krökas och bändas och anpassas efter vad denna världen önskar höra. Sådant behagar inte Gud. "Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. " (Rom 12:2).

Kyrkan skall uppbyggas på profeternas och apostlarnas grund, dvs på Bibeln, där hörnstenen är Jesus Kristus själv (Ef 2:20). Hörnstenen är i bibliskt språkbruk bilden för en avgörande sten i husbyggnaden. Hörnstenen i det kristna budskapet är försoningen i Jesus Kristus. Det är ett gott och trösterikt budskap som har gått ut i världen! Genom budskapet om frälsningen i Honom befrias vi från djävulens makt, vår egen svaghet och synd, och världens inflytande. Anklagelserna i samvetet förlorar sin makt. Djävulen måste ge vika. Vi kan helt enkelt erkänna "Ja, jag är en syndare, en mycket stor syndare. Kristus har kommit till världen för att frälsa sådana som mig".


I detta segertåg är det inte någon av oss som har huvudrollen. Det är Guds eget segertåg. Det är en juridisk proklamation om att någon annan, dvs Jesus Kristus, har burit vårt straff, och skänkt oss sin egen helighet och värdighet, så att djävulen inte längre kan anklaga oss, trots att vi är syndare som så ofta faller och felar. Genom den trösten, genom tron, får vi också kraft till ett nytt liv i helgelse. Då lever Kristus i oss. Som aposteln Paulus skriver i Efesierbrevet:

"Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam. Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla." (Ef 1:17-23).

Vem är huvudpersonen i din film, ditt liv? Lever Gud i dig? Enligt Bibeln har han dött för dig, friköpt dig, för att du inte längre skall leva för dig själv, utan för Honom. Förstå detta rätt. Det är inte en fråga om prestation, utan en fråga om nåd. Paulus, som förföljde den kristna kyrkan, skriver: "nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig" (Gal 2:20), och på ett annat ställe "lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud."(Ef 5:2), och på ett annat ställe: "Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar." (Tit 2:14). Den "ivern" att göra goda gärningar, kan ingen människa prestera. Den kommer av sig själv, när vi förlitar oss på Guds kärlek i Kristus och inget annat, så att Gud blir huvudpersonen i våra liv, ja, den som lever genom oss. Den ivern är ett Guds verk, en Guds gärning, i oss, och den har alltid formen av kärlek, precis som den hade hos Paulus, han som först förföljde kyrkan och sedan tjänade och vårdade den med stor uthållighet och omsorg.

Vem kan lägga till eller dra ifrån något till Guds frälsning? Det går inte. Affären, köpet, är redan avklarat: "Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!" (1 Kor 6:20). "Ni har blivit köpta och priset är betalt. Var inte slavar under människor." (1 Kor 7:23).

Vi bör söka oss dit där detta förkunnas, och inte söka upprätta ett oheligt konsensus med världen och människobuden (2 Kor 6:15).

/Göran

Vår enda regel och norm

Ur De lutherska bekännelseskrifterna, närmare bestämt inledningen till Konkordieformeln (Epitome)

"1. Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: "Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad", Gal. 1.

Men andra skrifter av äldre och nyare lärare, vad de än må heta, få icke likställas med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och få icke anses vara något annat och mer än vittnen, som betyga, huru och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid.

2. Då strax efter apostlarnas dagar, ja, ännu under deras livstid, villolärare och kättare uppstodo och mot dem i den äldsta kyrkan symbola, d.v.s. korta klara bekännelser, uppställdes, vilka gåvo uttryck åt den rättrogna sanna kyrkans enhällighet och allmänt omfattade kristna tro, nämligen Symbolum Apostolicum, Symbolum Nicaenum och Symbolum Athanasianum, bekänna vi oss till desamma och förkasta härmed alla kätterska läror, som i strid med dessa bekännelser införts i Guds kyrka.

3. Men beträffande den söndring i trosfrågor, som inträffat i vår tid, anse vi den första oförändrade Augsburgska bekännelsen, vilken överlämnades till kejsar Karl V vid den stora riksdagen i Augsburg år 30, såsom vår tids symbolum, då den är yttryck för vår enhälliga övertygelse och förklaring av vår kristna tro särskilt gent emot påvedömet med dess falska gudstjänst, avgudadyrkan och vantro ävensom mot andra sekter. Nära samman med denna bekännelse hör dess Apologi, vartill komma de år 37 uppställda Schmalkaldiska artiklarna, som då underskrevos av de främsta teologerna.

Då dessa trosting angå även lekmannen och hans salighet, bekänna vi oss också till doktor Luthers Lilla och Stora katekes, sådana dessa ingå i Luthers verk, och anse dem såsom lekmannabibel, vari allt finnes sammanfattat, vilket utförligt behandlas i den heliga Skrift och som en kristen människa behöver veta för sin själs salighet.

Efter denna här ovan angivna norm böra alla läror prövas och vad som befinnes strida däremot bör förkastas och fördömas såsom stridande mot vår enhälliga förklaring av vår tro.

På detta sätt fasthålles åtskillnaden mellan å ena sidan Gamla och Nya testamentets heliga Skrift och å andra sidan alla övriga skrifter. Den heliga Skrift ensam förblir den enda domaren, regeln och rättesnöret, varmed alla läror skola såsom med en probersten prövas och bedömas, om de äro goda eller onda, rätta eller orätta.

Men de nämnda symbola och bekännelseskrifterna äro icke domare såsom den heliga Skrift, utan endast trosvittnesbörd och förklaringar, som visa, huru med avseende på omstridda frågor den heliga Skrift tolkats och förklarats i Guds kyrka under olika tider av de då levande och huru mot densamma stridande läror förkastats och fördömts."

Kristi brud

"Det talas mycket om brudgum och brud i Bibeln. Jesus liknar sig själv vid brudgummen och himmelriket vid ett bröllop (Matt 9:15; 22:2-14). Johannes Döparen klargör skillnaden mellan sig och Jesus genom att säga: »Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått» (Joh. 3:29). I Gamla testamentet betraktas också äktenskapet som en bild för Guds förbund med Israel, t.ex. Jes. 62:5 och Hos. 2:16 liksom Höga Visan. »De tu skola varda ett kött. Den hemlighet som ligger här är stor; jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen» (Ef. 5:31-32). 

Hur gick då ett äktenskap till i Israel? Några korta påpekanden: Initiativet till äktenskapet var förbehållet mannen, men frieriet kunde han anförtro åt en talesman, som därför kallades »brudgummens vän». Johannes Döparen som bereder väg för Herren kunde alltså kalla sig för »brudgummens vän». I 1 Mos. 24 fungerar Abrahams tjänare som brudgummens vän. Han anförtroddes uppdraget att fria för Isaks räkning. 

Äktenskapet ingicks genom två särskilda akter, nämligen trolovning och bröllop. Trolovningen utgjorde äktenskapets juridiskt bindande akt. Den förrättades principiellt i brudens hem. Bröllopet var den överlåtelsefest, då bruden överläts åt brudgummen, när han kom och hämtade henne. Under mellantiden, mellan trolovningen och bröllopet, räknades man som äkta makar men bodde var för sig. Bruden hade att bereda sig för bröllopet, att troget vänta på brudgummen. 

När anskriet »brudgummen kommer» ljuder, bör hon ikläda sig sin bröllopsdräkt och följa brudgummen till bröllopet. Bröllopsmåltiden bekräftar förbundet. 

Med dessa fragmentariska uppgifter som bakgrund förstår vi lättare Bibelns ord om de troende som Kristi brud. De som är trolovade med Kristus, de tillhör honom och väntar på att brudgummen skall komma och hämta sin brud och föra henne till den stora bröllopsmåltiden i himmelen. 

Det är därför som Bibeln betecknar avfall från Gud som otukt, trolöshet, att löpa i trolös avfällighet till andra gudar. Så handlar hela Bibeln om hur människor, som övergivit Gud och vänt honom ryggen, åter skall kunna träda i gemenskap med Gud och få tillträde till bröllopssalen. När Bibeln slutar möter vi därför orden: »Och Anden och bruden säger: 'Kom'» (Upp. 22:17). De som tagit emot Guds ord och den återlösning, som Lammet fullkomligt utfört, väntar ivrigt på fullkomningen, på det möte med brudgummen, då trolovningens löftestid är slut och löftena infrias med bröllopet. Då skall ingen synd längre plåga dem, inga tårar, ingen sjukdom eller förföljelse. Anden och bruden, Guds församling, ropar till brudgummen: Kom! Bruden är redo. Hon har olja i sin lampa. Kristi församling längtar efter brudgummen, beder att Kristus snart skall komma åter, beder om vaksamhet, så att han inte skall finna henne sovande. Ty brudgummen har lovat och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20). Och bruden säger: »Amen», det betyder: det är visst och sant. Hon vet att hon är prydd av Herren själv, att hon fått sig givet fint linne, skinande och rent. »Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru», sade en av de sju änglarna till Johannes (Upp. 21:9). Det var tydligen något att visa. 

Men är jag bland dem som kallas Kristi brud? Är det möjligt att jag skall få möta Jesus som min brudgum i skinande vita kläder? Vem är Kristi brud eller för att använda ett annat ord för samma sak, vilka tillhör Kristi församling, Kristi kyrka? Svar: Alla de som den helige Ande har kallat ut ur mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr. 2:9), alla de som förlitar sig på Herren Kristus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse. Alla dessa som genom tron har ingått i ett trolovningsförhållande till Kristus utgör en enda kropp, och denna klopp, vars huvud är Kristus, är Kristi kyrka eller Kristi brud. Ingen tillhör denna kyrka genom att vara präst, minister eller t.o.m. påve, utan endast den som har en sann tro på Frälsaren. I kraft av Honom som tron omfattar är Kristi brud helig. Skriften talar t.ex. om »de heliga i Korint», ty de är tillräknade Kristi helighet och de har den helige Ande. I det ögonblick man förlorar tron, upphör man att vara medlem i Kristi kyrka, att vara Kristi brud, även om man alltjämt tillhör en yttre kyrkoorganisation och t.o.m. har en hög befattning där. Då lämnar man Kyrkan med stort K. Det är en grov villolära, när man sätter likhetstecken mellan att lämna en yttre kyrkoorganisation och att lämna Kyrkan, Kristi kyrka. 

Kristi kyrka eller Kristi brud är osynlig, ty tron, genom vilken man blir medlem i Kristi kyrka, kan inte ses med mänskliga ögon. Därför är Kristi kyrka osynlig. Endast Gud kan se in i hjärtat, där den saliggörande tron finns. Elias kände inte till de sju tusen i Israel, som inte hade böjt knä för Baal (Rom. 11:2-4; 1 Kon. 19:8-18). 

"Kristi brud" (Bride of Christ), målad av Danny Hahlbohm

Kristi kyrka är en enda och innefattar alla människor över hela världen som har den sanna tron på Kristus. Var finns då denna kyrka, Kristi brud? Den finns enligt Jesu egna ord på jorden och vi kan endast vänta oss att finna henne där Guds ord predikas rent och klart och där sakramenten förvaltas enligt Kristi egen instiftelse, de synliga tecknen på att Kristi kyrka är tillstädes. Dessa tecken är inte den osynliga kyrkans synliga sida utan synliga tecken på att den osynliga kyrkan finns där. Ty genom dessa tecken allena skapar den helige Ande den tro, som gör en människa till medlem i Kristi kyrka. 

Det kan finnas medlemmar i Kristi osynliga kyrka också i yttre kyrkosamfund, som vid sidan av evangelii predikan tillåter falsk lära. Har de fått lyssna till Guds rena ord, kan den helige Ande ha givit dem en saliggörande tro. Men genom att falsk lära också förekommer ibland dem, löper de stor fara att bli förförda. 

Därmed skall vi till sist säga något om den synliga kyrkan. Tron är osynlig i sig själv, men den visar sig på skilda sätt. Alla sant troende bekänner sin tro. »Genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst» (Rom. 10:10). »Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen» (Matt. 12:34). Trons fmkter är ett gudfruktigt leverne och en biblisk bekännelse. Men utan Guds ord ingen tro. Därför är de sant troende ivriga att nära sitt andliga liv medelst ett regelbundet bruk av nådens medel. En rätt nådemedelsförvaltning, fri från falsk lära, blir ett livsbehov. Därför söker de sig till en brödragemenskap, där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten förvaltas efter Kristi instiftelse. 

Nu är kristenheten uppdelad på en rad samfund, och vissa sätter likhetstecken mellan sitt eget samfund och Kristi kyrka. Detta är som redan framgått fel. Inte ens ett samfund som i sin förkunnelse och sin sakramentsförvaltning är helt troget Herrens ord är detsamma som Kristi kyrka, ty också där finns hycklare, och endast Gud känner de sina och kan se till hjärtat. Dessutom är Kristi kyrka en enda och även i avfälliga kyrkor kan det finnas sant troende. I Sverige har man ofta satt likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka. Svenska kyrkan har liknats vid modern som man inte får överge. Men Svenska kyrkan eller någon annan yttre organisation är inte de troendes andliga moder eller detsamma som Kristi kyrka! 

Är det likgiltigt vilket samfund man tillhör för att bli bevarad i den rätta tron intill änden, för att en gång få sitta med vid bröllopsmåltiden i himmelen tillsammans med Abraham och fäderna? Nej, givetvis inte. Tron tändes och bevaras av Guds rena ord och den rätta sakramentsförvaltningen. Där Guds ord förvanskas skall Guds barn inte vara utan endast där Guds ord läres rent och klart. Vill du bli bevarad i tron, skall du ge noga akt på dem som genom falsk lära vållar splittring och kan bli dig till fall. »Dragen eder ifrån dem», förmanar aposteln Paulus i Rom. 16:17. De trolovade behöver rätta lärare, vänner till brudgummen, som ger dem brudgummens ord och inget annat.

När det gäller nattvardens sakrament är det givet till de troende, så att de inte skall förgås under jordevandringen, glömma brudgummens död för dem och övergiva honom. Genom att bruka nattvarden förkunnar de hans död till dess han kommer och har i åminnelse och tar emot hans sanna lekamen och blod, det pris med vilket han köpt sin brud. Den heliga nattvarden skall firas i Kristi församlings mitt där man enigt håller sig till Guds ord, inte där Guds ord förnekas eller falsk lära tolereras. Ty de som äter brödet är »en enda kropp» (1 Kor. 10:17), en kär gemenskap grundad på gemensam tro, lära och bekännelse. Det gemensamma nattvardsfirandet är sålunda ett vittnesbörd om att man är ett i bekännelsen. Man firar inte nattvard tillsammans med dem som öppet har en annan bekännelse. Ord och sakrament hör samman. Dessa gåvor tillhör Guds församling och nattvarden skall firas i församlingens mitt, i trons endräkt och glädje. 

Likväl skall du komma ihåg att det är varken på din eller någon annans tro du skall grunda ditt hopp om att vara Kristi brud. Hoppet måste grundas uteslutande på vad brudgummen har gjort för dig. Därför stryker de lutherska bekännelseskrifterna under att varken din eller prästens tro är avgörande för om du får Kristi sanna lekamen och blod eller inte. Avgörande är Kristi ord och instiftelse. Är prästen en hycklare som inte tror på vad han lär, får du likväl Kristi lekamen och blod. Är du själv en hycklare, får du också Kristi sanna lekamen och blod, men då inte till liv och salighet utan till dom, ty då försyndar du dig på Kristi sanna lekamen och blod (1 Kor. 11:27). Men detta att du varken kan eller skall försöka se in i prästens hjärta vid nattvardsgudstjänsten innebär inte att Herrens undervisning angående falska lärare inte längre gäller. Ty läran kan prövas utifrån Guds klara ord och Guds ord befaller dig att dra dig ifrån dem som har en obiblisk lära. 

Det är betecknande för himlavandrarna att de styrker och stödjer varandra, att de bär varandras bördor och tillsammans samtalar om »det enda nödvändiga». De behöver dagligen bekänna sina synder och fly till nådastolen, tröstas av vad brudgummen har lovat sin trolovade. Kristi brud har inget eget att berömma sig av, endast av vad Kristus har gjort och givit henne. Hon är så dålig i sig själv, att hon inte klarar sig med mindre än ett rent och oförfalskat Guds ord. Hon behöver »bröders gemenskap och nådenes bord». Så lever hon i sitt dop, som Herrens trolovade brud, och suckar med Anden: »Kom, Herre Jesus!» Hon väntar ivrigt på bröllopet och ber att hon under väntetiden inte skall förföras och övergiva sin brudgum. Och brudgummen har lovat henne och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20)."

Artikeln ovan är skriven av Seth Erlandsson och publicerades i Tidskriften Biblicum nr 1, 1976.

Dagen, Dagen, Dagen

Jesus profeterar till SvK?

Kyrkoval

"Jesus var sosse" är temat på socialdemokraternas kyrkovalsfilm (Tidningen Dagen 2013-09-03).

Det är mycket olustigt när Jesus beskrivs i politiska termer. NT lär att stat och kyrka inte hör ihop. Jesus är den levande Gudens Son. Han sändes till jorden för att frälsa syndare. Guds vrede över synden tog han på sig själv på korset. Han led, dog och uppstod för vår skull, för syndares skull. Han kan inte summeras till ett blockpolitiskt fack. 

Skall verkligen Svenska kyrkan, när det är skild från staten, använda sig av politiska organisationer?

I Uppenbarelseboken talar den uppståndne förhärligade Jesus direkt till sju olika församlingar. De fanns i mindre Asien och var verkliga församlingar som fanns under den tiden. Städerna låg inte så långt från varandra och nämns efter sin placering på kartan. Att Gud låter dessa ord stå med i de heliga Skrifterna visar att det finns något allmängiltigt i dem. Breven till de sju församlingarna gäller för alla kristna, för alla kyrkor, i alla tider. De förmaningar, den undervisning och den tröst som de sju sändebreven innehåller är viktiga för kristna i alla tider att hörsamma. 

Jesu budskap till Svenska kyrkan - detsamma som Jesu budskap till församlingen i Pergamus?

Jag satt häromdagen och läste igenom Jesu förmaningar till församlingen i Pergamus. Där står bl a: 

"Skriv till församlingens ängel i Pergamus: Så säger han som har det skarpa, tveeggade svärdet: Jag vet var du bor -- där Satan har sin tron. Och du håller fast vid mitt namn och förnekade inte tron på mig ens i de dagarna då Antipas, mitt trogna vittne, blev mördad hos er där Satan bor. Men något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att sätta ut en fälla för Israels barn, så att de åt kött från avgudaoffer och bedrev otukt. Så har också du sådana som på samma sätt håller sig till nikolaiternas lära. Omvänd dig därför! Annars kommer jag snart över dig och strider mot dem med min muns svärd. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat. Och en vit sten skall jag ge honom, och på den är skrivet ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det." (Upp 2:12-17).

Om de sju sändebreven är giltiga för alla kristna i alla tider, liksom allt i NT är giltigt och relevant för alla kristna i alla tider, hur mycket bör man inte inom Svenska kyrkan ta till sig dessa ord och omvända sig! Jag skall gå mer in på detta nedan.

Pergamus

Pergamus var en stad där de kristna hade det svårt. Där demonstrerade den dåvarande världsliga överheten (Rom) sin makt. Det fanns en stor avgudabild som alla kunde se, tillägnad Zeus. Hur passande är det därför inte att Jesus säger att "Satan har sin tron" där. Människor tvingades tända rökelse åt avguden, och de som inte gjorde det riskerade fängelse eller dödsstraff. Hur passande är det inte att Jesus säger att han själv har det "tveeggade svärdet". Svärdet representerar hans ord. Men det representerar också överheten (Rom 13:4). Trots att de lever där Rom utövade sin makt så blir församlingen tröstad vid påminnelsen om att Jesus har makten över alla överheter. Han är konungarnas konung, även om otroende människorna inte tror det. 

I staden hade åtminstone en kristen, som nämns vid namn, fått sätta livet till. Ändå hade de inte förnekat honom.

Bileams lära
Vad var "Bileams lära"? I 4:e Mosebok (kap 22-31) berättas om en ogudaktig spåman, Bileam, som användes som Guds redskap, Guds språkrör, trots att han själv var ogudaktig, motståndare till Israel och mest ute efter att få sin spådomslön av Israels fiender. Gud lade sitt Ord i hans mun och han kunde inte göra annat än att säga det som Gud hade sagt. Hur mycket han än sökte uttala en förbannelse över Israel för att fienden (moabiterna) skulle segra över dem, så hindrades han av Gud, så att han istället välsignade Israel. 

När Bileam inte lyckades förbanna Israel så använde han istället ett annat knep. Han gav moabiterna rådet att föra israeliternas män bort från troheten till Gud genom att föra dem in i deras egen avgudakult. Midjanitiska kvinnor förledde israelitiska män till otukt och avgudakult, och därmed även trolöshet mot Herren Gud. Det var Bileam som lärde ut detta knep, och några israeliter kom på fall på detta sätt, andra inte. På detta sätt vändes Guds vrede mot Israel. 

Det är detta som Jesus anknyter till. De som i Pergamus "höll sig till Bileams lära" (eller "det som Bileam lärde") agerade på precis samma sätt som de israelitiska män som lät sig förföras till otukt, avgudakult och otrohet mot Gud. Det är avgudakulten och otukten som fördöms. Lägg dock märke till att Jesu förmaning inte riktas till dem som syndade, utan till dem som tillät att synden förekom. Enligt NT skall församlingarna inte tillåta synd och falsk lära. Hur svårt är inte detta att praktisera i statskyrkor (och f d statskyrkor) som inte ens har rätt bibelsyn, inte samma bibelsyn som den nytestamentliga kyrkan hade.

"Nikoaliternas lära" handlar i princip om samma sak. Utläggare till Uppenbarelseboken säger att Nikoaliterna (som också omnämns av kyrkofäder) var en slags sekt som försökte göra sig ett namn genom att stjäla namnet från en biblisk person nämnd i Apostlagärningarna. Dessa levde köttsligt, i otukt. De var en slags namnkristna som inte levde i daglig omvändelse utan försvarade synd. De syndade på nåden. På det sättet agerade de som om de också höll sig till "Bileams lära". Det är i princip samma sak.

Hur relevant är inte detta budskap för Svenska kyrkan, eller snarare dem som vill vara bibeltrogna, trogna Gud, inom Svenska kyrkan? Den avfallna Svenska kyrkan som kommit så långt bort ifrån den kristna sexualmoralen och troheten till bibelordet. Är inte Jesu budskap till Svenska kyrkan idag, detsamma som hans budskap till församlingen i Pergamus?

"Omvänd dig därför!" säger Jesus. Orden riktar han till dem (ja hela församlingen) som tillät det och hade gemenskap med dem som var kristna till namnet men inte var trogna Guds ord. De levde i otukt och trolöshet, och var namnkristna som kommit bort från Gud och det nya livet som Gud skapat i hjärtat genom tron. Synd var inte längre synd, för dem. Pergamus församling förmanade inte dem som felade utan hade full gemenskap med dem, helt obekymrade om att de på så sätt blev medskyldiga till andras synd och riskerade Guds dom pga detta. Hur väl stämmer inte den undervisningen inte med vad som står i t.ex. 2:a Petrusbrevet. 

Avslutning
Guds Son har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, inte för att säga till dem som lever i synd "fortsätt att leva i synden. Allt går väl med er hur ni än lever, ja även när ni tillber andra gudar, bedriver otukt och inte är trogna er Gud och Frälsare". 

Hårda ord, tycker någon kanske. Ja, men av kärlek. Gud vill ingen syndares död, som det står skrivet, utan han vill att syndare omvänder sig:

"Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus? Men du människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall inte rädda honom när han syndar. Den ogudaktige skall inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet. Den rättfärdige skall inte heller kunna leva genom sin rättfärdighet när han syndar. Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så skall ingen av alla hans rättfärdiga gärningar bli ihågkommen, utan han skall dö för det orätta han har gjort. Om jag säger till den ogudaktige: Du måste dö! och han sedan vänder om från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, så att han, den ogudaktige, ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då skall han förvisso få leva och inte dö. Man skall inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, skall han förvisso få leva. Men när dina landsmän säger: Herrens väg är inte rätt, då är det tvärtom deras egen väg som inte är rätt. Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö. Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då skall han få leva. Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Men jag skall döma var och en av er efter hans vägar, ni av Israels hus." (Hes 33:10-20)

/Shadow

Stora underverk idag! (Bibelstudium)

Tidningen Dagen (24/8) berättar om en 37-årig bilmekaniker från Ohio som kommit till liv efter att ha varit död i 45 minuter. Berättelsen är hämtad från den amerikanska tidningen USA Today. Mannen som skall ha dött heter Tony Yahle. Händelsen inträffade den 5:e augusti i år. Sjuksköterskorna höll på att förbereda Tony Yahles döda kropp så att familjen kunde ta farväl, när han plötsligt kom till liv igen. Hans hjärtläkare säger att han inte upplevt något liknande under sitt 20-åriga arbete som kardiolog, varken sett eller hört talas om det. Själv säger Tony, som är troende kristen, att det är ett mirakel.

Fler detaljer om händelsen återges i den amerikanska tidningen Daily Mail (Mail Online, 22/8). Vid 4-tiden på natten upptäckte hustrun Melissa att Tony andades konstigt. Hon kunde inte väcka honom och ringde 911. Melissa arbetar som sjuksköterska. Medan hon väntade på att ambulansen skulle komma utförde hon Hjärt- och Lungräddning.  På sjukhuset, som inte ligger långt från familjens hem, fann man att hans hjärta slog. Men vid lunchtid stannade det, och Tony var dödförklarad under 45 minuter då man försökte få igång hans hjärta med Hjärt-Lungräddning och annan medicinsk hjälp.

Sedan sprang hans 17-årige son, Lawrence, genom sjukhusets korridor och in till rummet där hans fars kropp låg. Han pekade på sin pappa och ropade "Dad, you're not going to die today!" (Pappa, du skall inte dö idag!) Han stod där några sekunder och skulle precis gå tillbaka för att trösta familjen. Då började hjärtmonitorn visa små utslag, och det återkom varje minut. Personalen på sjukhuset började göra nya återupplivningsförsök, och då kom Tony Yahle tillbaka till livet. Till en början fruktade man att de skulle behöva utföra en hjärttransplantation, men Tony Yahle har till fullo återfått hälsan och har flyttat hem igen. Nu på måndag skall han återgå till arbetet.

Hustrun berättar för tidningar att Tony varken har några brustna reben och inte heller är öm i bröstet efter återupplivningsförsöken, vilket förvånar henne. På sin Facebook sida skrev Tony: "A week ago Sunday I died for 35 to 45 min it was bad enough that the doctor pronounced me dead... I would just like to thank everyone who prayed for me and my family over these past 12 days. God has worked more than I can say and no one can say any different... Even the doctors that worked on me say it was god's work".

Tony Yahle berättar för massmedia att hans och familjens tro har blivit stärkt genom händelsen. Familjen menar att det är deras kristna tro som ligger bakom hans mirakulösa uppvaknande.

Vad säger Bibeln om sådana här saker? Bibeln beskriver en allsmäktig Gud som kan göra vad som helst. Jesus säger: "Ty för Gud är ingenting omöjligt." (Luk 1:37). I sitt försvarstal till kung Agrippa säger Paulus: "Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?" (Apg 26:8).

Först av allt måste vi påminna om att Jesus själv uppstod från de döda efter att ha legat död i en grav i flera dagar. Han "utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull." (Rom 4:25). Han är "den förstfödde från de döda" (Kol 1:18; Upp 1:5). Jesu uppståndelse är ytterst central för den kristna tron. Det är inte nog att tro att Jesus dog för våra synder. Vi skall också tro att han har uppstått, för vår skull. Vi är ju i dopet förenade med hans död och uppståndelse (Rom 6). Paulus skriver: "Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa." (1 Kor 15).

Jesus har sagt: "Amen, amen säger jag er: Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern." (Joh 14:12). Apostlarna skulle komma att göra stora och mäktiga gärningar, i kraft av Hans namn. I samband med att Petrus hade botat en lam man predikar han: "Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser." (Apg 3:16). Bibeln berättar att apostlarna också gjorde många andra under. De uppväckte också flera döda, däribland Eutykus (Apg 20) och Tabita (Apg 9),

Underverken genom apostlarna var särskilt stora och sedan dess har kyrkan inte sett så många och underbara gärningar i sådan omfattning. Underverken hade också ett särskilt syfte: Att bekräfta Guds ord. Så var det ju också när Gud utförde stora gärningar genom Moses. "HERRENS undervisning skall vara i din mun, ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur Egypten." (2 Mos 13:9). Om apostlarna står det att "Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det". (Mark 16:20), Herren "bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer" (Apg 14:3). Om frälsningen står det att "den förkunnades först av Herren och bekräftades för oss av dem som hade hört honom. Gud gav också sitt vittnesbörd genom tecken och under och många slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja." (Heb 2:3-4). Så skulle det nytestamentliga Ordet, evangelium om Jesus, av Gud få särskild bekräftelse för mänskligheten, och dessa gärningar eller tecken blev nedtecknade för vår skull. Dessa gärningar avskiljer sig från allt annat som hänt i historien. Vi bör förundras över dem på samma sätt som när vi läser om Tony Yahle.

Gud är den samme igår som idag, säger Skriften (Heb 13:8). Vi skall inte föreställa oss att Guds Allmakt har förändrats. Han har också lovat att höra våra böner, och att vara med oss intill tidens slut (Matt 17:20; Mark 11:24; Matt 28:20). Vi bör inte utesluta att Gud gör häpnadsväckande under än idag. Vi får bedja Gud om allt. Samtidigt skall vi inte bedja på ett sådant sätt att vi frestar Gud genom att kräva att han gör tecken och under på ett synligt sätt för att tillfredsställa vårt kött och otron (Matt 4:7; Matt 16:1-4; Mark 8:12; 1 Kor 1:22).

Vi skall förvänta oss att Gud hör våra böner, men vi skall också i prövningen och nöden likt Jesus bedja "Men ske inte min vilja utan din." (Luk 22:42). När det gäller det köttsliga sinnet skulle det kunna summeras i vad Jesus en gång sa: "Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte." (Joh 4:48). Och vi skall inte glömma bort att Jesus sa: "Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser." (Joh 20:29). Inför Gud och i evigheten är det större att vi tror när vi inte fått något tecken som stärker vår tro. Samtidigt ska vi inte glömma bort att direkt efter att Jesus sagt "Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte." botade han sonen till den man som vädjat till honom. Det står att Jesus sa till honom "Gå, din son lever." och det står att mannen då trodde på Jesu ord och vände hemåt. Först kom löftet, och på det följde mannens tro, och i samma stund fick mannen höra att sonen blivit frisk (Joh 4).

Vi måste också komma ihåg att tecken och under just var till för att bekräfta Ordet. Guds ord får således inte åsidosättas pga tecken och under. Det står skrivet: "Vad som kännetecknar en apostel har blivit utfört hos er med all uthållighet, genom tecken, under och kraftgärningar." (2 Kor 12:12). Ingen bör t.ex. söka sig till en kyrka där man talar om tecken och under om man samtidigt ser att den kyrkan predikar falsk och obiblisk lära. Tecken och under kan vara lögner och påhitt. De kan vara en trend som utgår från en falsk lära, där man ersatt nådemedlens tröst och verkan med spektakulära underverk. Det kan vara djävulens verk. Falsk lära kan spridas tillsammans med tecken och under (Matt 24: 24; Gal 1:8-9; 2 Tess 2:9; Upp 13:13).

Eftersom tecknens uppgift är att bekräfta Ordet eller läran, så är det nog för oss att hålla oss till Guds ord. Tungomåls talet är ett bekräftande tecken. "Så är tungomålstalen ett tecken, inte för dem som tror utan för de otroende" (1 Kor14:22). Skriften säger också "Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen." (1 Joh 4:1). "Pröva allt, behåll det goda" (1 Tess 5:21). Vi får inte glömma att de falska lärarna beskrivs som vargar förklädda till får (Matt 7:15), dvs de ser ut att vara sanna gudsmänniskor. Paulus varnar och säger: "Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden." (Apg 20:29). Aposteln Petrus skriver: "Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror." (2 Pet 2:1).

Jesus säger "Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar?" (Matt 7:22). De människorna skall ändå visas bort. De hade inte evangelisk tro och förtröstan i sina hjärtan. Jesus säger "Jag känner er inte".

När vi hör talas om mäktiga underverk och tecken så skall vi alltså komma ihåg att a) när vi inte känner till saken närmare kan vi alltid lämna saken öppen och tänka att det kan vara ett verkligt underverk från Gud, men det kan också vara ett påhitt eller ett falskt tecken b) även djävulen, Antikrist och de falska profeterna är förutsagda att de skall göra tecken och underverk c) underverken är till för att bekräfta Guds ord, och det centrala är vad Gud lär i sitt ord. När vi har Guds ord rena lära så är det läran som avgör vad som är sant och falskt. Vi skall alltså inte dras till sammanhang där man talar om tecken och under men lär obibliskt.

Vidare får vi inte glömma att Guds underverk är inte endast det spektakulära. Se mitt tidigare blogginlägg om detta. Visst är det ett underbart verk av Gud om han uppväcker en människa som har varit fysiskt död i 45 minuter. Men om vi tänker efter, är det inte också ett stort underverk att en andligt död människa, som varit fientligt inställd till Gud, Guds bud, den kristna tron o.s.v. plötsligt blir en omvänd kristen och bekänner Jesus som sin Frälsare? En sådan människa har inte varit fysiskt död i 45 minuter, men andligt död hela sitt liv! Tron hos en sådan människa är inget annat än ett underverk från Gud. Ingen människa kan skaffa sig tron på egen hand. Språkbruket i Bibeln beskriver omvändelsen som en Guds gärning, inte människans. En troende har blivit pånyttfödd (Joh 3:3; Jak 1:18; 1 Pet 1:23) uppväckt (Ef 2:6; Kol 2:12; Rom 6:9) levandegjord (1 Kor 15:22). Språkbruket talar alltså om tron som ett Guds verk, en uppväckelse från de döda, ett nytt liv.

Vad gäller Tony Yahle så får vi inte glömma bort att han på sin Facebook-sida tackar de människor som har bett för honom och familjen under de närmaste 12 dagarna. Varför skulle inte Gud idag kunna besvara sådana förböner? Vi bör bedja Gud i all nöd. Gud vill att vi skall bedja. Men vi bör inte säga till Gud hur han skall besvara våra böner.

/Shadow

Dagen, Aftonbladet, Världen Idag, Daily Mail, USA Today

Passivitetens brott

Jag håller på att lyssna igenom gamla inspelningar av föreläsningar över Galaterbrevet som hölls av teol dr Ingemar Furberg. I dessa kommer han in på skadan av passivitet vid falsk lära, och relaterar till en splittring som uppstod pga falsk lära efter Luthers död. Jag skrev ned vad han sa i föredraget:

"Tron måste värjas och försvaras. "Kämpa trons goda kamp" [1 Tim 6:12] "Skall kristendomen vara så militant? Skall vi kristna träda fram som Kristi soldater?" Javisst skall vi det! "Kämpa trons goda kamp" [1 Tim 6:12], "såsom en god Kristi Jesu stridsman." [2 Tim 2:3]. Visst skall vi kämpa för trons och lärans renhet! "Men skall det verkligen vara nödvändigt?", frågar somliga. "Räcker det inte med att apostlarna stred emot? Inte behöver väl jag strida då? Läran är ju avgjord, och apostlarna har kämpat, alltså är det ju ändå klart!" Men när Paulus höll sin avskedspredikan i Efesus och talade om svåra ulvar som inte skall skona hjorden [Apg 20:29], då manar han "Vaka!" [Apg 20:31]. När Paulus då säger "Var vaksam!" då innebär ju "vaka" strid, egentligen en kamp om tron.

Luther själv iakttog hur en anda av likgiltighet och slapphet gentemot falsk lära trängde in. Och strax före sin död inbjöd Luther Melankton och några andra teologer till sitt hem. Och han gav dem då denna högtidliga varning: "Stå fasta i evangeliet, ty efter min död skall de mest framstående bröder avfalla, våra bröder i tron kommer att vålla evangeliet skada." Det var ju det som skedde också. Melanktons avfall och Major [Georg Major, 1502-1574]. Men när en sådan varning uttalades protesterade Major. Och han sa till Luther såhär: "Ja, men jag har väl inte givit efter för någon falsk lära. Du kan inte visa det". Då sa Luther såhär: "Det är genom din tystnad som du är misstänkt. Om du tror som du säger i min närvaro, när jag är närvarande, ja, förkunna då detta i kyrkan, i predikstolen, i samtal, och styrk bröderna, och säg emot dem som lär falskt. En lärare som är tyst, och står där tyst och hör på när falsk lära framläggs, han gör större skada än en heretiker och en villoande." Ja, det sa Luther. Han bjöd dem på en kopp kaffe, och han gav dem denna högtidliga varning.  

Georg Major framlade efter Luthers död det obibliska påståendet att "goda gärningar är nödvändiga för frälsningen". Han hade fått detta ifrån Melankton, som dock hade backat tillbaka på den punkten när Luther tidigare hade korrigerat honom. Georg Major blev med rätta motsagd av andra lutheraner som sa att uttrycket "nödvändiga för frälsningen" är detsamma som att säga att de är "orsak till frälsningen". Lutheranerna lärde förvisso att den frälsande tron hör samman med goda gärningar, men som en frukt av den frälsande tron, och inte som en bidragande orsak till frälsningen. Man kan alltså inte säga att de är nödvändiga för frälsningen, för den frälsande tron håller sig endast till Jesus Kristus och får allting av honom, av nåd, utan gärningar. Av en sådan tro kommer rätta goda gärningar. Major försökte förklara och utveckla det han hade sagt i mer smidiga termer, men han tog aldrig tillbaka sitt uttalande eller tanken bakom det. Det finns en viktig lärdom här. Ett lärouttalande som ständigt behöver förklaras eller utläggas för att kunna förstås av andra skall aldrig accepteras. 


Villfarelserna om goda gärningarnas förhållande till rättfärdiggörelsen avvisades sedan i de lutherska bekännelseskrifterna (Konkordieformeln, artikel IV. Om goda gärningar), tillsammans med flera andra villfarelser. Den lutherska kyrkan hade försvarat den kristna trons mest centrala trossats, rättfärdiggörelsen genom tron, den lära "med vilken kyrkan står eller faller". Och det hade skett genom att kyrkans män öppet tog ställning emot villfarelserna och vederlade dem som framförde dem.  Det är dock inte endast rättfärdiggörelsen, eller trons medelpunkt, som den kristna kyrkan måste strida för. Som Furberg uttrycker det på ett annat ställe:

"Det är helt klart att Rosenius har en sådan uppfattning om trons centrum och periferi och att kärleken skall fälla avgörandet i de perifera frågorna. I denna sin tolkning skiljer sig dock Rosenius från den lutherska ortodoxien. För denna var det nämligen självklart att det gällde att förbliva »vid själva texten». Läran om rättfärdiggörelsen (om synd och nåd) fick inte stå som modell för hela skriftutläggningen så som de reformerta (t.ex. Zwingli) menade. Varje trosartikel skulle nämligen stå för sig och vara hämtad ur Skriftens klara ord." (Åter något om Rosenius, Biblicum Nr 4-5, 1975)

Furberg fortsätter i föredraget om Galaterbrevet: 

Aposteln Paulus anger också såklart att en lärare stadigt bör hålla sig vid det fasta Ordet...förmana medelst den sunda läran, och att vederlägga dem som säger emot, Titus brev kap 1 vers 9... Men gäller då detta kravet att värja tron, att vara så att säga en "kyrkvärd" (i ordet "värd" ligger "försvarare") endast pastorn eller läraren? ... Nej, "kämpa trons goda kamp" [1 Tim 6:12]. Lekmännen skall inte passivt stå där, och låta sig matas av falska legoherdar, utan de skall avvisa sådana, och det innebär strid. Det innebär ett liv där man ställer sig "i gapet", att man ställer sig där i öppningen på muren, när stadsmuren är nedriven, att man ställer sig där, och strider med Ordet som det enda vapnet, och försvarar den heliga staden, Jerusalem, den kristna församlingen. Men de falska profeterna, de vill inte stå där "i gapet". Den falska profeten han flyr. Men var och en kristen är kallad att kämpa där, i lydnad mot trons budskap."

Passivitetens brott tar Furberg också upp på ett annat ställe. Han skriver: 

"Aposteln är otålig över att församlingen varit så passiv. Korintierna borde ha uteslutit en sådan ur församlingens gemenskap. Paulus utsäger mycket klart att församlingen skulle ha ingripit och fällt domen över brottslingen. När så inte skett görs församlingen som sådan medskyldig till församlingsmedlemmens synd… Det var något förfärligt som hade hänt i denna församling, först och främst församlingsmedlemmens öppet lastbara liv. Men förfärligt var det också för aposteln att se att något sådant kunde få fortsätta med församlingens goda minne." ("Offentlig kyrkotukt i Korint (1 Kor 5)" av Ingemar Furberg. Tidskriften Biblicum nr 3, 1988 sid. 116).

Bibeltrohet innebär inte endast att man framlägger den rätta läran, utan den består också i att man avvisar den falska läran, att man "kämpar trons goda kamp", och det kan leda till konsekvenser i form av att den som felar utesluts ur församlingen eller kyrkan. Det får alltså inte stanna vid teologiska debatter utan slut. Furberg skriver i en bok:

"Pastors uppgift bestod inte endast i att avvisa och vederlägga falsk lära. Han hade också att tillsammans med församlingen visa ifrån sig »en man som kommer åstad partisöndring» sedan han »en eller två gånger förmanat honom» (Tit. 3:10) … Heresi medförde alltså i urkyrkan uteslutning från församlingen. Det gällde inte bara en villfarande herde och lärare utan också en »heretisk» församlingsmedlem." (”Prästämbetet och teologin”, Ingemar Furberg).

Många kristna, även sådana som själva menar sig vara bibeltrogna, intar en för passiv hållning gentemot falsk lära i den egna kyrkan. Det är därför jag tar upp detta ämne. Kanske tänker man att det endast föreligger ett "lokalt ansvar", och bryr sig inte om att andra församlingar inom samma kyrka har en obiblisk lära. Man skapar små "motståndsgrupper" inom kyrkan, som fortsätter att lära rätt, men inte öppet går emot dem som lär obibliskt. Man är inte nöjd med situationen och lider av den, men ställer inte krav på de villfarande lärarna och församlingarna. Man förmanar dem inte, driver inte ut dem, utan fortsätter ha gemenskap med dem. Man tycker att man utgör "den egentliga kyrkan", och tänker sig att kyrkan befinner sig under ockupation av de onda och falska. Man tycks vänta på att Gud skall göra något slags under, eller att Gud skall ge ett tecken på att det är okej att lämna kyrkan. Man vägrar att acceptera att man själv är skyldig att agera, att Gud förväntar sig det i enlighet med sitt ord (Matt 28:15-18; Tit 3:10; 2 Tess 3:14; Rom 16:17; Matt 7:15; 1 Kor 5:9-13), och man tycks inte beakta att kyrkan kan utsättas för falsk lära som en luttring eller prövning i trohet.

"Fråga: Vad menas med 1 Kor. 11:19 »Ty partier måste ju finnas bland eder...?
»För att de äkta (grek. hoi dókimoi) skall bli uppenbara bland er» (1 Kor. 11:19b). Församlingen visar sin äkthet genom att inte ta emot villolärare (2 Joh. 7-11), genom att varna och förmana dem som kommer med avvikelser i förhållande till Guds ord, genom att utöva kyrko- och lärotukt. I varje församling kommer sålunda ulvar eller falska lärare att dyka upp, och då prövas församlingens trohet. Jämför Upp. 2-3, där det berättas om några församlingar som inte bestod provet, som var eftergivna när det gällde kyrkotukten (t.ex. 2:20 »Jag har det emot dig, att du är så efterlåten mot kvinnan Jesabel»).
Sammanfattning: Ingen församling kan vara utan kyrko- och lärotukt. Gud skickar det alltid så, att en sådan tukt är nödvändig, om församlingen skall förbli äkta. Troheten prövas. Ty ni skall »inte låta söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt» (1 Kor. 1:10. Jfr Odebergs utläggning av detta ställe i hans Korintierbrevskommentar" ("Vad menas med 1 Kor. 11:19?" Tidskriften Biblicum nr 4-5, 1977 sid. 116). 

Ytterligare några citat om samma ämne: 

"Därför är det varje kristens plikt att för sig själv undersöka om hans kyrkas lära överensstämmer med Bibelns klara undervisning (Apg 17:11; 1 Joh 4:1). Han får inte förlita sig på andras ord. Det är fråga om personlig övertygelse och personligt ansvar. Vi får inte anta någon lära på grund av en professors eller pastors, prästs eller påves auktoritet, inte heller därför att en synod eller ett kyrkomöte har så beslutat utan endast därför att det otvetydigt läres så i Guds ord. "Guds ord skall fastställa trosartiklar och ingen annan, inte ens en ängel" (Schmalk. art. SKB sid 316)."  (Koehler, En sammanfattning av den kristna läran. Del 9. Om kyrkan.). 

"Ingen kristen kan skjuta över sitt ansvar på någon annan att noga pröva bekännelsen och läran. Varken på prästen eller på kyrkans ledning. Det måste du göra själv" (Lars Engquist, "Skillnaden").

"Den som håller sin lära, tro och bekännelse för sann, rätt och viss, han kan inte stå i ett stall med andra, som framför eller tillåter falsk lära" (Martin Luther. St.L. XVII, 1180).

/Shadow

Efter andedopet sa Gud: "Jag vill ha dig i Katolska kyrkan"?

I en artikel i tidskriften Dagen (23/8) intervjuas katoliken Lillemor Hallin, som är "karismatisk". Hon har upplevt att Gud vill leda henne att "bryta ned alla murar", och efter sitt andedop upplevde hon ett "tilltal", där någon sa "Jag vill ha dig i Katolska kyrkan."

Det här är ett klockrent exempel på vad det leder till när man gör en åtskillnad mellan Anden och Ordet, och när man inte "prövar andarna om de kommer från Gud." (1 Joh 4:1). Det bibelordet förutsätter för övrigt att det finns ett rättesnöre, en "prövosten", en mall som säger vad som faktiskt är rätt och fel.

Den mallen har vi, i Guds Ord.

Apostlarna lärde att vi inte ska gå utöver vad Skriften säger (1 Kor 4:6), och profeternas och apostlarnas ord (Bibeln) framställs som den kristna trons grund (Ef 2:20). Jesus bad "Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning." (Joh 17:17).

Den romersk katolska kyrkan har inte samma lära om rättfärdiggörelsen (frälsningen) som Bibeln har. Det var därför reformationen kom, och protestantiska kyrkor uppstod. Ingen uppenbarelse, ingen röst, inget tilltal, får ställas över eller vid sidan om Skriften som grund för hur vi skall tro och agera. Paulus, som var utvald av Jesus själv (Apg 9,22; Gal 1:11-12) för att vara hedningarnas apostel och lärare i tron (Rom 11:13; 1 Tim 2:7), och som tydligt beskriver vilken insikt han och de övriga apostlarna hade fått (Ef. 3:4-5) uttalar en förbannelse över vem som än lär något annat än dem (apostlarna), ja även om det vore en ängel från himlen:

"Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium. Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. Är det människor jag nu försöker få på min sida - eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare." (Gal 1:6-10).

Det är så många människor som missuppfattat vad både Bibeln och den tidiga kyrkan lär om kristen enhet. Många tror att Bibeln förespråkar i synnerhet en "yttre enhet", och att man därför inte skall vara så noga med läran utan istället sträva efter samarbete och gemensam bön m m. Men Bibeln beskriver på så många ställen istället en inre enhet, trons och lärans enhet (Fil 1:27; Ef 4::3-6; 1 Kor 1:10). När denna enhet på grund av människobud och falska läror inte kommer till stånd, så måste den yttre enheten också upphöra, tills dess bekännelsen, tron och läran är densamma, om det vore möjligt. Bibeln och urkyrkan förespråkade inte envist en yttre enhet, utan baserade den yttre enheten på trons och lärans enhet. Det var därför man var så noga med att ta avstånd ifrån dem som lär falskt, i enlighet med Jesu ord "akta er för de falska profeterna". Vi bör komma ihåg att Jesus inte sa att de falska profeterna kommer till oss som ulvar i ulvakläder. Utan de kommer klädda som får (Matt 7:15). Och vilka är fåren? De är kristna.

Och de falska apostlarna under den nytestamentliga tiden kom ju också under skenet av att tjäna rättfärdigheten, som Paulus skriver (2 kor 11: 13-15).

Att ta avstånd ifrån obiblisk lära handlar inte om att sätta sig till doms över hjärtat hos människor. Eftersom tron i hjärtat inte kan ses hos andra människor utan endast av Gud (1 Kung 8:39; 2 Tim 2:19) så måste vi, liksom den nytestamentliga kyrkan, gå på det uppenbara: vad man tror, lär, bekänner och hur man omsätter det i praktiken. Domen över människan överlämnas åt Gud, som skall uppenbara allt på den yttersta dagen, då vars och ens verk skall prövas, om det består provet och om det finns något att få berömmelse för, eller om vi måste stå där med skam därför att vi inte noga tänkt på vad vi bekänner (1 Kor 3:10-15).

Artikel visar också hur otroligt fel och obibliskt det blir när man följer "tilltal" utan att bygga på Skriften. Gud vill inte uppmana någon att gå med i en kyrka som lär i strid mot hans ord, som romersk katolska kyrkan gör. Det här fenomenet med att karismatism kan leda till obiblisk ekumenik får mig att tänka på ett par gamla Biblicum artiklar där just detta fenomen belystes: [länk] [länk].

Företeelsen får mig också att tänka på ett bibelord ur Gamla testamentet:

"Jag har hört vad profeterna säger, de som profeterar lögn i mitt namn. De säger: "Jag har haft en dröm, jag har haft en dröm." Hur länge? Vad finns det i hjärtat hos profeterna, lögnprofeterna, de som profeterar sina egna hjärtans svek? De tänker att de genom sina drömmar, som de berättar för varandra, skall få mitt folk att glömma mitt namn, liksom deras fäder glömde mitt namn för Baal. Den profet som har haft en dröm, han må berätta en dröm. Men den som har tagit emot mitt ord, han må troget tala mitt ord. Vad är halm mot säd? säger HERREN. Är inte mitt ord som en eld, säger HERREN, och likt en slägga som krossar klippan? Se, därför är jag emot profeterna, säger HERREN, dessa som stjäl mina ord från varandra. Jag är emot profeterna, säger HERREN, de som bär fram sin egen tungas ord och säger: "Så säger HERREN." Jag är emot dem som profeterar falska drömmar, säger HERREN. När de berättar dessa drömmar, för de mitt folk vilse med sina lögner och sitt skryt. Det är inte jag som har sänt dem eller givit dem något uppdrag och de kan inte alls hjälpa detta folk, säger HERREN." (Jer 23:25-32).

/Shadow

Läran och kärleken

"'Lite surdeg syrar hela degen.' (Gal 5:9).

Läran är inte vår utan Guds. Vi är endast hans kallade tjänare. Därför kan vi inte förändra en enda prick i den. Lite surdeg syrar hela degen. I detta stycke kan vi inte vika ens en hårsmån. Läran är nämligen att jämföra med en matematisk punkt, den är inte delbar. Där kan man varken taga något ifrån eller lägga något till. 

Kärleken kan på någon punkt utan fara åsidosättas, men inte Ordet och tron. Det tillkommer kärleken att fördraga allting, att vika för alla. Tron däremot får inte alls fördraga något, inte vika för något. Kärleken, som gärna ger vika, som tror, förlåter och uthärdar allting, blir ofta bedragen, men därigenom tar den ingen skada, som verkligen är värd att kallas skada. Då svärmarna lär lögn och villfarelse under sken av sanning och bedrar många - då får man inte öva kärlek eller gilla villfarelse. Vad som här går förlorat är nämligen inte en mot den otacksamme bevisad välgärning, utan här förlorar man ordet, tron, Kristus och det eviga livet. 

Om man därför förnekar Gud i en enda artikel, förnekar man honom i alla, ty Gud fördelas inte på många artiklar. Han är allt i varje enskild artikel och en enda i alla artiklar. Dem som anklagar oss för att åsidosätta kärleken, svarar vi därför alltid med Pauli ordspråk: Litet surdeg syrar hela degen."

(Martin Luther. Ur "Resekost, betraktelser för var dag i året", 30 juli).

Modern syn på kristen enhet är inte biblisk syn på kristen enhet

Tidningen Dagbladet (18/7) skriver i en artikel om att Svenska baptistsamfundet, Svenska missionskyrkan och Metodistkyrkan i Sverige under Kristi himmelsfärdshelgen beslutat att gå samman till en gemensam kyrka. Kyrkorna har olika historia och tro sedan de kom till under 1800-talet. Pastor Ulrika Hagevi i Missionskyrkan säger: "Det som historiskt ligger bakom frikyrkornas tillkomst var ju att de tyckte och tänkte olika i sin tro. Men på senare tid har vi alla allt mer kommit att betona det som förenar oss framför det som skiljer oss åt."

Med den ekumeniska rörelsens framväxt har den yttre enheten alltmer betonats, och precis som Ulrika Hagevi är det många som tänker att det viktigaste är att den yttre synbara enheten är det viktigaste. Den här typen av falsk ekumenik, där samfundsenigheten betonas på bekostnad av lärans eller trons enhet har kritiserats av många bibeltrogna teologer. Den stämmer nämligen inte med Bibelns syn på vad kristen enhet är för något. När Bibeln talar om andlig enhet, så syftar den inte på yttre enhet, utan på den inre andliga enheten i tron, att de troende har samma lära, tro och bekännelse. Den yttre enheten uppstår som en konsekvens när den inre enheten finns. Det står skrivet:

"Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, så att jag, vare sig jag besöker er eller inte, får höra att ni står fasta i en och samme ande och i ett och samma sinne kämpar för tron på evangelium" (Fil 1:27). 

"Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla." (Ef 4:3-6). 

"I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening." (1 Kor 1:10).

Då NT talar om de kristnas enhet handlar det alltid om en trons och lärans enhet. Tron och läran skiljs inte åt. Den kristna tron bygger på ett budskap ifrån Gud, evangelium, som uppenbaras i apostlarnas undervisning (Joh 17:20; Apg 2:42; Ef. 2:19-20; Ef 4:11-13; 1 Petr 1:12). Den kristna läran kommer inte ifrån människor, utan ifrån Gud: "Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt. Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus." (Ef 4:10-13) Eftersom läran är ifrån Gud, som insatt sina apostlar till att uppbygga och stärka kyrkans tro, skall vi hålla oss till apostlarnas lära och undfly det som strider emot deras lära. Paulus skriver att de kristna skall "nå fram till enheten i tron" genom den apostoliska förkunnelsen. Det är alltså inte vilken enhet som helst han talar om, det handlar inte om ett jordiskt fridsrike.

Han fortsätter i nästa vers: "Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse. Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus." (Ef 4:14-15). Se hur Paulus här visar att då vi "når fram till enheten i tron" så kastas vi inte hit och dit och "förs bort av varje vindkast i läran".

De kristna skall vara "ett". Denna enhet består inte i att de ser ut lika, har konforma personligheter, tycker om precis samma saker, har samma uppgifter och gåvor i församlingen osv. Paulus skriver: "Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar - och de är många - utgör en kropp, så är det också med Kristus. I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många." (1 Kor 12:12-14). Den kristna enheten är vare sig en konformitetens enhet ifråga om uppgifter och funktioner, eller en enhet som går utöver läran. Nej, den kristna trons enhet är den kristna lärans enhet. När det gäller läran så får den kristna församlingen inte vara splittrad, utan de kristna skall förenas i tron på den apostoliska läran. Annars har de helt enkelt ingen sann biblisk enhet som är skapad av Anden.

Så tänkte och lärde också urkyrkan (90-300 e kr). Så lärde också de ovan nämnda kyrkorna under 1800-talet. Men den moderna ekumeniken lägger betoningen på det yttre enheten. Detta leder endast till läropluralism, att kyrkor har medlemmar och lärare med olika tro, och att synen på Bibeln blir - ännu mer än den redan är hos många - höljd i ett töcken. "Var och en får tro som han själv vill". "Bibeln kan tolkas på många olika sätt" osv.

Men Skriften är den klara källan, och rättesnöret för tron. Den enhet som Gud vill ha, är en andlig sann enhet i tron och bekännelsen. Då kan de kristna tillsammans hålla sig till rättesnöret och ta avstånd från de falska lärorna som dyker upp. Men utan en sådan enhet blir kyrkorna en slags företag, som delvis bygger på Bibeln och delvis bygger på människors tankar, och som främst fokusera på sin egen framväxt och synliga enhet.

/Shadow

Att lämna Svenska kyrkan: bibliska skäl istället för ekonomiska

Två sajter på internet, kyrkoavgiftningen.se och gaursvenskakyrkan.se, försöker få människor att lämna Svenska kyrkan med hänvisning till kyrkoavgiften. En av sajterna låter besökaren göra en kalkyl på hur mycket man kan spara rent ekonomiskt genom att lämna Svenska kyrkan (Dagen 14/7).

Själv lämnade jag Svenska kyrkan ca 2 år efter det att jag blev omvänd och kom till tro på Kristus. Min motivation var att jag inte ville bli delaktig i de synder, den villfarelse och den anstöt som Svenska kyrkan ger. Jag tog steget efter det att jag på nära sett bibelkritiken och liberalteologin under gudstjänster och i utbildningssammanhang. Svenska kyrkans utbildningsanstalter har sedan återtionden lärt ut liberalteologi, bibelkritik, relativism och läropluralism. Svenska kyrkans ledare har gång på gång förnekat grundläggande kristna läror. Man får en rätt god översiktlig dokumentation över de många avstegen från Guds ord svenska kyrkan har gjort under decennier genom att t.ex. läsa tidsskriften Biblicums arkiv online. Här finns länkar till en del relevanta artiklar: [länk] [länk] [länk] [länk].

Den som vill vara trogen Guds ord kan inte vara medlem i en kyrka som försvarar synder och inte förmanar de präster som lär obibliskt.

Bibeln lär att de kristna skall ha samma tro och bekännelse

"Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, så att jag, vare sig jag besöker er eller inte, får höra att ni står fasta i en och samme ande och i ett och samma sinne kämpar för tron på evangelium" (Fil 1:27). 

"Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla." (Ef 4:3-6). 

"I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening." (1 Kor 1:10).

Bibeln lär att en kristen är medskyldig till det som församlingen eller kyrkan gör eller lär:

"Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar." (2 Joh 10-11). 

"något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att sätta ut en fälla för Israels barn, så att de åt kött från avgudaoffer och bedrev otukt. Så har också du sådana som på samma sätt håller sig till nikolaiternas lära. Omvänd dig därför!" (Upp 2:14-16). 

""Men det har jag emot dig att du låter kvinnan Isebel hållas, hon som säger sig vara profetissa och undervisar och förleder mina tjänare att bedriva otukt och äta kött från avgudaoffer." (Upp 2:20). 

"Och jag hörde en annan röst från himlen säga: "Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor." (Upp 18:4).  

"gör dig inte delaktig i andras synder." (1 Tim 5:22). 

Bibeln lär att man skall förmana dem som lär falskt, och om han inte bättrar sig, skall en kristen dra sig undan:

"Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem." (Rom 16:17). 

"En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång" (Tit 3:10).

Att lämna Svenska kyrkan av ekonomiska skäl är en märklig motivation. Att lämna Svenska kyrkan av bibliska skäl, är numera nödvändigt.

/Shadow