Handpåläggning

I karesmatiska kyrkor finns en tendens att använda handpåläggning och beröring för att uppleva och se Andens verkan och närvaro hos de troende.

På pingstdagen utgjöts den helige Ande över apostlarna som var judiska kristna. De började tala i tungor och uppvisa Andens påtagliga närvaro. Senare utgjöts Anden på samma sätt över hedningarna, till ett vittnesbörd att också de är inkluderade i det andliga Israel, Guds folk, det sanna olivträdet.

Det finns en levande Gud. Ett problem i vissa kyrkor är en brist på biblisk undervisning om nådemedlen. Allt som finns i nya testamentet hör ihop med Jesus Kristus och hans försoningsverk. Dopet är alltså inte en ny lag, eller en lydnadshandling, bekännelsehandling, ett tillfälle att avgöra sig för Gud, en symbol etc. Dopet är enligt Bibeln ett nådemedel som Gud använder för att skänka allt det goda vi har i Jesus.

Dopet skänker enligt Guds ord frälsningen. När det gäller dessa saker måste vi upphöra att tro på vad människor säger eller tänker ut. Vi måste bara tro på Guds ord, för Gud kan inte ljuga. När Guds Ord predikas och tas emot i tro blir en människa omvänd. Guds ord har den verkan för den som tar emot det att personen blir född på nytt, får den helige Ande om gåva, blir renad från synen och tar emot frälsningen i Jesus. Denna verkan som Ordet har finns också i dopet. För inget i Nya testamentet är "ny lag". Det står tydligt och klart i Guds ord att dopet

1. föder oss på nytt (Joh.3:5, Tit.3:5), 
2. skänker den helige Ande (Apg 2:38),
3. förenar oss med Kristus (Kol 2:12, Gal 3:27, Rom 63-6), 
4. renar oss från synden (Ef.5:25ff., Apg 2:38, 22:16) e) 
5. överräcker frälsningen (1 Pet 3:21).

Vem kan säga något och ha rätt mot Gud? Det spelar ingen roll vad människor tror och tänker. Det spelar ingen roll att några inte tror att något så stort kan skänkas genom dop i vatten i den treenige Gudens namn. Bibeln är tydlig på den här punkten och en människas förnuft får inte sättas över Guds ord. Om vi tror detta ger vi ära åt Gud, för då håller vi oss till Guds nåd och förlitar oss på Gud istället för människor. Gud kan inte ljuga.

Nattvarden är också ett nådemedel. Den är skänkt till den kristna församlingen så att Guds barn skall tröstas angående förlåtelsen, nåden, Guds närvaro, Guds kärlek, Guds Ande, och gemenskapen med Frälsaren, Guds Son. Nattvarden är inte endast en symbol, en åminnelsemåltid. Nattvarden är ett löfte och en verklighet. I nattvarden tar vi emot Jesus sanna kropp och blod på ett sakramentalt sätt baserat endast på Guds instiftelse och löfte. Jesus ljuger inte när han säger "Detta är min kropp" om brödet, och "Detta är mitt blod" om vinet. Alltså är det verkligen detta vi tar emot. Men samtidigt säger han inget om förvandling av bröd och vin. Vi tar alltså emot Jesu kropp och blod i brödet och vinet. Eller som några säger "i, med och under". Vi tar emot både bröd och vin, samt Jesu kropp och blod. Men vi förstår inte hur det går till. Vi bara vet att det är så för att Guds ord säger det. Vi ska avvisa intellektet invändningar. För Gud gör saker som vi inte kan förstå eller veta hur det går till. Alltså måste intellektet stupa och ge upp alla invändningar och hålla sig till Guds löfte.

Guds barn behövet veta att dopet och nattvarden är verkligheter, sanna nådemedel varigenom Gud verkar och är. Den som är döpt är inklädd Jesus Kristus, förenad med hans död och uppståndelse. Läs Romarbrevet kapitel 6!

Men många lär fel om nådemedlen. I dessa kyrkor börjar Guds barn söka tröst och Guds närvaro på annat sätt. Det verkar som om det är därför man i vissa kyrkor vill känna och uppleva Guds nåd i samband med lovsång. Man vill känna sig berörd av Gud. Man vill känna att Gud verkligen är närvarande här och nu, idag. Enskilda kristna i dessa sammanhang kan han en sann tro och den helige Andes verkan inom sig. Men de söker fortfarande Guds närvaro i situationer, förväntningar, stämningar, suggestioner, sensationer och atmosfärer. På detta sätt är det både sann tro (på Bibeln och försoningen) och falsk lära (om nattvard, dop, och Guds Ande) blandat. De kan vara sanna kristna men befinner sig i sammanhang där det finns förvirring, falsk lära, fokus på lärare snarare än Guds Ord osv.

Vad de behöver är en biblisk undervisning om nådemedlen och en biblisk tro om dessa saker. Då kan de uppleva att Gud är med dem och har givit dem den helige Ande genom dopet och tröstar dem i nattvarden. Jesus är nära och konkret. Han vill att vi skall söka Honom där han har lovat att vara. För detta behövs inga upphetsade och extatiska stämningar. Det behövs tro och förtröstan på Guds Ords sanning.

/Göran

Kristi brud

"Det talas mycket om brudgum och brud i Bibeln. Jesus liknar sig själv vid brudgummen och himmelriket vid ett bröllop (Matt 9:15; 22:2-14). Johannes Döparen klargör skillnaden mellan sig och Jesus genom att säga: »Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått» (Joh. 3:29). I Gamla testamentet betraktas också äktenskapet som en bild för Guds förbund med Israel, t.ex. Jes. 62:5 och Hos. 2:16 liksom Höga Visan. »De tu skola varda ett kött. Den hemlighet som ligger här är stor; jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen» (Ef. 5:31-32). 

Hur gick då ett äktenskap till i Israel? Några korta påpekanden: Initiativet till äktenskapet var förbehållet mannen, men frieriet kunde han anförtro åt en talesman, som därför kallades »brudgummens vän». Johannes Döparen som bereder väg för Herren kunde alltså kalla sig för »brudgummens vän». I 1 Mos. 24 fungerar Abrahams tjänare som brudgummens vän. Han anförtroddes uppdraget att fria för Isaks räkning. 

Äktenskapet ingicks genom två särskilda akter, nämligen trolovning och bröllop. Trolovningen utgjorde äktenskapets juridiskt bindande akt. Den förrättades principiellt i brudens hem. Bröllopet var den överlåtelsefest, då bruden överläts åt brudgummen, när han kom och hämtade henne. Under mellantiden, mellan trolovningen och bröllopet, räknades man som äkta makar men bodde var för sig. Bruden hade att bereda sig för bröllopet, att troget vänta på brudgummen. 

När anskriet »brudgummen kommer» ljuder, bör hon ikläda sig sin bröllopsdräkt och följa brudgummen till bröllopet. Bröllopsmåltiden bekräftar förbundet. 

Med dessa fragmentariska uppgifter som bakgrund förstår vi lättare Bibelns ord om de troende som Kristi brud. De som är trolovade med Kristus, de tillhör honom och väntar på att brudgummen skall komma och hämta sin brud och föra henne till den stora bröllopsmåltiden i himmelen. 

Det är därför som Bibeln betecknar avfall från Gud som otukt, trolöshet, att löpa i trolös avfällighet till andra gudar. Så handlar hela Bibeln om hur människor, som övergivit Gud och vänt honom ryggen, åter skall kunna träda i gemenskap med Gud och få tillträde till bröllopssalen. När Bibeln slutar möter vi därför orden: »Och Anden och bruden säger: 'Kom'» (Upp. 22:17). De som tagit emot Guds ord och den återlösning, som Lammet fullkomligt utfört, väntar ivrigt på fullkomningen, på det möte med brudgummen, då trolovningens löftestid är slut och löftena infrias med bröllopet. Då skall ingen synd längre plåga dem, inga tårar, ingen sjukdom eller förföljelse. Anden och bruden, Guds församling, ropar till brudgummen: Kom! Bruden är redo. Hon har olja i sin lampa. Kristi församling längtar efter brudgummen, beder att Kristus snart skall komma åter, beder om vaksamhet, så att han inte skall finna henne sovande. Ty brudgummen har lovat och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20). Och bruden säger: »Amen», det betyder: det är visst och sant. Hon vet att hon är prydd av Herren själv, att hon fått sig givet fint linne, skinande och rent. »Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru», sade en av de sju änglarna till Johannes (Upp. 21:9). Det var tydligen något att visa. 

Men är jag bland dem som kallas Kristi brud? Är det möjligt att jag skall få möta Jesus som min brudgum i skinande vita kläder? Vem är Kristi brud eller för att använda ett annat ord för samma sak, vilka tillhör Kristi församling, Kristi kyrka? Svar: Alla de som den helige Ande har kallat ut ur mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr. 2:9), alla de som förlitar sig på Herren Kristus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse. Alla dessa som genom tron har ingått i ett trolovningsförhållande till Kristus utgör en enda kropp, och denna klopp, vars huvud är Kristus, är Kristi kyrka eller Kristi brud. Ingen tillhör denna kyrka genom att vara präst, minister eller t.o.m. påve, utan endast den som har en sann tro på Frälsaren. I kraft av Honom som tron omfattar är Kristi brud helig. Skriften talar t.ex. om »de heliga i Korint», ty de är tillräknade Kristi helighet och de har den helige Ande. I det ögonblick man förlorar tron, upphör man att vara medlem i Kristi kyrka, att vara Kristi brud, även om man alltjämt tillhör en yttre kyrkoorganisation och t.o.m. har en hög befattning där. Då lämnar man Kyrkan med stort K. Det är en grov villolära, när man sätter likhetstecken mellan att lämna en yttre kyrkoorganisation och att lämna Kyrkan, Kristi kyrka. 

Kristi kyrka eller Kristi brud är osynlig, ty tron, genom vilken man blir medlem i Kristi kyrka, kan inte ses med mänskliga ögon. Därför är Kristi kyrka osynlig. Endast Gud kan se in i hjärtat, där den saliggörande tron finns. Elias kände inte till de sju tusen i Israel, som inte hade böjt knä för Baal (Rom. 11:2-4; 1 Kon. 19:8-18). 

"Kristi brud" (Bride of Christ), målad av Danny Hahlbohm

Kristi kyrka är en enda och innefattar alla människor över hela världen som har den sanna tron på Kristus. Var finns då denna kyrka, Kristi brud? Den finns enligt Jesu egna ord på jorden och vi kan endast vänta oss att finna henne där Guds ord predikas rent och klart och där sakramenten förvaltas enligt Kristi egen instiftelse, de synliga tecknen på att Kristi kyrka är tillstädes. Dessa tecken är inte den osynliga kyrkans synliga sida utan synliga tecken på att den osynliga kyrkan finns där. Ty genom dessa tecken allena skapar den helige Ande den tro, som gör en människa till medlem i Kristi kyrka. 

Det kan finnas medlemmar i Kristi osynliga kyrka också i yttre kyrkosamfund, som vid sidan av evangelii predikan tillåter falsk lära. Har de fått lyssna till Guds rena ord, kan den helige Ande ha givit dem en saliggörande tro. Men genom att falsk lära också förekommer ibland dem, löper de stor fara att bli förförda. 

Därmed skall vi till sist säga något om den synliga kyrkan. Tron är osynlig i sig själv, men den visar sig på skilda sätt. Alla sant troende bekänner sin tro. »Genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst» (Rom. 10:10). »Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen» (Matt. 12:34). Trons fmkter är ett gudfruktigt leverne och en biblisk bekännelse. Men utan Guds ord ingen tro. Därför är de sant troende ivriga att nära sitt andliga liv medelst ett regelbundet bruk av nådens medel. En rätt nådemedelsförvaltning, fri från falsk lära, blir ett livsbehov. Därför söker de sig till en brödragemenskap, där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten förvaltas efter Kristi instiftelse. 

Nu är kristenheten uppdelad på en rad samfund, och vissa sätter likhetstecken mellan sitt eget samfund och Kristi kyrka. Detta är som redan framgått fel. Inte ens ett samfund som i sin förkunnelse och sin sakramentsförvaltning är helt troget Herrens ord är detsamma som Kristi kyrka, ty också där finns hycklare, och endast Gud känner de sina och kan se till hjärtat. Dessutom är Kristi kyrka en enda och även i avfälliga kyrkor kan det finnas sant troende. I Sverige har man ofta satt likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka. Svenska kyrkan har liknats vid modern som man inte får överge. Men Svenska kyrkan eller någon annan yttre organisation är inte de troendes andliga moder eller detsamma som Kristi kyrka! 

Är det likgiltigt vilket samfund man tillhör för att bli bevarad i den rätta tron intill änden, för att en gång få sitta med vid bröllopsmåltiden i himmelen tillsammans med Abraham och fäderna? Nej, givetvis inte. Tron tändes och bevaras av Guds rena ord och den rätta sakramentsförvaltningen. Där Guds ord förvanskas skall Guds barn inte vara utan endast där Guds ord läres rent och klart. Vill du bli bevarad i tron, skall du ge noga akt på dem som genom falsk lära vållar splittring och kan bli dig till fall. »Dragen eder ifrån dem», förmanar aposteln Paulus i Rom. 16:17. De trolovade behöver rätta lärare, vänner till brudgummen, som ger dem brudgummens ord och inget annat.

När det gäller nattvardens sakrament är det givet till de troende, så att de inte skall förgås under jordevandringen, glömma brudgummens död för dem och övergiva honom. Genom att bruka nattvarden förkunnar de hans död till dess han kommer och har i åminnelse och tar emot hans sanna lekamen och blod, det pris med vilket han köpt sin brud. Den heliga nattvarden skall firas i Kristi församlings mitt där man enigt håller sig till Guds ord, inte där Guds ord förnekas eller falsk lära tolereras. Ty de som äter brödet är »en enda kropp» (1 Kor. 10:17), en kär gemenskap grundad på gemensam tro, lära och bekännelse. Det gemensamma nattvardsfirandet är sålunda ett vittnesbörd om att man är ett i bekännelsen. Man firar inte nattvard tillsammans med dem som öppet har en annan bekännelse. Ord och sakrament hör samman. Dessa gåvor tillhör Guds församling och nattvarden skall firas i församlingens mitt, i trons endräkt och glädje. 

Likväl skall du komma ihåg att det är varken på din eller någon annans tro du skall grunda ditt hopp om att vara Kristi brud. Hoppet måste grundas uteslutande på vad brudgummen har gjort för dig. Därför stryker de lutherska bekännelseskrifterna under att varken din eller prästens tro är avgörande för om du får Kristi sanna lekamen och blod eller inte. Avgörande är Kristi ord och instiftelse. Är prästen en hycklare som inte tror på vad han lär, får du likväl Kristi lekamen och blod. Är du själv en hycklare, får du också Kristi sanna lekamen och blod, men då inte till liv och salighet utan till dom, ty då försyndar du dig på Kristi sanna lekamen och blod (1 Kor. 11:27). Men detta att du varken kan eller skall försöka se in i prästens hjärta vid nattvardsgudstjänsten innebär inte att Herrens undervisning angående falska lärare inte längre gäller. Ty läran kan prövas utifrån Guds klara ord och Guds ord befaller dig att dra dig ifrån dem som har en obiblisk lära. 

Det är betecknande för himlavandrarna att de styrker och stödjer varandra, att de bär varandras bördor och tillsammans samtalar om »det enda nödvändiga». De behöver dagligen bekänna sina synder och fly till nådastolen, tröstas av vad brudgummen har lovat sin trolovade. Kristi brud har inget eget att berömma sig av, endast av vad Kristus har gjort och givit henne. Hon är så dålig i sig själv, att hon inte klarar sig med mindre än ett rent och oförfalskat Guds ord. Hon behöver »bröders gemenskap och nådenes bord». Så lever hon i sitt dop, som Herrens trolovade brud, och suckar med Anden: »Kom, Herre Jesus!» Hon väntar ivrigt på bröllopet och ber att hon under väntetiden inte skall förföras och övergiva sin brudgum. Och brudgummen har lovat henne och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20)."

Artikeln ovan är skriven av Seth Erlandsson och publicerades i Tidskriften Biblicum nr 1, 1976.

Dagen, Dagen, Dagen

[Tema: Dopet] Stora Galaterbrevskommentaren

"I dopet utlovas frälsning: »Den som tror och blir döpt skall bli frälst» (Mark. 16, 16). Om någon här ville säga, såsom svärmeandarna faktiskt göra nu för tiden, att barnet icke får rättfärdighet och frälsning, just då det döpes, och beröva löftet dess rätta innebörd på följande sätt: Det gäller, när människan har kommit så långt, att hon kan bruka sitt förnuft, kan göra goda gärningar och genom dem ernå det som utsäges i löftet. Dopet är icke ett tecken på Guds vilja gentemot oss utan endast ett märke, som skiljer de troende från de otrogna - den som så sade skulle helt och hållet beröva dopet frälsningen och i stället tillskriva gärningarna den. Så gjorde de falska apostlarna och deras lärjungar i alla avseenden. Lagen och dess härlighet betonade de omåttligt, men löftet, som givits åt Abraham fyrahundratrettio år före lagen, förbigingo och föraktade de. "

(Ur "Stora Galaterbrevskommentaren", av Martin Luther).

[Tema: Dopet] Stora Galaterbrevskommentaren

"Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus." (Gal 3:27).

Detta att ikläda sig Kristus kan förstås på två sätt, såsom lag och som evangelium. Det har lagisk betydelse i Rom. 13, 14: »Ikläd er Herren Jesus Kristus», det är, efterliknen Kristi föredöme och hans dygder, gören och liden vad han själv gjorde och led. Så heter det också 1 Petr. 2, 21: »Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår.» I Kristus se vi det största tålamod, den största mildhet och kärlek och en beundransvärd måttfullhet i allting. Denna Kristi prydnad böra också vi ikläda oss, d.v.s. vi böra efterlikna hans dygder. På samma sätt kunna vi också efterlikna andra helgon. 

Men att ikläda sig Kristus i evangelisk mening innebär icke efterliknande utan nyfödelse och nyskapelse, nämligen att jag ikläder mig Kristus själv, hans oskuld, rättfärdighet, vishet, makt, frälsning, liv, Ande o.s.v. Vi äro klädda i Adams skinnkläder (1 Mos. 3, 21), som äro en dödens och syndens dräkt, det är, vi äro alla synden underdåniga och sålda under henne. I oss råder en förfärlig blindhet, okunnighet, förakt och hat mot Gud. Vidare är vi fulla av ond begärelse, av orenhet, girighet m. m. Denna dräkt, denna fördärvade och syndiga natur ha vi genom fortplantning ådragit oss från Adam. Paulus brukar kalla den för den gamla människan. Den människan med alla hennes gärningar måste vi avkläda oss, Kol. 3, 9 och Ef. 4, 22, för att vi från att ha varit Adams barn må bliva Guds barn. Detta sker icke genom att byta kläder, icke genom några lagar eller gärningar utan genom den pånyttfödelse och förnyelse, som sker i dopet, såsom Paulus säger: »Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.», vidare Tit. 3, 5: »av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande.» I de döpta uppstiger nämligen ett nytt ljus och en ny eld, där uppstå nya, fromma känslor, gudsfruktan och gudsförtröstan och hopp. Där uppstår en ny vilja. Detta är att i egentlig och evangelisk mening ikläda sig Kristus.

I dopet gives därför icke en dräkt av lagrättfärdighet eller våra gärningar, utan Kristus blir vår klädnad. Och han är icke någon lag, ingen lagstiftare, ingen gärning utan en gudomlig och outsäglig gåva. Fadern har givit oss denna gåva, för att han skall vara vår rättfärdiggörare, levandegörare och återlösare. Att i evangelisk mening ikläda sig Kristus är alltså icke att ikläda sig lag och gärningar utan att iföra sig en oskattbar gåva, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid, tröst, glädje i helig Ande, salighet, liv och Kristus själv.

Detta ställe bör noga observeras mot svärmeandarna, som förringa dopets majestät och tala om det på ett brottsligt sätt. Paulus däremot ger dopet ståtliga namn, i det att han kallar det »ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande», Tit. 3, 5. Och här säger han, att alla som äro döpta ha iklätt sig Kristus. Och Paulus talar som sagt icke om efterliknandets iklädande utan om pånyttfödelsens. Han säger icke: Genom dopet ha ni fått ett yttre tecken på att ni tillhöra de kristnas skara. Så fantisera sekteristerna, vilka av dopet endast göra ett yttre kraftlöst tecken. Utan han säger: »I alla som haven blivit döpta haven iklätt eder Kristus», det är, ni ha förflyttats utanför lagen till en ny födelse, som skett i dopet. Därför äro ni icke längre under lagen, utan ni ha blivit iförda en ny klädnad, Kristi rättfärdighet. Paulus lär alltså, icke att dopet är ett tecken, utan att det är ett iklädande av Kristus, ja, att Kristus själv är vår klädnad. Därför är dopet högst mäktigt och verksamt. Men då vi iklätt oss Kristus såsom vår rättfärdighets och salighets klädnad, skola vi också ikläda oss Kristus såsom efterföljelsens klädnad."

(Ur "Stora Galaterbrevskommentaren" av Martin Luther). 

[Tema: Dopet] Koehler om dopet

"I enlighet med Matt 28:19 göres människor till Kristi lärjungar genom dopet, och i Mark 16:16 läser vi: ”Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst, men den som inte tror, han blir dömd.” Genom tron tar vi emot och genom otron förkastar vi frälsningen; därför måste det i dopet vara det medel genom vilket frälsningen tillbjuds människan. Då fariseerna tillbakavisade Gud råd genom att inte låta döpa sig, måste det i samband med dopet ha varit det Guds råd, genom vilket de kunde ha blivit frälsta (Luk 7:30). Syndernas förlåtelse, förvärvad av Kristus, tillbjuds och skänkes genom dopet, ty vi döps till ”syndernas förlåtelse” (Apg 2:38). I dopet blir vi renade från synderna (Apg 22:16). I dopet blir vi iklädda Kristus och klädda i hans förtjänst (Gal 3:27), blir helgade och renade (Ef 5:26). Befriade från syndens orenhet ger dopet oss ett gott samvete inför Gud (1 Pet 3:21). Därför erbjuder och skänker verkligen dopet åt oss Guds nåd.
   Dopet förnyar oss genom att verka den tro, som griper om den utlovade förlåtelsen. Vi föds på nytt genom vatten och Ande, ett nytt andligt liv verkas i oss, och det är tron (Joh 3:5); i dopet blir vi uppväckta med Kristus genom tron verkad av Guds kraft (Kol 2:12); vi blir omvända och frälsta genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande (Tit 3:5); i dopet föder den helige Ande oss på nytt och förnyar oss. - I den tidiga kyrkan användes termen födas på nytt vanligen för att beteckna dopet. Justinus Martyr (100-166 e. Kr.) säger: ”Sedan för vi dem till någon plats, där det finns vatten, och de blir pånyttfödda genom samma pånyttfödelse, genom vilken vi blev födda på nytt; ty de blir renade med vatten i Gud, Faderns namn, Herren över allt och i vår frälsare Jesu Kristi och den helige Andes namn. Ty Kristus säger: ’Utan att en blir född på nytt kan han inte komma in i Guds rike.’”
   Därför tillbjuder dopet inte bara nåd, utan det verkar också tron genom vilken detta erbjudande tas emot. I de fall då de tror innan de blir döpta, styrker dopet deras tro. Därför bekänner vi i den lilla katekesen: ”Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och giver evig salighet åt alla dem som sätter tro till Guds ord och löften.”

"Många glömmer sitt dop och berövar sig själva mycken tröst och styrka. Fastän dopet administreras bara en gång, är det till nytta för oss varje dag i livet, och vi bör dra nytta av det. - Daglig påminnelse om vårt dop stärker oss i tron att i Kristus alla våra synder är förlåtna och att vi är Guds barn (Gal 3:26-27). - Det förmanar oss också: ”att den gamla människan i oss skall genom daglig ånger och bättring förkvävas och dödas med alla synder och onda lustar och en ny människa dagligen framkomma och uppstå, vilken i rättfärdighet och helighet skall leva inför Gud evinnerligen” (Lilla kat.). ”Vi begravdes tillsammans med honom genom dopet till döden, för att såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skulle förnyas till att leva hans liv” (Rom 6:4). - Vårt dop bör också påminna oss om den förening och gemenskap vi har med alla döpta; ty ”i en och samme Ande blev vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp” (1 Kor 12:13). Alltså bör dopet betyda mycket för oss i vårt dagliga liv."

(Ur "En sammanfattning av den kristna läran; En populär framställning av Bibelns undervisning i svensk översättning" av Edward W.A. Koehler, D.D.(1875 - 1951) Ledamot av fakulteten vid Concordia Teachers College. River Forest, Illinois (1909-1951)).

[Tema: Dopet] Luthers lilla katekes

Det heliga dopets sakrament

I.

Vad är dopet?

Dopet är inte blott vatten, utan vatten, helgat genom Guds befallning och förbundet med Guds ord.

Vilket är detta Guds ord?

Det som vår Herre Jesus Kristus säger i Matteus' sista kapitel:

Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

II.

Vilken nytta medför dopet?

Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det, som Guds ord och löften lovar.

Vilka är dessa Guds ord och löften?

De, som vår Herre Jesus Kristus säger i Markus' sista kapitel:

Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.

III.

Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?

Det är inte vatten som gör det, utan Guds ord, som är tillsammans med vattnet, och tron, som tror på dessa Guds ord i vattnet. Ty vatten utan Guds ord är vanligt vatten och inte ett dop, men tillsammans med Guds ord är det ett dop, dvs. ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, som Paulus säger i Titusbrevets tredje kapitel:

På grund av sin barmhärtighet frälste han oss, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, såsom vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet. Detta är ett ord att lita på.

IV.

Vad betyder detta dop i vatten?

Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.

Var står det skrivet?

Aposteln Paulus säger i Romarbrevets sjätte kapitel:

Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. 

Lögnen om människans andliga "frihet" (före omvändelsen)

En ny debattartikel om dopet har skrivits i tidningen Dagen (5/10). Ännu en pingstvän träder fram och förklarar hur han ser på dopet. Pelle Hörnmark hävdar att Sigvard Svärd - som tidigare i en debattartikel oroat sig för att pingströrelsen håller på att tappa bort sin baptistiska grundsyn - har fel. Han menar att man istället öppet samtalar om tron inom pingströrelsen, utan att förlora grundsynen. 


Hur det än är med det så är det tragiskt att läsa hur han ser på människan - av den anledningen att det stämmer så dåligt med Guds ord. Hörnmark understryker människans "frihet" när han talar om dopet. Friheten att välja. Men detta är en så klassisk obiblisk missuppfattning av hur Guds ord beskriver människans förmåga före omvändelsen. Det kallas för synergism, tron att människan på något sätt kan medverka till sin omvändelse (vilket i praktiken är tron att människan i någon liten mån medverkar till sin frälsning). 


Så beskrivs inte människans andliga tillstånd, människans andliga förmåga, omvändelsen och frälsningen i Bibeln. 


Jag är själv uppväxt i pingströrelsen och känner till deras syn på människan, omvändelsen och dopet. Efter en lång och krokig vandring och mycket bibelstudier kom jag, tillsammans med flera av mina anhöriga och vänner, att ändra dopsyn. 


Läs gärna om min historia och mina erfarenheter i mitt tidigare inlägg
Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 1


Läs framför allt del 2, där jag tar upp mängder av bibelord som beskriver människans andliga förmåga före omvändelsen, och visar barndopets teologiska berättigande. 
Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 2


Människan är lika "fri" att välja sin omvändelsen, som en död är fri att bli uppväckt, en vuxen är fri att låta föda sig på nytt, en livlös är fri att bli levandegjord. Det är precis det språkbruk som Bibeln använder om omvändelsen. 


En grundläggande skillnad mellan Paulus och fariseismens teologi är just denna syn på människans natur och förmåga. Under det att man bland de judiska fariseerna hade en relativt positiv grundsyn på människans natur, så understryker Paulus syndafallets konsekvenser, människans oförmåga och att omvändelsen är endast Guds verk, av nåd, genom Kristus.


Det rena evangeliet och den bibliska synen på människan fråntar människan all egen värdighet, all egen berömmelse, all egen förmåga, all egen medverkan till frälsningen, och ger all ära till Gud, all berömmelse till Gud, och tillskriver Gud ensam frälsningen orsak. Inte till 98 eller 99 %, utan till 100 %. Frälsningen och omvändelsen är helt och hållet Guds verk. Men otron och synden är helt och hållet människans verk. Inför Gud är vi inte fria att berömma oss av något annat än hans oerhörda. överflödande och underbara nåd i Kristus. 


Denna syn på människan och Gud berövar oss som sagt all egen stolthet och religiös självrättfärdighet. Men syndare som vet med sig sin stora brist, sin ovärdighet, sin oduglighet, självmedvetna syndare, finner en oerhörd tröst och glädje i det rena evangeliet. Det har makt att upprätta de mest nedslagna och förskräckta syndare. Men en sådan undervisning tilltalar inte den stora massan. Det visar kyrkohistorien, redan från Jesu tid. Läs Johannesevangeliets 6:e kapitel där Jesus talar om sig själv som Livets Bröd. Där beskriver Jesus tron som ett Guds verk (Joh 6:29), att endast de som Fadern ger Jesus kommer till honom (Joh 6:37), att ingen kan komma till Jesus om inte Fadern drar honom (Joh 6:44), att köttet (människans natur) inte är till någon nytta eftersom det är Anden som ger liv (Joh 6:63), och ännu en gång, att ingen kan komma till Jesus om det inte blir honom givet av Fadern (Joh 6:65). 


Efter detta tal står det: "Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom." (Joh 6:66). 


Jesus hade talat helt öppet. Han hade predikat evangeliet och om sig själv som Livets bröd. Men det var en undervisning som slog hårt mot den "religiösa" människans självkänsla, den människa som vill ha lite del av berömmelsen, om så bara den berömmelsen att hon åtminstone avgjort sig för Gud och själv valt att följa Gud. I Jesu undervisning dödförklarades den religiösa människan och hennes förmåga. Denna anstöt gällde dock inte alla. För det står vidare:


"Jesus sade därför till de tolv: "Inte vill väl också ni gå bort?" Simon Petrus svarade honom: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige."  (Joh 6:67-69). 


Precis så är det för förkrossade syndare som inte finner någon värdighet eller duglighet i sig själva. De bryr sig inte om att de inte får någon del av berömmelsen. De gläder sig bara av att de får del av Guds underbara gåva, frälsningen av nåd, genom Jesus. De har, som Petrus säger, ingen annanstans att gå. Men så länge de har Jesus, så länge de har det rena oförvanskade evangeliet, då har de liv, glädje, frid, frälsningsvisshet. Det är för dessa evangeliet verkligen når fram. För dessa som, liksom publikanen i templet, inte vågar lyfta blicken mot himlen utan stannar kvar lite på avstånd men ändå frampressar ett: "Gud, var nådig mot mig, syndare" (Luk 18:13). Inför Gud var det en rätt och god bekännelse, och Gud är full av nåd och sanning. Publikanen gick därifrån rättfärdig. 


/Shadow


Dagen

Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 2

I mitt förra inlägg (del 1) skrev jag personligt om min bakgrund vad gäller dopet. Klicka här för att läsa del 1. 


Jag kommer i denna avslutande del visa bibelstöd för barndopet och bristerna i den baptistiska dopsynen. 


Bibelns syn på människan, syndanaturen och omvändelsen
En orsak till att man inom den baptistiska dopsynen inte erkänner barndopet och betonar personlig tro, avgörelse, efterföljelse och lydnad i samband med dop, är att man har en obiblisk syn på människans syndafördärv, eller hur stor andlig skada människan fick i samband med syndafallet. Man tror att människan på något sätt delvis kan medverka till sin frälsning och omvändelse. Detta kallas för synergism. För att förstå skillnaderna mellan de olika dopsynerna och för att kunna avgöra vilken lära som är biblisk, är det viktigt att man känner till vad Bibeln lär om människans tillstånd före omvändelsen. 


Bibeln lär:

• "Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande." (Joh 3:6). Kött betyder människans natur. 
• "Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv." (Joh 6:63).
• "Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom" (Joh 6:44).
• ”Inte åt oss, HERRE, inte åt oss utan åt ditt namn ge äran, för din nåds och din sannings skull.” (Ps 115:1).
• "Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig." (Ef 2:8-9)
• ”Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.” (Fil 2:13).
• ”Vad skiljer dig från andra? Vad äger du, som du inte har fått? Men om du har fått det, varför skryter du då, som om du inte hade fått det?” (1 Kor 4:7).
• "Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra." (Ef 2:3).
• "Det står skrivet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda … fridens väg känner de inte. De har inte gudsfruktan inför sina ögon.” (Rom 3:10-18).
• ”Jag vet det, HERRE: Människans väg beror inte på henne själv, det står inte i vandrarens makt att styra sina steg” (Jer 10:23).
• ”Människans hjärta tänker ut sin väg, men HERREN är den som styr hennes steg.” (Ords 16:9).
• ”Av HERREN beror en mans steg, vad vet en människa om sin väg?” (Ords 20:24).
• ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.” (Rom 3:23-24).
• ”Men vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet. Genom vilken regel? Genom gärningarnas? Nej, genom trons regel.” (Rom 3:27).
• ”Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror. Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet, Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor … det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.” (1 kor 1:21-31).
• ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta.” (Ef 1:1-5).
• "Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill." (Joh 5:21).
• "Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet." (Rom 9:16).
• "Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom." (Jes 53:6).
• "vi skulle inte lita på oss själva utan på Gud, som uppväcker de döda" (2 kor 1:9).
• "De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud." (Joh 1:13).

Bibelns språkbruk om omvändelsen visar också att omvändelsen inte beror på människan och hennes förmåga eller bidragande. För Bibeln talar om omvändelsen som att

• bli pånyttfödd (Joh 3:3; Jak 1:18; 1 Pet 1:23).
• att bli uppväckt (Ef 2:6; Kol 2:12; Rom 6:9)
• att bli levandegjord (1 Kor 15:22)

Man föder inte sig själv, man uppväcker inte sig själv, man gör inte sig själv levande. Alltså är omvändelsen en Guds gärning. Som en parentes kan nämnas att denna lära överenstämmer med hur urkyrkan (efter NT:s tid) lärde som människan och omvändelsen. Exempel från kyrkofäderna:

• "Ni vet att det är av nåd som ni är frälsta, inte av era gärningar, utan av Guds goda vilja genom Jesus Kristus" (Polykarpus brev till filipperna 1:3, ca 108-135 e. kr).
• "När vi själva visat oss oförmögna att ingå i Guds rike, skulle vi genom Guds kraft få möjlighet till det. Men när vår orättfärdighet nått sitt fulla mått och det blev fullständigt klart att straff och död väntade som dess lön kom tiden som Gud hade förutbestämt för att han i fortsättningen skulle visa sin godhet och makt. O, vilken överväldigande godhet och kärlek till människorna hos Gud! Han fattade inte hat till oss, stötte inte bort oss och fattade inte heller agg till oss utan var långmodig och fördragsam. Han förbarmade sig och tog på sig våra synder, han utgav sin egen Son till lösen för oss, den helige för de laglösa, den gode för de onda, den rättfärdige för de orättfärdiga, den oförgänglige för de förgängliga, den odödlige för de dödliga. Ty vad annat kunde överskyla våra synder än hans rättfärdighet. På vad annat sätt kunde vi, de laglösa och ogudaktiga, rättfärdiggöras än genom Guds Son allena? O, ljuva utbyte, o vilket outgrundligt verk, o, vilka överraskande välgärningar! De mångas laglöshet skulle döljas i en enda rättfärdig, en endas rättfärdighet skulle göra många laglösa rättfärdiga! Sedan han i det förgångna bevisat vår naturs oförmåga att nå livet visar han nu Frälsaren, som är mäktig att frälsa också det vanmäktiga. Av dessa två orsaker ville han att vi skulle tro på hans godhet, anse honom som vår uppehållare, Fader, lärare och rådgivare, läkare, förstånd, ljus, ära, härlighet, styrka, liv..." (Brevet till Diognetes, kap 9, ca 130 e.kr).

Bibeln lär att dopet har samma verkan som Ordet

Liksom Ordets predikan har den verkan på människan att hon vid mottagandet a) blir född på nytt b) får den helige Ande c) förenas med Kristus d) får förlåtelsen som Kristus utverkat på korset, och e) tar emot frälsningen, så lär Bibeln att dopet

• a) föder oss på nytt (Joh.3:5, Tit.3:5)
• b) skänker den helige Ande (Apg 2:38)
• c) förenar oss med Kristus (Kol 2:12, Gal 3:27, Rom 63-6),
• d) renar oss från synden (Ef.5:25ff., Apg 2:38, 22:16)
• e) överräcker frälsningen (1 Pet 3:21).

Man skall därför inte tänka på dopet (eller "vattendopet" som en del med baptistisk syn benämner det), som ett verkningslöst medel. Den som verkligen vill undersöka vad Bibeln lär om dopets verkan bör slå upp ovanstående bibelställen, läsa dem sakta och begrunda dem, fudnera på vad Bibeln egentligen säger om vad dopet ger, skänker och verkar. Vi skall inte se på dopets yttre enkelhet. Gud använder ju enkla medel för att överräcka underbara och stora ting. Bibeln lär uttryckligen att dopet frälser (1 Pet 3:1). Det är som det står så fint formulerat i Martin Luthers Lilla katekes:

• "Dopet är icke blott vatten, utan vatten, helgat genom Guds befallning och förbundet med Guds ord."
• "Huru kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan? Vattnet verkar det förvisso icke, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som fötröstar på det med vattnet förenade ordet; ty utan Guds ord är det blott vatten och intet dop, men med Guds ord är det ett dop, det är: ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, såsom aposteln Paulus säger till Titus i det tredje kapitlet: Efter sin barmhärtighet frälste han oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig ande, som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare, för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nåd, skulle, såsom vårt hopp är, få evigt liv till arvedel. Detta är ett fast ord.

Dopet är enligt Skriften en stor tröst och kraft till helgelse (Rom 6). Dopet är inte en oviktig bisak i det kristna livet. Det är inte heller en lydnadshandling, ett människans verk. Den enskilde kristne har ett klart evangelium i dopet. Vi vet att Gud har förklarat hela världen rättfärdig i Kristus (Kol 1:19-20, 2 Kor 5:19, Joh 3:16-17), men i dopet styrks vi i tron att frälsningen också är en personlig ägodel för oss själva (Kol 2:12, Gal 3:27, Rom 63-6), och av ovanstående bibelställen ser vi ju att dopet också verkar den tro som det kräver. Således får vi aldrig förringa dopets innebörd och nytta. 

I Mark. 16:16 läser vi: "Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd" Här ser vi att tron och dopet frälsar, men att avsaknaden av tro, inte med nödvändighet avsaknaden av dopet, fördömer. Man blir en kristen, ett Guds barn, genom att man förenas med Kristus genom tron, undfår Hans rättfärdighet och får synderna förlåtna genom Honom. Frälsningen överräcks och verkas genom dopet och genom Ordet. Har man inte hunnit döpa sig så kan man förenas med Guds nåd i Kristus, och bli ett Guds barn, genom Ordet - genom förkunnelsen av evangelium. Därför kan vi inte säga "en odöpt människa går förlorad". Rövaren som hängde bredvid Jesus på korset var inte döpt, men skulle möta Jesus i paradiset (Luk 23:43). För kristenheten har Kristus dock ställt fram dopet som ett medel till frälsning och tröst. Inte som en människans prestation, symbol eller lydnad, utan som ett nådemedel, för att var och en skall bli helt iklädda Kristus, rikligt övertygade om att syndaförlåtelsen gäller oss personligen, och för att vi inte skall förlita oss på oss själva.

Bibeln om barns behov av dop

De som har en baptistisk dopsyn har utvecklat en lära som man inte kan stödja på Skriften. Man talar om, som det heter på engelska "the age of accountability", dvs en särskild ålder då synden tillräknas. Man tänker sig att små barn inte har behov av pånyttfödelse och frälsning genom Kristus. Detta är ett ytligt sätt att betrakta människans syndafördärv, vad synd är för något, och storheten i Guds nåd. Men Bibeln lär:

• "Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv. "(Ps.51:7)
• Bibeln lär att människosläktet föll i synd när Adam syndade."Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat." (Rom.5:12).
• "av naturen var vi vredens barn" (Ef 2:3).
• "Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske." (Job.14:4).
• "Jesus svarade: "Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." Nikodemus sade: "Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?" Jesus svarade: "Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande." (Joh 3:3-6).

Se också de bibelställen som räknas upp i det första stycket. 

Skriften inbjuder människor till dop, och ger löften förbundna till dopet, utan avseende på ålder

När lärjungarna försökte hindra föräldrar från att föra barn (Matt 19:13; Mark 10:13) och spädbarn (Luk 18:15) till Jesus, så gjorde de denna invändning med utgångspunkten att barnen inte var ämnade för himmelriket och inte kunde ta emot det. Men Jesus bortvisar denna förnuftsinvändning och säger: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty himmelriket tillhör sådana." En del baptister har fått för sig att Jesus säger "De tillhör himmelriket", dvs att de redan är medlemmar i himmelriket. Men Jesus säger istället att himmelriket tillhör dem, och att man därför inte skall hindra dem från att föras dit himmelriket överräcks. Ironiskt nog var lärjungarnas förnuft hindret att förstå denna sanning, samtidigt som de trodde att barnen inte hade förnuft nog att ta emot Guds rike. 

Baptister tänker sig att barn inte utvecklat förnuft nog att kunna ta emot Guds rike. Men Bibeln framställer det inte så att förnuftet är en förutsättning för tro, eller för att ingå i himmelriket. Förnuftet framställs på flera ställen i Bibeln snarare som ett hinder. Det är därför - som Jesus säger - inte så att barn måste bli som vuxna, utan det är vuxna som måste bli som barn: "Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket." (Matt 18:3). "Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." (Mark 10:15).

Dopet och dess välsignelser utlovas inte endast till vuxna, utan till alla människor. Det står ingenstans i hela Nya testamentet att endast vuxna döptes, eller att församlingen skulle utgöras av två grupper: döpta och odöpta. Inte heller finns det i urkyrkan något skriftligt bevis på någon kontrovers kring barndopets vara eller inte vara (och det finns massor av lärodiskussioner bevarade från urkyrkan). Det behövdes inte, för det var inte en diskussionsfråga. Löftena kring dopet är ju såhär:

• "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn" (Matt 28:19). Barn räknas till "alla folk".
• "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar." (Apg 2:38-39).

Står det inte i Bibeln att barn döptes?

Motfrågan måste istället ställas. Står det att de inte döptes? Det står ju inte heller att kvinnor fick nattvarden, men alla utgår från att de fick nattvarden. Varför? Därför att det inte finns någon inskränkning! Bevis för att barn inte döptes uteblir. Vi vet ju att hela familjer kunde döpas. Det ord som används för familj (oikos) är ett ord som innefattar gamla, vuxna, män, kvinnor, barn, spädbarn och även tjänare. Det är ett ord som inte har någon inskränkning ifråga om ålder. Några bibelställen:

• Paulus säger: "Stefanus familj har jag döpt" (1 Kor.1:16)
• Det står om Lydia "Hon och alla i hennes familj hade blivit döpta" (Apg.16:15). 
• Och det står om fångvaktaren i Filippi:"de som hörde till hans familj döptes genast" (Apg.16:33).
• Bibeln säger också att Kristus genom vattnets bad i kraft av ordet har renat församlingen (Ef.5:26), utan att göra någon uppdelning av församlingen.
• Skriften lär att även barnen hör till Guds rike och Guds kyrka. Kristus talar om "dessa små som tror på mig"(Matt.18:6, Mark.10:13-16), alltså måste även dessa höra till dem som Paulus talar om i Ef. 5. när han säger att "Kristus har renat församlingen genom vattnets bad".

Förnuftet och tron

Åter detta: en del tänker att barn inte kan tro för att de inte har ett utvecklat förnuft. Den grundläggande missuppfattningen i detta är att man bortser ifrån att dopet, enligt Bibeln, har samma verkan som Ordets predikan. Guds Ande och kraft är alltså förenat med dopet. Det är lättare för ett barn att ta emot Guds rike. Dopet är således ett ypperligt medel för att föra barnen till Gud. Vuxna däremot behöver instrueras grundligt i kristen tro först eftersom deras förnuft är så utvecklat att otrons argument och invändningar finns där. Vidare säger ju skriften uttryckligen att vi måste födas på nytt (Joh 3:3). Det räcker alltså inte att vara född en gång av föräldrar. Jesus säger t o m "Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt." (Joh 3:7). Varför? Förklaringen gav han ju i versen innan: "Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande." (Joh 3:6). 

Vårt förnuft är pga av vår syndiga natur (Ef 2:3) inte i sig självt upplyst och rent i andlig bemärkelse. Vårt förnuft sätter sig till och med upp mot Guds Ord, Kristus och sanningen i fråga om våra själars frälsning (Rom 1:21-22; 8:7).

Skriften lär att barnen kan tro (Matt 18:6; 1 Joh 2:14).

Skriften tillskriver barnen trons frukt och verkan, nämligen himmelriket (Mark 10:14; Matt 19:14; Luk 18:16).

Johannes döparen uppvisade trons frukt, glädjen i Anden, redan i moderlivet (Luk 1:15, 41,44). Han förebildar ett tydligt exempel på vad Gud förmår och vill med barnen.

Tron på Kristus är för det syndiga förnuftet så omöjlig att Fadern själv måste föra oss till Honom (Joh 6:44)., skapa tron i oss och bevara oss i den. Utan den helige Andes verkan skulle inte någon kunna tro. (Fil 2:13).

Vilken slags tro har små barn?

De som hävdar att barnen inte kan tro gör det ofta därför att de fått för sig att Gud inte verkar genom andra medel än Ordet. Men vi vill inte predika ur Bibeln för späda barn. Det är inte en sådant medel vi använder oss av. Istället frambär vi dem till Kristus (Luk 18:15) genom dopet. När vi tar Bibelns ord på allvar och tror det, även då de tycks strida mot förnuftet, så måste vi tro att barnen behöver ta emot Guds rike för att komma dit in (Luk 18:17), att de kan det (Matt 18:6; 1 Joh 2:14), och att dopet är ett nådemedel varigenom Anden överräcker och verkar tron i människan ( Tit.3:5; 1 Petr 3:21) ,

Barnens tro är inte bara ett passivt overksamt tillstånd, eller någon slags "framtida tro". Inte heller tror vi att andra (exempelvis barnets föräldrar) kan tro i barnets ställe. Det är inte våra förböner som skapar tron i barnet, utan Gud själv som verkar genom dopet. Barnet omfattar själv tron på Kristus och det Kristus är för honom eller henne (Matt 18:6). Exakt hur denna tro är beskaffad kan vi inte veta (vem förutom Gud kan se in i barnets hjärta och veta hur deras tro är beskaffad?), men när Skriften lär att barnen kan tro, att de behöver tro, och till och med kan uppvisa trons frukt, måste också vi bekänna det, hur mycket det än strider mot förnuftet. Gud vet bättre än oss, och om vi verkligen vill vara lyssnande lärjungar så skall vi inte sätta vårt förnuft över Guds ord. 

Den tro som barnen kan ha uppstår inte genom att barnet utvecklar ett förnuft och sedan på förnuftets väg hörsammar ordet, anammar det och fäster sig vid det. Barnets tro skapas genom det dop som Anden verkar genom då Han förenar oss med Kristus och föder oss på nytt.

I en messiansk profetia om evangeliets tid framställs hur spädbarnen uttrycker trons frukter, att de prisar Gud:

• ”Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig." (Matt. 21:16).

Exakt hur barnens tro är, vet vi inte. Men vi vet att Guds Ande verkar genom dopet, på samma sätt som han verkar genom Ordet. De har kanske inte en uttalad trosbekännelse, men deras hjärtan blir pånyttfödda och de förenas med Kristus, genom dopet. 

Tro först och sedan dop?

En del hänvisar till dessa ord och menar att det framställer i vilken ordning tro och dop skall komma: "Den som tror och blir döpt skall bli frälst," (Mark 16:16). Detta säger Jesus efter sin uppståndelse och i samband med missionsbefallningen. Men i praktiken finns det ingen bestämd ordningsföljd mellan tron och dopet, som man ibland försöker utläsa genom vissa översättningar. En korrekt översättning torde vara "Den troende och döpte ska bli frälst". Dessutom säger Jesus i samband med missionsbefallningen precis omvänd ordning. "Döp dem... lär dem..." (Matt 28:19-20). 

Skildringarna i NT beskriver missionstider. Givetvis kom vuxna föräldrar till tro före spädbarn. Och det var dessa som förde barnen till dopet. Det är inte märkligt att det inte beskrivs en massa barndop i evangelierna eftersom föräldrarna kom till tro först. Och vuxna måste ju först undervisas till förnuftet om Guds rike, innan de döps. Dessutom finns det ingen anledning att särskilt beskriva barnen, eftersom de tillhörde hushållen och NT:s texter skildrar främst möten med vuxna. Det är inte konstigt att det finns flera beskrivningar där en vuxen först instrueras i tron, och sedan döps. Det är inte heller konstigt att - för att ta ett exempel - fångvaktaren i Filippi, som först instruerades i tron, sedan lät hela sin familj döpas omgående (Apg 16).

Som tidigare nämnts är det också talande att det inte finns någon intensiv kontrovers kring barndopet under de första århundradena, trots att man vet att barn döptes utifrån citat från kyrkofäderna. Hade det varit en stor fråga hade det funnits dokument om en sådan diskussion. Som tidigare nämnts är det också talande att det inte finns minsta tecken på att den nytestamentliga församlingen bestod av gruppen "döpta" och "odöpta", eller att man inte någonstans diskuterar ämnet "age of accountability", eller ålder då man bör döpas. 

Neddoppning eller begjutning?

Nya testamentet beskriver ett antal dop, men ingenstans framträder själva dopsättet som en särskilt befallning. De texter som handlar om dopet lägger ingen särskild betoning på dopsättet. Det framgår inte ens klart hur det gick till. Vad vi känner till om dopet är dess verkan och nytta, att det skall ske i vatten, och i den treenige Gudens namn (Matt 28:19).

Eftersom ingen befallning om själva dopsättet föreligger måste vi räkna med att flera olika dopsätt är giltiga och riktiga så länge vi tar till vara på dopets innebörd, döper i vatten och i den treenige Gudens namn, det må vara begjutning, bestänkning, neddoppande, nedsänkande, hällande osv.

Skall man vara så noga med själva dopsättet undrar jag varför man inte lika gärna kan dra slutsatsen av Skriftens vittnesbörd att vi måste bli döpta i jordanfloden eller någon annan plats som omnämns. Om jag ställer den frågan till någon så får jag säkerligen svaret "Skriften befaller det inte!". Hur kommer det sig då att man inte vill vara konsekvent här och på samma sätt erkänna att Skriften inte befaller något ifråga om själva dopsättet?

Det är inget fel i att hålla fast vid en sed eller en tradition, om man vill det, men det blir fel och rentav ogudaktigt och skadligt, när man försöker göra något till ett bud eller en befallning som i Guds Ord inte framställs som bud eller befallning. Den som hävdar att dopet inte är riktigt om dopsättet inte är exakt detsamma som i Nya Testamentet (hur det nu gick till) kan ju lika gärna fråga sig om hans eller hennes bön inte är riktigt om han eller hon inte står eller knäfaller på exakt samma sätt som man gjorde på nytestamentlig tid när man bad.

Man har ibland hänvisat till att dopet förknippas med att begravas med Kristus. Man tycks då föreställa sig hur vi i Skandinavien sänker ned en död kropp i graven. Men tänk på att Jesus själv inte sänktes ned någonstans. Han lades in i en klippgrav i väggen. Try to imitate that with water!

Vi kan inte ens med säkerhet slå fast hur det nytestamentliga dopsättet var. Kanske gick det till på det sätt som det framställs i en del kyrkokonst och i filmer, att man steg ned i vatten, föll på knä, och fick vatten utgjutet över huvudet. Jag citerar ur två skrifter:

"När det gäller vattnets applicering, kan detta ske genom neddoppande, begjutande eller bestänkande, därför att det grekiska baptizein betecknar inte blott neddoppande utan varje sätt att tvaga (jfr Luk. 11:18 där baptizein betyder tvätta). Niptesthai och baptizesthai används överlag i Skriften som synonymer, vilket framgår av Mark. 7:3. Med anledning av Mark. 7:4 och Luk. 11 :38 fäller Cremer med rätta omdömet, att baptizein på den tiden varit den tekniska termen för dylika levitiska tvagningar. För övrigt betyder dopets yttre form inte bara att dö och bli begraven (Rom. 6:4) utan också avtvagande av synden (Apg. 22:16), Den Helige Andes utgjutande (Tit. 3:5-6) och att bli bestänkt med Kristi blod (Hebr. 10:22, jfr 2 Mos. 24:8, Hebr. 9:19, I Kor. 10:2)." (Pieper-Mueller Kristen dogmatik) 

"De som säger att ordet döpa, på grekiska baptizein, alltid betyder doppa har fel. Tvätta heter på grekiska "niptesthai" och det ordet används ofta som synonym till "baptizein." (Mark. 7:3, 4, Luk. 11:38).  

Låt oss läsa Apg. 16:32, 33. Här läser vi om Paulus och Silas vistelse i fängelset i Filippi och deras möte med fångvaktaren: de "predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. Redan vid denna tid på natten tog fångvaktaren dem med sig och tvättade deras sår. Och han  och de som hörde till hans familj döptes genast."  

Det är orimligt att tänka sig att fångvaktaren hade tillgång till vatten för neddoppande i anslutning till fängelset eller i bostaden. Det rimliga är att de begjöts eller bestänktes med vatten. Somliga nämner att det står att Kristus kom upp ur vattnet när Han döptes, men det beskriver ju bara hur Han lämnade själva Jordan, inte dopsättet.  

Men även om alla dop i Nya testamentet hade skett genom nedsänkning eller neddoppande, så har vi ingen rätt att göra det till en befallning, eftersom Bibeln aldrig på något ställe befaller hur dopet skall, eller måste gå till. Om Kristus inte föreskriver ett särskilt sätt, så har vi ingen rätt att göra det. Därför måste vi, om vi vill vara bibliska, erkänna alla dop som skett i Faderns Sonens och den helige Andes namn som rätta dop, vare sig det sker genom neddoppande eller genom begjutning."
(från STÄMMER BARNDOPET MED BIBELN? Bibelstudium av Stefan Sjöqvist).

Sammanfattning

De med baptistisk dopsyn, som förespråkar vuxendop och tar avstånd från barndop

• Tar inte hänsyn till hur stort syndafördärvet är hos människan enligt Bibeln, utan tror att vi har en förmåga att samverka vid omvändelsen
• Tar inte hänsyn till att inga inskränkningar görs vad gäller vilka som döptes eller fick döpas i NT, ifråga om ålder
• Tar inte hänsyn till att NT inte beskriver grupper av odöpta och döpta inom församlingarna
• Tar inte hänsyn till att vad Bibeln lär om dopets verkan, dvs att det föder på nytt, frälser, förenar oss med Kristus, skänker den helige Ande
• Tar inte hänsyn till att förnuftet inte framställs som ett positivt redskap för att tron skall uppstå i människan, utan snarare som ett hinder
• Tar inte hänsyn till det nya förbundets karaktär, där det inte finns något annat att berömma sig av än Guds godhet, och att dopet är en del av detta. Det är ett nådemedel, ett medel varigenom Gud överräcker nåden i Kristus, på samma sätt som han gör genom Ordets predikan
• Förespråkar dopsättet på ett sätt som inte har bibelstöd
• Ivrar för sättet man döper på (i yttre förfaringssätt), utan att förstå dopets innebörd. 
• Tolkar dopet som lydnadshandling, symbol, troshandling, efterföljelse, bekännelse osv, fast Bibeln framställer det som något mycket större, trösterikare och ljuvligare, nämligen som ett medel till pånyttfödelse, förening med Kristus, gemenskap med Gud, frälsning och helgelse. 

/Shadow

Dagen

Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 1

Tidningsartikeln
Pingstpastorn Sigvard Svärd skriver om en förändring han sett inom pingströrelsen vad gäller dopsynen (Dagen, 28/9). Han reagerar mot att man i många församlingar inte längre håller så strikt på en dopsyn där man betonar fullständig nedsänkning i vatten och personlig tro/beslut. Man har numer börjat vara mer öppen för flera olika sätt att se på dopet, och godkänner barndop medelst begjutning. Pastor Svärd anser inte att sådana dop är bibliska. Tråkigt, tycker jag, för man kan på goda bibliska grunder avvisa den baptistiska dopsynen, och erkänna barndop. Jag kommer att visa detta. 


Innan jag tar upp olika bibelställen i detta ämne vill jag ta upp lite om min bakgrund.


Personligt
Jag är själv uppväxt inom pingströrelsen, och med den dopsyn som Sigvard Svärd beskriver. Jag döptes alltså aldrig som spädbarn, eftersom mina föräldrar inte ansåg att det var ett rätt dop. Jag tror alltså att Svärd gör en korrekt notering när han uttrycker att det börjat bli en förändring inom pingströrelsen vad gäller dopsyn. 


För mig gick dopet till så, att jag vid 11-års ålder hörde att det står i Bibeln "Den som tror och blir döpt skall bli frälst" (Mark 16:16). Jag fick då viss nöd över att jag inte var döpt. Jag tyckte då att något fattades mig. Jag samtalade med en jämnårig klasskamrat om detta, och det visade sig att han tänkte på samma sak. Han var också med i Pingstkyrkan. Vi tog upp det med våra föräldrar, vilket ledde till att de tog upp saken med kyrkans pastorer eller "äldstebröder". 


Vi hade en sammankomst i kyrkan, jag tror dagen innan dopet, eller några timmar innan dopet, där pastorn inför en grupp människor ställde frågor till mig och min vän varför vi vill döpas. Jag svarade att jag läst i Bibeln om att "Den som tror och blir döpt skall bli frälst". 


Vid dopet, som sammanföll med huvudgudstjänsten, var jag och min vän klädda i vita dopkläder. Vi steg ned i "dopgraven", som var som en liten bassäng framme vid lokalens scen/podium, tillsammans med pastorn. Man sjöng en sång. Pastorn höll fram en mikrofon och ställde någon fråga. Jag tror han frågade om jag vill döpas. Jag svarade ja. Pastorn nämnde också inför församlingen de motiv jag sagt till dopet. 


Församlingen började sjunga en sång som heter "Jag har beslutat att följa Jesus", jag sänktes helt ned i vattnet, i "Faderns och i Sonens och i den Helige Andes namn". Efteråt klev jag ut dyngblöt genom en sidodörr i anslutning till dopgraven, bytte om, och deltog i resten av gudstjänsten. Om jag minns rätt räknades jag därefter som döpt medlem i församlingen, fick ett medlemskort och kunde också då delta i nattvardsfirandet. Jag fick också en bibel med mitt namn ingraverat på framsidan (tyvärr bibelkommissionens översättning med NT-81 och dess bibelkritiska notapparat)


Att komma bort
Så, jag hade alltså följt föreskrifterna när det gäller dopet, dvs den officiella ståndpunkt som pingströrelsen hade vid den här tidpunkten. Man hade ju den baptistiska dopsynen, med vuxendop. Man underströk att personlig avgörelse och tro var viktig. Detta stillade mitt samvete något, för en tid åtminstone. Jag tänkte att nu hade jag väl ändå uppfyllt kraven. "Den som tror och blir döpt skall bli frälst". Jag hade ju personlig tro på Jesus. Jag bekände honom inför andra ibland, såsom i skolan när ämnet tro kom upp. Jag hade låtit döpa mig, eller som man sa, "döpt mig".


Med tiden kom dock anfäktelserna och ovissheten tillbaka. Redan vid 13 års ålder slutade jag att gå i kyrkan. Jag "kände" mig inte som en kristen. Evangeliets budskap var för grumlat i kyrkan. Där fanns ju stark betoning på personlig avgörelse, helgelse, andedop, tungotal, "att falla" (under bön, vid scenen), att få känna och erfara Gud, att ta ett beslut osv. I min inre värld växte känslan av att jag inte var en sann kristen. Jag utvecklade föreställningen att kristna människor nog är människor som alltid går i kyrkan, som alltid är glada, som är andedöpta, som inte röker, dricker och dansar, som erfarit starka andliga erfarenheter, som är medlem i kören och sjunger, som talar och tänker på ett visst sätt, som är ute och evangeliserar och vittnar. Jag utvecklade alltså ett lagiskt tänkande och hade inte en klar bild av evangelium. Och med en sådan bräcklig grund att stå på, kom jag bort ifrån Gud, trots att jag gjort det som jag trodde krävdes av mig.


Att komma tillbaka
Först efter flera år av världsligt leverne, otro och ångest, fördes jag tillbaka till Gud. Jag var då vuxen. Detta skedde inte genom någon pingstkyrka, någon avgörelse, någon upplevelse eller något annat sådant. Det skedde helt enkelt genom kraften i Guds heliga Ord, evangelium om Kristus och syndernas förlåtelse. Jag öppnade på nytt den bibel jag fått i samband med dopet. När jag läste slogs jag av samvetets visshet om att "är detta sant, då är jag förlorad, och på väg till helvetet!". Men jag läste lite till och stötte då på många ord av Jesus där han säger "Den som tror på mig..." Jag upplevde att trots all min synd och skuld, trots all min ovärdighet och syndighet, trots mitt förlorade tillstånd, så fanns en oerhörd, underbar och omedelbar utväg från allt detta genom Jesus Kristus. Jag läste orden  "Den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta." (Joh 6:35), "Den som tror på mig skall leva om han än dör" (Joh 11:25). "Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet." (Joh 5:24). Jag var uppriktig i min syndamedvetenhet och i min syndabekännelse. För mig fanns det inget hopp om inte allting beror på Guds nåd.


Och det var också detta klara underbara budskap jag fann i Bibeln. Jag kom till tro. Jag började be igen. Jag gick runt i olika kyrkor. Först när jag läste en bok som heter Stora Galaterbrevskommentaren av Martin Luther (länk till blogginlägg om boken) fann jag att den fria nåden som presenteras i Bibeln framställdes klart och tydligt. Den boken var oerhört klargörande för mig. Plötsligt föll alla bitar på plats. Människan kan på inget sätt bidra till sin frälsning, inte ens genom att "öppna sitt hjärta", "ta ett beslut", "avgöra sig för Gud". Frälsningen är en gåva från Gud, av nåd, och det är den helige Ande som för oss till Gud. Det är också Guds nåd som bevarar oss i tron, och det sker genom de medel som Gud använder sig av för att uppväcka, stärka och vidmakthålla tron i våra hjärtan, nämligen Ordet, dopet och nattvarden.


Lagiskt eller evangeliskt dop
Men så hade jag inte lärt mig i pingströrelsen. Dopet framställdes inte som ett nådemedel där. Dopet är snarare ett slags människans verk. Det framställdes som efterföljelse, ett tecken på tro, en människans gärning, en lydnadshandling, en trons gärning. Det är verkligen skrämmande och märkligt att människor lyckats framställa dopet, som är ett medel som används i det nya förbundet, såsom ett lagiskt medel som påminner mer om det gamla förbundet. Så oerhört bakvänt det blir. I det nya förbundet är det ju Gud som gör allting. Guds nåd är större än människan, och människan är själv inte kapabel att medverka, inte ens till 1 % eller 0,1 % till sin frälsning. Den som tror att dopet är en människans gärning ser nästan på dopet så som de villfarande i Galatien såg på omskärelsen, i Galaterbrevet. De sa ju att Jesus verkligen är frälsaren, men att människan ändå måste hålla lagen på vissa punkter, och således måste omskäras. Paulus gick skarpt emot dem, eftersom de höll på att komma helt bort ifrån nåden. De hade ju förlorat synen på vad nådens förbund genom Kristus verkligen innebär. Denna dopsyn, hör ihop med en obiblisk syn på människan. Man inser inte till fullo hur djupt syndafördärvet är i människan, och hur förlorade vi är i oss själva.


För en uppriktig syndare, som verkligen känner sin ovärdighet inför Gud, och känner sina brister, räcker det inte med ett halvt evangelium. Det räcker inte med att Gud har gjort 99 %, och vi måste dra det där sista strået till stacken. Gud vare tack, det är inte heller så frälsningen framställs i Bibeln.


Fler personer från min familj ändrade uppfattning om dopet efter bibelstudier i ämnet. Även flera vänner och bekanta från pingströrelsen har ändrat uppfattning, från baptistisk dopsyn till biblisk dopsyn. Det tog lång tid för många av oss, eftersom man ju var så intutad vissa läror från pingst, som förvisso rimmade med det man trodde i övrigt, men som inte överensstämmer helt med Bibeln. Den bibliska dopsynen förutsatte också grundlig kännedom om rättfärdiggörelsen, och om en rätt åtskillnad mellan lag och evangelium. 


Med tiden har jag stött på en del som har en biblisk dopsyn, och är döpta som barn, men som uttrycker en slags avund. De säger "Du kommer i alla fall ihåg ditt dop! Det måste vara underbart och tryggt!" Jag måste förklara för dessa att mitt dop från 11-års åldern inte har utgjort en trygghet för mig. När jag fick den bibliska dopsynen så kom också anfäktelser kring frågan om jag verkligen blev riktigt döpt inför Gud, när jag döptes utifrån en felaktig syn på dopet (såsom lydnadshandling istället för nådemedel). Jag skulle önska att jag hellre blivit döpt som barn. Då kanske jag hade sluppit de anfäktelserna. Nu vet jag dock att mitt dop var bibliskt, trots att dopsynen var fel. 


I del två kommer jag inte att skriva personligt utan göra många bibelhänvisningar som visar att den baptistiska dopuppfattningen inte är biblisk, och som visar bibliska stöd för barndopet.


Klicka här för att läsa del två.


/Shadow


Dagen