Visar inlägg med etikett Bibelkritik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bibelkritik. Visa alla inlägg

fredag 13 december 2013

Faith and Science (min första animationsvideo)



Jag har varit sjuk, och sedan ramlade jag på en osandad isfläck på vägen till affären och bröt handleden. Därför har jag inte skrivit så mycket på bloggen den närmsta tiden. Men däremot har jag klickat en massa, för det är enklare med gipsad handled. Jag klippte ihop en animationsvideo, baserad på en rad inlägg/kommentarer jag skrivit på youtube rätt nyligen.

Videon heter Faith and Science (Tro och Vetenskap). Det är en engelskspråkig video där jag försöker problematisera spänningsförhållandet mellan kristen tro och sekulär vetenskap vad gäller tron på Bibelns underverk, skapelseberättelsen m m. Idén kom bl a av att jag ser hur svårt det är för sekulariserade, ateister, agnostiker m fl att hantera det här med att det finns människor som tror på Bibelns innehåll. Det här är del 1. Jag arbetar på fortsättningen. Jag vet inte hur många delar det blir. Kanske 3 stycken.

Jag gjorde videon med hjälp av animeringsprogrammet PowToon, som är väldigt användarvänligt och lätt att lära sig. Musiken är gjord av en kille som heter Anders Persson och som kallar sig för Boray. Jag hade först kontakt med honom på diskussionsforumet på den kristna sajten 7ehimlen/SolidLove. Anders har gjort all musik själv med hjälp av dator och instrument. En mycket begåvad musiker. Sida på youtube: http://www.youtube.com/user/BorayMusic  Hemsida: http://www.boray.se/  Min hustru Petra har varit ett viktigt och bra bollplank vid skapandet av videon. Ett tack riktar jag också till Gud.

/Göran

torsdag 5 december 2013

Bibelns budskap i sammanfattning


Sidan 52 av Papyrus 66 (P66), handskrift av Nya Testamentet från
ca år 200 e kr som innehåller Johannesevangeliet.
Bibeln innehåller inte endast ord från människor, som vissa otroende och sekulariserade människor tror. Att tro att Bibeln bara innehåller ord av människor är som nästan samma sak som att säga om Jesus "Är det inte snickarens son?" (Matt 13:55), "Är han inte Josefs son?" (Joh 6:42). Man ser då bara till skalet och skenet, och inte verkligheten och sanningen. För Bibeln skrevs av människor men är Guds ord, och Jesus växte upp hos en snickare, men är Guds Son - Gud som kom till jorden, antåg vår natur och föddes av en jungfru.

Bibeln är alltså inte bara en bok skriven av människor, utan Guds eget ord. Bibeln är ett bibliotek bestående av 66 böcker skrivna under en period av omkring 1500 år, av 40 olika författare som kom från olika klasser och hade olika professioner. Den är skriven på 3 olika språk. Alla författare drevs av Guds Ande, så det är Guds eget ord. Alla författare lämnar oss samma budskap om vi ser till boksamlingens helhet. De pekar alla mot Guds Sons frälsningsverk, Guds Sons lidande, död och uppståndelse, att Gud älskar oss så mycket att han sände sin enfödde Son för att frälsa våra själar från evig förtappelse. Skrifterna meddelar oss att Gud var i Kristus och försonade hela världen med sig själv, som Paulus skriver (2 Kor 5:19).

I mer detalj berättar boksamlingen om Skaparen och skapelsen, om syndafallet och löftet om frälsning, om de gufruktiga i forna tider, och om de ogudaktiga, hur endast några få höll sig till löftet om frälsning och hur många följde sin syndiga natur, precis som det är i våra dagar. Vidare berättar Skriften hur ondskan växte på jorden, till dess hela jorden var uppfylld av våld, tyranni och ytlighet. Människor levde för det som fanns för ögonen, de gifte sig och blev bortgifta, åt och drack, utövade våld och stod emot Guds Andes vittnesbörd. Ondskan växte tills dess endat en man och hans familj fruktade och älskade Gud. Gud varnade människorna under 120 år för vad som skulle ske med dem om de inte omvände sig. Ändå lyssnade de inte utan drabbades av Guds rättfärdiga straff, och en syndaflod förstörde dem alla och allt skapat, förutom Noa och hans familj.

Vidare förmedlar skrifterna att Gud upprepade löftet om frälsning genom Messias, och hur detta löfte förmedlades från generation till generation, till Abraham, Isak och Jakob. Från dessa fäder kom sedan ett folk som Gud utvalde och välsignade. Han lovade att genom deras avkomma skulle Messias komma. Han befriade dem från deras slaveri i Egypten och förde dem genom öknen. Under 40 år vandrade de i öknen eftersom de var motsträviga och inte trodde. De prövades och fick hjälp av Gud. De klagade och knotade, men mättades med vatten ur klippan och manna och fåglar från himlen. De blev utan mat men led aldrig någon nöd, för Gud var med dem hela tiden trots att de hade svårt att tro och genom sin otro syndade svårt. Gud gav dem vidare Lagen på Sinai berg, och särskilda bud och förordningar som avsåg deras gudstjänst och liv. Han gav dem många bud som rörde deras yttre renhet och helgelse, avseende mat, högtider, strafflagar vid överträdelser, regler för levernet, gudstjänsten osv. Dessa förordningar hörde samman med det förbund som de ingick med Gud då de blev hans särskilt utvalda folk.

De gavs land, prästerskap och tempel. Deras leverne skulle avspegla Guds rike, deras tempel skulle avspegla försoningen genom Messias. Deras förbund innehåll regler och bud kring fysisk mat, fysisk krigsföring, ett fysiskt land, ett fysiskt tempel, fysisk offertjänst, fysisk bestraffning mot falska profeter och syndare osv.. Förbundet skiljer sig avsevärt från det nya förbundet som har andliga motsvarigheter och som får sin uppfyllelse i Jesus försoningsverk för mänskligheten.

Skrifterna ger vidare vittnesbörd om hur olydigt och motsträvigt folket var,  hur ofta de avföll till otro och avgudadyrkan. Ja redan efter att de förts ut ur Egypten var de motsträviga, och detta fortsätter under profeternas tid och ända tills Messias ankomst. Deras strävan hade vid den tiden tagit sig nya uttryck. De ville vara trogna Gud och inte ha avgudar, men eftersom de inte hade tron på Gud och kärlek till honom i sina hjärtan glömde de Messias och kände inte igen honom när trädde fram och predikade förlåtelsens budskap för dem, förlåtelsen genom Messias. I sin strävan att inte ha avgudar blev de avgudadyrkare eftersom de lyssnade till utläggningar av Skriften istället för Skriften. De hade satt sina fäder och skriftutläggare över Guds ord. De strävade efter att upprätta sin egen rättfärdighet och underordnade sig inte den rättfärdighet som kommer från Gud.

Därför utlämnade de Messias till hedningarna för att de skulle straffa honom till döden, för vid denna tid hade rätten att ge dödsstraff tagits ifrån dem och landet var ockuperat av det romerska imperiet. I sin fanatism såg de till att Messias dog, och genom detta uppfylldes de heliga Skrifterna om Messias, som hade förutsett att detta skulle ske och att Gud genom detta skulle välsigna hedningarna, dvs alla folkslag. De skulle tillsammans med det utvalda folket bli del av Guds folk och få evigt liv. På detta sätt skulle det sanna Israel utgå ur det jordiska Israel, och både judar och hedningar bli del av Israel under den tid Gud insamlar sina barn från hela världen.

Genom fiendeskapen mot Messias, hans utlämnade och död, vände Gud allt till världens frälsning. Det folk som Gud utvalt strävade av egen kraft att bli rättfärdiga, och deras synd mot Gud visar hur syndiga alla människor är på jorden som strävar av egen kraft att bli rättfärdiga inför Gud. När han led och dog syntes han vara besegrad också av de onda andemakterna som avskydde och fruktade honom, men genom att han dog förläts alla synder på jorden och Satan och andemakterna förlorade sin makt över själarna. Guds Son blev ingen martyr. Han valde att ge sitt liv på detta sätt. Han hade makt att förhindra det, men han hade också makt att ge sitt liv och ta det tillbaka. När detta skedde straffades alla synder, och förläts alla synder. Den avfallne lögnaren och åklagaren Satan, som likt en ondskefull åklagare alltid kunnat hänvisa till människans synd och att Guds lag måste uppfyllas, förlorade all makt och rätt att anklaga. För genom att synden är försonad är Satans hänvisning till Guds lag helt kraftlös. Den som tror sätter sitt hopp till Gud, som försonat hela världen med sig själv. Satan lurades i sin egen ondska, ty hatet hindrade honom att se Guds vishet och kärlek som framträdde i full kraft genom Jesus. Det är Gud som styr och råder över allt. Guds Son bar Guds vrede över synden på korset, för vår skull. Han blev en förbannelse för vår skull. Han dog som en syndare fast han var utan synd. Han gav oss barnaskapet hos Gud och rätten att likt söner ärva Guds rike, för vår synd är hans, och hans rättfärdighet är vår. Vem kan nu anklaga Guds utvalda som tror på Messias, Frälsaren, Guds Lamm som borttar världen synd? Att inte tro är att underskatta och underkänna Guds frälsningsverk, Guds största gärning i historien. Det är att underskatta Guds Sons liv och blod, som är vår tröst, vårt hopp.

Sedan Guds Son försonat hela världen med Gud uppstod han på den tredje dagen och satte sig på Guds högra sida i höjden, dvs han återgick till Guds tron, till allsmakten och härligheten, och han är likt Fadern allstädes närvarande och allvetande. Denne Guds Son, Jesus Kristus, utvalde särskilda sändebud eller apostlar som skulle fortsätta att förkunna Guds rike och nedteckna Guds ord, så att Guds folk skulle ha skrifter som tillsammans med det gamla förbundets skrifter är Guds folk rättesnöre och undervisning, ingivet av Guds Ande.

Därför är Bibeln en boksamling som berättar om Guds kärlek och frälsning som avser dig och mig, ja alla människor: För när Jesus sa "Gå ut och predika evangelium för hela skapelsen" då menade han att evangelium omfattar och är ämnat åt hela skapelsen, dvs dig, mig och alla människor. De har rätt att höra evangelium eftersom Guds Son har lidit och dött för oss och dem. Gud förklarar den rättfärdig som tror på vad Gud har gjort, och vars hjärtan genom tron klamrar sig fast vid det mot alla anklagelser. Nu när frälsningsverket är färdig är alla anklagelser falska, ja lögn och påhitt, hur sanna de än tycks vara för samvetet. De största av synder är redan försonade.

Bibeln lär klart och tydligt på hundratals ställen att Bibeln är Guds ord och inte människors ord. Så alla som säger att Bibeln bara innehåller ord av människor ljuger och talar i otro. De heliga Skrifterna som är samlade i Bibeln vittnar om Jesus, från första Mosebok till Uppenbarelseboken. Bibeln är boken om Guds väldiga gärningar, boken om Guds Son, Jesus. Bibeln skall inte behandlas som andra böcker. Den Gud som Bibeln talar om är Undrens Gud, allsmäktig, helig, kärleksfull, nådig. Bibeln är Guds bok.

Ingen annan bok har blivit så angripen och attackerad på otaliga sätt. Så är det också med Guds Son. Inget annat budskap har förvrängts så mycket. Det står det också i Jesajas bok i slutet av det 52:a kapitlet och i början av det 53:e kapitlet. Om du själv ogillar Bibeln så hör det förmodligen ihop med att Lögnens fader har ljugit för dig genom människor och genom din egen syndiga natur. För om du läste och trodde på det som står i Bibeln skulle du jubla och förkunna för alla människor att Gud är god. Skriften står i övrigt för sig själv: Gud behöver inte svara för dem som förvrider och förvänder Guds ord, lika lite nu som förr. Det var inte Guds fel att det fanns fariseer på Jesu tid, och det är inte Guds fel att det under hela den kristna kyrkans tid har funntis falska kristna och människor som på olika sätt missbrukar Guds namn. Att det t.ex. har funnits människor som bränner oskyldiga människor på bål, blir härskare i makt och rikedom, strider i korståg, bedriver otukt med barn och lär ut alla möjliga lögner i Guds namn, är frukter av Satans verk, för det är tydligt i strid mot Guds Andes vittnesbörd i de heliga skrifterna. Satan har outtröttligen angripen Skriften och den kristna kyrkan för genom Skriften och kyrkan förkunnas hans nederlag. Således hatar han Skriften och kyrkan över allt annat på jorden och angriper dem på alla sätt som finns - utifrån genom förföljelser och inifrån genom falska läror och ogudaktighet.

Men detta är ett tecken som ingen kan motsäga: Ingen annanstans, i ingen annan religion eller trosbekännelse, får du klart framställt dessa 3 tecken som gör Skriftens budskap helt unikt gentemot alla andra religioner och livsåskådningar:

1. Att Gud är 100 % HELIG och RÄTTFÄRDIG i sina domar, så att att han utifrån lagen dömer syndare och inte överser någon synd, inte heller synder i människans hjärtan. Gud dömer syndare för deras synd och låter ingen syndare komma undan, dvs inte någon människa alls, för vi är alla syndare. Detta finner du inte i någon annan religion, inte i hedendom, polyteistiska religioner, judendom eller islam. Deras Gud eller gudar framställs som överseende vissa syndare. Som om Gud skulle ge evigt liv åt människor utan att någon försoning har skett.

2. Att Gud är 100 % KÄRLEK, NÅD och FÖRLÅTELSE och fritt och helt gratis förlåter synder hos de största av syndare på grund av det återlösningsverk som Gud själv har åstadkommit genom sin Son, genom hans ställföreträdande lidande död och uppståndelse. Ja, han förlåter stora berg av synder som om  de aldrig hade funnits, även hos dem som är Guds och kyrkans största motståndare, som t.ex. Paulus. Frälsningen är inte ett skeende i dig. Det är inte först och främst en förvandlingsprocess. Frälsningen är redan färdig, på Golgata kors och i den tomma graven. Den är ett verk av Guds Son, och beror inte till någon del på oss. Detta finner du inte i någon annan religion, inte i hedendom, polyteistiska religioner, judendom eller islam. De lär alla att människan måste göra någonting, eller göra allting, trots att människan är en skapad varelse och syndig. De lär något som inte är möjligt, för ingen skapad varelse kan åstadkomma att synden tas bort eller att det finns anledning för Gud att förlåta.

3. Att syndare som tror detta kan ha 100 % FRÄLSNINGSVISSHET, och inte behöver leva i osäkerhet rörande sin framtida boning efter döden eller vid Jesu återkomst. De kan veta hur det skall gå på domedagen, för frälsningen är helt färdig. Jesus glömde inte någon synd när han tog den på sig och försonade den på korset. Frälsningen åstadkoms vid en utvald historisk tidpunkt, då profetiorna om Messias blev uppfyllda. Frälsningen beror till 100 % på Guds Son, och därför kan var och en som tror på detta ha 100 % frälsningsvisshet. Detta finner du inte i någon annan religion, inte i hedendom, polyteistiska religioner, judendom eller islam. De förmedlar alla ovisshet kring frälsningen och hur det skall gå på domedagen. Ingen av dem kan säga till dig det löftet "Om du dör inatt kommer du till himlen", men en kristen kan lova med absolut säkerhet "Om du dör inatt i tron på Guds Son som har försonat dig med Fadern så har du evigt liv och kommer inte under någon dom". En kristen har en sådan visshet angående domedagen att han eller hon likt de nytestamentliga kristna kan ropa och vädja "Marana Ta!" (det betyder "Vår Herre, kom!"). Guds Sons återkomst är en glädjedag. Domen har redan fallit. Guds Sons blod ropar för oss inför Gud, och gör oss helt fria, och därför ropar vi efter honom. Bruden längtar efter sin brudgum. Den kristna församlingen väntar på att bli förhärligad, och lik sin Frälsare. Men i alla andra religioner och livsåskådningar så söker människan själv komma in i ett rätt förhållande med sin skapare, genom gärningar, helgelse, lydnad, offer, ritualer, regler, uppoffringar, fastor, bud. Därför måste de alla vara osäkra. För så snart Frälsningen till någon del beror på människan upppstår osäkerhet. Ingen ärlig självrannsakande själ kan bestå provet när frälsningen beror på oss. Muhammed, Islams grundare, som enligt dem var nära perfektion i sin fromhet och gudsfruktan sade om domedagen att han inte vet hur det skall gå med hans själ. Och varje själ som inte sätter sitt hopp uteslutande till Guds ord och löfte, så finns osäkerheten och ovissheten om hur det skall gå på domedagen. Det som synes bara vara en liten spricka av osäkerhet mellan människan och Gud, blir vid närmare betraktande en stor och omöjlig avgrund, ett brinnande helvete mellan jord och himmel, och dörren till paradiset synes lika fjärran som månens sakta roterande omkring jorden. Dörren bara står där och säger att den finns, men kan inte nås av dig.

Läs de heliga Skrifterna. Läs din Bibel. I dem finner du Guds Son och hans försoningsverk. Skrifterna pekar alla mot honom och han finns överallt i dem, från första till sista sidan. Han finns avbilder i patriarkerna och fädernas liv. Han finns i templet och offren, i  löftena och profetiorna, i uppfyllelsen och förkunnelsen. De heliga skrifterna som är samlade i Bibeln innehåller liv, och ger liv,  eftersom Kristus finns i dem. Må det livet pulsera genom dig och det eviga livet som är utlovat i dem bli ditt.

/Göran

Dagen, Dagen, Dagen

söndag 24 november 2013

Det föraktade Ordet


"Se, min tjänare skall handla vist. 
Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög.
Liksom många häpnade över dig, så skall hans
framträdande förvrängas mer än andra mäns
och hans gestalt mer än andra människors.
Han skall bestänka många folk.
Inför honom kommer kungar att förstummas,
ty de får se sådant som aldrig har berättats för dem
och lära känna vad de aldrig har hört.

Vem trodde vår predikan, för vem var HERRENS arm uppenbarad?
Som en späd planta sköt han upp inför honom,
som ett rotskott ur torr jord. Han hade varken skönhet eller majestät.
När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande.
Han var föraktad och övergiven av människor,
en smärtornas man och förtrogen med lidande,
lik en som man skyler ansiktet för,
så föraktad att vi räknade honom för intet.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt,
slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.
Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg,
men all vår skuld lade HERREN på honom." (Jes 52:13-53:6).

Guds ord har alltid varit föraktat. I vår tid föraktar man Guds ord genom att t.ex. inom sekulariserade kyrkor inte tro att all Guds ords undervisning gäller idag, samt att inom sekulariserade kyrkor och universitet anamma den moderna bibelkritiken som anser att Bibeln innehåller människoord istället för Guds ord. Bibelläsaren skulle då läsa Paulus brev som hans personliga värderingar och åsikter och inte som ordet från en apostel sänd på uppdrag av Guds Son. Som om Gud inte vore kapabel att bevara den viktigaste undervisningen som någonsin funnits, och som om Jesus ljög när han sa "Amen, amen säger jag er: Den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig." (Joh 13:20).

Jesus är Guds evige Son som kom till världen för att frälsa förlorade syndare, dvs hela mänskligheten. Han utförde Guds frälsningsverk enligt Guds egen plan, led och dog för oss alla, uppstod på den tredje dagen och sitter nu på Guds högra sida och manar gott för oss. Han har också sänt sin helige Ande till dem som tror på Honom, lyssnar till Honom och lyder Guds ord. Genom de heliga Skrifterna leder den helige Ande kristenheten in i Guds eviga sanningar. Vid en tidpunkt när människor inte väntar det, dvs när som helst, kommer han tillbaka för att döma levande och döda. Men de som väntar på Honom, de som tror på Honom som sin Frälsare, står inte längre under någon dom, utan har övergått från döden till livet. De är helt och fultl friköpta från allt som heter dom, skuld och helvete. Deras frälsning beror inte på dem själva, utan på Jesu fullkomliga frälsningsverk. De andra måste dömas för sina synder, därför att de förhärdar sig mot Gud och Guds vilja, och håller sig till olika typer av avgudar. De har avsagt sig den "advokat" som för deras talan, genom att inte tro på Honom eller vilja ha honom i sitt liv. Men Gud har redan vittnat om sin existens för dem genom skapelsen, genom samvetet, genom historien och framför allt genom de heliga Skrifterna som vi har i Bibeln.

Men vad säger profeten Jesaja i texten som citeras ovan? Jo, han förutsade att både Jesus och hans budskap skulle komma att föraktas. "Liksom många häpnade över dig, så skall hans framträdande förvrängas mer än andra mäns", "Vem trodde vår predikan, för vem var HERRENS arm uppenbarad?"

När Jesus var på jorden kallade man honom för "Josefs son" (Luk 4:22), och "snickarens son"."Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?" (Matt 13:55). Se hur felaktigt de bedömde situationen i sin syndiga otro. Istället för att lyssna till honom i tro, så fäste de sig vid det yttre. De tänkte: Honom känner vi väl? Honom har vi väl hört talas om? Är han inte släkt med dessa?

På samma sätt föraktas Guds ord. Många tar anstöt över det enkla Guds ord, därför att de snubblar över stötestenen, Frälsarens uppträdande i enkelhet. De tänker "Men det här är väl Paulus ord? Det här är väl ord av människor? Har inte många professorer redan visat att Bibeln inte stämmer? Vet vi inte bättre idag än man gjorde för 2000 år sedan om hur saker och ting ligger till angående Bibelns innehåll?"  Med sådana tankar förleder människan sig själv och föraktar det yttre skalet och fäster sig endast vid det. Så har man gjort i alla tider på olika sätt.
Om Guds ord står det: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig." (Ps 119:105), och "Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud." (2 Pet 1:19-21).

Men den syndiga människan är förvrängd och oandlig till sin natur. Så länge hon står emot Guds uppenbarelse i Ordet är hon som blind och döv. Det är därför Jesus säger "Hör du som har öron att höra med!" (Mark 4:9). "Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna." (Upp 2:7). Det står också: "Därför säger den helige Ande: I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan, som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen. Där frestade de mig och satte mig på prov, fastän de såg mina gärningar under fyrtio år." (Heb 3:7-8). Även hos en troende människa kan det finnas svag tro och en stor tröghet i att hålla sig flitigt till Guds ord. 

Om du fick en plötslig övernaturlig uppenbarelse av Gud, och hörde en röst från himlen som sa "Gå till den och den lägenheten i staden och sätt dig där varje dag och lyssna, för jag skall där låta en helig ängel från himlen upppenbara sig för dig och undervisa dig i Guds visdom och vägen till frälsning och allt som hör till sanningen. Varje dag vid lunchtid skall en ängel ställa sig där och undervisa dig 15 minuter, och det skall ske under två månaders tid", då skulle du förmodligen med stor flit och iver gå dit och lyssna, inte bara för att det var en befallning utan också därför att du visste vem som gav den.

Varför handlar vi inte så när det gäller Bibeln? När det gäller Bibeln blir vi slöa och tröga, ovilliga, eller rentav föraktande och förnekande i vår inställning till det skrivna Guds ord. I de heliga Skrifterna har vi den levande Gudens ord som talar till oss. Apostlarnas och profeternas ord är Guds eget ord. Den som leds av det som står i Bibeln leds av den helige Ande som undervisar där, och kommer att stärkas i tron och allt tydligare se Guds rike, Guds vilja och Guds frälsning. Men istället förhåller sig människan ofta till Bibeln som om det vore vilken bok som helst och inte till någon nytta. Detta trots att samvetet vittnar om att vi är syndare, att det finns en Gud som skall döma världen och att det som står i Bibeln är sant. Låt oss inte vara som de som sa till sig själva "Är det inte snickarens son?" Och varför skulle vi tro att en människas åsikt om Bibeln är mer sann än Jesu ord? Är inte det en slags avgud i hjärtat?

Bibelns Gud är en god och kärleksfull Gud, heltigenom helig, vis, allsmäktig, kärleksfull, nådig och förlåtande. Han har har redan försonat hela världen med sig själv genom Jesus, som är Guds Son. Han älskar oss som sina egna barn trots våra många synder och trots att han i sig själv är helig och inte tål synden. Han handskas med oss som om det inte fanns någon synd i oss, därför att Jesus redan har tagit all synd på sig själv och försonat oss med Gud.

Fäst alltså din blick på den korsfäste och uppståndne Frälsaren. Se Guds kärlek i Honom och lär känna Gud. Läs din Bibel. Stå emot de mänskliga och demoniska inbillningarna att Gud skulle ljuga för oss i sitt Ord, eller att Gud inte skulle finnas och inte ha uppenbarat allt som vi behöver till vår frälsning. Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, människor som föraktar Guds ord och inte tar emot det. Men Gud ljuger inte, om så hela mänskligheten hade helt fel om allting. Det står skrivet: "Ja, evigt liv har Gud, som inte kan ljuga, utlovat från evighet." (Tit 1:2). "Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig. Säger han något utan att göra det, talar han något utan att fullborda det?" (4 Mos 23:19). Och Jesus sa: "Om någon hör mina ord och inte håller dem, så dömer inte jag honom. Ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att frälsa världen. Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen." (Joh 12:47-48).

Betrakta Bibeln som Guds sanna ord och som ett botemedel mot synden som ger evigt liv, därför att du finner Frälsaren själv i de heliga Skrifterna. Bibeln är en outtömlig skatt som inget Guds barn borde tröttna på att läsa även om de flesta i den här världen föraktar och förkastar Bibeln utan att ha några goda objektiva skäl att göra det. 

/Göran

fredag 6 september 2013

Missbrukar Guds namn

SSU gjorde tidigare en kyrkovalsfilm som går ut på att "Jesus är sosse". Nu har de gjort en ny kyrkovalsfilm som är emot "rasister, homofober och antifeminister" som i filmen framställs genom karikatyrer av Jimmie Åkesson, Vladimir Putin och Göran Hägglund. 

Ja, jag förstår att de vill ha uppmärksamhet. Men på vems bekostnad?

Juan-Pablo Roa, kommunikationsstrateg på SSU, förklarar syftet med filmen:
"Karikatyrerna i filmen representerar de värderingar som vi inte vill ska få ta plats i Svenska kyrkan. Filmen är lite spetsig och kan säkert röra om. Men man ska komma ihåg att vår målgrupp är 16–24-åringar i första hand och därför ville vi använda humor och tydliga kontraster." (Tidningen Dagen 2013-09-06).
Återigen frågar jag mig, skall en kyrka, som redan skilts från staten, använda sig av politiska organisationer och politiska kyrkoval? Vad har kyrka och politik med varandra att göra? Visst kan man t.ex. ha ett politiskt parti som framför kristen etik i ett demokratiskt samhälle, men skall kyrkan styras av politiska organisationer? 

Jesus är Guds Son och världens Frälsare. Han är så mycket mer än politik och ideologier. Politik och ideologier är för övrigt en av vår tids största fiender mot gudsfruktan och gudsförtröstan eftersom de söker sammanblanda sig i vad som skall läras i kyrkor. Inom liberalteologin vill man sätta vår tids ideologier över vad Gud lär i sitt ord. 

När Jesus sa "Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna.. utan för att fullborda" (Matt 5:17), och själv räknade upp tio Guds bud (Mark 10:19), så gäller det inte endast för Israels folk, utan också för hedningar. Alltså gäller budet "Du skall inte missbruka Herren din Guds namn" också för hednakristna, ja för alla människor. Det är precis det man gör när man försöker trycka in Frälsaren i ett politiskt fack i striden mot andra ideologier. Orsaken är att Jesus inte skall beskrivas vare sig som sosse, moderat till kristdemokrat. 



Jesus är större än politik. Hans rike är inte av denna värld. När Jesus stod, sönderpiskad inför Pontius Pilatus (som verkligen representerade världslig överhet på den tiden) med en törnekrona på sitt huvud, och fick frågan av Pilatus "Är du judarnas konung?" och "Vad har du gjort?" svarade han:
"Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." (Joh 18:33-36).
Av alla olika saker som angriper gudsfruktan och gudsfruktan (och således sann kunskap om vem Jesus är) finns bland annat just ideologier som en av de främsta hoten idag. Utifrån ideologier försöker man, t.ex. inom liberalteologin, göra om Guds ords budskap så att det skall passa den mall man har själv för vad som är rätt och fel. Man gör i princip samma sak som fariseerna gjorde, som satte "de äldstes stadgar" över Guds bud och upphävde det, eller som den Romersk katolska kyrkan sätter sina kyrkotraditioner och egna auktoriteter emot Guds ords undervisning. 

Jesus sa: 
"Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull? Gud har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden. Men ni påstår: Om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig, det ger jag som offergåva, då skall han inte hedra sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull. Ni hycklare, rätt profeterade Jesaja om er: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud." (Matt 15:3-9).
Guds ord är orubbligt. Hur mycket förvirring det än finns i världen, så finns det en sann och verklig Gud som har givit oss sitt ord. Hur viktigt är det inte för just ungdomar i den målgrupp som Juan-Pablo Roa nämner (16-24 år) att få en klar uppfattning om att Jesus inte är en politiker och inte har ett rike av denna världen. 

Därför: Ut med politiken ur kyrkorna! Ut med ideologier ur teologin! Det enda som består till slut, och som skall döma världen, är vad Gud har sagt i sitt Ord (Joh 12:48). Det är ordet om evangelium, om syndernas förlåtelse. För Jesus Kristus har hållt lagen, eftersom vi inte förmår göra det, i vårt ställe. Han har lidit, dött och återuppstått för vår frälsnings skull. Hans rike är syndaförlåtelsens osynliga rike, och det har inget med ideologier att göra. 

Jesus kan man inte pressa in i sådana fack, för det leder bara till att hans namn missbrukas, och det är allvarligt. Om just budet att inte missbruka Herrens namn står det: "ty HERREN skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn." (2 Mos 20:7). Av kärlek till människor och för Guds namns äras skull borde kyrkor inte släppa in ideologier och politik i kyrkan. Det kristna budskapet ger något helt annat än vad denna världen och vad denna världens ideologier kan erbjuda. Evangelium ger frälsningsvisshet inför döden och domen. Det ger frid med Gud hos de största av syndare. Jesus sa: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger." (Joh 14:27) Och lite längre fram: "Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen." (Joh 16:33).

/Shadow

onsdag 5 oktober 2011

Om Bibelns inspiration, ofelbarhet, klarhet och bruk (del 2 av 2)

Här fortsätter artikeln. Klicka här för att läsa del 1

Skriftens klarhet

Bibeln är skriven på mänskligt språk för att vi skall förstå dess undervisning. I sig själv är den klar och tydlig. Guds ord »är mina fötters lykta och ett ljus på min stig (Ps 119:675). »Det är ett ljus som lyser i en dyster vildmark» (2 Petr 1:19). Ja, Bibeln är så klar och tydlig att den gör den enfaldige vis» (Ps 19:8). Till och med barn kan lära sig förstå Skriften. »Du känner från barndomen de Heliga skrifterna som kan ge dig visdom som leder till frälsning», skriver Paulus i 2 Tim 3:15.

Orsaken till att mycket i Bibeln är dunkelt och oklart för oss, beror inte på Bibeln utan på oss. Det är omöjligt för det mänskliga förnuftet att förklara många av de bibliska berättelserna. För den som vill lita på sitt förnuft, är det klart att vinundret i Kana är oacceptabelt, liksom många andra underberättelser. Också många av Bibelns läror är oacceptabla för det mänskliga förnuftet. Vem kan fatta Guds natur (treenigheten), världens skapelse, mysteriet med Kristi person, Kristi lekamens och blods närvaro i nattvardens bröd och vin, alla människors kroppsliga uppståndelse på den yttersta dagen o.s.v.?

Men för den troende är detta inget problem. Han »tar varje tanke till fånga under Kristi lydnad» (2 Kor 10:5). Han vet att den naturliga människan inte kan ta emot det som hör Guds Ande till, att det är »en dårskap för henne och att hon inte kan förstå det» (1 Kor 2:14). Han bekänner med Paulus. »O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar, och hur outrannsakliga han vägar! Vem har lärt känna Herrens sinne och vem har varit hans rådgivare? Vem har först givit honom något som han alltså bör betala igen?» (Rom 11:33-35). 


Bibeln är alltså i sig själv tydlig och klar. Vi behöver inte komplettera den med t.ex. muntliga traditioner... uttalanden av påven, kyrkorådsbeslut, s.k. nya uppenbarelser och så vidare. Med våra lutherska fäder bekänner vi att »den enda regel och norm, varefter alla läror och lärare bör prövas och bedömas, är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter.» 

Skriftens avsikt

Skriften är Guds ord och vi har fått den i en alldeles bestämd avsikt. Det är inte en tillfällighet att vi fått Skriften. Gud handlade inte utan avsikt när han drev inspirerade apostlar och profeter att skriva ner sina Ord. Då han drev profeterna till att tala och skriva: »Så säger Herren» och då han drev evangelister och apostlar att skriva ner vad de hade hört och sett (1 Joh 1:3), gjorde han det med ett bestämt mål för ögonen.

Bibeln är oss given till frälsning. Gud beslutade i sin oändliga kärlek och nåd att frälsa det fallna människosläktet från dess djupa syndafall. Han sände sin egen enfödde Son Jesus Kristus till jorden för att han med sitt ställföreträdande lidande och död skulle återlösa människorna. Men vilken nytta har vi människor av detta fullbordade verk, som Kristus utfört i vårt ställe, om vi inte får höra om det? Därför har Gud gett oss Bibeln. Den kan ge oss »vishet som leder till frälsning genom tron på Jesus Kristus» (2 Tim 3:15). Bibeln berättar för oss om Guds kärlek och nåd. Den visar oss Jesus Kristus vår Frälsare, vem han är, sann Gud och sann människa, och vad han har gjort för oss. Därför säger också Jesus till judarna: »Ni rannsakar Skrifterna därför att ni menar er i dem ha evigt liv - och det är dessa som vittnar om mig» (Joh 5:39). Och Johannes avslutar sitt evangelium med att skriva ner att avsikten med evangeliet är »att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son och att ni skall ha liv i hans namn (Joh 20:31). Så sammanfattar Johannes avsikten med Bibeln: För att vi skall tro och ha liv.

Vi har också fått Bibeln för att den skall undervisa oss och för att vi skall öva oss att tjäna Gud i våra liv. Ty även om en människa har kommit till tro på Jesus Kristus och blivit en kristen, så är hon därmed inte fri synden. Så länge vi lever här på jorden är vi på en gång rättfärdiga och syndare. Rättfärdiga genom tron på Jesus Kristus, och syndare på grund av vår gamla natur, som dagligen frestar oss till synd. Gud har gett oss Bibeln som hjälp i vår dagliga kamp mot synden. Den vill leda oss till att leva ett liv som är honom till behag. Guds ord kallas »mina fötters lykta och ett ljus på min stig» (Ps 119:105). Bibeln lyser upp vägen för oss så att vi kan se vart vi skall gå. Psalmisten frågar: »Hur skall en yngling bevara sin väg obesmittad» Och han svarar själv: »När han håller sig till ditt ord» (Ps 119:9). Av de kända verserna i 2 Tim 3:16f ser vi vad Bibelns stora mål är: »Hela Skriften är ingiven av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, för att en gudsmänniska skall bli fullt färdig, väl skickad till allt gott verk.» För att hjälpa oss i det dagliga livet, för att visa oss vilken väg vi skall gå, för att hjälpa oss mot frestelserna, har vi fått Bibeln. Den är vår bruksanvisning för livet. 

Skriftens bruk

Bibelns viktiga avsikt - att göra oss visa till frälsning och ge oss vägledning för livet - blir bara förverkligad om Bibeln blir använd. Om den står orörd i bokhyllan eller gömd i garderoben kan den inte nå detta mål. Hur vi skall bruka Bibeln lär vi oss bäst av Mästaren själv. Han använde Bibeln i sitt dagliga liv. Redan som tolvåring hade han lärt sig de heliga Skrifterna och han använde dem för att bemöta Satans frestelser i öknen. På korset citerar han Bibeln (Mark 27:46, Joh 19:30).

Men också när han utförde sitt profetiska ämbete, använde han Bibeln. Han använde den i sin förkunnelse (Luk 4:16:32) och i sin undervisning(Joh3:1-16,Matt21:15-16). Han använde den för att styrka och bevara sina lärjungar i tron (Luk 24:25-27, 24:32, 24:44-46) och för att undervisa om sig själv (Matt 22:41-46).

Liksom Kristus skall också vi lära allt vad Bibeln lär och hålla fram det som står skrivet (Luk 18:31, Mark 11:17, Joh 15:25). Vi skall inte utelämna något. Missionsbefallningen gäller för alla kristna i alla tider: »Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, i det ni döper dem... och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er» (Matt 28:19-20). Framför allt skall vi lägga vikten vid förkunnelsen av evangelium, så som Jesus befallde oss: »Gå ut i hela världen och förkunna evangelium för alla människor!» (Mark 16:15). Ty så gjorde han själv (Luk 4:18f).

Kristus betraktade Skriften som absolut auktoritet i allt. »Skriften kan inte göras om intet» sade han med hänvisning till ett enda ord. Därmed uppfyllde han den viktiga principen att inte lägga något till eller dra något ifrån det som står skrivet (5 Mos 4:2, Ordspr 30:6, Upp 21:18f). Att lära något annat än vid Bibeln lär är att förkunna människobud (Matt 15:1-9).

»Ni rannsakar Skrifterna därför att ni menar er ha liv i dem - och det är dessa som vittnar om mig» (Joh 5:39). När Jesus säger detta till judarna har han därmed sagt något om Bibelns bruk till alla människor, nämligen att Skrifterna skall rannsakas, ty där finner vi honom. Vi finner honom inte ute i naturen. Vi finner honom inte inom oss själva. Bara i Skriften finner vi honom. Därför gäller det för alla: Rannsaka Skrifterna! Studera Bibeln! Bruka Guds ord! 

Om Bibelns inspiration, ofelbarhet, klarhet och bruk (del 1 av 2)

Återger här en artikel som publicerades i tidskriften Biblicum nr 4, 1993, under rubriken Grunden för vår gemenskap - Guds ord. Artikeln behandlar ämnena:

  • Skriftens inspiration
  • Skriftens auktoritet
  • Skriftens ofelbarhet
  • Skriftens klarhet
  • Skriftens avsikt
  • Skriftens bruk

--------------------------

Liberalteologi och bibelkritik har i många år fått hålla på med sitt nedbrytande verk så att Guds rena och klara ord inte längre är vårt folks arvegods. Skriften anses inte längre vara Guds alltigenom tillförlitliga ord eller högsta norm, regel och rättesnöre för alla läror och allt liv. I vårt s.k. lutherska land frågar men inte längre: »Vad står det skrivet?» Nu frågar man bara: »Vad tror du själv?» Subjektivism och därmed pluralism har ersatt Skriftens vittnesbörd. 


Skriftens inspiration

Det är så gott som allmänt godtaget bland lutherska teologer att Bibeln inte är Guds ord utan en produkt av människotankar. Man kan kanske gå med på att Guds ord finns i Bibeln, men att dessa ord är blandade med författarnas egna ord och tankar. Då blir frågan: Vilka ord i Bibeln är Guds ord och vilka är människors ord? Om två teologer har olika uppfattningar om detta, vem skall vi då höra på?

I en liten barnavers står det: »Jesus älskar mig jag vet, ty min Bibel säger det.» Men hur kan jag veta att Gud älskar mig bara därför att Bibeln säger det? Ja, kan jag överhuvudtaget veta något med säkerhet om Gud och hans kärlek, eftersom det som står i Bibeln inte är hans eget ord utan bara människotankar?

Vi tror att Bibeln är Guds ord. Det vill säga: Vi tror inte bara att Guds ord finns i Bibeln, utan att varje ord i Bibeln är Guds ord. Hur vet vi det? Är det något vi bara har bestämt oss för att tro? Vi tror att Bibelns ord är Guds ord därför att Bibeln själv gör anspråk på det. Bibeln säger att den är Guds ord, därför tror vi det.

Bibeln består av många olika böcker som blivit skrivna i olika tider av olika människor. Vi har Mose och profeterna, evangelisterna och apostlarna, alltså många författare. Ändå har Bibeln bara en författare, och det är Gud själv. Bibeln är Guds egen bok. När vi talar om hur Bibeln har blivit till, brukar vi använda uttrycket »inspiration». Vi finner detta uttryck i 2 Tim 3:16. Där skriver Paulus: »Hela Skriften är inspirerad av Gud.» De tre orden »inspirerad av Gud» är en översättning av ett enda ord »theopneustos». Ordagrant översatt står det alltså, att hela Skriften är gudaandad eller gudaingiven.
 

Många teologer försöker bortförklara det här stället genom att översätta det så här: »All skrift som är ingiven av Gud är också nyttig till undervisning...» Men även om det hade varit möjligt att översätta så, skulle det ändå inte ha inneburit att det finns delar av Skriften som inte är inspirerade. Vad Paulus anser om detta skrev han till romarna: »Allt som är skrivet, det är skrivet till vår undervisning...» (Rom 15:4).

Hela Skriften har blivit till genom att Gud på många olika sätt, som vi inte förstår, lade orden i författarnas tanke, så att dessa i sin tur skrev ner dessa ord precis i den form och med de ord som Gud ville att de skulle skrivas ner med. Skriftens ord är därför Guds ord. De har utgått från hans mun (Matt 4:4), även om de frambars av människor. Om Gamla testamentet och profeternas ord heter det: »Sedan Gud fordom många gånger och på olika sätt hade talat till fäderna genom profeterna» (Hebr 1:1). Och om Nya testamentet och apostlarnas ord läser vi: »När ni fick det Guds ord som vi predikade tog ni inte emot det såsom människoord, utan som Guds ord, vilket det förvisso är» (1 Tess 2:13).

Dessa människor som frambar Guds ord, var utvalda av honom och den helige Ande lade ordet i deras mun. Jesus hänvisar till Davids 110 Psalm och säger: »David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse» (Mark 12:26). Davids ord är detsamma som den helige Andes ord. Profeternas ord och berättelser från Gamla testamentet citeras som Guds ord. Det finner vi exempel på i Matt 1:22f: »Allt detta har skett för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten...» Apg 4:25: »Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom den helige Ande.» Apg 28:25: »Rätt talade den helige Ande genom profeten Jesaja till era fäder.» Orden är alltså Guds egna. Men han har talat dem genom människor. Han har använt mänskliga instrument. I Hebreerbrevet nämner han inte ens det mänskliga instrumentet. Där står bara: »Så säger den helige Ande», och så citeras den 95 Psalmen.

Inspirationen innebar att Gud använde människor att förkunna Guds ord och att de då skrev precis det han ville att de skulle skriva. De skrev inte sina egna utan Guds ord. »Ingen profetia har någonsin framkommit genom någon människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den heliga Ande talade vad som gavs dem från Gud» (2 Petr 1:21). Att Petrus här också menar det skrivna profetordet framgår av versen innan: »Men det må ni framför allt veta, att ingen profetia i något Skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas» (2 Petr 1:20).

Den gudomliga inspirationen är en verbal-inspiration. Det betyder att varje ord i Skriften är inspirerat av Gud. Inspirationen gäller inte bara Bibelns tankeinnehåll och budskap. Den helige Ande drev dem att skriva just de ord de skrev. Det lär både Paulus och Petrus (2 Tim 3:16 och 2 Petr 1:21). Jesus säger att lärjungarna fick orden av honom (Joh 17:8). Och Paulus skriver till Korint att hans budskap till dem kom med ord som han hade lärt av Anden (1 Kor 2:13). Till Jeremia sade Gud: »Se, jag lägger mina ord i din mun» (Jer 1:9). »Alla de ord jag har talat till dig skall du skriva upp i en bok» (Jer 30:2). 

Att varje ord i Bibeln är Gud-andat, betyder därför inte att de bibliska författarna bara fungerade som robotar. Gud använde de olika gåvor och olikheter som han gett de olika författarna. Därför skiljer sig t.ex. Johannes uttryckssätt mycket från hur Lukas uttrycker sig. De bibliska författarna var också fullt medvetna om att den helige Ande talade genom dem. David säger: »Herrens Ande talar genom mig. Hans ord är på min tunga» (2 Sam 23:2). 

Vi vet inte hur inspirationen gick till. Det går inte att förklara med hjälp av vetenskaplig metod. Den är ett Guds under. Vi tror på inspirationen på grund av Bibelns eget vittnesbörd. Detta vittnesbörd har i sig överbevisande kraft. Bibelns eget vittnesbörd är klart. Det är helt och hållet Guds ord, nedskrivet ord för ord efter Andens inspiration. 

Skriftens auktoritet

Skriftens auktoritet följer direkt av Skriftens inspiration. Den grundar sig inte på människor utan på Gud själv. Gud står för varje utsaga, varje lära, varje löfte och befallning i Bibeln. Profeterna fick befallning från Herren: »Detta ord skall du tala» (Jer 14:17). De skulle gå till folket och säga: »Hör Herrens ord!» Paulus ord var inte hans egna tankar och idéer utan »Herrens bud» (1 Kor 14:37). De kristna hade tagit emot det, »inte som människoord, utan som Guds ord vilket det förvisso är» (1 Tess 2:13).

Därför att Bibeln är Guds ord kan dess auktoritet inte begränsas av människor. Den är absolut. Den står inte under någon mänsklig auktoritet. Att sätta sig upp mot Bibelns auktoritet är att sätta sig upp mot Gud själv. Jesus sade: »Intill dess himmel och jord förgår, skall inte den minsta bokstav, inte en enda prick av lagen förgå, förrän det allt har fullbordats. Därför den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i himmelriket» (Matt 5:18f). Den ende som kan upphäva Guds ords auktoritet är Gud själv. När Gud har sagt att något alltid skall gälla, då gäller det alltid. Visst kan Gud ge en befallning eller föreskrift som har begränsad giltighet. Men då har han själv angivit det i sitt ord. Det gäller t.ex. om den gammaltestamentliga ceremoniallagen som en gång för alla är uppfylld genom Kristi ställföreträdande offergärning (Hebr 7-9).

Bibelns auktoritet är inte tidsbegränsad. Den är heller inte begränsad genom geografiska, kulturella eller sociala förhållanden. Och ändå skriver Paulus med avseende på skrifter som blev nerskrivna i helt andra kulturella och sociala förhållanden än han själv levde i: »Allt som är skrivet är skrivet till vår undervisning» (Rom 15:4). Också dessa gamla skrifter var för Paulus »nyttiga till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet» (2 Tim 3:16).

Samma ställning intog Kristus till Gamla testamentets skrifter. I Joh 10:34 citerar han Ps 82:6, och med hänvisning till detta enda ord »gudar» säger han: »De som Guds ord kom till blir alltså i lagen kallade gudar, och Skriften kan sättas ur kraft» (Joh 10:35). Samma lydnad vill han att vi skall ha till hans ord: »Om ni förblir i mitt ord, så är ni i sanning mina lärjungar och ni skall förstå sanningen och sanningen skall göra er fria» (Joh 8:31f). Paulus kräver samma lydnad för sitt ord: »Men om vi själva eller en ängel från himmelen förkunnar evangelium i strid mot vad vi har förkunnat för er, så vare han förbannad.»

Helt visst är Bibeln inte någon lärobok i geografi eller naturvetenskap. Ändå är dess auktoritet absolut också när den talar om sådant. Jesus sade till judarna: »Tror ni inte när jag talar till er om jordiska ting, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om himmelska ting?» (Joh 3:12). Om vi inte tror Gud när han talar om för oss, hur han skapat världen och människorna, hur skall vi då kunna tro honom när han talar om frälsningen i Kristus och våra synders förlåtelse? Den som rubbar Skriftens auktoritet underminerar själva grunden för vår salighet.

Skriftens absoluta auktoritet innebär att det är att kritisera Gud om man kritiserar Skriften. »Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har dock en domare över sig: Det ord som jag har talat det skall döma honom på den yttersta dagen» (Joh 12:48). 

Skriftens ofelbarhet

Skriftens ofelbarhet hänger också oupplösligt ihop med Skriftens inspiration. Om varje ord i Bibeln är Guds eget inspirerade ord så måste Bibeln vara ofelbar. Ty vem kan tro att Gud vill lura oss? Vem vill säga till Gud: »Du ljuger. Det och det ordet i Bibeln är fel.» Finns det fel i Guds ord, då är Gud bara som en felande människa och Bibeln en mänsklig bok. Även om Gud använde människor när han skrev sina ord, så var alla dessa människor drivna av den helige Ande när de skrev. Alla tankefel var därför uteslutna.

Guds ord är inte bara sant och utan fel för den som tror det, utan det är sant i sig självt, även om ingen tror det. Psalmisten säger: »Summan av mitt ord är sanning» (Ps 119:160). Guds ords sanning har alltså ingenting att göra med vad människor tror eller inte tror. »Men vad betyder det om några av dem blev trolösa? Kan då deras trolöshet göra Guds trofasthet om intet? Bort det! Må Gud stå som sannfärdig om också var människa är en lögnare» (Rom 3:3f). 

Skriftens ofelbarhet är starkt ifrågasatt i dag. Till och med konservativa lutherska teologer hävdar att det finns fel och motsägelser i Bibeln. Bibelkritikens surdeg har länge fått utöva sin skadliga inverkan. Karl Barth talade om det undret att »människor fulla av fel och brister talar Guds ord med bristfälliga mänskliga ord» (Kirchliche Dogmatik 1/2, s. 529). Och Svenska biskopsmötets bibelkommission säger i sin rapport »Bibelsyn och Bibelbruk» (1970), att man knappast kan vara intellektuellt hederlig och samtidigt inta den ståndpunkten att varje liten detalj med nödvändighet måste vara historiskt korrekt. Bland sådana »små detaljer» räknar de också in Kristi kropps uppståndelse från de döda. 


De s.k. konservativa inom den lutherska kyrkan håller fortfarande fast vid de centrala frälsningssanningarna. Men de menar att vi måste kunna inta en kritisk hållning till sådana »perifera ting som t.ex. de sex skapelsedagarna, Adams och Evas historicitet, Moses författarskap till de fem Moseböckerna o.s.v. Skriftens ofelbarhet i alla stycken är enligt deras mening en »fästning som är omöjlig att försvara», säger de. Men för att visa att de inte öppet är på väg att ge efter för bibelkritiken, ger de ett nytt innehåll åt begrepp som sanning och ofelbarhet. Att Bibelns ord är sanning betyder egentligen inget annat än att den är skriven av ärliga och sanna människor. »Sanning» blir då något som kännetecknar de bibliska författarna och inte Bibelns ord. Att Bibeln är »ofelbar» innebär bara att de flesta felen i Bibeln inte är tillkomna med avsikt. De olika författarna var ovetande om mycket av det vi vet i dag. De skrev det som de trodde var sant. En del fel kan också vara tillkomna med vett och vilja, men då bara för att förhärliga Gud eller förklara en eller annan djupare sanning.

Så bortförklaras Skriftens ofelbarhet. Vi tror däremot att Bibeln är ofelbar i alla stycken och att denna ofelbarhet är en objektiv sanning antingen människor vill tro det eller inte. Vi säger med Luther: »Skriften kan aldrig ta miste... Om vi inte vill gå med på det vad är då Skriften värd?»


Klicka här för att läsa del 2

måndag 3 oktober 2011

Kyrkan som tappade bort sig själv

Docenten och f d domprosten H B Hammar (bror till f d ärkebiskop K G Hammar) har skrivit i tidningen Svenska Dagbladet (2/10) om Svenska kyrkans ekonomiska kris. Han skriver om hur man nu borde ta ett modigt steg och göra sig av med Svenska kyrkans många tomma lokaler, som kostar så mycket att vårda och restaurera. Han kommer t o m med det drastiska förslaget att spränga många kyrkolokaler för att det ekonomiska läget skall vändas. Det kostar helt enkelt för mycket att ha dem kvar. 


En del av de gamla kyrkorna är inte endast platser för religiösa sammankomster, utan de har också ett värde som kulturminnen, nästan som muséer, som vittnar om den tro och det gudstjänstliv som funnits i detta land, och hur utbredd den var. Det finns många vackra gamla kyrkor med värdefull historisk kyrkokonst och interiör. Jag tror inte att H B Hammar vill att de dyrbaraste "klenoderna" skall sprängas.


Hur man än ser på hur lokalerna skall behandlas så reagerar jag på Hammars avslutande formulering. Han skriver:
"Att våga riva är att visa mod. Men allra mest mod kan de människor visa som redan i dagsläget sluter upp kring det som kyrkorna är byggda för. En kyrka, där man villigt samlas för att fira gudstjänst, behöver inte riskera att bli ruin."
Här motsäger Hammar fakta. Man kan inte i dagsläget samlas i Svenska kyrkans lokaler för att man "sluter upp kring det som kyrkorna är byggda för". Fäderna hade nämligen en annan tro än dagens liberala kyrka har. Svenska kyrkan var en gång i tiden en luthersk kyrka. Man antog de bekännelseskrifter som nedtecknades i samband med reformationen. Man trodde på allt Guds ord, och visade gång på gång, i mötet med olika villfarelser, att endast de heliga Skrifterna får avgöra läran, och att de är så fasta och tillförlitliga att de måste få stå över alla människobud, allt förnuft, alla traditioner, alla invändningar som människor kan tänkas ha.


Svenska kyrkan var en luthersk kyrka, men den är inte det längre. Den är endast luthersk till namnet. De som idag står för "det som kyrkorna är byggda för", har lämnat Svenska kyrkan. De finns i de små lutherska frikyrkorna, i enskilda hem och i andra sammanhang. De har den tro och bekännelse som fäderna hade. Dessa tror fortfarande på Guds ord, och använder Bibelns som rättesnöret för vad som skall läras, bekännas och praktiseras i kyrkan.


I gamla tider lovade man högtidligt i samband med prästvigningen att "rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna". Löftet att hålla sig till den redan färdigt formulerade trosbekännelsen som finns nedtecknad i Konkordieboken (de lutherska bekännelseskrifterna) ersattes senare med löftet att hålla sig till svenska kyrkans bekännelse. Idag är Svenska kyrkan läropluralistisk och öppen för många slags tolkningar. Det var inte fädernas kyrka, för där fick Guds ord avgöra vad som är sant och falskt. 


Den lutherska tron är tydligt definierad i de lutherska bekännelseskrifterna och väl grundad i Guds ord, den heliga Skrift. De flesta av invändningarna från katolskt och reformert håll som finns idag har redan tydligt motbevisats av de lutherska fäderna med klara bibelord och en bekännelse till det rena evangeliet. Det som kännetecknade Luther och de andra reformatorerna var ju att endast Guds ord får avgöra läran. Såhär heter det i de lutherska bekännelseskrifterna (också märkligt nog utgivna under namnet "Svenska kyrkans bekännelseskrifter"):
"Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: "Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad", Gal. 1."
Detta var inte ett tomt och innehållslöst ord för reformationens fäder. Det är framför allt i den praktiska teologin, i bemötandet och vederläggningen av villfarelser, och framläggandet av Skriftens lära, som de lutherska bekännelseskrifterna tydligt visar att endast Guds ord får avgöra läran. Reformationens fäder var beredda att riskera allt, och få alla slags öknamn, bara de fick behålla Guds ord, det rena evangeliet, och inte vika ifrån vad Guds ord klart och tydligt lär. I bekännelseskrifterna finns denna klagan: "Det är tungt att avvika från så många folks gemensamma mening och kallas schismatiker." (Om påvens makt och överhöghet). Man var dock redo att kallas för detta, eftersom Kristi lärjungar vill hålla sig till Kristi ord. Det är som Jesus säger: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord...Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord." (Joh 14:23-24). De lutherska fäderna betraktades som schismatiker precis på samma sätt som Paulus och den unga kyrkan betraktades som schismatiker eller sekterister. "Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna" (Apg 24:14). 


Man får tycka vad man vill om huruvida Svenska kyrkans lokaler bör rivas eller bevaras. Hammar har i alla fall fel på den punkten att de inte byggdes för att tjäna den typ av liberalteologiska tro som Svenska kyrkan har idag, med så många predikningar och uttalanden där Jesu underverk, jungfrufödelse och uppståndelse förnekas, med prästutbildningar genomsyrade av bibelkritik baserad på inomvärldsligt tänkande, och med det sanna evangeliet om försoningen genom Jesu död och uppståndelse i stor utsträckning ersatt med ett "socialt evangelium". I Svenska kyrkan försvaras öppen synd. I fädernas kyrka predikades omvändelse från synden och syndernas förlåtelse genom Jesu ställföreträdande lidande, död och uppståndelse.


Hammar nämner en forskningsrapport genomförd av Jonas Bromander som visar att de flesta medlemmarna av Svenska kyrkan i första hand ser kyrkan "som något av en vårdcentral. Kyrkan ska ställa upp som ett redskap i kristider, som någon som bryr sig om utsatta grupper i samhället.". Detta är ju inte alls underligt. Det är ju precis de signalerna man får från Svenska kyrkan. Synd och nåd, själens frälsning, har ersatts med en slags socialt arbete som vem som helst kan utföra, även icke-troende. 


Det finns nog många skäl till Svenska kyrkans medlemsförluster. Ett grundfel var inbyggt från början: att stat och kyrka blandades ihop, att politik och religion smälte samman, i statskyrkorna i Norden. Kyrkan har till sitt väsen inte något med staten att göra. Oavsett vilka motiv som fanns (pga dåtidens politiska klimat) till att man upprättade statskyrkor, så kan kristenheten aldrig omfatta en hel nation. Det kommer alltid finnas icke troende människor, och människor som lever ogudaktigt eller har en annan religion, eller människor som inte bekänner och tror på allt som Skriften lär och avfaller till villfarelser. Det blev absurt på 1800-talet när statskyrkan sökte hindra bönemöten genom det s k konventikelplakatet, och därmed medverkade till att pådriva den massutvandring till USA som sedan kom (delvis i religionsfrihetens namn).


Men det som gör ont att se, som kristen, är inte det minskade antalet medlemmar Svenska kyrkan har, eller vilka lokaler de förvaltar och hur de förfaller. Det som gör ont att se är att Svenska kyrkan sedan länge övergivit den goda och tydliga bekännelse till "Skriften allena" som fäderna hade, att de tolererar nästan vad som helst i predikstolar, att de medverkar till sekulerariseringen genom den ständiga bibelkritiken och liberalteologin, och att man under sina dödsryckningar ändå försöker hålla fast vid det kristna och lutherska namnet. Men det går inte att ha samma tro som Jesus, Paulus, Petrus, Luther, Melankton, Chemintz, Olaus Petri osv utan att ha samma bibelsyn. När bibelsynen förändras förändras kyrkans grundval (Se Efesierbrevet kap 2 vers 20), och man bygger då sitt hus på lösan sand. 


Läs mer


Synden och otron har pågått i många decennier
Sverige har också en kyrka av papp!
Vad skiljer de olika kristna samfunden åt?


/Shadow


SvD, Dagen, DN, Aftonbladet

tisdag 27 september 2011

Synden och otron har pågått i många decennier

Tidningen Dagen (27/9) skriver under rubrikern "Kyrkans kris är uppenbar" att Svenska kyrkan "befinner sig i en kris, förtroendemässigt, teologiskt/ideologiskt, organisatoriskt och ekonomiskt". Den ideologiska eller teologiska "krisen" redovisas på följande sätt:
"SvK har blivit en identitetslös kyrka utan någon egentlig teologi och utan tro baserad på Skriften, bekännelseskrifterna och vigningslöftena. Därmed har man inga svar på människornas frågor och då får de söka sig någon annanstans vilket man också gör, till nyandliga rörelser och andra religioner. Den inomkyrkliga avkristningen tycks nu ha gått så långt att allt tycks vara accepterat - allt utom en klar kristen identitet, tro och lära.
Politisk korrekthet, populism och tvärreligiös interaktion har ersatt en tydlig kristen identitet."
Jag tror att det är viktigt att inse att denna "kris" inte är något nytt fenomen. Den går långt tillbaka i tiden. En liten historisk återblick:

  • Tidskriften Biblicum skriver i nr 6, 1974: "Avfallet från Bibeln och den kristna tron har under mycket lång tid varit förhärskande i Sverige. Väckelserörelserna under 1800-talet förmådde aldrig att i grunden återföra statskyrkan (svenska kyrkan) ur upplysningstidens förfall till att åter bli en biblisk-luthersk bekännelsekyrka, och när bibelkritiken på allvar satte in vid universiteten omkring år 1900 fanns det föga motståndskraft kvar. Den teologiska liberalismen kom att mer och mer dominera bibelundervisningen på alla stadier. Generationer av förkunnare och lärare har blivit och blir alltjämt uppfostrade i denna bibelkritiska anda, där det anses självklart att Bibeln är full av fel och brister, och att endast den som blundar för vetenskapliga fakta kan vara bibeltrogen."
  • Påverkade av upplysningstidens teologi som satte det mänskliga förnuftet över Guds ord tog många avstånd från olika läror i den heliga Skrift. Man kunde välja och vraka vad man ville ha. Människan sattes som måttstock. Man hade en "ljus människosyn", gav ingen plats för Guds vrede över synden, förnekade arvssyndsläran, och syndafallet som en historisk tilldragelse. Därmed blev också talet om försoning för synden förnekat och nedtonat. Jesu kroppsliga uppståndelse och underverk förnekades. Man tycktes vara så som Paulus hade sagt om kommande tiders människor, "en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen." (2 Tim 4:3).
  • År 1964 utsåg biskoparna i Svenska kyrkan en bibelkommission som fick uppdraget att klargöra "i vilken mening Bibeln är Guds ord". 1970 publicerade bibelkommissionen resultatet av sin utredning under titeln "Bibelsyn och bibelbruk". Där hävdas bl.a. att Bibeln innehåller en rad felaktigheter. Underverk och profetior förnekades. Teol dr Ingemar Furberg granskade boken i en skrift 1972 med namnet Bibelkommissionens betänkande »Bibelsyn och Bibelbruk» i kritisk belysning. "Bibelns undervisning om Gud blir inte uppenbarad sanning utan människors försök att tolka Gud i historien. Syndafallet blir ingen historisk händelse och allt tal om synd och försoning blir tämligen onödigt, när Guds vrede inte längre är en fruktansvärd realitet. Över huvud taget kommer Bibelns grundläggande undervisning att hänga i luften, när det historiska underlaget blir ifrågasatt. Inte heller när det gäller Jesu uppståndelse låter bibelkommissionen påskens vittnen träda fram och vittna om vad de med egna ögon har sett. »Trons grund blir nu inte längre, att Kristus verkligen är uppstånden. I stället för att söka vissheten i den yttre berättelsen härom söker man grunda sin tro på en inre erfarenhet» (s. 16). Man talar om verkligheten i den kristna uppståndelsetron men inte om att det kristna budskapet förutsätter de bibliska berättelsernas fakticitet. Ty Bibelns budskap kan inte lösgöras från historien utan är ett budskap om något som faktiskt hänt. För bibelkommissionen flyttas grundvalen för tron från det objektiva och historiskt sanna till människan själv." (Biblicum nr 2, 1972).
  • I en artikel med rubriken "Kyrkans nuvarande kris" (Tidskriften Biblicum nr 3-4, 1980) skriver Seth Erlandsson om hur krisen börjat i kyrkans prästubildningar. "En kyrkas kris börjar ofta med att bibelkritik accepteras i präst- och pastorsutbildningen. När Bibeln inte längre är enda norm, regel och rättesnöre för vad man skall förkunna och lära, börjar man att utforma en förkunnelse, som till stor del bygger på mänskliga tankar och filosofier. En sådan förkunnelse kan påverka många och bli populär, men den har ingen himmelsk kraft att föda människor på nytt. Den kan inte skapa och stärka kristen tro." Han tar även upp Svenska kyrkans problem med kyrkotukt, dvs att man inte förmanar och korrigerar (eller utestänger) dem som öppet försvarar falsk obiblisk lära. Strävan efter enhet i läran har ersatt med fokus på yttre enhet. Kyrkan är full av splittring inbördes genom att man tror och lär olika, samtidigt som man vänder sig utåt och försöker upprätta gemenskap med andra kyrkor i yttre mening. 

Svenska kyrkans ideologiska eller teologiska "kris" är i själva verket synd, villfarelser och otro. Och detta har pågått i många decennier Det hör ihop med den bibelsyn man tagit över från upplysningstidens teologi, och som skiljer sig oerhört mycket från Jesus, apostlarnas, urkyrkans, reformationstidens och väckelsetidens bibelsyn. Människan har satt sitt förnuft över Skriften. Men en kristen skall vara en lyssnande lärjunge, för endast Kristus, världens Frälsare, är kyrkans Herre. Endast genom Guds ord kan människor helgas på ett sätt som behagar Gud. Jesus sa: "Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning" (Joh 17:17). Hur skall detta kunna ske, i en kyrka där själva förutsättningen (bibelsynen) är felaktig? Hur kan man tala om en "kris" när grunden är felaktig? Med ordet "kris" antyder man ju att det kan komma en upprättelse. Men en sådan upprättelse förutsätter ju att bibelsynen förändras, ända in i kyrkans ben och märg och på de teologiska fakulteterna. Det finns inget som antyder att detta håller på att ske, eller att Svenska kyrkan vill ha det så och eftersträvar det. Och hur kan man efterfölja Rom 16:17 på bästa sätt inom SvK? Martin Luther föreställde sig på sin tid att i den yttersta tiden kommer villfarelserna vara så stora att kristenheten endast bevaras i enskilda hem där man håller sig till Guds ord. 


/Shadow


Dagen, Dagen


Länkar:
Kyrkans nuvarande kris
Bibelkommissionens betänkande »Bibelsyn och Bibelbruk» i kritisk belysning
Biblicums kamp för biblisk tro

fredag 2 september 2011

Sverige har också en kyrka av papp!



Staden Christchurch i Nya Zeeland ska få en ny domkyrka - av papp. Den ska tillfälligt ersätta den katedral som förstördes i en jordbävning i början av året. Staden har anlitat den japanske arkitekten Shigeru Ban för att leverera en tillfällig lösning. Ban har gjort sig känd för att bygga i papp (Dagen 2/9).


Sverige har också en kyrka av papp! Nämligen den kyrka som Per Eckerdal i dagarna vigs till biskop i. Han är en präst med lång erfarenhet av församlingsarbete, och han var positivt inställd till kyrkomötets beslut 2009 att tillåta samkönade äktenskap (Dagen 2/9).


Men varför skriver jag att Sverige har en kyrka av papp? Jo, jag använder ett bildspråk hämtat från Bibeln, om hur vars och ens verk skall prövas av Gud på den yttersta dagen. Det finns ju en skillnad mellan vad människor här på jorden godkänner, berömmer, ärar, försvarar och står för, och det som Gud välsignar eller fördömer utifrån sitt ord. Bibelordet jag tänker på återfinns i första Korintierbrevet kapitel tre:
"Men var och en bör se till hur han bygger. Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp, skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld. Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni. 
Bedra inte er själva. Om någon bland er tycker att han är vis i den här världen, måste han bli en dåre för att bli vis. Ty den här världens visdom är dårskap inför Gud. Det står skrivet: Han fångar de visa i deras slughet, och vidare: Herren känner de visas tankar och vet att de är tomma. Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert, det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud." (1 Kor 3:10-23).
Detta bibelord bör alla kristna ställa mot sitt eget liv, sin bekännelse, sina handlingar och sin kyrka. För var och en är medansvarig för vad som sker i kyrkan. NT:s församlingar förmanades kollektiv för passiviteten när de tillät falsk lära och synd fortgå utan förmaning. Ja, de uppmanades att själva omvända sig på grund av detta (Upp 2:2, 6, 14-16, 20-25; 18:14). Undervisning om att synd och falsk lära måste förmanas hade ju kyrkan redan fått (Matt 18:15-20; 1 Kor 5). Detta ansvar ligger i synnerhet hos kyrkans lärare, som skall få en strängare dom, en strängare prövning av Gud, som Jakob skriver (Jak 3:1). Kyrkans övriga medlemmar har dock ansvaret att pröva sina lärare utifrån Guds ord, och ta avstånd ifrån dem som lär ut falsk (obiblisk) undervisning (Matt 7:15; Rom 16:17; Tit 3:10). 


En del kristna tror att den liberala bibelsynen och den moraliska dekadensen i Svenska kyrkan är en rätt ny företeelse. Men den är gammal. Den har pågått i över hundra år, och hör ihop med en lång tradition av bibelkritik och liberalteologi. Man har handskats med Guds eviga ord som om det vore människors ord, trots att Bibeln lär helt tvärtom om sig själv (2 Pet 1:19-21; 2 Tim 3:16; Joh 10:35; 1 Kor 2:12-13; 1 Tess 2:13; Ords 30:5; Matt 24:35; Joh 17:17; Tit 1:9), och denna företeelse, detta byggnadsverk av hö, halm eller "papp" har pågått länge, och Gud skall pröva det verket på den yttersta dagen.
"Avfallet från Bibeln och den kristna tron har under mycket lång tid varit förhärskande i Sverige. Väckelserörelserna under 1800-talet förmådde aldrig att i grunden återföra statskyrkan (svenska kyrkan) ur upplysningstidens förfall till att åter bli en biblisk-luthersk bekännelsekyrka, och när bibelkritiken på allvar satte in vid universiteten omkring år 1900 fanns det föga motståndskraft kvar. Den teologiska liberalismen kom att mer och mer dominera bibelundervisningen på alla stadier. Generationer av förkunnare och lärare har blivit och blir alltjämt uppfostrade i denna bibelkritiska anda, där det anses självklart att Bibeln är full av fel och brister, och att endast den som blundar för vetenskapliga fakta kan vara bibeltrogen." (Inledningen till Biblicums kamp för biblisk tro, Erlandsson Johansson, 1974). 
Var och en bör pröva sitt verk, om det är av hö eller halm, eller papp, eller om det består provet, så att det finns berömmelse att hämta, snarare än klander och skam, på den yttersta dagen. Hur mycket än världen och omgivningen sover andligen, så ger inte det dig rätt att gäspa och somna om tillsammans med andra. Håll dig istället till det Guds ord, som är ett ljus i det mörker som omger oss här i världen (2 Pet 1:19-21). Ingen bör förlita sig på människor, eller antalet människor som håller med, för Bibeln är full av exempel på att detta är vanskligt och farligt, och att den som söker Guds ära inte kan söka världens vänskap. Som Jakob skriver: "Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende." (Jak 4:4).


/Shadow