Andra och tredje trosartikeln

Jesus, Pilatus och Barabbas. Bild från filmen The Passion of Christ (2004)

"Jag tror på Jesus Kristus, Guds ende Son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande och född av jungfru Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och blev begraven, nedsteg till dödsriket, uppstod på tredje dagen ifrån de döda, uppfor till himlarna, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och därifrån skall komma till att döma levande och döda.

Vad betyder det?

Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa, född av jungfrun Maria, är min Herre. Han har återlöst, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod, och med sin oskyldiga pina och död. Han har gjort allt detta för att jag skall tillhöra honom, leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, liksom han har uppstått från döden, lever och regerar i evighet. Det är visst och sant.


Jag tror på den Helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och ett evigt liv.

Vad betyder det?

Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron. På samma sätt kallar, församlar, upplyser och helgar han hela kyrkan på jorden och bevarar den i Jesus Kristus genom den rätta tron. I denna kyrka förlåter han dagligen mig och alla troende alla synder. Han skall på den yttersta dagen uppväcka mig och alla döda och ge mig och alla som tror på Kristus evigt liv. Det är visst och sant."

(2:a och 3:e trosartikeln. Luthers Lilla Katekes).

Den biblisk-lutherska läran om rättfärdiggörelsen

Känner du dagligen av synden och plågas av den?

Oroar du dig för hur det skulle gå för dig om Jesus kom tillbaka idag för att döma levande och döda?

Önskar du frid med Gud och visshet om att spendera evigheten med Gud?

Den bibliska läran om rättfärdiggörelsen (frälsningen) skänker tröst, frid, hopp och visshet!

 

Frälsaren

Jesus i Getsemane trädgård, bild från filmen The Passion of Christ

"Jag vet ganska väl, varför jag så ivrigt förmanar att man av Pauli ord skall lära känna Kristus rätt och väl. Ty Kristus är inte alls sådan att han fodrar eller vill ha något av oss. Tvärtom är han en försonare, som har försonat alla människor i hela världen med Gud. Om du alltså är en syndare (vilket vi i sanning alla är, och vi är större syndare än vi tror och förstår), så gör inte, för allt det som är dig heligt och kärt, Kristus till någon sträng domare, som sitter på regnbågen, vredgas mot syndare och vill fördöma dem! På det sättet har man i påvedömet betraktat Kristus. Men gör inte det, för då måste du förskräckas för honom och förtvivla. Fatta honom istället i hans egen rätta gestalt, så att du erkänner honom vara Guds och jungfru Marias Son, som har utgivit sig själv för hela världens synder, inte för att förskräcka, långt mindre för att förkasta och fördöma bedrövade och nedslagna samveten, utan för att man vill upprätta dem från synd och död, styrka och trösta dem i all ångest och nöd samt göra dem rättfärdiga och saliga... Håll fast vid den rätta bilden av Kristus, nämligen att han till sitt egentliga väsen ingalunda är någon Moses, han är inte någon fångvaktare eller bödel, utan en medlare, som har utgivit sig själv, icke på grund av vår förtjänst, helighet, rättfärdighet, vår ära och vårt fromma liv, utan för våra synders skull. Håll envist fast vid att han därigenom har försonat oss arma syndare med Gud och förvärvat oss nåd, rättfärdighet, evigt liv och salighet. Även om Kristus stundom utlägger lagen, så är inte det hans egentliga och rätta ämbete, vartill Fadern sänt honom."

(Ur Stora Galaterbrevskommentaren, Martin Luther).

A Mighty Fortress Is Our God - Promise Keepers

Martin Luthers reformationspsalm, "A mighty Fortress Is Our God", med Promise Keepers.

Martin Luther, Heretic (1983)

Det finns en ovanligt bra Luther film som någon har lagt upp i sin helhet på Youtube. Jag länkar till den här ovan. Filmen heter Martin Luther, Heretic och är från 1983. Några av er har kanske sett filmen Luther från 2003 med Joseph Fiennes i huvudrollen. Jag gillar även den filmen.

Det finns även en äldre svart-vit film från 50-talet om Luther som jag har liggandes någonstans, men den har jag inte sett i sin helhet. Jag har även en dramatisering (mer teaterlik) av Luthers liv från 1973 med Stacy Keach i huvudrollen (han spelade bl a Barabbas i filmen/tv-serien Jesus från Nazareth samt nazi ledare i filmen American History X).

Jag är inte särskilt bra på att känna igen och namnge skådespelare, men huvudrollsinnehavaren i Martin Luther, Heretic (Jonathan Pryce) kände jag igen från bl a TV-filmen David (1997) där han spelade kung Saul. Luthers motståndare Johann Eck spelas av Philip Stone och honom känner jag igen som servitören Delbert Grady i The Shining (1980), samt Moses svärfar Jetro i filmen Moses (1995).

I vilket fall som helst. Jag var lite skeptisk när jag började titta på filmen eftersom jag aldrig hört talas om den, och jag tänkte att det kanske är en dålig B-film. Jag blev dock väldigt positivt överaskad. Martin Luther, Heretic tränger djupare in i Martin Luthers teologi, personliga anfäktelser och frälsningsvisshet än t.ex. Luther från 2003. Det är en mycket uppbygglig och intressant TV-film och ger en rätt god inblick i vad som drev Luther, och den stämmer väl med de biografier som jag läst om hans liv och tro.

Rekommenderas varmt!

/Göran

Nådens himmel

"Ty hans nåd är väldig över oss; och Herrens sanning varar i evighet. Halleluja!" (Ps. 117:2).

Hans nåd och sanning är väldig över oss i evighet, den regerar över oss. Nådens rike är mäktigare i och över oss än all synd, all vrede och allt ont. Detta ord har aldrig någon sofist eller verkhelig förstått, de kan lika litet förstå det som en jude eller en som inte tror, ty eftersom de genom gärningar vill vinna nåd är det inte möjligt att de skulle veta, vad nådens rike, himmel eller Kristi rike betyder. Deras hjärtan måste vara så inställda, att de tror att de, då de gör gott, så har de nåd. Men när de syndar och faller, eller känner synden, så försvinner nåden med, och det kan de inte tänka.

Detta kan inte kallas ett nåderike, som regerar och härskar över nåden. Att vara väldig betyder egentligen att vara starkare än fienden och ha överhanden. Därför måste du så enfaldigt och barnsligt föreställa dig nådens rike, som om Gud skulle genom evangelium ha byggt en ny och stor himmel över oss, som tror. Detta är nådens himmel, som är vida större och skönare än den synliga himlen, och den är dessutom evig, varaktig och oförgänglig. Den som nu lever under denna himmel, han kan inte synda eller förbli i synd, ty det är en evig och oändlig nådeshimmel. Men om någon syndar och faller, så faller han inte därför ut från denna himmel, om han inte själv vill falla bort och med djävulen fara till helvetet, som alla otrogna gör.

Detta nåderike skall också i denna tid vara så fast grundat, att det inte bävar eller faller. Ty oavsett att vi är ostadiga och genom synd och villfarelse stundom snavar och faller, så bävar och faller dock inte nåden inte heller behöver vi söka ett nytt nåderike, utan samma nåd står ännu öppen och väntar på mig, när jag vill komma igen. Detta skepp bryts inte sönder, dopets nåd upphör inte, och nåderiket faller inte sönder utan varar över oss i evighet. Faller jag ur skeppet, så stiger jag dit igen, har jag vänt mig från dopet, så vänder jag dit igen, har jag vänt mig från nåderiket, så kommer jag ditin igen.

Dop, skepp och nåd varar i evighet, de faller och förändras inte genom mitt fall och min ostadighet. Annars måste ju Gud själv förändras, men han har lovat, att denna nåd skall vara i evighet."

(Ur "Resekost, betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter", 18 Mars).

Frälsningens hjälm

"Men vi som hör dagen till, låt oss vara nyktra, iförda tron och kärleken som pansar och hoppet om frälsning som hjälm." (1 Tess. 5:8).
 
Frälsningens hjälm är ingenting annat än hoppet om och väntan efter ett annat liv, som vi får leva där uppe i himlen, för vilkets skull vi tror på Kristus och lider allt, och utan vilket vi inte skulle kunna stå mot de hugg, som måttas mot vårt huvud. Ty vi ser och känner alla dagar den jämmer, som djävul och värld utan avbrott tillfogar oss. Skulle vi nu lida allt detta endast för någon timlig förmåns skull, så skulle det vara bättre att vi skulle dö.

Paulus säger: Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Och jag skulle själv inte vilja i alla mina livsdagar en enda timme stå på predikstolen, om man än ville ge mig tre kungariken för det. Därför måste vi ha en annan tröst, då vi så grundligt plågas till kropp och själ av djävul och värld och så frestas.

Men det är då vår tröst att tro på Jesus Kristus, som är Herre över värld, synd, djävul och allt, och genom vilken vi förvisso har att vänta ett annat liv. Han skall förlossa oss ur denna jämmer och nöd och lägga under våra fötter allt som nu tränger och plågar oss.

(Ur "Resekost; Betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter." 13 sept).

En förbannelse för vår skull

Ur "Stora Galaterbrevskommentaren" av Martin Luther:

"Alla profeter ha sett, att Kristus skulle vara den störste rövare, mördare, äktenskapsbrytare, tjuv, helgerånare, hädare o. s. v., som någonsin funnits i världen. Ty nu uppträder han icke i egen person, han är icke längre Guds Son, född av jungfrun, utan en syndare, som har och bär Pauli synd, hädarens, förföljarens och våldsverkarens, och Petri synd, hans som förnekade Kristus, Davids, som var en äktenskapsbrytare och mördare och som kom hedningarna att smäda Guds namn. Korteligen, han bär alla människors alla synder i sin kropp. Icke som om han själv hade begått dem, men de synder som vi begått upptog han i sin kropp för att göra till fyllest för dem med sitt eget blod. Därför hemföll han, ehuru till sin egen person oskyldig, åt Moses för alla gällande lag, emedan han blev funnen bland syndare och rövare. Överheten anser för skyldig och straffar den som ertappas bland rövare, även om han aldrig gjort något ont eller något, som vore värt döden. Men Kristus icke endast ertappades bland syndare, utan han ställde sig frivilligt och enligt sin Faders vilja solidarisk med syndare, i det att han antog deras kött och blod, som äro syndare och rövare, djupt sjunkna i allehanda synder. Då alltså lagen ertappade honom bland rövare, dömde och dödade den honom såsom rövare.

Denna kunskap om Kristus och denna ljuvliga tröst, att Kristus för vår skull blivit gjord till en förbannelse för att friköpa oss från lagens förbannelse, den beröva oss sofisterna, då de skilja Kristus från synderna och syndarna och framställa honom endast som ett efterföljansvärt exempel. På det sättet åstadkomma de icke endast, att Kristus blir oss till intet gagn, utan de göra också en domare och tyrann av honom, som vredgas på synderna och fördömer syndarna. Vi böra tvärtom hölja in Kristus och lära känna honom som höljd icke blott i kött och blod utan tillika i våra synder, vår förbannelse, vår död och allt vårt onda.

"Jesus died on the cross" av Adolf Lachman

Men det är ju både orimligt och skymfligt att kalla Guds Son en syndare och en förbannelse? - Vill man förneka, att han är en syndare och en förbannelse, bör man också förneka, att han lidit, korsfästs och dött. Ty det är icke mindre orimligt att säga, såsom vi göra i vår trosbekännelse, att Guds Son blivit korsfäst, och att han utstått syndens och dödens straff, än det är att kalla honom en syndare och en förbannelse. Men om det icke är orimligt att bekänna och tro, att Kristus korsfästs bland rövare, bör det icke heller vara orimligt att säga, att han är en förbannelse och syndaren framför andra. Det är sannerligen inga tomma ord, när Paulus skriver: »Kristus blev en förbannelse för vår skull.» - »Den som icke visste av någon synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.» (2 Kor. 5, 21).

På samma sätt kallar Johannes Döparen honom Guds lamm (Joh. 1, 29). Själv är han visserligen oskyldig, emedan han är Guds rena och obesmittade lamm, men emedan han bär världens synder, tryckes hans oskuld av hela världens synder och skuld. Alla de synder, som jag, du och vi alla gjort och komma att göra, äro Kristi egna synder, alldeles som om han själv hade begått dem. Korteligen, vår synd måste bli Kristi egen synd, eller också måste vi förgås till evig tid. Denna sanna Kristuskännedom, som Paulus och profeterna lärt oss, ha de gudlösa sofisterna fördunklat."

Att övervinna anfäktelser

"Men i allt detta vinna vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss" (Rom 8:37).

De heliga måste visserligen frestas av djävulen och kämpa med synden, men i sådan kamp är det bäst och närmast segern, att du lär dig sjunga helgonens sång, nämligen förneka dig själv, vara tillintetgjord och ha allt i Kristus. Därigenom får djävulen en stor missräkning, så att han endast finner tomma halmen att tröska på, när han kommer, i det jag säger: ” Jag vill intet vara. Jag har all min rättfärdighet och starkhet i en annan. ”

När jag så gör, är jag helt och hållet renad från mig själv och allt som är mitt och kan säga: ”Vad menar du, djävul? Söker du goda verk hos mig eller kommer du för att klandra min helighet inför Gud? Jag har ju ingen sådan. Jag har all min helighet och starkhet hos Kristus. Eller söker du att anklaga mig för mina synder? O, jag har inte heller några sådana. Även dem har Kristus tagit. Jag vet varken av synd eller helighet hos mig. Intet är hos mig. Jag vet endast om Kristi rättfärdighet och om Guds kraft, vad han själv ger mig, endast det har jag” – Vad vill djävulen göra, när han finner en så fri själ, att den varken vill stå till svars för synd eller för helighet? Då har han bara halm att tröska på." 

(M. Luther. Ur boken "Nåd för nåd", 5 sept).

Om synd och sann tro

"Synd heter i Skriften inte blott den yttre gärningen med våra lemmar utan allt som rör sig i hjärtat och driver till den yttre gärningen, nämligen vårt hjärtas innersta och alla våra förmögenheter. Det lilla ordet »göra» (synd) betyder alltså, att människan hel och hållen faller i och ger sig hän åt synden. Ty ingen yttre syndig gärning sker utan att människan hel och hållen med kropp och själ ger sig däri. Och framför allt ser Skriften ned i hjärtat och på roten och huvudkällan till all synd, nämligen otron i hjärtats innersta. Det förhåller sig nämligen så, att liksom tron ensam gör rättfärdig och skänker ande och håg till goda yttre gärningar, så är det endast otron, som syndar och låter köttet få makten och väcker begär till onda yttre gärningar. Så skedde med Adam och Eva i paradiset (1 Mos. 3:6).

Därför kallar Kristus otron allena för synd, då han i Joh. 16:8 f. säger: Anden skall låta världen veta sanningen ... i fråga om synd ..., ty de tror inte på mig. Därför måste det också finnas tro eller otro i hjärtat innan goda eller onda gärningar framkommer, likt goda eller onda frukter. Otron är ju roten, saven och den egentliga kraften i all synd. Därför heter den också i Skriften ormens huvud och den gamle drakens huvud, som kvinnans säd, Kristus, måste söndertrampa, såsom det utlovas åt Adam i 1 Mos. 3:15 ... 

Tro är inte en sådan självgjord mening eller dröm, som somliga anser vara tro. Och när de ser, att livet inte blir bättre, och att inga goda gärningar följer med den, fastän de kan både höra och tala mycket om tron, så förleds de till den villfarelsen, att tron inte är tillräcklig. Man måste dessutom göra goda gärningar, om man vill bli rättfärdig och salig. Detta beror på, att när de hör evangelium, så tar de emot det och gör sig av egna krafter en tanke i hjärtat: jag tror. Och detta räknar de för en sann tro. Men då den inte är annat än en mänsklig dikt och tanke, som hjärtats innersta aldrig tillägnat sig, så bär den inte heller någon frukt och har ingen bättring med sig.

Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud (Joh. 1:13) och dödar den gamle Adam, gör oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla krafter och för den helige Ande med sig. Ja, tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt, att den inte oavlåtligt skulle verka vad som är gott. Den frågar inte heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frågar har den gjort dem och är alltid sysselsatt med det. Men den som inte gör sådana gärningar, han har ingen tro, han famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar. Han vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och orerar en massa om tron och de goda gärningarna.

Tron är en levande och dristig förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat: detta är den helige Andes verk i tron. Så blir människan villig att gärna, utan något tvång, göra var människa gott, tjäna alla, och lida vad det än må vara, Gud till behag och ära, som visat henne sådan nåd. Det är alltså omöjligt att skilja tro och gärningar åt. Ja, det är lika omöjligt som att skilja värme och ljus från elden.

Akta dig därför för dina egna falska tankar och för allt tomt prat av sådana människor, som tror sig skickade att döma om tron och goda gärningar, fast de är stora narrar. Be Gud, att han ger dig tron. Annars blir du väl utan tro till evig tid – du må tänka och sträva så mycket du vill och förmår. 

Rättfärdighet är nu en sådan tro, och den kallas Guds rättfärdighet eller en rättfärdighet som gäller inför Gud, emedan Gud ger den och räknar den som rättfärdighet för Kristi, vår medlares, skull. Dessutom driver den människan att ge var och en vad hon är honom skyldig. Ty genom tron blir människan fri från synd och lär sig att älska Guds bud. Därmed ger hon Gud den ära som tillkommer honom, och betalar vad hon är honom skyldig. Men människorna tjänar hon villigt på det sätt hon kan, och betalar därmed också vad hon är skyldig var man. Sådan rättfärdighet kan vår natur, vår fria vilja och våra egna krafter inte åstadkomma. Ty liksom ingen kan ge sig själv tron, så kan han inte heller ta bort otron. Hur skulle han då kunna ta bort en enda synd, om det också vore den minsta? Vad som sker i otro eller utan tro, det är därför idel falskhet, skrymteri och synd (Rom. 14:23), det må sedan se aldrig så lysande ut."

(Ur Luthers Företal till Romarbrevet)

Kyrkans sanna helighet

"Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä." (Gal. 3:13).

Låt oss alltså med tacksägelse och med full förtröstan hålla oss till denna ljuvliga och trösterika lära, att Kristus för vår skull blivit en förbannelse, det är, en syndare, hemfallen åt Guds vrede, att han ikläder sig vår person och lägger våra synder på sina axlar och säger: Jag har begått alla synder, som alla människor begått. Alltså har han verkligen blivit en förbannelse enligt lagen, inte för sin egen skull utan, som Paulus säger, för vår skull. - - -

Om alltså synden ängslar dig, om döden förskräcker dig, så skall du tänka, att det endast är en kraftlös inbillning, ett djävulens bländverk, som det förvisso är. Ty i verkligheten finns det inte längre någon synd, någon förbannelse, död eller djävul, eftersom Kristus besegrat och undanröjt allt sådant. Kristi seger är därför det vissaste av allt. På den är det inget fel, eftersom den är helt sann, utan felet ligger i vår otro. Det är nämligen svårt för förnuftet att sätta tro till så oskattbara förmåner. - - -

Men att det nu, då Kristus härskar, i verkligheten inte längre finnes någon synd, död eller förbannelse, det bekänner vi också dagligen i den apostoliska trosbekännelsen, då vi säger: Jag tror på en helig kyrka. Det är alldeles detsamma som om vi sade: Jag tror, att det inte finnes någon synd, någon död i kyrkan. Ty de som tror på Jesus är inte syndare, inte hemfallna åt döden, utan de är helt och hållet heliga och rättfärdiga, herrar över synd och död och levande till evig tid. Men det är endast tron som ser detta, ty vi säger: Jag tror på en helig kyrka. Rådfrågar man åter förnuftet och ögonen, kommer man till ett annat resultat. Då ser man mycket anstötligt hos de troende, man ser, att de inte sällan faller, att de syndar, är svaga i tron och hemfaller åt vrede, avund och andra lidelser.

Alltså är kyrkan icke helig? - Jag förnekar slutsatsens riktighet. Om jag ser på mig själv eller på min nästa, är den inte helig och kommer aldrig att bli det. Men om jag ser på Kristus, som försonar och renar kyrkan, är den helt och hållen helig. Ty han har borttagit hela världens synder."

(Ur Resekost, betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter. 12 juni).

Lagiskhet

Jesus och fariseerna

"denna falska och gudlösa inställning, att man vill bli rättfärdig genom lagen eller dess gärningar, är ingenting annat, som jag ovan anfört, än ett djävulens bländverk och häxeri, varigenom människor blir så från sina sinnen, att de alls inte erkänner Kristi välgärning och i hela sitt liv inte gör annat än förnekar den Herre, som har köpt dem med sitt eget blod och i vars namn de blir döpta. Ja, de inte endast förnekar honom utan korsfäster honom också på nytt i sig själva. Därför må var och en som menar allvar med sin gudsfruktan så fort som möjligt fly från detta Babylon och rysa, blott han hör påven nämnas. Ty hans gudlösa styggelse är så stor, att det inte kan utsägas med ord, och inte heller kan det upptäckas utan andliga ögon." 

(Luther. Stora Galaterbrevskommentaren s.175.)

[Tema: Dopet] Stora Galaterbrevskommentaren

"I dopet utlovas frälsning: »Den som tror och blir döpt skall bli frälst» (Mark. 16, 16). Om någon här ville säga, såsom svärmeandarna faktiskt göra nu för tiden, att barnet icke får rättfärdighet och frälsning, just då det döpes, och beröva löftet dess rätta innebörd på följande sätt: Det gäller, när människan har kommit så långt, att hon kan bruka sitt förnuft, kan göra goda gärningar och genom dem ernå det som utsäges i löftet. Dopet är icke ett tecken på Guds vilja gentemot oss utan endast ett märke, som skiljer de troende från de otrogna - den som så sade skulle helt och hållet beröva dopet frälsningen och i stället tillskriva gärningarna den. Så gjorde de falska apostlarna och deras lärjungar i alla avseenden. Lagen och dess härlighet betonade de omåttligt, men löftet, som givits åt Abraham fyrahundratrettio år före lagen, förbigingo och föraktade de. "

(Ur "Stora Galaterbrevskommentaren", av Martin Luther).

[Tema: Dopet] Stora Galaterbrevskommentaren

"Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus." (Gal 3:27).

Detta att ikläda sig Kristus kan förstås på två sätt, såsom lag och som evangelium. Det har lagisk betydelse i Rom. 13, 14: »Ikläd er Herren Jesus Kristus», det är, efterliknen Kristi föredöme och hans dygder, gören och liden vad han själv gjorde och led. Så heter det också 1 Petr. 2, 21: »Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår.» I Kristus se vi det största tålamod, den största mildhet och kärlek och en beundransvärd måttfullhet i allting. Denna Kristi prydnad böra också vi ikläda oss, d.v.s. vi böra efterlikna hans dygder. På samma sätt kunna vi också efterlikna andra helgon. 

Men att ikläda sig Kristus i evangelisk mening innebär icke efterliknande utan nyfödelse och nyskapelse, nämligen att jag ikläder mig Kristus själv, hans oskuld, rättfärdighet, vishet, makt, frälsning, liv, Ande o.s.v. Vi äro klädda i Adams skinnkläder (1 Mos. 3, 21), som äro en dödens och syndens dräkt, det är, vi äro alla synden underdåniga och sålda under henne. I oss råder en förfärlig blindhet, okunnighet, förakt och hat mot Gud. Vidare är vi fulla av ond begärelse, av orenhet, girighet m. m. Denna dräkt, denna fördärvade och syndiga natur ha vi genom fortplantning ådragit oss från Adam. Paulus brukar kalla den för den gamla människan. Den människan med alla hennes gärningar måste vi avkläda oss, Kol. 3, 9 och Ef. 4, 22, för att vi från att ha varit Adams barn må bliva Guds barn. Detta sker icke genom att byta kläder, icke genom några lagar eller gärningar utan genom den pånyttfödelse och förnyelse, som sker i dopet, såsom Paulus säger: »Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.», vidare Tit. 3, 5: »av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande.» I de döpta uppstiger nämligen ett nytt ljus och en ny eld, där uppstå nya, fromma känslor, gudsfruktan och gudsförtröstan och hopp. Där uppstår en ny vilja. Detta är att i egentlig och evangelisk mening ikläda sig Kristus.

I dopet gives därför icke en dräkt av lagrättfärdighet eller våra gärningar, utan Kristus blir vår klädnad. Och han är icke någon lag, ingen lagstiftare, ingen gärning utan en gudomlig och outsäglig gåva. Fadern har givit oss denna gåva, för att han skall vara vår rättfärdiggörare, levandegörare och återlösare. Att i evangelisk mening ikläda sig Kristus är alltså icke att ikläda sig lag och gärningar utan att iföra sig en oskattbar gåva, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid, tröst, glädje i helig Ande, salighet, liv och Kristus själv.

Detta ställe bör noga observeras mot svärmeandarna, som förringa dopets majestät och tala om det på ett brottsligt sätt. Paulus däremot ger dopet ståtliga namn, i det att han kallar det »ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande», Tit. 3, 5. Och här säger han, att alla som äro döpta ha iklätt sig Kristus. Och Paulus talar som sagt icke om efterliknandets iklädande utan om pånyttfödelsens. Han säger icke: Genom dopet ha ni fått ett yttre tecken på att ni tillhöra de kristnas skara. Så fantisera sekteristerna, vilka av dopet endast göra ett yttre kraftlöst tecken. Utan han säger: »I alla som haven blivit döpta haven iklätt eder Kristus», det är, ni ha förflyttats utanför lagen till en ny födelse, som skett i dopet. Därför äro ni icke längre under lagen, utan ni ha blivit iförda en ny klädnad, Kristi rättfärdighet. Paulus lär alltså, icke att dopet är ett tecken, utan att det är ett iklädande av Kristus, ja, att Kristus själv är vår klädnad. Därför är dopet högst mäktigt och verksamt. Men då vi iklätt oss Kristus såsom vår rättfärdighets och salighets klädnad, skola vi också ikläda oss Kristus såsom efterföljelsens klädnad."

(Ur "Stora Galaterbrevskommentaren" av Martin Luther). 

[Tema: Dopet] Luthers lilla katekes

Det heliga dopets sakrament

I.

Vad är dopet?

Dopet är inte blott vatten, utan vatten, helgat genom Guds befallning och förbundet med Guds ord.

Vilket är detta Guds ord?

Det som vår Herre Jesus Kristus säger i Matteus' sista kapitel:

Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

II.

Vilken nytta medför dopet?

Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det, som Guds ord och löften lovar.

Vilka är dessa Guds ord och löften?

De, som vår Herre Jesus Kristus säger i Markus' sista kapitel:

Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.

III.

Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?

Det är inte vatten som gör det, utan Guds ord, som är tillsammans med vattnet, och tron, som tror på dessa Guds ord i vattnet. Ty vatten utan Guds ord är vanligt vatten och inte ett dop, men tillsammans med Guds ord är det ett dop, dvs. ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, som Paulus säger i Titusbrevets tredje kapitel:

På grund av sin barmhärtighet frälste han oss, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, såsom vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet. Detta är ett ord att lita på.

IV.

Vad betyder detta dop i vatten?

Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.

Var står det skrivet?

Aposteln Paulus säger i Romarbrevets sjätte kapitel:

Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. 

[Tema: Bönen] Böner från reformationstiden

"Se, Herre, ett tomt kärl som behöver fyllas: Fyll det, Herre. Min tro är svag: Gör mig stark. Min kärlek är kall: Värm mig och gör mig brinnande, så att min kärlek kan nå min nästa. Jag har ingen stark och stadig tro, jag tvivlar och är oförmögen att förlita mig på dig: Herre, hjälp mig, stärk min tro och min tillit till dig. I dig finns all min rikedom gömd. Jag är fattig, du är rik, men du förbarmade dig över den fattige. Jag är en syndare, du är upphöjd. Hos mig överflödar synden, du är full av rättfärdighet. Därför vill jag stanna hos dig. Av dig får jag ta emot, men ingenting kan jag ge dig. Amen."

Martin Luther.



"O Herre, jag ber om nåden och inte om rätten. Om du skulle bruka din rättvisa, då kan ingen levande bli rättfärdig inför ditt ansikte. Alla blir beslagna med synd och kan inte uthärda din stränghet. Gå därför inte till rätta med mig, utan hör mig och handla i nåd med mig."

Olavus Petri



"Jag fattig, syndig människa, som är både avlad och född i synd och i alla mina livsdagar har fört ett syndigt leverne, bekänner av allt hjärta inför dig, allsmäktige och evige Gud, min käre himmelske Fader, att jag inte har älskat dig över allting, inte min nästa som mig själv. Jag har, tyvärr, på många olika sätt syndat mot dig och dina heliga budord, både med tankar ord och gärningar, och vet mig för den skull vara värd helvetet och evig fördömelse om du skulle döma mig som din stränga rättvisa kräver och mina synder har förtjänat.

Men nu har du, käre himmelske Fader, utlovat att du ville göra nåd och misskund med alla fattiga syndare som vill omvända sig och med en stadig tro fly till din obegripliga barmhärtighet. Med dem vill du överse vad de har brutit mot dig och aldrig mer tillräkna dem deras synder. På det förlitar jag mig, arme syndare, och ber dig tröstligen att du efter samma löfte ville vara mig misskundsam och nådig och förlåta mig mina synder, ditt heliga namn till pris och ära."

Mässan på svenska, 1531.

[Tema: Bönen] Luther om bönen

"Ingen må därför tänka, att det är likgiltigt, om man beder eller icke, såsom ogudaktiga människor hängiva sig åt dylik vanföreställning och tänka: 'Varför skulle jag bedja? Vem vet, om Gud aktar på eller vill höra min bön? Beder inte jag, så beder en annan.' De komma på så sätt in i vanan att aldrig bedja och undskylla sig med att vi förkasta falska och skrymtaktiga böner, liksom lärde vi, att man icke bör eller får bedja (...) 

Men att bedja är, såsom andra budet säger, att anropa Gud i all nöd. Det begär han också av oss, och det får icke bero av vårt gottfinnande, utan vi skola och måste bedja, om vi vilja vara kristna, lika väl som vi skola och måste vara lydiga mot fader och moder samt mot överheten. Ty genom åkallan och bön varder Guds namn ärat och brukat till själens gagn. Detta bör du nu framför allt besinna, så att du kan tysta ned och tillbakavisa sådana tankar, som avhålla och avskräcka dig från att bedja. Ty liksom det icke går an, att en son säger till sin fader: 'Vad spelar min lydnad för roll? Jag vill gå och göra vad mig lyster; det har ändå ingen betydelse', utan liksom budet finnes: du skall och måste göra det, på samma sätt står det icke i mitt skön att göra eller underlåta, utan jag skall och måste bedja. (...)

För det andra borde vi så mycket mer lockas och drivas till bön, som Gud också tillfogat ett löfte och utfäst sig, att det skall vara visst och säkert som vi bedja, såsom han säger i Ps. 50:15: 'Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig', och Kristus säger i Matt. 7:7f.: 'Bedjen, och eder skall varda givet, ty var och en som beder, han får.' Sådant borde ju väcka och upptända vårt hjärta till att bedja med lust och kärlek, då han med sitt ord betygar, att vår bön behagar honom hjärtligen väl och därtill förvisso skall bliva hörd och uppfylld, på det att vi icke må förakta hans befallning eller slå den i vädret och bedja i ovisshet."

(Martin Luther, ur Stora katekesen).




"Vad betyder Amen? Det betyder, att jag skall vara säker på att vår himmelske Fader godtar dessa böner och hör dem. Ty han har själv befallt oss att be på detta sätt och lovat att höra oss. Amen, amen, det betyder: Det är sant och visst, så skall det bli!"

(Martin Luther, ur Lilla katekesen).



"'Fader vår, som är i himmelen' (Matt 6:9). Fastän jag märker att jag tyvärr inte kan av hjärtat säga Fader Vår - det kan ingen människa på jorden, annars var vi saliga redan här - så vill jag ändå försöka, såsom när ett barn börjar jollra vid sin moders barm. Och om jag än inte helt kan förstå orden så vill jag ändå inte låta dem stå där till ingen nytta eller rent av förneka dem. Då kan jag lätt förlora allting. Och fastän jag inte fullständigt behärskar spelets regler så vill jag ändå inte avbryta spelet, för då har den onde vunnit. Nej, jag vill dagligen lära mig stava på de här orden till dess jag med Guds hjälp lärt mig detta Fader vår. Och fastän jag stapplar vill jag i alla fall ständigt upprepa denna Kristi predikan."

(Martin Luther, ur "Andlig skattkammare").




"'Be oavbrutet' (1 Tess 5:17). Hos varje sann kristen bor den helige Ande. Han manar till ständig bön. Fastän den kristne inte varje stund rör sina läppar eller uttalar böneord så tränger ändå suckar oavlåtligen fram ur hans hjärta: käre Fader, helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike, ske din vilja hos oss, hos alla. Och ju hårdare prövningarna, frestelserna och nöden drabbar den kristne, desto mer brinnande blir hans suckar och böner. Ja, man kan inte finna någon kristen som är utan bön lika litet som man kan finna någon levande människa utan puls. Pulsen är aldrig stilla utan slår ständigt både under sömn och arbete utan att man medvetet ger akt på den."

(Martin Luther, ur "Andlig skattkammare").



"'Förtrösta alltid på honom, du folk, utgjut era hjärtan för honom. Gud är vår tillflykt' (Ps 62:9). Om du har något behov så vill jag ge dig ett gott råd: Utgjut ditt hjärta för Herren. Lägg fram dina bekymmer för honom. Dölj ingenting. Vad som än trycker dig, tala om det för honom som när du öppnar dig för en god vän. Han hör dig gärna och vill gärna hjälpa dig. Drag dig inte tillbaka och tänk inte att dina bekymmer är för stora eller för många. Kom frimodigt fram med allt också om du tycker att du bär på stora säckar fulla av brist. Herren är stor. Han har nåd att ge också för de svåraste brott. Men tala om allt. Han är inte en människa så att han skulle tröttna på våra böner, utan ju mer du ber desto hellre lyssnar han till dig. Tala rent ut och kom inte med en halv bekännelse. Bekänn inte liksom stänk- eller droppvis, för Herren vill inte heller ge sin nåd droppvis. Han vill låta nåden flöda över dig som en flod."

(Martin Luther, ur "Andlig skattkammare").



"'Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt - Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt.' (Luk 18:7-8). En allvarlig och ivrig bön som inte blir trött utan hela tiden väntar på svar, den har kraft att tränga genom himmel och jord. Det är omöjligt att den skulle förbli ohörd. När vi ber på det sättet vill Gud gärna höra vår bön. Paulus säger också Efesierbrevets 3:e kapitel: 'Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker'. Också när allt tycks vara hopplöst och det ser ut som om det inte lönade sig att ens försöka med någonting, akta dig då så att du inte överger Gud. Det Gud gör, gör han av intet. När ingen hjälp och intet hopp mer finns, då börjar Gud! Om du ber rätt men inte får någonting, då kan du komma och beskylla mig för lögn. Men jag vet att fastän Gud inte strax ger dig vad du ber om så skall han ändå ge dig så mycket att du får tröst och kraft att vänta på den stund då han ger dig större gåvor än du nånsin vågat hoppas på."

(Martin Luther, ur "Andlig skattkammare").

Vi är alla tiggare!

Jag läste att en församling i Örebro skall utse "faddrar" till alla tiggare i staden. Syftet är att se till att ingen som tigger i staden skall behöva vara hungrig eller ensam och utan att ha någon att tala med.

Visste ni att reformatorn Martin Luthers sista skrivna ord var "Vi är alla tiggare". Luther var mycket sjuk den sista perioden av sitt liv. Han avled 62 år gammal. Innan han dog fick han frågan om han stod fast vid det han lärt i sitt liv och Luther svarade jakande. Efter att han lämnat jordelivet för att komma hem till sin Frälsare fann man en lapp i hans ficka där han skrivit några rader. Det sista han skrev på lappen var: "Det är sant. Vi är alla tiggare."

Han åsyftade vad vi är inför Gud i oss själva. Vi har inget att erbjuda Gud. Det finns inget vi kan göra eller visa upp som kan förändra Guds inställning till oss. Människans natur är förvänd och ogudaktig. Till och med våra goda gärningar är bristfälliga, befläckade med synd, och inte fullkomliga. Vi har inget offer att erbjuda Gud. Gud har själv redan fastställt sin dom. De föll över Sonen, som är sann Gud och sann människa, och som har tagit syndens straff på sig själv och befriat oss alla som fruktar död och dom.

Det enda vi kan göra är att ta emot Guds fria gåva. Han kräver inget av oss. Vi sträcker bara ut handen för att ta emot: Precis som tiggare. Tron är en tom hand som tar emot Guds verk, Guds gåva, Guds nåd, Guds överväldigande faderliga kärlek. Genom Jesus har vi fullkomlig förlåtelse och står inte längre under någon dom. Inget straff väntar den som tar emot Jesus Kristus. Vi skall inte närma oss (vända oss till) Gud som om vi hade något att ge honom. Nej, vi skall närma oss Gud precis så orena och ofullkomliga som vi är. Vi är som tiggare inför Gud, och får ta emot vad han har att erbjuda oss.

"Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd." (Joh 1: 16).

"Jag, jag är HERREN, förutom mig finns ingen frälsare." (Jes 43:11).

"Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet,
och ni som inte har pengar, kom hit och köp säd och ät.
Ja, kom hit och köp säd utan pengar och för intet
både vin och mjölk.
Varför ger ni ut pengar för det som inte är bröd,
era inkomster för det som inte kan mätta?
Hör på mig, så skall ni få äta gott och njuta av utsökt mat.
Böj ert öra hit och kom till mig! Hör, så får er själ leva!
Jag vill sluta med er ett evigt förbund:
Ni skall få den trofasta nåd som jag lovade David.
Se, honom har jag satt till ett vittne för folken,
till en furste och ledare för folken.
Du skall kalla på ett folk du inte känner,
ett hednafolk som inte känner dig skall skynda till dig
för HERRENS, din Guds, skull, för Israels Heliges skull,
ty han har förhärligat dig.
Sök HERREN medan han låter sig finnas,
åkalla honom medan han är nära.
Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar
och vända om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom,
och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse." (Jes 55:1-7).

/Shadow

Dagen

En bok som VERKLIGEN påverkat mitt liv

...är en bok med en ganska torr och trist titel: Stora Galaterbrevskommentaren.


För ca 17 år sedan frågade jag en anhörig: 
- Vilken är den bästa kristna bok du någonsin läst? 
Han, som var ovan vid frågan från mig eftersom jag inte frågat efter kristna böcker förut, responderade försiktigt? 
- Oj, är du verkligen intresserad? 
- Javisst, berätta! svarade jag. 
Då nämnde han Stora Galaterbrevskommentaren av Martin Luther. Han berättade lite kort om innehållet. Jag fick en bild av bokens innehåll, men den var inte så fyllig. Jag blev dock väldigt nyfiken på boken utifrån den beskrivning han gav. Jag tänkte att jag måste ge boken en chans. Jag fann den senare på stadsbiblioteket i Malmö och lånade den. 


Sedan dess har jag införskaffat boken och läst så mycket i den att den fallit sönder i bitar. Den yttre pärmen är skadad, bokryggen har fallit av, det finns understrykningar av mig på många ställen (de flesta från 20-års åldern), en hel del hundöron osv. 

Framsidan av Martin Luthers Stora Galaterbrevskommentar. Mitt slitna exemplar.

När jag läste boken slogs jag av hur oerhört bra den är till sitt andliga innehåll. Personen som tipsade mig om boken har tidigare gett mig diverse böcker av olika slag som julklappar, en del av dem har jag läst, andra skummat lite i, andra lagt åt sidan. Jag utgick inte från att den här boken skulle vara så anmärkningsvärd. Jag var bara nyfiken på vilken kristen bok han tyckte var bäst, och jag ville ge den en chans. 


Att den kallas för Martin Luthers Stora kommentar över Galaterbrevet hör ihop med att Luther givit ut en annan kommentar över samma epistel med mindre omfattning år 1519. Den skall inte heller vara lika berörande som denna bok från 1535. Faktum är att han inte ens har skrivit boken. Den består av föreläsningar som Luther höll år 1531 över detta brev från Paulus, och som hans åhörare skrev ned. Luther har skrivit företalet till boken, men han har inte bearbetat bokens innehåll själv inför tryckningen. 


Som sagt, titeln på boken låter ju rätt torr. Det låter inte som en storsäljare direkt. Men innehållet är helt underbart. Luther är så personlig i boken. När han går igenom Galaterbrevet och föreläser över dess budskap, anknyter han väldigt ofta till sig själv, sin samtid, de lärostrider de hade. Han gör också kopplingar till tidigare personer och händelser i kyrkans historia. Luther är också personlig på det planet att han släpper in lyssnaren i hans egen värld av anfäktelser, tvivel, ångest, tröst, glädje, vrede osv. Luther har en enastående förmåga att varva mellan att vara personlig och samtidigt tala om ett ämne utanför han själv. Han har en förmåga att vara oerhört enkel och grov i sitt språk, men samtidigt väldigt träffande och kärnfull. 


Luther har en hel del humor också. En del är ämnat att vara humoristiskt, annat kanske snarare framstår som humoristisk för läsaren då de stundom grovhuggna senmedeltida uttrycken och utfallen känns ovana och annurlunda i vår tid. Han är väldigt rak på sak. Han drar sig inte för att ta kraftigt avstånd från dem som på olika sätter förvränger och förvrider Bibelns tröstande budskap om syndernas förlåtelse genom Jesus. Hur grovt hans språk än är, så är hans blick knivskarp. 


Framförallt är boken oerhört tröstande och uppbygglig. I denna bok fann jag för första gången någon som predikar så som jag känner det inuti, i mina djupaste personliga vrår och i mitt samvete. Luther framställer en slags inre stridssituation, då samvetet brottas med den egna syndamedvetenheten, rädslan för Gud som en sträng tyrannisk domare och bödel. Mot dessa felaktiga inre bilder av Gud framställer Luther tydligt den bild som Biben ger av Guds kärlek genom Kristus, hans lidande och död i mänsklighetens ställe. Budskapet i boken skär fullständigt sönder all falsk andlighet och religiositet, all självberömmelse, allt högmod, allt hyckleri, all skenhelighet, alla villoläror om Kristus, all självbelåtenhet. Istället presenteras den gode Frälsaren i Kristus, som verkligen upprättar envar som är ärlig och är medveten om sin synd, men kommer i strid mot dem som i falsk andlighet är stolta. Luther blir mycket personlig och berättar om hur han av Djävulen plågas av felaktiga gudsbilder, och hur den heliga Skrift upprättar honom.


Församlingarna i Galatien hade drabbats av villoläror som kom från judiska kristna, som förvisso kommit till tro på Jesus som Messias, men som fått en felaktig och obiblisk syn på skillnaden mellan lag och evangelium. Deras villfarelser var inte grov av den typ som t.ex. arianerna och gnostikerna kom med senare. Deras villfarelse bestod endast i detta att de ville att de kristna skulle omskäras också. Men detta "lilla" felsteg i läran, innebar enligt Paulus så grov förvrängning av evangeliets budskap, att det var att komma bort ifrån Kristus, att avfalla ifrån nåden, att återvända till lagen. Just detta, skillnaden mellan lag och evangelium, är också ett huvudtema i boken. Ofta anknyter Luther till hur olika grupper av samtida sammanblandade lag och evangelium, alltifrån påvekyrkans sofistikerade teologer på universiteten, till de  "svärmare", eller "svärmeandar", som var enkla bönder och bokförsäljare som gick runt i byarna och predikade sin egen version av evangeliet, och gjorde anspråk på att ledas direkt av Guds Ande. Man kan göra oerhört många paralleller till olika samfund idag. 


Här följer några utdrag ur boken:

"Men den som icke skakar av sig tanken på synden utan kvarhåller den och plågar sig med sina grubblerier över hur han skall kunna reda sig i egen kraft, eller den som vill vänta litet, tills samvetet kommit till ro, han faller i Satans snara (som denne utlägger i avsikt att fånga människorna), fördärvar sig själv genom sin grämelse och blir till sist ömkligen besegrad. Ty djävulen slutar icke att anklaga samvetet. Den listige ormen förstår sig utmärkt på att framställa Jesus Kristus, vår medlare och frälsare, såsom lagstiftare och fördömande domare." (Sid 44-45)  

"Men det sanna evangeliet är, att gärningarna eller kärleken icke äro trons prydnad eller fullkomning, utan att tron i och för sig är Guds gåva och Guds verk i hjärtat, och att den rättfärdiggör, därför att den griper om Frälsaren Kristus själv. Det mänskliga förnuftet har lagen till sitt föremål: detta har jag gjort, det har jag icke gjort. Men tron i sin egentliga funktion har absolut intet annat föremål än Jesus Kristus, Guds Son, utgiven för världens synder. Den ser icke på kärleken, den säger icke: Vad har jag gjort? Vilka synder har jag begått? Vilka förtjänster har jag förvärvat? Utan den säger: Vad har Kristus gjort? Vad har han förtjänat? Då svarar evangelii sanning: Han har återlöst dig från synden, djävulen och den eviga döden. Tron inser alltså, att i denna person, Jesus Kristus, har hon syndernas förlåtelse och evigt liv." (Sid 86).

"Därför må den som väl förstår att skilja evangelium från lag tacka Gud och veta, att han är teolog. Jag har säkert icke ännu lärt mig att i frestelsen upprätthålla denna skillnad så som jag borde. De skola nämligen skiljas på det sättet, att evangelium förlägges till himlen och lagen till jorden. Evangeliets rättfärdighet skall benämnas himmelsk och gudomlig, lagens jordisk och mänsklig. Och dessa båda skola skiljas från varandra lika skarpt som Gud skilt himlen från jorden, ljuset från mörkret, dagen från natten. Evangeliets rättfärdighet skall vara ljuset och dagen, lagens åter mörkret och natten. Gott vore, om vi kunde skilja dem ännu längre från varandra. När det alltså gäller tron, den himmelska rättfärdigheten och samvetet, skall lagen helt och hållet uteslutas och lämnas kvar på jorden. Gäller det gärningar, må gärningarnas eller lagrättfärdighetens lampa tändas i natten. Så skall evangeliet och nådens oförlikneligt strålande sol lysa om dagen och lagens lampa om natten. Så bör man även i känslan eller stämningen skilja mellan de båda, så att samvetet, som förskräckes, då det förnimmer sin synd, tänker: Nu är du på jorden, där skall åsnan arbeta, tjäna och bära den börda, som lagts på henne. Det är, kroppen med dess lemmar skall vara lagen underlagd. Men när du stiger upp i himlen, skall du lämna åsnan med dess börda på jorden. Ty samvetet har intet att göra med lag, gärningar och jordisk rättfärdighet. Så stannar åsnan i dalen, men samvetet stiger med Isak upp på berget utan att veta något alls om lag och gärningar, med blicken fäst uteslutande på syndernas förlåtelse och den rena rättfärdighet, som erbjudes och gives i Kristus...

...Denna punkt om skillnaden mellan lag och evangelium är ytterst nödvändig att känna till, eftersom den innehåller en sammanfattning av hela den kristna läran. Därför må var och en med flit lära sig att väl skilja lag från evangelium icke med ord endast utan även i känslan och erfarenheten, d.v.s. i hjärta och samvete. Att i ord uppdraga skillnaden är ju icke svårt. Men då det kommer till praktiken, finner man, att evangeliet är en sällsynt och lagen en trägen gäst i samvetet, ty det är vant vid lagen och syndakänslan, och den förnimmelsen understöder också förnuftet." (Sid 107-108).

Den utgåva jag har av boken är utgiven av bokförlaget Skeab/Verbum 1982 (2:a upplagan). Den är översatt av Martin Lindström. 


Sökte efter boken nu, men tycker den verkar svår att finna på vanliga ställen som t.ex. Bokus och Adlibris (engelska översättningar finns det dock gott om där). Den finns däremot att köpa på ställen som bokbörsen m.m, och den går ju givetvis att låna på bibliotek runt om i landet.  Ett sammandrag av Stora Galaterbrevskommentaren har utgivit under namnet "Kristi dyra återlösningsverk", och den går att köpa för en ringa summa på BV-förlag, Gospelcenter m. m. Stora Galaterbrevskommentaren finns också att läsa på nätet. Mitt absoluta favoritstycke i boken är där Luther kommenterar Gal 1:4 där det står att Kristus "har utgivit sig själv för våra synder". Under just det stycket har jag gjort massor av understrykningar. Det var det stycket som verkligen tröstade och upprättade mig, och fick mig att förstå Bibelns budskap. Det var också denna bok som gjorde att jag blev helt övertygad om att den evangelisk-lutherska tron är den tro som presenteras i Bibeln. Den fick mig att se på vilket sätt andra läror om frälsningen, som finns inom andra samfund, är obibliska. 


/Shadow


DN, DN, DN, Adlibris, Adlibris, Adlibris, Adlibris, Adlibris, 
Adlibris, Bokus, Bokus, Bokus, Bokus, Bokus, Bokus, 

Hett tips

Här ska ni få ett fantastiskt dokumentärtips! Länken går till Youtube och en dramatiserad dokumentär om Martin Luthers liv och gärningar. Martin Luther - The Reluctant Revolutionary. (Det är en spellista, alla delar spelas upp automatiskt i rätt ordning)
Det finns få människor i kyrkohistorien som har åstadkommit så mycket gott för kristendomen som han. Hans mod att trotsa den romerska kyrkans oheliga anspråk på monopol på människans frälsning, kostade honom mycket. Utan att medvetet välja det eller överväga konsekvenserna, drog han igång en historiskt avgörande reformation när han spikade upp sina berömda 95 teser på slottskyrkoporten i Wittenberg 1520. En bannbulla utfärdades från påven, som inte tålde att bli ifrågasatt och emotsagd.
Den bullan brände Luther på bålet.

Han levde ett intressant liv, men också ett som var fullt av prövningar och många själsliga anfäktelser, Martin Luther.
Innan han kom till insikt om den fria nåden i Kristus, var han bunden till den lagiska träldomen som den romerska kyrkan höll sina skötesjälar i.
Det var Luther som förde tillbaka fokus till Skriften allena, och till budskapets kärna: rättfärdiggörelse av nåd och genom tro endast

/Nephele