Människosonens tjänande

"'Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.' (Matt 20:28).
 
Låt denna bild vara dig kär. Det finns inget större tjänande, än att Guds Son blir tjänare åt varje människa, hur arm och eländig och föraktad hon än må vara, och att han bär hennes synder. Det vore en märklig sak, något högst förundransvärt, varvid hela världen skulle spärra upp ögon, mun och näsa och inte nog kunna förundras över det, ifall det skulle inträffa, att en stor konungs son kom till en tiggares hus, vårdade honom under hans sjukdom, tvättade av honom smutsen och uträttade allt vad tiggaren annars skulle ha gjort. Vore detta inte stor ödmjukhet?

Därför vore det väl värt, att man alltid sjung, predikade och talade om detta, att 'Människosonen har kommit för att tjäna oss', och att man rätt älskade och prisade Gud för denna välgärning. Ty vad ligger det inte i detta, att Guds Son blir min tjänare och förnedrar sig så djupt, att han också vill ta på sig min jämmer och synd, ja, hela världens synd och död, och bära denna börda, att han sålunda kan säga: 'Du är inte mera en syndare, utan jag. Jag går i ditt ställe; du har inte syndat, utan jag, hela världen ligger i synd, men inte ni, utan jag, på mig skall alla era synder ligga, inte på er.' Ingen människa kan begripa detta. Men i det tillkommande livet skall vi evigt se oss saliga på Guds kärlek."

(M. Luther. Ur "Guds ord och löfte", 3 v i fastan, mån).

Frälsningens tidpunkt och goda gärningar

En villfarelse som är rätt vanlig i vissa kristna kretsar är att fokus på människans frälsning förflyttas från Jesu ställföreträdande lidande, död och uppståndelse till det subjektiva/personliga mottagandet av frälsningens budskap vid en given tidpunkt. Inom den här rörelsen betonar man starkt en frälsningsupplevelse, en given tidpuntk i det egna livet då man blev kristen, på bekostnad av att den objektiva och universella frälsningen får träda åt sidan.

Sådana kristna kan säga saker som "Jag blev frälst för 10 år sedan", eller "Jag blev frälst den 10 januari 1992", eller "Har du blivit frälst?", "När blev du frälst?"

Det felaktiga med detta är att frälsningens egentliga tidpunkt och orsak, vilket är Jesu liv och verk, som så tydligt beskrivs i de heliga skrifterna, får träda åt sidan och det väsentliga blir istället en upplevelse, en tidpunkt när man tog emot frälsningen.

Det här stämmer inte med hur Bibeln beskriver frälsningens tidpunkt. Om man läser igenom Gamla eller Nya testamentet noggrant finner man inte den här typen av betoning. Däremot finns det, från de första löftena om Frälsarens ankomst, till och med de slutliga beskrivningarna av hans frälsningsverk och fortsatta verk genom kyrkan, otaliga exempel på att frälsningens tidpunkt hör ihop med Guds historiska verk, vad Gud har gjort för oss genom att sända sin egen Son i döden i vårt ställe. Detta är den objektiva frälsningen.

Den subjektiva sidan av saken är dock lika viktig som den objektiva sidan av frälsningen, hur sekundär den än är. För den som inte personligen tar emot och förtröstar på Guds frälsning, och förblir i den resten av livet, har Guds kärlek i Kristus inte nått sitt mål.

Bibeln beskriver både Jesu objektiva frälsningsverk, och uppmaningar till oss att personligen ta emot det och förbli i det. Vidare beskrivs det kristna livet, hur en kristen skall leva, och vilka frukter tron bär hos en troende. Skriften förmanar vidare frukterna av köttslighet och oandlighet.

Skriften beskriver Guds färdiga frälsningsverk genom Sonen och hur en kristen skall ta emot. förbli i det och svara på det. Skriften talar mycket litet om tidpunkten för mottagandet av frälsningens budskap.

Alla som vet med sig att de haft en frälsningsupplevelse, en tidpunkt i livet då de tog emot frälsningens budskap, bör fråga sig om de också förblir i tron. Mycket av det som är skrivet i Nya Testamentet står där för att uppmuntra den nya människan att förbli i tron. Det är inte nog att ta emot budskapet en gång i tiden. Det är ju möjligt att man faktiskt rätt har tagit emot budskapet en gång i tiden men sedan avfallit.

För att vi inte skall avfalla har Gud givit oss sitt Ord och sin Ande.

Skriftens budskap är ytterst att Gud har förklarat oss förlåtna, såsom i en domstol. Ingenting kan lägga till eller dra ifrån något till frälsningen. Som en respons på detta glada buskap bär en kristen människa god frukt, gör goda gärningar, älskar  Gud och sin nästa, om än så ofullkomligt. Motivet är åtminstone det rätta och giltiga, hos dem som förtröstar på en historiskt förankrad universell frälsning som Gud utfört en gång för alla genom att ta synden på sig själv i vårt ställe. Det naturliga för den som hör detta är att respondera på Guds kärlek, älska Gud och sin nästa, följa och lyda Gud och älska hans ankomst. En kristen är dock inte endast en ny människa genom tron, utan också full av synd och brist, och behöver därför daglig ovändelse och tröst.

Inget av detta är möjligt utan den helige Andes verk i människans hjärta. Frälsningen är uteslutande ett verk av Gud, från början till slut. Från löfte och utförande till mottagande, helgelse och fram till skådandet då Frälsaren kommer tillbaka för att döma världen och frälsa de som väntar på honom.

När alltså någon säger "Jag blev frälst för 10 år sedan" bör man glädja sig och tala om trons innehåll, för det kan ju vara en människa som tagit emot det frälsande budskapet i hjärtat, men man bör också peka på att det är viktigt och avgörande att vi förblir i tron till änden, samt hänvisa till att allt detta hör ihop med Guds verk och handlande. Det är möjligt att avfalla, bli köttslig och somna in i oandlighet. Människan kan inte skapa tron, men hjärtats aktivitet kan leda henne bort från tron. Sådant måste en kristen akta sig för och varna andra för.

Vidare tror jag att man kan ha felaktig uppfattning om var man bör ha fokus vad gäller frälsningens tidpunkt, men ändå ha en sann frälsande tro. Det jag skriver är inte för att ifråga sätta någon eller någras frälsande tro. Jag skriver för att uppmuntra till ett förblivande i tron. Bibeln talar om Guds färdiga gärningar som vi skall ta emot, dvs Jesu död och uppståndelse i vårt ställe. Den talar också om hur vi skall leva som troende. Bibeln talar väldigt lite om upplevelser, personlig tidpuntk för omvändelse, känslor vid omvändelsen osv. Ändå finns det grupper av kristna som tycks lägga den avgörande betoningen på just dessa saker. Det finns kyrkohistoriska orsaker till att dessa läror. Men Skriften lägger betoningen på Guds färdiga frälsning och uppmuntrar oss att personligen ta emot och förtrösta på detta budskap. Som en frukt av tron vill en kristen vidare göra goda gärningar, och lär sig genom Guds ord vilka dessa gärningar är, och om inte hjärtat står emot den helige Andes verkan, så utför en kristen sådana goda gärningar. 

På ett liknande sätt så kom löftet till Abraham före lagen (se Galaterbrevet). På ett likande sätt kom också Guds räddning från slaveriet i Egypten, INNAN lagen gavs. Gud ville inte att Israel skulle hålla lagen av egen kraft. Gud ville att Israels folk skulle förtrösta på Gud och genom lagen förskräckas, förödmjukas och lära sig vilka gärningar som behagar Gud. Israel borde ha förtröstat på den ende sanne Guden som med så mäktig kraft hade räddat dem från slaveriet. Gud vill stå i centrum i hjärtat.  Gud vill vara hjärtats Gud. Tron måste vara personlig. Tron är alltså inte endast en intellektuell formulering. Tron är inte heller endast känslor i hjärtat. Tron håller fast vid och förtröstar på vad Gud har gjort för oss en gång för alla.

Den som har tron drivs av den helige Ande, älskar Gud och sin nästa och bär frukt. När synden känns i hjärtat kan vi ha orsak att bekänna vår synd inför Gud och ta emot förlåtelsen har ger. Vi bör även bekänna synd i allmänhet, även sådana synder vi inte känner till (såsom David gjorde) eftersom det mänskliga hjärtat är ont och syndigt av naturen. Den som rannsaker sig själv måste ju finna att det inte finns någon ände på den egna synden. Den som rannsakar skrifterna finner att Guds nåd övertäckte och tog bort allt synd. Gud ser oss som om vi vore lika fria från synd som Jesus var. Gud såg Jesus som om han vore helt iklädd våra synder. Därför älskar en kristen Gud och tillväxer i tron varje dag, lyder och tjänar Gud och sin nästa av rätta motiv, även om dagarna och livet än vore överhopat av synd och brist. Från denna grund flödar all sann helgelse, och den behagar den ende sanne Guden, som inte tillräknar synd och som verkar helgelse i de troende genom den helige Andes verk.

"Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (2 Kor 5:17-21).

"Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem." (Ef 2:8-10).

"Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra." (Joh 15:5).

 /Göran

Några tankar om Bibeln och slaveriet

En del människor brukar säga att Bibeln stödjer slaveriet. Faktum är att Bibeln har använts både för och emot slaveriet i tidigare diskussioner.

Vad säger egentligen Bibeln om slaveriet? Den lär inte att människan idag bör inrätta slaveriet eller att slaveriet är viktigt. Men Israel, som hade slavar, hade särskilda föreskrifter för dem: Buden handlar mest om deras friheter att t.ex. släppas fri efter en viss tid och att gifta sig. Se till exempel 2 Mos 21:2 och Jer 34:14-17 där Gud i det ena sammanhanget ger föreskrifter och i det andra sammanhanget klandrar Israel för att de inte gav slavarna fria efter sju år så som Gud hade bestämt.

Bibelns Gud  talar mest om slavar som var landsmän, dvs hebreer. Vi bör alltså inte i Bibeln läsa in annan form av slaveri än det slaveri som avses i texten. Bibeln talar mest om slavar som var en slags tjänare som fick arbeta av sin ekonomiska skuld. Det kunde vara t.ex. fattiga som stod i skuld eller tjuvar som stod i skuld. (3 Mos 25:39; 2 Mos 22:3). Det var alltså en form av ekonomisk förlikning genom arbete, dvs som om man sade "Om du inte kan betala din skuld får du arbeta hos mig i sju år, sedan är du fri och utan skuld."

I en sådan kontext får vi inte läsa in annan form av slaveri där det förekommer t.ex. slavskepp, rasism och segregation.

"The origin of the term “slave” is traced to the German sklave, meaning a captive of the Slavonic race who had been forced into servitude (compare Slav); French esclave, Dutch slaaf, Swedish slaf, Spanish esclavo. The word “slave” occurs only in Jer_2:14 and in Rev_18:13, where it is suggested by the context and not expressed in the original languages (Hebrew yelīdh bayith, “one born in the house”; Greek sṓma, “body”). However, the Hebrew word עבר, ‛ebhedh, in the Old Testament and the Greek word δοῦλος, doúlos, in the New Testament more properly might have been translated “slave” instead of “servant” or “bondservant,” understanding though that the slavery of Judaism was not the cruel system of Greece, Rome, and later nations. The prime thought is service; the servant may render free service, the slave, obligatory, restricted service. ("Slave", The International Standard Bible Encyclopedia (ISBE), 1939)..

"In Rev 18:13 the word “slaves” is the rendering of a Greek word meaning “bodies.” The Hebrew and Greek words for slave are usually rendered simply “servant,” “bondman,” or “bondservant.” Slavery as it existed under the Mosaic law has no modern parallel. That law did not originate but only regulated the already existing custom of slavery (Exo 21:20, Exo 21:21, Exo 21:26, Exo 21:27; Lev 25:44-46; Josh. 9:6-27). The gospel in its spirit and genius is hostile to slavery in every form, which under its influence is gradually disappearing from among men. ("Slave", Illustrated Bible Dictionary, M.G. Easton M.A., D.D., 1897). 

Bibeln nämner enstaka fall där Israeliterna hade slavar från andra länder, såsom Gibeoniterna (Jos 9:22-27) och Kananeerna (1 Kung 9:21), vilka var två fall som hörde samma med särskilda krig och händelser vid den tiden. Vi finner inga fall där Israeliterna var ute och erövrade andra länder och från dessa tog hem slavar. Hednafolken gjorde däremot så. Flera herradömen försökte likt Babylonierna erövra hela världen och härskiade över andra länder med våld, ockupation och skatteindrivning. Israel och Jerusalem i synnerhet, drabbades ofta av de makter som försökte erövra hela världen. Som någon skrev "Palestine is the most fought-over country in the world, and Jerusalem is the most captured city in all history. It has been pillaged, ravished, burned and destroyed more than 27 times in its history." [källa].

I grekisk litteratur kan vi finna beskrivningar av piskning av slavar, och beskrivningar av dem som om de våre boskap, men även humanare beskrivningar. I romersk litteratur finns det beskrivningar av våld och övergrepp mot slavar. Jag tror att alla som vill erövra hela världen med våld kommer i slutändan att förgripa sig på de folk de har erövrat. Vi kan också tänka på senare försök att erövra världen, såsom Hitler, Stalin, Mao, eller rentav den romsk-katolska kyrkan som en del beskriver som en slags förlängning av det romerska imperiet fast under religiös täckmantel.

Bibelns beskrivningar och föreskrifter för slavar sker i en kontext där slaveriet redan förekommer. Bibeln har en del bud och föreskrifter som beskrivs som eviga, t.ex. vad gäller mäns och kvinnors roller, samt äktenskap och skilsmässa. Slaveriet beskrivs inte på samma sätt som eviga föreskrifter eller att slaveriet skulle vara instiftat av Gud.

Men de Israeliter som hade slavar som arbetade av sin skuld fick föreskrifter för hur de skulle behandlas. Det är obibliskt och inkorrekt att beskriva slaveriet som något Gud förespråkar i allmänhet, att Gud kräver eller stödjer det. Det är lika absurt som att säga att Gud har instiftat eller kräver att det finns en kejsare i Rom för att Jesus och Paulus säger att de kristna skall lyda den överheten och betala skatt till kejsaren i Rom. Nej, Bibeln säger inte att det måste finnas en kejsare i Rom eller att man måste ha slavar.

När människor hör ordet "slav" idag förknippar man det ofta med att man erövrar främmande folk, sätter dem på slavskepp, misshandlar dem, beskriver dem i rasistiska termer, tvingar dem till hårt arbete, segregerar dem i samhället, sätter dem i kedjor och betraktar dem som mindre-än-människor. Men en sådan syn på slaveriet har snarare rötter i människans syndiga natur, i rasismen från en särskild period i människans historia. I vilken utsträckning darwinismen påverkade synen på slavar vet jag inte. Dock verkar Darwin själv ha haft en ganska human eller liberal syn på svarta slavar, även om han inte tar tydlig ställning i frågan om slaveri. I vilket fall som helst finns det perioder i människans historia då man behandlat besegrade eller tillfångatagna folk illa, och som mindre-än-människor. Den människosynen finns det dock inte stöd för i Bibeln. Guds ord talar om tungomål, folkslag, nationer osv men inte om olika "raser".

Det finns olika typer av slaveri. Den typ av slaveri som Bibeln beskriver tycks vara en friare form. Jesus antyder att slavarna fanns i hemmet under en begränsad tid (Joh 8:35). Ett ställe i Apostlagärningarna (Apg 16:16) beskriver en slav som rör sig fritt i samhället och tjänar pengar åt hushållet. När det gäller den andliga världen och tron understryker Bibeln att det inte finns någon åtskillnad mellan slavar och fria (Gal 4:1; Gal 3:28; Jfr Ef 6:9; Kol 3:11.). Abrahams slavinna som blev moder till Ismael beskrivs inte som särskilt förtryckt. Hon blev t o m högmodig inför Sara, föraktade sin husmor  och Ismael hånskrattade åt den gamla Sara (1 Mos 16; 1 Mos 21). Det faktum att Paulus (Ef 6:5-6; 1 Tim 6:1-; Tit 2:9) och Petrus (1 Pet 2:18) instruerade slavarna att visa tillbörlig respekt för sitt husfolk indikerar att de ofta inte gjorde det och därför behövde påminnas om sin nuvarande ställning. Kol 4:1 och andra ställen antyder att slavarna fick lön för sitt arbete. Slavägare förmanades att behandla sina slavar väl, som bröder i tron, för "de har samme Herre i himlen som ni, och han gör inte skillnad på människor." (Ef 6:9).

En avgörande vers är 1 Tim 1:9-10 som fördömer "slavhandlare" tillsammans med andra grova syndare. Verserna säger att de bryter mot Guds lag och därför behöver höra lagen. John Newton (1725-1807) var en slavskeppare som ångrade sina synder och sedan skrev den berömda psalmen Amazing Grace.

Bibeln talar till individen i hennes ställning, och förespråkar inte hur samhället skall se ut, oavsett om det gäller kejsardömet i Rom eller slaveriet. Vi måste alltid komma ihåg att Bibeln förmedlar frälsningshistoria. Bibeln är inte en historiebok som sammanfattar allt i historien, den visar istället Guds bud och frälsning för sitt folk, och deras historia. Bibeln är inte heller en bok som ger politiska instruktioner, astronomiska kunskaper osv. Vad Bibeln lär är helt sant, och den har inspirerats av ett särskilt syfte, dvs för att instruera oss om Guds frälsning från synd och dom genom Jesus Kristus som offrat sig för oss alla. Guds Son böjde sig ned och tvättade sina lärjungar fötter. Fast han är högst som står över hela skapelsen, valde han att tvätta deras fötter, vilket var en uppgift som husets tjänare eller slavar annars gjorde. Detta för att visa oss att vi skall hellre tjäna varandra än härska.

"När han nu hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sade han till dem: 'Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag. Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. Amen, amen säger jag er: Tjänaren är inte förmer än sin herre, och budbäraren är inte förmer än den som har sänt honom. När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det." (Joh 13:12-17).

Det står också om vår Frälsare:

"Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom." (Heb 5:7-9).

Jesus tvättar sina läjungars fötter

"Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var.

Fastän han var till i Gudsgestalt,
räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte
utan utgav sig själv genom att anta en tjänares* gestalt
då han blev människa.
Han som till det yttre var som en människa
ödmjukade sig och blev lydig ända till döden
- döden på korset.
Därför har också Gud upphöjt honom över allting
och gett honom namnet över alla namn,
för att i Jesu namn alla knän skall böja sig,
i himlen och på jorden
och under jorden,
och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära,
att Jesus Kristus är Herren. " (Fil 2:3-11).

 *) det grekiska ordet här, δούλου, betyder både tjänare och slav, och det är samma ord som Paulus använder när han i Rom 1:1 skriver "Från Paulus, Kristi Jesu tjänare..

Jesus tvättar sina lärjungars fötter

Jesus tvättar sina lärjungars fötter. Bild från filmen "The Passion of Christ"

"Det var strax före påskhögtiden, och Jesus visste att stunden hade kommit, då han skulle lämna denna värld och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna här i världen, och han älskade dem in i det sista.

De åt kvällsmål, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, den tanken att han skulle förråda honom. Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud. Han reste sig från bordet, lade av sig manteln och tog en linneduk och band den om sig. Sedan hällde han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med linneduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: "Herre, skall du tvätta mina fötter?" Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det." Petrus sade: "Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter." Jesus svarade: "Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig." Simon Petrus sade: "Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!" Jesus svarade: "Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Så är också ni rena, dock inte alla." Han visste vem som skulle förråda honom. Därför sade han att de inte alla var rena.

När han nu hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sade han till dem: "Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag. Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. Amen, amen säger jag er: Tjänaren är inte förmer än sin herre, och budbäraren är inte förmer än den som har sänt honom. När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det." (Joh 13:1-17).