Hedendom och magi - vad säger Bibeln?

"Bibeln är boken om Guds väldiga gärningar. När Bibeln talar om människan, talar den om hennes liv på jorden. I samband därmed talar den om människors religionsutövning. Så berättar t.ex. Paulus: »Som farisé tillhörde jag det strängaste partiet i vår gudsdyrkan» (= i judisk religionsutövning). När Paulus har kommit till Aten säger han på Areopagen: »Ni atenare, ni är mycket ivriga gudsdyrkare... Jag ser detta av allting... Jag har här sett ett altare rest åt en okänd Gud» (Apg 17:22ff). Religionen fanns där före aposteln. Hednisk religionsutövning pågick.


Vi kan följa apostlarna Petrus och Johannes på deras resa till Samarien. Guds ord hade tagits emot i Samarien, där magin förut haft ett starkt fäste. Där hade Simon Magus (magikern och trollkarlen) tidigare utövat sin magi. Nu hade han blivit döpt. Han var en kristen. Men magin utövade sin lockelse ännu på den kristne Simon, som återgick till sin magiska praktik, till sin praktik som trollkarl. Magin fanns där före apostlarna.


Hedningen försöker köpa gudarnas välvilja med offer

Ut i en värld mättad av hedendom och magi gick apostlarna. Liksom profeterna i Gamla testamentet varnar apostlarna för de många avgudarna: »Kära barn», förmanar aposteln Johannes, »var på er vakt mot avgudarna» (1 Joh 5:21). Han varnar för religionsblandning, religionssynkretism. Hedningar står också idag framför sina avgudabilder. På många olika sätt och efter många linjer arbetar de. Den indiske fakiren eller yogin plågar sin kropp, buddisten offrar den att brännas upp (jfr 1 Kor 13:3). Offret kan vara av olika slag. Men motivet är alltid detsamma: att ge gåvan som försoningsoffer åt Gud. Hedningen tänker att Gud ändrar sig när människan offrar, att allt blir bra, bara hon bär fram sitt offer. Den framburna offergåvan är ett led i hedningens försök att förhandla med Gud: »Han ger för att få». Lika självklart som att de fattiga staterna, som har svårt att betala sina skulder, förhandlar med sina lånegivare och fordringsägare, lika självklart förhandlar hedningen med sin gud eller sina gudar för att återbetala skulden.


Vi kristna frågar inte: »När gav du Gud en blomma sist?» Gud behöver inte våra gåvor. Vi vet att »jorden är Herrens... och att han har rikedomar att ge åt alla som åkallar honom» (Rom 10:13). Men hedningen arbetar utifrån den bestämda förutsättningen att Gud behöver blidkas och att den uppgiften är hans. Hedendomens signum, dess kännetecken, är den framburna gåvan, framburen av ett ont och plågat samvete. I denna religionsutövning finns ingen arbetslöshet. Arbetet med att »bearbeta» guden pågår ständigt. Domen över en sådan offertjänst förkunnas av Salomo, som säger: »De ogudaktigas offer är en styggelse för Herren» (Ords 15:8). 


Med magin försöker hedningen utan arbete framtvinga makternas bistånd

Magin erbjuder ett lättsammare alternativ. Med magi menas en strävan att med hjälp av dolda krafter frambringa eller åstadkomma övernaturliga verkningar. Magin är en strävan att bli laddad med övernaturliga krafter. Magikern, trollkarlen, menar sig att med hjälp av sin magi få kontroll över andevärlden och makterna. Låt oss som exempel härpå nämna Simon Magus (magikern), som »sade sig vara något stort» och som av sina anhängare kallades »Guds stora kraft». Simon Magus ville köpa sig mer kraft och vände sig till aposteln Petrus i detta ärende. Men Petrus svarade: »Du som menar att Guds gåva kan köpas för pengar, du är fången i orättfärdighetens bojor» (Apg 8). Magin blev fördömd av aposteln Petrus. Karakteristiskt för all magi är att synd- och skuldmedvetandet är helt bortträngt. Magikern tror sig veta att han har övertaget över makterna och det med hjälp av sitt bruk av den magiska formeln. De hjälpmedel han då brukar är den magiska besvärjelsen, den skyddande amuletten (skyddande mot det onda ögat) och kontakten med de dödas andar. Magin framtvingar och betvingar genom sin teknik de magiska krafterna.

I Apg 19:13 berättar Lukas om hur »Gud genom Paulus gjorde kraftgärningar av inte vanligt slag», men hur »också några kringvandrande judiska besvärjare (som verkade genom sina magiska formler) företog sig att över dem som var besatta av onda andar nämna Herrens Jesu namn. De sade: 'Jag besvär dig vid den Jesus som Paulus predikar'...» Jesusnamnet togs av dem i magins tjänst och brukades som magisk formel (besvärjelseformel).


Så länge magikern är magiker (trollkarl) är han inte besvärad av synd och skuld. Han är tillfreds med att med hjälp av sin teknik utöva kraftverkningarnas automatik .5 Mos 18:10-12 och Jes 8:19-20 ger oss en god bild av hur magin kunde utövas. Gud kan dock inte tvingas eller betvingas med magi. I Ords 26:2 läser vi: »Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänst förbannelse förbi.» Det betyder att den av magikern uttalade förbannelsen är utan kraft och verkan, då Gud är för oss. Den magiska formeln kan inte inverka på och skada den kristne.


Bibeln ställer oss kristna i en kamp mot ondskans andemakter. Aposteln Paulus skriver i sitt brev till efesierna: »Kläd er i hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp» (6:11). I hedendomen och magin träder Djävulen fram demaskerad. Aposteln Paulus skriver till församlingen i Korint att Kristus inte kan förenas med Beliar (Satan) (2 Kor 6:15).


Endast Kristi förtjänst kan sona människans skuld

I hedendomen finns väl skulden med som en mörk bakgrund. Men skulden betraktas där inte som större än att den kan återbetalas till Gud i det framburna gåvooffret. Bibeln ställer människor inför den sanne Guden. Därvid stegras syndmedvetandet. Kain hade nyss framburit offret åt Herren, Kains offer var dock inte trons offer. Hans gudstjänst avlyfte inte skulden. »Min synd är större än den kan bäras (förlåtas)», säger han. Guds ord i lagen ökar synden. Så var det i Kains fall. Så är det nu. Aposteln Paulus skriver: »Vi (judar) liksom de andra (hedningarna)... vi är hemfallna åt vredesdomen» (Ef 2:3). Samtidigt förkunnas i evangelium att skulden redan är betald, att synden är försonad genom Kristi återlösning. Därför att han har »köpt oss åt Gud med sitt blod» (Upp 5:9) räcks en hel och full förlåtelse fram åt alla - utan arbete eller betalning från människans sida. Alla människogjorda religioner utgår självklart från att det måste löna sig att arbeta religiöst, att bearbeta och påverka guden i önskad riktning. Det är slitsamt att gå in under religionens tunga ok. Vad som då underlättar religionsutövaren är tanken på att ett sådant slit ger människan en viss förtjänst. Tanken på mänsklig förtjänst är grundläggande och väsentlig i hedendomen. Kristendomen förkunnar Kristi förtjänst.


I sitt brev till romarna skriver aposteln Paulus: »Den som utan arbete tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro räknad till rättfärdighet. Så prisar också David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar.» (Rom 4:4f). Genom Skriftens uppenbarelse av evangelium ställs inte längre människans liv på jorden under laggärningarnas tunga ok. Skuldproblemet är löst. Det har Jesus gjort. Därför kan han säga till dem som arbetar och är betungade: »Kom till mig... så skall jag ge er ro. Tag på er mitt ok och lär av mig... Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt» (Matt 11:28ff).


Om alla dem som genom tron är invigda i Kristushemligheten säger aposteln Paulus att de »har blivit frälsta från mörkrets välde och förda över i Guds älskade Sons rike» (Kol 1:13). Denna överföring eller förflyttning från hedendomens och magins mörker, från Satans rike, sker då inte genom »någon människas styrka eller kraft... utan genom min Ande, säger Herren Sebaot» (Sak 4:6). "


(Artikel av teol dr Ingemar Furberg, huvudöversättare av Svenska Folkbibeln, i Tidskriften Biblicum nr 1, 1989 sid. 17).

Underbart lästips

Har hittat ett underbart vittnesbörd!

Länkar vidare till en kvinna som varit inom både wicca och satanism bland annat, och som blev en omvänd kristen. Du som undrar om det är möjligt för en som varit i mörkret att komma till ljuset, läs  DET HÄR.

Vi har en levande Gud som självklart verkar än idag och tack vare Jesu verk på korset finns INGEN synd som är för allvarlig för att förlåtas!

Precis som Heli säger; det finns inga hopplösa fall.

Detta är glädje, inspiration och tröst! 

/Nephele

Min tid som häxa (Avslutande del 3)

"Jag höll på att andligen dö", skrev jag i slutet av del 2.

Det stämmer verkligen, det kändes som att allt det jag upplevt som andligt och som jag investerat en så väsentlig del av min själ i...det höll på att rinna bort som en sinande stråle vatten mellan mina greppande fingrar.
Jag var ihålig inuti.

Jag inser att jag skulle ha kunnat skriva en otroligt mycket mer detaljerad redogörelse för de år jag spenderade i denna hedniska naturreligion. Det finns flera viktiga och dramatiska skeden och åtskilliga magiska utövningar och experiment som inte tagits med, men det saknas helt enkelt utrymme för det.
Och relevans också, egentligen.

Mot slutet kände jag att mitt arbete i Cirkeln blev mer och mer mekaniskt, alla mina verktyg och mina klädnader, förlorade kraft och blev till rekvisita. En ödesdiger och tung tomhet kom över mig. Och, faktiskt, en känsla av dumhet. Vad är det du försöker inbilla dig?

Den mest ovälkomna gästen var dock den ofrid som började nagga även min sömn i kanterna, förgifta mina drömmar. Det var inte bara det att jag kände hur allt höll på att gå mig ur händerna i sin "andliga meningslöshet", där fanns definitivt en ogripbar men omisskännlig känsla av skuld.
Jag blev mer och mer rastlös, och i umgänget med vännerna märkte jag hur lusten till spirituella filosofiska samtal (samtal som normalt sett brukade vara till långt in på gryningstimmarna), sakta övergav mig.

En sorts ifrågasättande kom.
Det förvånade mig och fick mig att känna mig förfärligt vilsen och rädd. Minnena av min tid som andlig sökare dök upp, och jag tänkte: "men jag har ju redan prövat Gud! Jag har redan varit där, och det hjälpte inte. Gav inga svar, var inget för MIG! Vad ska jag göra!!"

Jag reflekterade inte då över hur underligt det var att det var just Gud jag tog som exempel och måttstock, och ingen annan religion eller livsåskådning jag nosat på.
Utan just...Gud.

Idag, när jag ser allt detta retrospektivt, så kan jag säga såhär; med tämligen odiskutabel övertygelse:

Jag visste att Han var Den. Min längtan efter äkthet och mitt hårt ansatta samvete och min känsla av borttynandet av mig själv på grund av det jag höll jag på med, bekräftade på något sätt att det bara fanns en väg. Men jag var ovillig. Det var en sträng och jobbig väg, och totalt ointressant då den inte innehöll magi eller något av det andra som jag trodde jag så fullt tagit till mitt hjärta. Det var en väg som var stängd för mig, Gud, för Hans krav skulle jag aldrig klara av att med bästa vilja i världen leva upp till. 
Och.
Han skulle aldrig kunna förlåta mig ändå, för det jag gjort. 

Kompromisser och överläggningar i det tysta, mentalt nedbitna tumnaglar och många mycket konkreta tårar.

Äh! Det MÅSTE vara rätt det jag håller på med, jag GÖR bara inte rätt! Jag lägger inte in tillräckligt mycket vilja i det, jag lägger inte ned hela mitt jag och då kan jag inte heller förvänta mig resultat. Kom igen nu!!

Det höll i alla fall inte. En dag gick jag på stan, totalt slut. Jag tog upp mobilen, ringde min närmaste vän och häxsyster, och frågade vad det var vi höll på med. Trodde vi på det vi gjorde? Var det äkta, eller var det en intressant livsstil bara?
Och påminn mig alla argument vi haft emot Gud..? Skulle du hata mig om jag lämnade? Jag tror jag måste lämna. Jag får väl leva utan någon övertygelse om en högre Mening. Massor med människor gör det. Men jag orkar nog inte detta, längre.

Hennes reaktion blev inte alls negativ, Människans Totala Frihet har hon alltid trott på och levt efter.

Min omvändelse blev för mig dramatisk och oerhört "No Going Back Option".

En långfredagsgryning (nej, jag skojar inte), för sisådär 10 år sedan, vaknade jag av att jag skakade i hela kroppen och grät. Och jag mumlade oupphörligt. Min vän sov över, på en madrass på golvet.

Hon väcktes av mina ord: "förlåt mig Gud snälla ta mig tillbaka förlåt mig förlåt snälla förlåt ta mig tillbaka låt mig få komma tillbaka låt det inte vara för sent"


Hela den dagen vandrade jag i ett totalt RUS, och pratade med precis rätt människor för mig just då.
Jag var tillbaka hos den Gud jag en gång lämnat, utan att egentligen på allvar någonsin ha tillhört Honom.

Och jag återvände med en hejdundrande fel bild av Honom :P

Beredd på det absolut värsta, att ingen förlåtelse fanns, visste jag ändå att oavsett vad var det dags att sluta kväva sanningen i sin linda nu, och ta konsekvenserna.

Det skulle visa sig bli min största svårighet att acceptera också, jag kämpade emot med både vrede och hån gentemot de människor jag slutligen mötte som gav mig Äkta Sant Evangelium.

"Nej! Jag MÅSTE gottgöra! Ni fattar inte vad jag har gjort, Han KAN inte bara förlåta det, ljug inte för mig!"

Men Bibeln ljuger inte. Gud ljuger inte.
Det budskap jag hade svårast av allt att ta till mig, och som är kristendomens mest centrala kärna, var och kommer alltid vara:

Du Är Förlåten


 
/Nephele

Min tid som häxa (Del 2)

Ja, vi var alltså inte främmande för att möta och samtala med andra människor.
I den relativt lilla stad där vi bor, (ca 50 000 invånare), så kunde vi erbjuda det mesta i andlig väg åt den som törstade.
Folkkyrkan (Svenska kyrkan), alla frikyrkor, katolska kyrkan, New Age-lokaler, samt Sveriges då första öppnade satanistkyrka (tror det var -98).

När man står på ett visst ställe nere i centrum, har man olika kyrkor i alla riktningar, som om man befann sig på en skärningspunkt. Det var något jag ofta tänkte på och förundrade mig över, för relationerna mellan kyrkorna var inte så odelat goda då.

Det var stora konflikter mellan stans dominerande frikyrka som höll till mitt i centrum, och satanisterna som hade för vana att hamna i ständiga konflikter med pastorsparet (en gång av det mer handfasta slaget, då pastorsfrun helt sonika kastades in genom ett butiksfönster av en uppretad satanist, som man väl får förmoda inte gillade tanken på att bli omvänd)

Det fanns vissa häxor som hade sina kontroverser med dem också, men inga i vår "krets".
Vi tyckte snarast det var intressant, jag och min närmaste häxsyster ville veta mer om deras ideologi och satt på Stadsbiblioteket och letade upp dem via deras hemsida, där även telefonnummer fanns.
Det var inte svårt att få tag i dem, och de var mer än villiga att svara på frågor.

Ja, ledaren hälsade på hemma hos mig i min lägenhet och tillbringade en hel kväll och tidig natt med att diskutera och bolla tankar, insikter, motsatta förhållningssätt och mycket mer. Även häxsystern var med.
Det slutade inte på något sätt med att någon var "omvänd" åt endera hållet, men berikande var det att få veta hur han och hans övriga grupp tänkte.

Så, sökte vi då deras "visdom"?

Ville vi ha den, bli en del av den, kände vi oss "hemma" med dem?

Nej, inte alls. Vi ville bara VETA.

Själva var vi vithäxor och inte svarthäxor, (svarthäxor och satanister brukar annars "leka bra ihop".)

Hur ser man om någon är en vithäxa?
Det tydligaste tecknet är pentagramet hon/han i regel bär runt halsen i silverkedja.
På en vithäxa är tecknet sådant att EN av de femuddiga stjärnspetsarna sticker upp.

Hos en satanist är det upp och ner, reversed, inversed, två av uddarna sticker upp.
Det ska symbolisera en bock med horn.

Jag hade en bok av en författare, "Pentagram, Maktens portal" (1988) av Dénis Lindbohm, som förklarade det oändligt avancerade system som finns inbyggt i denna enkla symbol (pentagramet).

Tänker inte dra det för er, vad jag minns, utan det jag skrivit ovan räcker gott och väl.

Ju mer jag gick in för detta, Wicca, desto mer ökade de andliga aktiviteterna runt mig och de närmast mig. Jag lovade att berätta om vad som hände första kvällen/natten efter min och min väns initiering till häxor.

Det var endast vi tre som på kvällen gick iväg till berget, ganska undanskymt, svårt att veta vägen dit, men högt, och väldigt centralt.
Det var häxan och de två noviserna som nu skulle vigas till häxor.

Eftersom Wicca har många inriktningar och traditioner, vill jag för tydlighetens skull säga att jag tillhörde eklektisk Wicca, med mycket tydliga inslag av Gardneriansk Wicca.
Att arbeta skyclad (naken) var helt frivilligt, oftast gjorde vi det inte alls.


Gerald Brosseau Gardner (1884-1964)

När vi efter ceremonin på berget, som var mycket mäktig och effektfull, vände tillbaka till min närmaste häxsysters stora lägenhet, väntade två personer där, den synska tjejen och den jordbunden mannnen. Nu var det fest!

Vi lyssnade på "häxmusik", som "The calling of the Goddess", en speciell "häxlåt" som jag ärligt inte vet om jag minns titeln rätt på. Den är suggestiv, med upprepande verser och refränger, och vacker. Oerhört vacker. Lång som ett hypnotiserande mantra och perfekt vid sabbater.

Med rökelsen brinnande i lägenheten, och levande ljus utspridda här och var fulländades harmonin av några vedträn i den öppna eldstaden.

Men det skulle bli en kväll helt annorlunda än vi tänkt oss.

Först tog vi fram ett Ouidjabräde, (vi gjorde senare alltid egna, eftersom de då blir kraftfullare), och först var alla delaktiga.
Sedan kände jag att "markören" stannade, ville inte röra sig. När jag frågade om den ville avsluta, gick den direkt till "nej".

Den synska tjejen fick ett infall och frågade om den ville att bara jag skulle "föra", och då gick den lika hårt och snabbt till "ja".
Så jag tog över själv, ännu inte van vid just den personliga aspekten, och jag fick genast kontakt.

Jag försökte fråga om dess namn, men den ville inte svara.

Det skulle ännu dröja ett tag innan min intuition samverkade med vissa av "besökarna", dock långtifrån alla.
Likaså skulle det dröja innan jag inte längre behövde något "bräde" för kntakt med den andra sidan.
Min mediala känslighet växte hela tiden, och jag försökte stävja rädslan med högmod.

"Det krävs speciella människor för att hantera sådant här, varje gång jag känner rädsla är det tecken på okunskap, och denna måste genast överbryggas".

Tillbaka till initiationskvällen.

I rummet fanns en korgstol, som ingen använde. Den stod en bit ifrån bordet, men vi var alla posterade i soffan eller på knä intill bordet.
Plötsligt hör vi hasande steg mot korgstolen, och stelnar alla till. Ett hårt knakande hörs i korgstolen när någon tungt slår sig ner, och utandas en suck som..jag kan inte beskriva den i ord.


Avgrundsdjup, trött, avgjort manlig. Som från en mycket gammal man.


Brädet lät mig meddela att det var han som ville manifestera sin närvaro, och att det var med honom jag hade kontakt.


Strax därefter kom dock andra besökare "in", och någon meddelade mig att jag nu alltid stod i direkt förbindelse med någon som följt mig sedan många många tidsåldrar, och han skilde sig från de andra i det att han var


"en tanke, inte ett väsen,
men så var det inte alltid"


Jag fick veta att han skyddat mig många gånger, och skulle sätta mig i förbindelse med några från mitt tidigare liv som varit min familj.


(Jag fick många exempel på hans ständiga närvaro, men vill inte berätta om hur kontakten var, eller hur han konkret hjälpte mig)


Den natten, efter att jag och häxsystern lämnats ensamma och de andra gått hem till sitt, jag sov ofta över hos henne, pratade vi om det som hänt och jag försökte att hantera de ljudmanifestationer jag hört.

Jag kan berätta hur mycket som helst om min tid i Wicca. Jag kan berätta om alla besök vi fick, även nattetid, hur manifestationerna även kom att bli fysiskt plågsamma. INTE med mig eller min häxsyster som villiga deltagare. En natt vågade vi inte somna, vi låg i samma säng med hårt uppdragna täcken och befallde närvaron att ge sig av.

En natt vaknade jag av att jag upplevde att någons hand rörde vid mitt ben utanpå täcket, och jag sprang upp, tände överallt i lägenheten och tillsammans lämnade min vän och jag stället tills morgonljuset kom.

Men jag fick tillgång till verktyg som tog hand om detta, främst vad jag lärde mig av andra. Men mest av min egen auktoritet som ökade, i samma takt jag mer och mer suddade ut linjen mellan vår värld och den andra världen, i enlighet med de plikter och de intressen jag som häxa, hade.

Som sagt, jag har mycket att berätta, hur jag alltmer kom att bli säker i min roll, och orädd för det "övernaturliga".

Men.

Jag höll på att andligen dö, i meningens sanna betydelse.

Och vad jag menar med det, ska jag berätta i del 3.

/Nephele

Min tid som häxa (Del 1)

                                                   the Wiccan Rede

1994 ledde jag ett wiccanskt bröllop. På grund av vädret firades högtiden hemma hos mig, alltså drog jag Cirkeln där med min Attamé (*se ordförklaringar längst ner), och inom denna (cirkeln), vigde jag två vänner tillsammans. En man och en kvinna. Själva ceremonin var lång, med vissa traditionsenliga innehåll, samt andra som tillägg då det gällde ett bröllop.

I mina uppgifter som ÖP, ingick detta, bl a. Det var något jag med glädje gjorde.
Det är inte juridiskt bindande, liksom inga frikyrkor har vigselrätt. Det är endast en ceremoni, men viktig för den som tror.
Dock finns det en mycket väsentlig skillnad mellan wiccanska vigsellöften och de man avger inom kyrkan och borgerligt, (för att en vigsel ska räknas som juridiskt giltig i detta land måste man gifta sig borgerligt eller i Svenska Kyrkan, men många som tillhör t ex en frikyrka har ett "dubbelt bröllop". Detta för att de i regel vill visa upp sin kärlek och sitt val inför Gud och församlingen).


Den mest markanta skillnaden är att inom Wicca, är bröllopet giltigt så LÄNGE BÅDA ÄLSKAR VARANDRA.
Så länge man älskar sin partner, är man gift.
Mot slutet av ceremonin, knöt jag ceremoniellt och symboliskt ett sidenband om brudens och brudgummens handleder, knöt ihop dem försiktigt, samtidigt som jag ställde mina frågor och de gav sina svar. Sedan gav jag dem min "blessing" med Attamén och den femfaldiga kyssen. Och..förstås...förklarade dem gifta.

Ett stort bett av 90-talet var jag alltså wiccan, vad som i vardagslag kallas "häxa".

Jag var strax efter 20 när jag initerades, tillsammans med en annan novis, på ett högt berg, av en häxa. Någon gång längre fram, när jag skriver mer om det ockulta, så ska jag beskriva vad som skedde senare under den kvällen. Den var minnesrik, kan jag säga.

Som wiccan hade jag en egen Cirkel, dvs var solitär, samtidigt som jag hade en coven med min bästa vän och en större med både män och kvinnor och jag gick så helhjärtat jag kunde in för min uppgift. I början var jag både livrädd och skuldtyngd, men med tiden kom jag att förneka skulden och intensivt ägna mig åt min tro.

Eftersom andekontakter var en naturlig del av vår vardag, hade jag ett eget "Ouidja-board" och ett som vi använde tillsammans. Men "bordet" som vi kallade det, brukade föredra att jag ensam ställde frågor och var den enda som hade fingret på markören, på så sätt kom jag att fungera som språkrör för de andra, levererade medelanden, fick många egna, och vi återknöt till kontakter från tidigare liv. Ofta efter dessa sessioner, var vi trötta och brukade somna efter en stund om det var natt.

Vi var ofta hemma hos min häxsyster, som både varit den som vigt in mig och uppgraderat mig till ÖP.
När jag tänker på det...var som en liten vattenvirvel. Det började med mig och min syster, där fanns centrum. Sedan spred sig ringarna sakta utåt, men totalt sett var vi sex stycken i vår lilla lokala umgängeskrets, där vi bevarade våra hemligheter utåt.


Av dessa sex fanns en man som var helt jordbunden, dvs helt opåverkad av andliga aktiviteter, och en lite yngre kvinna, som var synsk. Ingen av dessa två var medlemmar i någon Coven.
Kvinnan var till stor hjälp för mig, när jag började kunna förmedla budskap, utan att behöva "andebrädet" . Jag växte också hela tiden i min mediala känslighet, snabbare än jag hann med mentalt utan att "crack".

Jag arbetade flitigt med Book of Shadows,och med att vidareutveckla både mina magiska färdigheter samt ta hand om mina verktyg.

Väl i minnet hade jag ord som yttrats under min häxinitiering: "Lovar du att aldrig missbruka Kraften eller föra hemligheter vidare, må dina magiska verktyg isåfall vändas till vapen mot dig?"

Det var aldrig meningen att jag skulle bli en en solitär häxa, utan bara medlem av en större coven.

Men det blev tre varianter, tack vare de budskap jag mottog från den andliga sidan.
Det var också så jag fick mina andliga namn.

Jag dyrkade Gudinnan med de tiotusen namnen, men aspekten Aradia kom att bli den jag fokuserade på.
Hon dök ytterst sällan upp under de ockulta andliga sessionerna, och när hon väl gjorde det blev det en nästan vördnadsfull stämning bland oss.

Hon gav mig namnet "Isis Aradia".

"Åå, du fick HENNE som tilläggsnamn!!", sa min vän förvånat. Jag var inte ens ÖP än, och då var det tydligen ovanligt med mer än ett magiskt namn. Det skulle dock visa sig bli ännu "bättre".


Eftersom jag hade rötter som gick låååångt tillbaka, bestämde jag själv att mitt magiska häxnamn skulle vara Öktu, eftersom jag varit henne tidigare.
Det var jag.
För att jag skulle minnas mitt förflutna, bokstaverade bordet tydligare än någonsin:

"Ympa bolmört med blod, gnid in, minns"

Jag förstod inte, och min vän blev helt stel.

Hon förklarade denna örts egenskaper och hur den typen av örter använts av häxor tidigare, men att hon aldrig hört talas om att det skulle blandas med BLOD.

Hursomhelt, jag var alltså en mycket aktiv häxa, och vi hade kontakt med andra covens och vår nyfikenhet och oräddhet gjorde att vi sökte oss till många olika slags människor.

/Nephele

-------------------------------------------------------------

Ordförklaringar
ÖP=Översteprästinna
Coven=häxgemenskap, grupp
Attamé=magisk dolk, med "avslipad spets", dvs den får inte vara vass
Solitär=häxa som arbetar ensam
Book of Shadows=den hemliga bok där häxan skriver ner formler, recept, allt som har med hennes magiska arbete att göra samt sabbaternas och esbaternas olika fokus mm